B IO I O L OG O G I Krabbtaskan förekommer i Skagerrak, Kattegatt och norra Öresund. De lever på alla typer av bottnar, men föredrar klippoch stenbotten. Krabbtaskan TEXT & FOTO ANDERS SALESJÖ/SJÖHAREN I Sverige har vi ett trettiotal olika krabbarter. Störst och mest känd av dem är krabbtaskan, som ofta bara kallas krabba eller möjligen vanlig krabba. Ordet krabbtaska betyder helt enkelt en stor välsmakande krabba och är skriftligen känt först 1746. Krabbtaskan förekommer i Skagerrak, Kattegatt och norra Öresund. De lever på alla typer av bottnar men föredrar klipp- och stenbotten under dagen, då de gärna ligger passiva i skrevor och håligheter. Vid mörkrets inbrott blir de mer aktiva och söker sig gärna ut på sandblandade bottnar för att leta efter föda. Sommartid är krabbtaskan vanlig på 10-30 meters djup. Om salthalten är hög i ytvattnet händer det att de nattetid går ända upp i strandzonen för att äta blåmusslor. De minsta krabborna vistas relativt grunt hela året medan könsmogna krabbor gärna söker sig till djupare vatten under vinterhalvåret. I våra vatten tillbringas vintern normalt på 30-100 meters djup. Norska fiskare får vissa år stora mängder krabbtaska ända nere på 300-400 meters djup. Krabban äter det mesta, men för en vuxen krabba utgörs den 22
viktigaste födan av snäckor och musslor, diverse olika kräftdjur, sjöborrar och havsborstmaskar. Hårda skal krossar krabban mycket enkelt med sina kraftiga klor. Då maten svalts ner bearbetas den ytterligare i magen med hjälp av tre extratänder, som bidrar till att krossa hårdsmält föda. De kortstjärtade Det vetenskapliga namnet på gruppen krabbor är Brachyura. Namnet kommer från en sammanslagning av två grekiska ord; brachys som är det samma som kort och oura som betyder stjärt. Krabbornas stjärt är nämligen förkrympt och bärs alltid invikt under ryggskölden. Med hjälp av stjärten är det lätt att se skillnad mellan könen på krabbor. Hos hanarna är stjärten långsmal och skyddar de två parningsorganen som finns under. Honorna har däremot en bred stjärt som utnyttjas som skydd för äggen. Hos krabbtaskan finns det även andra könsskillnader som man kan se utan att vända upp och ner på krabborna. Fullvuxna hanar har betydligt mycket större klor än honorna och de har även en bredare och plattare ryggsköld. En annan könsskillnad är att de delvis föredrar olika miljöer; utomskärs är det vanligast med storvuxna hanar, medan honorna är talrikast inomskärs eller i fjordar. Måste byta skal Krabbtaskans skal är mycket tjockt och hårt på grund av att det innehåller en riklig mängd kalk. Skalet består dock inte bara av kalk. Längst ut finns ett tunt lager av protein som innehåller färgämnet astaxanthin, vilket ger skalet dess rödorange färg. Innanför proteinlagret finns ett ämne som kallas kitin. Kitin är ett flexibelt och starkt ämne som påminner om materialet i våra naglar. Kitinet är i sin tur kraftigt inlagrat med kalk. Skalet fungerar dels som skydd mot fiender, men det utgör också krabbornas skelett. På insidan av skalet sitter alla muskler fästade. Skalet är dött och kan inte växa, det omger den levande vävnaden likt en medeltida riddarrustning. Efter hand som krabban växer blir skalet för trångt och det måste bytas ut mot ett större. Under de två första levnadsåren genomgår de små krabborna 2-4 skalömsningar årligen, antalet varierar med vattentemperaturen. Från det tredje året sker skalbyte en gång per år och när krabborna uppnått könsmognad ömsar de vartannat år under hösten. Hos stora och gamla krabbor med en skalbredd över 18 cm sker skalömsningen vart tredje eller fjärde år. När skalet blir för trångt börjar krabban att producera ett hormon som heter ecdyson. Detta hormon reglerar kräftdjurens skalömsning och produceras av körtlar vid antennbaserna. Innan själva ömsningen löses stora delar av skalets kalk upp och lagras i kroppen. Samtidigt som det gamla skalet successivt tunnas ut inifrån börjar ett nytt skal att byggas upp under det gamla. Det nya skalet är dock alldeles mjukt och är ännu inte inlagrat med kalk som det gamla. Genom att förflytta kroppsvätskor, så att partiet under ryggskölden expanderar, spräcker krabban det gamla skalet i skarven mellan ryggsköld och stjärt. Genom denna öppning backar sedan krabban ut ur sitt gamla skal. När krabban övergivit det gamla skalet tar den in vatten så att det nya mjuka skalet sväller upp. Det nya skalet görs ungefär 25 % bredare än det gamla. Efter ömsningen är det nya skalet alldeles mjukt. Krabban utgör därför ett lätt byte för rovdjur. Hotbilden förvärras av att musklerna saknar stabila fästen, vilket gör att krabban dessutom har svårt att röra sig. Nyömsade krabbor håller sig därför i skymundan tills det nya skalet hårdnat. Detta sker bland annat genom att kalk som ansamlats i kroppen från det gamla skalet lagras in i det nya. Hos äldre djur med ett kraftigt skal kan denna inlagring ta några veckor upp till en dryg månad. Så snart skalet hårdnat en aning avges vattnet som fick kroppen att svälla upp. På så vis bildas ett hålrum mellan kroppen och skalet så att fortsättning på sidan 24 Med hjälp av stjärten, som är invikt under kroppen, är det lätt att se skillnad mellan könen på krabbor. Hanen har en smal stjärt medan honan har en bred. Honorna har en bred stjärt som utnyttjas som skydd för äggen. 23
Ovan: Könsmogna hanar har större klor och plattare skal än honorna. Till höger: Krabbornas skal består av kalk och ett ämne som kallas kitin. Ytterst finns ett tunt lager av protein som innehåller färgämnet astaxanthin, vilket ger skalet dess rödorange färg. I vissa fall förekommer ett mycket elakt fiske på krabba som innebär att man tar upp dem och bryter av klorna för att sedan kasta tillbaka dem igen. krabban har plats att växa inuti det. Det är nämligen under perioden mellan två skalömsningar, när skalet är hårt, som tillväxten av själva kroppen sker. Förlorade ben växer ut igen Om en krabba skulle förlora ett ben, ena klon eller skada sitt kraftiga kalkskal kan den göra en tillfällig lagning på det skadade stället. Det skadade partiet sätts igen med ett svart vaxartat ämne. Detta vaxartade ämne bildas med hjälp av blodet; ungefär som en sårskorpa hos oss människor. Krabbans sårskorpa faller dock aldrig av, utan vid nästa skalömsning bildas ett nytt, helt skal. Till skillnad från oss människor kan krabbor nybilda förlorade kroppsdelar. Om en krabba förlorar ett ben får den ett nytt litet ben vid nästa skalömsning. Efter ytterligare en ömsning så har den förlorade kroppsdelen ersätts av en ny som är i proportion till övriga delar på kroppen. Skulle flera ben förloras samtidigt så påskyndas skalömsningen så att nya ben kan växa ut i ett raskare tempo. I vissa fall förekommer ett mycket elakt fiske på krabba som innebär att man tar upp dem och bryter av klorna för att sedan kasta tillbaka dem igen. Man skulle kunna tro att klorna snart växer ut igen, men dessvärre har krabban mycket svårt att klara sig när den förlorat båda sina klor. Den går därför en relativt säker, men långsam död till mötes. De har nämligen mycket svårt att äta när de inte har någon klo i behåll och svälter helt enkelt ihjäl. 24
Till vänster: Under sensommaren och hösten är det många dykare som blir fundersamma över alla döda krabbor de ser. Oftast är det dock inte döda krabbor det handlar om utan tomma skal från krabbor som just ömsat. Parningen Parningen sker under hösten och inleds med att honan börjar utsöndra doftämnen för att attrahera hanar. Ofta söker sig då flera hanar till honan och de börjar konkurrera om henne. Den största och starkaste hanen går segrande ur striden och bär sedan runt honan under sig i väntan på att hon ska ömsa skal. Denna parbildning sker ungefär en vecka innan honans ömsning. Honan är helt förseglad i sitt hårda skal och parningen kan därför inte äga rum förrän hon ömsat. När det är dags för ömsning hjälper hanen därför gärna till att få av henne skalet. Efter skalömsningen är hon alldeles mjuk och parningen äger då rum buk mot buk. Vid parningen överlämnar hanen paket med spermier som placeras i honans två spermiebehållare med hjälp av de hårda utskott som han har under stjärten. Spermierna förvaras sedan i behållarna inuti honans kropp utan att de kommer i kontakt med äggen. Rommen är inte färdigutvecklad ännu, detta sker först under året efter parningen. Då skalömsning och parning är över bevakar hanen sin hona i flera dagar, vilket säkerställer att den mjuka honan inte parar sig med någon annan hane eller blir uppäten av rovdjur. Då rommen är befruktad ligger honan kvar i sin lilla grop delvis dold i bottensedimentet. Här tillbringar hon vintern och våren. I ungefär åtta månader ligger hon passiv och väntar på att äggen ska kläckas. När honans skal hårdnat och hon lämnats av hanen är det viktigt för henne att få i sig mycket föda. Det kostar nämligen mycket energi att bilda rommen, men hon behöver också lagra energi som upplagsnäring i kroppen. Det är denna upplagsnäring som ibland kallas för krabbsmör. Såväl krabbsmör som rom bildas under skalet i dess framkant och sidor. En hona kan bilda 0,5-3 miljoner gulorange romkorn. Lagrar spermier i flera år Ett drygt år efter parningen under sen höst är rommen mogen och redo för att befruktas. Honan har nu sökt sig till en lämplig sandblandad botten på 10-20 meters djup och är välfylld med rom och upplagsnäring. Här gräver hon delvis ner sig och låter rommen vandra ut för att placeras under stjärten. Samtidigt som rommen vandrar ut kommer den i kontakt med hanens spermier och befruktas. Befruktningen sker alltså först 14-15 månader efter själva parningen! Det är sällan som alla spermier fortsättning på sidan 26 Krabbor med nyömsade skal har ett hålrum mellan kroppen och skalet, vilket gör att krabban kan tillväxa inne i skalet. Om en krabba förlorar en klo får den en ny liten klo vid nästa skalömsning. Efter ytterligare en ömsning har klon ersätts av en ny som är i proportion till övriga delar på kroppen. 25
Denna lilla krabba är ca 30 mm bred och ungefär två år gammal. 26
Ovan: Krabbhonor kan lagra hanarnas spermier i flera år. Spermier från en parning kan därför räcka till två eller möjligtvis tre befruktningar. Till höger: Befruktning sker 14-15 månader efter parningen under september-oktober. Samtidigt vandrar rommen ut och placeras under stjärten. Honor med yttre rom ligger sedan nedgrävda fram till juni, då äggen kläcks. från en parning går åt vid första befruktningen och de som inte utnyttjats kan lagras i honans spermiebehållare under ytterligare något år. På så vis räcker en parning till två eller möjligtvis tre befruktningar. Då rommen är befruktad ligger honan kvar i sin lilla grop delvis dold i bottensedimentet. Här tillbringar hon vintern och våren. I ungefär åtta månader ligger hon passiv och väntar på att äggen ska kläckas. Under denna period äter hon ingenting och överlever tack vare den upplagsnäring hon samlat på sig mellan parningen och befruktning. Då och då lämnar hon gropen för ett kort ögonblick och viftar med stjärten för att fläkta friskt, syrerikt vatten över rommen. Så snart hon gjort detta kryper hon ner igen. Då sommaren kommer är honans väntan över. Äggen kläcks till 0,9 mm långa larver som svävar iväg i vattnet. De första 4-8 veckorna lever krabblarverna som plankton och genomgår sju hudömsningar. Efter den sjunde ömsningen omvandlas larverna till 2,5 mm breda, bottenlevande små krabbor. När de är ett år gamla har de blivit ca 15 mm breda och efter andra levnadsåret är de ungefär dubbelt så stora. De flesta krabbor i svenska vatten blir könsmogna när de är 4-5 år gamla och ca 12 cm breda. Tillväxttakten beror dock på vattentemperaturen, längre norrut längs Norges kust kan det ta 5-8 år innan krabborna kommit upp i samma storlek och blir könsmogna. Hanarna blir större än honorna. Bredden över ryggskölden hos en gammal hane kan uppgå till 30 cm och vikten kan vara hela 4-6 kg, men detta är extrema uppgifter och det är sällsynt med krabbor som är bredare än 20 cm. Den maximala livslängden uppges vara omkring 15-20 år. Honorna vandrar långa sträckor Fiskeriverkets havsfiskelaboratorium i Lysekil startade i slutet av 1960-talet en stor krabbundersökning. Man studerade krabbans födoval, romläggning, skalömsning och vandring. Märkningsförsök pågick mellan 1968 och 1973 då sammanlagt 3 923 krabbor fångades, märktes och släpptes ut för återfångst. Vid denna undersökning fann man att krabbhonorna vandrar långa sträckor medan hanarna är mera stationära. Den längsta vandringen bland märkta honor uppgick till 225 kilometer på 4 år och 11 månader från Lysekil till Kullens fyr i nordvästra Skåne. Då ska man beakta att detta är det uppmätta avståndet fågelvägen, givetvis har krabban promenerat kors och tvärs, så det reella promenerade avståndet är betydligt längre. Bland märkta hanar blev den längsta krypsträckan 62 kilometer på 13 månader från Lysekil till Göteborgs skärgård. fortsättning på sidan 28 27
Ovan: Krabbor med mycket havstulpaner, havsborstmaskar och annan påväxt har inte ömsat skal på länge. De är därför oftast fullmatade och innehåller mycket mat. Varför är det då skillnad på hur långt hanar respektive honor vandrar? Man vet inte detta helt säkert, men man har konstaterat att honorna framförallt vandrar mot strömmen. I och med detta har man en teori om att det skulle kunna vara vad man kallar för en kompensationsvandring. När rommen kläcks under honans stjärt så driver larverna med strömmen i 4-8 veckor innan de slår sig ner på bottnen. På denna tid hinner larverna driva iväg en ganska lång sträcka, men om honorna under hela sitt liv förflyttar sig mot strömmen motverkar detta att krabbpopulationen förflyttas längre och längre bort i strömriktning. Genom att vandra mot strömmen kompenserar honorna för att larverna driver med strömmen, vilket i princip leder till att larverna slår sig ner i honans hemkvarter. 28 Skonsam fiskemetod Eftersom krabbtaskan har ett gott och eftertraktat kött så fiskas den intensivt. Den är den enda svenska krabban som har något större kommersiellt värde. Längs nästan hela Europas kuster fiskas det krabba. Flest krabbtaskor finns runt Irland och i Engelska kanalen. Här fiskar såväl engelska som franska fiskare och fångsterna är de största i Europa. En del av dessa krabbor exporteras till De tre ledande begreppen i KRAVcertifierat fiske är: säkra metoder, hållbara bestånd och spårbarhet. Sverige trots att vi har gott om egna krabbor på vår västkust. Fisket efter krabba bedrivs med garn eller burar av såväl yrkesfiskare som fritidsfiskare. Krabbfiske med burar är ett mycket skonsamt fiske mot den marina miljön. När man nu börjar resonera om att KRAV-märka fisk och skaldjur från ekologiskt hållbara fiskemetoder är burfångad krabba en av de första att bli godkända. De tre ledande begreppen i KRAV-certifierat fiske är: säkra metoder, hållbara bestånd och spårbarhet. Säkra metoder innebär att fiskarna ska använda skonsamma, selektiva redskap som minimerar bifångst. Vid krabbfiske ska man alltså bara få krabba och dessutom bara krabbor som är tillräckligt stora för att ätas. Fisket får endast bedrivas på långsiktigt hållbara bestånd utan att överskrida den biologiska produktionsförmågan. För att säkerställa detta måste fiskefartyget kunna positionsbestämmas så att KRAV kan kontrollera att fisket endast sker på godkända bestånd. Uppfylls kontrollföreningen KRAVs kriterier blir krabborna märkta med KRAV-symbolen, vilket innebär att du med mycket gott samvete kan avnjuta dessa krabbor utan att du skadar vare sig krabbestånden eller den marina miljön.
De mest skamfilade är bäst att äta Vare sig man fiskar krabba själv eller köper hos fiskhandlaren är det fyllda krabbor man vill ha, det vill säga krabbor som innehåller mycket mat och som inte är mer eller mindre tomma inuti skalet. Men hur ska man då välja ut den bästa? Ett tips är att köpa de som ser slitna och skamfilade ut. De ska gärna vara fulla av havstulpaner, rörbyggande havsborstmaskar och annan påväxt. Dessa krabbor är med största sannolikhet välfyllda på sensommaren och hösten strax innan krabban skall till att skifta skal. Efter ett skalbyte tar det flera månader innan krabban blir välfylld igen. Därför är krabbor med rena i det närmaste perfekta skal nästan alltid tomma. Ett annat tips är att fullmatade krabbor är mörkare undertill medan nyömsade är vitare eller nästan genomskinlig i färgen. Man brukar Ovan: Krabbor med rena i det närmaste perfekta skal är normalt nyömsade och innehåller väldigt lite mat. fortsättning på sidan 30 29
Förekomsten av infekterade krabbor är som störst under juli till oktober med den högsta dödligheten under augusti och september. ofta kalla sådana genomskinliga krabbor för glaskrabbor. En del yrkesfiskare har tillgång till mer sofistikerade metoder; man har tagit fram en genomlysningskamera med vars hjälp man likt röntgen kan se om krabban är full av mat. Ska du köpa krabba kan det därför löna sig att fråga om de är genomlysta. Dessvärre är det dock inte alla krabbor som är lika goda. Krabbtaskan angrips ibland av en mikroskopiskt liten, encellig parasit vars vetenskapliga namn är Hematodinium perezi. Hematodinium är en så kallad dinoflagellat, samma typ av organism som orsakar mareld om hösten. Parasiten förbrukar syre från krabbornas blod och vävnader vilket gör att de blir slöa och passiva. Kraftigt infekterade krabbor får ofta ett lätt rosafärgat skal, nästan som om de vore kokta. Blodet får dessutom en mjölkvit färg och kan inte längre levra sig. Parasiten fortplantar sig snabbt i krabbans kropp så infekterade krabbor går en relativt säker död till mötes. Förekomsten av infekterade krabbor är som störst under juli till oktober med den högsta dödligheten under augusti och september. Under vintermånaderna finner man normalt inga angripna krabbor överhuvudtaget. Skulle man koka en angripen krabba så märker man att köttet är kritliknande och har en bitter smak. Denna bittra smak har gett sjukdomen det engelska namnet Bitter crab disease. Lyckligtvis är angreppen relativt sällsynta i våra vatten och man känner inte till några som helst skadliga effekter av att äta infekterade krabbor. Låt dig därför inte avskräckas från att avnjuta några läckra krabbor till lunch, middag eller som tilltugg. Bildförsäljning Bildspel Föredrag Kurser Dykresor Skolverksamhet Logi i Lysekil Anders Salesjö w w w. s j o h a r e n. c o m Tel: 0523-102 03 VILL DU ANNONSERA I S P O R T D Y KA R E N? Kontakta Lena Holmbring per telefon 08-605 88 02 eller e-post lena.holmbring@ssdf.se 30