Sörmländska torp i kulturmiljövården

ARKEOLOGISKA UPPDRAGSVERKSAMHETEN RAPPORT 2015:73 FoU-PROJEKT Sörmländska torp i kulturmiljövården Ett projekt om torp för Länsstyrelsen i Södermanland Södermanlands län Lena Beronius Jörpeland och Ann-Mari Hållans Stenholm

ARKEOLOGISKA UPPDRAGSVERKSAMHETEN RAPPORT 2015:73 FoU-PROJEKT Sörmländska torp i kulturmiljövården Ett projekt om torp för Länsstyrelsen i Södermanland Södermanlands län Dnr 5.1.1-00153-2015 Lena Beronius Jörpeland och Ann-Mari Hållans Stenholm

STATENS HISTORISKA MUSEER Arkeologiska uppdragsverksamheten Kontoret i Hägersten: Instrumentvägen 19 126 53 HÄGERSTEN Fax: 010-480 80 94 Kontoret i Uppsala: Hållnäsgatan 11 752 28 UPPSALA Fax: 010-480 80 47 Tel.: 010-480 80 00 www.arkeologiuv.se e-post: fornamn.efternamn@shmm.se www.shmm.se 2015 STATENS HISTORISKA MUSEER Arkeologiska uppdragsverksamheten Rapport 2015:73 Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriet Gävle 2013. Medgivande I 2012/0744. Kartor är godkända från sekretessynpunkt för spridning. Layout Åsa Östlund Tryck/utskrift Elanders Sverige AB, 2015

Innehåll Förord 6 Projektet 6 Tidigare forskning 7 Källmaterial och metoder 8 Torp som mångtydigt begrepp och historiskföreteelse 9 De obesuttnas bebyggelse 9 Torp, backstuga och gatehus 9 Torp över tid 10 Torp i Sörmland 13 Torp i Södermanlands län enligt FMIS 14 Begrepp och definitioner i FMIS 14 Lägenhetsbebyggelse i FMIS 15 Uppdragsarkeologiska torpundersökningar i Södermanlands län 18 Arkeologiska undersökningar av torpbebyggelse 18 Torp lokalisering 27 Analys av historiskt kartmaterial 27 Inventering 29 Landskapsanalys 29 En kritisk reflektion över lokalisering 29 Torp datering 30 14 C-analys 31 Fyndstrategier och fyndanalyser 31 Kart- och arkivstudier 32 En kritiskt reflektion rörande datering 32 Torp arkeologisk potential och frågeställningar 33 Arkeologisk utredning 33 Arkeologisk förundersökning 34 Arkeologisk undersökning 34 Referenser 35 Övriga referenser 39 Administrativa uppgifter 40 Bilaga. Tabeller över undersökta och delundersökta torplämningar 41 Undersökt lägenhetsbebyggelse 41 Undersökt husgrund, förhistorisk/medeltida 41 Undersökt husgrund, historisk tid 42 Undersökt kvarnlämning 42

Förord Länsstyrelsen i Södermanlands län, Samhällsbyggnadsenheten, har initierat och finansierat föreliggande projekt. Arkeologiska uppdragsverksamheten, Statens historiska museer (tidigare Riksantikvarieämbetet, UV Mitt) har varit utförare. Länsstyrelsen i Uppsala län har vänligen ställt textmaterial i sitt arkeologiska program till förfogande för att fritt disponeras i denna rapport (se Hållans Stenholm 2014). Arbetet har utförts av en projektgrupp vid Arkeologiska uppdragsverksamheten, SHMM bestående av Lena Beronius Jörpeland, Ann-Mari Hållans Stenholm och Wivianne Bondesson. I arbetet har också Katarina Appelgren deltagit. Wivianne Bondesson har excerperat material från FMIS, men också deltagit i diskussioner rörande främst antikvarisk hantering, inventering och registrering i FMIS. Wivianne Bondesson, Pia Nilsson (Arkeologiska uppdragsverksamheten, SHMM), och Eva Svensson, Environmental Science, Karlstad University, har läst och kommenterat manuskriptet. Projektet Projektet föranleddes av ett antikvariskt kunskapsbehov rörande torplämningars arkeologiska potential. Det övergripande syftet är att kritiskt granska idag existerande underlag för kunskap om torplämningarnas antikvariska värde och vetenskapliga potential. Framför allt är avsikten att visa hur arkeologin och arkeologiska metoder kan användas inom uppdragsarkeologin för att skapa ny kunskap om torp och torpare. I samband med införandet av Kulturmiljölagen 2013/2014 förstärktes behovet av ett kunskapsunderlag för antikvariskt handläggning av lämningstypen lägenhetsbebyggelse. Lagen innebär att denna typ i egenskap av fornlämning i högre utsträckning än tidigare kan komma att beröras av uppdragsarkeologi. Riksantikvarieämbetet rekommenderar att lägenhetsbebyggelse i enlighet med det vidgade fornlämningsbegreppet i den nya Kulturmiljölagen bedöms som fornlämning. I nuvarande lämningstypslista rekommenderas att lägenhetsbebyggelse som tillkommit före 1850 skall betraktas som fornlämning (Lämningstyplistan 2014:47). Det medför att huvuddelen av denna lämningstyp kommer att få skydd som fornlämning i och med lagändringen, istället för att som tidigare ha varit bedömd som övrig kulturhistorisk lämning. Det är således angeläget att formulera ett aktuellt kunskapsläge med utgångspunkt från en kritisk granskning av såväl antikvarisk handläggning som arkeologiska undersökningar av denna lämning i länet. Syftet är att skapa en ökad kunskap om torp och torplämningars kunskapspotential och därmed ge en grund för en mer medveten vetenskaplig och antikvarisk värdering och tolkning. 6 Sörmländska torp i kulturmiljövården

Målsättningen med projektet är att: Sammanställa och utvärdera torplämningar i Södermanland län registrerade i FMIS avseende förekom lämningstyper, antikvarisk status och undersökningsfrekvens. Sammanställa och utvärdera uppdragsarkeologiskt undersökta torplämningar i Södermanlands län avseende frågor, metoder och ny kunskap. Utarbeta förslag kring en medveten användning och utveckling av metoder för lokalisering och datering av torplämningar. Utarbeta förslag till relevanta frågeställningar relaterade till torplämningarnas arkeologiska kunskapspotential i ett aktuellt forskningsläge. Tidigare forskning Generellt sett finns en förhållandevis begränsad historisk och arkeologisk forskning kring torpare och torpbebyggelse (Gadd 2000, Lind & Svensson 2001:9ff, Andersson 2007:9ff och där a.a., Berg 2003). Om man ser till forskningssituationen idag finns endast ett fåtal pågående eller nyligen avslutade forskningsprojekt inom historia och kulturgeografi som behandlar obesuttna och torp under tidigmodern och modern tid (ex. Gunnarsson 2004, Lagerqvist 2011, Mispelaere & Lindström). Forskningen rörande medeltida torpetablering är i det närmaste obefintlig, men den har berörts i olika avhandlingsarbeten (ex. Rahmqvist1996, Ericsson 2012). Ett exempel på forskning rörande äldre torpetablering är dock Valter Elgeskogs Svensk torpbebyggelse från 1500-talet till laga skifte. En agrarhistorisk studie (1945), ett klassiskt arbete som fortfarande är aktuellt på ett grundläggande plan. Inom arkeologi är Welinders etnoarkeologiska forskning från början på 1990-talet banbrytande (1992a, 1992b). I en artikel 1997 gör han dessutom ett upprop om att torpen väntar på sin arkeologiska historia (Welinder & Johnsen 1997). Dessförinnan hade visserligen frågan kring arkeologi i senare tiders lämningar varit aktuell, men man konstaterar att det saknas goda exempel (Ersgård 1990, Mogren 1995). De äldre torpen, från medeltid och 1500-tal, har överhuvudtaget inte behandlats i arkeologisk forskning. Kulturmiljövården har således inte kunnat söka stöd i forskningen i sin osäkerhet om torpens vetenskapliga värde i ett arkeologiskt sammanhang. Detta är en forskningssituation som består i början på 2000-talet då rapporten från Projekt Uppdragsarkeologi 2001 om sentida bebyggelse i den arkeologiska och antikvariska verksamheten publiceras (Lind, Svensson & Hansson 2001). I rapporten diskuteras visserligen ett fåtal forskningsprojekt som behandlar sentida agrar bebyggelse (ex. Sandberg 1987, Welinder 1992a, 1992b), liksom också ett antal goda exempel på uppdragsarkeologiska projekt (Rosén 1991, 1999). Samtidigt framhåller man avsaknaden av problemorienterade frågor vid uppdragsarkeologiska undersökningar och att detta gör att det är svårt att veta vilken vetenskaplig potential de sentida bebyggelselämningarna besitter (aa:25). Det konstateras att frågor rörande datering och funktion dominerar, medan vetenskapligt relevanta frågor kring sociala och Sörmländska torp i kulturmiljövården 7

näringsekonomiska aspekter av torparnas liv saknas (aa:25). I rapporten lyfter man också fram möjligheten att utveckla arkeologiämnet såväl teoretiskt som metodiskt genomtillgången till ett skriftligt källmaterial (aa:21). Antologin Torpens arkeologi från 2007 representerar egentligen den första samlade arkeologiska ansatsen till en diskussion om torpens vetenskapliga potential med utgångspunkt från materiell kultur (Welinder 2007). I artiklarna finns en genomgående förståelse av torpen och torparnas heterogena karaktär och det ges en mängd goda exempel på probleminriktade frågor, medveten och utvecklad metod och därmed också angelägen och relevant ny kunskap. Det framgår tydligt att arkeologiska metoder kan tillvarata torpens vetenskapliga potential. Tillgången till både skriftliga källor och fysiska lämningar skapar en kreativ plattform för problematisering av bl.a. föreställningsvärldar och kulturella mönster hos landsbygdens obesuttna under tidigmodern och modern tid. Detta tycks emellertid vara kunskap som endast i begränsad utsträckning har fått ett genomslag och påverkat den antikvariska värderingen av torp och i förlängningen beställningen av arkeologiska undersökningar. Källmaterial och metoder När det handlar om arkeologi och lämningar från en tid med ett förhållandevis rikhaltigt källmaterial aktualiseras ofta frågan om det arkeologiska källmaterialets vetenskapliga värde och potential i relation till det skriftliga och kartografiska materialet. Det handlar exempelvis om de ska ses som självständiga och likvärdiga material, eller om det arkeologiska materialet berättar en annan historia än det skriftliga. Inom historisk arkeologi är detta dock en fråga om metod som handlar om att medvetet upprätta en dialog mellanting och text (Andrén 1997). Det är således av stor vikt att arbeta medvetet tvär- och mångvetenskapligt där förutom arkeologi bl.a. historia, kulturgeografi och etnologi är discipliner med storrelevans i detta sammanhang. Det finns olika källor och arkiv som kan innehålla uppgifter om de obesuttna och deras bebyggelse. Det handlar förstås om lantmäteriakter, soldatregistren och kyrkoarkiven (födelseböcker, uppgifter om konfirmation och giftermål, död- och begravningsböcker, kyrkliga räkenskaper, inoch utflyttningslängder, husförhörslängder), men också om syneprotokoll, bouppteckningar, domprotokoll och mantalslängder. Av stor betydelse i sammanhanget är också Institutet för språk och folkminnen (SOFI). Vissa av dessa källor och arkiv är mer eller mindre användbara då det gäller uppgifter om obesuttna. Bouppteckningar är ett exempel på en källa som kan vara ofullständig eller helt saknas för vissa kategorier i samhället. Ärvdabalken i1734 år lag föreskrev till exempel att allt dödsbo skulle upptecknas, men så var inte alltid fallet. Det fanns dessutom en underrepresentation från samhällets undre skikt, om boet var fattigt upprättades ingen bouppteckning (Ahlberger 1996:79f ). Bouppteckningarna blir också med tiden mindre utförliga. Efter mitten av 1800-talet tenderar de att ha en mer sammanfattande karaktär (Bodin m.fl. 2007:187). 8 Sörmländska torp i kulturmiljövården

Det skriftliga källmaterialet rör i huvudsak de skattlagda gårdarna, eftersom statsmakten haft föga intresse av att kontrollera enheter och verksamheter som inte inbringade skatt (Beronius Jörpeland & Ramström 2007:155). Arkeologin har således en viktig roll i kunskapsuppbyggnaden om samhällets obesuttna (Håkansson 2007:122). Torp som mångtydigt begrepp och historiskföreteelse Begreppet torp är lika mångtydigt i ett historiskt perspektiv, som torpare är en heterogen grupp. I ett vetenskapligt sammanhang är det nödvändigt att utgå ifrån den stora variationen av torpare, backstugusittare och gatuhusfolk i såväl samtid som över tid och att problematisera de obesuttnas begränsningar, möjligheter och drivkrafter. De obesuttnas bebyggelse Lämningstypen Lägenhetsbebyggelse omfattar således de obesuttnas bebyggelse på landsbygden under framför allt historisk tid. Det handlar om enheter på ofri grund som inte var mantalssatta och skattlagda. Torp kan även vara beteckning på ett hemman som ännu inte uppnått skattekraft, exempelvis vid nyodling. Ytterst handlar det dock om de människor som tillhörde samhällets mest utsatta i egenskap av en jordlös underklass. Som torpare och backstugusittare var de dock inte en enhetlig klass, utan representerade en heterogen grupp i sin strävan efter utkomst, identitet och position i en specifik samhällskontext. Torp, backstuga och gatehus I den kamerala definitionen av torp kan begreppet framstå som entydigt när det i själva verket i ett historiskt perspektiv är mångtydigt, vilket korresponderar mot den stora variation som företeelsen torp uppvisar. Ett torp eller en torpare på 1500-talet är inte detsamma som dess motsvarighet på 1800-talet, liksom ett soldattorp och ett stattorp på 1800-talet inte är samma sak (se vidare nedan). Även inom samma kategori av torp från samma tid kan det finnas stora skillnader. Torp har tillkommit under olika tider, i olika regioner och med olika syften och incitament. Det kunde exempelvis vara stora skillnader i storlek, bärighet och grad av självförsörjning. Framträdande skillnader handlade också om placeringen i landskapet i förhållande till gård, by eller säteri, liksom om ekonomisk, funktionell och social relation till den överordnade enheten. Torp, i betydelsen obesuttnas bosättning, saknade också rätt till byns samfällda mark, vilket påverkade markutnyttjande och försörjningsmöjligheterna. Det kunde handla om skillnader i ersättningens/avgiftens karaktär och omfattning, besittningsgrundens ursprung och utsträckt, men också om variationer i de obesuttnas upplevda och/eller levda utanförskap, gemenskap och aktörskap. Det är skillnader som även måste ha uttryckts i kulturella mönster och föreställningsvärldar. Om man ser till användningen av begreppen torp och backstuga i skriftliga källor Sörmländska torp i kulturmiljövården 9

tycks exempelvis gränsen mellan företeelserna ha varit flytande då samma bebyggelse omväxlande kan kallas för både det ena och det andra (Elgeskog 1945:19 20). I FMIS har distinktionen mellan torp och backstuga tagit fasta på bebyggelseenhetens placering i landskapet; torpet på enskild mark och backstugan på allmänning. Samtidigt uppodlades torp på allmänningsmark från äldsta tid till vår egen och på 1500-talet kallades vanligen dessa enheter för torp. Skiljelinjen mellan torp och backstuga ligger således inte i placeringen, utan snarare i bärkraften för självförsörjning. En backstuga hade inget eller ett obetydligt jordbruk, vilket innebar att backstugusittaren var beroende av lönearbete (Bäck 1986). Gatehus är en annan typ av bebyggelse på ofri grund som främst brukar förknippas med Skåne, men som även förekommer i Uppland, exempelvis i Gamla Uppsala by. Det var en bebyggelse som låg på allmänning eller enskild mark i byar och på gods. Torp över tid Upplåtelse av mark på allmänning eller enskild mark till obesuttna vilade på en överenskommelse eller ett kontrakt om ersättning i form av ränta. För jordägare som frälse och bönder, var behovet av arbetskraft/dagsverken ett viktigt incitament för att tillåta torpetablering, medan kronan såg till intäkter, men också till ny- och uppodling. Detta var emellertid intressen och behov som skiftade och förändrades över tid. Statsmakten försökte genom olika förordningar och lagstiftning att reglera och ibland även begränsa torpetablering. Varför, hur och var torp kommer att etableras har sin historia, liksom vem som blir torpare. Nedan följer en översiktlig presentation av torpetablering under olika tider baserad på forskning i historia och agrarhistoria (jfr Elgeskog 1945, Brunius 1980, Bäck 1986, Rahmqvist 1996, Gadd 2000, Ericsson 2012). Under historiens gång har nyodling och nybyggen i form av torp varit en balansgång och avvägning mellan en vilja att skapa nya resurser i form av arbetskraft och skatteintäkter, och en önskan att skydda redan existerande resurser som skogar och bolbyar. Vilken strategi som får företräde är avhängigt av det aktuella samhällets politiska, ekonomiska och sociala strukturer och aktörer. I samband med en uppdragsarkeologisk insats är det således av största vikt att hypotetiskt karaktärisera torpets specifika karaktär och roll i en aktuell samhällskontext. Utan en sådan vetenskaplig utgångspunkt finns en risk att lämningen förblir anonym, vilket inte befrämjar formuleringen av problemorienterade frågor och särskilt utvalda metoder. Medeltid Under medeltid var torp en bebyggelsebenämning som användes om en avgärda gård som etablerats på en bolbys marker. Enheter med namn som har efterledet -torp kan vara sådana ursprungliga avgärdatorp. Andra begrepp som förekommer i 1500-talets jordeböcker är utjord och olagd jord. De har i olika sammanhang diskuterats i historisk och kulturgeografisk forskning och framstår som svårgripbara, men tolkningar som förekommer 10 Sörmländska torp i kulturmiljövården

involverar medeltida nyodlingar/nybyggen eller återupptagna gårdar som ödelagts under medeltid (Brunius 1980:43ff, Hannerberg 1977, Karsvall 2011). Nyodling gynnades i landskapslagarna och en kraftig sådan bebyggelseexpansion kan ha skett under perioden 1000-tal till 1200-tal, med en mer moderat fortsättning framför allt i skogsbygd ända fram till mitten av 1300-tal (Myrdal 1999:27f). Torp betecknar under medeltid förutom nybyggen också en enhet underordnad en storgård (Myrdal 1999:28). Medeltida torpetableringar har även en tydlig förankring i huvudgårdsdriften. Redan under äldsta medeltid låg torp under huvudgårdarna. Sigurd Rahmqvist har genom sina systematiska undersökningar av medeltida gods i Uppland kunnat visa på att förekomsten av underlydande torp var utmärkande för dessa komplex. Dessa torp var en nyodling på huvudgårdarnas utmarker och saknade i regel jordetal. Torpare var ofria eller halvfria på mindre gårdar med stor dagsverksplikt och var därmed nödvändiga för godsdriften. Rahmqvist ser torpsystemets uppkomst som ett utslag av avskaffandet av träldomen, som kan ha startat redan före år 1000 och som fick sin slutgiltiga avveckling på 1330-talet (1996:8ff ). Godssystemets förändring under senmedeltid, då huvudgårdarna delades upp på flera landbor, innebar ofta att små torp slogs samman till motsvarande en landbogård i en egaliserad by (Myrdal 1999:126). 1500-tal Under 1500-talet gynnade statsmakten torpetablering på allmänning och utmark. Syftet var att äldre nedlagda gårdar skulle återupptas, men också att nyodlingar istället för hemmansklyvning var att föredra. Allt detta gav i förlängningen kronan ökade skatteintäkter. Dessa enstaka nybyggen på en allmänning kallades vid denna tid vanligen för torp. De var inte tillräckligt bärkraftiga för att mantalssätta, men de ålades ränta för nyttjanderätten. Torp på allmänning hade endast skyldigheter gentemot kronan, vilken vid slutet av 1500-talet hävdade full äganderätt till alla lands- och häradsallmänningar. Samtidigt som man från kronans sida såg positivt på nyodling så var det en balansgång mellan olika intressen och intressenter. Ganska snart inser kronan att skogarna hotas av exploateringen och Gustav Vasas medgivanden ersätts av restriktioner rörande bebyggelse på kronans allmänningar och ödetomter. Även bolbyarna, i vars närhet torpen etablerades, måste skyddas från att bli försvagade p.g.a. markbrist och intrång. Torpetablering under 1500-tal har studerats av bl.a. Elgeskog (1945) och Brunius (1980). Torpetablering på bondeägd mark gynnades däremot inte av lagstiftningen under 1500-talet, vilken förbjöd bonde att ta avrad av nybygge (Elgeskog 1945:42f ). År 1600 1750 Torp i form av nybyggen på enskild mark uppstod under 1600-talet, men blev mer allmänt förekommande under 1700 1800-talen. Under 1600-talet etablerades en omfattande torpbebyggelse på säterierna som ett resultat av frälsets behov av arbetskraft för godsdriften. Detta var en process som hade påbörjats redan under 1500-talet, men initialt hållits tillbaka av Gustav Vasa Sörmländska torp i kulturmiljövården 11

som inte ville stärka frälset. Torparna fick nyttjanderätt, ofta på livstid, mot ersättning i dagsverken och/eller pengar (jordtorp, dagsverkstorp, stattorp). Torp på bondejord var dock inte vanligt vid denna tid, eftersom dessa inte var avgiftsbefriade. Det innebar att en bondgård fick betala högre skatt om den omfattade torpbebyggelse. Av uppenbara skäl stimulerade inte detta förhållande till torpetablering inom bondbyar. Allmänningarna och utmarken fick ett ökat värde på 1600-talet vilket begränsade etableringen av dagsverkstorp inom dessa. I och med bruksnäringens stordrift och därmed ökade behov skogens avkastning i form av kol, ökade bland annat kolartorpen. Genom lagstiftning gjordes ineffektiva försök att skattlägga de mer bärkraftiga torpen och avhysa och riva resten tillsammans med backstugorna. Många torp blev dock skattlagda som självständiga fastigheter jämförbara med mindre gårdar på 1/2, 1/4 eller 1/8 mantal. Indelningsverkets tillkomst under sent 1600-tal innebar att soldat-, ryttar- och båtmanstorp etablerades. Bönderna i roten tillhandahöll torpet som försörjning i fredstid och den indelte disponerade det så länge han tjänstgjorde. Denna torpare erlade inga dagsverken/avgifter, däremot hade bönderna olika typer av skyldigheter gentemot den indelte (Bäck 1986). Torplagstiftning i början av 1700-tal var restriktiv i syfte att förhindra obesuttna att ägna sig åt självförsörjningsjordbruk och istället tvinga dem till lönearbete. Kronan och adeln ville på detta sätt tillförsäkra sig arbetskraft. Samtidigt fick torpare med början under 1700-talet möjlighet att friköpa jord. Ett annat sätt för mer välbeställda jordlösa att skapa en säkrare besittningsgrund och självförsörjning var att erlägga en hög pantsumma för torpet. Det gav torparen låg dagsverke/avgift, vilken dessutom var tidsbegränsad. Andra typer av torp var s.k. börde- eller undantagstorp som skapades som arvslott eller i samband med försäljning inom familjen. Dessa var ofta vanligen på livstid. Det förekommer även s.k. kolartorp där brukaren var skyldig att kola ett visst antal milor eller leverera en viss mängd träkol. År 1750 1850 Under perioden 1750 1850 sker en agrar- och befolkningsmässig expansion. Befolkningen fördubblas mellan åren 1750 1850, och i synnerhet efter år 1810 (Lind & Svensson 2001:7).Hemmansklyvningen och nyodling ökade inte i samma takt, vilket ledde till en samtida proletarisering av landsbygdens befolkning. Antalet obesuttna (torpare, backstugusittare, inhyseshjon) fyrdubblades i jämförelse med bondebefolkningen som ökade med en tiondel. Tidigare omfattade de obesuttna främst äldre och utstötta, medan de nu kom att utgöras av arbetsföra familjer som tvingades söka arbete utanför hemmet. Från framför allt mitten av 1700-talet blev torp på böndernas marker alltmer vanligt förekommande. Det var bl.a. ett utslag för att torpen nu avgiftsbefriades för bönderna med syfte att främja ökad nyodling och produktion. Till de obesuttna på landsbygden under 1700-talet räknas även s.k. statare. De var lantarbetare anställda årsvis på gods och större gårdar mot en huvudsaklig ersättning i natura (bostad, livsmedel och bränsle). De hade inte tillgång till jord att bruka och saknade vanligtvis också egna kreatur. Före mitten av 1700-talet fanns nästan inga statare, men därefter 12 Sörmländska torp i kulturmiljövården

kom de att utgöra en betydande grupp i godstäta regioner. Statarsystemet tillämpades under hela 1800-talet, men minskade under 1900-talet. Det fanns en liten möjlighet till social rörlighet i och med att statare kunde bli arrendatorer och till och med självägande. Laga skifte i Sverige beslutades år 1827. Det innebar en omfattande omstrukturering av landsbygden och i många fall flyttade gårdarna ut ur byn och tog därmed torpmark i anspråk. Skiftet fick således sociala konsekvenser i och med att torparna sades upp (Gadd 2000:302f ). 1850 1950-tal Till omkring år 1860 ökade antalet torp, men i slättbygderna hade antalet redan börjat minska i samband med laga skiftet från år 1827. I slutet av 1800-talet hade maskinella brukningsmetoder i jordbruket tagit över mycket av det manuella arbetet, vilket i förlängningen ledde till att landsbygdens obesuttna befolkning förlorade sin försörjning och tvingades leta efter ny utkomst i städerna. Laga skiftet ledde tillsammans med andra samtida samhällskrafter som industrialisering, emigration och inflyttning till städerna att de obesuttnas bebyggelse på landsbygden kom att ödeläggas under sent 1800-tal. Under 1800-talets slut och 1900-talets början ersattes dagsverksskyldigheten med penningarrende i många fall, vilket i praktiken innebar att större torp ofta blev arrendegårdar. I arrendelagstiftningen från år 1943 förbjöds slutligen dagsverke som ersättning för brukningsrätt av jord, vilket formellt innebar att torpinstitutionen och torp som juridiskt begrepp upphörde. Torp i Sörmland I den studie över Mälardalen som Ulf Sporrong publicerade år 1985, Mälarbygd visar han att andelen frälsejord enligt 1500-talets jordeböcker, är störst i Södermanlands län (Sporrong 1985, fig. 1). Det är dock tydligt att det finns en stor variation i landskapets olika delar grundad på platsens historiskt specifika utveckling till följd av naturtopografiska förutsättningar. Sörmland karaktäriseras som ett typiskt Mälardalslandskap; ett omväxlande och småbrutet landskap som i allmänhet finns runt centralbygderna, d.v.s. de stora slättbygder som sedan länge har varit bebyggda jordbruksområden. Sörmlands gårdar är i allmänhet små till ytan och det småskaliga jordbruket särskiljer landskapet från övriga Mälardalen enligt Sporrong. Karaktäristiskt för Sörmlands inre är den sjöplatå med ett välutvecklat sprickdalslandskap som har medfört att de typiska småskaliga odlingsbygderna har utvecklats. Landområden som sent grundades upp med stora flacka lermarker, är framför allt Rekarnebygden, en av Sörmlands få slättter. Flera mikrobygder har slättkaraktär enligt Sporrong, som framhåller Kiladalen väster om Nyköping i detta sammanhang, liksom området kring Öljaren i västra Sörmland (Sporrong 1985:40). Den inre sjöplatån i Sörmland är ett landskap som lämpat sig väl för agrar stordrift vilket förklarar att frälsegodsen har dominerat området mellan Nyköping och Katrineholm (Sporrong 1983:80). Under perioden Sörmländska torp i kulturmiljövården 13

1654 1680 ökade dock kraftigt frälsejorden också i andra delar av landskapet. Den så kallade godsavsöndringen, kronans överlåtande av jord till frälset som ett sätt att betala skulder eller avlöna adelns officerare, innebar att jorden gradvis kom i frälsets händer. Detta medförde i sin tur behov av landbor och torpare till godsen. I slutet av 1600-talet genomförde Karl XI en reduktion då delar av jorden åter kom i kronans ägo (Magnusson 2001:195). Områden som är sent koloniserade är bland annat skogsbygderna Mälarmården och Kolmården. Där återfinns också många järnbruk och de verksamheter som haft skogen som största resurs, med därtill knutna torpbebyggelser, exempelvis kolartorp. Till detta skall också det militära indelningsverket fogas. Under perioden år 1682 1912 utvecklades det så kallade yngre indelningsverket som medförde att Sörmlands regemente nybildades och en organisation kring soldattorpen utvecklades. Grunden för systemet var den så kallade roten, ett eller flera hemmans förmåga att ställa upp en indelt soldat, torp och en bit jord (Ljung 2004:6). Sammanfattningsvis finns i landskapet ett stort inslag av frälsejord parat med ett brett spektrum av naturresurser som inverkat på att en mångfald av torpbebyggelser kunnat utvecklas allt sedan medeltiden. Odlings- och skogsbygder, men även sjöar, vattendrag och kusttrakter liksom bergslagområden gav viktiga naturtopografiska förutsättningar. De övergripande samhälleliga förändringar som sker i Mälardalen och som inverkat på tillkomsten av bebyggelse på ofri grund är därför i hög grad aktuella även för Sörmland. Närheten till Stockholm har från och med tidigmodern tid starkt inverkat på säteri- och godsstrukturen som i sin tur medfört att torpetableringen tog fart på allvar. Torp i Södermanlands län enligt FMIS I Södermanlands län finns ett stort antal lämningar i FMIS som omfattar torp och backstugor. Samtidigt saknas en tillförlitlighet i FMIS generellt vad gäller den verkliga förekomsten, omfattningen och spridningen av torpetableringar. Det beror på flera faktorer som egentligen alla har att göra med en osäkerhet kring torplämningarnas antikvariska och vetenskapliga värde. Det finns således all anledning att betona att de obesuttnas bebyggelse på landsbygden under såväl medeltid som tidigmodern, och modern tid endast i begränsad utsträckning är känd genom fornminnesinventeringen. Begrepp och definitioner i FMIS Torpbebyggelse representerar ett mycket stort segment av befolkningen under flera århundraden och är således en mångfacetterad och komplex lämning i såväl antikvariskt och vetenskapligt hänseende. Viktigt i sammanhanget är därför att begrepp och definitioner tydliggörs för att göra den antikvariska handläggningen medveten och den vetenskapliga processen stringent. 14 Sörmländska torp i kulturmiljövården

Det är framför allt två lämningstyper i FMIS som omfattar torplämningar: lägenhetsbebyggelse och husgrund, historisk tid. Lägenhetsbebyggelse definieras av Riksantikvarieämbetet/FMIS som: Lämningar efter mindre bebyggelseenhet (jordbruksenhet) som inte skattlagts. Definitionen kommenteras på följande sätt av Riksantikvarieämbetet/FMIS: Avser lämningar efter backstugor, torp och övriga, t.ex. malm- och tåbebyggelse. Kan bestå av husgrunder, kulturlager eller andra anläggningar. Egenskapsvärdet torp används för bebyggelseenhet på enskilt ägd mark där nyttjanderätten upplåtits till torparen som avlöning mot fullgörande av vissa arbetsuppgifter. Egenskapsvärdet Backstuga används om lämningar efter enkel bebyggelse på allmän mark. Som framgår ovan är definitionen av lägenhetsbebyggelse ekonomisk-judiciell, vilket för en antikvarisk bedömning kräver tillgång till och analys av såväl kartografiskt som skriftligt källmaterial. Samtidigt kan exempelvis bebyggelsens placering i landskapet och/eller dess materiella/fysiska karaktär indikera att det rör sig om bebyggelse som innehafts av landsbygdens obesuttna. Den materiella kulturen här inbegripet byggnader och rumslig struktur likväl som föremålsvärld representerar en levnadsmiljö från en viss tid, i ett visst samhälleligt sammanhang. Lägenhetsbebyggelse i FMIS I Södermanlands län finns ett förhållandevis stort antal lämningar av typen lägenhetsbebyggelse registrerade i FMIS (jfr tabell 1). I jämförelse med övriga län i Mälarområdet är dock antalet lämningar inte det största, men heller inte det minsta. Om man ser till den procentuella andelen fornlämningar av denna lämningstyp uppvisar Södermanland en hög andel fornlämningar i jämförelse med övriga län (jfr tabell 1). Samtidigt är statusen övrig kulturhistorisk lämning helt dominerande för denna lämningstyp i samtliga län i Mälarområdet. Det är emellertid som tidigare nämnts en bild som kan förändras radikalt till en betydligt högre andel fornlämningar i enlighet med Kulturmiljölagens fornlämningsbegrepp. Tabell 1. Lämningstypen Lägenhetsbebyggelse i FMIS (antikvarisk bedömning kan vara inaktuell p.g.a. den nya Kulturmiljölagen). Län Lägenhetsbebyggelse Fornlämning (andel % fornlämning av ( lägenhetsbebyggelse ) Bevakningsobjekt Övrig kulturhistorisk lämning Delundersökt Undersökt och borttagen Summa Örebro 3022 79 (3 %) 19 2828 6 2 8 Uppland 2876 517 (18 %) 256 1916 3 8 11 Södermanland 1645 173 (10,5 %) 59 1278 3 4 7 Stockholm 1460 93 (6 %) 60 1151 15 9 24 Västmanland 1132 60 (5 %) 36 986 8 12 20 Sörmländska torp i kulturmiljövården 15

Även lämningstypen husgrund, historisk tid kan omfatta lägenhetsbebyggelse (jfr tabell 2). För denna lämningstyp råder emellertid en större osäkerhet rörande antikvarisk status än för lägenhetsbebyggelse och en mycket liten procentuell andel av dessa lämningar har följaktligen status som fornlämning. Definitionen enligt Riksantikvarieämbetet/FMIS är: Lämning eller ruin efter enstaka byggnad från historisk tid. Av kommentaren till definitionen framgår att lämningstypen är av en mycket generell och varierad karaktär eftersom den omfattar de bebyggelselämningar som inte kan bestämmas närmare till tid eller sammanhang. Riksantikvarieämbetet rekommenderar att lämningstypen bör få status som övrig kulturhistorisk lämning eftersom Husgrunder kan inte generellt bedömas som lämningar från forna tider och efter äldre tiders bruk. För att bedömas som fornlämning bör ett funktionellt och kronologiskt samband finnas med annan fornlämning alternativt en säker datering till före år 1850 förutsatt att lagens rekvisit är uppfyllda. Ytterligare en lämningstyp kan omfatta äldre torp: Husgrund, förhistorisk/ medeltid (jfr bilaga). Detta är dock en lämningstyp som ommöjligt omfattar ett ännu vidare tidsutsnitt och sammanhang än lämningstypen husgrund, historisk tid, vilket kräver en hög grad av medvetenhet i en antikvarisk och vetenskaplig värdering. Lämningstypen har inte sammanställts i tabell i föreliggande rapport på samma sätt som de tidigare nämnda lämningstyperna, eftersom den således omfattar så mycket mer och annat än äldre torplämningar. Av tabell 1 och 2 framgår att lämningstyperna betecknade som lägenhetsbebyggelse eller husgrund, historisk tid i Mälarområdet har undersökts i förhållandevis liten utsträckning. Sammantaget är antalet undersökningar av lägenhetsbebyggelse (inkluderande både delundersökningar, liksom undersökt och borttaget) gjorda i Södermanlands län i jämförelse med övriga län i Mälarområdet minst, även om skillnaderna mellan länen egentligen är tämligen marginella (jfr tabell 1). Det stora flertalet undersökningar av båda lämningstyperna har skett inom ramen för arkeologisk utredning. Sannolikt finns dock fler utredningsgrävda lokaler som inte registrerats i FMIS som delundersökta. Arkeologisk undersökning med föregående förundersökning är mindre vanligt förekommande. Tabell 2. Lämningstypen Husgrund, historisk tid i FMIS (antikvarisk bedömning kan vara inaktuell p.g.a. den nya Kulturmiljölagen). Län Husgrund, historisk tid Fornlämning (andel % fornlämning av ( lägenhetsbebyggelse ) Bevakningsobjekt Övrig kulturhistorisk lämning Delundersökt Undersökt och borttagen Uppland 3527 102 (3 %) 76 3216 6 17 23 Södermanland 1906 47 (2 %) 30 1773 10 6 16 Stockholm 1610 37 (2 %) 78 1461 7 13 20 Västmanland 1515 93 (6 %) 39 1357 10 3 13 Örebro 1065 97 (9 %) 25 919 6 5 11 Summa 16 Sörmländska torp i kulturmiljövården

Om man ser till antal registrerade lägenhetsbebyggelser kommunvis i Södermanlands län står Nyköpings kommun i länets södra del fram, med i jämförelse med övriga kommuner, ovanligt många registrerade lämningar. Även Eskilstuna och Strängnäs kommuner i länets norra del har förhållandevis många registrerade lämningar. Katrineholms kommun som binder samman den norra och södra delen av länet i väster har också många registrerade lägenhetsbebyggelser (jfr tabell 3). I grova drag skulle denna rumsliga fördelning, med en tyngdpunkt till Nyköpings och Katrineholms kommuner, kunna spegla säteribildningarna på sjöplatån, men det förklara samtidigt inte de många registrerade torplämningarna i Strängnäs och Eskilstuna kommuner. Fördelningen speglar sannolikt främst skillnader och variationer i synen på fornlämningsbegreppet över tid, men framför allt de stora infrastrukturprojekten E20, E4 och Svealandsbanan. Inventeringsinsatser i dessa kommuner av projekt Skog och Historia förklarar troligen också att många torp från 1800-talet har registrerats här. Revideringsinventeringarna som gjorts i länet har genomförts i flera omgångar under en lång period, från de äldsta under slutet av 1970-talet till de senaste under 2000-talet. De norra delarna av länet, delar av Eskilstuna kommun och Strängnäs kommun, var de sista områdena där inventeringen reviderades. Vid inventeringar i slutet av 1970- och början av 1980-talen gjordes inte en konsekvent genomgång av äldre lantmäterikartor, vilket innebär att det finns kompletteringsbehov vad gäller såväl torplämningar som övergivna by- och gårdstomter. I en analys av nuläge (1997) och kompletteringsbehov av fornminnesinventeringen i landet skriver Riksantikvarieämbetet att för Södermanlands del har: Tabell 3. Lämningstyperna Lägenhetsbebyggelse och Husgrund, historisk tid i FMIS fördelade på kommuner i Södermanlands län. Kommun En annan aspekt att beakta vid tolkningen av registrerade lämningar i FMIS är att samma bebyggelseenhet kan ha ändrat kameral och funktionell status flera gånger över tid. Ett torp kunde exempelvis bli en gård och därefter tillbaka till ett torp igen och en backstuga kunde bli ett torp. Vid revideringsinventeringen åren 2011 2013 i Uppsala län är det äldsta omnämnandet gällande. Det innebär exempelvis att flera medeltida torp är registrerade som bytomt-gårdstomt eftersom de omnämns första gången på 1500-talet som hemman (Franzén & Ulfhielm 2014:22). I denna inventering uppmärksammades bl.a. torpkoncentrationerna vid bruken och gruvorna, men också smedstorp på byarnas utmarker (aa:22). Vad gäller bergslagerna i Södermanland som exempelvis i Tuna och Åker finns med stor sannolikhet en ofullständig bild av torplämningar. En annan mer ovanlig lämningstyp som tas upp i inventeringen i Uppsala län är s.k. utjordar, som finns belagda i skriftligt material från 1400 1500-tal (aa:23). Dessa har ofta visat sig vara gårdar som ödelagts under medeltiden. Sammanfattningsvis finns ett mycket varierat, svårtolkat och i många stycken otillräckligt inventeringsunderlag för lämningstypen lägenhetsbebyg- Lägenhetsbebyggelse Eskilstuna 271 Flen 133 Gnesta 86 Katrineholm 175 Nyköping 592 Oxelösund 22 Strängnäs 184 Trosa 56 Vingåker 128 Torplämningar har i mycket liten utsträckning prioriterats. ( Jensen 1997:27). Sörmländska torp i kulturmiljövården 17

gelse. Även om den har fått ett lagstadgat skydd i och med kulturmiljölagen finns idag en ojämn och bristfällig kunskap om lämningarnas belägenhet och bevarandegrad i landskapet. Många är idag okända och kan komma fram vid arkeologiska utredningar, vilket gör värderingen i detta skede av den antikvariska processen viktig (jfr förstudie UV Öst). I detta sammanhang bör också de granskade inventeringarna gjorda inom projektet Skog och Historia nämnas, liksom de torpinventeringar som genomförts av många hembygdsföreningar. De senare har givetvis en annan inriktning, men kan i vissa fall få en kompletterande funktion. Uppdragsarkeologiska torpundersökningar i Södermanlands län Som tidigare framgått finns ett mycket begränsat antal arkeologiska förundersökningar och undersökningar av torplämningar i Södermanlands län. Dessa har sammanställts i bilaga 1 och flertalet har granskats närmare inom ramen för detta projekt vad gäller syfte, frågeställningar, metod och fördjupade analyser. Endast tre undersökningar har varit mer omfattande och därför finns ett underlag för en mer utförlig granskning och kommentar nedan (jfr avsnittet Arkeologiska undersökningar av torpbebyggelse nedan). Gemensamt för två av dem är att de inte var registrerade som lägenhetsbebyggelse i fornminnesregistret. Årby kvarn i Kjula socken, var en tidig industrilämning, en kvarnanläggning med tillhörande, något fragmentariskt bevarad torpmiljö. Lunda gård utanför Strängnäs var registrerad som gårdstomt i FMIS, men gården ägdes av Strängnäs råd och brukarna var arrendatorer till staden. Platsen blev föremål för en regelrätt bytomtsundersökning, vilken resulterade i ett omfattande och rikhaltigt arkeologiskt material. Broby soldattorp i Åkers socken innefattar en gårdsmiljö med ett boningshus som låg strax utanför undersökningsområdet. De arkeologiskt undersökta delarna rör ekonomibyggnader och avfalls- och kulturlager hörande till torpet. Utöver dessa undersökningar kommenteras även ett antal mer begränsade undersökningar (jfr avsnittet Mer begränsade undersökningar av torpbebyggelse nedan). Arkeologiska undersökningar av torpbebyggelse De arkeologiska undersökningar som granskas nedan representerar det fåtal regelrätta undersökningar av torplämningar som finns gjorda i länet (jfr också bilaga). Årby kvarn Vid mitten av 1990-talet genomfördes en av de mest omfattande undersökningarna av en vattenkvarn i Mellansverige (Bäck 2001). Det arkeologiska projektet berörde en mjöl- och sågkvarnsmiljö i Kjula socken i Söderman- 18 Sörmländska torp i kulturmiljövården

land. Kvarnen som hörde till Fiholms säteri och därmed var en av Axel Oxenstiernas egendomar bestod av en kvarnanläggning och ett kvarntorp. Enligt skriftliga källor hade Årby varit i drift från omkring år 1620 till slutet av 1800-talet (Bäck 2001:21ff ). Syfte och frågeställningar Ett övergripande syfte med undersökningen var att få en fullständig bild av kvarnplatsens utsträckning och de verksamheter som bedrivits. Viktiga frågor rörde exempelvis om det främst varit mjölkvarnar i bruk eller om också andra typer av verksamheter kunde beläggas, såsom järnframställning, hammare och sågkvarnar. Metoder I rapporten poängteras vikten av att tolka kvarnplatsen som en del av det omgivande landskapet (Bäck 2001:23). Betydelsefullt var också att se till platsens nyttjande över tid, vilket innebar att även exempelvis kolningsgropar och senare bebyggelse karterades. Skriftligt källmaterial Årbyundersökningen visar tydligt att det skriftliga källmaterialet är mycket knapphändigt när det gäller kvarntorparna från den äldre perioden av 1600- talet, men också från 1700-talet. I jordeböcker, mantalslängder och husförhörslängder redovisas endast arrendatorns namn och om han omnämns som mjölnare. I de skriftliga källorna finns däremot inte redovisat hur hushållet varit beskaffat, den socioekonomiska situationen i övrigt, boendemiljö, biinkomster o.s.v. Det skriftliga källmaterialet rörande kvarnar i Årby, är således begränsat till ägoförhållanden, räntan som betalades och arrendatorernas namn. Detta presenteras utförligt i rapporten i syfte att få en bild av vilken social miljö och större sfär som efterlämnat den materiella kulturen som dokumenterades vid den arkeologiska undersökningen (Bäck 2001:55). Resultat I Årby undersöktes och dokumenterades sex husgrunder, två dammvallar och en vägbank. Murverk och andra synliga konstruktioner karterades endast. Samtliga murverk och en par sentida husgrunder kunde dateras till 1800-talets första hälft och 1900-tal. En av husgrunderna kunde dock på stratigrafiska grunder antas vara det första boningshuset för kvarntorparen i Årby. Ytterligare en fragmentarisk byggnad tolkades som ett boningshus. Datering för den sistnämnda angavs till perioden 1600 1700-tal (Bäck 2001:57ff ). Fyndmaterialet från undersökningen omfattade 1670 fynd. Fynden från 1900-talet mitt, den siste arrendatorns period, tillvaratogs inte. Fynden är knutna till de ytor som handgrävdes. Tre fjärdedelar av materialet utgörs av keramik, därpå följer glas och järn. Föremål i dessa material utgör tillsammans 95 % av den totala fyndmängden. Övriga föremål är tillverkade av kopparlegeringar och olika bergarter. Tyngdpunkten i datering av fyndma- Sörmländska torp i kulturmiljövården 19

terialet är perioden 1600-talets andra hälft till andra hälften av 1800-talet (Bäck 2001:39). Ny kunskap Den arkeologiska undersökningen har kunnat visa på en gårdsstruktur och materiell kultur i form av husgeråd och andra föremål. I rapportens avslutande diskussion och tolkning diskuteras stratigrafisk analys och datering, byggnadernas datering och funktion liksom kort om kvartorparens levnadssituation på 1600-talet. Ett bokbeslag diskuteras i relation till läskunnigheten på landsbygden. I och med att jämförelsematerial från andra liknande miljöer saknas, kan de frågor som ställts upp inte besvaras utan slutsatserna blir hypotetiska. Broby soldattorp Broby soldattorp blev föremål för en arkeologisk undersökning år 1997 (Ljung 2004). Endast delar av torpmiljön undersöktes. Undersökningen är fortfarande unik, eftersom soldattorp inte har undersökts i någon högre grad. Syfte och frågeställningar Undersökningens syfte var att tillvarata artefakter som till en del kan avspegla bebyggelsens sociala och ekonomiska förhållanden (Ljung 2004:15). Vidare syftade undersökningen till att undersöka berörda anläggningar i form av källargrunder, kulturlager eller deponerat avfall. En föreslagen detaljkartering av torpets närområde bortprioriterades av Länsstyrelsen. Metoder Bebyggelselämningar med omgivande kulturlager undersöktes. En byggnad utanför undersökningsområdet karterades endast. Skriftligt källmaterial Vid undersökningen i Broby användes det skriftliga källmaterialet på ett medvetet sätt och kommenteras i rapporten på följande sätt: Det skriftliga källmaterialet säger något om rotens sammansättning, ekonomi, gårdsnamnet, soldatens namn och civilstånd, födsel. Död, avkomma, eventuella klammerier med rättvisan och så vidare (Ljung 2004:6). För soldattorpen finns ett rikhaltigt skriftligt källmaterial i form av generalmönsterrullor, utskrivnings- och roteringslängder, från tidigt 1600-tal med några undantag. Tillsammans med mantalslängder, kyrkoböcker och äldre kartmaterial ger det skriftliga materialet en viktig, men ofta överlappande information. Av särskilt intresse i ett arkeologiskt sammanhang är exempelvis de obligatoriska torpsyner som genomfördes ungefär vart tredje år, och vid av- och tillträde till torpet. I rapporten finns även en kortfattad presentation av indelningsverket och det skriftliga källmaterial som finns att tillgå när det gäller det militära indelningsverket. 20 Sörmländska torp i kulturmiljövården

Resultat Vid undersökningen konstaterades en mindre enkelstugliknande byggnad med spis- eller skorstensfundament, som troligen var boningshuset. Huset låg dock utanför undersökningsområdet och karterades därför endast. Däremot blev en kvadratisk källare/källarbod som möjligen fungerat som eldhus, och omgivande kulturlager föremål för undersökning. Ett område med deponerat avfall i anslutning till stugan undersöktes, liksom ett ytmässigt omfattande kulturlager i områdets västra del kring källargrunden. Ett par mindre avfallsdepositioner och en grop undersöktes också. Sammanlagt 195 kilo fynd togs tillvara, av vilken drygt 15 kilo utgjordes av keramik. Från förundersökningen förelåg också 1,6 kilo keramik. Huvuddelen av fyndmaterialet utgjordes dock av tegel som vägdes och kastades efter registreringen. Keramiken presenteras något mer ingående i rapporten, liksom husgeråd i gjutjärn och mynt. Ett stort antal fragment av gjutjärnskittlar låg i och omkring källaren. Dessa kittlar och det yngre rödgodset redovisas i spridningskartor. I rapporten finns en fyndgenomgång med fyndfoton av daterande fynd. Fyndmaterialets datering visar att torpet bör ha etablerats på platsen kort efter år 1726, vilket är i enlighet med vad som anges i 1831 års karta. Den karterade stugans planlösning och storlek stämmer dock inte överens med den torpsyn som gjordes år 1745. I rapporten föreslås att en befintlig stuga på platsen kan ha nyttjats som soldattorp. Ny kunskap I rapportens sammanfattning förs en kort diskussion om tolkningen av materialet. Den första kända knekten i Broby är städslad under det äldre indelningsverkets dagar, före år 1684 (Ljung 1997:24). Den överväldigande stora mängd keramikkärl, särskilt serveringskärl som tillvaratogs vid undersökningen, speglar troligen den stora omsättning på hushåll som ägt rum på torpet. Perioden slutet av 1600-tal fram i 1700-talets första hälft kännetecknas av flera krig, då huvuddelen av soldaterna på roten tillfångatogs, skadades eller stupade. Nya boende genererade därmed en ny uppsättning husgeråd, alltmedan de äldre föremålen kasserades och rensades ut. Denna intressanta tolkning kommenteras inte i rapporten. Varför slängdes föremål när nya hushåll flyttade in? Gick föremål inte att återanvända, trots att man var fattig? En skärva av ett bemålat stengodskrus tillverkat omkring sekelskiftet 1600 1700 i Annaberg i Sachsen lyfts särskilt fram. Det ligger nära till hands att koppla detta fynd till den svenska arméns vinterkvarter i Sachsen år 1706, men hur kruset har kommit till Broby blir spekulationer (Ljung 1997:21). Lunda gård Den arkeologiska undersökningen vid Lunda omfattade ett stort fornlämningskomplex med gård från järnålder, gravar, offerlund, kvarnlämning och gårdstomt från historisk tid. Lunda hade uppmärksammats i två arkeologiska utredningar och två arkeologiska förundersökningar (Beronius & Skyllberg 2003:5 och där anförd litteratur). Sörmländska torp i kulturmiljövården 21

Skriftligt källmaterial Någon fördjupad analys av kartmaterial, förutom ett s.k. kartöverlägg eller andra skriftliga källor fanns inte att tillgå från förundersökningen. Gårdstomten var registrerad i FMIS som fornlämning, men inför förundersökningen hade jordnatur inte fastställts. Det var först i analysen av det undersökta materialet efter den särskilda arkeologiska undersökningen som det uppdagades att gården inte var mantalssatt och att den faktiska gårdsägaren utgjordes av Strängnäs stad. I mantalslängderna över Strängnäs stad redovisades innevånarna i Lunda under rubriken Lundatorpet. Syfte och frågeställningar Inför den arkeologiska undersökningen ställdes en rad frågor till gårdstomtens specifikt. Frågeställningarna rörde bebyggelsens rumsliga struktur, rumslig belägenhet och gårdens sociala struktur (Beronius Jörpeland & Skyllberg 2003:6). Någon särskild problematisering av gårdsbebyggelsen i relation till det sociala sammanhanget gjordes inte. Resultat Lämningarna efter mangårdsbyggnaden visade sig vara en parstuga från 1600-talet. Fynden från huset gav goda möjligheter till datering, exempelvis fanns många mynt från perioden 1637 1758. Det fanns också många kritpipor med datering från 1600-talet till 1700-talets senare hälft. Sammantaget var parstugan var i bruk mellan åren 1600-talets första årtionden till 1800-talets mitt. Ovanpå de fyndförande jordgolven låg resterna efter ett fragmentariskt trägolv som förseglade lagerföljden. Detta trägolv hade lagts in i slutet av 1700-talet och inga fynd yngre än denna tid fanns på parstugans golv. Däremot fanns ett stort fyndmaterial från 1800-talet på gårdsplanen utanför huset. Detta medför att det arkeologiska materialet för yngre skeden inte lika användbart för att studera livet inomhus. Under undersökningens gång liksom i rapporteringsskedet, väcktes ett stort antal frågor, både gällande parstugor men också rörande stormaktstidens bebyggelse på landsbygden. Någon egentlig fördjupad analys av hela det arkeologiska materialet har ännu inte utförts. Undersökningen är avrapporterad som en s.k. daff-rapport, en teknisk rapport som till största delen är deskriptiv och saknar fördjupade analyser av det arkeologiska materialet, liksom fördjupade dateringar av bebyggelsefaser. Ny kunskap En rad aspekter kan diskuteras utifrån det arkeologiska materialet. Ett par av dem har presenterats i en artikel om modernitet (Beronius Jörpeland & Skyllberg 2007). En av aspekterna rör rumsdisposition och funktion. Det rikhaltiga fyndmaterialet medger en diskussion kring hur parstugan har brukats och varit möblerat under 1600 1700-talet. Den arkeologiska undersökningen har också visat att genom att studera lager och fynddeponeringar, har en förändrad syn på renlighet och smuts kunnat påvisas. Denna nya syn verkar redan vid sekelskiftet år 1800 vinna insteg i Lunda. Utifrån skriftligt källma- 22 Sörmländska torp i kulturmiljövården