ett nytt politiskt landskap att navigera i POLITISKA FÖRÄNDRINGAR STRATEGISK PLAN 2025 1
relationer mellan folkrörelserna och de politiska makthavarna, tydligast uttryckt i socialdemokraternas och LO:s fackligt-politiska samverkan. Politiska förändringar ett nytt politiskt landskap att navigera i Inte bara de stora samhällsförändringarna på verkar hur svensk idrott kommer att behöva utvecklas inför framtiden. De politiska förändringarna under senare år påverkar också. Politiken spelar en viktig roll för svensk idrott, inte minst genom de ramar politikens lagar och regler sätter. Nedan redovisas några kompo nenter i ett nytt politiskt landskap för idrottsrörelsen att navigera i. Denna analys är uppdaterad sedan materialet som presenterades inför Riksidrottsforum 2014. Mindre föreningserfarenhet Folkrörelsernas framväxt i slutet av 1800- och början av 1900-talet utgjorde en viktig grund för utvecklingen av den svenska demokratin. Organisa tionerna fungerade som både röstbärare med krav på exempelvis allmän rösträtt och som demokratiskola för sina medlemmar. Det är ingen slump att flertalet av dagens politiska partier har sina rötter i olika folkrörelser: Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i fackföreningsrörelsen, Centerpartiet i bonderörelsen, Liberalerna i nykterhets- och frikyrkorörelsen, Kristdemokraterna också i frikyrkorörelsen. Miljöpartiet är betydligt yngre men har också sin grund i en aktiv folkrörelse miljö- och antikärnkraftsrörelsen på 1970- och 80-talet. Även om synen på föreningslivet som något gott och viktigt för demokratin, fortfarande finns kvar, officiellt fastslagen i den av riksdagen antagna politiken för det civila samhället, har vi de senaste decennierna kunnat se hur både parti erna och de enskilda politikerna alltmer lösgjort sig från sina tidigare rötter. Dagens ledande politiker har oftast fått sin politiska skolning i partierna, utan samma kontakt som tidi gare med det övriga föreningslivet och vice versa är det färre inom idrotten som har erfarenhet, kunskap och förståelse för politiken. Detta kan skönjas även hos tjänstemän på regeringskansli, myndigheter, landsting och kommun. Ökad teknokratisering I takt med att samhället blir allt mer komplext, bland annat som en följd av teknikutveckling och globalisering, ökar kravet på expertkunskap i sakfrågor. Så även på Regeringskansliet och bland myndigheter. Det innebär att de politiska tjänstemännen i allt större utsträckning är beroende av experternas kunskap, men också av deras analyser och slutsatser. Det vill säga statsapparaten har fått en ökad teknokratisering. Å ena sidan riskerar en ökad teknokratisering att leda till att den politiska riktningen bryts ner av experter. Den beslutade politiken genomförs inte som det var tänkt. Å andra sidan riskerar en ökad teknokratisering och en minskad helhetssyn på samhället att leda till att de områden och sektorer som indirekt berörs av besluten glöms bort då expertkunskapen för det specifika om rådet är överordnat. Den Intressepolitiska analysen tillhör en serie av underlag som har tagits fram inför Riks idrottsforum 2016. I serien ingår förutom den övergripande politiska analysen även ett material med uppdaterade samhällstrender och en analys av svensk idrotts läge idag. De kan användas var för sig eller tillsammans med arbetsmaterialet om svensk idrotts strategi 2025. 1900-talets politiker var alltså till stor del uppväxta och skolade i föreningslivet, och hade på så sätt en djup förståelse för dess betydelse och förutsättningar. Det skapade en grund för goda Det kan också leda till att politikerna behöver vara än mer kunniga inom sitt område, det vill säga att de är en form av experter med risk för att de även är smala i sitt politiska engagemang. 2 Riksidrottsförbundet och SISU Idrottsutbildarna, 2016 3
Ökad känslighet för opinionen Herbert Tingsten skrev redan i början av 1950-talet om ideologiernas död. Han var måhända något före sin tid, men idag ser vi en allmänt omvittnad tendens till att partierna lösgör sig från sina ideologiska grundvalar och samlas på det politiska mittfältet. Det tidigare Högerpartiet, numera nya Moderaterna, kallar sig för det nya arbetarpartiet. Centerpartiet, tidigare Bondeförbundet, kämpar för att attrahera väljare i storstäderna och Socialdemokraterna talar om behovet av förnyelse för att vara ett alternativ för medelklassen. När den ideologiska kompassen tappat i betydelse har dess plats allt mer tagits av den allmänna opinionen dokumenterad av allt tätare opinionsmätningar eller media, i många fall av båda dessa i förening. Och eftersom de grundläggande skillnaderna mellan partierna blir allt mer otydliga kommer diskussionen i första hand röra sig kring olika sakfrågor, där väljarna i betydligt högre utsträckning är beredda att hoppa mellan olika partier, även mellan partier som traditionellt legat långt ifrån varandra. Idag är det viktigt att kunna visa att partierna kan göra en opinionsmässig vinst, alternativt undvika en opinionsmässig förlust, genom att ta ett visst beslut eller inta en viss ståndpunkt. Detta leder i sin tur till att politikerna påverkas av hur olika frågor beskrivs i media i större utsträckning än tidigare. Det mediala landskapet har förändrats dramatiskt sedan millennieskiftet. Nyhetsrapportering sker allt snabbare, dygnet runt och med en direkt och global täckning. Politikerna tvingas att reagera snabbt och har svårt att hinna med att göra ordentliga analyser av det de ska kommentera. Den politiska kartan ritas om Sverige har med undantag för Ny demokrati inte haft ett tydligt populistiskt eller främlingsfientligt parti förrän Sverigedemokraterna (SD) tog sig in i riksdagen 2010. Inget av de övriga partierna har velat gå in i samarbete med SD på riksnivå. Det finns undantag på kommunal nivå. Sverige styrs av en minoritetsregering som behöver söka stöd bland riksdagens partier i flera frågor. Efter vågen av asylsökande hösten 2015 har positionerna i migrationspolitiken flyttats. SD har tydligare än tidigare försökt positionera sig som ett borgerligt parti och önskar ett samarbete med framförallt Moderaterna och Kristdemokraterna, vilka de anser sig ha mest gemensamt med. En liknande utveckling har skett på många håll i Europa och flera debattörer menar att det är dags att komplettera den klassiska högervänsterskalan med en ny axel GAL-TAN som spänner från gröna, alternativa och liber tarianska värderingar å ena sidan till tradi tionella, auktoritära och nationalistiska värderingar å andra sidan. GAL inrymmer det som lite slarvigt kan sammanfattas som moderna identitetsvärden, som feminister, antirasister och liberaler och TAN omfattar traditionella värderingar, som bland annat värdesätter nationen högt. Verksamhet är allt När idrottsrörelsen och politiker, talar om föreningsidrottens mervärde handlar det om att föreningen ger någonting mer än bara verksamheten i sig. Man syftar på det faktum att människor av fri vilja går samman för att i demokratiska former gemensamt ägna sig åt ett intresse eller åt att driva en fråga. Det skapar sociala nätverk och lär människor demokrati i vardagen. På senare tid har vi dock sett en tendens att politiska beslutsfattare bortser från denna inneboende styrka i föreningen som organisationsform för att i stället se föreningslivet som leverantör av olika tjänster eller verksamheter. För idrottsrörelsens del handlar det i första hand om en vettig och sund fritidssysselsättning för barn och ungdomar. Och en sådan kan naturligtvis organiseras på många olika sätt. Men det handlar även om en leverantör av till exempel folkhälsa och integration. Det finns en risk att de offentliga bidrag som idrottsrörelsen erhåller allt mer kommer styras mot projektorienterade bidrag där de positiva (bi)effekterna av idrottandet är viktigare än idrotten i sig. Då kommer även bidragsgivaren att ställa större krav på dokumenterade resultat. Här finns ett växelspel mellan föreningslivets egen självuppfattning och omvärldens syn. För det finns också en tendens inom föreningslivet, inte minst inom föreningsidrotten, att se sig själv som enbart en producent av verksamhet, där idrottsverksamheten ses som en produkt som ska säljas. Marknaden har förtur Det senaste halvseklet har marknadsekonomin som grund blivit närmast ett axiom för hur ett gott samhälle ska byggas och utvecklas. Den marknadsekonomiska tanken bygger på fri rörlighet, fri konkurrens och tron på att på en fri marknad kommer konsumenterna att välja den bästa varan för det rimligaste priset. Det viktiga blir då att hålla marknaden så fri som möjligt, så att konkurrensen kan bli så stor som möjligt och att konsumenterna ges så stora möjligheter till rörlighet som möjligt. De senaste decennierna har områden som tidigare varit förbehållna den offentliga sektorn eller föreningslivet strukturerats om till mark nader. Skola, vård och omsorg är de tydligaste och mest omdiskuterade exemplen, men idrotten är också ett sådant. För att kunna upprätthålla en fri marknad måste aktörerna på marknaden ha lika förutsättningar. Vilket i sin förlängning har lett till att privata aktörer har ifrågasatt de fördelar som föreningslivet har tilldelats av samhället och där myndigheter i vissa fall har ansett att förutsättningarna för föreningslivet måste ändras för att inte störa marknadens förutsättningar allt för mycket. EU:s påverkan på föreningslivet När Sverige gick med i EU 1995 skedde inga direkta förändringar för svenskt föreningsliv. Men allt eftersom har EU:s regelverk fått en klar påverkan på det svenska föreningslivet. Inte minst när det gäller fri konkurrens och lika för utsättningar som mycket av EU-samarbetet i grunden bygger på. Den nordiska föreningstraditionen finner vi inte på samma sätt i övriga EU-länder. I synnerhet inte när det gäller idrott. Därmed har inte heller EU-parlamentet eller EU-kommissionen tagit hänsyn till det nordiska föreningslivet i så stor utsträckning. På senare tid har vi noterat att olika svenska myndigheter med hänvisning till EU-rätten, börjat bortse från den grundläggande distinktionen mellan ideell föreningsverksamhet och privat näringsverksamhet. Det är en utveckling som, utan att grunda sig på några politiska beslut, om den fortsätter, helt kan komma att förändra förutsättningarna för den civila sektorn. 4 5
Idrotten i samhällsplaneringen En av de viktigaste förklaringarna till den starka och framgångsrika svenska idrottsrörelsen är att det över hela landet funnits idrottsan lägg ningar och idrottsmiljöer som varit till gäng liga för främst barn- och ungdomsverksamheten. Kommunerna är de som främst gjort detta möjligt. Den fysiska samhällsplaneringen regleras i plan- och bygglagen och det är kommunerna som ansvarar för planeringen. Komplexiteten i samband med planläggning, och i samhället som helhet, är mycket större idag än tidigare. Under 1950- och 1960-talet var det vanligt att kommunen planerade för hela nya stadsdelar som skulle erbjuda boende, service, kommunikationer, idrottsanläggningar etc. och som senare byggdes ut och finansierades i ett sammanhang av kommunen. Idag planerar kommunen annorlunda. Markanvisningar lämnas till olika intressenter som ansvarar för sin egen del och som vill få ut mest avkastning av den anvisade marken. Idrottsanläggningar är dyra att bygga, kräver drift och underhåll och någon som ansvarar för detta. Få vänder sig till kommunerna med önskemål om att få planlägga och bygga sådana anläggningar. Kommunerna själva håller i budgeten och kommunens ekonomi. Även om anläggningarna uppskattas av allmänheten och har betydelse för folkhälsan så är de sällan anläggningar som ger överskott. Den höga takten i bostadsbyggandet och höga efterfrågan av bostäder gör även att idrotten tyvärr ofta glöms bort. I och med den starka urbaniseringen finns en påtaglig bostadsbrist i de växande städerna. Vilket i sin tur leder till förtätning och alltför snabb samhällsplanering där infrastrukturella funktioner som skola och vårdcentraler ibland glöms bort. I än högre grad missas även idrottsanläggningar och miljöer när växande städer förtätas eller byggs ut. Motsatsen sker på landsbygden där utflyttningen minskar skatteunderlaget och därmed blir drift, underhåll och renovering av idrottsanläggningar och miljöer en kännbar utgift som ställs mot kärnverksamhet som skola och omsorg. Civilsamhällets comeback Hösten 2015 och vintern 2015-2016 kom över 100 000 människor på flykt till Sverige. Under några månader kom ca 10 000 personer varje vecka till Sverige för att söka asyl. Det offentliga sys temet gick på knäna och uppbyggda strukturer och regelverk var inte flexibla för att möta behovet. Då visade det civila samhället handlingskraft och anpassningsbarhet. Både gamla etablerade och helt nybildade organisationer mötte flyktingar på tågstationer, hjälpte till med tillfälliga boenden, transporter, kläder och andra förnödenheter. Sedan hösten 2015 har många idrottsföreningar gjort storartade insatser och framförallt skapat en meningsfull väntan, språkträning och möten med det svenska samhället för tiotusentals asylsökande. Det kraftiga engagemanget gav en ny syn på civila samhället bland många politiker. En konse kvens kan bli att en ökad granskning kommer att ske kring civila samhällets verksamheter. Till exempel hur vi lever upp till en jämställd idrott som går i takt med samhällets utveckling. Ett annat område där politiken idag jobbar för att utjämna klyftorna är inom folkhälsoområdet. Även inom detta område blir det allt tydligare att man från politiken idag kan se att civilsamhället och idrotten har en viktig roll att fylla för att bidra till ett bättre samhälle. 6 7
8