TERMINSKURS 2 HÖSTEN 2014 Kommentar till hemtentamen den 1 dec 2014 Same-same, but different?
1 Inledning och bakgrund Detta är en kommentar av hemtentamensuppgiften för T2 Ht 2014. I kommentaren kommer uppgiftens centrala frågor att tas upp och behandlas. Kommentaren är dock inte uttömmande. Man kan alltså ha behandlat andra teman i sitt svar och ändå kunnat få full poäng. Vidare krävs det inte heller att alla nedan behandlade moment finnas med i svaret för att full poäng. Kommentaren bör alltså inte ses som ett svarsalternativ; utan just som en kommentar. Temat i tentamen kan sägas vara möten. Svensk rätt möter internationell, skadeståndsrätt möter köprätt, historien möter samtiden och subjektiva rekvisit möter objektiva. I centrum står skadeståndsreglerna vid köp, och frågan är uppbyggd kring två alternativa lagstiftningskonstruktioner. Uppgiften bestod i att att jämföra de olika konstruktionerna något som alla också har klarat. Svårigheten ligger i att kunna identifiera vad som är relevant för jämförelsen och beskriva varför. För att klara den uppgiften krävs det att man behärskar de bakomliggande strukturerna och principerna inom både skadeståndsrätten och köprätten. 2 Ansvarsgrunden 2. 1 Den inledande faktorn - kontraktsbrott Kontraktsbrottet är den situation som kan aktualisera köprättsligt skadestånd i svensk rätt. Att leverera en felaktig vara eller att leverera en vara för sent utgör kontraktsbrott. (Det är således säljaren som vanligen är skadevållande, om man använder skadeståndsrättens termer.) Inledningsvis kan dock noteras att skadeståndet brukar hävdas vara subsidiärt till andra inomkontraktuella påföljder såsom fullgörelse, prisavdrag, avhjälpande och omleverans (se 23 och 34 38 KöpL ). Fullgörelse utesluter därmed skadeståndsmöjligheten. (Hellner, Hager, Persson Kontraktsrätt 2 häftet Allmänna ämnen s 148 och 156 ff.) Kvarstår felet eller dröjsmålet, helt eller partiellt, kan skadestånd aktualiseras. Grunden för att skadestånd skall kunna utgå ligger i begreppet kontrollansvar. Säljaren är således ansvarig endast för det kontraktsbrott (fel eller dröjsmål) som legat inom dennes kontroll, vilket framkommer i 27 och 40 KöpL. Parallellt med kontrollavsvaret finns även skadevållarens ansvar för culpöst handlande eller särskilda utfästelser. Det får betydelse för ersättningsmöjligheterna om säljaren handlat culpöst eller endast inom ramen för kontrollansvaret enligt 27, 40 och 67 KöpL. (Mer om detta nedan.) Motsvarande bestämmelser angående säljarens kontraktsbrott finns i CISG i bland annat artiklarna 30, 33 och 35. Artiklarna är uppbyggda på ett motsatt sätt till de svenska reglerna i och med att de statuerar de skyldigheter säljaren har och inte vilka påföljder som inträder vid brott mot någon av dessa skyldigheter. I de nämnda artiklarna framkommer att säljaren är skyldig att avlämna varan i avtalsenligt skick och vid rätt tid. Brister säljaren i sin skyldighet att fullgöra detta, kan köparen i första hand kräva fullgörelse, omleverans och avhjälpande enligt artikel 46 48 2
och prisavdrag enligt artikel 50. Så långt råder inga stora skillnader mellan den internationella och den svenska regleringen på området. Grunderna för avtalsbrott är i stort sett lika vid fel och dröjsmål. Vidare statuerar CISG ett slags kontrollansvar i artikel 79. Formuleringen skiljer sig från den svenska, men syftet är detsamma, det vill säga att den kontraktsbrytande parten endast skall ansvara för avtalsbrott som beror på omständigheter inom dennes kontroll. (Vi bortser här ifrån skillnader mellan konventionen och den svenska lagen gällande risken för underleverantörers fel.) Kontrollansvaret lägger således en yttre gräns för ansvaret både enligt den svenska lagen och enligt CISG. 2.2 Kontrollasvar och culpa Men vad innebär då kontrollansvaret? Ja, här blir det genast lite svårare att företa jämförelsen. I KöpL utgör kontrollansvaret den ena av de två ansvarsgrunderna som fungerar parallellt inom köprätten. Som ovan nämnts finns även ett culpaansvar. Enligt Håstad verkar det som om det råder en stor skillnad mellan de olika ansvarsformerna. Håstad anger i Köprätt s 60 att kontrollansvaret inte är en fråga om huruvida säljaren betett sig vårdsöst eller klandervärt på något sätt. I stället räcker det att omständigheten som föranlett kontraktsbrottet i princip varit kontrollerbar för säljaren. Man strävar alltså efter en objektiv ansvarsregel, utan subjektiva rekvisit. Här kan det då antas att motsatsen finns i vårdslöshetsregeln, som ju kan bli aktuell i svensk rätt, men som inte finns i CISG. I internationella sammanhang är det ju av intresse att ha en enhetlig bedömning och då kan det finnas ett intresse av att undvika subjektiva bedömningar. Det kan ju tänkas att varje land har egna bedömningar av vad som är vårdslöst och inte, och att detta skulle vara en av anledningarna till varför det inte finns en vårdslöshetsregel i den internationella rätten. Ett av syftena med hemtentamen var att man skulle resonera fritt mot bakgrund av det man vet om det köprättsliga systemet och skadeståndsrättsliga principer. Oavsett om man håller med om ovanstående resonemang angående den objektifierade internationella ansvarsgrunden eller inte, så har det i denna del av hemtentamen funnits utrymme för att diskutera varför man inte har en culparegel i internationella sammanhang. Här har det även funnits en möjlighet att kritiskt reflektera över den svenska rätten. Man har till exempel kunnat resonera kring Håstads uttalande om att kontrollansvaret inte har någonting att göra med klander. Underförstått betyder detta att culpabegreppet skulle innefatta ett klandrande moment det är ju detta man vill undvika att göra bedömningar av, i och med att man inför kontrollansvaret. Men, läser man vad Hellner skriver om culpabegreppet så framkommer inte direkt några klandrande moment vid den fria culpabedömningen. Det som skall bedömas är 1) risken för skadan 2) den eventuella skadans storlek 3) möjligheten att förekomma skadan och 4) den skadevållandes möjlighet att inse moment 1-3. (Hellner/Radetzki s 127ff.) Här kan man 3
kanske en skiljelinje i synen på begreppen, vilken blottläggs i mötet mellan två rättsområden. Inom köprätten tänker man att culpa sammanhänger med klander, men inom skadeståndsrätten är den idén övergiven för länge sedan. 3 Ansvarsgränsen 3.1 Skadebegreppet Hur det nu än må vara med detta det får betydelse för skadeståndsbedömningen i svensk rätt om en säljare agerat culpöst eller inte. Ett culpöst handlande öppnar upp för en möjlighet att ersätta även indirekta förluster, vilket framkommer i 67 KöpL. Då ett fel eller dröjsmål har uppstått inom säljarens kontrollsfär, utan att säljaren för den skull varit culpös, utgår endast skadestånd för direkt skada. Här har många resonerat bra och visat uttryck på god förståelse för hur KöpL:s bestämmelser hänger ihop. Vissa av er har även visat på möjligheten att på förhand räkna ut storleken på skadeståndsbeloppen i och med regleringens utformning. Eftersom listan på vad som skall anses utgöra indirekt skada är så pass uttömmande lämnas ett mycket litet utrymme till domstolen att göra en fri bedömning av skadeståndsbeloppet. (Om man bortser från jämkningsregeln i KöpL.) Det kan sägas vara en av skadeuppdelningens svagheter, i och med att den öppnar upp för spekulationsmöjligheter. Andra menar att den fungerar preventivt, den ger parterna anledning att undvika kontraktsbrott samt vidta skademinskande åtgärder. Dessa argument kan båda användas i jämförelsen med CISG, som ju saknar motsvarande bestämmelse om skadeuppdelning. Det har många klarat bra. Dock har många skrivit utförliga resonemang om hur man kan konvertera en indirekt skada till en direkt skada, och på sätt komma runt gränsdragningen i KöpL. Givetvis kan man skriva något om denna så kallade konverteringsmöjlighet för att illustera varför uppdelningen mellan direkt och indirekt förlust inte är vattentät men uppgiften handlar inte om konverteringsmöjligheterna. Långa resonemang kring detta har därmed inte kunnat rendera poäng, och endast tagit upp onödigt utrymme i svaren. 3. 2 Förutsebarhet, skada och adekvans Ett av syftena med uppdelningen mellan direkt och indirekt skada är att begränsa kontrollansvaret. Utan denna uppdelning skulle teoretiskt sett den skadevållande kunna riskera oproportionerligt stora skadestånd. Det verkar som om lagstiftaren har velat fånga hela adekvansregeln i uppdelningen i direkt och indirekt skada. Visserligen skriver Håstad, (Köprätt s 200) med hänvisning till förarbetena, att skador som inte är adekvata, ej ska ersättas. Och Hellner, Hager, Persson konstaterar att adekvansregeln anses gälla i kontraktsförhållanden. (Kontraktsrätt 2 häftet Allmänna ämnen s 222.) Det förefaller enligt doktrin som att adekvansresonemanget därmed fungerar parallellt med skadeindelningen. Många av svaren innehåller 4
även en hänvisning till avsnittet i Håstad. Problemet är dock att de flesta släpper resonemanget där. Ser man närmare på problemet så upptäcker man att det kanske inte är helt klart. I vilka situationer behövs en regelrätt adekvansbedömning enligt de svenska reglerna? Ja, det är inte lätt att svara på. Det som är att hänföra till hur den skadelidande organiserar sin verksamet klassas som indirekt skada och därmed krävs culpa som ansvarsgrund. Men vad som anses vara indirekt skada är oftast troligen också att klassa som inadekvat enligt adekvansläran. Det är avlägset och svårt att förutse för den individuelle skadevållaren, samt kan vara slumpartat. I och med att skadevållaren troligen inte kan inse detta blir det är svårt att bygga upp ett generellt förutsebarhetsresonemang angående insikt om motpartens förhållanden. De individuella skillnaderna är så stora. Mot bakgrund av detta kan det argumenteras för att adekvansen och skadeuppdelningen i direkt och indirekt skada tar sikte på samma sak. Håstads hänvisning till förarbetena tycks inte klar, och de som har resonerat kring detta har premierats i poängsättningen. Syftet med detta avsnitt uppgiften var att man skulle resonera kring att ansvarsbegränsningen i CISG ser annorlunda ut jämfört med KöpL. De flesta av svaren har också jämfört den svenska regeln med den internationella på ett mycket bra sätt och det har varit kul att läsa! I artikel 74 framkommer att skadeståndet inte får överstiga den förlust som den skadeståndsskyldige vid avtalsslutet förutsåg eller borde ha förutsett såsom en möjlig följd av avtalsbrottet. Rekvisiten är därmed av subjektiv karaktär. Eftersom ingen uttalad koppling görs till olika typer av ansvarsgrund (culpa- och kontrollansvar) läggs inte heller någon uttalad gräns mellan hur mycket ersättning som kan utgå enligt CISG. Som förlust inräknas exempelvis förlorad vinst. Men blir det någon konkret skillnad i ersättningsbeloppen i och med detta? Enligt CISG ligger tidpunkten för förutseendet av förlusten avtalsslutet. Om man tolkar detta snävt blir det antagligen sällan som en större ersättning utgår. Det kan ha passerat lång tid mellan tidpunkten för avtalsslutet och avtalsbrottet, och många gånger kan det kanske vara svårt att kunna besluta om subjektets möjligheter att förutse diverse förluster. I enhetlighet med detta kan de svenska reglerna framstå som tydligare och mer förutsebara. Genom att binda ersättningsgränsen till skadebegreppet kan man komma ifrån oklara subjektiva bedömningar som öppnar upp för godtycke om detta snarare är en teoretisk idé än en verklig skillnad går det emellertid inte att ge ett fullgott svar på inom ramen för tentamen. Och det har inte heller krävts. Emellertid kan man resonera om saken. Det är inte säkert att man bör tolka den internationella regeln så snävt, utan i stället kan man anse det positivt med mer generella antaganden om vad man kan tänkas förutse vid en försäljning. Det kan vara bra att domstolen har ett visst utrymme för flexibilitet. Och de svenska reglerna kanske inte är så objektiva och tydliga som de först kan framstå. Culpabedömningen innehåller just en bedömning av den 5
skadevållandes möjlighet att inse skadan, och därmed kommer man inte ifrån att subjektiva hänsyn måste tas inom ramen för bedömningen. Vad som är klart är dock att argumentationen bli annorlunda, beroende på vad som står skrivet i texten. (Det vill säga om det står förutsåg eller inte.) Och detta kan i sin tur vrida praxisutvecklingen i lite olika riktningar. I svensk rätt blir exempelvis en diskussion kring klassifikationen av skadan relevant det är inte intressant i relation till CISG. Det går alltså inte att direktöversätta gränsdragningen för skadeansvaret enligt svensk köprätt och CISG. De svar som har syftat till att driva tesen att ingen skillnad finns mellan reglerna, har därför fått skarva lite i resonemanget. Att man i reglerna söker begränsa skadeansvaret är dock klart, det kan också antas behövas i kontraktuella relationer. Man kan anta att omsättningen i samhället inte skulle må bra om utkrävandet av skadestånd i köprättsliga relationer var mer lukrativt än själva handeln i sig. Således bör inte alltför stora belopp kunna utgå alltför lättvindigt. Vidare är det klart att både den internationella och den nationella lagstiftningen söker att nå samma resultat som adekvansregeln syftar till att reglera utan att för den skull använda den. Således kan man inte direktöversätta någon av reglerna till den klassiska adekvansbedömningen. 1 Generellt tycks lagstiftaren sträva efter en balans mellan säljarens och köparens intressen. I CISG knyts detta till förutsebarheten. I KöpL finns en detaljerad konstruktion som bygger på culpa och kontroll i relation till olika typer av skador men förutsebarheten har betydelse även i KöpL. Håstad menar (Köprätt s 200) att förutsebarheten endast är en av komponenterna i en adekvansbedömning, och detta stämmer förvisso. Man måste även se till andra faktorer såsom skadetypen (Är det förlusten eller skadan man behöver inse?), tids- och rumssamband (När behöver man inse förlusten eller skadan?) samt allmänna fördelningsaspekter av risken i samhället.(hellner/radetzki s 196 ff.) Enligt Håstad (s 199) är förutsebarhetsbedömningen starkare än en adekvansbedömning och utesluter därmed ansvar i fler fall. Varför kan han vara så säker på detta? 4 Den historiska och samhälleliga kontexten Sist men inte minst kan man anlägga ett samhälleligt och historiskt perspektiv på hemtentamen. Syftet var inte att man skulle gräva i historiska källor, utan resonera kring varför systemet ser ut som det gör i dag. Till exempel kan man fråga sig varför Håstad anser CISGbedömningen av förutsebarheten som stakare än en adekvansbedömning. På ytan tycks de likna varandra så mycket! Svaret kan ha med historien att göra. Om den gamla KöpL, med sin dåvarande adekvansutformning, kritiserades för att den möjliggjorde alltför stora 1 En del av svaren har i resonemanget kring adekvans, sammanblandat adekvansen med kausaliteten. I många fall hänger kausaliteten och adekvansen ihop, men man bör ändå behärska skillnaden. (Detta kan ses som en rekommendation till tentaplugget.) 6
skadeståndsbelopp så är det kanske inte så konstigt att man bryter med denna trend och inför en helt ny och unik regleringsform. Uppdelningen mellan indirekt och direkt skada kanske därmed skall förstås i högre grad som ett brott med den gamla KöpL än som ett bättre sätt att lösa ansvarsgränsproblematiken. Hade man i stället direkt infört regleringen från CISG i den nya svenska lagstiftningsprodukten, skulle utforminingen eventuellt påmint för mycket om den gamla KöpL:s reglering. Det skulle därmed ha funnits en risk för att rättstillämpningen skulle ha fortsatt i samma riktning som förut utan några större förändringar. Slutligen kan också konstateras att vissa andra samhälleliga aspekter aktualiseras i uppgiften. Många av er har genomgående resonerat kring reglernas funktion i samhället. Det kan konstateras att den ökande förekomsten av standardavtal i Sverige under den gamla KöpL:s tid, till viss del berodde på att skadeståndsrisken var för stor. De som har fört ett resonemang om värdet av en balans i riskfördelningen mellan köpare och säljare har premierats. Inom den kommersiella köprätten brukar omsättningsintresset normalt värderas högt, och det kan antas att både den svenska och den internationella regeln strävar efter en jämnvikt i det hänseendet. Detta har alltså reglerna gemensamt. 5 Avslutning Det är framförallt de ovan behandlade ämnena som legat till grund för bedömningen av tentamen. Dock har givetvis hänsyn tagits till språk och formalia, samt till förmågan att identifiera problem och utreda dessa. Även andra aspekter har kunnat rendera poäng. Lycka till i framtiden! 7