Kapitel 4 En mörkrädd präst Viskande började LENA-SLEVA berätta: Prästen i den här kyrkan har tagit kontakt med oss på Monster-akademin. Och hon berättade något mycket ovanligt Hur kunde hon veta att Monsterakademin finns? avbröt jag. Jag menar, vi är ju superhemliga. LENA-SLEVA log och sa. Prästen ifråga heter Therese Klarin och hon ansökte en gång själv om att bli monsteragent! Va? sa jag. En präst? Ja, fast hon var ju inte präst då, svarade LENA-SLEVA. Jag tänkte på de olika tester som jag 33
själv hade fått gå igenom för att bli monsteragent: spökkammaren, mumie testet, varulvs teknik och många, många fler. Men hon klarade alltså inte proven? Therese upptäckte att hon var mörkrädd, svarade min lärare, och dessutom livrädd för spöken. Jag nickade. Många människor är rädda för mörkret. Och det är ju inte så konstigt. Men om man vill bli monster agent måste man klara av värre saker än att lampan slocknar. Så då blev hon präst, sa jag. Ja, och häromdagen ringde hon till mig. Vi smög närmare kyrkporten. Det spökar i kyrkan, viskade min lärare över axeln. Det började i julas. Och nu är det full spökattack. Var det därför Therese Klarin ringde? Ja. Jag band London vid en krok. Husdjur fick inte komma in, och London skulle snart lägga sig på sina framtassar och blunda en stund. Det gjorde han så gärna. LENA-SLEVA tog upp en stor nyckel. Jag fick låna nyckeln av Therese, sa hon.
Hon stack in den i kyrkportens väldiga lås och vred om. Låset gick upp och dörren öppnades med ett gnisslande ljud. Vi gick in i vapenhuset. Till vänster om oss fanns en gammal trädörr. LENA-SLEVA gick närmare och läste på en liten skylt. Den där dörren leder ner till kryptan, viskade hon. Kryptan? viskade jag tillbaka. Källaren under kyrkgolvet, förklarade LENA-SLEVA. Där begravde man fint folk förr i tiden. Jag tittade mig omkring i det lilla rummet vi stod i. På den ena väggen satt det en lapp. SKÄNK KLÄDER TILL DE FATTIGA, stod det på lappen. På golvet stod två fulla säckar med begagnade kläder. Publiceratprästerna med tillstånd De spökande De prästerna Textspökande Martin Widmark Text Martin Widmark BildCarlsen Christina Alvner Bonnier 2012
ny bild: interiör, sakristiadörr? Psst, väste LENA-SLEVA och nickade in mot kyrkan. Dags att fortsätta. Men varför är det spökattack? frågade jag när jag smög fram bakom min lärare. Att det spökar i en kyrka är väl inte så ovanligt? Som svar på min fråga, stängdes plötsligt porten bakom oss med ett dån. LENA-SLEVA och jag tittade överraskat på varandra. som sagt, fortsatte jag. Det är väl inte så ovanligt med spökerier i en kyrka, eller hur? Men varför är det spökattack? Sch, hyschade LENA-SLEVA, och vi gick vidare in i den stora kyrkosalen. Min lärare tittade sig omkring en stund under tystnad innan hon viskade till mig över axeln: Spöken brukar väl inte synas tillsammans, eller hur? Jag skakade på huvudet. Jag visste att spöken mest höll sig för sig själva och LENA-SLEVA fortsatte: I väldigt ovanliga fall kan man se dem två och två. Men nu LENA-SLEVA gläntade på dörren in till sakristian där prästen brukar byta om. nu lär det finnas fem spöken i den här kyrkan samtidigt! sa hon och stängde dörren igen in till sakristian. Oj! sa jag. Fem stycken på samma ställe! 38
Det betyder spökattack, väste min lärare. Plötsligt välte en stor ljusstake som stod strax intill oss. Det var som om en osynlig hand hade puttat omkull dem. Jag och LENA-SLEVA förstod att vi nu hade spökena runt omkring oss hela tiden. Ja, och varje morgon när prästen kommer hit, fortsatte LENA-SLEVA, så är hela kyrkan uppochnervänd. Bänkar, stolar och ljusstakar ligger huller om buller. Jag undrar vad de vill, sa jag. Någonting är det som inte stämmer här. Då skar ett hemskt skrik genom tystnaden!