KVINNOR FRED OCH SÄKERHET

KVINNOR FRED OCH SÄKERHET Seminarium 21-22 november 2015 i Göteborg: Bejing + 20 Elda under din vrede mot maktens nyheter Dämpa inte din smärta över livet som stjäls ifrån oss Trösta inte din sorg över världen som våldtas inför våra ögon Elda under din vrede. Så skrev Ingrid Sjöstrand. Elda under vår vrede mot maktens nyheter som underminerar vårt svaga men viktiga fredsinstrument FN och på mäns vis fortsätter upprusta, hota och skramla med vapen i stället för att bygga freden tålmodigt underifrån. Elda under vår vrede mot månglarna i templet som utan att skämmas vill fortsätta sälja vapen till länder utan mänskliga rättigheter och till diktaturer. Elda under vår vrede mot ekonomismen som tagit greppet över världen. En ekonomism som räknar i kronor, euro och dollar men glömmer människorna. Det var en gång så börjar alla sagor. Men det var inte en saga. Det var en FN kvinnokonferens i Peking för tjugo år sedan som enades om ett dokument där kvinnors rättigheter slogs fast. Där världens länder enades om kvinnors rättigheter och lika villkor som män på samhällets alla områden. Om kvinnors rättigheter att besluta över sin egen kropp. Om kvinnors rättigheter att inte vara offer för våld och förtryck. Om kvinnors rättigheter till ekonomisk egenmakt. Om kvinnors rättigheter att aktivt kunna påverka krig eller fred. Hur har det gått? Rom byggdes inte på en dag men 20 år borde väl ge resultat. Det har skett förbättringar på en del områden men också bakslag. Jag kommer koncentrera mig på kvinnors rättigheter att aktivt kunna påverka krig eller fred. Och peka på några vägar att förbättra kvinnors inflytande över säkerhetspolitiken. För en väl fungerande säkerhetspolitik är nödvändig för att åstadkomma en bestående fred. Säkerhetspolitik är inte detsamma som militära metoder som män gärna tror. Säkerhetspolitik formas brett genom alla de instrument utrikespolitiken förfogar över; internationell politik, rättvisepolitik, diplomati, samarbetspolitik, biståndspolitik, handelspolitik, fred och nedrustning, kärnvapenavrustning, fredsbyggande, konfliktlösande, stopp för vapenhandel, flyktingpolitik, stärkande av FN m.m. Men också militärt försvar. Men först när allt annat prövats, dvs. i sista hand militära metoder. Säkerhetspolitik är att förebygga konflikter och att lösa dem - inte att utkämpa dem. Säkerhetspolitik är först och främst ickemilitär. Men först ett citat: Både nu och förut har vi fått härda ut med era eviga krig. Och med tålamod vi förlät och förstod vad karlarna än tog sig för. Och ändå begrep vi rätt väl ert knep. Man sitter därhemma och hör att ni gjort något skumt eller ovanligt dumt och frågar er: Hur gick det idag med ert fredsfördrag? Har ni fattat något beslut om kommunikén som ska huggas i sten? Då svarar karlen helt lugnt: Lägg dig inte i. Låt mig vara i fred och jag teg. 1

Orden är Lysistrates i Aristofanes pjäs från 411 år före Kristus, men kunde lika gärna ha sagts idag av kvinnor världen över. Ända sen Lysistrates dagar har kvinnor fått höra att de inte skall lägga sig i männens krig och männens fredsfördrag. Men en bestående fred kan inte byggas om halva befolkningen varken får vara med att förhindra konflikter, lösa konflikter, medla eller förhandla fram fred. Varken i Tadjikistan, Arusha, Sierra Leone eller Kosovo har kvinnorna fått vara med och skriva fredsfördrag och efter krigen bevaka kvinnornas rättigheter, intressen och prioriteringar. Inte heller idag. Samma män som startat krigen skall sedan förhandla om freden. Inga kvinnor i sikte inte som fredsförhandlare eller än mindre som ledare av fredsförhandlingar inte ens där FN utser dem. Så till frågan om kvinnor får besluta om krig eller fred efter Peking? Svaret är nej! Men det har ändå skett förändring. Kvinnor vet att internationella dokument måste konkretiseras och omvandlas till handling. För femton år sedan lyckades kvinnoorganisationer och en del progressiva regeringar övertyga FN:s Säkerhetsråd att anta resolution 1325 om kvinnor fred och säkerhet. FN:s högsta organ Säkerhetsrådet, vars resolutioner är bindande för alla FN:s länder, slår fast att fred inte kan skapas om kvinnorna inte finns med. Resolutionen handlar om kvinnor som offer för våld och konflikter men framför allt om kvinnor som beslutsfattare om krig eller fred. Resolution 1325 kräver att regeringarna måste se till att på alla nivåer; internationellt, regionalt och nationellt öka kvinnors deltagande i beslutsfattande om krig eller fred. Vad har vi sett av det? Än så länge ganska litet. Men för att detta skall bli verklighet måste nationella handlingsplaner utarbetas. Det har gått trögt men ett 50-tal av FN:s 193 länder har antagit sådana handlingsplaner. Fyra krav måste uppfyllas för att handlingsplaner skall vara effektiva. De måste innehålla mätbara mål, tydliga tidplaner, ett effektivt kontroll-system och en definierad budget. Den bästa handlingsplanen har ett litet land Nepal. Men så har också kvinnoorganisationer hjälpt dem i det arbetet. Den svenska handlingsplanen är inte särskilt bra och måste omarbetas och då är det viktigt att de fyra kraven finns med; mätbara mål, tydliga tidplaner, kontroll-system och pengar. Operation 1325 fem kvinno- och fredsorganisationer har länge arbetat med utbildning om och genomförande av resolutionen såväl i Sverige för att påverka regering och riksdag som internationellt; i Sudan/Sydsudan, i Irak, i Palestina-Israel och med länderna i hela mellanöstern. Hur FN:s Säkerhetsråds resolution 1325 skall genomföras och hur media kan användas för detta kommer att diskuteras i en av arbetsgrupperna efter lunch. Där kommer våra systrar från länderna i mellanöstern att lyfta fram sina erfarenheter. Så över till hur kvinnor skall kunna påverka säkerhetspolitiken. Vad måste ske för att kvinnors tänkande skall genomsyra all säkerhetspolitik, internationellt samarbete, rustningar och vapenhandel? Som första kvinna i en försvarsutredning på 70-talet lärde jag mig de tre viktiga orden: vad, vem och hur. De tre orden måste man först besvara innan man kan bestämma vilka säkerhetspolitiska instrument som skall användas. Vad är det som hotar vår säkerhet? Är det ett direkt militärt anfall? Är det upptrissande aggressivitet och spänningar i vårt närområde? Är det en orättvis värld med sociala och religiösa spänningar? Är det ekologisk kollaps? Är det ekonomisk kollaps? Vem är fienden? Är det något land som militärt vill angripa oss? Är det en miljökatastrof som hotar vår och världens säkerhet? Är det en girig och maktfullkomlig kapitalism? Hur vi skall försvara vår säkerhet beror på svaren av frågorna vad som hotar oss och vem som hotar oss. 2

Hur skall kvinnors tänkande kunna genomsyra säkerhetspolitiken? Varför inte genom en klart presenterad politik kalla det gärna en fredspolitik inte bara till orden utan med konkreta och idag fullt genomförbara åtgärder. Den fredspolitiken skulle kunna ingå i en svensk feministisk utrikespolitik. Vi kanske inte är överens om vad som hotar och vem som hotar oss men här kommer några förslag utan inbördes ordning inom tolv områden. 1. För det första måste politikerna återta dagordningen från marknaden och återställa tron på demokratin. Globaliseringen har på många sätt passiviserat demokratin. Men demokrati är att genom politik omforma människors drömmar till verklighet. Ord måste återta sitt värde för att kunna leda till verklig handling. Man kan inte rädda en by genom att bomba den som Olof Palme en gång sa. 2. För det andra använd diplomatin och tona ner aggressiviteten i vårt närområde. Sverige ligger där vi ligger och lever med en stor granne, Ryssland, och har gjort i många hundra år de senaste 200 åren i fred som neutral och alliansfri och inte i krig. I stället för vapenskrammel och krav om Nato-medlemskap bör Sverige återta samtalen med Ryssland på alla nivåer från statminister, över myndigheter och institutioner till det civila samhället och bygga upp kontakter igen. Det betyder inte acceptans av Rysslands aggressivitet eller brott mot folkrätten som i Krim. Brott mot folkrätten har också begåtts av USA i såväl Iraq som Afghanistan. 3. För det tredje måste förebyggande av konflikter prioriteras och särskilda organ för konfliktlösning skapas på internationell, regional och nationell nivå. Vi behöver utveckla politiskt oberoende institut för konfliktlösning med en utvecklad forskning runt olika konfliktlösningsmodeller. Såväl Uppsala som Göteborgs Universitet kan stå som förebilder. Fred måste byggas av alla parter i en konflikt men inte genom underkastelse. En viktig länk till freden är att kraftigt minska de militära utgifterna och frigöra resurser som kan satsas på social och ekonomisk utveckling. 5 % minskning av militärutgifterna varje år under 5 år skulle frigöra stora resurser för att förebygga konflikter, motverka social segregation och orättvisor. Den tanken fanns redan i Peking. 4. För det fjärde måste fredsutbildning och konfliktlösning på alla nivåer i samhället bli ett måste. Det måste vara lika viktigt att lära sig att lösa konflikter som att lära sig att läsa, räkna och skriva. I alla läroplaner från förskolan till universitetet bör föras in utbildning och träning i att lösa konflikter. Vi måste lära oss att tala till varandra i en konflikt och inte bara om varandra. 5. För det femte sätt barnen i fokus. Alla politiska beslut - nationella som internationella - bör utgå från frågan: är detta bra för barnen? Jas-plan eller fler personal i skolan och dagis? Gynnar det barnen med dyrbara vapensystem som säljs till fattiga länder? Vi bör arbeta internationellt, nationellt och lokal för att bekämpa den permanenta katastrofen att en miljard barn lever i fattigdom enligt Unicef. 6. För det sjätte begränsa vapenhandeln. Sätt mänskliga rättigheter före handel med vapen men varför inte också före handel med andra varor. All vapenhandel och alla vapenköp också av lätta vapen måste kontrolleras av FN i ett obligatoriskt register. Det går att stoppa vapensamarbete och vapenhandel med länder som förtrycker mänskliga rättigheter. Om viljan finns. 7. För det sjunde sätt fler kvinnor i toppen av beslutsfattande om krig eller fred internationellt och nationellt. Hälften kvinnor på alla nationella poster där beslut fattas om krig eller fred framför allt i riksdagen och dess utskott. Genomför fler kvinnor på viktiga poster i FN-systemet genom att 3

alltid två kvalificerade personer föreslås; en kvinna och en man. Kräv i FN en särskild undergeneralsekreterare för genomförande av 1325s krav om fler kvinnor vid beslut om krig eller fred. Kräv i FN att varje land varje år redovisar vad de har gjort för att införa 1325. Kräv i FN att kvinnor skall leda fredsförhandlingar och att alla parter utser och ökar kvinnornas andel i sina fredsförhandlingsdelegationer, 8. För det åttonde använd militära resurser för att rädda och återställa miljön, det kanske största hotet mot mänsklighetens överlevnad. Militären kostar inte bara stora pengar, de har också kunskap och organisationsförmåga och mycket material och teknik som kan användas för att återställa fördärvad miljö. Det finns en särskild FN-rapport om detta. Den svenska regeringen kan lyfta fram och omsätta rapporten i handling! 9. För det nionde sluta prata om rättvis handel genomför den! Löften och målbeskrivningar räcker inte det är handlingen som räknas. Rättvis handel är avgörande för de fattiga länderna. Genomför FN:s milleniemål om rättvis handel, ökat bistånd och skuldavskrivningar nu. 10. För det tionde ta i handling ansvar för människor på flykt undan krig och förtryck. Internationella rättigheter om asyl måste gälla. Alla kommuner i Sverige måste ta emot asylsökande liksom alla EU:s länder. Genomför en tillfällig progressiv skatt för kostnaderna där de över medelinkomst beskattas extra under några år. 11. För det elfte genomför Canberra-kommissionens realistiska förslag om totalt avskaffande av alla kärnvapen. NPT ickespridningskonferensen beslutade år 2000 enigt, dvs. både kärnvapenstater och icke-kärnvapen-stater, om 13 praktiska steg mot kärnvapennedrustning. Sverige måste driva fram en fast tidplan för genomförande av detta beslut. 12. För det tolfte förstärk FN och återge FN-stadgan respekt. Mänskligheten har inte råd att låta nävrätten råda. FN-stadgan och de mänskliga rättigheterna måste sättas i fokus igen och brott mot FN-stadgan beivras. Dessa 12 punkter är bara några av de instrument vi kan använda för att skapa mänsklig säkerhet. En säkerhet fri från hunger, sjukdomar, krig och förtryck. En säkerhet som inte uppnås med kulor och krut på ett annat lands bekostnad. En säkerhet som uppnås i samarbete, byggd av människor och inte vilda bestar. Sverige har som första land i världen en feministisk regering, där feministisk politik skall genomsyra alla verksamhetsområden. Sverige har också som första land i världen en deklarerad feministisk utrikespolitik. Det är historiskt! Kan en feministisk utrikespolitik förenas med Nato-medlemskap? Nej naturligtvis inte. Nato är en militärallians, som vilar på kärnvapen och an-vändning av dem. En feministisk utrikespolitik kräver trovärdighet i agerandet. Dess första test var stoppet för det militära samarbetsavtalet med Saudi-Arabien. Margot Wallströms klara uttalande om att piskande av bloggare, halshuggning och stening och förtryck av kvinnor är medeltida oacceptabla straffmetoder möttes av starkt stöd från många men också av mothugg från näringslivs-representanter och Carl Bildt. Men hur ser då den feministiska utrikespolitiken ut? Hur definierar man en sådan politik? Hur vill regeringen driva den? Och hur vill vi att den skall se ut? 4

Utrikesdeklarationen ger en viss vägledning men är inte tillräckligt klar. Där beskrivs mänskliga rättigheter, folkrätt, internationellt samarbete, FN-betoning, NPT och nedrustning som viktiga områden. Men att betona den militära oron utan att markera säkerhetspolitiska instrument för att möta den förvånar. Här har säkert försvarsdepartementet haft sitt finger med. Deklarationen innehåller många bra formuleringar om en feministisk utrikespolitik. Målet skall vara att motverka diskriminering av kvinnor, att förbättra kvinnors villkor och möjligheter att bidra till fred och utveckling och att stärka kvinnors deltagande i beslutsfattande i länder med fred och länder i konflikt och efter konflikt. Där betonas vikten av samarbete med grannar. Där markeras också att det är en utrikespolitik som vägleds av gemensam säkerhet. Gemensam säkerhet återkommer på flera ställen i utrikesdeklarationen. Det är mycket bra. Säker-het kan inte uppnås på någon annans bekostnad. Den kan bara uppnås gemensamt. Gemensam säkerhet handlar om att lösa konflikter inte att utkämpa dem. Enligt Margot Wallström vilar den feministiska utrikespolitiken på tre byggstenar: Respekt: Att respektera och stärka kvinnors rättigheter. Representation: Att öka kvinnors deltagande i politiskt beslutsfattande. Resurser: Att anlägga ett genusperspektiv på hur resurser fördelas. Här följer några förslag för konkretisering av en feministisk utrikespolitik, några har jag nämnt tidigare; En väg att förstärka kvinnors rättigheter inom FN-systemet vore att till varje högre post som nästan alltid besätts av män kräva att varje land alltid nominerar två kvalificerade kandidater en kvinna och en man. En andra väg är att de nordiska länderna kräver en särskild representant under säkerhetsrådet med uppgift att implementera kvinnors rätt som aktörer och beslutsfattare i hela fredsprocessen. En tredje väg är att vidga kravet om kvinnors egenmakt över ekonomi och sin egen kropp till rätten att också fatta beslut om krig eller fred. En fjärde är att se till att kvinnor leder och/eller utgör hälften i varje fredsförhandling Att öka kvinnors deltagande i politiskt beslutsfattande är ett svårt område, som kräver en medveten politik såväl nationellt som internationellt. Några dvs. män måste flytta på sig och det är de inte villiga till. Tillsammans med de nordiska länderna har krävts en särskild EU-representant för jämställdhet och genomförande av resolution 1325. Det är bra men det krävs mycket mer än så. Den viktigaste uppgiften blir för regeringen att se till att det blir en jämställd representation vid varje tillfälle där beslut om fred och säkerhet fattas. Regeringen bör utse en särskild ambassadör för 1325 med uppgift att koordinera och implementera allt arbete med 1325 och den förstärkta nationella handlingsplanen. Alla ministerier och myndigheter bör årligen rapportera sitt arbete med 1325, som skall delges riksdagen. Utrikesdepartementet bör se till att det blir en jämställd representation på alla nivåer inom diplomatin och inom peacekeeping, också på ledande poster. Ett genusperspektiv på resurser är ytterligare en viktig pusselbit i en feministisk utrikespolitik. Där är biståndspolitiken mycket viktig. Efter snart 14 år av krig i Afghanistan skall biståndet dit prioriteras. Då är det viktigt att UD tillser, t.ex. genom MOU att biståndet går till kvinnors utveckling, skola, 5

arbete och beslutsfattande. Det skulle vara ett bra exempel på genusperspektiv i resurstillämpningen. Om så inte sker bör biståndet dras tillbaks. Pengar talar alltid! Margot Wallström har fått utkämpa den första striden om den feministiska utrikespolitiken. Det patriarkala samhället slog till med kraft och direktörerna stödda av Carl Bildt såg ut att gå segrande ur den striden. Men det misslyckades. Det gäller för oss att ge stöd åt den feministiska politiken, ge stöd och uppmuntran men också kritik när det är befogat. Nu är det upp till oss att definiera vår feministiska utrikespolitik och hur vi vill att den skall se ut och ställa krav om den. Det är ett konstruktivt sätt att elda under vår vrede! 6