INNEHÅLL TEMA: *LAPPA OCH LAGA. s84 Millennieskogen i Malmö är första delen av vad som ska bli en ny urskog vid stadens yttre ringled.

si INNEHÅLL NR 1 2015 s84 Millennieskogen i Malmö är första delen av vad som ska bli en ny urskog vid stadens yttre ringled. TEMA: *LAPPA OCH LAGA s21 Ledare. Förändra stadsbilden. NYTT OM ARKITEKTUR s22 Om SABOs Kombohus Plus. Debatt. s25 Trappans nya liv. Spårat. s26 Extremurbanism och whoo shy ord i tiden. Jargong. s29 Bengt Carlsson: Leverera en idé om staden för vår samtid! Vad bör göras? TEMA: LAPPA & LAGA s30 Intro. Den dokumentära metoden på krogen och i inredningsarkitekturen. s32 Kocken i krogens mitt. Krogar där man äter med kocken: Frantzén, Stockholm; Saltimpor ten, Malmö och SK Mat & Människor, Göteborg. s42 Enkelt och informellt. Isabella Eriksson har designat restaurangen Made in China. s48 Visklekar på Fylkingen. YR/JZ har lappat och lagat fram en tillåtande plats. s52 Jag ville inte sudda ut hela min lägenhets historia. Karin Matz om lager från förr och tillägg från i dag. s58 Så bevaras en upplevelse. Arkitekten Adam Yarinsky om att öppna upp konstnären Donald Judds hem för publiken. TEMA: SKOGSLIV s62 Intro. Kojliv och skogsliv, urskogar och träromantik. s64 Bryter mönster. Widjedal Racki har skapat ett viktigt experiment i Villa Moelven. s74 Gömma hus. Kjellgren Kaminsky har ritat ett inlevelsefullt hotell i trä i Öijared. s84 Exotisk åker. Vid motorvägen i Malmö har Sydväst påbörjat en stor urskog. s30 Processen fram till det färdiga resultatet har blivit viktigare att visa, både på restauranger och i nya inredningar. Vi letar oss in i den dokumentära mat- och inredningstrenden. s62 TEMA: *SKOGSLIV Sökandet efter skogsliv och kojliv blir synligt i flera nya projekt. Här är trä och träd både material och romantik. SEKTION s94 Elegant matlåda. Restaurang Koka, Göteborg, av Bornstein Lyckefors. s98 En trädstams inre liv. Butik Aesop, Stockholm, av In Praise of Shadows. s102 Lilla fågelboet. Läktare och kansli för IFK Lidingö fotboll av DinellJohansson. ARKITEKTURKULTUR s105 Krönikan. Julia Svensson om skrapet på den brutalistiska ytan. s106 Recenserat. KG Nilssons städer, ett designcentrums samlingar, fotoutställning på Barbican i London. s110 Vinkel. Politiker och näringsliv tränger bort fattiga. s113 Platsens musik. Gert Wingårdh lyssnar på Öijared. s117 Nästa nummer. s118 Åsiktsmatrisen. OMSLAG: HB6B, Stockholm. Arkitekt Karin Matz. FOTO ANNA SIMONSSON 5 1/15 ARKITEKTUR

* SLUTNA RUM TEMA * LAPPA & LAGA Den dokumentära metoden lämnar spår av tillagningsprocessen i restauranger och inredningar. INTRO DAN HALLEMAR FOTO TOBIAS BERVING Den dokumentära metoden handlar om att följa en process dit den tar en. Det måste finnas en riktning, men om verkligheten väljer en annan väg får man snällt följa den. Verktygen och ingredienserna ligger synliga, liksom platsen. Det kommer med uppdraget att det är en process i skala 1:1. Matlagning är en mycket konkret verksamhet. Men i de finare köken har man länge trollat fram rätter som landar som drömskapelser på en tallrik. Nu har själva processen, lagandet, klivit ut bland gästerna. Ingrid Sommar har besökt tre restauranger (s 30) som suddar ut gränserna mellan gäst och kock. Matupplevelsen blir dokumentär, vi får följa med i en process, se alla delar, även spåren av lagandet, kladdet. Här finns, konstaterar Ingrid Sommar, en längtan efter det informella ätandet, krogens väg ut i köket. Inget kök är en ö. Isabella Eriksson beskriver i samtal med Ylva Frid sitt arbete med restaurangen Made in China i Göteborg (s 40) som ett sökande efter spontanitet, mindre definierade matplatser och en interaktion mellan de som äter och de som tillagar. Den dokumentära metoden och skala 1:1-ritandet återkommer i två andra projekt: YR/JZ:s ombyggnad av konstmusikscenen Fylkingen i Stockholm (s 46) och Karin Matz renovering av en lägenhet i Stockholm (s 50). Här blir arkitekterna de närvarande kockarna vars process ligger helt öppen. Ylva K Roswall och Joanna Zawieja beskriver det som att processen är lika intressant som resultatet. I Karin Matz lägenhet är flera lager närvarande samtidigt, dokumentära spår från tidigare ägare möter hennes egna tillägg. Som Adam Yarinsky skriver om konstnären Donald Judds hus i New York (s 56): Här blir kopplingen mellan förflutet och nutid, mellan konst och upplevelse, ett paradigm för att vara både i och av världen. 30 ARKITEKTUR 7/14 De nya berättelserna i inredningsarkitekturen som de framträder här är inte en flykt från verkligheten utan ett utforskande av verkligheten och dess puttrande och hamrande väg fram mot själva måltiden. o 31 1/15 ARKITEKTUR

* LAPPA & LAGA Höger. Karin Matz i sin lägenhet på Heleneborgsgatan i Stockholm, som hon inrett med hänsyn till dess historia. FOTO ANNA SIMONSSON DIALOGEN INTERVJU JULIA SVENSSON Karin Matz: Jag ville inte sudda ut hela min lägenhets historia. Arkitekten Karin Matz köpte en lägenhet där en renovering avbrutits på 1980-talet. Hon fascinerades av dess historia och bestämde sig för att bevara platsens karaktär. Till hälften. Vad var det du fastnade för i den här lägenhetens historia? När jag kom in i lägenheten första gången var det som om tiden var stoppad. Tapeterna var till hälften nedrivna och allt som fanns var en kran som stack ut genom väggen. Det fanns ingen el. En man hade börjat renovera lägenheten på 1980-talet. Men han hade blivit sjuk och inte fullföljt renoveringen. I stället stod lägenheten orörd fram till hans död. När jag köpte lägenheten hade den fungerat som möbelförvaring i 30 år. I en stad med enorm bostadsbrist är detta en väldigt märklig och på något vis oemotståndlig historia. nytt eller något som helt smälter in i det gamla, ska det nya ställas in som tydliga objekt eller ska det inarbetas diskret i det befintliga? Jag tyckte mig se att det finns två ganska tydliga vägar att gå när det gällde renovering och fann att det kunde vara intressant att inte direkt ge mig in på någon av dessa. Vilket kanske resulterade i att jag gjorde ingetdera men kanske också både och. I korthet kan jag säga att huvudidén var att jag både ville bevara lager från tidigare ägare och samtidigt göra något nytt på mitt eget sätt något som passar för den nya historia som ska utspelas här. 52 Att sammanfoga en plats historia med nya element är en fråga många tampats med. Hur har du resonerat kring bevarande i det här projektet? I de flesta lägenheter man flyttar till har det varit någon innan. Jag tyckte att historien var så fascinerande att jag inte ville sudda bort allt omedelbart. Hur gör man när man jobbar med något befintligt: ska man göra något helt Hur tar sig detta uttryck i lägenheten? Man kan säga att lägenheten har två delar. Den nya sidan är ett kök med öppen planlösning, en säng med bokhylla och en garderob. Allt är byggt i plywood och Ikeas köksstommar. Mina vänner kallar den ett slags levnads maskin. Det enda som är kvar av den ursprungliga köksdelen är en bit gammal vägg över diskbänken. Jag satte glas för den, och nu fungerar den som stänkskydd. 53

* LAPPA & LAGA Vänster. Karin Matz intill säng- och köksmodulen som delas av med en glasskiva. FOTO ANNA SIMONSSON Nedan. Köksbänken i grönpigmenterad betong fortsätter och blir en avsats för sängen. FOTO KARIN MATZ Intill kök/sov/förvaring ligger vardagsrummet. Där har jag bevarat allt som det var. Golvet är obehandlat och de råa betongväggarna med tapetrester har fått vara kvar. På väggen kan man se hur en garderobsdörr fyllts igen för att åter bli en öppning i form av ett fönster. Väggarna har behandlats för att inte damma. Men hörnen är utjämnade och allt är förberett och tilljämnat för att man ska kunna spackla och måla om man vill. 54 Lägenheten har två fönster, som visar en tydlig gräns. Det ena är målat, det andra inte. Det är väldigt konceptuellt. Jag tycker om kontraster. Det vita hade inte varit så vitt om den inte stått i kontrast till den ojämna väggen. Badrummet är länken mellan de två delarna. Och hallen är något slags mellanting. Där har jag sparat de blommiga tapetresterna men infogat en ny dörr och slipat och målat golvet. Vad var den största utmaningen? Lägenheten är 36 kvadratmeter. När jag började med projektet tänkte jag att jag skulle få allt. Jag ville att det skulle vara luftigt och finnas gott om plats men samtidigt inrymma alla moderna bekvämligheter och ett avskiljbart sovutrymme. SEKTION BADRUM RUMMET Hur löste du utrymmesfrågan? Under den upphöjda sängen finns en garderob som roterar en slags walk in-closet för trångbodda. För att behålla ljuset, och för att det inte ska kännas som att sova i köket, skiljs sängen av med en glasvägg. Det kan sägas att lägenheten inte är gjord för någon som lagar jättemycket mat. Tvättmaskin och linneskåp finns i en hylla som delar av hall från badrum bakom en stor spegeldörr som när den är stängd fungerar som anslagstavla och annars som innerdörr mot hisshallen. Jag ville både bevara lager från tidigare ägare och göra något nytt på mitt eget sätt. 55

* LAPPA & LAGA Vänster. Från hallen syns gränsen mellan lägenhetens äldre och nyare del tydligt. Vänster nederst. Sov- och köksdel kan skärmas av med rullgardiner. FOTO KARIN MATZ Nedan. Bakom en stor badrumsdörr ryms förvaring och tvättmaskin. Dörrens ena sida är en spegel, som förstorar rummet, och den andra fungerar som anslagstavla. FOTO KARIN MATZ DM K/F TM 1M N NEDRE PLAN 1:100 56 Min tanke är att allt inte behöver göras om. Det behöver inte vara perfekt. Det kan fungera bra ändå. Duschen är stor och tar en hel liten klädkammare i anspråk. Den igenbommade dörren gjorde jag om till ett fönster ut i rummet. Jag har fantastisk utsikt från duschen ut över Riddarfjärden. Hur stor budget hade du? Själva lägenheten var inget fynd, även om inget fanns i den. Men det är ingen dyr renovering. Jag har sparat pengar på den gamla sidan. Min tanke är att allt inte behöver göras om. Det behöver inte vara perfekt. Det kan funge ra bra ändå. Det som är omgjort är ordentligt gjort. Till exempel har elen frästs in i väggarna i den nya delen. Annat kunde få vara som det var. I stället för att sprida ut budgeten över hela har jag satsat på vissa detaljer. Vad har du prioriterat? Jag har lagt extra pengar på spegeldörren, som fungerar som ljudisolering från trapphuset, maskerar tvättmaskinen samt gör så att lägenheten upplevs som lite större. Det är ett finsnickeri som gjort spegeldörren, fönstret i duschen, stegen till sängen och kökspallen. Annars är allt gjort av vanliga byggare. Badrummet är också gjort med samma tänk, kaklet är lite dyrare men inte använt överallt och resten av badrummet har målade väggar och standardprodukter. Det är en vanlig byggare som byggt köksoch sängmodulen. Det är inget finsnickeri utan bygger på ett Ikeakök jag är barnsligt förtjust i standardprodukter. Jag valde plywood, som är ett material som kan klara av att inte ha den mest perfekta finishen. Fönstren vetter mot norr, så jag ville att lägenheten skulle kännas ljus, därför är plywooden lutad och vitoljad. Den gröna färgen på kaklet i duschen går igen i bänkskivan, som är i grönpigmenterad betong. Den fungerar både som avsats till sängen och som bänkskiva för köket. Grönt och gult går igen i tapetresterna i lägenheten. Din lägenhet är en ovanligt personlig enrumslägenhet. Varför gör inte fler som du, tror du? Det skulle vara roligt om det fanns fler typer av lägenheter, mer variation i utbudet. I dag finns en skräck i att göra något som inte ska kunna säljas. Det är så mycket pengar involverade. o SEKTION BADRUM HALL FAKTA HB6B Ett hem, Stockholm Plats: Heleneborgsgatan 6B, Stockholm. Arkitekt: Karin Matz. Konstruktion: NCE Bygg. Finsnickeri: Retsloff Snickeri. Area: 36 kvadratmeter. Byggnadsår: 2013 Karin Matz jobbar på Vera Arkitekter men har också egen firma, arbetar som lärare på Arkitekturskolan KTH och är med i gruppen Svensk Standard. 57

Vänster. Del av kortsidan av disken på butiken Aesop i Stockholm. En alm med alm sjuka skulpterad av Lies- Marie Hoffman. FOTO LUDGER PAFFRATH TEMA *SKOGSLIV Nu får träet inte bara vara ett material utan också en känsla och romantik. INTRO DAN HALLEMAR I sin bok Skogsliv vid Walden ser Henry David Thoreau redan på 1800-talet arbetsdelningen och specialiseringen som ett tidens gissel. Hans skogsliv är ett liv där en människa fogar samman olika delar av sin person och sitt värv till en helhet. Byggandet är en viktig del i detta. Waldens byggande är en frihetsdröm, en dröm om att bli hel och bygga något som sitter ihop. Om Villa Moelven (s 62) skriver Tomas Lauri att den är en snickeriprodukt, här har man byggeriet som utgångspunkt. Men självbyggeriet är också ett kojbygge, en vilja att gömma sig, dra sig undan. Ett skogsliv och ett kojliv. I Villa Moelven, skriver Tomas Lauri, är en upplevelse av att befinna sig bland trädtoppar inte långt borta. När man ser de projekt som vi samlat under temat Skogsliv så slås man av hur de vänder tillbaka både till skogen och in i träet, som ett material och som en känsla, som närvaro, som romantik. 62 ARKITEKTUR 1/13 Kjellgren Kaminsky konstaterar om Öijared hotell (s 72), som vilar på pålar så att skogen runt om kan få stå kvar, att man där kan uppleva skogens tystnad och förmåga att absorbera ljus. Trä får vara romantik. I två andra tydliga tränära projekt som vi visar, restaurang Koka i Göteborg (s 92) och butiken Aesop i Stockholm (s 96), närmar man sig naturen från olika håll. På Koka är den spänstig, kärnfrisk om man så vill, golv och väggar har klätts i douglasgran som man vill dra handen mot. Träet är en materialitet. På Aesop är träromantiken mer kusligt. Mer skymning i Walden. Som de skulpturala trämöbler som konstnären Lies-Marie Hoffman gjort av alm som smittats av almsjukan. Almens sista strid. Personalen berättar att från den tunga diskens kortsida kommer ibland myror och svampar fram. I Malmö, på åkrarna mellan staden och motorvägen, har man gått så långt som att man i detta numera skoglösa landskap skapar en helt ny skog och döper den till Millennieskogen (s 82). Millennieskogens historia började så klart år 2000 med att Malmöbor planterade 1000 träd som en manifestation för det nya årtusendet. Nu har de här 14 år gamla träden, på en tidigare trädlös åker, fått sällskap av en mängd nya exotiska träd i vad man hoppas ska bli en evigt grön urtidsskog. En plats för kojor. o 63

* SKOGSLIV ÖIJARED HOTEL PROJEKT FOTO ÅKE E:SON LINDMAN Gömma hus Intill Gert Wingårdhs nedgrävda klubbhus lägger sig ett nytt hotell. Också det dolt i naturen. En hotell-koja med sitt byggmaterial hämtat från träd fällda på platsen. Öijared Hotell, Floda Kjellgren Kaminsky Architecture 74 75

A A * SKOGSLIV Föregående uppslag. Nära Nedan. Hotellet står på pålar. Nedan. Balkong. Huset har sex ÖIJARED HOTELL Placeringen tillåter befintlig skog att växa nära inpå. hotellet har granar tagits ned och använts för att klä huset. Träribborna ordnas vertikalt för att förstärka känslan av skog. FOTO ÅKE E:SON LINDMAN FOTO THOMAS YEH fasader som vinklar sig olika till ett spel mellan träribban och den röda, bakomliggande, färgen. FOTO ÅKE E:SON LINDMAN 4 11 10 9 6 7 PLAN 2 1:500 4 8 1. LOUNGE 2. KONTOR 3. TEKNIK 4. FÖRRÅD 5. STÄD 6. TORKRUM 7. STRYKRUM 8. BIBLIOTEK 9. VENTILATION 10. SERVICE 11. KONFERENS KOMMENTAR PER BORNSTEIN 5 4 3 5 Den hårt drivna modularkitekturen har gestaltats med stor inlevelse. 7 6 3 4 SITUATIONSPLAN 1:2 500 1. ENTRÉ 2. KLUBBHUSET 3. HOTELLET 4. DAMM 5. DRIVING RANGE 76 2 1 Det går inte att närma sig den nya hotellbyggnaden i Öijared, ritat av Kjellgren Kaminsky i Göteborg, utan att först ta sig förbi Gert Wingårdhs klubbhus från 1987. Hotellbyggnaden saknar nämligen egen entré utan nås via en gångtunnel från klubbhusets reception. Men klubbhuset präglar naturligtvis den nya hotellbyggnaden på fler sätt än så. Att stiga in genom dörrarna till denna Wingårdhs första (av i dagsläget fem) Kasper Salinvinnare är som en resa tillbaka i tiden. Framför allt är modernismen påtagligt närvarande i gestaltningen, interiören är samtidigt mörk och förtätad, materialen massiva, formerna lekfulla. Arkitekturen kan sägas hämta sin energi ur spänningen mellan modernistisk saklighet och postmodernistisk gestaltningsiver, och även om projektet lånar en hel del från såväl Pietiläs Dipoli i Helsingfors och från Frank Lloyd Wright i största allmänhet framstår den, så här 25 år senare, som en ikon i paritet med Nils-Einar Erikssons Konserthus (1935) och Asplunds Rådhustillbyggnad (1936), båda i Göteborg. Klubbhuset är också ett barn av sin tid 1980-talet då golfen slog igenom på allvar i Sverige. Med sina attribut och koder blev sporten en exklusiv social markör i ett indivi-» SEKTION AA SEKTION A A 1:400 SEKTION AA SEKTION BB SEKTION BB B B 1:400 PLAN 1 1:500 B 1 2 B 77

* SKOGSLIV Höger. Granarna har sågats så att stammens naturliga utsida pekar ut ifrån byggnaden. Vankantens grova struktur påminner om kalkstenen i Wingårdhs klubbhus (nedan). FOTO ÅKE E:SON LINDMAN ÖIJARED HOTELL + ÖIJARED KLUBBHUSET Wingårdhs startpunkt Hotellet vid Öijareds golfklubb lägger sig intill en svensk modern arkitekturklassiker, Gert Wingårdhs klubbhus, som han fick sitt första Kasper Salinpris för. I sin beskrivning av klubbhuset 1989 nämner Gert Wingårdh inte mindre än fem inspirationskällor. Gert Wingårdh beskriver projektet i Arkitektur 2/1989: Klubbhuset är byggt som mittpunkt för tre 18-hålsbanor och en 9-hålsbana. Läget av huset bestämdes alltså av banorna. En kulle låg centralt intill. Inspirerad av Emilio Ambasz många nedgrävda projekt föreslog jag en struktur lagd till och delvis nedgrävd i kullen. I Badenweiler i södra Tyskland finns en nyanlagd kuranläggning. Den består av tre fritt formade betongdäck lagda mot ett berg. Bergets vegetation fortsätter ut över byggnaden. Beställaren besökte Badenweiler och lät sig övertygas. Min första skiss från -86 visar en tung betongstomme, en sekvens trappande publika rum längs kullens sydsida och en i många fasetter sönderbruten glasfasad mot söder (tydligt Pietelä-influerad). Skissen beledsagades av stämningsbilder ur olika arkitekturtidskrifter. Mest prominent en villa av Claude Petton och F L Wrights Falling Water. FOTO STEFAN HALLBERG FOTO THOMAS YEH SEKTION 1:600 79

* SKOGSLIV Nedan vänster. Belysningen i korridoren är nedtonad. På golvet en egendesignad matta. fasadribbor syns i fönstret i slutet av korridoren. Nedan höger. Plywoodpaneler och läderdetaljer. Modularkitekturen har gestaltats med inlevelse i rummen. Höger. Gestaltningen plockar upp en tråd från 1950-talets sportstugeromantik, med figursågade plywood-detaljer och förvaring på minimal yta. ÖIJARED HOTELL FOTO ÅKE E:SON LINDMAN» 80 dualiserat Sverige. I dag är situationen annorlunda. Golfen är i det närmaste en folksport och överetableringen bland klubbarna ett faktum. Många har slagits ut och fått rekonstrueras efter en ny ekonomisk verklighet. Att gestalta en hotelldel till klubbhuset i Öijared kräver således inte bara ett visst mod, utan också förmågan att göra det med nya ekonomiska ramar. Den nya hotellbyggnaden ligger fint insmugen i skogsbrynet mot golfbanorna, i princip osynlig från omvärlden. Avståndet mot klubbhuset ger båda byggnaderna den integritet de förtjänar. Rent strukturellt är tillbyggnaden en tämligen rudimentär historia. Ett antal förtillverkade rumsmoduler har staplats på en plintgrund av stål. Så långt ungefär som vilken byggbarack som helst. Det intressanta är med vilket engagemang och uppfinningsrikedom arkitekterna tagit sig an uppgiften att forma strukturen till en arkitektur. Exteriört präglas byggnaden av ett raster av trälameller, sågade av träd från platsen, med den barkade stammens ondulerande yta utåt. Framför fönster och andra öppningar har lamellerna vikts upp och formats till nätta solavskärmningar. Lösningen må ligga i tiden, Whites naturum Vättern uppvisar ett liknande arrangemang, men tricket fungerar och de bakomliggande skivmaterialet får en fin front som varierar i uttryck med betraktarens rörelse runt byggnaden. Som bäst är den i flacka vinklar då den bakomliggande fasaden försvinner helt och stammarna formar en böljande träyta. När de omgivande träden lövas blir byggnaden ett med omgivningen, måhända inte lika bokstavligt som det nedgrävda klubbhuset, men ambitionen är den samma, vilket gör gestaltningen relevant. Annars är det på insidan som arkitekterna kunnat ta ut svängarna. Den hårt drivna modularkitekturen har gestaltats med en inlevelse som för tankarna till hotellkedjan Citizen M och deras minutiöst studerade sovmoduler. Den som förväntar sig stora exklusiva sviter här blir nämligen besviken. Hotellrummen på Öijared är hårt förtätade och ur dryga trettiotalet rum har två hundra bäddar tillskapats. Varje rum har sex sängar och är en uppvisning i funktionsstudier, skjutdörrar och flyttbara väggar. Gestaltningen plockar upp en tråd från 1950-talets sportstugeromantik, med figursågade plywood-detaljer och finurlig förvaring på minimal yta.» 81

* SKOGSLIV Höger. Bakom träfasaden döljer sig ett hotell med modultillverkade rum. Nedan. Ritningsdetaljer infästning fasad och solskydd över fönsterparti. Nedan. Lounge. Ett rum i två våningar med öppen spis, plywoodpaneler och ovanvåningens korridor som mezzanin. FOTO ÅKE E:SON LINDMAN ÖIJARED HOTELL FOTO ÅKE E:SON LINDMAN VERTIKALA FASADPLANK SKRÅSKRUVAS TILL HORISONTELLA REGLAR VANKANT PÅ KORTSIDA FASADPLANK VAJERSTAG SOLAVSKÄRMNING LIKA FASADPLANK 45 VERTIKALSNITT 1:30 VANKANT PÅ KORTSIDA FASADPLANK 100-220 FASADPLANK 28X70 PASSBITAR, NTR 100 HORISONTALREGLAR, NTR FASADSKIVA 28X95 VERTIKALLÄKT 30 BOARD 9 MINERIT 45X195 REGLAR 195 ISOLERING PLASTFOLIE 2X13 GIPS» Allting har dock ett pris och här blir rummen snäppet för små för att fungera som vistelseyta. De små sittpuffarna blir bild snarare än inredning och tanken på att sex personer skulle spendera tid här är osannolik, hur mycket möda som än lagts på detaljerna. De större rummen fungerar bättre, här lyfter gestaltningen, vissa rum har fönster åt tre håll med balkong och storslagen utsikt över landskapet. Hotellets mittpunkt är i stället den lilla loungen som bildar angöringspunkt i kopplingen från klubbhuset. Ett vackert tvåvåningsrum med öppen spis, plywoodpaneler och med ovanvåningens korridor som mezzanin. Det är inget stort rum, men det är noggrant gestaltat och kompletterar de små rummen med just den plats för samvaro och avkoppling som ett hotell med små gästrum behöver. FAKTA Öijared Hotell, Floda Adress: Öijaredsvägen 59, Floda. Arkitekt: Kjellgren Kaminsky Architecture genom Johan Brandström, Fredrik Kjellgren, Joakim Kaminsky, Sanna Johnels, Mélia Parizel, Michael Tuuling, Sofia Wendel, Maria Syrén, Paco Pomares, Maëlis Grenouillet, Claire McGinley, Gaby Andersson, Joti Weijers-Coghlan, Kay Chang. Underkonsulter: K: Stiba. E: BA EL-teknik. VVS: Andersson & Hultmark. Akustik: Akustikforum. Moduler: Moelven. Brand: Bengt Dahlgren. Byggherre: Pikenborg Förvaltning AB. Entreprenadform: Partnering. Byggnadsentreprenör: RO-Gruppen. Bruttoarea: 2 x 300 kvm. Byggnadskostnad: 50 mkr. Byggnadsår: 2014. HORISONTALSNITT 1:30 82 SOLAVSKÄRMNING LIKA FASADPLANK Det är befriande att Kjellgren Kaminsky vågat ge byggnaden en så stark gestalt, att de armbågat sig till en egen plats intill klubbhuset och låtit de två byggnaderna leva tillsammans. Som sämst fungerar det i den grova gången mellan byggnaderna. Här är det som att respekten blev för stor och budgeten för liten och man kan bara hoppas att marktäckande växter så småningom lägger sin läkande hand över betongen. Men som helhet är hotellet ett uppfriskande bevis för att ambition, kompetens och kreativitet väger upp för en låg budget. Här finns inte en detalj, inte en funktion, inte en yta som inte tänkts igenom och gestaltats. Svenskt byggande torde ha en del att lära i Öijared. o PER BORNSTEIN Arkitekten beskriver: Det nya hotellet i Öijared ligger intill Gert Wingårdhs klubbhus från 1989. Det är ett rum i en kulle där materialet är grovt huggen kalksten som är ordnad horisontellt. Den nya huskroppen vilar på pålar så att skogen runt om kan få stå kvar tätt intill. En gång binder samman det underjordiska rummet med hotellet. Ett par hundra meter från hotellet har granar tagits ner för att klä byggnaden. Granarna sågas så att stammens naturliga utsida pekar ut från byggnaden. Vankantens grova struktur påminner om kalkstenen i klubbhuset. I hotellet kan besökaren uppleva skogens tystnad och förmåga att absorbera ljud. Något av det första du upplever när du gör entré i klubbhuset är den brinnande elden. Eldens förtrollande och samlande kraft har de två byggnaderna gemensamt. Hela hotellkroppen är doppad i landsbygdens traditionella faluröda färg. Träribborna ligger sedan som ett filter utanpå. Då huset har sex fasader som vinklar sig olika så blir det, för betraktaren, ett unikt spel mellan träribban och den röda, bakomliggande, färgen. Hotellet har 34 rum, men samtidigt 200 bäddar. Detta innebär att variationen på antal gäster är maximal. Det naturliga dagsljuset har varit centralt i utformningen. Fasadribborna bryter ljuset på ett sätt så att skuggbildningar och mönster skapas under dygnets ljusa timmar. Belysningen i korridoren är nedtonad och belysningen ställbar för att kunna jobba med de vertikala ytorna i stället för att lysa upp golvet. Då rummen är parvis ihopsatta och spegelvända skapas en rytm som ger korridoren varierande väggytor. Mörkgröna nischer, belysning över dörren, fasadribbor som far förbi fönstret i slutet på korridoren och en egendesignad matta. Rummen är belysta med takarmaturer som ger ett dovt ljus till rummet. Utvalda väggar belyses via en spotlightskena, golvlampor ger ljus vid fåtöljer och sänglampans kopparklädda insida ger en ton till ljuset som lyfter fram det bästa ur rummets val av material och färger. Kalkstensgolv, massivt ekgolv, putsliknande väggar i en grå dov ton, mörkbrunbetsad plywood, tweedsoffa, dova och djupa gröna och röda toner, läder, mindre mässsingsdetaljer, mattor, plywoodmönster, trädet utanför fönstret, tystnaden och elden. o KJELLGREN KAMINSKY 83

* SKOGSLIV Höger. Butiksdisken i almträ har designats av Lies-Marie Hoffmann. Glaslamporna är munblåsta av Simon Klenell. Nederst. Entréfasaden mot Jakobsbergsgatan är grönklassad av Stadsmuseet. Inredningen ses som en del av skyltningen. SAMTLIGA FOTON LUDGER PAFFRATH AESOP En trädstams inre liv In praise of Shadows har döpt sin verksamhet efter den japanske författaren Junichiro Tanizakis essä Till skuggornas lov (1933). Tanizaki var frustrerad över att den västerländska moderna estetiken inte fungerade i den japanska kulturen. I essän beskriver han modernitetens ljusa, hårda och blanka ytor. Och kontrasten när denna estetik förs in bland den japanska kulturens mjuka material och skuggor. När det australiensiska hudvårdsföretaget Aesop kontaktade In Praise of Shadows för sin nya butik i Stockholm, upptäckte firmorna att de delade filosofi: även Aesop nämnde Tanizaki då de presenterade sitt varumärke. Den nya, och av Svensk Form redan prisbelönta, butikens utformning bygger på deras gemensamma syn på taktilitet och material. Arkitekterna har behandlat den lilla butikslokalen som en avlång sekvens av rum, som börjar redan på trottoaren. Krutet har lagts på förbutiken vars interiör är en viktig del av skyltningen. Samt på det intima bakre rummet, som är helt fodrat med trä. Innanför finns lager och pentry för personalen. Aesop önskade ett nordiskt uttryck, men inte genom den blonda nordiska schablonbilden. Den referens de angav var i stället det själsliga mörkret i Ingmar Bergmans och Lars von Triers filmer. Butikens huvudsakliga conversation piece är disken. Den är tillverkad av en delvis tuktad trädstock: en alm som fällts i Järna på grund av almsjuka. Disken har designats i samarbete med konstnären Lies-Marie Hoffman liksom stockarna som använts till tvättstället och till bänken i butikens bakre del båda almar från Norra Djurgården i Stockholm. I almarna syns på vissa ställen motorsågens framfart, medan ovansidorna är domesticerat släta. Formen är strikt geometrisk, vilket står i kontrast till den vilda naturen. Diskens utformning är, menar arkitekterna, en metafor för Bergmans kontrollerade filmkaraktärers djuriska och svårtyglade inre liv. Personalen berättar att från kortsidan kommer ibland spår från skogen ut. Svampar poppar upp och myror kryper fram ur stammens inre. Det som gör butiken speciell är att den skandinaviska dikotomin det kontrollerade strikta gentemot det mörka och vilda går igen både i helhet och detaljering. Träets doft är svår att separera från ångorna av oljor som strömmar ut i rummet. Inredningens varma ton understryks i väggarnas ljusa puts, i läderdetaljerna och i kopparn på handfat och armaturer.» FAKTA Aesop Bibliotekstan, Stockholm Adress: Jakobsbergsgatan 7, Stockholm. Arkitekt: In Praise of Shadows Arkitektur AB genom Fredric Benesch och Katarina Lundeberg (ansvariga), Fredric Benesch (handläggande). Medverkande: Klara Stigner. Byggherre: Aesop genom Jean-Philippe Bonnefoi, Thomas Buisson och Jean Meyer. Entreprenadform: Delad förhandlingsentreprenad. Byggnadsentreprenör: Öhmans Bygg och Fastighet AB genom Andreas Lindgren och Peter Kumlin. Konstnär: Lies-Marie Hoffmann (arbeten i alm). Belysning: PSLab och Simon Klenell. Bruttoarea: Butiksyta 30 kvm. Byggnadsår: 2014. LÄSTMAKARGATAN BIRGER JARLSGATAN JAKOBSBERGSGATAN BIBLIOTEKSGATAN NORRLANDSGATAN 3 SITUATIONSPLAN 1:2 000 98 99

* SKOGSLIV Överst vänster. Butikens ljusa främre rum står i kontrast till det intima bakre rummet. Nederst vänster. Den bakre delen är fodrad med ek från Dinesen. Bänken är i alm med ryggstöd av läder. Nederst höger. Handfatet i alm har en ho av koppar. Nedan Materialen oljad alm och ek, puts, läder, MDF och koppar skapar en varm, taktil och ombonad karaktär och kommer att åldras vackert. AESOP 2 2 3 1 5 6 9 7 8 3 PLAN 1:100» Golvet och väggarna i ek har sammanfogats med dekorativa butterfly joints, för att kunna ha maximal bredd på tiljorna. Den förvaring som krävs för en butik är snyggt integrerad i väggarna och har en dekorativ funktion. 1. ENTRÉ 2. TESTERS 3. PRODUKTER 4. LJUSLÅDA 5. DISK/KASSA 6. BÄNK 7. TILL KONTOR/LAGER 8. HANDFAT 9. FÖNSTERBÄNK 100 Genom den noggranna materialhanteringen har man effektivt utnyttjat lokalens volym och anpassat sig till rummets befintliga nivåskillnader. Träkonceptet följs ända in i detalj, så som att butiksdörren har fått ett handtag av alm. Kronan på verket är Simon Klenells armaturer. De hänger över disken som tre gigantiska droppar bodylotion. o JULIA SVENSSON 2 ELEVATION 1:100 2 3 4 5 6 101

UTVALT UTSTÄLLNING Höger. Natten, 2013. Giclée. Nedan vänster. Angrepp från två håll, 2014. Nedan höger. Gränden, 2013. Olja på duk. FOTO SVEN-HARRYS KONSTMUSEUM BOK Höger. Ruth Brandberg och Selma Lagerlöf på Mårbacka cirka 1910. Höger nedan. Ester Claessons perspektiv till nedsänkt träd gård till Adelsnäs i Östergöt land, 1913. Vänster nedan. Arkitekt Joseph Maria Olbrich och hans medar - be tare cirka 1905. Ester Claesson, till vänster i bilden, var den enda kvinnan. Ingrid Sommar väljer tre: FOTO MÅRBACKASTIFTELSEN Grafiska demoner Så kan historien skrivas om Tävling. Efter orkanen Sandys härjningar initierades Rebuild by Design för att hindra en upprepning. 930 miljoner dollar har nu delats ut till tio vinnande förslag bland andra till BIG och OMA. Visas på DAC, Köpenhamn, till 19 april. Ikon. Trots nytillskott som Gehrys Fondation Louis Vuitton hävdar sig klassikerna. Som extremt njutbara 1700-talspalatset Hôtel Biron där Rodins Tänkaren för evigt begrundar. Just nu med en digitaliserad fördjupning i skulptörens kreativa process, The Laboratory of Creation. Musée Rodin, Paris, till 15/9. Utställning. Är hantverk den nya sortens lyx? Frågan ställs i vår på V&A i London. Dagens intresse för handgjort knyts ihop med traditionell lyx som haute couture. Medproducent: brittiska Crafts Council. What is Luxury visas på V&A 25/4 27/9. o 106 Kartor, städer, strider KG Nilson SVEN-HARRYS KONSTMUSEUM T O M 25/1 Inte hade jag förstått hur politisk KG Nilson är! När han i helfigur nu visas på Sven- Harrys i Stockholm klarnar blicken för de kartor, städer och strider han på olika sätt gestaltat sedan debuten 1959 på Dalakonstnärernas höstutställning i Falun. Där föddes han 1942. Och där har han hittat kartor och byggnader som återkommit i hans konst fram till denna dag. Inte minst ett månghörnigt hus med toppigt tak som han, oklart när, fann på en gruvkarta från 1650. Det hexagonala huset, eller möjligen tältet, symboliserar för konstnären såväl boende och samhällsbygge som högkvarter, militärbas och tillfälligtvis större stad. På utställningen, där verken som visas företrädesvis finns i konstnärens ägo, återfinns byggnaden som skulptur, måleri och som träreliefer fästade på duken. Det tvådimensionella måleriet tar ögonblickligt än mer tredimensionell gestalt. Ytbundet djup är sedan länge en av denne konstnärs främsta specialiteter. I KG Nilsons konst syns inga människor. Viggen-vyerna över åkrar och fält, de till måleri omvandlade kartbilderna över militära läger, gated communities och förortssprawl är lika obefolkat ödsliga som amerikanska, övergivna downtowns. En krypande obehagskänsla infinner sig successivt genom de grafiskt pregnanta verken. Samtidigt maskeras budskapet om katharsis genom konsten som Nilson ger uttryck för att vilja uppnå i både katalog och introduktionsfilm, av symbolernas grafiska tydlighet och utförande i klara, glada färger. Tanken infinner sig att inte heller konstnären, föresatserna till trots, fullt ut vågar möta demonerna utan gör som många av oss andra: flyr undan i yta, form och färg. Figur-grund-växling uppstår och skymmer sikten för tolkningarna. Stundtals syns de målade vapenslagen inte längre vara civilisationskritik. Bara en pojkes lek med tennsoldater. o LENA FROM Forskning i centrum Monica Sand (red) ARKITEKTUR- OCH DESIGNCENTRUM 2014 Kärnan i det gamla Arkitekturmuseet var dess arkiv, som nu ingår i Arkdes. Det innehåller en mycket stor samling ritningar, foton och handlingar som rör Sveriges moderna arkitekturhistoria. Därmed utgör den ett viktigt kulturarv i sig, men den har också indirekt haft stor betydelse genom sin koppling till historieskrivningen. Som en huvudkälla för forskningen inom ämnesområdet har den bidragit till att prägla vår bild av den svenska arkitekturens utveckling under de senaste drygt 100 åren. För att den historiska kunskapen ska kunna ifrågasättas, fördjupas och berikas i ny forskning behöver man alltså veta hur samlingen kommit till, vad som finns i den och vad som inte finns där. Arkivet har byggts upp successivt under lång tid. Delvis har det skett genom ett medvetet urval, där uttalade eller outtalade kriterier avgjort vad som samlats. För att kunna tolka materialet rätt är det alltså viktigt att dessa kriterier tydliggörs. Men det finns också ett stort mått av godtycke i samlingen eftersom mycket av dess innehåll kommer från donationer av enskilda arkitekters och/eller arkitektkontors arkiv. Frågan blir alltså vems material som hamnat där, och vad som i varje enskilt fall sparats eller kastats redan dessförinnan. I antologin Forskning i centrum visar ett antal forskare genom egna studier hur arkivet kan användas i praktiken. Stina Hagelqvist har utgått från fotosamlingens ursprung i dåvarande SAR:s arkiv och diskuterar de värderingar som styrde urvalet då. Det är en klargörande analys som behöver vidgas i nya studier över hela arkivets innehåll. Samlingen är en guldgruva inte bara för att fördjupa och komplettera vad vi redan vet, utan också för att den innehåller så mycket okänt material som kan ge nya infallsvinklar på historien. Catharina Nolin ger ett bra exempel i sin studie över kvinnliga landskapsarkitekter. Hon lyfter fram några av dem som varit framträdande i sin samtid, men som helt saknas i etablerad historieskrivning. Det har heller inte varit helt lätt att hitta dem i arkivet, eftersom deras efterlämnade papper kan vara sorterade under samarbetande (manliga) arkitekters namn. Man behöver alltså ha specialkunskaper för att veta var man ska leta. Det är utmärkt att Arkdes tagit hjälp av forskare utifrån för att belysa den egna samlingens möjligheter och tolkningsproblem. En slutsats är att det behövs fler analyser av arkivets innehåll. För att samlingen ska kunna utnyttjas på bästa sätt är det självfallet också avgörande att det Samlingen innehåller mycket okänt material som kan ge nya infallsvinklar på historien. finns kunnig personal. Därför är det ytterst olyckligt att arkivet under de gångna åren förlorat flera av sina mest erfarna medarbetare. Antologin innehåller viktiga bidrag, men som helhet skulle den ha vunnit på en större koncentration. Det spretiga intryck man nu får förstärks av formgivningen som skiftar för varje kapitel. I ett fall är texten så liten att den knappt går att läsa. Man hade önskat att formgivaren inriktat sig mer på att underlätta läsningen än att göra en kul grej. o 107 EVA ERIKSSON ÄR

UTSTÄLLNING Höger. Nadav Kander, Chongqing IV (Sunday Picnic), Chongqing Municipality, 2006. Nedan. Bernd och Hilla Becher, Goole, Storbritannien, 1997. Bilderna som bygger världen Constructing worlds Barbican Art Centre T o m 11/1. Arkitektur- och designcentrum 20/2 17/5 Året var 1936 när Berenice Abbot tog sin berömda bild av några av de första hyreshusen för arbetare på Manhattan. Men trots att husen bara är några decennier gamla ser de med sina karakteristiska balkonger med brandstegar påtagligt ålderstigna ut i förhållande till de nya blanka höghus som skjuter upp omkring dem. Barbican Art Centres stora exposé över arkitekturfotografi, som snart anländer till Arkitektur- och designcentrum i Stockholm, tar avstamp i Berenice Abbotts bilder från 1930-talets New York och sträcker sig fram till idag. Abbotts bilder utgör själva essensen av utställningen: ambitionen är att skildra modernitetens framväxt samt hur arkitekturen och bilderna av den påverkar människans syn på världen de lever i. Ungefär samtidigt som Berenice Abbott tog sina kontrastrika Manhattanporträtt reste Walker Evans omkring på USA:s landsbygd. Till exempel bröt han sig in i ett frukostrum på en plantage i Louisiana. Han fotograferar det bedagade rummet, som med sina kolonner vittnar om det slaveri som gjorde plantageägarnas byggnader möjliga. Med vad man skulle kunna kalla en fotografisk isbergsteknik skildrar han också landsbygden under 1930-talets depression. Förfallna träkåkar bakom de nybyggda bilvägarnas reklampaneler. Mest berör porträttet av den 27-åriga bondhustrun Allie Mae Burroughs. Hennes slitna och fårade hy vittnar om depressionens verkningar och den hårda miljön hon levde i. Arkitekturtidskrifter 108 hade och har en viktig roll i skapandet av arkitekturbilder. Det var till exempel Arts & Architecture Magazine som lanserade initiativet Case Study Houses; för att ge allmänheten och byggindustrin en serie billiga modernistiska husmodeller av kända arkitekter. Julius Shulmans foto av Case Study House #22 (Pierre Koenig) har blivit ikon för en epok; nattbilden med två kvinnor i fåtöljer i ett upplyst helglasat rum med ljusen från Los Angeles som fond. Den perfekta marknadsföringen av det moderna livet. Under samma epok dokumenterade Le Corbusiers husfotograf Lucien Hervé uppförandet av den modernistiska staden Chandighar i Indien. Men trots en del bilder av människor och byggprocess är hans bilder betydligt mer estetiserande än dokumenterande. De modernistiska vinklarna, ljuset och skuggbildningar skapade helt nya möjligheter för arkitekturfotot, som snarare tar formen av modernistiskt abstrakt måleri. Bland de postmoderna bidragen sticker paret Hilla och Bernd Bechers industrilandskap ut. De var pionjärer vad gällde att göra industriella detaljer till solitärer på sina bilder gasklockor, masugnar och rackiga arbetarbostäder. Luigi Ghirris fascinerande bilder från 1987, av Aldo Rossis Elementary School (1972 76) i Fagnano Olona i Italien är utställningens enda bilder som inte är gravallvarliga. Humoristiska bilder där en hög skorsten i tegel dyker upp som fokuspunkt på alla bilderna. Utställningen börjar både mångsidigt och stringent. Men mot slutet tappar urvalet sitt undersökande fokus. Det är för många globala flanörer samtliga killar som dokumenterar urban fattigdom i utvecklingsländer. Det går visserligen att se denna genre som en dialog med Walker Evans. Men det jag upplever är snarare en gröt av postkoloniala äventyrare: Ed Ruschka, Simon Norfolk, Guy Tillim och Bas Princen. Ett slags krigskorrespondenter, fast med beröringsskräck, som tar distanserade bilder av urbana fattiga sammanhang. Endast två av namn är omistliga: Iwan Baan, med nära porträtt av människors liv i den vertikala slummen Torre David i Caracas. Samt utställningens affischnamn Nadav Kander, som sticker ut med sina poetiska dokument av senare års moder- nisering av Kina. Men deras arbeten ligger närmare konst och journalistik än arkitekturfoto. Bland samtida fotografer är visserligen även det abstrakta arkitekturfotot livskraftigt. Helène Binets bilder av Judiska museet i Berlin är de som påminner mest om föregångaren Hervés. Luisa Lambris ligger ännu närmare bildkonsten i sin skildring av en villa genom en enda strimma ljus. Hiroshi Jag saknar den rika världen här, både dess lyxprojekt och dess fattigdom. Sugimotos oskarpa bilder av berömda byggnader är en frustrerande lek med idealet om exakthet och precision. Jag frågar mig varför samtida arkitekturfoto nästan bara representeras av slumområden på distans och abstrakt geometri? Varför curatorerna helt bortser från den rika världens arkitektur där intressanta kopplingar till den moderna historien också står att finna. 1960 var man stolt över västvärldens tekniska framsteg. Men i dag? Skulle den samtida varianten av Shulmans Case Study Houses vara omöjlig att visa? Jag saknar den rika världen här, både dess lyxprojekt och dess fattigdom. Hade man visat bilder även från platser som London och Stockholm skulle u-landstemat te sig mindre exotiserande. En stor del av det arkitektfotografi som inte representeras här, förutom de klassiska Case-Study bilderna, handlar om att marknadsföra och lyfta fram arkitekternas visioner. En slags glorifiering av arkitekturens betydelse. Överst. Iwan Baan, Torre David #10, 2011. Mitten. Julius Schulman, Case Study House #22, 1960. Arkitekt: Pierre Koenig. Vänster nederst. Berenice Abbott, Night View, New York City, 1932. Höger nederst. Hélène Binet, Judiska museet i Berlin, Untitled 9, 1997. Allt fotografi estetiserar i någon mån verkligheten. Även det kommersiella arkitekturfotot. Att man blundar för denna diskussion, kanske för att bilderna i vår tid inte ses som tillräckligt fina för att visa på museum, är utställningens dilemma. o 109 JULIA SVENSSON