MILITÄRSTATEN I NÄSHULT UNDER DE STORA KRIGENS TID

MILITÄRSTATEN I NÄSHULT UNDER DE STORA KRIGENS TID 1560-1760 Om en fattig sockens tribut till stormakten Näshults socken på 1690-talet, detalj från Johan Dukers häradskarta KARL JUNGENFELT

Karl Jungenfelt 2016 Creative Commons Erkännande-Ickekommersiellt(CC-by-nc)

FÖRORD Sverige var under de tvåhundra åren 1560-1760 nära nog oavbrutet i krig. Man inser att krigsmakten då fick stort inflytande över invånarnas levnadsförhållanden. Arkivhandlingar för Näshult visar att det bara var ett fåtal år som socknen saknade aktivt engagerade soldater. Jag har följt kollektivet av soldater från socknen i arméns mönsterrullor för att verifiera hur de deltagit i fälttåg och bevakningsuppdrag på den europeiska kontinenten. Dessa berättelser kompletteras med forskningens utsagor om krigens olika skeenden för att visa hur vansklig soldatens uppgift verkligen var. Där framkommer mitt viktigaste bidrag. Under nära en tredjedel av tiden bar socknen en mycket tung börda. Varannan gård hade då en soldat ute på de farliga uppdragen. Förlusterna uppgick sannolikt till ett par hundra individer. Socknens uppoffringar låg således väl i paritet med de värsta scenarier historieforskningen redovisat för andra delar av landet. Det är svårare att belägga de faktiska verkningarna på hemmafronten. Registren indikerar att det rådde brist på män på socknens skatte-/kronogårdar kring mitten av 1600-talet. Längre än så har jag inte kommit. Frågor om ödeläggelse och samarbete över gårdsgränser måste därför lämnas obesvarade. Eva och Michael Kornby samt Örne Kjellström är väl bevandrade i de labyrinter där arkivmaterialet om socknen ligger. Tack för att ni läst och lämnat era värdefulla synpunkter på utkast. Monica har som alltid stor del i att texten blivit lättläst och tydlig. Lillängen i mars 2016 Kalle

INNEHÅLL PROLOG En ny tid Den svenska bondehären från uppbåd till yrkesarmé Syfte och uppläggning 1 2 3 VASASÖNERNAS BONDEHÄR I KRIG Bakgrund och databaser Nordiska sjuårskriget Johans ryska krig Inhemska tronföljdsstrider Kalmarkriget Sammanfattning 5 6 8 10 11 11 VÄGEN TILL STORMAKT 1620-1680 En bondehär konstrueras från grunden Kungens och riksrådets reform Militärstatens finansiering Rekrytering av personal Mönstring av soldater Soldaternas utrustning Näshults knektar och ryttare i fälttåg och garnisonstjänst Krig mot Polen 1620-1630 Trettioåriga kriget och krig mot Danmark 1630-1654 Krig mot Polen och Danmark 1655-60 Beredskap och försvar av nya riksdelar 1660-1680 Näshults tribut till stormakten sammanfattning Soldatens vardag Mobilisering och förluster Fälttågens avtryck hemmavid 12 12 12 13 14 14 15 15 18 28 31 33 33 35 38

STORMAKTENS SISTA KRIG 1700-1760 Kronan och militärstaten i finansiell kris Kung och riksdag reformerar militärstaten Näshults rusthåll och knektrotar i nya indelningsverket Näshults ryttare och knektar i fälttåg Stormaktens svaga punkter Stora Nordiska kriget 1710-1719 En lovande inledning Den långa vägen till nederlaget Försvar av landets kärnområden Två återfall i stormaktsrollen Hattarnas ryska krig Hattarnas pommerska krig Åttio år med yrkesarmén sammanfattning Mobilisering och förluster De nya soldaterna: rekrytering och tjänstgöring Soldattorpen nyhet i jordbrukssamhället 42 42 43 45 45 46 46 47 49 50 50 51 53 53 54 55 TVÅHUNDRA ÅR MED MILITÄRSTATEN Början, slutet och däremellan Utsatt socken - eller en bland många Den teoretiska militärstaten 58 61 62 EPILOG Freden, potäterna och vaccinet 63 KÄLLOR Otryckta källor Litteratur 64 64 ILLUSTRATIONER Bilder i texten Diagram och tabeller i texten 65 65

1 PROLOG En ny tid Min berättelse börjar en bit in på andra hälften av femtonhundratalet. Då var den historieepok som brukar kallas Nya tiden ett halvsekel på väg. Den senmedeltida stagnationen hade i större delen av Europa förbytts till en tid med stora förändringar över hela samhällslivet. Sverige var inget undantag, snarast ett av de mest framträdande exemplen. Landet hade lämnat en tvåhundraårig period av inhemska strider där utländska regenter varit både brickor i spelet och starka aktörer. Unionen med formellt dansk överhöghet hade ersatts av en suverän stat med landsfader Gustav I på tronen. Nationen hade också adopterat protestantismen. Den katolska kyrkans maktställning var därmed formellt upphävd. Kvar stod förvisso det inflytande som följde med människors lojalitet till sin nedärvda tro och motvilja mot nymodigheter. Det stora skeendet ägde främst rum på central nivå och högt över huvudet på den vanlige medborgaren. Förändringens vind måste dock ha märkts även i avlägsna bygder som Näshult. Medelålders och äldre sockenbor kunde vittna om en omfattande nyodling. Det var framför allt marker som återtagits i bruk efter mer än hundraårig ödeläggelse i spåren av Digerdöden och dess efterdyningar. Den odlade marken i socknen skulle expandera under hela 1500-talet. Mot slutet av seklet var nära en tredjedel av gårdarna nyanlagda. Socknen präglades förmodligen av nybyggaranda. Lantmäteriets fastighetsregister upptar idag femtioåtta stamfastigheter. De var alla fullvärdiga skattebetalare vid sekelskiftet 1600. Kartbilden nedan visar att det som idag är öppet landskap redan då hyste permanent bebyggelse (Jungenfelt, 2009). Socknen hade med andra ord fått den form med byar och gårdar som vi upplever den idag.

2 Mycket talar för att levnadsvillkoren för landsbygdens folk var bättre än på flera generationer. Socknens bönder såg säkert möjligheter att utveckla sina gårdar. Sverige skulle emellertid gå in i en period med ständiga krig. Den fortsatta utvecklingen av gårdarna lät vänta på sig. Näshult drabbades inte av några egentliga krigshandlingar. Främmande trupper kom aldrig närmare än Vetlanda/Korsberga, 4 mil bort, som härjades av danskarna i slutskedet av Nordiska sjuårskriget under 1560-talet. Materiella skador med brända hus, rövad boskap och stulna livsförnödenheter blev aldrig realitet för socknens invånare. Men krigen satte avtryck genom militärens anspråk på socknens män och därmed förknippade förluster av liv. Min uppsats kommer i första hand försöka beskriva dessa förhållanden och så långt som det är möjligt att sätta in dem i en relevant bild av socknen. Krig blev nära nog permanent tillstånd under tvåhundra år. Under tiden växte stat och militär samman och det militära inflytandet ökade. Större delen av statens verksamhet styrdes av krigsmaktens behov. Historiker menar att Sverige fungerade som en militärstat i detta skede.

3 Den svenska bondehären från uppbåd till yrkesarmé Den svenska militärstaten hade, till skillnad från motståndarna, mycket begränsade möjligheter att underhålla en yrkesarmé. Den dominerande delen av statens skatteinkomster levererades nämligen in natura som livsmedelsprodukter och dagsverkstjänster. Dessa kunde inte omsättas i internationellt gångbar valuta att användas för betalning av utländsk yrkesmilitär. Man måste hitta alternativa sätt att finansiera armén. Arméns officerare tilldelades rätten till avkastningen på kronans egna gårdar och/eller böndernas jordskatter då benämnda årliga räntan - från särskilda gårdar. För de meniga soldaterna användes en blandning av tvångsrekrytering och ersättning i form av nedsättning/befrielse av skattskyldigheten. Till att börja med dominerade tvång, men frivillig rekrytering blev med tiden allt vanligare. Vid slutet av 1600-talet var även meniga anställda mot ersättning. Soldat blev sedan ett livstidsyrke för många svenska män. Armén var i inledningsskedet av krigsperioden framgångsrik och erövrade stora områden på den europeiska kontinenten. Man fick där tillskott av gods för avlöning av officerare, vilket skapade behov av lojal svensk trupp på plats. Svenska bondpojkar blev därför under långa tider bundna till tjänstgöring långt från hemorten även om inga direkta krigshandlingar pågick. Sverige anslöt också till den finansieringsmodell som länge tillämpats av motståndarna. De ockuperade områdena fick stå för truppernas dagliga förnödenheter. Det skulle ha varit dyrare att försörja dem hemma i landet. Syfte och uppläggning Sverige underhöll under krigen en stor armé. Åtminstone fem generationer av socknens invånare skulle få uppleva att ständigt ha manliga anhöriga, vänner och grannar i tjänst vid hemmafronten eller på den europeiska kontinenten. Jag skall i det följande försöka beskriva hur socknens resurser togs i anspråk av militärstaten. Min redovisning är helt baserad på torra arkivhandlingar som beskattningslängder och militärens personalrullor. Jag har tyvärr inte haft tillgång till personliga brev eller nedtecknade minnen från denna tid och kan följaktligen inte återge Näshultsbornas verkliga upplevelser av vardagen under krigsåren. Det var inte ovanligt att dugliga män med enkel bakgrund gjorde framgångsrik karriär med början i armén och avslut i höga civila ämbeten. Jag har dock inte hittat någon son av Näshult som gjort en sådan klassresa. Min redovisning belyser i första hand när, var och hur Näshults söner togs i anspråk av armén som meniga soldater. Jag försöker också visa hur många soldater som gått förlorade under tjänstgöringen. Den officiella redovisningen blir med tiden allt fylligare och mer lättolkad och data är nog i varje fall för 1700-talet tillträckligt säkra för att ge en god bild av sockenbornas medverkan i militärstaten och därmed följande uppoffringar. Jag är osäker om de tidigare åren, men kan inte

4 precisera problemen närmare. Läsaren bör därför vara allmänt uppmärksam med min tolkning av data för åren före 1620. Den svenska stormakten nådde sin största omfattning under det sena 1600talet. Vid fredsslutet 1721 förlorades praktiskt taget alla erövrade områden och det fanns då inte längre behov av soldater för bevakning utomlands. De kunde nu bli kvar hemmavid om det inte var krig. Arméns uppgifter förändrades således över tiden vilket påverkade både dess finansiering och rekrytering. Man kan här tala om tre olika skeden, och det är naturligt att redovisa studien med en tredelad indelning av de 200 åren. Ett första kapitel behandlar tiden 1560-1620. Krigsmakten hade då ingen stabil organisation för rekrytering och finansiering. Det följande kapitlet redovisar utvecklingen under perioden 16201680. Vi hade då genomtänkta system för både rekrytering och finansiering. Med tiden blev dessa alltför betungande och slutade i ett finansiellt sammanbrott. Ett tredje kapitel behandlar den nya organisation för krigsmakten som trädde i kraft med början omkring 1680. Denna var robust och överlevde ända till förra sekelskiftet. Det är emellertid endast under det inledande skedet som den prövas under krigiska förhållanden. Jag har därför avslutat redovisningen vid 1760-talets början. I ett avslutande kapitel försöker jag sedan summera militärstatens betydelse för socknen under de olika epokerna.

5 VASASÖNERNAS BONDEHÄR I KRIG HEMMA OCH I BALTIKUM 1560-1620 Bakgrund och databaser Gustav I utvecklade under den senare delen av sin regeringstid planer för en inhemskt rekryterad armé. Det var främst erfarenheterna från bondeupproren som styrde hans tankar. Inte minst Dackeupproret hade övertygat honom om att svenska bönder kunde vara effektiva i strid, även om de inte var utbildade som soldater och utrustade med tidens högteknologiska vapen. Hans egna lokala förtroendemän skulle både rekrytera och leda förbanden i strid. Gustav hade ingen erfarenhet av långvariga krig och han bekymrade sig därför föga för finansieringsaspekten. Han såg främst sin armé som ett hemvärn, där soldaterna tog sina egna vapen och gick ut i strid under kortare tider. Normalt försörjde de sig som bönder och drängar. Planerna kan ha omfattat så mycket som flera tusen soldater enbart i Småland. De kontrakterade soldaterna var kärnan som vid anfall utifrån kompletterades med uppbåd av alla vuxna män i regionen. Hela projektet var säkert mycket ihåligt. Alla frågor om utbildning och beväpning av meniga och befäl liksom långsiktig finansiering lämnades olösta. Sönerna Erik, Johan och Karl skulle som regenter bli varse att konstruktionen inte dög för deras storstilade visioner om landets framtid. Uppgifter om militära förhållanden på sockennivå redovisas i Smålands Landskapshandlingar (SVAR-Digitala forskarsalen), i det följande benämnda SmH. Handlingarna är egentligen fogdarnas kamerala redovisning av statens ekonomiska transaktioner. De återger därför endast indirekt den militära aktiviteten genom avtryck i fogdens ekonomiska förvaltning. Man kan säkert

6 finna mer detaljerade uppgifter i de specifikt militära arkiven. Detta arbete är dock tidskrävande, obekvämt och ganska dyrbart. Tills vidare får därför följande redovisning på basis av uppgifter från SmH ge en preliminär bild av militärstatens tidigaste skede. Fogdarnas redovisning av böndernas stående jordbeskattning, den s.k. årliga räntan, är här central. Dessa register som ofta brukar kallas statens jordeböcker - innehåller sockenvis uppgifter om gårdarnas namn, skattskyldig bondes förnamn och den skatt som denne skulle erlägga i form av pengar, varor och tjänster. Skattesystemet är under hela den aktuella perioden mycket stabilt med enhetliga redovisningsprinciper. Det är därför möjligt att ge en i tiden tämligen konsistent beskrivning av några nyckelvariabler. Den första gäller hur många gårdar/bönder som beviljades nedsatt skatt på grund av att bonden endera själv tjänat som - eller betalt lön för - knekt/ryttare. Den andra visar hur stor andel av gårdarnas totala skattskyldighet som nedsättningen (eller med det dåtida begreppet avkortningen ) utgjorde, och som således kan sägas vara ett indirekt anslag till militärstaten. För enstaka år finns dessutom lönelistor med uppgifter om antalet knektar/ryttare och var de utförde tjänstgöringen. Nordiska sjuårskriget 1563-70 Erik XIV hade efterträtt sin far som regent när Danmarks kung Fredrik 1563 startade anfallskrig för att återupprätta unionen mellan de båda länderna. Det blev den nya arméns första prövosten. Striderna var koncentrerade till de sydvästra delarna av Småland, där de danska trupperna under 1564-65 kunde plundra gårdar ganska ostört. Svenska trupper lyckades endast genomföra enstaka inbrytningar på den danska sidan i Halland. En dansk styrka trängde hela vägen i väster upp till och förbi Jönköping. Den fortsatte sedan in i Östergötland där den vände och tog en östligare väg tillbaka hem genom Eksjö, Vetlanda och Korsberga. Även här plundrades de gårdar som låg i truppernas väg. Den nya svenska organisationen var oförmögen att mäta sig med de professionella legotrupper som utgjorde kärnan hos anfallaren. Större delen av kriget utspelades i Småland. Nedanstående diagram visar antalet bönder i Näshult som beviljades nedsättning av skatten på grund av militärtjänst och den andel av socknens totala skattebörda som därmed inte betalades. Uppgifterna kommer från två olika register i SmH. Sannolikt är presternes beseglade längder på knektarnas frihet den primära information som lämnades till fogden. Dennes beslut framgår sedan av en anteckning i marginalen till jordeboken över årliga räntan. Fogden har genomgående godtagit prästens rapport. Uppgifterna i diagrammet är från fogden. SmH 1569-70 är förkomna. Ersättningarna under de sista krigsåren är följaktligen inte kända.

7 Diagram 1. Näshult i nordiska sjuårskriget. Källa: SmH respektive år Näshults bönder blev som synes tidigt aktiva i kriget. Redan första året är mer än 20 knektar engagerade. Möjligen är detta en indikation på att den av Gustav I skapade organisationen hade kvaliteten att den kunde mobiliseras med kort varsel. Antalet pendlar sedan omkring trettio. Hälften av socknens jordeboksgårdar var således berörda. Den samlade skattereduktionen låg i intervallet 40 50 procent. En så pass hög siffra kan inte gärna ha varit särskilt allmängiltig. Socknen hade sannolikt en ovanligt stor rekrytering till armén. I den fattiga skogsbygden var knektyrket trots alla dess risker ett attraktivt alternativ till arbete på den magra torvan i hemsocknen. Jag har inte funnit några uppgifter om var knektarna gjorde sina insatser, men man kan väl anta att de i huvudsak var verksamma i försvaret av den småländska landsbygden. Det finns heller ingen information om vilka personella förluster som socknens familjer kan ha fått utstå. Kriget avslutades utan att danske kungen lyckades återupprätta unionen. Den fred som slöts gav honom dock en viss fördel. Sverige tvingades betala en stor lösensumma för att återfå Älvsborgs fästning på västkusten. I maskopi med sin yngre bror Carl lyckades Johan vid krigsslutet få riksdagen att avsätta Erik XIV och utse sig själv till efterträdare. Han antog som kung namnet Johan III. Johan hade ambitiösa planer både kulturellt och maktpolitiskt, planer som inte var förenliga med landets verkliga ekonomiska styrka. Han förstod dock att

8 kronans ekonomi behövde tillskott och lyckades driva fram extra skatter. Statens inkomster ökade till att börja med, men de nya skatterna eroderade snabbt. Inom tio år hade de reducerats till en fjärdedel. Johan drev under hela sin regeringstid statens verksamhet med budgetunderskott, finansierade genom prägling av inhemska mynt i ansvarslös omfattning. De inhemska mynten förlorade under 1575-95 varje år halva värdet gentemot det internationellt gångbara DalerSilver-Myntet (DSM). Landets och statens dåliga ekonomi pressade obönhörligt fram en begränsning av krigsmakten. Ändå var den fortfarande en bit inpå 70talet kvar i sjuårskrigets överstora kostym. Johans ryska krig 1570-95 Olyckligtvis hade den ryske tsaren Ivan räknat ut att den svenska armén var försvagad efter kriget mot Danmark. Han tog därför 1570 tillfället i akt och anföll Sveriges besittningar i norra Estland. Kriget fortsatte med varierande intensitet fram till 1595. I diagrammet nedan redovisas uppgifter om Näshultsböndernas insatser för militära ändamål under denna tid. Det framgår där att böndernas skattenedsättningar länge låg kvar på den höga nivå som gällde under sjuårskriget. Kronan har säkert krävt en motprestation för förmånerna. Det finns inga uppgifter om var Näshults knektar fullgjorde Diagram 2. Näshults insatser i ryska kriget 1573-91 tjänsten i krigets första skede. Det kan ha varit vid befästningar i Estland, som under dessa år var utsatta för återkommande attacker från den ryska armén. Enligt prästens längd tjänstgjorde 1579 tre knektar i utlandet och en ryttare vid gränsen till Ryssland.

9 Vid början av 80-talet var skattenedsättningarna till bönderna i Näshult halverade. Johan hade med sitt finansiella äventyr lyckats koppla loss sambandet mellan nedsättning av böndernas skatter och militärstatens användning av deras tjänster. Knektarna betalades nu under några år med lön. SmH 1582, 1584 och 1588 innehåller avlöningsrulla för knektar i Nils Sonessons fänika, tidens motsvarighet till infanteriregemente. De betalades med 4-6 DSM per år. Sonessons fänika med sju knektar från Näshult var redan 1581 i Estland (avkortningslängd i SmH). De kan alltså ha deltagit i erövringen av Narva. Fänikan var året därpå med om den misslyckade belägringen av Nöteborgs fästning längst in i Finska viken. Prästen noterar i sin längd från 1583 att Bengt i Rösjöholm blev slagen vid Nöteborg. Sverige kunde nu kontrollera rysk handel över Östersjön, vilket varit ett primärt mål för Johan. Han behöll därför svensk trupp i det erövrade området trots att ett vapenstillestånd överenskoms 1583. Avlöningsrullorna 1582-88 visar att Näshult under större delen av 80-talet hade mellan femton och tjugo knektar i tjänst på dessa avlägsna platser. Sonessons fänika var 1591 förlagd till Viborg (Manckell, J 1865). Eftersom kriget avslutades först 1595, kan de ha blivit kvar långt in på 90-talet. Jag har emellertid inte funnit några uppgifter om soldater från Näshult i SmH avseende de sista krigsåren. Den ryska armé svenskarna mötte var varken välutbildad eller välutrustad och saknade förmodligen lojalitet till både uppgiften och sin ledning. De svenska framgångarna verkar ha varit lättköpta och är därför inget bevis på truppens stridsduglighet. Den övergripande organisationen visade i själva verket stora brister vad gäller basförsörjningen med förnödenheter och sanitära förhållanden. Många förband tvingades förnya nästan hela sin trupp, eftersom sjukdomar och umbäranden slagit ut det ursprungliga manskapet (Ericsson, L 2004a, sid. 162 ff). SmH redovisar inga direkta uppgifter om förluster för Sonessons fänika. Avlöningsrullorna för åren 1582-86-88 avslöjar dock att flera av Näshults knektar tagits ur tjänst. Av de femton knektarna från 1582 återstod endast åtta 1586 och sex 1588. Under 1586 nyrekryterades fjorton. Fem av dem lämnade förbandet redan före 1588. En så omfattande omsättning är knappast rimlig med mindre än att manskap av någon anledning blivit odugligt för tjänstgöring. Under den korta tiden av sex år kan således socknen ha förlorat mellan tio och tretton unga män i kriget mot Ryssland.

10 Inhemska tronföljdsstrider Johan III dog 1592 och efterträddes i enlighet med gällande ordning av sonen Sigismund. Successionen komplicerades dock av att han redan var regerande kung i Polen och att länderna inte formellt reglerat hur regeringsmakten skulle utövas i praktiken. Denna osäkerhet utnyttjades av kungens farbror Karl som lyckades tillskansa sig makt som riksföreståndare. Landet fick därför en paus från utrikes krigföring medan ledarna var upptagna av interna intriger. Under dessa år redovisar SmH inget om soldater från Näshult förrän 1598-99, då prästlängden uppger att åtta knektar och en ryttare varit i tjänst. Tronföljdsstriden hade då övergått i regelrätt inbördeskrig med svensk trupp på båda sidor. Ryttaren ovan kan ha varit med i den smålandsfana (ryttarregemente) som deltog i Sigismunds förband i slaget vid Stångebro utanför Linköping. Efter förlusten bytte den snabbt sida och bistod Karl när Kalmar återtogs från Sigismundtrogna styrkor. Det är oklart var Smålands fänikor uppträdde. Sannolikt var de passiva, Näshults knektar slapp därmed undan strid. Diagram 3. Näshults knektar 1600-13 SMH 1601, 1606 och 1608 saknar uppgifter om skattereduktion för gårdar i Näshult. Under det första decenniet av 1600-talet engagerades Näshults bönder i relativt begränsad omfattning i armén. Fogdarnas redovisning av årliga räntan och beviljade skattenedsättningar visar att det normalt var färre än tio knektar som gjort tjänst. Skattereduktionen var inledningsvis endast omkring tio procent. Eftersom databasen är densamma som under tidigare år, kan man nog dra slutsatsen att det också reellt handlade om en betydande nedgång i förhållande till insatsen under krigen mot Danmark och Ryssland.

11 Det fåtal knektar som var i tjänst under denna tid tillhörde en fänika som leddes av Anders Ödhe. Hans fänika var inte med i Karl IX:s fälttåg till Baltikum 1605. De undslapp därmed det katastrofala nederlaget vid Kirchholmen. Fyra ryttarfanor och tre knektfänikor från Småland förlorade där 560 soldater (Mankell, J 1865). Brister i truppernas träning, utrustning och kungens egen stridsledning var orsak till katastrofen (Ericsson Volke, L 2003) Kalmarkriget 1611-13 Danske kungen gjorde 1611 ännu ett försök att återupprätta unionen genom att invadera Småland. Diagrammet ovan visar att något mer än femton av Näshults bönder nu ersattes för knekttjänster. De var alltså något färre än under Sjuårskriget, då antalet översteg 25. Jag har inga uppgifter om var de deltog i försvaret. Danska trupper besatte Borgholm, Kalmar slott och stad och kontrollerade stora delar landsbygden i östra Småland med bland annat Vimmerby och Högsby. Vasasönernas armé hade än en gång visat sig otillräcklig i mötet med professionellt motstånd. Kriget varade endast två år, mest beroende på att de danska legoknektarna gjorde myteri och därmed tvingade sin ledning till reträtt. Efter krigets slut introducerades en ny form för militärens anspråk på böndernas resurser. Skatterna från vissa gårdar anslogs permanent till knekt-, respektive ryttarhemman. Anslagen utnyttjade omkring 13-15 procent av den totala skattebasen i socknen, ungefär den nivå som tidigare varit normal för fredsår. Ansatsen förebådade det mer genomtänkta finansieringssystem som genomfördes under nästa epok i militärstatens historia. Sammanfattning Näshult hade under denna tid sannolikt omkring sextio skattebetalande gårdshushåll. De två krigen mot Danmark engagerade 20-30 soldater från socknen. Avlöningslistor visar att armén i olika omgångar under 1580-talet rekryterade nära nog samma antal till Johans ryska krig. Krigen täckte tillsammans hälften av den aktuella sextioårsperioden. Mellan vartannat och vart tredje hushåll hade då en medlem i krigstjänst. Det är egentligen endast under åren runt sekelskiftet 1600 och 1610-talets senare del som Näshults gårdar hade ett markant lägre engagemang i militärstaten. Det finns bara en registrerad soldatförlust, Bengt i Rösjöholm (1583). Krigen på hemmaplan ställde inte särskilt höga krav på organisation för att bemästra sjukdomar och svåra sanitära förhållanden. Förlusterna var sannolikt begränsade. Fälttåg på främmande mark var en vanskligare uppgift och det är väl belagt att Johans ryska äventyr uppvisade betydande förluster. Med stor sannolikhet var det minst en handfull knektar som aldrig återkom till Näshult från fälttåg på andra sida Östersjön.

12 VÄGEN TILL STORMAKT 1620 1680 En bondehär konstrueras från grunden Kungens och riksrådets reform Det militära arvet efter Vasasönerna var inte särskilt lysande. Deras bondehär hade inte kunnat mäta sig med yrkesarméerna från kontinenten. Danmark och Polen var fortfarande hot mot landet. Den svenska riksledningen insåg behovet att reformera krigsmakten. På mindre än tio år genomfördes mycket stora förändringar. Det handlade om allt från vapenutrustning, stridsteknik och förbandsorganisation till utbildnings-, rekryterings- och finansieringsfrågor. Det äldre indelningsverket gav militärstaten en stabil grund och landet ett embryo till stormaktsarmé. Arbetet var militärhistoriskt sett närmast banbrytande (Danielsson, P 2000). Rekrytering och finansiering är frågor av intresse för Näshults vidkommande. Jag lämnar andra delar av reformen utan kommentar. Militärstatens finansiering Jordeböckerna (JB) redovisar skattebas och gällande skatteskala för varje enskild gård från mitten av 1630-talet. Man kan med ledning av dessa beräkna att skattetrycket på socknens gårdar steg med omkring 15 procent mellan 1635 och 1671. Den faktiskt uttagna skatten kan dock ha avvikit från jordeböckernas teoretiska skatteskalor och skattebaser. JB1635 anvisade 52 procent av skatterna i Näshult till militära ändamål, medan resterande del var ospecificerad. Militärstaten fick sedan vidkännas en nedgång till 40 procent fram till början av 1670-talet. Det var framför allt

13 förläningar till privatpersoner däribland många militärer - som ökade. Poster för ospecificerade ändamål halverades samtidigt. I den nya ordningen gick därför skattemedlen i lika hög grad till militära ändamål som under försvarskrigen på 1500-talet. Man kan säga att militärstaten lyckades permanenta försvarskrigens ekonomi. Indelningsverket bidrog därmed till den kommande statsfinansiella krisen. Rekrytering av personal Rekrytering av kompetent personal för befälsföring var en central fråga och därför infördes en särskild ordning med långtidsförordnande i vissa fall på livstid på avkastningen av kronogårdar till officerare i tjänst. Anslagna gårdar kunde även utnyttjas som bostad av förmånstagaren. Den nya ordningen med boställen satte inga spår i Näshult. Aktuella gårdar, d.v.s. de av kronan övertagna domkyrkogårdarna och socknens enda kronogård Äng, var sannolikt alla för små för att kunna tjäna som boställe åt en officer. I Näshult är det således endast de ovan redovisade anvisningarna av den stående jordskatten till militärstaten som är av intresse i sammanhanget. Alla friska och tjänstedugliga män över 18 år kunde skrivas ut för tjänst som knekt. Utskrivningar genomfördes när de lokala regementena hade behov av nyrekrytering. För ändamålet bildades rotar om tio män från skatte-/kronogårdar och femton män från frälsegårdar. Den senare kategorin omfattade förutom det gamla frälset även det nya köpe-/donationsfrälset. Prästen upprättade tillsammans med socknens förtroendemän en förteckning som låg till grund för rotelängderna. Militär myndighet tog sedan ut en man ur varje rote att tjänstgöra som knekt. Knektarna ersattes med lön eller med skattenedsättning om de ägde en skattegård eller brukade en kronogård/frälsegård. Mot slutet av perioden blev det allt vanligare att en utskriven undvek knekttjänst genom att själv leja annan person som ersättare. Gemena ryttare rekryterades på frivillig väg, de slapp därmed att uppföras i rotelängderna för knekttjänst. De ersattes endera genom skattenedsättning på den egna gården eller avtalad lön. Det är tydligt att en del av de skatter som enligt redovisningen ovan anslagits till militära förband återgått till socknen som ersättning till soldater. Jag har endast funnit ett par enstaka uppgifter om vilka belopp som var aktuella för ersättning till soldaterna. Det går därför inte att göra en balansräkning för sockenbornas faktiska inkomster och skattebetalningar.

14 Mönstring En utskriven individ var skyldig att efter kallelse inställa sig till tjänstgöring. Om han uteblev, kunde han som rymling i värsta fall bestraffas med döden. Den uttagne mönstrade för tjänstgöring vid något av de tre infanteriregementen som fanns i Småland. Vid mönstringen fördes rulla där närvarande soldater identifierades med förnamn och vilken by/gård han representerade, ibland även med familjenamn på fädernet. I bästa fall redovisas de socken- och häradsvis. Ibland finns också uppgifter om deras hälsa och speciella kommenderingar. Mönstringarna upprepades med jämna mellanrum under tjänstgöringstiden. Man får därigenom för första gången möjlighet att följa en knekts öden och äventyr. Tyvärr är rullorna ofta svårlästa på grund av skador och dessutom skrivtekniskt slarviga, vilket i praktiken gör det svårt att få säker information. Den allvarligaste bristen är att soldater kan försvinna från rullorna utan att orsak anges. Man kan då inte med säkerhet avgöra om de dött, rymt eller avdankats. När länsreformen genomförts i början av 1630-talet fick regementena alltmer karaktären av länsregementen, men de namngavs fortfarande 30-40 år senare efter chefen. Näshult, som tillhörde Östra härad, fick se sina knektar flytta omkring mellan landskapets tre regementsorter Kalmar, Jönköping och Växjö - ända till dess att länsindelningen stabiliserades på 1670-talet. Det är därför speciellt arbetskrävande att söka Näshults knektar. Man tvingas leta i olika rullor, där knektarna ibland inte redovisas fördelade ens på härad än mindre på socken. Det är möjligt att knektar från socknen inte kommit med i min sammanställning. Soldaternas utrustning Den svenska armén saknade enhetliga uniformer under hela tiden fram till det sista kriget mot Danmark under 1670-talet. Soldaterna fick i själva verket till stor del anskaffa sin egen personliga klädsel på marknaden eller från familjens produktion. Stölder från lokalbefolkningen i krigsområdena var säkert också en vanlig och av stridsledningen allmänt accepterad anskaffningsmetod. Det finns dock uppgifter som visar att armén tidvis utrustades med tyg för kläder och i något fall kanske även hela plagg. När hären under det inledande kriget mot Polen överraskades av svår kyla anskaffades t.ex. varma kläder till förbanden i Baltikum. Kronan utrustade alla knektar med musköt (dåtidens långskjutande gevär) eller pik (spetsigt stötvapen). Pikenerarna syns på bilden till vänster och musketerare till höger, längst fram. Hjälm som skydd för huvudet skaffade sig knektarna ofta själva. Ryttarna var skyldiga att hålla sig med pistol, värja, harnesk (skydd för överkroppen) och hjälm. Utrustningen redovisades ofta i mönstringsrullorna.

15 Svenska knektar i Trettioåriga kriget. Bild från utställning på Armémuseum. Förbanden hade enbart militär besättning avsedd för strid. Det fanns ingen sjukvårdspersonal, inte heller servicepersonal för försörjning av soldaternas dagliga förnödenheter. Rullorna redovisar heller ingen trossutrustning att använda för framställning av förnödenheter. Soldaterna var helt hänvisade till att själva anskaffa sitt livsuppehälle. Näshults soldater i fälttåg och garnisoner på kontinenten och hemma i landet Landet var under de aktuella åren engagerat i flera olika krig som sinsemellan varierade i intensitet. Krigen upptog två tredjedelar av tiden och dominerade således över freden. När vi nu skall följa hur Näshults soldater utnyttjades kommer jag därför att dela upp beskrivningen på ovanstående fyra krigsperioder. Åren efter freden 1648 behandlas under trettioåriga kriget, eftersom knektar från socknen då var

16 kommenderade på garnisonstjänst till Pommern. Fredstiden under 1660- och 70talen redovisas översiktligt i anslutning till de krig som avslutade hela perioden. Gustav II Adolfs krig mot Polen 1620-1630 Sverige förde under hela 1620-talet anfallskrig mot Polen. Fienden skulle hellre mötas i deras eget land än i Kalmar. Huvudanfallet utgick från den dåvarande svenska provinsen Estland. Det riktades först mot de angränsande polska besittningarna Livland och Kurland för att senare fullföljas till hertigdömet Preussen vid Östersjökusten. Den nyskapade svenska bondehären vann betydande framgångar, först vid belägring och erövring av Riga (1621) och senare i ett par regelrätta uppgörelser på slagfält (Wallhof i Livland 1626 och Dirschau i Preussen 1627). De polska legotrupperna tillfogades svåra förluster. Svensk trupp hade för första gången kunnat mäta sig med professionella styrkor från den europeiska kontinenten. Fälttåget avslutades med ett för Sverige förmånligt stilleståndsavtal som införlivade Livland och Kurland (i stort sett nuvarande Lettland). Landet fick dessutom fullständig kontroll av handeln över alla hamnstäder i Preussen. Framgångarna hade emellertid sitt pris. Den svenska stridsledningen framhöll visserligen i sina rapporter att segrarna på slagfälten vunnits med endast obetydliga egna förluster av manskap. Den nya svenska armén visade sig emellertid vara dåligt rustad att möta andra faror än fiendens militära styrkor. Sjukdomar, sanitära förhållanden och andra umbäranden skördade många offer bland de meniga soldaterna. Rullmaterialet är i stora delar ofullständigt på dessa punkter. För Kalmar regemente finns t.ex. endast styrkeuppgifter av översiktskaraktär avseende 1628. Det finns heller ingen sammanställning av förlusterna under hela fälttåget. Nutida forskning, som kunnat utnyttja flera olika källmaterial, har funnit att förlusterna var uppemot 80 % av insatt personal under åren 1626-29 (Barkman, GB; 1931). Den första mönstringen av soldater från Näshult enligt nya försvarsordningen ägde rum 1623 i Kalmar. Då mönstrade 18 knektar vid major Jacob Kings kompani under överste Patrik Ruthwens regemente. Större delen av regementet lämnade sedan landet för att förena sig med den svenska huvudhären som i två år varit på fälttåg i dåvarande Livland. Kings kompani, och därmed Näshults knektar, lämnades kvar i landet för fortsatt utbildning och beredskap mot ett befarat angrepp av polska eller danska styrkor mot Kalmar. Nya mönstringar med knektar från Näshult ägde sedan rum 1625 (Kalmar), 1629 (Marienburg i Preussen, nu Malbork i Polen) och 1630 (Växjö). Näshults knektar i Polska kriget 1625-30 År 1625 1629 1630 Ort Kalmar Marienburg Växjö Rekryter 9 7 0 Veteraner 7 9 7 Alla 16 16 7

17 Kompaniet behöll 1625 endast sju av veteranerna från 1623 och fyllde luckorna med nio rekryter. Efter mönstringen överfördes kompaniet till Ruthwens regemente i Livland och deltog sedan i huvudhärens fortsatta fälttåg till Polen och hertigdömet Preussen vid Östersjökusten. Man kom dit under första halvåret 1627. Denna femtiomila marsch var inledningen på en lång rad av truppförflyttningar som skulle komma att prägla den svenska fälthärens vardag på den europeiska kontinenten under mer än trettio år. Regementet stannade sedan kvar i västra delen av Preussen under 1628-29. Under fälttåget upprättades en fullständig mönsterrulla endast för det sista året, 1629. Rullorna för mellanliggande år ger bara summariska styrkebesked och enstaka uppgifter om sjuka och döda. Förlusterna verkar så långt ha varit ganska begränsade. Kings kompani förstärktes med ett tjugotal man under 162627. Nya förstärkningar tillkom 1628-29, men kompaniet nådde ändå inte upp till två tredjedelar av full bemanning. Man led senare betydande förluster. Regementet var 1630 mycket sargat och återfördes till Kalmar för att reorganiseras. Diagrammet nedan beskriver vad de tre fullständiga rullorna från 1625-2930 kan informera om Näshults knektars deltagande i fälttåget. Diagram 4. Näshults knektar i fälttåg till Polen 1625-30 Den här använda diagramtekniken lägger variablernas värden i stack ovanpå varandra. Bandens bredd (höjd) anger därför det aktuella värdet på variabeln. Man kan enkelt utläsa hur mycket av socknens resurser som engageras i krigsprojektet. Expansionen av den färgade ytan demonstrerar tydligt hur socknens engagemang växer över tiden.

18 Bland de förstärkningar som anlände 1626-27 ingick sju knektar från socknen. Därmed hade totalt tjugotre sockenbor engagerats i fälttåget. Eftersom det ändå inte fanns mer än sexton aktiva kvar 1629 måste sju samtidigt ha lämnat kompaniet. I diagrammet ingår de bland saknade. De kan vara döda, fångar eller ha blivit hemsända. Rullan informerar inte. Ett antal studier har visat att rullorna från 1600-talet genomgående brister i detta avseende. Vid dubbelkontroll mot annat källmaterial har man då funnit att rullornas saknade individer inte återvänt hem, utan måste bedömas vara verkliga förluster i form av döda, fångar eller rymda (Lindegren, J 1980; Sandahl, J 1996). Under fälttågets sista år kan sju nya knektar registreras som saknade. Näshults förluster uppgick således till totalt sexton knektar eller mer än två tredjedelar av insatt manskap. Värdefull arbetskraft hade dessutom undanhållits socknens gårdar. De tjugotre utkommenderade knektarna hade faktiskt kunnat utföra nära 120 mansårsverken om de fått stanna hemmavid. Trettioåriga kriget och anfall mot Danmark De svenska framgångarna i fälttåget mot Polen gjorde stort intryck på ledarna i de tyska småstater och hertigdömen som var mitt uppe i en konflikt med tidens stormakt, den Habsburgska kejsardynastin. Uppdelningen mellan Europas stora kyrkosamfund, katoliker och protestanter, var avgörande för motsättningarna. Två block av stater och statsliknande bildningar stod med sina arméer mot varandra i nuvarande geografiska Tyskland. Den protestantiska sidan hade moraliskt och i viss mån även ekonomiskt stöd från England och Nederländerna, men saknade en karismatisk ledare med tillgång till militära resurser. De kunde dock erbjuda finansiellt stöd till en hugad intressent. En framgångsrik ledare var försäkrad inte bara om folkmassornas gunst utan även den egna kyrkans välsignelse. Budet att anta ledarrollen lämnades till den svenske kungen ungefär samtidigt med att fälttåget till Polen var överstökat men hade varit underförstått i en lång förhandlingsprocess som pågått under andra hälften av 1620-talet. Eftersom projektet var finansiellt och moraliskt säkrat var ständerna med på noterna, trots tecken på begynnande krigströtthet bland folkmassorna. (Englund, P 1993). Den svenska riksledningen med kungen i spetsen var därför inte sena att anta budet. Man kan nog förmoda att alla inblandade såg den militära interventionen som en relativt kortfristig uppgift. Det skulle visa sig vara en from förhoppning. Den pågående konflikten hade fortfarande nära tjugo år kvar till slutlig fred. Sveriges militära närvaro i Tyskland blev långvarig. Det skulle faktiskt dröja etthundratrettio år innan den sista soldaten från Näshult avlider under tjänstgöring i Tyskland. Efter ständernas godkännande gick allt i en rasande fart. Delar av förband från det polska fälttåget lämnades kvar för att försvara Stralsund i Pommern mot angrepp av kejserliga styrkor. Nyuppsatt svensk trupp med kungen i spetsen landade redan vid midsommartid 1630 på Usedom i Pommern. Sverige var nu

19 stridande part i den stora europeiska konflikt som skulle ödelägga norra Tyskland i lika hög grad som andra världskriget trehundra år senare. På den småländska hemmafronten genomfördes en omorganisation av regementena, motiverad av att landskapet delats på tre olika län. Näshult lades till Kronobergs län, vilket medförde att knektarna överfördes till detta regemente. Det fanns emellertid tydliga spår av den gamla organisationen. Sex knektar mönstrade 1631-1641 vid Drummonds Kalmarregemente som var på tåg i Tyskland. De tjänstgjorde hela tiden vid garnisoner i Pommern. Två av dem försvann från rullorna redan 1635 och måste sedan redovisas som saknade i min terminologi. Två av de andra dog under 1635 och en under 1636. Endast en överlever till 1639-41. Åren 1630 och 1631 genomfördes mönstringar av Kronobergs regemente i Växjö. Båda åren redovisas åtta knektar från Näshult, däribland de sju knektar som återvänt hem från fälttåget till Polen. Vid ny mönstring 1634 med tio närvarande har de sju veteranerna lämnat regementet. En av dem återkom senare till tjänstgöring i Tyskland under flera år. Regementet mönstrade 1635 i Kalmar inför avfärd till kontinenten. Då antogs tretton nya knektar från Näshult i regementschefens, Hans Drakes, kompani. Samma knektar mönstrade sedan i Marienburg i Preussen, där regementet var inlemmat i den svenska fälthären under Johan Banér. De kom därmed att delta i den svenska arméns allra svåraste krigsoperationer. Under de fem åren 1635-40 var regementet långa tider på resande fot, jagande eller själva jagade av motståndarens förband. Kronobergs regemente: större förflyttningar i Tyskland 1635-1640 Från Till År/mån** Avst* Marienburg Magdeburg 3510-11 700 Magdeburg Wittstock 3606-08 200 Wittstock Torgau 3610-12 300 Torgau Stettin 3711-12 370 Stettin Marvitz 3802-03 170 Marvitz Stettin 170 Stettin Chemnitz 3901-02 420 Chemnitz Jungbuntzlau 3906-12 270 * Ungefärligt avstånd mellan start och slutpunkt i km, exakta marschvägen ej känd. ** Förflyttningen ägde rum någon gång under angiven tid. Norra Tyskland var redan förött land och arméns försörjningsproblem var ständigt akuta. Till stor del bestämdes förflyttningarna av behoven att finna nya jaktmarker för arméns livsförnödenheter. Hären kom därför efter hand att söka sig allt längre söderut, vid decenniets slut ända ned till områden i dagens Tjeckien. Den sammanlagda längden på förflyttningarna måste ha uppgått till 250 mil, oräknat de dagliga närmarscherna. Man utkämpade minst fyra regelrätta slag och genomförde ett otal belägringar under dessa fem år.

20 Bild 3. Kronobergs regemente 1635-40. viktigare fältslag (ååmm) och mönstringar (ååmm). Det började med att Banér senhösten 1635 tog sina förband från de trygga basområdena i Pommern och Preussen till Magdeburg i Sachsen. Vid försvaret av staden under våren 1636 utsattes Drakes kompani, där Näshults knektar återfanns, för tung belägring med artilleribeskjutning och utsvältning. De tvingades kapitulera på försommaren. Kompaniet förlorade en femtedel av styrkan, däribland en av Näshults knektar. Chefen avsattes, men övrigt manskap återgick snabbt till fälthären och deltog sedan i de efterföljande striderna. Rullorna redovisar inga fångar bland Näshults knektar. Samtidigt hade en stor kejserlig armé etablerat sig i Brandenburg, norr om den svenska hären. Banér tog sina förband till samma område för att få en uppgörelse till stånd. Slaget, som ägde rum utanför Wittstock, blev ett av krigets mest våldsamma. De båda sidorna disponerade tillsammans över 35000 man. Nära 9000 miste livet. Den kejserliga sidan flydde fältet efterlämnande döda, vapen och krigsmateriel längs flyktvägen till förföljande svenska förband. Även

21 den svenska sidan led svåra förluster, totalt mer än 3300 man (Ericsson, L. m.fl.; 2003). Kronobergs regemente förlorade totalt sjuttiofyra knektar, bl.a. sexton från Drakes kompani. Tolv knektar från Näshult deltog i slaget. En av dem, Bengt i Höghult, rapporterades vara slagen vid Wittstock. Den svenska fälthären lämnade efter slaget Brandenburg för att söka bättre försörjningsmöjligheter söderut i Sachsen. De blev kvar i Torgau under förhållandevis lugna förhållanden fram till halvårsskiftet 1637. Då hade motståndarsidan återhämtat sig efter Wittstock och framstod som ett övermäktigt hot. Banér hade inte lyckats få fram ersättning för sina förluster. Han tvingades därför ge upp Sachsen och snabbt ta sig till närheten av Östersjön för att upprätta säker förbindelse med hemlandet. Återtåget beskrevs av samtiden som en lysande bedrift av fältherren och hans manskap. Trots det utsatta läget bemödade man sig om att belasta trossen med trehundratusen (!) liter vin som man stulit från kurfurstens vinkällare (Englund, P; 1993). Vi ser här en galenskap fullt värdig det bisarra kriget. Den nära fyrtio mil långa marschen genomfördes under ideliga anfall från motståndarsidan. Hären splittrades på mindre enheter och man tvingades till omvägar för att undvika konfrontation med den överlägsna fienden. På sensommaren förenades man med fullt stridsdugliga svenska trupper i trakten av Stralsund. Banérs styrkor var då starkt decimerade och i stort behov av förstärkningar. Mönsterrullor från sent i september visar att de fick dessa tämligen omgående, sannolikt genom överföringar från andra svenska förband som redan fanns på plats i Pommern. Den svenska hären stannade kvar i området närmast Östersjön under resten av 1637 och hela 1638 för en välbehövlig paus från marscher och tunga strider. Kronobergs regemente var redan före uppbrottet från Torgau decimerat till en fjärdedel av full styrka. Regementet hade fått ny chef under 1637, Gustaf Otto Stenbock. Han övertog även Drakes kompani där Näshults knektar hörde hemma. Förstärkningarna efter ankomsten till kustområdet under sensommaren 1637 förmådde inte att reparera regementet till mer än halv styrka. Av Näshults knektar återstod endast sex man. Förutom de två döda saknades nu fem andra veteraner vid en mönstring i Stettin 1637-09. Nu hade emellertid en veteran från Polenkriget, Håkan i Serarp, anlänt som del av förstärkningarna hemifrån. Det är känt att garnisonerna i området var hemsökta av svåra epidemier med många döda just under 1638 (Lindegren, J; 1980). Regementet hade därför inte, trots vidare förstärkningar, nått full styrka när man vintern 1639 lämnade kustområdet. En mönstring strax före avtåget redovisade fyra knektar från Näshult. En av dem var nyanländ från hemlandet. Ytterligare två måste antecknas bland de saknade under 1638. Hären tillbringade sedan vintern och våren i Sachsen där ett antal mindre fältslag utkämpades, bl.a. om staden Chemnitz. Det är känt att Stenbocks kompani och därmed Näshults knektar var engagerade där. Inga avgörande segrar eller förluster kunde uppnås för någondera sidan. Följden blev att den

22 kejserliga armén gav upp och lämnade området för att hämta förstärkningar inom de egna landen i söder. Den svenska hären drog österut och belägrade under hösten Prag. Banér insåg emellertid att en stormning skulle vara fruktlös och drog därför tillbaka sin trupp till den kringliggande landsbygden. Det var där lättare att skaffa lokal försörjning för vintern. Berättelser om den svenska arméns röveri och grymhet mot lokalbefolkningen har fortlevt genom århundraden i just dessa trakter (Englund, P 1993). Kronobergs regemente mönstrade i februari i Jungbunzlau (idag Mlaá Boleslav), 50 km nordost om Prag. Manspillan bland de gemena var särskilt stor. Man hade inte mer än en sjundedel av fullständig bemanning. Nu återstod inte mer än tre av Näshults knektar. Ytterligare en hade dött efter att man lämnat garnisonen i Danzig. Den svenska hären tvingades under våren 1640 att snabbt retirera mot norr och väster. Kejsarens armé hade nämligen fått betydande förstärkningar och gjorde nu ett försök att skära av svenskarnas reträttvägar till Östersjökusten. Banér lyckades emellertid snabbt föra sina förband upp i centrala delen av Tyskland och där förena dem med franska och tyska (Hessen/Brandenburg) bundsförvanter. Han var åter jämbördig med motståndaren. Diagram 5. Näshults knektar i fälttåg till Tyskland 1631-41 Diagram 5 ovan sammanfattar uppgifterna om Näshults knektar under åren 1631-41 i Tyskland. Totalt var 21 knektar engagerade. Endast två var kvar vid regementena efter 1640: Sex hade dött, två blivit fångar och elva saknades i rullorna. Två av de saknade återkom för en kort tids tjänst. Den totala förlusten kan beräknas till 17 individer, eller ungefär 80 procent av insatsen. Socknen förlorade minst 160 mansårsverk under de tio åren

23 Det svårt drabbade Kronobergs regemente var med på härens marsch från Jungbunzlau, men lämnade denna i Sachsen och fortsatte upp till någon av de hamnar i Pommern som hölls av svenska styrkor. Det hemtransporterades sedan för rekonstruktion. Håkan i Serarp var då den ende kvarvarande av Näshults knektar. Ryttare från Näshult mönstrade vid Smålands kavalleriregemente. De äldsta rullorna är mycket svårlästa. Jag har inte hittat någon säker ryttare från Näshult före 1629. Då mönstrade tre män, som 1630 följde med regementet till Tyskland. En av dem dog redan under det första årets garnisonstjänst på Rügen vid Östersjökusten. De två andra fick sedan följa med den kungaledda fälthären på vandring från Östersjökusten i norr till München i söder och sedan tillbaka norrut. Efter den lyckosamma inledningen med slaget vid Breitenfeld uteblev framgångarna, samtidigt som strapatserna tärde på truppen. Slutpunkten sattes vid Lützen i november 1632 med ett nederlag där kungen dödades. Hären var svårt decimerad. Smålands kavalleri hade förlorat halva styrkan. De två ryttarna från Näshult hade klarat sig och blev kvar vid fälthären enligt den rulla som upprättades ett år senare i krigshärden. De lämnade sedan hären och båda mönstrade 1635 hemma för fortsatt tjänst vid regementet. Man hade då förlorat ytterligare tre ryttare från Näshult. Diagram 6. Näshults ryttare i fälttåg till Tyskland 1629-42 Regementet underhöll sedan både en fältstyrka vid hären i Tyskland och trupp hemma i landet. En skvadron från regementet deltog i slaget vid Wittstock 1636 och led där betydande förluster. Enligt rullorna var en ryttare från Näshult kommenderad till skvadronen. Han mönstrade året därefter i Torgau, men saknas därefter.

24 Åren 1638-39 mönstrade regementet endast hemma och rullorna redovisar inga utlandskommenderingar för Näshults ryttare. Man höll både en fältstyrka och trupp hemmavid under de följande åren. Ryttare från Näshult återfanns i båda lägren. Sammanlagt var de arton till tjugo i antal. En rulla för 1640 uppger att tolv ryttare från socknen var förlagda i Kirvidz. Åtta ryttare från Näshult mönstrade samma år hemma i landet. Rekryterna var genomgående hemma i landet. Under 1641-42 var fem av veteranerna från socknen kommenderade till fältstyrkan. Luckor efter fem saknade ryttare i fältstyrkan utfylldes med veteraner hemifrån. Regementets fältstyrka togs 1642 hem för att återupprustas efter nya förluster. Man saknade då ytterligare sju ryttare enligt rullorna. Under det inledande skedet av Trettioåriga kriget flyttades vid flera tillfällen regementet fram och tillbaka mellan Tyskland och hemlandet. Rullorna uppger att fältstyrkan ofta saknat utrustning, framför allt hästar. Manskap har då sänts hem för att själva anskaffa ny utrustning. En del av hemvändarna vägrade sedan att återgå och ersattes. De ingår bland de tjugo som registrerats under kategorin saknade i diagrammet ovan. Minst elva ryttare faller dock bort under fälttågen, vilket tyder på att de blivit kvar i Tyskland och därmed var verkliga förluster. Med en registrerat död kan totala förlusten beräknas till en tredjedel (tolv av trettiofem). Regementet hade under senare delen av 1630-talet en tämligen stabil tillgång på ett tjugotal ryttare från Näshult, en numerär som sedan upprätthölls under den följande tjugoårsperioden. Den svenska huvudhären fortsatte sitt tröstlösa vandrande i Tyskland ända fram till fredsslutet 1648. Soldaterna från Näshults förskonades dock från detta öde. De placerades på den till synes mindre krävande tjänstgöringen vid pommerska och inhemska garnisoner. Under sex år efter freden 1648 drev Sverige faktiskt inte några verkligt aktiva krigsoperationer. Garnisonstjänst kom därför att dominera hela perioden 1641-54. Det korta kriget mot Danmark 1643-45 blev ett mellanspel. Där deltog sex knektar från Näshult med Kronobergs regemente i strider kring Kristianstad. Två dog under striderna och tre saknades vid mönstringen efter fredsslutet. Diagram 7 nedan redovisar Näshults knektar i inhemska mönstringar 163954. Socknens knektar mönstrade under denna tid vid landskapets alla regementen, Kalmar (Drummond), Kronoberg (Stenbock) och Jönköping (Hård/Fleetwood). Detta har komplicerat datahämtningen och tillförlitligheten har tyvärr blivit lidande. Totalt mönstrade tjugosex nya knektar från Näshult vid de tre regementena. En stor del av tjänstgöringen i hemlandet var antagligen utbildning. Detta gäller säkert de elva knektar som deltog vid en eller högst två mönstringar i Växjö i avvaktan på överföring till garnisoner i Pommern. Garnisonstjänsten hemmavid var enligt kommenderingslistorna förlagd till Kalmar och Jönköping samt efter 1645 (freden i Brömsebro) till Halmstad. Vid mönstringen 1651 var sex knektar i tjänst hemmavid. Fyra av dem mönstrade nästa gång 1654, en var hemförlovad

25 och rapporteras död. De totala förlusterna uppgick således under denna tid till tre döda och åtta saknade, d.v.s. obetydligt mer än en tredjedel. Diagram 7. Näshults knektar i tjänst hemma i landet 1639-54 Så länge kriget pågick i Tyskland var bemanning av garnisonerna där omfattande. Där fanns två veteraner från 1630-talet. En av dem, Håkan i Serarp, hade varit med ända sedan kriget i Polen. Han fortsatte som befordrad korpral åtminstone fram till 1644, men saknas sedan i rullorna. Efter femton år fick hans tjänst sannolikt ett tragiskt slut. En av nykomlingarna är en verklig nyrekrytering, d.v.s. han hade inte mönstrat i Sverige före kommenderingen till Tyskland. De övriga elva hade genomfört en eller två mönstringar med utbildning innan avresan hemifrån (jfr ovan). Vid periodens slut är två knektar kvar i tjänst. De stannade i Pommern till 1655 då de kommenderades till den nya svenska armé som överförts till Polen för ett flerårigt fälttåg. En av knektarna sändes direkt hem till Sverige. Förlusterna var stora: fem döda, en rymling och fyra saknade (Håkan inkluderad), eller nära 80 procent. Verksamheten vid garnisonerna i Tyskland hade visat sig vara nästan lika förlustbringande som de rörliga fälttågen.

26 Diagram 8. Näshults knektar i garnisonstjänst i Tyskland 1641-53 Under åren 1643-55 var nära tjugo ryttare från Näshult aktiva. Smålands kavalleriregemente anslöt vårvintern 1644 till den svenska armé som via sydvästra Småland gick in i Skåne. Arton ryttare från Näshult ingick i styrkan. Vid årsskiftet 1644/45 rapporterade regementet 40 döda och 15 fångar. Ryttarna från socknen var bland de behållna. Tre av dem rapporterades dock vara på fältsjukhus i Laholm. Kriget upphörde sedan strax efter halvårsskiftet 1645 med fredsavtalet i Brömsebro. Då var en del av regementet redan tillbaka i hemorten. Kompaniet med Näshults ryttare återkom något senare och mönstrade först i mars året därpå i Broby. Förbandet var alltså kvar minst sex månader längre i krigsområdet. Då kan naturligtvis nya förluster ha uppkommit. Rullan upptar inte några förluster bland Näshults ryttare, men nio av den ursprungliga styrkan saknades. Två av de sjukskrivna från året innan tillhörde skaran. Bland de saknade fanns också fyra ryttare som hade nära femton år vid regementet bakom sig, flera av dem i fältstyrkan. De måste ha haft starka motiv att avsluta sin tjänst. I rullan är dock bara en veteran registrerad som hemförlovad. Det är svårt att bedöma hur många av de saknade som kan vara verkliga förluster. Troligen har man förlorat tre fyra ryttare under slutskedet

27 Diagram 9. Näshults ryttare hemma och i fälttåg till Skåne 1643-53. Bortfallet 1646 kompenserades med en stor rekrytering. Denna verkar ha varit misslyckad. Inte mindre än åtta rekryter avbröt tjänstgöringen inom mindre än ett år. Därmed blev nyrekryteringen stor även 1647. Under resten av perioden var omsättningen liten med endast en eller ett par nyrekryteringar per år. Den svenska riksledningen bytte kring mitten av seklet strategi när det gäller fälthärens sammansättning. Inslaget av svensk trupp reducerades och utländska legosoldater fick stå för det mer aktiva krigandet. Det var sannolikt utbredd krigströtthet bland allmänheten som styrde besluten (Englund, P 1999; Wetterberg, G 2002). Nära trettio år av uppoffrande militär tjänstgöring och tunga förluster med manspillan måste ha satt spår i opinionen hemma. Näshults knektar och ryttare mönstrade nu regelbundet endast hemma i landskapet. Det är oklart vilken tjänstgöring som faktiskt utkrävdes av den mönstrade soldaten. I några fall nämner rullorna kommenderingar till garnisoner i Jönköping, Kalmar och Halmstad. De flesta kan dock ha tillbringat större delen av tiden på hemorten och deltagit i dagens normala arbete. Parentesen blev emellertid kort, ett nytt fälttåg stod för dörren.

28 Krig mot Polen och Danmark 1655-60 Högadeln och officerskåren hade varit ekonomiskt gynnade under krigsåren, både genom höga löner och de möjligheter till konfiskation av gods och andra dyrbarheter som erbjöds i krigsområdena. Det fanns alltså starka intressen för att återuppta krigiska aktiviteter utanför landets gränser. Karl X Gustaf, som genom kröningen 1654 förvärvat arvsrätt till Sveriges krona, var heller inte svår att övertyga. Polen, försvagat av långvariga krig mot det Osmanska riket och Ryssland, ansågs vara ett lämpligt mål. Landets regenter gjorde dessutom fortfarande anspråk på den svenska kronan. Krigsförklaringen lämnades 1655. Näshults knektar mönstrade i Högsby i maj 1654. Manskapets uppdelning på tre olika regementen upphörde därmed och den äldre ordningen med gemensamt regemente återupptogs. Kalmar regemente ( Irvings efter nye chefen) blev nu hemvist för socknens tio knektar. Sex var nyrekryterade, medan fyra fortsatte tidigare tjänst. Regementet transporterades till Tyskland med ny mönstring redan i december samma år. Där deltog tio knektar från Näshult. Åtta hade följt med regementet hemifrån, medan två hämtats från tjänst vid de pommerska garnisonerna. Regementet lades 1655 in i Karl X Gustafs nyutrustade armé som gick till krig mot Polen. Diagram 10. Näshults knektar i fälttåg till Polen och Danmark 1655-60. Därmed inleddes en fyra år lång resa på den europeiska kontinenten. Kriget i Polen blev till stor del en upprepning av trettiotalets strider i Tyskland. Den svenska hären rörde sig över praktiskt taget hela Polen i sina fruktlösa försök att få ett avgörande till stånd. Man var hela tiden utsatt för anfall av motståndarens

29 reguljära enheter och lokala fristyrkor. Förlusterna kom tidigt. Styrkan från Näshult var redan första året halverad. Tre var döda och två saknades. Rullorna anger inledningsvis inga orter utan endast att regementet följde den svenska huvudhären. Vintern 1657 var regementet förlagt till Friedlandshagen. Det polska äventyret var då avslutat. Danmark förklarade krig mot Sverige i juni 1657. Kalmar regemente följde den svenska hären som omedelbart lämnade Polen för att under hösten gå mot Jylland. I januari 1658 deltog fem veteraner från Näshult i den bragdomsusade marschen över Bältens isar. Regementet var sedan med om den misslyckade belägringen av Köpenhamn. Nästa mönstring ägde rum i mars 1658 i Nestved på Själland. Nytt manskap rekryterades under våren 1657 för att förstärka regementets stridande enhet. Sex nya knektar från Näshult mönstrade på hösten 1658 i Landskrona. I juli 1659 var regementet förlagt till Middelfart på västra sidan av Fyn. Regementet deltog 1661 i den svenska arméns andra - och likaledes misslyckade - försök att besegra Danmark. Ett år senare mönstrade regementet i Mörlunda. Det blev slutpunkt på fälttåget. Totalt hade sexton knektar från Näshult varit engagerade i det fem år långa fälttåget. Sex av dem var med ända hem, medan tio förlorats, fyra var döda, en hade rymt och fem saknades. Förlustfrekvensen var således drygt 60 procent, d.v.s. något lägre än vid tidigare insatser på kontinenten. Bland återvändarna fanns dock bara två av tio från den ursprungliga styrka som 1655 lämnat hemorten. Kavalleriregementet mönstrade vintern 1655 i Kalmar. Där fanns sexton veteraner och två rekryter från Näshult. Förbandet delades på en fältstyrka och en enhet för tjänst hemma i landet. Tre ryttare från Näshult stannade hemma. Fältstyrkan, med socknens övriga tretton ryttare, överfördes omedelbart till armén i Polen. Där deltog de sedan i alla slag. Halva styrkan hade förlorats när armén sommaren 1657 anträdde marschen mot Danmark. Från Näshult fanns där bara fyra veteraner och en nyanländ rekryt. Under de två åren i Polen hade man förlorat elva man: sex var döda, tre hade rymt och två saknades. Tre var hemförlovade. De återkom aldrig mer i rullorna. Antagligen var de svårt skadade. När man slutligen via Bälten och Själland nådde hembygden 1660 hade ytterligare tre ryttare försvunnit ur rullorna. Det blev därför endast en av socknens sexton ryttare som återvände helskinnad från fälttåget till PolenDanmark.

30 Diagram 11. Näshults ryttare i fälttåg till Polen och Danmark 1655-60. Kavalleriets hemmaförband fick 1657-68 förstärkningar. Man lyckades värva nitton rekryter från Näshult. Den nyuppsatta enheten fördes direkt över till Diagram 12. Näshults ryttare i fälttåg till Skåne 1657-60.

31 Skåne för att delta i kriget mot Danmark. En av Näshults ryttare blev där omedelbart tagen som fånge. Efter ett år fick förbandet ett tillskott på sju rekryter för att fylla luckor efter inte mindre än tolv saknade. Under 1659 var det lugnt på den svensk-danska fronten. När striderna återupptogs 1660 var ryttarna från Näshult hemförlovade. De blev kvar hemma över fredsslutet 1661. Förlusterna var betydande: en fånge och sexton saknade. De tidigt saknade ryttarna kan nog antas vara verkliga förluster eftersom alla ersattes direkt. Beredskap och försvar av nya riksdelar och provinser 1661-1680 De militära framgångarna hade gjort landet till en stormakt med ett antal nya landområden. I freden 1648 fick Sverige landområden i Nordtyskland som ett slags provinser med rätt att ta ut skatter och tullar: Vorpommern och västra delen av Hinterpommern samt biskopsdömena Bremen-Verden. Svensk trupp förlades till området, vilket förde in landet i allianser med andra stater på den konfliktfyllda kontinenten. Biskopsdömena visade sig vara svårskötta pastorat. Vid två tillfällen, 1654 och 1666, krävdes insats av stridande svensk trupp för att upprätthålla överhögheten gentemot den lokala administrationen. Förband med soldater från Näshult var inte inblandade. Frederna med Danmark 1645, 1658 och 1660 införlivade nya riksdelar till landet: Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän i söder samt JämtlandHärjedalen i norr. De nya riksdelarna i söder hade ett utsatt läge - särskilt vid anfall från det forna hemlandet. Freden med Polen gav ingen territoriell vinst trots militära framgångar. Sverige fick nöja sig med att den polska kungadynastin avsade sig alla anspråk på landets krona. Tiden efter 1661 blev en välbehövlig fredsperiod. Man fruktade emellertid att Danmark skulle försöka återta de förlorade landskapen i söder. Smålandsförbanden fick därför behålla full bemanning för beredskap. Under de första åren rekryterade Kalmar regemente åtta knektar från Näshult för att fylla luckor som uppstått under fälttågen till Polen och Danmark. Nya luckor uppstod när man omgående hemförlovade två av de nyrekryterade. Under de följande tio åren rekryterades inte mer än tre knektar i socknen. Antalet aktiva knektar var hela tiden färre än tio. Det rådde nu brist på män efter långvariga förluster. Det förväntade anfallet från Danmark kom 1676. Man lyckades då nyrekrytera så att antalet tjänstgörande från socknen åter översteg tio. Regementets rullor för 1676 och 1677 är svårtolkade. Förmodligen var förbandet uppdelat på mindre enheter. Tjänstgöringen var mestadels förlagd till garnisonerna i Helsingborg och Kristianstad. Styrkan i Kristianstad kapitulerade i september 1676 efter danskt anfall. Denna del av regementet mönstrade ett år senare i Kalmar. Där saknades dock kompaniet med Näshults knektar. Sannolikt var de kvar i Skåne. Rullorna över personal vid garnisonerna i Skåne för 1677 uppger aldrig gårdsnamn, vilket gör det praktiskt omöjligt att identifiera

32 individer. Näshults knektar kan alltså ha varit kommenderade till tjänst där. När regementet mönstrade i Kalmar 1678 var kompaniet hemma, dock med starkt reducerat manskap. Inte mindre än sju av knektarna från 1676 saknades. De kan ha varit verkliga förluster eftersom även garnisonerna i Skåne ofta var i strid med dansk trupp. Diagram 13. Näshults knektar hemma i landet 1661-79. Även Smålands kavalleri mönstrade under hela 1660-talet i hemorten. Rekryteringen i Näshult var svagt fallande, men upprätthöll ändå den tidigare manskapsstyrkan på omkring 15 ryttare. Totalt var 26 män från socknen engagerade fram till mitten av 70-talet. Rullorna rapporterade endast om en rymling och två hemförlovade. Det finns inga uppgifter om verksamheten. Den svenska riksledningen ingick 1672 ett fördrag med Frankrike om militärt sam arbete i Tyskland. Sverige förband sig att mot ekonomisk ersättning upprätthålla viss militär styrka i de tyska provinserna. Vid behov skulle dessa stödja fransk trupp vid konflikt med bl. a. Brandenburg. En skvadron vid Smålands kavalleriregemente kommenderades sommaren 1674 till tjänstgöring i Pommern som en del i detta fördrag. I denna styrka ingick samtliga sjutton aktiva ryttare från Näshult. Fredsperioden bröts 1675 då Brandenburg som svar på direkt invasion av svensk trupp förklarade krig. Det inledande slaget vid Fehrbellin i Brandenburg innebar förlust för den svenska styrkan som tvingades retirera till baserna i Pommern. Kriget pågick sedan med mindre strider mot brandenburgska förband inne i Pommern. När freden slöts 1679 var de svenska försvararna i huvudsak

33 instängda i garnisonsorterna vid Östersjökusten. Provinserna i Nordtyskland förblev trots de militära nederlagen i stort sett opåverkade. Skvadronen från Smålands kavalleri led direkt efter ankomsten betydande förluster i form av döda och saknade. Förbandet blev trots detta kvar nästan till slutet. Det är oklart hur många som återvände till Sverige (Åberg, A 1974). Näshult kan ha förlorat nära två tredjedelar av styrkan: fem döda, en fånge och fem saknade. Endast sex ryttare mönstrade efter hemkomsten 1678. De lämnade sedan regementet. En rulla från 1680 redovisar sent hemkomna från Preussen. Där finns ingen ryttare från Näshult. Mycket talar för att även de fem saknade var verkliga förluster. Diagram 14. Näshults ryttare i fälttåg till Pommern 1674-78. Ett år senare mönstrade sexton nya ryttare från socknen. Regementet såg om sitt hus inför introduktionen av det nya indelningsverket. Näshults tribut till stormakten Soldaternas vardag Ryttare och knektar mönstrade första gången på någon av regementenas samlingsplatser hemma i landskapet. Ofta gjorde man även en andra mönstring där året därpå. Mycket talar för att soldaterna utbildades under inledningsskedet. Det saknas forskning om hur omfattande utbildningen var. Den mönstrade soldaten kan mycket väl ha tillbringat stora delar av tiden hemmavid. Senast efter den andra mönstringen gick dock alla ut på olika kommenderingar.

34 Det var naturligtvis bekvämast att bli kvar hemma i landet. Hela eller stora delar av regementena hölls under 1660- och 1670-talen i beredskap för att möta hot från dansk trupp. Man var då förlagd inom landskapet. Soldater kommenderades även individuellt till de befästa slotten i Kalmar, Jönköping och Halmstad. Det bör ha varit möjligt för soldaterna att gå hem till gården under kortare tid. En mönstring redovisar att knektar från socknen var förlagda till Gotland, vilket uteslöt hembesök. Fälttåg till grannlandskapen, Blekinge, Halland och Skåne, var en svårare uppgift, även om miljön där liknade hembygden. Närheten gjorde också att sjuka och sårade faktiskt kunde föras tillbaka över gränsen för säkrare vård. Lokalbefolkningen hade språk och kultur som var fullt begripliga. Striderna i Skåne var ändå krävande. Snapphanarna utgjorde ett ständigt hot. Slaget vid Lund 1657 stod för den svenska arméns dittills största förlust. De tyngsta kommenderingarna gällde den europeiska kontinenten och i första hand fälttåg. Den tvångsutskrivne soldaten från Näshult förpassades till en helt främmande miljö. Bebyggelsen, landskapet, människorna och deras språk samt sist men inte minst samhällsklimatet var annorlunda än hemmavid. Historiker skildrar ett samhälle som befann sig i moralisk upplösning (Englund, P 1993; Harrison,D 2014). Lagar och rättsordning var helt satta ur spel. Individen fick ensam, eller tillsammans med sina närmaste, försvara egendom och rättigheter. Inkräktaren kunde vara, inte bara en enstaka individ eller två, utan en härskara eller t.o.m. en hel armé uppbackad av en suverän stat. Krigföringen finansierades med kontributioner, som under hot om plundring utkrävdes lokalbefolkningen. Den svenska armén var inget undantag. Soldaterna beordrades således delta i kollektiva fientligheter mot en obeväpnad lokalbefolkning. Krigsfinansieringen förutsatte emellertid även mer individuellt utövad våldsanvändning. Arméerna lämnade nämligen över till de enskilda soldaterna att klara sin egen försörjning. De dagliga behoven av föda och skydd för väder och vind fick man helt enkelt förse sig med på egen hand eller med kamraters hjälp. Här förekom säkert ofta onödigt övervåld. De kontinentala förbandens legosoldater hade många års erfarenhet i yrket, vilket gjort dem likgiltiga inför civilbefolkningens lidanden. Med tiden utvecklade invånarna friskaror för skydd av det fåtal som inte övergivit sina hem. Samhället var genomsyrat av våld. Den svenska armén var uppbyggd för att fungera efter samma enkla och grymma ekonomiska principer. Vi har ju sett ovan att man helt saknade personal och utrustning för att tillgodose de stridande enheterna med basförsörjning. Soldaten var av landets ledning utlämnad att ständigt - även när truppen var inom allierat, protestantiskt område - ta strid för sitt dagliga bröd. Han skulle dessutom stå upp mot Europas främsta armé med enbart erfarna yrkessoldater i tjänst. De stora drabbningarna mellan fullskaliga arméer om tjugotusen man eller mer på vardera sidan var relativt sällsynta. Soldater från Näshult deltog i tre slag, alla med namn efter orterna: Breitenfeld, Lützen och Wittstock. Mellan

35 slagen fortgick ständigt bevakning, förföljelse och störning av motståndaren. Förflyttningar, som mer eller mindre oavbrutet kunde pågå i upp till 40-50 mil, hörde till soldatens vardag. Rullorna visar att Näshult förlorade fler soldater under marscher än i samband med de stora slagen. Bild 4. S Vranx, Plundringen av Wommelgem (delvis beskuren) En kommendering till garnison i norra Tyskland innebar inte bara bevakningstjänst. I området fanns hela tiden fientliga styrkor som av och till anföll anläggningarna. Även garnisonsförbanden var aktiva i strider. Soldaterna tvingades dessutom ut på den kringliggande landsbygden för att tillgodose sin försörjning. I samband med sådana utflykter mötte man naturligtvis motstånd både från ortsbefolkning och främmande trupp. Garnisonerna var dessutom undermåliga från hygienisk synpunkt, vilket öppnade för sjukdomar med hög dödlighet som följd. Garnisonstjänst var en nära nog lika farlig sysselsättning som fälttåg. Mobilisering av soldater och förluster Den databas över socknens knektar och ryttare som jag använder behöver en närmare beskrivning. Alla uppgifter kommer från SVARs digitaliserade arkiv Arméns rullor/rullor 1620-1723. Kombinationen med förnamn och gårdsnamn, i vissa fall även familjenamn, i handlingarna har jag tolkat som en unik individ. Ett exempel är den tidigare nämnda Håkan i Serarp. Detta gav vid en första genomgång 149 knektar och 126 ryttare. Jag har i efterhand blivit osäker om tolkningen för ett tiotal av namnen och avstått från att använda dem i redovisningen. Jag har vidare sorterat bort individer med bara en mönstring,

36 eftersom de egentligen aldrig gjort tjänst. Samma gäller ett par fall med två mönstringar på inbördes stort tidsmässigt avstånd. Där rör det sig förmodligen om olika individer med samma namn. I den gruppen finns ett femtiotal soldater. Några av dem kan ha gjort flerårig tjänst men blivit felaktigt registrerade. Min aktiva databas innehåller 104 knektar och 106 ryttare. Den kan möjligen underskatta insatsen av soldater. Detta gäller särskilt för knektarna. Det finns mönstringsrullor för landskapets fyra regementen under hela perioden med undantag för enstaka år. Socknen hade alla år åtminstone någon knekt eller ryttare i tjänst. De genomförde tillsammans mellan tjugo och trettio mönstringar per år under större delen av tiden. Under de inledande tjugo åren är knektarna i flertal. Därefter tar ryttarna över. Diagram 15. Mönstring av knektar och ryttare i Näshult 1623-80 Man kan på goda grunder hävda att endast toppåren i intervallet med tjugofem till trettio mönstringar beskriver den verkliga bördan för socknen. Under övrig tid drar förluster ned siffran på antalet engagerade soldater, vilket ger en falsk bild. Detta gäller naturligtvis särskilt fälttågen. Som beskrivits ovan var dessa betydligt mer krävande än bevakningstjänst hemma i landet. Ryttare och knektar har inbördes följts åt i kommenderingarna. Man kan därför sammanställa mönstringsuppgifterna för att belysa hur soldaterna följt arméns olika operationer.

37 Diagram 16. Mobilisering och förluster av soldater i Näshult1620-80. Alla soldater gjorde minst en mönstring på någon av regementenas hemorter under vad jag uppfattar som utbildningstiden. Sextio soldater hade sedan all tjänst hemma i landet på någon garnison. Under 1660- och 1670-talen förekom beredskapstjänst med vissa möjligheter för soldaten att besöka gården. Huvuddelen av soldaterna, inte mindre än etthundrafemtio, gick ut på de tunga fälttågen till Tyskland, Polen och Danmark. Raden förlreg redovisar alla noteringar om rymda, fångna och döda i rullorna. De är totalt 39, med alla utom fem, under fälttåg. Kategorin saknade är desto fler, 136 individer. Vi möter här problemet att man vid rullföringen ofta undvikit att registrera förluster. I stället har rullföraren bara låtit soldaten försvinna. En viktig fråga är därför om man kan avgöra hur många av dem som här registrerats saknade i verkligheten var förluster. Det finns inget enkelt svar på frågan. I sammanställningen ovan har jag räknat alla soldater som saknas under pågående fälttåg eller garnisonstjänst utomlands som förluster. Det finns visst stöd för detta. Regementena registrerade i särskilda uppsamlingsrullor eftersläntare till huvudförbandens hemkomst. Där har jag inte kunnat finna några saknade soldater från Näshult. Bland saknade skulle förlusterna därmed ha varit åttiotvå. Tillsammans med registrerade förluster blev det totalt 121 individer. Huvuddelen av dessa uppstod under fälttåg. Socknens insatser var ojämnt fördelade över tiden. Militärstatens anspråk på socknen kan åskådliggöras med antalet individer som mönstrade vid minst två tillfällen under en given femårsperiod. Mobiliseringen, mätt på detta sätt, var

38 störst under 1635-45 och 1655-60. Socknen hade då stadigt femtio soldater eller mer i fälttåg långt från hemorten. Därmed följde också stora förluster. Det måste ha varit svåra tider för socknens invånare. Fredsperioden vid mitten av seklet var som framgår av diagrammet något mindre betungande. Under åren 1665-75 hade normalt inte fullt häften av hushållen en soldat i aktiv tjänst med endast en registrerad förlust. Perioden var en välbehövlig återhämtning efter de tunga åren. Diagram 17. Mobilisering och förluster under olika delperioder. Fälttågens avtryck hemmavid Roteringarna inventerade tillgången på män som var dugliga för soldattjänst. De genomfördes med jämna mellanrum under hela den aktuella tiden och redovisas i SVARs digitaliserade arkiv Roterings- och utskrivningslängder. Dokumenten är av två typer. Prästernas längder är den primära källan. Häradslängderna sammanställde de lokala uppgifterna till den formella utskrivningsförrättningen. Dokumenten är samlade landskapsvis och efter årtal. Längre än så går inte systematiken i dagsläget. Handlingarna för Småland saknar helt indexering och innehåller endast ett par mycket torftiga register. Man tvingas därför till fullständig sökning över flera tusen sidor. Jag har funnit ett fåtal dokument som gäller roteringarna i Näshult.

39 Prästens längder för Näshult finns endast åren 1630, 1637-40 och 1642. Diagrammet nedan återger väsentliga uppgifter från dokumenten. Diagram 18. Roterade män i Näshult enligt prästens längd.. Totala antalet tillgängliga män minskade med en tredjedel under 1630talet. Förändringen speglar således den höga mobiliseringen under åren 1635-45. Man kan också observera att minskningen var särskilt stor på skatte- och kronogårdarna. Fem av dessa hade genom donationer och s.k. frälseköp skattemässigt fått frälsestatus, vilket förklarar en del. Att det totala antalet berörda gårdar reducerats kan vara en indikation på att ödeläggning förekommit. Det finns kompletta eller nära nog kompletta häradslängder för elva olika år under perioden 1639-1665. Uppgifter från dessa dokument redovisas i nedanstående diagram. Nästan alla dokument är koncentrerade till två kortare delperioder: början av 1640-talet och början av 1660-talet. Längder för skatte-/kronogårdar finns endast för 1640-talet. Det är särskilt beklagligt att 1650-talet inte kan redovisas. En varningsflagga måste dessutom hissas för dokumenten från 1648. De förefaller vara ofullständiga. Man kan till att börja med konstatera att häradslistorna i stort sett stämmer med ovan redovisade prästlängder. Utskrivningsmyndigheten har godtagit den lokala informationen. Häradslängderna konfirmerar den bild av tillbakagång under 1630/40-talen som skisserats ovan. Eftersom dokument saknas för skatte-/kronogårdar för senare år är det vanskligt att bedöma om trenden förlängs in på andra hälften av århundradet. I någon mån ger längderna för frälsegårdar stöd för att utvecklingen åtminstone inte vänder i positiv riktning.

40 Diagram 19. Roterade män i Näshult enligt häradslistor. Häradslistor saknas för skatte/krono 1659-65 Verkningarna av mobilisering och förluster bör egentligen studeras i gårdarnas, eller i varje fall byarnas utveckling. Det är ett både omfattande och vanskligt projekt. Data har stora brister, framför allt på grund av att databaserna inte är definitionsmässigt stabila över tiden. En sådan studie ryms inte inom ramen för min uppsats. Jag får nöja mig med att ge en samlad bild av socknens resurser i form av antal hushåll och vuxna individer. Beskrivningen bygger på en våghalsig sammanställning av data från dokument om beskattning. För att täcka hela perioden 1620-80 har jag utnyttjat register från tre olika skattesystem: förmögenhetskatten Älvsborgs lösen (1620), förmögenhetsskatten Boskapshjälpen (1624-39), och mantalspengen (1644-80). De förstnämnda var tillfälliga skatter. Mantalspengen, som utgick permanent från och med 1642, betalades med lika belopp för alla som kunde försörja sig. I alla tre systemen redovisas antal hushåll samt skattskyldiga män och kvinnor. Boskapshjälpen uppger kvinnor endast om de är hushållsföreståndare. Jag utelämnar där fördelningen män/kvinnor. Serien över antalet hushåll är förmodligen mest relevant vid en beskrivning av socknens utveckling. Socknen hade omkring sjuttio hushåll under större delen av tiden. En svag tendens till nedgång under trettiotalet förstärks runt seklets mitt. Antalet skattebetalande hushåll når en lågpunkt omkring 1660. Det är ett märkligt sammanträffande att krigsmakten då firar sina största triumfer.

41 Återhämtningen var sedan både snabb och omfattande. Socknen hade fler hushåll än någonsin tidigare när vi närmar oss slutet av perioden. Diagram 20. Antal hushåll och vuxna i Näshult 1620-1680. Under de svåra fälttågsåren 1640-60 redovisade socknen kvinnoöverskott bland skattebetalarna. När männen krigade fick kvinnorna ta de tunga arbetsbördorna hemmavid.

42 STORMAKTENS SISTA KRIG 1700-1760 Kronan och militärstaten i finansiella problem Genom frederna 1660 blev Sverige en stormakt i Europa. Landet styrdes av en förmyndarregering för Karl XI. Den såg som sin uppgift att göra landets stämma hörd på den storpolitiska arenan. Sverige blev därmed genom avtal förbundet att upprätthålla militära förband och ingripa i konflikter utanför landets gränser. Avtalen var inte bara kostsamma, de ledde också till två krig vid slutet av 1670talet. Den unge kungen fick redan vid tillträdet erfara att hans stormakt snarast var en förvuxen småstat. Kriget mot Danmark avslöjade att armén hade stora brister. Kronans kassa var dessutom tom. Den överstora militärstaten hade säkert sin del i landets statsfinansiella kris. Det var hög tid att reformera krigsmakten. Kung och riksdag reformerar militärstaten - det nya indelningsverket Arméns brister hade främst gällt två förhållanden. De meniga var dåligt utbildade och det tog alltför lång tid att mobilisera. Armén behövde ha soldaten ständigt tillgänglig, men för den skull inte på heltid i aktiv tjänst. Landet hade inte råd att hålla en permanent yrkesarmé. Soldaternas försörjning under fredstid presenterade ett dilemma som måste lösas. Det skulle ta fem år att ta fram grundritningen till en ny organisation. Förslag och motförslag bollades mellan landets centrala ledning och böndernas ledare i riksdag och på det lokala planet. I Småland hade processen både komiska och tragiska inslag. Där fanns berusade bönder som hotade statens tjänstemän med stryk. Bonden och riksdagsmannen Börje Jonsson i Virserum ledde en grupp likasinnade i en protestaktion mot utskrivningar. Han dömdes av

43 lokal domstol till döden för uppvigling, men benådades efter en vecka (Danielsson, P 2000). Det nya system som antogs i slutet av 1680-talet byggde delvis på det gamla indelningsverket. Liksom tidigare ersattes kostnaderna för ryttare och knektar genom att jordskatterna helt eller delvis avskrevs. Nu deltog dock alla gårdar ständigt mot löfte om oförändrade skatter. Det nya var att kronans ersättning till bönderna blev förutsebar, stabil och oberoende av om det var krig eller fred. Riksledningen kunde räkna på stabila tjänster från armén oavsett om kriget gällde försvar eller anfall. Krigets förluster och tyngre tjänstgöring drabbade främst deltagande soldater och lokalsamhället. Utskrivningarna avskaffades. Ingen tvingades bli soldat genom utskrivning, vilket möjligen kan ses som kompensation för risktagandet. Gårdarna organiserades i rotar med vardera en samlad skattekraft på ett och ett halvt mantal och i rusthåll på två mantal. Roten var skyldig att leverera en knekt med uniform och rusthållet en ryttare med uniform och häst till armén. Knekt och ryttare var anställda av rote och rusthåll. De betalades med lön och tillgång till torp att bebo och bruka samt andra nyttigheter in natura. Soldaten var skyldig att årligen inställa sig till kompaniövning minst en dag i månaden och regementsövning under två-tre veckor. I fredstid kunde nära nog tio av årets månader ägnas åt arbete på hemorten. På torpet var han sin egen med en ställning som liknade arrendators. Vid krig var han skyldig att omedelbart inställa sig på regementet. Han blev då heltidssoldat. Reformen löste faktiskt upp dilemmat om soldatens försörjning. Indelningsverket var ett tredelat system för produktion av krigstjänster. I översta ledet stod armén för slutprodukten genom att samordna insatsen av stridsenheter, som producerades på mellannivå av regementen. Dessa utbildade och sammansatte regionens soldatämnen med vapen och annan utrustning till användbara enheter. Soldatämnena producerades av rotar och rusthåll. Systemet fick på så sätt stark lokal anknytning. Där fanns kompetens för att framställa basen för soldatens civila försörjning på torpet. Indelningsverket har likheter med en idag vanlig industristruktur: storföretag med underleverantörer i kedja. Den organisationen bedöms ofta vara både företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt effektiv genom specialisering av teknisk/ekonomisk kompetens. Regelsystemet för indelningsverket var emellertid delvis dåligt anpassat. Kostnaderna vid förlust av manskap är ett exempel. Dessa drabbade helt den lokala nivån medan de beslut som påverkade förlustriskerna typiskt nog togs av militära enheter.

44 Rusthåll och rotar i Näshult Näshult tilldelades tretton knektrotar och fjorton ryttarrusthåll. Reformen genomfördes snabbt. Indelningen av gårdar redovisas i generalmönsterrullor redan 1686 (Kalmar regemente) och 1692 (Smålands kavalleri). Alla befattningar var bemannade inom tio år. Indelningen av gårdar och tilldelade skatter uttryckt i mantal redovisas i tabellen nedan. Näshults knektrotar i nya indelningsverket enligt GMR 1686 Rote Stamgård Mtl Hjälpgårdar i Näshult Mtl Mtl Mtl nr eget utifrån totaltl 78 Njupingetorp ¾ Norra Ekagård ¼ ¼ 1¼ Kejsarekulla Sö, 79 Pukarp ½ ½ 1 L Svartarp Haddarp Ö, Mederhult, 80 Beskvarn ¾ ¾ 1½ Häggagärde Haddarp Sö, Haddarp 81 ¾ Mederhult, ½ 1¼ Västerg Häggagärde 82 Penningetorp ¾ Prästtorp Österg ¾ 3/8 1 7/8 83 Idanäs 1 ¾ Idanäs 2 ¾ 1½ Prästtorp Vä, Näsgärde 84 Råsa ¾ ¾ 1½ Överåkra Höghult 85 ¾ Horseryd, Hällaverket ½ 1¼ Norrg Rösjönäs 86 ½ ½ 1 2 Österg Södra Rösjöholm Lillg, 87 ¼ 1 ¼ 1½ Ekagård Rösjoholm Ö Höghult 88 5/8 Mosingetorp, Äng 1 1 5/8 Almsg Serarp Göstorp Lillg, 89 ½ 1 1½ Söderg Rösjöholm Lillg 90 Fåglakulla ¾ Kejsarekulla Norrg ¾ 1½ Knektrotar totalt 8 3/8 7 3/8 2 5/8 18 1/8 Den samlade skattebasen på Näshults gårdar uppgick enligt Jordeboken 1690 till 52 mtl. Rotar och rusthåll kunde enligt redovisningen ovan göra anspråk på inte mindre än 48 mtl, nära nog lika mycket som skattekraften hos socknens alla gårdar. Enligt planen importerades 14 mtl från kringliggande socknar. Socknens egen skattkista bidrog med 36 mtl, d.v.s. med 70 procent av hela uppbörden. Militärstaten tog faktiskt ett fastare grepp om ekonomin med det nya indelningsverket. Kronans övriga verksamheter fick nöja sig med resterande 30 procent. Om nu det äldre systemet drivit staten i konkurs, hur skulle detta sluta?

45 Planerna i de tidiga rullorna blev kanske aldrig mer än regementenas drömmar om kronans verkliga åtaganden. Indelningsverket överlevde emellertid till 1900. I Näshult var gårdarnas indelningar på rotar och rusthåll i stort sett oförändrade under hela tiden. Den verkliga finansieringen kan man tyvärr inte klarlägga annat än efter ingående granskning av de faktiska transaktionerna. Uppgiften faller utanför ambitionerna i min uppsats. Näshults rusthåll i nya indelningsverket enligt GMR 1692 Rusthåll Mtl Hjälpgårdar i Mtl Mtl Stamgård Mtl nr eget Näshult utifrån totalt 12 Kullebo 1 1 5/8 2 5/8 13 Hillhult 1 1 2 Serarp, Rösjöholm, 14 Serarp Norrg 1 1 ½ 2½ Penningetorp Lillgården, Brogård, 15 Näshult 1 1¾ 2¾ Haddarp 16 Ödmundetorp 1 Näsgärde 1/8 7/8 2 17 Smedstorp 1 1 2 18 Kejsarekulla 1 1¼ 2¼ 19 Svartarp 1 Hultingetorp ¼ 1¼ 2¼ 20 Häradsskögle 1 1½ 2½ 21 Häradsskögle 1 Penningetorp ¼ ½ 1¾ 22 Fly 1 Idanäs, Äng 1½ 2½ 23 Långhult 1 ¾ 1¾ 24 Hulu 1 Höghult Almsg 5/8 3/8 2 Höghult Höghult mellangård, 25 7/8 1 1/8 ¼ 2¼ Lillgård Prästtorp Rusthåll totalt 13 7/8 Rotar och rusthåll totalt 22 ¼ 6 5/8 9 5/8 30 1/8 14 12 ¼ 48 ½ Näshults soldater i fälttåg Stormaktens svaga punkter Det svenska stormaktsbygget var inte ett genomtänkt projekt. Den enda princip man kan spåra är strävan att kontrollera viktiga hamnstäder i Östersjön. De militära framgångarna fick sedan sköta resten. Resultatet blev också därefter. Det var bara frederna med Danmark (1660/79) som gav landet naturliga gränser. De områden som då blev svenska Blekinge, Bohuslän, Gotland, Halland och Skåne - har sedan blivit bofasta inom landet. Provinserna på andra sidan Östersjön med undantag för Estland - var geografiskt sett en smal remsa. Den var mycket lång, vilket gjorde den svår och dyr att försvara. Lokala lagar och administration behölls efter övertagandet. Man tillsatte på sin höjd en svensk guvernör. Den lokala militära kapaciteten var

46 oftast obefintlig. Det gjordes heller aldrig någon ansats att utveckla förband efter den svenska modellen. Provinserna blev aldrig försvenskade. Handeln omfattade varor från länder uppströms längs floderna. Dessa hade starka incitament att genom gemensam aktion beröva svenska staten de åtråvärda tullinkomsterna. Ryssland, Polen och Sachsen var huvudintressenter i en sådan koalition. Danmark med liknande ambitioner i Östersjön, gjorde gemensam sak. Man kunde inte vänta alltför länge. Då skulle den svenska staten få tid att läka sina finansiella sår och bygga upp en ny militär styrka. Krigsförklaringen kom vintern 1700. Det Stora nordiska kriget 1700-1720 var därmed ett faktum. Den följande freden avbröts efter 20 år av det korta Hattarnas krig mot Ryssland 1741-1745. Efter tolv nya år med fred avslutas perioden med Pommerska kriget 1757-1762. Näshults rotar och rusthåll deltog i alla fälttåg med full uppställning. Figuren illustrerar hur soldaternas tjänstetid fördelades mellan fälttåg och tjänst hemma. Stora Nordiska kriget En lovande inledning Den svenska strategin gick ut på att först försöka besegra Danmark för att sedan vända sig mot fienderna på andra sidan Östersjön. Armén fick nu visa upp sin nyvunna förmåga att mobilisera på kort tid. Kalmar regemente och Smålands kavalleri ingick i den svenska styrka som redan i månadsskiftet juli-augusti 1700 landsteg på Själland mellan Helsingör och Köpenhamn. Köpenhamns försvar togs på sängen av den oväntat snabba aktionen från svensk sida. Danmark valde därför att omedelbart lämna koalitionen och ingå separatfred med Sverige. Båda regementena återfördes då till hemorten, där de stannade i ett år. Det återstod att avfärda hotet från de andra motståndarna i koalitionen, Hessen-Polen och Ryssland. Det skulle sysselsätta den svenska huvudhären under de närmaste nio åren. Näshults soldater deltog under nästan hela tiden. Hösten 1701 överfördes regementena till Riga. De förenades där med den av kung Karl XII ledda hären, som de följde ända till det bittra slutet åtta år senare i Poltava. Den omedelbara uppgiften för styrkan var att uppfylla det andra delmålet i strategin: Polen och Sachsen skulle på samma sätt som Danmark tvingas till separatfred. Resan blev dock långt mindre behaglig denna gång. Det skulle ta fem år av ständiga marscher på jakt efter en undflyende fiende och sinande förnödenheter för att nå en slutgiltig uppgörelse. Man kan nog säga att kungen följde sin farfars fotspår från fälttåget 1655. Då var 30

47 knektar och ryttare från socknen engagerade. Nu var de nära nog lika många. Några av dem kan ha hittat sitt eget fädernespår. Redan under de inledande åren i Polen och Tyskland skulle Näshults soldater bli mer beresta än sina föregångare i tidigare krig. Man startade från Riga längst i norr och var inom ett år ända nere i Lemberg (nu Lwiw i Ukraina). I nordost hemsöktes Grodno (nu Hrodno i Belarus) och i väster centrala Tyskland. På vägarna däremellan genomkorsades Polen flera gånger. En överordnad från Salshult i grannsocknen Stenberga, överstelöjtnanten Jon Stålhammar, beklagade sig i brev hem till hustrun redan efter två år - vi har färdats 300 mil. Det känns som en begriplig överdrift (Larsson, O 2009). Där fanns också krigarlivets vanliga vedermödor. Regementena deltog i större bataljer vid Kliszow (1702), Warszawa (1705), Grodno (1706) och belägringen av Thorn (1703). Man riskerade hela tiden att stöta ihop med friströvande gerillaförband och en fientlig lokalbefolkning, som inte frivilligt gav upp sina livsförnödenheter till inkräktaren. Efter fem år var den svenska hären decimerad och hårt sliten. På hösten 1706 nådde Sverige även sitt andra strategiska delmål. Regenten i Hessen, August II, gav upp sina anspråk på Polens krona och lämnade samtidigt koalitionen. Sverige hade eliminerat två av koalitionens medlemmar. Kvar fanns Ryssland. Fredsvillkoren gav hären ett års respit i Sachsen för återhämtning och förstärkningar hemifrån. Näshults ryttare var vintern 1707 förlagda i skogsområden sydost om Dresden, med en natur som måste ha påmint dem om hembygden. Där flyter en å med namnet Nöflan. Namnet kan ha en koppling till Näshult som jag skall återkomma till senare. Diagrammet nedan visar vad som hände med Näshults ryttare och knektar under de sju första åren av fälttåget. Då hade totalt 51 individer deltagit. Inte mindre än 25 hade dött. Fyra ryttare hade hemförlovats eftersom de blivit odugliga för tjänst. Vakanserna pendlade mellan fyra och nio. Både rusthåll och rotar hade svårt att rekrytera nytt manskap. Förlusterna var jämnt fördelade mellan knektar och ryttare.

48 Diagram 21. Näshults soldater på väg till Poltava 1700-1707 Den långa vägen till katastrofen När fälthären efter ett års återhämtning bröt lägren i Hessen på hösten 1707 var enheterna från Näshult rent numerärt hyggligt rustade. Bara en knektrote och fyra ryttarrusthåll uppvisade vakanser. Halva styrkan var nyrekryterat manskap. De hade sluppit den mödosamma vägen fram till Sachsen och var rimligen ganska väl skickade att ta sig an den besvärliga förflyttning som väntade åren 1708-09. Färden gick nu österut för att möta den tredje och sista motståndaren, Ryssland. Under höst och vinter tog sig hären genom Polen och nådde vårvintern 1708 trakten av Minsk. Den vikande ryska hären störde hela tiden framryckningen och försvårade försörjningen genom att lämna endast öde land efter sig. Vid högsommar möttes de båda arméerna för första gången i ett regelrätt slag utanför Holowczyn i nuvarande Vitryssland. Båda led svåra förluster men - åtminstone vi svenskar - brukar tilldela oss själva segern. Utgången visade sig sakna betydelse för fortsättningen. Den svenska hären befann sig då i ett bra slagläge för att nå Rysslands hjärta, Moskva. För att lyckas måste man få tid för underhåll och förstärkningar. Det var emellertid omöjligt att stanna på plats eftersom de ryska trupperna skövlat landet på förnödenheter. Man bröt därför upp och enda färdriktning som erbjöd försörjning och säkert uppehåll var söderut. Efter svåra och långa marscher under hösten-vintern 1708-09 nådde hären Poltava i Ukraina tidig vår. Här förberedde man sig för att till sommaren ta strid med Rysslands armé. Fälthären hade då på ett och ett halvt år förflyttat sig över en sträcka på mer än 200 mil. Livsförnödenheter och annat underhåll hade tidvis varit

49 bristvara. Motståndaren fanns hela tiden i närheten och lokalbefolkningen längs färdvägen var i varje fall inte välkomnande. Allt talar för att både manskap och stridsförmåga förlorats på vägen. Det finns inga handlingar som redovisar de ingående förbandens styrka vid denna tidpunkt. Det går därför inte att säga hur många av de 22 Näshultssoldaterna som var med ända till Poltava. Under tre dagar i slutet av juni beseglades ödet för den svenska hären. Det avgörande slaget stod 28 juni. Sverige förlorade då 9000-11000 soldater. Ryska förband förföljde sedan flyende svensk trupp. Bara kung Karl XII och 1100 manskap lyckades sätta sig i säkerhet på västra sidan av Dnjepr. De övriga, från högste befälhavare till yngste trosspojke, infångades vid samma flod och tvingades kapitulera. Kungens fälthär fanns inte längre (Ericsson, L m.fl. 2003; Larsson, O 2009). Hären drabbades ojämnt av den ryska armén. Kalmar regemente hörde till de mest utsatta. Redan under förflyttningen från Tyskland till Poltava hade manskapet halverats. Det var således inte mer än en bataljon som ställde upp på den högra flanken av svenskt infanteri den ödesdigra dagen. Den råkade redan i den första anstormningen hamna mitt i det ryska artilleriets starkaste eld. Stora delar av manskapet med regementschefen i spetsen förlorades. När sedan ett ryskt motanfall lyckades spräcka upp den svenska anfallslinjen alldeles vid sidan av bataljonen, kom de få kvarvarande i svårt underläge. Det finns inga uppgifter om förlusterna under själva slutstriden. De kan emellertid ha varit i det närmaste totala (Englund, P 1988). Smålands kavalleriregemente kom lindrigare undan. En uppgift anger att nära halva manskapet, eller 400-500 man, ingick i den skara som kapitulerade (Åberg, A m.fl. 1974) Det totala antalet överlevande i den kapitulerande svenska hären uppges till 12000. Dessutom ingick det 11000 medföljande civila personer: servicepersonal, hustrur och barn till soldaterna samt diverse patrask (Larsson, O 2009). Det finns inga fullständiga förteckningar över vilka de var. Man kan därför bara följa enstaka fångars öden, främst officerare och deras familjer samt ett fåtal aktiva brevskrivare. Några handlingar med anknytning till soldater från Näshult är inte kända. Efter freden 1721 genomfördes en väl dokumenterad fångutväxling (KRA Stora Nordiska kriget; II). Där återfinns tre individer från Näshult. Zacharias Ulfsax från Höghult Norrgård hade under fälttåget avancerat till kapten vid Kalmar regemente. Han hörde till det fåtal vid regementet som överlevde vid Poltava. Dokumenten visar att han överförts till Tomsk i Sibirien. Där blev han mördad 1721, året innan han skulle utväxlas (Åberg, A 1991). Två meniga soldater utväxlades och båda återvände från fångenskap 1723. De var ryttare, Per Jonsson för rusthållet nr 20 Stora Häradsskögle och Håkan Jonsson Hultbom för rusthållet nr 18 Kejsarekulla Mellangård. Ingen av dem återgick i tjänst, trots att utväxlingsrullan anger till regementet. Per Jonsson satte dock efter hemkomsten avtryck i sitt rusthåll. Husförhörslängderna redovisade ursprungligen ett soldattorp under Stora Häradsskögle, men bytte 1627 till beteckningen Nöflan. Namnet saknar anknytning till lokala

50 förhållanden. Per kan ha inspirerats att hemföra det exotiska namnet från Sachsen där han vistades vintern 1706-07. Socknen förlorade 49 soldater under de nio första åren av kriget, 45 var döda och 4 lemlästade. Försvar av landets kärnområden 1710-1719 Den tunga förlusten i Poltava väckte nytt hopp hos de forna fienderna, Danmark och Polen-Sachsen. Danmark förberedde omedelbart en landstigning i det tidigare danska Skåne. Det blev därför extra viktigt att snabbt bemanna förbanden i södra Sverige. Kalmar regemente och Smålands kavalleri mönstrade nya förband redan under vintern 1710. Näshults rotar saknade då endast två knektar, medan ryttarna var fulltaliga. Rotar och rusthåll hade gjort en aktningsvärd prestation. Det måste ha varit brist på män i lämplig ålder. Indelningsverkets reservkår av soldater, de s.k. tre- och fem-männingsregementena, kom aldrig till användning. Organisationen var sannolikt alltför svag i Näshult. Danska trupper landsattes i november 1709 vid Helsingborg. Båda regementena kommenderades direkt efter sin första mönstring till norra Skåne. Elva knektar och fjorton ryttare från Näshult gjorde där premiär i strid, sannolikt utan föregående utbildning. Den svenska segern vid Helsingborg blev sägenomspunnen och avgörande för att landets sydgräns förblev oförändrad vid freden. Förbanden kommenderades sedan till försvar av västgränsen mot Norge. Karl XII deltog själv som ledare och dog i striderna i november 1718. Kriget var därmed i praktiken avslutat och båda regementena återgick till hemorten. Diagram 22. Näshults soldater i fälttåg hemma i landet 1710-19

51 Totalt deltog tjugoen knektar och tjugofem ryttare i fälttåget. Under fälttåget förlorade man nio döda och två fångar. Bland avgångarna märks en skadad och två sjuka. Fyra fångar återkom efter kriget, medan två gick okända öden till mötes. Två återfall i stormaktsrollen Hattarnas krig mot Ryssland 1741-43 Hattpartiet arbetade under två decennier kring mitten av 1700-talet för att Sverige med militära medel skulle återta delar av landförlusterna i freden 1721. De lyckades samla majoritet för att anfalla Ryssland. Karelen och Ingermanland skulle återtas. Kriget inleddes 1741 genom anfall över den östra gränsen i Finland. De inledande striderna utvecklades olyckligt för de svenska styrkorna. Inom ett år tvingades de kapitulera och återgå till hemlandet. Misslyckandet sammanhängde med att den militära insatsen var halvhjärtad och att ledningen inte heller fyllde måttet. Truppen återvände efter en tid till fronten och lyckades då flytta fram positionerna så mycket att freden 1743 lämnade den östliga landgränsen oförändrad. Kalmar regemente deltog i aktionen med totalt tre fjärdedelar av fullt manskap. Alla kommenderades till flottans fartyg. Näshults rotar bidrog med tjugo knektar. Nio var veteraner med mer än fem års erfarenhet. Verksamheten var hela tiden förlagd till Finska viken. Förhållandena ombord var mycket svåra med undermålig sanitet. Inte mindre än elva av knektarna från Näshult dog i dysenteri. Diagram 23. Smålands kavalleriregemente var del av den svenska hären i det inledande anfallet mot Ryssland och reträtten över Fredriksstad till Helsingfors. Efter kapitulationen flyttades regementet via Vasa till Umeå under hösten 1742.

52 Förbandet återgick före årsslutet till Torneå i Finland för att möta rysk trupp som ryckt fram till Kemi. Inkräktaren tvingades bort. Regementet stannade sedan kvar i området för att säkra den norra delen av Finland mot förnyade anfall (Åberg, A m.fl. 1974). Rusthållen i Näshult var hela tiden fullt besatta med tränad trupp. Fem ryttare hade mer än fem års tjänst. De fyra förlusterna, en avgången och tre döda, ersattes omedelbart genom rekrytering hemifrån. Regementet återgick under hösten/vintern 1743-44 till hemorten via en kort avstickare till norska gränsen i Dalsland för bevakningsuppgifter. Hattarnas pommerska krig 1757-62 Hattarna inledde 1757 ett nytt anfallskrig. Målet var att återta delar av Vorpommern. Insatsen var även denna gång halvhjärtad med dåligt utrustad trupp. Stridsledningen verkar inte ha haft någon genomtänkt idé hur trupperna skulle utnyttjas. År 1759 inleddes med svåra förluster för förbanden. Hären fick bara begränsade förstärkningar och blev därmed tvingad till passivitet. Kriget var mer eller mindre över redan efter två år. Freden 1762 bekräftade gällande gränser. Sommaren 1758 överfördes enheter ur Kalmar regemente och Smålands kavalleri till krigsskådeplatsen. Näshult hade vakanser på en rote och ett rusthåll. Truppen drabbades direkt vid ankomsten till Tyskland av epidemier. Tre knektar och en ryttare från socknen dog innan årets slut utan att ha varit i strid. Knektarna i Kalmar regemente försvarade i januari 1759 garnisonen i Demmin, men tvingades till slut kapitulera. De tilläts avtåga med flygande fanor och klingande spel mot löfte att alla officerare lämnade landet. De meniga togs som fångar. Fyra fångar lyckades rymma och återkom till regementet. En av dessa hempermitterades under 1760. Samtidigt återbesattes tre vakanta rotar. Näshults rotar hade därmed sex aktiva knektar på plats i krigets slutskede. De återvände till hemorten efter fredsslutet 1762. En av fångarna dog i fängelset detta år, medan två andra kom hem ett år senare. Den återstående fången bedömdes 1764 som saknad av regementet.

53 Diagram 24. Näshults soldater i Pommern 1757-61 Tolv ryttare från Näshult deltog med Smålands kavalleri i en strid med trupp från Preussen vid Steinhagen, söder om Stralsund i januari 1759. Regementet led stora förluster, däribland en död och sex fångar från Näshult. Man avskedade sedan två ryttare och rekryterade samtidigt en ny hemifrån. Vid utgången av året var därmed endast fem av socknens rusthåll bemannade. Under 1760 återvände två av fångarna till regementet. En av de sju aktiva ryttarna och tre av fångarna dog under 1761. Bara sex ryttare återvände hem efter freden 1762. Den återstående fångens öde är okänt. Totalt deltog tjugoåtta soldater från Näshult i kriget. Två sändes hem efter avsked innan kriget var slut. Nio knektar och sex ryttare fortsatte på tjänsten efter hemkomsten. Nio dog i kriget och två förlorades som fångar. Åttio år med yrkesarmén en sammanfattning Mobilisering och förluster Landet utnyttjade de tjugo fredsåren i slutet av 1600-talet för att organisera sin nya yrkesarmé. Den stod faktiskt fix och färdig vid krigsförklaringen 1700. I Näshult hade rotar och rusthåll varit bemannade i nära tio år. Under samma tid växte antalet hushåll med full försörjningskapacitet (mantalspeng) till 90. Det var en skör framgång. Kriget och en svår pest under åren fram till freden 1720 tog tillbaka 20. Återhämtningen gick sedan snabbt. Inom 15 år passerades hundrastrecket. Vid seklets mitt hade det tillkommit ytterligare 30. Socknen var på g skulle man säga idag. Krigen upptog mer än hälften av de första femtio åren under 1700-talet. Socknens rotar och rusthåll hade då 174 individer i tjänst som soldater. Nära nog alla var någon tid engagerade i fälttåg. Bara ett tiotal slapp undan med tjänstgöring enbart under fredliga förhållanden. Det ständiga soldatehållet stabiliserade mobiliseringen på nivån 27 individer. Jag har beräknat soldaternas totala arbetsinsats (krigskommenderingar enligt rullorna plus övningstid under

54 fredstid) för sina regementen. Knektar och ryttare utförde vardera omkring 400 årsverken. Vid fulltidskommendering skulle socknens soldater ha utfört dubbla insatsen. Landet hade fått yrkessoldater med halvtid vid regementet och halvtid på torpet. Diagram 25. Antal årsarbeten vid regementet Den övervägande delen av soldaterna hade åtminstone ett par års tjänstgöring innan de skickades ut på fälttåg. Det var i huvudsak yrkesmän som stred för landet. Endast rekryterna efter Poltava var helt nya och förmodligen utan utbildning. Organisationen med särskild reservpersonal de s.k. tre- och fem-männingsregementena - fungerade i varje fall inte för Näshults vidkommande. Rullorna redovisar nu för första gången säkra uppgifter om förluster. Manskapsförlusterna under fälttågen uppgick till totalt 89 soldater, inräknat de fyra fångar vars slutliga öde inte redovisas i rullorna. I fredstid var förlusterna obetydliga, endast sex man. Det inledande fälttåget på kontinenten med avslut i Poltava stod för huvudparten. På åtta år förlorades 49 meniga och en officer från socknen. Detta svarar mot en stadig förlustfrekvens av en på tre, sett över hela fälttåget. Återstående förluster var jämnt fördelade över de tre kortare fälttågen. Förlustfrekvensen låg där på en tiondel. Med början i kavalleriets rulla för 1710 mönstrades även hästarna. Näshults 14 rusthåll förlorade mer än 130 hästar under åren till 1760. Man behövde alltså i genomsnitt ersätta två till tre hästar varje år. Rusthållen kan möjligen ha varit självförsörjande. De behövde då ständigt hålla sig med minst ett avelssto och föl/unghäst. Förlustfrekvensen under fälttåg var genomgående i intervallet 25-

55 30% av beståndet. Egen lagerhållning och kompenserande köp utifrån överbryggade således variationerna. De första yrkessoldaterna: rekrytering och tjänstgöring Den tidiga rekryteringen var inriktad på män från socknen. Senare breddades rekryteringen till grannsocknarna Lemnhult, Stenberga och Åseda. Både rusthållare och rotemästare utnyttjade sin lokalkännedom för verksamhetens bästa. Under åren 1710-60 rekryterades 53 ryttare och 46 knektar. För dessa är födelseår registrerade i rullorna. Nästan alla var under 25 år vid antagningen. Endast nio ryttare och åtta knektar hade passerat denna ålder med något enstaka år. Det fanns således potential för livslånga engagemang. Diagram 26. Näshults soldater 1710-60: ålder och tjänsteår Många avgick tidigt. Bara en tredjedel var kvar i yrket efter sin fyrtioårsdag. De låga avgångsåldrarna sammanhängde förmodligen med att mer än häften av manskapet förlorades under fälttågen. Tjänstgöringstiderna blev av samma skäl korta. Det var bara lite drygt en handfull individer som tjänade kronan under mer än 25 år. Socknen fick vänta på sin egen Rask. Soldattorpen nyhet i socknens jordbrukssamhälle Yrkesarmén hade 27 halvtidssoldater som i princip kunde vara halvtidstorpare. Vad betydde det för socknens jordbruk? Både rusthåll och knektrotar var skyldiga att upplåta ett torp för soldatens försörjning. Han skulle kunna hålla sig med en ko och några mindre djur som grisar, får och getter. Det måste alltså finnas både bostad och fähus. Åkern borde vara på nära nog två tunnland. Ängen skulle ge minst två lass hö. De historiska kartorna i Lantmäteriets arkiv innehåller uppgifter om tre soldattorp i Näshult från indelningsverkets introduktionsskede. Under Kullebo

56 redovisas 1684 Norrhult, dragontorpet (har) en tunna till utsäde och kan föda sex nöt. En karta över Stora Höghult från 1697 visar att byns två rotar (nr. 85 och 88) redan då fått sina soldattorp. Båda var bebyggda och försedda med ett halvt tunnland åker samt något under fyra tunnland äng. Soldattorpen på skatte/krono-gårdar representerade nytänkande i jordbrukssamhället. Nyodlingar och nybyggen kunde därmed identifieras som separata enheter utan att de formellt avskiljts från hemmanet. Detta hade tidigare varit förbehållet säterierna. Kampatorp under Kullebo är det äldsta säteritorpet i Näshult. Diagram 27. Näshults gårdar och torp: mantalspengar 1680-1760 Obs! Det högra diagrammet har sammanpressad tidsskala. Ovanstående diagram visar betalning av mantalspengar på gårdar respektive torp under de aktuella åren. Perioden är ofullständigt redovisad eftersom handlingar saknas för åren 1708-1716 och alla år (utom 55 och 59) på 1750talet. Torpen saknade betydelse under hela perioden. Socknens vuxna män och kvinnor använde sin intjäningsförmåga nästan uteslutande på gårdarna. Soldattorpen och säteritorpen hade olika funktioner i dåtidens jordbrukssamhälle. Det finns därför anledning att belysa deras inbördes betydelse, även om de totalt sett inte var särskilt viktiga för sockenbornas försörjning. Mantalspengarnas utveckling beskrivs i diagrammen nedan. Rusthållen uppförde endast ett fåtal torp under perioden. De utnyttjades heller inte annat än sporadiskt. Ryttarna valde att bo och verka på rusthållet eller på annan gård i bygden. Knektrotarnas torp fick däremot nästan direkt användning. Alla var befolkade redan vid mitten av nittiotalet. Både man och hustru kunde få sin försörjning på stället. Säteritorpen försörjde inledningsvis aldrig mer än en handfull individer.

57 Diagram 28. Näshults säteri- och soldattorp: mantalspengar 1680-1760 Obs! Tidsskalan är sammanpressad i högra diagrammet. Nordiska kriget fick av förklarliga skäl betydande verkningar. Knekttorpen var inte längre någon försörjningsbas för de boende. De flesta efterlevande hustrurna flyttade från torpet och några få kvarstannande kunde inte försörja sig med eget bruk. Den nya generation av knektar som gick i tjänst efter kriget anslöt mer till ryttarnas beteende och valde gårdarna som bosättning. Det gick således mer än 20 år innan knekttorpen åter redovisade ett tiotal mantalspengar. Soldatyrkets korta tjänstgöringstider bidrog till denna utveckling. Militärstaten präglade samhället på många vägar. Socknens fattighjon verkar ha tagit över boendet. Många av dem saknade helt, eller i varje fall delvis, förmåga att försörja sig. Torpens åker och äng brukades då ofta från huvudgården eller av en granngård. Husförhörslängderna ger information om dessa förhållanden. Nedanstående diagram redovisar uppgifter som jag sammanställt därifrån. Det är där tydligt att torpen trots allt utnyttjades stabilt. Det var endast själva brukandet som kortsiktigt anpassades till de boendes villkor.

58 Diagram 29. Näshults bebodda/brukade torp 1710-60 Säteritorpen fick från och med trettiotalet en tydligt positiv utveckling. Krono-/skattegårdarnas torp fick sitt uppsving först långt senare. Det egna folket rymdes fortfarande inom hemmanens gamla odlingsområden. Soldattorpen var en innovation före sin tid i Näshult.

59 TVÅHUNDRA ÅR MED MILITÄRSTATEN Början, slutet och däremellan Vi är idag omkring 350 sockenbor. De tidigaste säkra befolkningsuppgifterna finns i det s.k. Tabellverket. De gäller just åren kring slutpunkten för min undersökning, 1760. Socknen hyste då 700 invånare, eller nästan exakt dubbelt så många som idag. För tidigare år blir alla beräkningar mycket osäkra. En mycket ambitiös studie (Andersson Palm, L 2000) redovisar några enstaka år för tiden tillbaka till min startpunkt, omkring 1560. Tidsresan bakåt ger nu omvänt resultat. Folkmängden halveras. Osäkra befolkningstal bidrar knappast till ökad förståelse för de militära engagemangens betydelse i Näshult. Jag lämnar därför ämnet utan närmare kommentarer. Det är hög tid att sammanfatta hur militärstatens inflytande förändrades över tiden. Jag skall försöka ge stadga åt översikten genom att redovisa fyra olika nyckeltal : fördelning av åren mellan krig/fred, mobilisering (andel hushåll/gårdar med soldat), fälttåg (andel av tid) och soldatförluster. Förlusterna var som störst 32 soldater/årtionde. Jag normerar detta till värdet ett och anpassar sedan övriga observationer proportionellt. Det finns stora likheter mellan händelserna under de första och sista åren av undersökningsperioden Jag menar att historien på sätt och vis upprepade sig. När den danska hären i början av 1560-talet trängde in i Småland möttes de av en lokalt rekryterad bondehär. Där deltog under flera år 25-30 knektar från Näshult. Vi vet inte om socknen förlorade någon eller några av dem. Det inledande skedet varade 60 år, 1560-1620. Ingen av de tre vasasönerna förmådde skapa en stark svensk armé. Trots detta drev de krig i Baltikum med deltagande

60 av soldater från Näshult. Under försvarskrigen berörde mobiliseringen något mindre än hälften av gårdarna, under fälttåget inte ens en tredjedel. Det finns en säker förlust under fälttåg till Ryssland. Indirekta uppgifter tyder på att man då förlorade 10-15 soldater. Socknen hade få eller inga aktiva soldater under halva perioden. Diagram 30. Andel år med krig: Andel soldater/hushåll; Andel år med fälttåg; Förlusttal: 1=32 förluster Tvåhundra år senare nådde militärstaten slutet. Socknens gårdar hade då skyldighet att förse armén med 13 knektar och 14 ryttare. Sverige förde krig i Pommern. Näshults 27 soldater var alla med i det femåriga kriget. När freden slöts var knekten för Rote 85 Höghults Norrgård, Hans Thomasson Svartlock, fånge. Han var en man på strax under 40 med nära 20 år i tjänst. På torpet Öserum, som han brukat under hela sin tid som knekt, fanns fru Maja och barn. Här borde hans framtid ha legat. Men han kom aldrig hem. Prästen Petrus Danielsson beviljade i december 1765 flyttattest för Maja och barnen. Därmed bekräftades ytterligare en soldatförlust till den långa rad som tidigare drabbat socknen. Men Hans Svartlock skulle faktiskt bli den sista. Man kan se hans öde som en slutpunkt för krigsepoken i Näshult. När den tvåhundraåriga krigsepoken avslutades 1720-1760 var militärstaten svag. Tre fjärdedelar av åren rådde i själva verket fred. Näshults rusthåll och knektrotar deltog med full styrka i två femåriga fälttåg. Socknen förlorade 25 soldater. Omkring vart tredje hushåll hyste en soldat. Mobiliseringen var nu ständig, vilket ger siffran något större tyngd. Med undantag för förlustsiffran ger mina nyckeltal samma värden för de två delperioderna. Vi såg ovan att livsvillkoren för gårdarnas folk präglades av militära förhållanden under åren efter Nordiska kriget. Påverkan var betydande även vid slutperiodens relativt sett låga nyckeltal. Jag ser här något av en norm för tolkning av nyckeltalens verkliga innebörd under övrig tid.

61 Militärstaten var som starkast däremellan, de hundra åren mellan 1620 och 1720. Socknen försåg hela tiden armén med soldater. De var sällan färre än ett tjugotal. Oftast var de fler. Rekryteringsbasen, socknens aktiva gårdshushåll, förblev i stort sett oförändrad på nivån ett sjuttiotal. Avvikelser uppåt under fredsår och nedåt under krisår förekom. Åren 1660-1700 avviker på viktiga punkter från de övriga. Det var fred nästan hela tiden. Ett anfalls- och ett försvarskrig upptog fem år, det var allt. Fälttågen resulterade i 20 förlorade soldater. Mobiliseringen var bara kortsiktigt under krigen över 30 procent. Sett över alla åren växte antalet hushåll. Militärstaten gjorde inga större avtryck på nyckelvariablerna. Den immanenta statsbankrutten och arméns omdaning hade satt militärstaten i tillfällig karantän. Diagram 31. Andel år med krig: Andel soldater/hushåll; Andel år med fälttåg; Förlusttal: 1=32 förluster Socknens tyngsta bördor låg tidsmässigt på vardera sidan om karantänen. Stora nordiska kriget (på eftersidan) är ofta betraktat som landets genom tiderna största katastrof. Avtrycken i Näshults nyckeltal kunde inte vara tydligare. Det var först och främst 20 år med oavbrutet krig. Fälttåget till Poltava hade mer än 50 deltagare från socknen. De följande åren innebar inte fullt samma massiva insats, men mobiliseringen måste hela tiden ha legat ganska nära 50 procent. Den totala förlusten var 66, fångar inräknade. Lägg därtill att antalet hushåll reducerades med en femtedel. På försidan ligger en period på 35 år mellan 1625 och 1660 då socknen hela tiden hade soldater utomlands. Det är visserligen fred några år, men soldater från socknen var ändå kommenderade till garnisoner i Tyskland. Under de fyra femårsperioderna 1635-39, 1640-44, 1645-50 och 1655-60, var så många som 50 soldater från socknen kommenderade till tjänst på kontinenten. Nära 70 procent av socknens hushåll var alltså berörda. Under övrig tid är kommenderingarna färre, men de var aldrig under 20 soldater. Mobiliseringen ligger genomgående nära eller över 30 procent, vilket onekligen fullkomnar bilden av ett permanent starkt tryck på sockenborna.

62 Soldater från Näshult deltog i fyra av tidens mest kända svenska fälttåg. Ett av dem gick under Trettioåriga krigets mest intensiva skede med osedvanligt mycket våld och grymhet. Allt försiggick i ett moraliskt moras, vars like en ung bonde från Näshult knappast kunnat föreställa sig före avfärden. Min osäkra beräkning av förluster landar på 102 soldater. De fyra fälttågen hade var sin egen femårsperiod. Alla uppvisade höga förluster som totalt adderade till 93. Några osäkra förändringar hemma i socknen, antal hushåll och proportionen män/kvinnor, ger intryck av nedåtgående tendenser. Diagram 32. Andel år med krig: Andel soldater/hushåll; Andel år med fälttåg; Förlusttal: 1=32 förluster Alla nyckeltal pekar tydligt i en och samma riktning. Militärstatens avtryck i Näshult var nu större än någonsin. Inte ens tiden för Stora nordiska kriget når samma nivå. Perioden slutade med de framgångsrika freder som gjorde landet till stormakt. Näshultborna hade fått betala ett högt pris. Utsatt socken, eller en bland många? Vår socken var ett av många småskaliga bondesamhällen i landet. Militärstaten gav favörer åt frälsebönder gentemot skatte-/kronobönder. Det finns inget som tyder på att Näshult hade en särställning i dessa avseenden. Med tiden blev det allt vanligare att en utskriven bonde lejde ersättare, en förmån som bara välbeställda kunde utnyttja. En rikare bygd kunde därför importera soldater och därmed skona sina egna män. Vår socken hörde hemma bland de fattigare, men den kan inte gärna ha varit unik. Det fanns säkert andra på samma nivå i det egna landskapet. Näshult var en bland många. Det finns tyvärr inga helt likartade sockenstudier att jämföra med. Min undersökning är med sina 200 år unik vad gäller tidsperiodens längd. Det är ett medvetet val från min sida. Jag har då fått göra avkall på andra kvaliteter, som säkerhet och precision.