Ett praktexempel på en tendentiös och tillrättalagd historieskrivning. Ingrid Lomfors granskar drottning Silvias egen utredning om sin fars nazistiska förflutna. I början av sommaren fick jag ett brev från en bekant i Berlin dotter till en nazistisk krigsförbrytare. Hon har vigt större delen av sitt snart 75-åriga liv åt att gottgöra för sin fars brott. Nu vände hon sig till mig om ett råd. Bakgrunden är att hon läst om Walther Sommerlaths medlemskap i Hitlers parti och hans dubiösa övertagande av en judisk fabrik. Jag skulle vilja göra drottning Silva uppmärksam på stiftelsen Zurückgebens arbete. Jag skulle skriva till henne, inte som svensk eller som drottning, utan som en före detta tysk medborgare som, liksom jag och många andra tyskar, brottas med en mörk familjehistoria När historikerna snart skall presentera resultatet av sin utredning kommer, utgår jag ifrån, hennes far inte att bli urskuldad. Då behöver hon uppvisa ansvar och öppenhet för sig själv och för allmänheten. Vad tror jag om saken. Är det en god idé? Jag hade tänkt besvara frågan. Men efter Drottning Silvias nyligen publicerade egna utredning tror jag det är överflödigt. Min bekant har visserligen alldeles rätt i sak. Och från tysk horisont verkar resonemanget logiskt och följdriktigt. Men hon bortser ifrån ett avgörande faktum: Silvia bor Sverige. Det svenska avståndet till nazitysk ideologi och praktik är fortfarande en realitet. Det visar med all tydlighet Erik Norbergs utredning om Walther Sommerlaths förehavanden under nazitiden, tillkommen på uppdrag av drottning Silvia. Den är i det närmaste befriad från associationer till Förintelsen och de tyska krigsförbrytelserna. Begrepp som antisemitism, nazism, raslagar, fördrivning, tredje riket, utsugning, massmord, utrotning,
Auschwitz och andra ord vi vanligtvis förknippar med rövade judiska tillgångar, förekommer inte. I stället låter utredaren beskriva denna nazityska diktatur som ett av de mest dramatiska skedena av 1900-talet. Och när Norberg vill förklara den kontext, i vilken judiska tillgångar beslagtogs i Nazityskland, tar han följaktligen avstamp i ett svenskt realpolitiskt småstatsperspektiv, där det mesta ter sig rationellt och logiskt. Detta perspektiv, som var rådande under 1970- talets stora forskningsprojekt SUAV (Sverige under andra världskriget), syftade då till att försvara den svenska neutralitetspolitiken. Men det avslöjade också hur man uppfattade andra världskriget. Nämligen som ett territoriellt och militärt slag mellan två jämbördiga stormakter. I detta synsätt blir kriget mot judarna och Förintelsen ovidkommande. Erik Norberg, som själv disputerade inom ramen för SUAV-projektet, förvaltar detta numera förlegade perspektiv genom att skildra Sommerlaths liv och gärning i skuggan av den storpolitiska utvecklingen. Ett sådant förhållningssätt till nazismen där individer ställs utanför verkligheten, där Hitlertyskland jämställs med de allierade, och där utvecklingen är rationell och logisk gör det svårt, om inte omöjligt, att utkräva individuellt ansvar. Detta exemplifieras på flera ställen i Norbergs utredning, bland annat under rubriken Den typiska partimedlemmen. Här skriver författaren: När det gäller anledningen till att Walther Sommerlath gick med i partiet, kan vi bara dra slutsatsen av det allmänna skeendet i landet och den tyska kolonin. Några personliga uttalanden finns inte, och naturligt nog inte heller några minnesbilder från närstående. Vi kan notera det rika föreningslivet i den tyska kolonin. Det kan inte ses som annat än naturligt att Walther Sommerlath tidigt engagerade sig i detta. Men vilken roll spelade den nazistiska ideologin för Sommerlath? Ingen alls? I så fall hade han ju kunnat avstå från att bli nazist och medlem i Tyska nationalsocialistiska partiet? En kvarts miljon tyskar hade invandrat till Brasilien. Endast en bråkdel gick med i det nazistiska partiet. Så hur kunde det vara så naturligt att bli partimedlem? Och
varför är det naturligt att det saknas personliga uttalanden och minnesbilder från de närstående? Har Norberg gått igenom alla tänkbara källor eller bara vissa? Vi som läser rapporten kan dessvärre inte kontrollera källorna eftersom en stor del ligger i familjen Sommerlaths familjearkiv otillgängligt för andra forskare än Norberg. Drottning Silvias egen utredning om sin far är i flera avseenden ett praktexempel på en tendentiös och tillrättalagd historieskrivning. Perspektivet, källhanteringen, ordvalen, och bristen på historievetenskaplig kontext styr utredningen i en obehaglig riktning. Är det så att utredningen vill relativisera nazisternas systematiska övergrepp på judarna i Tyskland? Varför nämner man annars inte förbrytelserna vid sitt rätta namn? Och varför avdramatiseras de övergrepp som vid ett erkännande om vad som verkligen pågick i Nazityskland riskerar att utmåla Sommerlath och kanske även andra nazister som profitörer och ansvariga för sina brott. Ariseringsprocessen, under vilken nazisterna planmässigt och konsekvent rövade judarna på alla deras tillgångar, framställs i berättelsen som en möjlighet för Sommerlath och den judiske affärsmannen Efim Weschler att göra en affär som båda tjänade på. Att fabriken, sedan den hamnat i Sommerlaths ägo, snart blev en del av den nazityska krigsindustrin förklarar utredaren med att det var en självklarhet. Norberg skriver att förbereda sig för kris eller krig genom att planera mobilisering av näringslivet var naturligtvis inte någonting som bara förekom i Tyskland. Samma villkor gäller för Sverige. Även här måste staten anlita inhemsk privat verkstadsindustri för sin materielförsörjning, förklarar Norberg. Vad får ett sådant resonemang för följder? Att omställningen från civil till militär produktion i Nazityskland som bidrog till ett industriellt massmord på sex miljoner judar kan jämställas med den ekonomiska försvarsberedskapen i Sverige? Att de raslagar som fråntog judiska medborgare allt vad de ägde, i själva verket kunde generera något gott som när Weschler blev ägare till en betydande kaffeplantage i Brasilien
(som han dock sedan gav bort till en släkting till Sommerlath utan att det förklaras av Norberg). Sådana slutsatser som relativiserar nazisternas krigsbrott och förringar de judiska offrens utsatthet har redan passerat gränsen för vad som kan räknas som anständig forskning. På samma vis sker beskrivningen av Efim Weschlers person och liv. Det må vara obetänksamt från författarens sida, men det intryck man som läsare får av Weschler är att han faktiskt tjänade på utvecklingen i allmänhet och mötet med Sommerlath i synnerhet. Utredningen undviker ord som nazioffer, förföljd, flykt, rövad på sina tillgångar m.m. I stället får vi veta att Weschler var en man med intresse för pengar och affärer (typiskt judiskt?) som bodde i en borgerlig del av Berlin med stora parkområden. Att han överlät sina fastigheter och sin fabrik till utomstående. Att han fick en sista stor fördel av sitt fastighetsinnehav när han emigrerade till Brasilien. Att han reste i första klass. Dessutom kunde Efim Weschler, när kriget var över, komma i åtnjutande av de ersättningskrav som den tyska staten erbjöd personer som utvandrat. Denna sammantagna skönmålande bild både trivialiserar och förvränger den verklighet som Efim Weschler i själva verket måste ha levt under. Det stora problemet med Erik Norbergs utredning är dock att den misslyckas med att placera berättelsen om två personer i sitt kontextuella och historievetenskapliga sammanhang. Som Max Weber skulle ha sagt: att lämna individen och individens handlande utanför historien är att lämna historien ofullbordad. Men det är kanske just det som är meningen. Vi skall inte kunna dra några generella slutsatser som kan få drottning Silvia att identifiera sig med tyska naziförbrytares barn i dagens Tyskland. Vi skall kanske få intrycket att denna berättelse, om två individer, vars vägar korsades till följd av den storpolitiska utvecklingen är något unikt, ja, närmast att vårda som en familjeangelägenhet. Så banal kan ondskan fortfarande te sig från ett svenskt realpolitiskt
småstatsperspektiv. Ingrid Lomfors är docent i historia vid Göteborgs universitet. Erik Norbergs utredning om Walther Sommerlaths förehavanden under nazitiden är i det närmaste befriad från associationer till Förintelsen. Begrepp som antisemitism, nazism, raslagar, fördrivning, tredje riket, utsugning, massmord, utrotning, Auschwitz och andra ord vi vanligtvis förknippar med rövade judiska tillgångar, förekommer inte. I stället låter utredaren beskriva denna nazityska diktatur som ett av de mest dramatiska skedena av 1900-talet.