1. INLEDNING OCH SYFTE AVGRÄNSNINGAR OCH METOD... 2

1. INLEDNING OCH SYFTE... 2 2. AVGRÄNSNINGAR OCH METOD... 2 3. OM REMBURS... 4 3.1 DEN RÄTTSLIGA REGLERINGEN... 4 3.2 GÅNGEN I ETT REMBURSÄRENDE OCH NÄRMARE OM PARTERNA... 5 3.3 SYFTET MED FINANSIERING VIA REMBURS... 7 3.4 AVTALSFÖRHÅLLANDEN I ETT REMBURSÄRENDE... 8 3.5 ÖVERLÅTELSE AV REMBURS... 10 3.6 ANVÄNDNING AV VÄXLAR I REMBURSTRANSAKTIONER... 12 5. PANT I REMBURS... 13 5.1 GRUNDLÄGGANDE KRAV FÖR PANT I REMBURS... 13 5.2 DENUNTIATION VID PANT I REMBURS... 14 5.3 SPECIALITETSPROBLEM VID PANT I REMBURS... 17 5.3.1 Individualiserad egendom... 18 5.3.2 Frysningsprincipen... 20 5.4 ÅTERVINNING AV PANT I REMBURS... 22 5.5 REALISATION AV PANT I REMBURS... 23 6. SLUTSATS... 24 KÄLLFÖRTECKNING... 26

2 1. Inledning och syfte Remburs är ett finansieringssystem som används vid internationella köp, utmärkande är att betalningen sker via banker mot dokument. Rembursens främsta företräde är att den är ett förhållandevis säkert betalningsalternativ, köparen och säljaren är inte utlämnade om inte motparten presterar. Särskilt används remburs vid omvärldens handel med Asien. Det förekommer knappt att remburs används för köp inom Sverige, men den är mycket vanligt förekommande i den svenska utrikeshandeln. Svenska banker betalar varje år ut värden för många miljarder kronor i rembursärenden. Många gånger vet en exportör i förväg att den i framtiden kommer att erhålla belopp ur remburs, om exportören kan pantsätta dessa belopp så underlättar det sannolikt hans möjlighet att erhålla kredit. Frågan jag söker svar på i uppsatsen är om det är förenligt med svensk sakrätt och det internationella regelverket ICC Uniform Customs and Practice for Documentary Credits att för svenska exportörer använda dessa tillgodohavanden för pantsättning. Det finns två typer av pantsättning som är av intresse, nämligen pant avseende rembursbeloppet samt pant avseende rätten att utnyttja rembursen. Dessa kommer att behandlas parallellt i framställningen och det är viktigt att ha distinktionen dem emellan klar för sig. När det gäller pant i rembursbeloppet är föremålet för panten den fordran, eller framtida fordran, som den i rembursen angivne exportören får mot banken när överensstämmande dokument presenteras till denna. Säljaren förblir alltså densamma i denna situation, bara den som har rätt att motta betalning skiftar. Idag används växlar i stor utsträckning för att kunna överlåta säljarens betalningslikvid, jag undersöker också om det är ett alternativ till pantsättning i rembursbeloppet. Vid pant avseende rätten att utnyttja remburs är det inte likviden som utgör säkerhetsunderlaget, istället måste en panthavare vara villig att inträda som exportör i remburstransaktionen. Man kan exempelvis tänka sig en situation där en underleverantör som säkerhet kräver att få träda in i något av exportörens avtal. Uppsatsen syftar alltså till att ge svar på om dessa två alternativ till pantsättning är förenliga med svensk sakrätt och det internationella regelverket från ICC. 2. Avgränsningar och metod Uppsatsen undersöker endast en svensk exportörs möjligheter till pantsättning men jag ska här förklara varför importörens möjligheter till att pantsätta remburs utöver detta avsnitt inte behandlas. Även här måste man skilja mellan pant avseende det som

3 tillkommer den i rembursen angivna importören och pant avseende rätten att utnyttja rembursen, dvs att agera importör. I det förra fallet kan pantsättning göras utan problem, men situationen är att hänföra till normalsituationen för pant i egendom som befinner sig hos tredje man, den innehåller inga karakteristika av ett rembursärende. Den är därför inte intressant i denna framställning. I det senare fallet, dvs pantsättning av rätten att agera som importör i avtalet, har jag funnit att parterna inte har något intresse av en sådan möjlighet även om det skulle visa sig vara möjligt enligt svensk sakrätt. Panthavaren skulle i en sådan situation nämligen behöva betala för panten för att få ut panten. Panthavarens påtryckningsmedel skulle då endast ligga i att säljaren verklighen vill ha just detta gods. Detta torde inte vara ett praktiskt alternativ för parterna eftersom en presumtiv panthavare kan nå samma mål utan att behöva betala för godset, nämligen genom den nyss beskrivna pantsättningen av gods som finns hos tredje man. Det internationella regelverket på området är ICC Uniform Customs and Practice for Documentary Credits och som nämnts är det detta som ligger till grund för framställningen om remburser. Anledningen är att det är totalt dominerande på rembursområdet. Rättsfall om remburs är ovanliga i Sverige, därför är utländsk rättspraxis viktig för utvecklingen av den svenska rembursrätten och för hur det internationella regelverket ska tillämpas, i synnerhet engelsk common law. Normalt har också en framställning om svensk rembursrätt omfattande hänvisningar till internationell litteratur. Mot bakgrund av detta och med tanke på rembursens globala användningsområde måste perspektivet i en framställning om remburser i viss mån vara internationellt. Emellertid är utländsk rättspraxis och doktrin av begränsat intresse i denna uppsats eftersom rembursen skall undersökas mot svensk sakrätt. Dessutom har jag i framställningen inte behövt gå in på djupare analyser om UCP:s innebörd. Därför använder jag mig endast undantagsvis av utländska källor. I uppsatsen inventerar jag inledningsvis regelverket avseende remburser och vilken funktion rembursen fyller i internationell handel. Därefter studerar jag rembursen ur ett panträttsligt perspektiv, både mot bakgrund av svensk sakrätt och det internationella regelverket för remburser. Slutligen diskuterar jag svaret på den i inledningen ställda frågan.

4 3. Om remburs 3.1 Den rättsliga regleringen Det internationella regelverket för remburser tas fram av International Chamber of Commerce (ICC) i vad som heter Uniform Customs and Practice for Documentary Credits (UCP). Den första publiceringen skedde 1933 och sedan dess har reglerna reviderats 5 gånger, senast 1993 (UCP 500). Då jag refererar till artiklar i UCP är det versionen från 1993 som avses. Rembursreglernas originaltext är på engelska, men ICC:s Svenska Nationalkommitté har givit ut en svensk översättning. 1 Jag använder mig av den svenska översättningen avseende terminologin och när jag citerar ur reglerna. Vid osäkerhet avseende tolkningen av artiklarna i den svenska översättningen äger dock den engelska originaltexten företräde. UCP:s genomslagskraft har varit enorm, praktiskt taget vid alla internationella remburstransaktioner inkorporeras UCP i kontraktet. 2 Inte minst gäller detta i Sverige. Vid tvister i rembursärenden kan svenska domstolar komma att tillämpa UCP men det är viktigt att notera att UCP aldrig kan komma i fråga som lag i Sverige. Vidare är inte UCP uttömmande, vare sig när det gäller förhållandet mellan de inblandade parterna eller deras ansvar sinsemellan. När inte UCP ger tillräcklig vägledning får svaren sökas på annat håll. Det finns emellertid ingen kompletterande svensk lagstiftning specifikt för remburser, istället får enstaka bestämmelser i lagar som köplagen och kommissionslagen tillämpas. Men vad händer i de få fall där parterna i ett rembursärende inte använder sig av UCP? Det är inte troligt att en svensk bank skulle hantera ett sådant ärende annorlunda än andra. UCP är allenarådande på rembursområdet och därför har bankerna inrättat hela sin verksamhet efter dess regler, vidare försöker UCP inte i första hand skapa nya regler utan syftet är i första hand att kodifiera internationell bankpraxis. En svensk domstol ställd inför motsvarande situation hade antagligen tillmätt det nyss sagda en viss betydelse men för den finns också andra viktigare hänsyn. UCP kan liknas vid ett standardavtal men det är inte sällan skrivet med bankernas bästa för ögonen. Ett exempel är art 18 om ansvarsfriskrivning för instruerad banks åtgärder. Dessutom finns det flera detaljstyrande regler i UCP vars universella betydelse kan ifrågasättas. Gorton har efter att ha studerat internationell doktrin inte heller funnit att det inte finns någon 1 ICCs Rembursregler 1993 UCP 500 2 Schmitthoff s Export Trade, s 168

5 uppfattning om att UCP skulle utgöra ett internationellt handelsbruk. 1 Mot denna bakgrund blir min slutsats att man endast kan vara säker på att en svensk domstol tillämpar UCP eller dess principer när parterna så har avtalat. Att UCP är inkorporerat i rembursärendet är min utgångspunkt i den fortsatta framställningen. 3.2 Gången i ett rembursärende och närmare om parterna Enligt UCP art 2 är en remburs varje slags arrangemang genom vilket en bank som handlar på begäran av och i enlighet med instruktioner från en kund ska verkställa betalning till en tredje man mot föreskrivna dokument, förutsatt att rembursvillkoren uppfyllts. Denna något otympliga och av mig förenklade formulering åskådliggörs i nästa stycke genom att jag redogör för gången i ett typiskt rembursärende. Parterna består under alla förhållanden åtminstone av köparen, säljaren och köparens bank, men inte sällan deltar ytterligare en bank, säljarens bank. Oftast gäller ärendet köp av varor. Köparen och säljaren kommer först överens om att betalningen ska göras genom remburs och köparen ber sin bank att denna ska öppna en remburs till säljarens förmån med de villkor köparen anger. Normalt är köparens bank belägen där köparen har sitt affärsställe. Under förutsättning att banken vill delta i affären meddelar banken säljaren att en remburs har blivit öppnad till förmån för honom. Detta är signalen till säljaren att den kan skeppa godset till köparen och se till att relevanta dokument utverkas. Typiskt består dessa av konossement/flygfraktsedel, faktura, tratta och packlista, men det är upp till parterna att bestämma vilka dokument som ska krävas. Säljaren presenterar sedan dokumenten till köparens bank och enligt art 9 är denna förpliktigad att betala mot korrekta dokument. Om dokumenten uppfyller de krav som ställs i rembursen så kan alltså säljaren vara säker på att bli ersatt. Därefter vidarebefordrar banken dokumenten till köparen mot att denna betalar köpeskilling för godset samt bankavgifter. Genom att banken betalar säljaren och erhåller konossementet, och därefter köparen betalar banken och i sin tur erhåller konossementet, har den part som erlagt betalning hela tiden säkerhet i godset. Och genom att säljaren måste presentera i rembursen specificerade dokument till banken för att få betalt kan köparen minimera riskerna för att säljaren skickar varor som säljaren inte kan godta. Om banken godtar dokument som inte är korrekta kan köparen vägra att ta emot dessa. I fortsättningen använder jag ibland en annorlunda terminologi för parterna, här följer en närmare förklaring. Det är köparen som ansöker hos en bank om att en 1 Gorton, Garantiregler och rembursregler, JT 1993/94 s 40

6 remburs ska öppnas, i denna egenskap kallas köparen för uppdragsgivaren. Om banken väljer att anta uppdraget öppnar banken en remburs till säljarens förmån, banken kallas därmed den öppnande banken. 1 Säljaren ska slutligen få betalt för varorna av köparen via bankerna, säljaren kallas i denna egenskap för beneficient. I de allra flesta fall så anlitas ytterligare en bank för att ombesörja transaktionen, denna bank kallas för korrespondentbanken. 2 Normalt sett är korrespondentbanken belägen där beneficienten har sitt affärsställe. I detta fall presenterar beneficienten dokumenten till den korresponderande banken, därefter vidarebefordrar denna dokumenten till den öppnande banken. Alla kontakter mellan den öppnande banken och beneficienten går genom den korresponderande banken. Fördelarna med att ha en korresponderande bank är flera. Transaktionen kan flyta smidigare om både säljaren och köparen bara har kontakt med sina lokala banker och den gränsöverskridande kontakten sker mellan banker. Vidare har den korresponderande banken bättre möjligheter än den öppnande banken att överblicka säljarens seriositet och kreditvärdighet. Dessutom kan det ur valutasynpunkt underlätta för säljaren om han får rembursen betalbar i sin egen valuta. Den korresponderande banken har olika benämningar beroende på dess roll i transaktionen. Man skiljer på aviserande och bekräftande bank. Den aviserande bankens uppgifter hittas i art 7, där framgår att den enbart har en förmedlande funktion. Den informerar beneficienten om att rembursen har öppnats och beneficienten presenterar dokumenten till denna. Den aviserande banken är aldrig skyldig att betala beneficienten. Det är emellertid inte ovanligt att den öppnande banken ger den aviserande banken uppdraget att betala till beneficienten när den öppnande banken har godkänt dokumenten, men inte heller här är den aviserande banken betalningsskyldig mot beneficienten. 1 Ikläder sig korrespondentbanken å andra sidan rollen som bekräftande bank så lägger den sin betalningsgaranti till rembursen, detta följer av art 9(b). I det ögonblick som beneficienten presenterar korrekta dokument till den bekräftande banken är denna betalningsskyldig. Sedan är det upp till den bekräftande banken att presentera dokumenten till den öppnande banken för att få betalt. Ibland kommer parterna överens om att rembursen ska bekräftas och detta framgår då för alla inblandade parter. Emellertid kan beneficientens bank lägga till en sk tyst bekräftelse till sitt åtagande, då har endast bene- 1 Den öppnande banken kallas även för rembursbanken. 2 Det finns ingen begränsning på hur många korrespondentbanker som kan användas, men sällan används mer än en.

7 ficienten och dess bank kännedom om att rembursen är bekräftad. Det är viktigt att notera att den öppnande och den bekräftande bankens betalningsgarantier gäller var för sig mot beneficienten. Även om detta är ovanligt kan beneficienten välja att presentera dokumenten direkt till den öppnande banken. En viktig distinktion är den mellan återkallelig och oåterkallelig remburs (art 6). I det förra fallet kan den öppnande banken när som helst och utan beneficientens medgivande återkalla eller ändra i villkoren för rembursen. Utmärkande är att alla parterna i transaktionen måste godta ändringen för att den ska gälla. I det senare fallet har den öppnande banken givit en självständig betalningsförpliktelse gentemot beneficienten, således måste återkallelse och ändringar godkännas av övriga parter (art 5). Det är så ovanligt att återkallelig remburs används att jag i den fortsatta framställningen lämnar den därhän. Med remburs menar jag i fortsättningen oåterkallelig remburs. 3.3 Syftet med finansiering via remburs Det finns flera anledningar till varför remburs används. För det första fyller rembursen en betalningsfunktion. Genom att en remburs öppnas anvisas på vilket sätt säljaren ska få betalt av köparen. För det andra fyller rembursen en säkerhetsfunktion. Om köparen inte vill eller kan betala för det anländande godset så inverkar inte det på säljarens möjligheter att få betalt när väl rembursen har öppnats. Säljaren får ju betalt av en bank så länge den kan presentera dokument som motsvarar villkoren i rembursen, och om inte korrekta dokument kan presenteras till banken så har säljaren fortfarande kontroll över godset. Systemet förutsätter självfallet att bankens soliditet och seriositet inte kan ifrågasättas. Av detta följer att det är banken som står risken för att köparen inte kan betala. Banken har emellertid en viss säkerhet i att den har rätten till godset när den har ersatt säljaren. Säljaren kan även värja sig mot politiska risker genom att se till att lämplig bank anlitas, det naturliga här är att anlita en bekräftande bank i säljarens land. Även för köparen blir transaktionen säkrare. Om köparen har betalt godset så innebär det i en remburstransaktion också att den har kontroll på godset och att säljaren har frånhänt sig rätten till detsamma. En osäkerhetsfaktor för köparen är likväl att godset inte håller godtagbar standard, men det ger köparen en viss trygghet att den kan diktera villkoren för vilka dokument säljaren måste presentera för att kunna rembursera sig mot banken. 1 Se NJA 2002 s 412

8 För det tredje fyller rembursen en finansieringsfunktion. Typiskt sett vill säljaren få betalt så tidigt som möjligt, speciellt efter att den har frånhänt sig godset, samtidigt som köparen vill betala så sent som möjligt, och helst inte tidigare än den har erhållit godset. En remburs löser denna konflikt. Säljaren kan få betalt så snart den presenterar dokument som uppfyller kraven i rembursen till banken, och köparen behöver inte betala innan den äger rätt att få ut godset. Den här logiken fungerar bara om en tredje part, dvs en bank, öppnar en remburs. Betalning via remburs innebär inte med automatik att kredit ges, emellertid är det vanligt att remburs kombineras med kreditgivning. Det måste inte heller vara banken som ger kredit. Exempelvis kan säljaren acceptera att den får betalt först efter en viss tid efter att överensstämmande dokument har presenterats, på så sätt kan köparen betala i efterskott. Vidare kan säljaren få betalt i förskott av betalningsbanken och som säkerhet lämnas den fordran som tillkommer enligt rembursen. Köparen kan erhålla kredit av den öppnande banken i och med att banken lämnar ut godset till köparen men att köparen betalar först efter en tid. En remburs kan också underlätta kreditgivningen, inte minst för säljaren genom att dess betalningar av omgivningen uppfattas som säkra. 3.4 Avtalsförhållanden i ett rembursärende En hörnsten inom rembursrätten är att rembursen är självständig i förhållande till det bakomliggande avtalet. Detta framgår av art 3(a): [e]n remburs är till sin natur en från köpe- eller andra avtal som kan ligga till grund för rembursen fristående transaktion. Och vidare stadgas i art 4 att [v]id remburstransaktioner handlar alla berörda parter med dokument och inte med varor, tjänster och/eller andra prestationer som dokumenten kan hänföra sig till. Detta innebär bland annat att en bank inte berörs av tvister som kan uppkomma mellan köparen och säljaren. Antag t ex att säljaren skeppar begagnade gympaskor istället för nya läderskor men trots det lyckas presentera dokument som uppfyller kraven i rembursen. Även om banken har kännedom om detta så är den skyldig att betala säljaren (låt vara att den gör vad den kan för hitta ett sätt att inte betala). Detta gäller också omvänt, om säljaren presenterar dokument som inte överensstämmer med rembursen men skeppar gods som är godtagbara enligt kontraktet så är inte banken skyldig att betala säljaren. Som Ramberg påpekar skulle banken i annat fall fungera som skiljedomare mellan köparen och säljaren. 1 Det finns emellertid ett undantag till det 1 Ramberg, International Commercial Transactions, s 142

9 nyss sagda. Om en part presenterar förfalskade dokument så gäller inte detta mot de andra parterna. Som en följd av att rembursen är autonom i förhållande till köpeavtalet ska banken endast utifrån de presenterade dokumenten avgöra om villkoren i rembursen är uppfyllda, detta enligt art 14(b). Vid dokumentgranskningen tillämpas doktrinen om exakt överensstämmande. 1 Doktrinen innebär att de presenterade dokumenten exakt måste överensstämma med de i rembursen ställda villkoren. Regeln har sin grund i art 13(a). Där står det att [b]ankerna ska granska alla i rembursen föreskrivna dokument Och implicit kan man av art 13(a) sluta sig till att bankerna måste försäkra sig om att samtliga dokument som krävs enligt rembursen är presenterade, att de vid påseende överensstämmer, att informationen inte är motsägelsefull samt att dokumenten överensstämmer sinsemellan. Men emellertid så ger art 13(a) inte något svar på hur strikta bankerna ska vara när de bedömer om villkoren i rembursen är uppfyllda. Det är här principen om exakt överensstämmande tillämpas. I ett ofta citerat engelskt rättsfall beskrivs doktrinen som följer; [ ] there is no room for documents which are almost the same, or which will do just as well, as those specified. 2 Anledning till denna rigida tillämpning är att det i grunden finns ett avtal mellan beneficienten och uppdragsgivaren och det inte kan krävas av bankerna att de ska bedöma när godtagbart gods har skickats. Det är mycket vanligt att de dokument som säljaren presenterar inte överensstämmer med villkoren i rembursen, men säljaren har rätt att göra nya försök till dess presentationstiden går ut. 3 Skulle inte säljaren klara detta kan affären trots allt gå i lås om köparen och dess bank godkänner avvikelserna. I övrigt är det svårt att juridiskt definiera de avtalsrelationer som uppstår mellan parterna i ett rembursärende, gör man ett försök uppstår i flera fall för svensk rätt ganska otympliga rättsfigurer. Men hur avtalssituationen ser ut har viss påverkan på när panträtt kan uppkomma och därför gör jag här några fragmentariska noteringar. Det är uppdragsgivaren och den öppnande banken som avtalar om att remburs ska öppnas. Hur dessa parter utformar rembursen bestämmer vilka rättigheter säljaren ges, exempelvis räcker det att de hänvisar till UCP för att dessa ska gälla även mot beneficienten. 4 Det är 1 Fritt översatt av mig, på engelska blir det the doctrine of strict compliance. 2 Equitable Trust Co of New York v Dawson Partners Ltd (1927) 27 L1 LR 49 s 52 3 En vanlig uppgift bland bankens rembursfunktionärer är enligt Gorton, Rembursrätt, s 246 att dokumenten i minst 50 % av fallen inte är tillfredsställande, och att vissa funktionärer menar att dokumenten i 90 % av fallen inte motsvarar kraven i rembursen. Efter att ha gjort praktik på en rembursavdelning så är jag beredd att hålla med om att minst 50 % är en rättvisande utgångspunkt. 4 Gorton, Rembursrätt, s 44

10 också klart att ett rättsförhållande uppstår mellan den öppnande banken och beneficienten, och även mellan den bekräftande banken och beneficienten. Tidpunkten för dessa förpliktelsers uppkomst är viktig. Enligt svensk rätt är det först när beneficienten tar del av en öppnad remburs som betalningsbanken förpliktar sig att betala mot överensstämmande dokument. 1 Motiveringen står att finna i grunderna för den svenska avtalsrätten. När en remburs öppnas till beneficientens förmån krävs det ingen accept eller bekräftelse från beneficientens sida för att den ska kunna åtnjuta rättigheterna angivna i rembursen. Men enbart att en remburs öppnas kan inte ses som en rättshandling som får någon verkan mot beneficienten. Här kan man möjligen invända att rembursen är en mycket speciell juridisk figur; att köparen och den öppnande banken avtalar om att en remburs öppnas till förmån för beneficienten skulle således ge beneficienten omedelbara rättigheter. Men detta är enligt min mening ett betraktelsesätt som i onödan skulle tänja på avtalsrättsliga grunder. En rättshandling mot beneficienten företas istället först när denna inte kan återkallas av betalningsbanken. Denna tidpunkt inträffar när adressaten tar del av rättshandlingen, så är fallet med anbud och accept enligt avtalslagen 7. Även om betalningsbankens meddelande inte är ett anbud eller accept så menar jag att det är fråga om en liknande rättshandling, nämligen en sådan som ger mottagaren ett typiskt sett gynnsamt berättigande. Därför är det då beneficienten tar del av meddelandet som är den tidpunkt då betalningsbanken förpliktar sig att uppfylla villkoren i rembursen. 3.5 Överlåtelse av remburs Som har beskrivits ovan i avsnitt 1 är det skillnad på att överlåta rätten att utnyttja remburs och att överlåta den likvid som tillkommer den i rembursen angivne beneficienten. Överlåtelse av rätten att utnyttja rembursen regleras i art 48 och i art 48(a) definieras överlåtelse med att förstahandsbeneficienten anmodar någon av bankerna att göra rembursen disponibel helt eller delvis för en annan eller flera andrahandsbeneficienter. Av artikeln framgår också att en remburs endast kan överlåtas om den av den öppnande banken uttryckligen betecknats som överlåtbar. Det är alltså uppdragsgivaren som till den öppnande banken meddelar att rembursen ska vara överlåtbar, på så sätt har uppdragsgivaren kontroll på om den presterande parten får ändras. Enligt art 48(g) kan, om inte annat är angett i rembursen, en överlåtbar remburs överlåtas bara en 1 Gorton, Rembursrätt, s 69, emellertid lämnar inte Gorton någon motivering till varför just denna tidpunkt ska gälla.

11 gång och därför kan den inte utan vidare överlåtas på begäran av andrahandsbeneficienten till en följande tredjehandsbeneficient. En överlåtelse tillbaks till förstahandsbeneficienten är emellertid automatiskt tillåten. Artikeln tillåter också att delar av rembursen, under förutsättning att delarna sammanlagt inte överstiger rembursbeloppet, överlåts separat. UCP ger inget svar på frågan om den öppnande banken måste gå med på att göra rembursen överlåtbar för att det ska gälla. Utformningen av villkoren i rembursen mellan uppdragsgivaren och den öppnande banken blir därmed en fråga för den nationella rättsordning som gäller dem emellan, när exportören är svensk är denna rättsordning nästan uteslutande utländsk. Den andra typen av överlåtelse, överlåtelse av rembursbeloppet, regleras i art 49. Av artikeln framgår att bara för att en remburs inte angetts vara överlåtbar så ska det inte påverka beneficientens rätt att i enlighet med tillämplig lag överlåta likvid som han är eller kan komma att bli berättigad till under rembursen. Art 49 klargör alltså att UCP inte avser att inskränka beneficientens möjlighet till denna typ av överlåtelse och implicit lämnas det till de nationella rättsordningarna. Nästa fråga är hur remburs, och överlåtelse av remburs, låter sig placeras i den skuldebrevsrättsliga systematiken. Frågan har bl a betydelse för vilka regler som gäller för pantsättning. Med skuldebrev avses enligt motiven till skuldebrevslagen en ensidig, till det yttre fristående skriftlig utfästelse att erlägga penningbelopp. 1 Men reglerna i skuldebrevslagen är i praktiken vidare än så, lagstiftaren har nämligen utgått från att regler i skuldebrevslagen som uttrycker allmänt tillämpliga rättssatser ska tillämpas analogt. 2 Och i skuldebrevslagen kodifieras många grundläggande principer i svensk rätt. När det gäller överlåtelse av rembursbeloppet, såsom avses i art 49, har det för skuldebrevslagens tillämplighet betydelse om överlåtelsen görs före eller efter det att överensstämmande dokument presenteras till banken. Har korrekta dokument presenterats är banken förpliktigad att betala enligt reglerna i UCP. Om banken skriftligen erkänner denna fordran så är det att se som ett enkelt skuldebrev, finns inget skriftligt erkännande tillämpas reglerna i skuldebrevslagen analogt. För tidpunkten innan överensstämmande dokument har presenterats till banken är inte skuldebrevslagen direkt tillämplig eftersom bankens utfästelse att betala då är beroende av en motprestation. 3 Det som talar för att skuldebrevslagens regler ska ges ett visst utrymme är att motprestationen i en 1 NJA II 1936 s 15 2 Walin, Lagen om skuldebrev, s 13 3 Walin, Lagen om skuldebrev, s 15

12 remburstransaktion företas mot köparen och inte mot banken. Genom banken sker endast granskning av dokument och betalning. Men det är trots det tveksamt om analog tillämpning ska göras, det måste hursomhelst avgöras från fall till fall. När det gäller överlåtelse av rätten att utnyttja remburs, såsom avses i art 48(a) kan det inledningsvis konstateras att remburs inte är ett omsättningsdokument att jämställa med ett löpande skuldebrev. Det är en allmän princip i svensk rätt att omsättningspapper inte kan tillskapas på annat sätt än genom lagstiftning. Detta understryks ytterligare i art 48 där det framgår att överlåtbar remburs bara kan överlåtas en gång. Det är ställt utom tvivel att inte skuldebrevslagens regler om enkla skuldebrev är direkt tillämpliga på överlåtelse av rätten att utnyttja remburs och utgångspunkten måste också enligt min mening vara att analog tillämpning inte ska göras. Anledningen är att förvärvaren av en remburs inträder i ett avtalsförhållande och den måste typiskt sett anskaffa och skeppa gods samt presentera dokument för detta till banken. Och även om innehavarens förhållande till banken inte är att se som köprättsligt så innehåller detta inte den ensidighet som karakteriserar ett skuldebrev. Det kan tänkas att undantag kan göras men det är svårt att säga något generellt om när. 3.6 Användning av växlar i remburstransaktioner När beneficienten snabbt vill tillgodogöra sig rembursbeloppet kan ibland växlar användas. Man skiljer här mellan avista- och tidsremburser. Vid avistaremburs får beneficienten kontant betalning mot att han till banken lämnar in korrekta dokument. Vid tidsremburs betalar banken först efter en viss tid efter att korrekta dokument har presenterats och det är i detta fall som växlar ofta används. I svensk rätt regleras detta i växellagen. Växellagen grundas på en konvention från 1931 och grunddragen i växelrätten har internationell spridning. I en remburstransaktion kan betalning via växel ske på följande vis. Säljaren presenterar dokumenten till banken samt en tratta, dvs en växel som ännu inte är accepterad. Exempelvis kan den vara utställd på tre månaders sikt, dvs innehavaren av växeln äger rätt att lösa in den om tre månader. Om växeln är dragen på banken och dokumenten är korrekta accepterar banken växeln. Det innebär att säljaren kan överlåta växeln till banken eller överlåta växeln till någon som handlar med växlar, och således få betalt. Dock är säljarens inlösenbelopp lägre om han löser in växeln i förtid, på så sätt uppbär den som ersätter säljaren i förtid ränta för växeln. Om växeln istället är dragen på

13 köparen så accepterar inte banken växeln utan presenterar den för köparen för accept eller betalning. 5. Pant i remburs 5.1 Grundläggande krav för pant i remburs Panträtt innebär att panthavaren får, när en viss prestation inte fullgörs på ett korrekt sätt, tillgodogöra sig prestationens värde ur den pantsatta egendomen. Syftet med en panträtt är således att säkerställa ett visst anspråk. Anspråket som säkerställs kan vara av mycket skiftande slag, men vanligtvis avser panten ett lån. Enligt förmånsrättslagen 4 har panthavaren särskild förmånsrätt ur panten. Detta är ur juridisk synvinkel den bästa säkerheten vid kreditgivning och det innebär att panthavaren inte behöver stå tillbaka för annan borgenär. För att egendom ska kunna pantsättas krävs att den har bytesvärde och att den kan överlåtas. 1 Med bytesvärde avses ekonomiskt värde, detta betyder att panten måste ha ett ekonomiskt realiserbart värde. Egendom som inte uppfyller kravet på bytesvärde kan istället medföra retentionsrätt, egendomen tjänar då endast som påtryckningsmedel och kan inte realiseras. Det råder dock ingen tvekan om att rembursbeloppet eller rätten att utnyttja remburs har bytesvärde. I det förra fallet är det ett anspråk i en existerande eller framtida fordran som pantsätts. I det senare fallet pantsätts en rättighet att prestera så att en fordran uppstår. Kravet på att egendomen ska kunna överlåtas innebär att den som vill pantsätta egendom måste vara berättigad att frånhända sig denna genom köp, byte eller gåva. Frågorna blir då om parterna har inskränkt sin rätt till överlåtelse genom att avtala om remburs enligt UCP och om det i svensk rätt finns något hinder mot att överlåta tillgodohavande ur remburs. När det gäller pant i rembursbeloppet inskränker inte UCP beneficientens rätt till överlåtelse, detta är tom uttryckligen stadgat i art 49. Inte heller regler om överlåtelse i svensk rätt ställer till några problem. Utgångspunkten är där att borgenärsbyten (cession) är tillåtna så länge gäldenärens ställning typiskt sett inte försämras genom överlåtelsen. 2 Normalt sett har inte banken i ett rembursärende anledning 1 Håstad ifrågasätter emellertid att ett pantavtal ska bli ogiltigt för att egendomen saknar bytesvärde. Han menar att ogiltighetsreglerna i avtalslagen 3 kap ger en tillräcklig reservutgång om avtalsfriheten missbrukas. Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 285 och även not 7 på samma sida. 2 Tiberg, Skuldebrev, växel och check, s 30

14 att motsätta sig borgenärsbyte eftersom skuldebrevslagen 29 inte tillåter att förvärvaren av ett enkelt skuldebrev får bättre rätt än överlåtaren. Principen som bestämmelsen ger uttryck för har analog tillämpning här. Vid överlåtelse av rätten att utnyttja exportremburs är emellertid beneficientens möjligheter till överlåtelse begränsade. Av art 48(b) framgår att en remburs kan överlåtas endast om den av den öppnande banken uttryckligen betecknats som överlåtbar. Om en remburs saknar denna beteckning så kan den följaktligen inte pantsättas. Vidare är det viktigt att notera att art 48(b) endast tillåter överlåtelse en gång om inte annat är angett, emellertid kan andrahandsbeneficienten alltid överlåta tillbaks rembursen till den ursprungliga beneficienten. Många gånger är det dock tveksamt om ett överlåtelseförbud enligt svensk rätt är bindande mot förvärvaren, i detta fall panthavaren. 1 Enligt min mening råder det emellertid inget tvivel om att överlåtelseförbudet i UCP står sig. Art 48(b) måste ses mot bakgrund av uppdragsgivarens intresse av att veta vem som är säljare av godset, då den inte på förhand kan vara säker på vem säljaren är. Om ett överlåtelseförbud inte hade upprätthållits i remburstransaktionen hade rembursen mist en del av sin funktion för köparen. 2 Min slutsats är därför att överlåtelseförbudet i UCP står sig, därmed kan remburs endast pantsättas när rembursen har betecknats som överlåtbar. Det är sannolikt att resultatet hade blivit detsamma även om art 48(b) inte fanns. Det är en allmän princip i svensk rätt att man inte kan inträda i någon annans avtal utan godkännande. Även om remburstransaktionen uppvisar många karakteristiska typiska för skuldebrevsrätten så handlar det i grunden om att säkerställa ett avtalsförhållande mellan köpare och säljare. 5.2 Denuntiation vid pant i remburs En hörnpelare i den svenska civilrätten är traditionsprincipen. Den innebär att sakrättsligt skydd för panthavaren inträder först när han får egendomen som panten avser i besittning. Men när föremålet för panten innehas av tredje man krävs istället denuntiation för att sakrättsligt skydd för panthavaren ska uppkomma. Reglerna för denuntiation av enkla skuldebrev återfinns i skuldebrevslagen 31 1 st och 10. 3 Innebörden är att en 1 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 451 och Martinsson, Kreditsäkerhet i fakturafordringar, s 264 2 Se ovan i avsnitt 3.5 3 Lag (1936:88) om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man är inte tillämplig på enkla fordringar. Ett rekvisit i 1936 års lag är att den lösa egendomen ska innehas av tredje man, en enkel fordran kan inte besittas och därmed inte heller innehas. Se bl a NJA 1986 s 217

15 pantsättning vinner sakrättsligt skydd först när gäldenären blir underrättad av pantsättaren eller panthavaren om att en pantsättning har ägt rum. Meddelandet till tredje man fyller främst två funktioner. Dels försäkrar sig panthavaren om att betalning till pantsättaren inte kan ske med befriande verkan (SkbrL 29 ). Dels avskärs pantsättaren från att förfoga över panten, härigenom motverkas sken- och efterhandstransaktioner till syfte att undandra egendom från en insolvent pantsättare eller att använda samma pant mot flera borgenärer. Denuntiationer ger upphov till en rad frågeställningar, den första är om denuntiationsprincipen alls är tillämplig när rembursbeloppet respektive rätten att utnyttja rembursen pantsätts? Knäckfrågan är här om skuldebrevslagen är tillämplig, och om inte, de principer som lagen ger uttryck för ska tillämpas analogt. När panten avser rembursbeloppet är situationen oproblematisk. I avsnitt 3.5 ovan kom jag fram till att skuldebrevslagens regler om enkla skuldebrev är tillämpliga när överensstämmande dokument har presenterats till en öppnande eller en bekräftande bank eftersom en enkel fordran då har uppstått. För dessa fall tillämpas denuntiationsprincipen enligt 31 1 st. Vidare nådde jag i avsnitt 3.5 slutsatsen att skuldebrevslagen tillämpas i de fall beneficienten har meddelats om att en remburs har öppnats men överensstämmande dokument ännu inte har presenterats. Följaktligen gäller denuntiationsprincipen även här. För tiden innan beneficienten har meddelats om att en remburs har öppnats kommer jag nedan i avsnitt 5.3.1 fram till att sådan pantsättning inte kan ske på grund av bristande individualitet i pantobjektet, därför utreder jag inte frågan om denuntiation är nödvändig. Vid pantsättning av rätten att utnyttja remburs är det inte självklart att denuntiation är nödvändig för att sakrättsligt skydd ska uppkomma. I avsnitt 3.5 kom jag fram till att skuldebrevslagen inte var tillämplig eftersom något skuldebrev ej förelåg. Vidare hävdade jag att reglerna i skuldebrevslagen endast i undantagsfall kan tillämpas analogt på överlåtelse av rätten att utnyttja remburs, frågan är således om 31 och denuntiationsprincipen äger tillämpning? Denuntiationsprincipen har fått vidsträckt användning utanför skuldebrevslagens direkta tillämpningsområde. Den används bl a på fakturafordringar, muntliga fordringar och överlåtelse av bostadsrätt. 1 Walin menar att kravet på denuntiation även borde gälla för pantsättning av fordran som grundas på kontrakt. 2 Gorton tar inte ställning till om ett krav på denuntiation ska uppställas i remburs- 1 Se Helander, Kreditsäkerhet i lös egendom, s 438 2 Walin, Lagen om skuldebrev, s 205 f

16 ärenden, men framhåller att ett sådant i praktiken nästan alltid torde vara uppfyllt. 1 När det gäller ändamålsskälen för denuntiation så gör sig skyddet mot pantsättarens/ beneficientens övriga borgenärer gällande även vid pantsättning av remburs. Pantsättaren kan om konkursen närmar sig i maskopi med en panthavare utföra sken- eller efterhandstransaktioner. Dessutom skulle samma pant kunna användas mot flera panthavare om inte denuntiation krävdes. Vidare kan det för panthavarens del vara viktigt att pantsättaren inte får rätt att disponera över den remburs som är pantsatt eftersom den förlorar sin säkerhet om beneficienten utnyttjar rembursen. Sammantaget är min bedömning att denuntiation krävs för att sakrättsligt skydd ska uppkomma vid pantsättning av rätten att utnyttja remburs. Det ligger i linje med hur denuntiationsprincipen har tillämpats utöver skuldebrevslagen och i huvudsak gör sig de ändamålsskäl som bär upp denuntiationsprincipen sig gällande även här. Det får inte heller anses betungande eller främmande för parterna. Nästa fråga är till vem denuntiationen måste göras när utöver den öppnande banken också en bekräftande bank har lagt till sin betalningsgaranti. 2 Problemet är att beneficienten kan välja mellan att presentera dokumenten till öppningsbanken eller den bekräftande banken. Måste denuntiationen ske till båda bankerna för att sakrättsligt moment ska uppnås? För denna fråga är inte åtskillnaden mellan pant i rembursbeloppet och pant i rätten att utnyttja rembursen relevant, resonemanget i detta stycke gäller således båda situationer. I doktrinen har frågan vad som krävs beträffande denuntiation när det finns två eller flera solidariskt ansvariga gäldenärer diskuterats. Helander lutar åt att denuntiation måste göras till samtliga gäldenärer. 3 Han påpekar att rådighetsavskärandet är ett viktigt ändamål för denuntiation. Walin kommer till en annan slutsats. 1 Han menar att det viktiga ur borgenärssynpunkt är att en pantförskrivning blir markerad på ett kontrollerbart sätt, detta uppnås om endast en gäldenär denuntieras. Walin medger visserligen att förvärvaren löper en viss risk att den gäldenär som inte är denuntierad betalar till överlåtaren, men han framhåller att det bör vara förvärvarens ensak om han vill fullborda sitt skydd eller inte. För egen del har jag låtit mig övertygas av Walins betraktelsesätt, men det är osäkert vad som gäller de lege lata. Jag nöjer mig med att konstatera att endast en denuntiation torde krävas när det finns en bekräftande bank vid sidan av den öppnande banken. Om panthavaren företar en denuntiation till 1 Gorton, Rembursrätt, s 166 2 Låt vara att beneficienten normalt presenterar dokumenten till sin lokala bank. 3 Helander, Kreditsäkerhet i lös egendom, s 486

17 den öppnande banken är det viktigt att komma ihåg att rembursen internationella prägel gör att åtgärden inte nödvändigtvis hindrar banken från att betala med befriande verkan till pantsättaren. I ett exportärende är den öppnande banken nästan uteslutande en utländsk bank och det kan inte tas för givet att den utländska rättsordningen har någon motsvarighet till skuldebrevslagen 29. Att denuntiationen företas till en utländsk bank påverkar emellertid inte denuntiationens borgenärsskyddande funktion, ur den aspekten har den bara bevisverkan. När en aviserande bank ombesörjer transaktionen utgår som sagt ingen betalningsförpliktelse gentemot beneficienten, men ofta får den aviserande banken trots det i uppdrag att för den öppnande bankens räkning förmedla betalning till denne. Till vem måste denuntiationen göras i detta fall? Enligt avtalslagen 10 är den aviserande banken att se som fullmäktige och dess uppdrag torde omfatta att för den öppnande bankens räkning mottaga denuntiation. 2 Om denuntiationen görs till en av bankerna torde den därför gälla mot dem båda. Resonemanget gäller oavsett om rembursbeloppet eller rätten att utnyttja rembursen har pantsatts. Det kan ifrågasättas om inte skuldebrevslagen 29 som inskränker gäldenärens rätt att prestera med befriande verkan kolliderar med UCP art 9 om att banken har ett bindande åtagande gentemot beneficienten. Mot bakgrund av art 48 och 49 om överlåtelse torde emellertid inte någon konflikt föreligga. Att UCP godkänner överlåtelse måste också innebära att UCP accepterar att vissa begränsningar sker för överlåtaren. Principen i 29 inkräktar på intet sätt på rembursens funktion, därmed torde den inte heller ligga i konflikt med UCP. Sammanfattningsvis är min slutsats att denuntiationsprincipen är tillämplig och att den inte torde ställa till med problem vid då vare sig rembursbeloppet rätten att utnyttja remburs pantsätts. Men bara för att denuntiation görs uppkommer inte med nödvändighet en sakrättsligt skyddad panträtt, vid vilken tidpunkt en denuntiation medför sådant skydd diskuteras i nästa avsnitt om specialitetsprincipen. 5.3 Specialitetsproblem vid pant i remburs Specialitetsprincipen sätter gränser för hur sakrätter kan utformas. Allmänt innebär principen att anspråket i en sakrätt måste avse ett individuellt bestämt föremål samt att det 1 Walin, Panträtt, s 190 f. Se även Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 306 2 Helander, Kreditsäkerhet i lös egendom, s 521

18 ska gå att identifiera det föremål som anspråket avser. Centralt för avsnitten om specialitetsprincipen är rättsfallet NJA 1973 s 635, här följer en redogörelse. En åkeriägare hade avtalat med en skogsägarförening om att i Gällivare socken utföra transporter av avverkat timmer under virkessäsongen 1966-67, med förlängning ett år i taget. Det som pantsattes var åkeriägarens framtida fordringar enligt avtalet, panthavaren var en bilfirma som åkeriägaren sedan tidigare stod i skuld till. Pantsättningen gjordes den 15 juli 1967 och skogsägarföreningen denuntierades den 1 augusti samma år. Vid två tillfällen utbetalade skogsägarföreningen intjänade och förfallna belopp till bilfirman. I december 1967 försattes åkeriföretaget i konkurs. Åkeriägaren hade då utfört ytterligare transporter men ersättningen för dessa hade ännu inte betalats ut till bilfirman. Konkursförvaltaren förde talan om återvinning mot bilfirman och frågan i målet kom att bli om giltig denuntiation hade gjorts och i så fall när. HD fann att denuntiationen den 1 augusti till skogsägarföreningen dög men uttalade vidare att denuntiationen fick sakrättslig verkan först då fordringarna intjänats. Även om de ytterligare fordringarna hade vunnit sakrättsligt skydd klarade de sig inte undan återvinning. 5.3.1 Individualiserad egendom Jag inleder med att behandla pant i rembursbeloppet, frågan är när panthavarens eller benficientens anspråk på likvid hos betalningsbanken är tillräckligt individualiserat för att en sakrätt ska kunna uppkomma? När beneficienten får ett anspråk mot banken efter att ha presenterat överensstämmande dokument råder det inga tvivel om att kravet på individualitet är uppfyllt. Istället uppstår snårigheter när ett sådant anspråk ännu inte finns, det rör sig då i själva verket om pant i en framtida fordran. Inledningsvis ska jag diskutera vad som krävs för att en framtida fordran ska anses tillräckligt individualiserad för att kunna pantsättas. NJA 1973 s 635 ger en viss vägledning eftersom HD godtog att pantsättning gjordes av ännu inte intjänade fordringar avseende ett års transportverksamhet som avtalats mellan åkeriägaren och skogsägaren. 1 Det kan noteras att det i rättsfallet föreligger ett avtal mellan pantsättaren och gäldenären enligt vilket gäldenären blir betalningsskyldig då pantsättaren presterar. Men rättsfallet kan nog inte anses sätta en yttre gräns för när individualiseringskravet är uppfyllt. I 1 HD:s motivering är knapphändig: Varken omfattningen eller beskaffenheten i övrigt av nämnda rättshandling [ ] föranleder att den icke i och för sig beaktas i förhållande till [pantsättarens] övriga borgenärer. Emellertid var HR tydligare i målet: då det pantsatta objektet får anses tillräckligt tydligt angivet genom hänvisningar till kontraktet.

19 sammanhanget bör också NJA 1953 s 465 nämnas, fallet gällde en enskilds fordran på staten avseende krigsskadeersättning. Fordran hade pantsatts och utmätts, men vid denna tidpunkt hade statens nämnd inte beslutat i ersättningsfrågan. HD godtog emellertid pantsättningen, däremot godtogs inte utmätningen innan denna tidpunkt. Det kan noteras att det inte fanns något rättsförhållande mellan pantsättaren och gäldenären, utan det som pantsattes var ett framtida anspråk i ett framtida rättsförhållande. Dessutom går det inte att tala om arbetsprestation för pantsättaren. Men det kan ifrågasättas om inte fallets prejudikatsvärde begränsas av att det gällde ett eventuellt anspråk på staten vars utfall berodde på en statlig nämnd. Ansatser i doktrinen till att ställa upp en regel avseende individualisering för framtida fordringar förespråkar vida ramar, men kanske snävare än vad NJA 1953 s 465 antyder. Helander diskuterar syftet med individualiseringskravet. Han framhåller vikten av att den pantsatta egendomen inte i efterhand kan utbytas mot annan genom en överenskommelse mellan pantsättaren och tredje man och att gäldenären ska veta vilken skuld han inte längre får betala till pantsättaren. 1 Av detta sluter han sig till att det bör uppställas ett krav på att fordran gäller mot en viss gäldenär och att den gäller ett visst rättsförhållande eller motsvarande. 2 Mot bakgrund av de anförda rättsfallen och de ändamålssynpunkter som anförts är det sannolikt att gällande rätt ligger i nära anslutning till vad Helander förordar. Nu är det dags att applicera det sagda på pant i rembursbeloppet. I fallet då beneficienten vill pantsätta rembursbeloppet efter att beneficienten tar del av ett meddelande om att en remburs har öppnats så är kravet på individualitet uppfyllt. 3 Det finns då ett rättsförhållande mellan beneficienten och betalningsbanken där banken är förpliktad att betala mot att vissa dokument presenteras. För tidpunkten innan beneficienten tar del av meddelandet att en remburs är öppnad är det mera tveksamt om pantsättning kan ske. Anledningen är att betalningsbanken vid denna tidpunkt inte står i ett rättsförhållande gentemot beneficienten. Och när det inte finns något rättsförhållande finns det heller ingen gäldenär gentemot pantsättaren. Visserligen finns vid denna tidpunkt ofta ett rättsförhållande mellan köparen och säljaren, men det 1 Helander, Kreditsäkerhet i lös egendom, s 526 f 2 Till detta ansluter sig även Möller, Frysningsprincipens tillämplighet på panträtt, JT 93/94 s 191. 3 I avsnitt 3.4 ovan kom jag fram till att det är när beneficienten tar del av ett meddelande från betalningsbanken om att en remburs har öppnats till hans förmån som betalningsbanken förpliktar sig mot beneficienten.

20 är inte detta rättsförhållande som pantsättningen avser. Mot denna bakgrund är det inte troligt att pant i kan göras vid denna tidpunkt. 1 En annan aspekt av individualitetskravet vid pantsättning av rembursbeloppet är att likviden aldrig hålls avskild för pantsättarens eller panthavarens räkning av banken. Men detta hindrar inte att en sakrätt kan uppstå. Banken har ju inte fått deposition av likviden och den är inte betalningsskyldig förrän på förfallodagen, dvs när korrekta dokument presenteras. 2 Nu till pant avseende rätten att utnyttja rembursen. Även här råder det inga tvivel om att individualiseringskravet är uppfyllt när beneficienten tar del av att en remburs är öppnad till hans förmån. Men det är mera tveksamt innan denna tidpunkt, det som pantsättningen då avser är inte en framtida fordran utan ett framtida rättsförhållande. Emellertid torde samma resonemang göra sig gällande här som för framtida fordringar, det torde således inte vara möjligt att uppnå sakrättsligt skydd när det inte finns ett rättsförhållande mellan betalningsbanken och beneficienten. 5.3.2 Frysningsprincipen Principen om att säkerhetsunderlaget i en konkurs fryses på konkursdagen är en allmän princip inom sakrätten. 1 Den har sin utgångspunkt i att det är konkursförvaltaren som efter konkursdagen avgör hur egendomen i boet ska användas och vilka kontrakt som ska fullbordas. Vid pantsättning av rätten att utnyttja rembursen medför inte frysningsprincipen några oklarheter eftersom pantsättaren inte vid någon tidpunkt kontrollerar anspråket som panten gäller. I detta avsnitt kommer jag istället att uppehålla mig vid pant i rembursbeloppet. Frågan är hur frysninsprincipen ska tillämpas på fordringar som inte har tjänats in, ska dessa tillfalla konkursboet eller panthavaren? Vi återvänder till NJA 1973 s 635 där denuntiationen gjordes den 1 augusti och fordringarna tjänades in efter hand under hösten. Frågan i målet var om denuntiationen dög. På detta svarade HD att även om denuntiation kan göras för framtida bruk så får denuntiationen giltighet mot övriga borgenärer först vid intjänandet. Följden blir att panthavarens sakrättsliga skydd uppkommer efter hand som 1 Denna uppsats behandlar endast oåterkallerlig remburs eftersom återkallerlig remburs knappts används alls. Här ska jag bara inskjuta att det är tveksamt om man alls kan pantsätta rembursbeloppet då rembursen är återkallerlig. Det som talar mot att pantsättning kan ske är att den öppnande banken aldrig lämnar en betalningsgaranti till pantsättaren. Det som talar för är att det trots det finns ett rättsförhållande mellan den öppnande banken och beneficienten. Själv lutar jag åt att det senare argumentet väger tyngre. 2 Se Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 336