REDAKTÖREN HAR ORDET Varsågod! 2006 års Livhusaren - en årsbok för de som arbetade eller som gjorde sin värnplikt vid Livregementets husarer utbildningsåret 2005/2006. Tidningen är en informationskanal mellan aktiva, reservare, värnpliktiga, kamratföreningen, Senior Club och aktörer i Karlsborgs garnison och naturligtvis bidrager tidningen till en ökad kunskap om vårt förband inom Försvarsmakten. Den är också en informationskanal för Karlsborgare, Västgötar och naturligtvis alla som vill ta del av verksamheten vid K 3. Läs med glädje alla intressanta, positiva och glada artiklar, författade av våra värnpliktiga och anställda! Välkommen du också med ett bidrag till tidningen vare sig du är 20 eller 80 år. Tänk vilken fantastisk historisk skatt som ligger i alla nummer av tidningen under de 44 år som tidningen funnits. Ställ upp! Hör av dig till redaktionen precis som de gjort som du kan läsa om i årets nummer. Gå med i Livhusarernas kamratförening och meddela din mailadress så kan du få mer dagsaktuell information. Trevlig läsning önskar informationschefen Jens Ramhöj. Livhusaren är en tidning för Livregementets husarer och Livhusarernas kamratförening. Ansvarig utgivare är öv Ulf Gunnehed Redaktör är kn Jens Ramhöj Adress till redaktionen är Livhusaren K 3, 546 81 Karlsborg Tel: 0505-45 18 07 Mail: jens.ramhoj@mil.se Redaktören förbehåller sig rätten att fritt utnyttja insänt material. Ett stort tack till alla som medverkat i detta nummer. Bildrättigheterna tillhör Försvarsmakten och bilderna är fotograferade av anställda och värnpliktiga vid regementet. Omslaget: LBB framrycker på Kungsholmen under CC-06. Foto: J Ramhöj Tryck: Danagårds tryckeri AB 2
CHEFEN HAR ORDET operativt 2011. Parallellt pågår införandet av ett mini UAV-system som skall ingå i NBG. Överlevnadsskolans verksamhet har präglats av ökad internationalisering och arbete med personell recovery (PR) konceptet. PR är det övergripande begreppet för att kunna undsätta personal som har hamnat i svårigheter i ett operationsområde. Under året har regementet haft många officerare ute i internationell tjänst, med kraftsamling till Afghanistan. K 3 officerare och civilanställda är efterfrågade för vår professionalism och för de kompetenser vi har. I dagarna roterar en underrättelsepluton från K 3 ner till Kosovo för att påbörja operativ verksamhet ingående i en brittisk enhet. Plutonen skall tjänstgöra där i 12 månader. Mer om utlandstjänsten kommer längre fram i tidningen. arbetsformer och organisation för att kunna leva upp till kraven. Bland annat innebär det att från halvårsskiftet 2007 kommer vi att ha ungefär 250 kontraktsanställda soldater i garnisonen. Åtgärder för att återta flottiljområdet pågår och är en viktig del i att skapa långsiktiga bra lösningar för förbanden. Fallskärmsjägarskolan kommer att förändras under nästa år vilket innebär att värnpliktsutbildning, fallskärmstjänsten och skolstaben åter ingår i regementet. Seden årskiftet ingår Örebro- Värmlandsgruppen i K 3. Förändringen har varit positiv för regementet och nya samarbetsformer utvecklas allt mer över tiden. Hemvärnet i Örebro och Värmland genomgår också en förändring av organisationen. Målbilden är att ha två bataljoner i Värmland och en bataljon i Örebro. Det har nu gått ett år sedan du höll det förra numret av Livhusaren i din hand. Här kan du nu se framemot ett nytt spännande nummer. Det har hänt otroligt mycket på förbandet och ett axplock beskrivs utförligare i tidningen. Några av dessa vill jag utveckla något. Åldersklassen 05/06 var den sista i det gamla utbildningssystemet och resultatet var mycket bra. Bra resultat både i förband och individuellt har presterats och under arméns slutövning Combained Challenge (CC-06) kunde vi visa att ett lätt, mobilt och slagkraftigt förband är ett vinnande koncept. Under året har ett nära samarbete med P4 bataljonen inom ramen för den EU ledda snabbinsatsstyrkan, Nordic battle group (NBG), påbörjats. Det samarbetet har fungerat väl och ökar våra möjligheter att träna i bataljonsram. Detta samarbete kommer att utvecklas ytterligare inför beredskapsperioden första halvåret 2008. Under Cold Response (CR 06) i Nordnorge deltog vi med underrättelseförband inom ramen för ett ISTAR (Intelligence, Surveillance, Target Aquisition, Reconnaissance) koncept. Övningen var viktig utifrån regementets ansvar för ISTAR ledning och en underrättelsepluton ingående i NBG. K 3 delar i övningen fungerade mycket bra. Inom UAV-verksamheten är avsikten att UGGLAN-systemet skall avvecklas och att det skall anskaffas ett nytt taktiskt UAVsystem. Det nya systemet skall vara Regementet har utmärkt sig med 1:a plats i Försvarsmaktens mest prestigefyllda tävling, FM patrulltävlan. Det visar att regementets officerare håller en hög standard avseende personlig färdighet och fysisk prestationsförmåga. Bra gjort! Vi går en spännande tid till mötes. Stora utmaningar väntar i form av förändringar av garnisonen mot insatsorganisationens krav. Första terminen i det nya värnpliktssystemet är snart avslutad och rekrytering till NBG, ISTAR och nästa underrättelsepluton till Kosovo pågår. Regementets nya vision Sveriges bästa soldater, -organiserade, tränade, insatsberedda ställer stora krav på oss alla och innebär att fokus är på insatsberedda förband, nationellt och internationellt. Det är det vi alla på regementet och i garnisonen måste ha för ögonen i vårt arbete. K 3 ser nu över Avslutningsvis vill jag tacka alla medarbetare för ett mycket gott arbete under det gångna året. Jag önskar alla en vilsam och välförtjänt jul och nyårshelg för att komma tillbaka med nya friska krafter 2007. Jag är övertygad om att K 3 och Karlsborgs garnison kan se framtiden an med tillförsikt och framtidstro! Ulf Gunnehed
DITT REGEMENTE BEHÖVER DIG! K 3 rekryterar LBB-soldater till insatsförbandet Luftburen skvadron och underrättelsesoldater till en ISTAR-enhet (Undbat), som skall ingå i den Nordiska stridsgruppen inom ramen för EU snabbinsatsförband. Vi behöver dig som utbildats inom den Luftburna bataljonen eller Underrättelsebataljonen för att tillsammans med inneliggande årskull bilda våra insatsförband! Du rekryteras till att söka anställning i Försvarsmakten under en period av 1,5 år med början den 1 juli 2007. Under perioden fram till december 2008 är du en kontraktsanställd soldat med lön och förmåner. Åker förbandet iväg utomlands har du extra ersättning. Efter en inledande utbildningsperiod, termin 3, har förbandet en mycket hög beredskap under fortsatt träning. K 3 förband är till största delen förlagda i Karlsborg under perioden! Varför inte bli kontraktsanställd soldat under en tid och verka för fred, frihet och människovärde ute i världen. Passa på att spara pengar till fortsatta studier eller en planerad investering! Det finns mycket information att hämta på Internet - gå in på k3 hemsida www.k3.mil.se och klicka dig vidare eller ring rekryteringsofficeren på regementet 0505-45 10 00!
INNEHÅLLSFÖRTECKNING Detta nummer innehåller bland annat: Start sid 6 Internationellt Start sid 13 Arméns slutövning Start sid 22 Bataljonsövning 2 Start sid 24 Bataljonsövning 3 Start sid 45 Överlevnadsutbildning i Brunei! Start sid 60 Minns du?
200 DAGAR I AFGHANISTAN MED MOBILE OBSERVATION TEAM HOTEL av David Pilerud Att försöka beskriva Afghanistan eller vårt arbete på ett par sidor är en omöjlig uppgift, men efter sju månader i landet kan jag bara säga att det är ett otroligt land. Storslagen natur och gästvänliga människor. Alla vi pratat med är glada att vi är här, för första gången sedan kommunistrevolutionen 1979 kan de leva ett normalt liv utan att riskera att bli skjutna varje dag. Efter alla år av strider mot Ryssar och Talibaner och inbördeskrig mellan rivaliserande krigsherrar känns det som om Afghanistans folk förtjänat lite fred. MOT Hotel ansvarar for distrikten Sar e Pol, Sayyad och Koihstanat i Sar e Pol provinsen i sydvästra hörnet av Swedish PRT AOR. Swedish AOR är lokaliserat i norra Afghanistan. De stora problemen för folket i våra distrikt just nu är att det finns för lite vatten vilket leder till dålig skörd, för få sjukvårdskliniker och skolor samt att vägarna ofta är i mycket dåligt skick. Ett annat problem är den utbredda korruptionen. Jag och chefen, kn Magnus landade i Afghanistan den 14 Februari och resten av teamet, Erik, Jocke, Henrik och Johann en knapp vecka senare. Vår uppgift var att ersätta ett Brittiskt team, därför påbörjade vi vår mission drygt 2 månader före huvuddelen av de andra teamen. Vi jobbade således vår första månad under Brittisk ledning. Därefter omdisponerade Britterna sina resurser till södra Afghanistan. Tyvärr gick inte omställningen från Brittisk till Svensk ledning så smidigt som vi önskat. Vi gick från fungerande till icke fungerande. Våra bilar var försenade, vår sambandsutrustning (RA1952) likaså. Och när sambandsutrustningen väl var installerad fungerade den så dåligt att den inte gick att lita på. Räddningen kom när vi fick hjälp att tjuvkoppla pc-dart till en satellittelefon, först då fungerade sambandet hyfsat. Stora delar av vår övriga gruppmateriel var också försenad, vissa saker saknas fortfarande. Andra saker fick vi tjata oss till eller helt enkelt stjäla för att kunna börja jobba. Under vintern gör regn och snö vägarna i bergen omöjliga att framrycka på, så allt eftersom veckorna gick kunde vi åka längre ut i våra distrikt. Ganska snart insåg vi att avstånd mäts i timmar inte kilometer. Mellan Mazar e Sharif och Sar e Pol är det 19 mil och tar 2,5 tim mellan SeP och Pasni är det 9 mil och tar 5-8 timmar. Under våra 7,5 månader här har vi snart utforskat alla vägar där det går att köra med en Toyota Landcruiser, och några till. Vi har besökt byar där det aldrig varit en västerlänning tidigare, och fått uppleva den lokala kulturen på ett sätt som är få förunnat. Vi har övernattat i gästhus och bjudits på lokala delikatesser. Övernattat under bar himmel på över 3000m höjd. Lagat bilen i oländig terräng med bland annat trasig drivknut, kylare och punkteringar, och även bogserat en av bilarna i 16 timmar till New Zeeland Kiwi Base i Bamyan för att få den lagad. Där fick vi även möjlighet att se platsen där de tre enorma Buddahstatyerna stog innan Talibanerna sprängde dem, nu återstår tyvärr bara hålen i berget. Vi har träffat massor med människor från distriktsguvenörer, polischefer, byäldstar och krigsherrar till bönder uppe i bergen. Vistats i sandöken, stenöken, i lummiga dalar, i tajta canyons där bilen knappt fått plats och bergsväggarna rest sig kilometervis lodrätt på båda sidor och vattnet stundtals nått upp till fönstren på bilen. Temperaturen har skiftat från -15 grader natten efter att vi fick skotta loss bilen i
Hindu Kush bergen till drygt 70 grader i solen när vi utspisade i en wadi i Sayyed. Vårt safehouse i Sar e Pol ligger på en höjd av 685 möh och den högsta punkten vi passerar på patrull är 3538 möh. Vi har framryckt till fots med TLC, med Patria och med kameler. Enligt lokal tideräkning är det år 1385, och när man vistas här känns det som en mix av 2006 och 1385. Traditionella kläder och åsnekärror blandat med västerländska kläder, mobiltelefoner och datorer. Ute i byarna kan man se lerhus med Ordermottagning via satelit parabolantenn på taket så de kan se TV. Toyota utgör bedömt 90% av bilbeståndet i landet och resten är ryska UAZ-arméjeepar och Kamaz lastbilar. Det rullar även mycket motorcyklar här och att se 4 män på samma motorcykel är inget konstigt. Men ute i distrikten är det fortfarande åsnor, hästar och kameler som är det vanligaste transportsättet. Sammanfattningsvis kan man säga att vår uppgift är att jobba för ett säkert Afghanistan, genom att patrullera i våra områden och träffa guvenörer, polischefer, byäldstar och vanliga människor. Ge vårt stöd till polisen och armén och följa deras arbete. Samla in underlag till hjälporganisationer. Sprida information samt samla in underrättelser till vårt PRT. Om jag fick ändra på något vore det att skapa fler MOT med fler safehouse längre ut i området, idag har vi väldigt stora områden. Jag skulle även gärna se att vi fick större befogenheter att ingripa mot brott, men där finns ett stort problem, den dagen vi börjar sparka in dörrar kommer vi att få hela befolkningen mot oss. Och man kommer att se på oss som man gjorde på Ryssar och Talibaner. Så även i framtiden måste allt ske under Afghansk ledning, även om det kan kännas som det går frustrerande långsamt ibland. Camp Northern Ligts som var en leråker när vi kom ner börjar nu att likna en camp, Vårt safe house har fått AC installerat och det ska snart börja byggas en hel del på det, så FS12 kommer att få en ganska
behaglig resa. Tyvärr har väl en del av charmen gått förlorad. Vi kommer nu att lämna över till ett Polskt team. Det har varit en lärorik och givande tid här, men nu ska det bli skönt att komma hem ett tag i väntan på nästa mission. Lt David Pilerud 2iC MOT H, FS11. Bild höger: På Kamelpatrull Bild nedan: Kamal Kahn bjuder på lunch
Författarinnan klängandes på en SISU i Afghanistan 2006 NORWEGIAN DEPLOYABLE HOSPITAL, MASAR-E-SHARIF AFGHANISTAN Forward Support Base, FSB, vid flygplatsen utanför Masar-e-Sharif är en gigantiskt stor tysk camp som fortfarande är under uppbyggnad och med lite plats för annat än arbete. Där ska det bli plats för helikopter- och flygplanshangarer, och väldigt mycket folk. Den norska campen ligger innanför egna murar inuti den tyska jättecampen. Det norska fältsjukhuset, som är ett Role 2 sjukhus, består av tält och containrar och Sverige har fått ansvar för att sätta upp Role 1 verksamheten. (Role 1 har hand om daglig sjukvård typ av Johanna Torstensson, K 3 vårdcentral). Role 2 bemannas av ett norskt och ett tyskt traumateam, intensivvårdssköterskor (där skulle jag vara) operation, akutmottagning, röntgen, laboratorium, apotek och tandläkare. Vi hade en vakans på en distriktssköterska som skulle vara på Role 1 så jag fick ta mig an den uppgiften tillsammans med den svenske läkaren tillsvidare. De första veckorna dominerades av ett ändlöst kånkande på lådor, montering av nya tält och ett och annat finger som skulle plåstras om. Efter ca fyra veckor var sjukhuset klart och vi planerade en öppningsceremoni. Så mycket sjukvårdsjobb hade vi inte behövt ägna oss åt ännu Dagarna innan sjukhuset och det nya köket skulle öppnas åkte jag hem på leave. Vi hade levt på rations och smörgåsmat som kom från köket på den gamla tyska campen. Vissa dagar fick vi korvbröd med sylt (!) och vi såg alla fram mot att få äta riktig mat. När jag var hemma ringde mina vänner och berättade att köket öppnats (och stängts) och att ca 120 (!) personer insjuknat i shigella, rejäl magsjuka. Folk vimsade runt på campen och visste inte var de befann sig. Hög feber, ont i magen, kräkningar och diarré dominerade sjukdomsbilden. Sjukvårdspersonalen tog snabbt två stora förrådstält i anspråk och ställde upp sängar i långa rader. Ambulanspersonalen åkte skytteltrafik runt campen och hämtade upp folk som inte orkade gå själva. En dag körde de 68 patienter! Alla fick dropp och antibiotika. Sjukvårdspersonalen räckte inte till för allt arbete så de från QRF en som inte var sjuka fick hjälpa till att eskortera folk till toaletterna, stå utanför och hålla i droppåsar och lyssna så att den som var på toa inte svimmade! Sjukhusets planerade öppningsceremoni blev det ingen tid för. När alla tillfrisknat kom jag tillbaka :) I köket krävdes en rejäl sanering och hygienutbildning av samtlig personal. En av kockarna, som
känsla av lugn, när jag åkte genom stan och bort några mil kändes det inte lika tryggt. Jag är glad för varje dag som gått utan att någon av våra drabbats av allvarlig olycka eller överfall. var boven i dramat, fick söka sig annat jobb. Vi fortsatte att äta rations och korvbröd med sylt (eller utan), och på campen insåg alla vikten av noggrann hygien och att magsjuka soldater inte är så mycket att ha. Efter ett tag kom det en svensk distriktssköterska till oss och när hon började jobba kunde jag börja arbeta på intensivvården. Det var roligt att få bygga upp vår svenska mottagning först och att sedan få jobba inne på själva sjukhuset. Att arbeta ihop med människor från olika länder kan ibland vara en utmaning, lika ofta ger det mycket. På det Norska fältsjukhuset arbetar förutom norrmän, så klart, även ett varierande antal tyskar och sju svenskar. Ibland har språkförbistringen varit både förvirrande och irriterande, oftast har vi haft roligt. Till slut pratade alla en blandning av engelska, norska, tyska, svenska och dari (som var det dominerande språket i vårt område). Vi har haft en salig blandning av patienter. Mest har vi tagit hand om lokalbefolkning som opererats hos oss, en till två per vecka och några av dem kommer jag aldrig att glömma. Vi har också haft en och annan magsjuk soldat och några som varit med om trafikolyckor liggande hos oss. Vi fick också ta emot tre civila ryska piloter som ätit flygplansmat och blivit matförgiftade. De bad mig stänga av värmen (ca 30 grader inne på natten) men jag kunde bara 10 Delar av Tyska och Norska campen beklaga och önska dem välkomna till Afghanistan. Att sätta igång en fläkt inne var inte att tänka på då all sand bara skulle yra omkring. Att befinna sig på en camp mitt i öknen i 48-gradig värme har sina sidor. Hur man än gör kommer det in sand överallt. Jag lärde mig fort att andas med munnen stängd ute. Värmen vänjer man sig vid, all sand som yr i luften är det värre med. Vi har haft några ordentliga sandstormar här. Ibland, när det stormat ordentligt, har jag fått känslan av att befinna mig på en båt. Allt (utom golven) svajar, det låter som om det slår i seglen och knakar i riggen. Saker som är upphängda utefter väggarna gungar. Ganska mysigt men i början blev jag nästan lite åksjuk, inne. Annat som det finns gott om i den här öknen är kamelspindlar. Det är spindlar, stora som min näve, med klor på framtassarna och rejäla käftar. Jag tycker INTE om kamelspindlar! De kurar ihop sig när de är redo för språng, och de siktar in sig på sitt byte för att ta en sig mumsig tugga. Inte giftiga men otäcka! Vi kom snabbt på att de skyggade för ljus, så jag gick alltid med ficklampan på när det var mörkt. Ormar av varierande arter finns det också. En kille fångade en utanför duscharna med en rörtång och en yxa. Han lämnade in den i sju delar till veterinären för artbestämning. När vi kom hit i början av mars hade de precis börjat att montera upp de första bostäderna på tyska sidan. Muren runt campen hade kommit halva vägen runt och det grävdes och murades överallt. Norska campen var till stor del klar, med egen mur och egen gate men inga shelter. Om larmet gick (vilket det gjort några gånger) skulle vi samlas i ett tält. (Vi svenskar valde att sätta oss i vår bepansrade ambulans istället, om den var hemma.) Nu (i september) är det minst tusen tyska soldater på deras sida. Där bor också sex svenskar, ett antal Letter, Belgare, Holländare några Britter, Italienare och Kroater m.fl. Där finns matsal, som nu fungerar och en mäss. Lokala handlare från stan kommer varje dag för att sälja mattor, kläder, sjalar och souvenirer. På Norska campen bygger de ett PX (affär) och de håller på med grunden till en egen, norsk, matsal. Några gånger har jag varit inne i på den svenska campen. När min kollega där var hemma på leave fick jag tillfälle att vikariera för henne i två veckor. Det var roligt att vara inne på svenska campen ett tag och se hur de hade det där. En dag fick jag följa med MP ut på tur. De skulle åka till polisstationen i Shebergan, ca fem mil bort, och samtidigt hälsa på svenskarna som bodde där. De ville gärna ha med sig en sjuksköterska på resan och jag var inte sen att anmäla mig. Roligt att se lite av landet man befunnit sig i ett tag, om än bara genom bilrutan. När man går innanför murarna hela dagarna får man en Jag har lärt mig många saker på det här sjukhuset, t.ex. vad som är bra att ha med sig och vad man kan klara sig utan eller använda istället för det man är van vid. Supporten hemifrån Sverige har inte alltid varit lysande. Jag beställde mycket materiel första veckan här nere, elva veckor och ett par påstötningar senare fick jag två st. (!) elastiska bindor och en (!) brännskadekompress av beställda 200 respektive en låda med tio st. Vanliga kompresser, som jag också beställde, fick jag aldrig. En av ambulanssköterskorna beställde också kompresser, 30 st men fick 300 st kompresser av en helt annan sort, sådana som är bra att använda på kroniska bensår. Knappast någon som lider av det här bland soldaterna och inget han hade behov av. Norrmännen beställer materiel och läkemedel varje måndag och får leverans på torsdagen i samma vecka! Att gissa vad som kommer att gå åt tio tolv veckor framåt är inte alltid så lätt. Är man långt borta gäller det att vara förutseende och ta i när man beställer, det är helt uppenbart men det borde gå att göra något åt! Vi har lärt oss av detta och skrivit övertydliga beställningar de gånger vi behövt något, det mesta har dock norrmännen stått för (vilket ju känns lite pinsamt). Att arbeta ihop med personal från andra länder har definitivt givit mersmak. Vi kan lära mycket av varandra! Vi tänker och gör inte alltid på samma sätt, men det mesta fungerar tillslut. Det har varit en oförglömlig upplevelse att ha fått vara med och bygga upp ett fältsjukhus på riktigt och att få se en camp byggas upp ur intet i öknen. Johanna Torstensson Skvadronssköterska K3/ Intensivvårdssköterska FS11
PROJEKT PERSONNEL RECOVERY (PR) I NORRA AFGHANISTAN av Tor Cavalli-Björkman Under slutet av mars genomfördes ett projekt för att stödja införandet av PR inom RAC North. Syftet med projektet var att ge svensk personal en så bra fungerande undsättnings organisation som möjligt med de resurser som finns på plats i området. Projektet genomfördes under 2 månader och avslutades i slutet av maj. Först lite bakgrund. I norra Afghanistan är Tyskland s.k. lead nation. Detta innebär att man ansvarar för infrastruktur och logistik och huvuddelen av befattningarna i staben. När man från svensk sida förstod att PR inte var reflekterat i organisationen eller bemanningen erbjöd Sverige att skicka ned en man till området för att stödja införandet av Personnel Recovery. Detta erbjudande mottogs positivt av Tyskland och deras insatskommando och efter ett väl genomfört förarbete på plats av Magnus Bratt, övlt och dåvarande C J 5 sektionen som ansvarar för planering och då även agerande stabschef, påbörjades projektet i slutet av mars. Uppdraget var enkelt uttryckt att bygga upp en PR förmåga i RAC North med de resurser som fanns att tillgå. Först en repetition eller kanske för vissa en introduktion om vad som krävs för att lyckas vid genomförandet av PR operationer. Rapport om att något har hänt. Lokalisering av och identifiering av nödställda. Understöd till nödställda om så behövs innan undsättning kan genomföras men också stöd till anhöriga både medmänskligt och för att inte information som kan äventyra den nödställdes situation lämnas ut. Undsättningsoperationen där vi återtar kontroll över nödställda skadade, d.v.s. tar dem till säkert område där vi kan påbörja återförandet. Återförandet och de åtgärder som vidtas när personalen kommer åter under vår kontroll. Vilket i korthet är att se till dem ur ett medicinskt perspektiv men också inhämta information som kan vara viktig för våra fortsatta operationer. En förutsättning för att lösa ovanstående är att personal som kan komma att bli nödställd (d.v.s. all personal) vet hur de skall agera i en nödsituation. Detta ingår i den Survival Evasion/Escape Resistance Extraction (SERE) utbildning som nu standardiseras. Vidare måste chefer och staber i alla nivåer kunna förbereda, planera och genomföra 11
PR vid sina förband. Det måste därutöver finnas förband/enheter som kan genomföra själva undsättningen i aktuell hotmiljö samt att ovanstående delar hålls ihop av ett fungerande system för samband och ledning. Sist men inte minst måste ovanstående delar vara samtränade och övade. Efter denna introduktion tillbaka till projektet i RAC North. Arbetet genomfördes i fem delar (i praktiken parallellt med varandra) med målet att etablera en fungerande PR i RAC North. Första delen var kunskapsinhämtning vilket innebar att samverka med de olika aktörerna inom ISAF för att få reda på vad som förändrats sen december 2004 då vi senast hade svensk personal som arbetade med PR i KABUL och deltog i arbetet med att bygga upp en PR funktion inom ISAF. Det stod tidigt klart att kunskapsnivån på den gemene stabsmedlemmen och enskilda soldaten var mycket låg till obefintlig (undantag svensk personal som fått viss Survival Evasion/Escape Resistance Extraction (SERE) utbildning före mission). Detta innebar att utbildningen måste genomföras mot alla målgrupper (enskilda, chefer o staber samt enheter för undsättning). Övningsverksamhet hade påbörjats mellan svenska enheter och den norska Quik Response Force (NO QRF) på lägre nivå. Detta gav erfarenheter som kunde tas tillvara vid skrivandet av stående order och vid fortsatta övningar. Det andra delen bestod i att övertyga chefen RAC North vikten av en fungerande PR och få hans välsignelse att gå vidare med projektet. Detta lyckades och general Kneip lämnade mycket stöd vilket bl.a. ledde till att hela PR paketet kunde presenteras för alla PRT chefer vilket blev en Kick off för hela projektet. COM RAC North var tydlig i sin målsättning avseende PR All personal skall kunna undsättas. Tredje delen var att skriva styrdokument för verksamheten så att enheterna visste vad som förväntades av dem. Med de resurser som finns till förfogande och befintlig utbildningstid blev COMBAT RECOVERY (undsättning av personal med 12 begränsad utbildning och utrustning) den metod som nu används i huvudsak för undsättning i RAC North. Vad avser Military Observer Team (MOT) och Quik Response Force (QRF) så infördes CSAR procedurer som skräddarsytts för deras behov. Fjärde delen var att utarbeta ett utbildningspaket PR. Syftet med paketet var att göra den enskilde oavsett plats i organisationen medveten om sina uppgifter som individ såväl som del i PR systemet för att få detsamma att fungera. Utbildningspaketet innehöll tre delar teoretisk utbildning: Allmän PR brief för all personal MOT/ QRF brief som reglerar procedurer för QRF och MOT STABS brief som syftade till att såväl utbilda som träna staben i några enkla PR scenarior. De teoretiska paketen byggdes sedan på med övningar i de olika nivåerna för att avslutas med tillämpningsövningar för att träna hela systemet. Den sista delen var genomförandet. För att genomföra utbildningen besöktes de olika PRT:na och utbildning genomfördes med tillgänglig personal. Övningar genomfördes med såväl staber, undsättningsteam enskilt men också med hela systemet. Övningar och Norska QRF anländer för att förstärka praktisk träning är en förutsättning för en fungerande PR funktion och ger även erfarenheter som utvecklar systemet. Här följer en sammanställning på vad som uppnåddes inom ramen för projektets två månader. Inom RAC North stab hade 85% av personalen tagit del av allmän PR brief vid något av 10 genomförda utbildningstillfällen. Crisis Response team RAC North, Norska QRF och Norska fältsjukhuset hade utbildats avseende PR. Under 3 dagar hade utbildning genomförts med Svenska PRT i MES. Denna utbildning skedde såväl ute vid de svenska provinskontoren som vid huvudcampen i Mazar e Sharif. Utbildning hade också genomförts med Norska PRT i MAYMANE där motivationen var hög efter incidenten i februari då campen blev angripen av en folkmassa och stor skadegörelse åsamkades campen och personal skadades. Därutöver hade vid flera tillfällen PR föredragningar genomförts under konferenser anordnade av RAC. Vi hann genomföra tre större PR/ undsättningsövningar övningar med efterföljande erfarenhetsseminarier. Dessa övningar involverade hela systemet, de som skulle undsättas, de som hade att leda undsättningen på olika nivåer samt slutligen de som genomförde själva undsättningen. Som avslutning ett citat från Commanders intent i RAC North PR Standing Operational Procedurer: För att upprätthålla operationssäkerheten, förbandens effektivitet, politiskt stöd och moral är det nödvändigt att personal som blir nödställd och eller skadad undsätts så fort som möjligt under bästa möjliga säkerhet. Tor Cavlli-Björkman SO Personnel Recovery RAC North That Others May Live
COMBINED CHALLENGE 2006 ARMÉNS SLUTÖVNING av Jens Ramhöj Arméns slutövning 2006 utspelade sig i två områden - i Stockholmsområdet och på Kvarn. K 3 deltog på båda platserna med de som utbildas till Luftburen bataljon. Underrättelsebataljonen var samtidigt i Norge på övning Cold response. Här följer ett att antal reportage som publiserades på Internet under övningen men som här i sammanställd form utgör en beskrivning av vad som hände K 3 soldater under övningen. Som sig bör inleddes övningen med att den Luftburna skvadronen flögs in i området och landsattes på Uppsala flygplats i landet Bogaland Första Svenskarna på plats i Bogaland!! Arméns slutövning 2006 har inletts. De första svenskarna på plats i Bogaland var den luftburna skvadronen ur stridsgruppen. Onsdagen den 15 mars 2006 kommer för alltid att vara en särskild dag i historieböckerna, dagen då den svenska stridsgruppen inledde sin uppgift att återupprätta lag och ordning i landet Bogaland. Efter utbildning och förberedelser var det nu äntligen dags att agera. Den första styrkan att sättas in, var helt planenligt den luftburna skvadronen från K 3. I Karlsborg stod förbandet redo med både personal och materiel i nära anslutning till flygbasen. K 3 soldaterna satt i olika grupperingar i närheten av den plats där chefen för bastroppen, som svarar för klargöring av flygplan och skötsel av banan, meddelat att man skulle ta in flygplanen. Spänningen steg efter hand som tiden gick. Nu var det dags att förflyttas till ett annat land, till en annan miljö och ett annat klimat. Både befäl och meniga trampade otåligt med fötterna och gjorde de sista kontrollerna av packning och gemensam materiel. Vid horisonten syntes plötsligt en prick som efterhand som minuterna gick blev större och större och tillslut kunde man lätt igenkänna konturerna av flygvapnets Herkulesplan. Det första 13
Urlastningen i Bogaland bevakades av media. av de nio stora transportplan, som under dag ett skulle transportera styrkan på plats. Planet hade inte mer än landat då nästa plan var på väg ner och innan det första planet var startklart stod tre av Flygvapnets Herculesplan klara att lasta in personal och materiel i sina stora lastutrymmen. De första två planen lastades med trupp och därefter varvades trupp och olika fordonstyper, lätta terrängbilar av olika slag och i det sista planet även stora fordon som de stora terränglastbilar som tillhör förbandets underhållsdelar. Planet hann inte mer än att lyfta innan soldaterna, med den erfarenhet som de tillägnat sig under många hårda övningar, slöt ögonen och dåsade till. Tio minuter kvar till landning, flygkaptenens röst hördes i högtalaranläggningen och alla vaknade till. Nu var det dags att bekänna färg. Vad väntar oss när motorerna stannat? Kommer vi att kunna lösa vår uppgift? Hur kommer värmen och nya den kulturen att påverka oss? Soldaterna tänkte tillbaka till de genomgångar som experten från Försvarets Överlevnadsskola haft som handlat om hur man skulle hantera vatten, farliga djur, växter och värmepåverkan. Alla tog tag i sitt vapen och rättade till utrustningen. Planet stannade till och rampen sänktes. Det var dags. Framåt! Övning Combined Challenge arméslutövning 2006 har inletts terrängen, klimatet, kulturen och farliga växter var denna gång lätt att hantera vi var ju fortfarande i Sverige denna gång i alla fall. Bild: Fyra glada soldater ser fram mot den just inledda övningen 14
Rensning av Barkarby skapar förutsättning för fortsatt styrkeuppbyggnad i Bogaland. Efter att ha fått huvuddelen av sin materiel flygtransporterad till Uppsalabasen kom den luftburna skvadronsstridsgruppen under torsdagen i strid i Barkarby. Efter att ha luftlandsatts i Uppsala, en av de större städerna i Bogaland, fortsatte styrkeuppbyggnaden för den Luftburna skvadronen under hela onsdagen. Ett efter ett landade de stora transportplanen på flygbasen och tömde sin last av människor, fordon och materiel och i slutet av dagen hade förbandet allt på plats för fortsatt verksamhet. Nästa steg i att få hela stridsgruppen på plats i Bogaland var att säkra ytterligare en flygplats, Barkarby, en plats också lämplig för ett fortsatt anfall mot Ursviksterrängen där delar ur SBB (Stockholms befrielsebrigad) grupperat. sin grupperingsplats i västra delen av Barkarbyfältet, beväpnade bland annat med robotar och spaning hjälpmedel som möjliggjorde att man kunde observera huvuddelen av terrängen fick skvadronschefen fortlöpande underrättelser om läget. En granatkastarpluton grupperades tidigt norr fältet. Vid 12-tiden anlände skvadronsstaben med skyddsstyrka. I en välmaskerad terrängbil, tätt intill ett hus sitter Robert Wahlström, signalist i skvadronsstaben. Allt fungerar väl och vi har samband med alla, säger han med ett leende. Nu ser vi fram emot att komma igång med verksamheten. De ur befolkningen som vi träffat på ser verkligen fram emot att det skall bli ordning och reda i landet En pluton skickades ut redan tidigt under onsdagseftermiddagen mot Barkarby för att spana och lämna underrättelser till huvudstyrkan som skulle anlända under torsdagen. Från Exakt klockan 1315 igångsätts anfallet. Plutonerna rör sig disciplinerat i terrängen understödda av granatkastare och varandra. En fientlig postering som 15
Eldledaren med sin grupp på väg fram i terrängen! visar fientliga avsikter bekämpas med indirekt eld. Framryckningen fortsätter och linje efter linje på den förberedda kartan intas. Plötsligt trycker alla sig mot marken och pekar ut en liten höjd ca 200 meter från den plats vi befinner oss. Fienden är siktad på nytt. Med stöd av fler granater från granatkastarplutonen framrycker den närmaste plutonen mot höjden under eldgivning. Efter en kort strid ger milismännen ur SBB upp. En skadad milisman tas om hand av sjukvårdare och övriga avväpnas, tas tillfånga och förs bakåt i terrängen. En annan pluton har redan tagit täten och framryckt för att nå slutmålet. Resterande delar ur stridsgruppsbataljonen, P 4 från Skövde, var på väg för att ansluta till den luftburna skvadronen. Så fort som ingenjörerna lagt bro över Stäket så kommer de. Luftburen skvadron anfaller vid Barkarby 16
STRID I BEBYGGELSE - EN TUFF UPPGIFT Gatustrider eller strid i bebyggelse som vi i försvaret kallar det, är något av det besvärligaste man göra. Nu var det dock nödvändigt - Befrielsefrontens högkvarter skulle intas! Säkerhetsbataljonen från Livgardet hade under en tid spanat mot Kungsholmen, närmare bestämt gamla Skogaholmsfabrikens lokaler dit befrielsefronten förskansat sig. Att lokalerna användes av befrielsefronten stod klart och även att ledaren, general Gunther Schwarz, var på plats. Det var dags för stridsgruppen att slå till! Tidigt på söndagsmorgonen slog den P 4/K 3 sammansatta bataljonen till mot Kungsholmen. Med stridsvagnar och pansarskyttefordon som stöd och skydd, framryckte den luftburna skvadronen mot målet. I den lilla parken i närheten av fabrikslokalerna förde skvadronchefen mj Björn Andersson fram sina plutonchefer till en liten höjd där man kunde se och peka ut den byggnad som man skulle inta. Samverkan genomfördes också med chefer i stridfordonen för att samordna understödet från stridsvagnskanonerna. Det var dags en stridsvagn körde fram mot den stora porten som skulle användas att tränga in genom. Mot stridvagnens 60 ton hade porten inget att sätta emot. Porten for upp och jägarsoldaterna som ryckt fram längs husfasaden trängde in. Inledningsvis upptäckte man bara en ingång och mot denna riktades motståndarens eldgivning. Med hjälp av handgranater och eld från automatkarbiner och kulsprutor kämpade sig soldaterna sig in på bottenvåningen, men till ett högt pris. Priset man får betala för att strida i denna miljö är i form av skadade, något som vi vill undvika till varje pris. Nu var vi förberedda, en samlingsplats för skadade var upprättad vid ingången till huset i skydd och förbandsplatsen stod bara 400 meter bort. 17
Rum för rum, våning för våning utkämpade K 3 soldaterna den besvärliga striden i huset. Du skyddar jag kastar hördes det på våningsplanen när rum där den fientligt inställda mobben förskansat sig skulle intas. Motståndarna hade satt ribban på striden även om stridgruppen ville undvika blodspillan. Samtidigt som soldaterna blir beskjutna från ett rum eller ett fönster så kanske det i ett annat finns civila eller gisslan som skall behandlas på ett helt annat sätt. Det är inte lätt. Trappan upp till den 6:e våningen var smal och i fönstren fanns fienden. Via en gammal backspegel kunde våra soldater titta runt hörnet och i ett obevakat ögonblick få ut egna på taket utanför. Granatgevärsskyttar häråt! Med hjälp av en spränggranat från ett granatgevär och ett antal kulsprutor kunde fienden hållas nere så att våra styrkor kunde komma in på våningsplanet. Detta våningsplan visade sig vara högkvartersplanet och i rum efter rum påträffades frontens ledarskikt. En man som varit gisslan och som påträffades fastbunden i ett rum befriades och togs om hand. 18
Plötsligt stod han där framför soldaterna, den efterspanade befrielsefrontens ledare, generalen Schwarz med sin livvakt. Ganska odramatiskt, men under högljudda protester fördes ledaren bort av militärpolis efter det att en officer från bataljonen försökt att förhandla fram ett uppgivande. Ett antal dokument togs om hand. Uppgiften var genomförd. Jens Ramhöj, PIC CC-06 Red kommentar: Slutövningens Stockholmsdel omfattande också ett SIB moment i samverkan med P 4 på Ursvik. Några bilder tagna vid det tillfället finns med i tidningen. Efter Stockholm omgrupperade K 3 till Kvarn där några moment avslutade övningen. Momenten på Kvarn kommenteras ej i detta nummer. Framåtandan var det inget fel på! 19
CHEFEN HUSARBAT Minns den gamla husardevisen: Uraktlåtenhet att handla ligger en befälhavare mera till last än misstag i fråga om val av medel. Med de orden som bakgrund har vi under året hanterat utmaningarna i verksamheten. Devisen enkelt, tydligt och stabilt under paraplyet ordning & reda har varit ledstjärnan under året. inställning att varje situation är på allvar. Detta har, utan tvekan, präglat insatserna under året. Alla har inte bara gett sitt yttersta vad avser fysiska prestationer utan även mentalt varit inriktade på att lösa uppgiften på riktigt. Det är precis denna auktoritet, ambition och engagemang som jag uppfattar kännetecknar vår officerskår i det dagliga arbetet och det som alltid leder till respekt i Försvarsmakten och ett bra resultat. När jag tillträdde som bataljonschef våren 2004 såg jag fram emot en stimulerande, rolig och mycket ansvarsfull tid vid regementet. Efter två år som bataljonschef kan jag nu konstatera att tiden vid Husarbataljonen på alla sätt har uppfyllt mina förväntningar och det på ett mycket positivt sätt. Jag har, som de gamla samurajerna, försökt att leva i nuet och inte bygga upp onödiga förväntningar enligt maximen: Förvänta dig ingenting men var beredd på allt. Den mentala beredskapen har således varit god! Vilket har varit en Övlt Roger Gustavsson Bataljonchef 2004-2006 fördel vid de tillfällen då det varit som allra mest stimulerande. Alla verksamheter präglas som bekant av människorna i systemet och där har husarbataljonen otvetydigt mycket dugliga, professionella och drivande officerare vilket har varit den främsta framgångsfaktorn för bataljonens goda resultat under utbildningsåret. Därför vill jag rikta ett särskilt personligt tack till inte enbart cheferna på olika nivåer utan till alla officerare vid bataljonen för deras personliga engagemang, framåtanda och handlingskraft utöver vad tjänsten kräver som det brukar uttryckas i vitsordssammanhang. Husarbataljonen har, trots utmaningarna i den underbara vardagen, under året i gammal god stil inte bara tagit ett utan flera steg framåt i utbildningskvalité och förmågan att leverera dugliga insatsförband. Resultaten vad avser allt från reducerade avgångar, uppnådda utbildningsmål till prestationerna under slutövnings perioden, både i Sverige och Norge, talar sitt tydliga språk. Än en gång har Husarbataljonen fått beröm för genomförda insatser av både interna och externa aktörer - bra jobbat! Det jag personligen inte bara i mycket hög grad har uppskattat, utan även imponerats av, är den enskilde officerens och soldatens förmåga att ta ansvar och genomföra givna uppgifter med Stridsberedd Min absoluta uppfattning, nu liksom tidigare, är att det är officerarnas och soldaternas kunskaper, färdigheter och det vi kallar för Livhusaranda som är av direkt avgörande betydelse för våra förbands effekt snarare än tillgången på tunga materielsystem. Det är människan, inte tekniken eller vapnet, som är det viktigaste i vår verksamhet. Ett japanskt uttryck (återigen) som man än i dag kan höra i dojos är zen är sju ken är tre. Det betyder att teknisk skicklighet med svärdet ken eller med något annat vapen endast till 30 % kan förklara framgång eller för den delen misslyckande. Faktorn med vikten 70 %, det som är avgörande, är det som finns inombords. Viljan 20