Fel bild av socialdemokratisk utrikespolitik Av Urban Ahlin, 070-530 42 45 Utrikespolitisk talesman (s), vice ordförande i riksdagens utrikesutskott I förra numret av Tiden går Carl Tham till angrepp på socialdemokratins utrikespolitik. Tham hävdar i sin artikel att socialdemokratin aldrig höjt rösten mot USAs krig mot Irak, att Sverige i praktiken anslutit sig till USAs ståndpunkt i Israel-Palestinakonflikten och att vi stödjer USAs krig mot terrorismen. Utöver allt detta drar han till med att den socialdemokratiska regeringen i all hemlighet ansåg att tortyr inte skadar i kampen mot terrorism. Två personer namnges i artikeln som ansvariga för denna förändring av svensk utrikespolitik; förre partiordföranden Göran Persson och undertecknad. Carl Tham kan inte ha mycket till övers för dem som var utrikesministrar under den period han främst kritiserar, nämligen Anna Lindh, Laila Freivalds, Jan Eliasson och Carin Jämtin om han tror att dessa personer lagt sig platt på marken och låtit en utskottsordförande i riksdagen lägga om landets utrikespolitik så totalt. Behöver man egentligen svara på en sådan uppenbart felaktig artikel? Nej egentligen inte, men utrikespolitiken tillhör själva hjärtat av socialdemokratin och skulle Thams bild av vårt partis utrikespolitik bita sig fast skulle det leda till att våra medlemmar mister just den gnista som partiet såväl behöver. Låt mig steg för steg gå igenom Thams påståenden. Tham inleder med att slå fast att Den största internationella konflikten just nu, Irakkriget berördes ytterst kortfattat, såväl i utrikesdeklarationen som av socialdemokratin i årets utrikespolitiska debatt. Detta påstående är fel. Den borgerliga regeringen skrev följande i sin deklaration: Utvecklingen i Irak inger stor oro. Ett demokratiskt, stabilt och sammanhållet Irak kan bara byggas på en konstitutionell kompromiss som fullt ut accepteras av landets olika nationella och religiösa grupperingar. Följande skrev vi socialdemokrater i vår alternativa utrikesdeklaration: Kriget i Irak är den viktigaste punkten på den internationella dagordningen. Vi socialdemokrater ansåg och anser fortfarande att det amerikanskbrittiska anfallet på Irak 2003 stred mot folkrätten grunden för allt internationellt umgänge. Övergreppet blir inte mindre allvarligt trots att den avskyvärde diktatorn Saddam Husseins avlägsnande från makten självfallet måste betraktas som en stor vinning. Situationen i Irak förvärras ständigt. Det internationella samfundet måste hjälpa Irak att bryta våldsspiralen och få till stånd en positiv utveckling. I det arbetet bör Sverige bidra inom de områden där vi har särskilt goda förutsättningar. Det finns ett stort behov av mer civilt stöd och resurser till återuppbyggnaden. Antalet
svenska medborgare är stort i landet främst i irakiska Kurdistan. Sverige borde aktivt utveckla sina naturliga kontakter i regionen. President Bush fortsätter att ordinera samma medicin men i allt starkare doser trots att allt fler inser att om man vill komma till rätta med det fruktansvärda läget i Irak är politiska åtgärder och biståndsinsatser viktigare än en ökning av de militära styrkorna. Kriget i Irak har enligt amerikanska och andra underrättelseorgan inte bidragit till att minska terrorismen. Istället har kriget gjort att fler terrorattentat än tidigare nu utförs. Jag överlåter åt läsaren att göra en jämförelse. Vår utrikesdeklaration går att läsa i sin helhet på: www.socialdemokraterna. se/internationellt. I den därpå följande debatten återkom jag i två inlägg till Irak där jag kritiserade regeringens ovilja att benämna anfallskriget som ett brott mot folkrätten och att det är viktigt att slå fast just detta för att inte skapa prejudikat för framtiden. Men enligt Tham var jag tyst och anledningen till denna tystnad skulle vara att jag är den främste talesmannen för det västliga samarbetets betydelse och att jag prioriterar vad man älskar att kalla för den transatlantiska länken. Ja, jag tycker att samarbetet över Atlanten är viktigt. Jag tror nog inte heller att Tham när han var minister, varken i den socialdemokratiska eller folkpartiska regeringen, ansåg att det är oviktigt med ekonomiskt, kulturellt, politiskt, industriellt eller forskningssamarbete över Atlanten. Socialdemokratin har alltid värnat om en god relation till det amerikanska folket även om vi varit aldrig så kritiska till dess regerings politik. Carl Tham fortsätter sedan med att blanda äpplen och päron när han skriver att jag delar Bushadministrationens mål frihet, demokrati, fred men är tveksam till medlen. Låt mig få återkomma till detta längre fram. Tham beskriver därefter hur Bush angav tonen för att driva fram kriget mot Irak. I denna del har jag inget att invända. Han kritiserar den socialdemokratiska regeringen för att under denna uppladdningens tid inte sagt någonting. Jag önskar att Anna Lindh skulle kunna ge en kommentar till detta påstående. Den minnesgode kommer ihåg hennes ständiga uppmaningar om att ge vapeninspektörerna mer tid, hennes tydliga ställningstagande för att alla diplomatiska och politiska ansträngningar skulle vara uttömda innan säkerhetsrådet skulle kunna ta ett beslut om intervention. Vad annat skulle hon säga? För Sverige har det alltid varit en hörnsten i vår utrikespolitik att endast FNs säkerhetsråd har ansvaret för internationell fred och säkerhet. FNs säkerhetsråd stod emot de amerikanska påtryckningarna och godkände aldrig en intervention. Därmed bröt USA flagrant mot folkrätten när de startade anfallskriget. Vilket vi socialdemokrater påtalade högt och tydligt. Tyvärr har det undgått Tham. Tham kommer sedan med ett ogrundat
påstående. Han påstår i samtal med företrädare för den amerikanska administrationen har man till och med sagt sig stödja kriget mot terrorismen. Jag undrar vem denne man är? Den som läser det försåtligt skrivna stycket kan få intrycket att jag skulle ha sagt detta. Låt mig lugna er. Jag har alltid understrukit att vi vänder oss mot uttrycket kriget mot terrorismen men att vi deltar i kampen mot terrorismen. Sverige har hela tiden vänt sig mot begreppet kriget mot terrorismen av många skäl. Bland annat för att man inte kan militärt bekriga en ism, att en fruktbar kamp mot terrorister inte kan utföras med militära medel och att vi ser terrorattentat som ett brott som ska bestraffas genom juridiska påföljder. Kortfattat uttryckt: USA krigar mot terrorismen Europa dömer terrorister. Tham nöjer sig dock inte med detta utan han kommer också med en beskyllning som är oerhörd. Han börjar med att beskriva att USA tillämpar tortyr i sin krigföring som exemplifieras med Guantanamo och att fångar överlämnas till andra länders tortyrexperter. Tham fortsätter sedan med det som får mig att må illa: Och hur kan det komma sig att dessa förhållanden inte kritiseras av de europeiska regeringarna, av Sverige eller den svenska socialdemokratin? Tystnaden är så massiv att man anar en realpolitisk orsak. Demokratiska regeringar, också den svenska, både den föregående och den nuvarande, kanske i all hemlighet anser att tortyr inte skadar i kampen mot terrorismen och att det då är politiskt behändigt och praktiskt att den utövas på annat håll. Att misstänkliggöra socialdemokratiska före detta ministrar för att hysa dessa åsikter om tortyr tror jag inte ens den mest borgerliga politiker skulle ha mage att göra. Men här görs det av en före detta socialdemokratisk (och folkpartistisk) minister som dessutom också varit chef för Palmecentret. Ärligt talat Carl, du behöver be om ursäkt för detta övertramp. Du må vara hur arg, förbittrad eller debattglad som helst men även du måste ha gränser för vad du anklagar partikamrater för. Tham fortsätter sedan med att anklaga regeringen för att anslutit oss till Israels och USAs ståndpunkt i Israel-Palestina konflikten. Han har dock svårt att leda det i bevis, vilket syns i det han själv skriver. Vi står visserligen fast vid de gamla formlerna tvåstatslösning. Israel drar sig tillbaka från de ockuperade områdena mot erkännande och fred men i praktiken har vi anslutit oss till USAs och Israels ståndpunkt. Vi är många socialdemokrater som känt oss obekväma när vi upplevt en förändrad retorik vad gäller konflikten. Göran Persson hade en annan grundhållning i denna konflikt än vad majoriteten av partimedlemmarna har. Tham har rätt när han skriver att partiet står fast vid formlerna. Ja, och det är bra det! Partikongress efter partikongress har slagit fast socialdemokraternas politik och inte ens den förre partiordföranden kunde
ändra på det. Och med den nya partiordföranden stämmer retoriken överens med politiken, vilket inte minst visat sig efter hennes besök i Mellanöstern i september. Carl Tham frågar sig hur det har va-rit möjligt att genomföra denna förändring av utrikespolitiken utan vredgade protester Kanske är svaret helt enkelt att det inte skett en sådan förändring som Tham tror sig se. Men nu till det som jag och Tham är mer överens om. Den 11 september 2001 attackerades USA av terrorister som spred död och skräck på Manhattans gator. Ingvar Carlsson påpekade bara timmarna efteråt att attentatet kommer att förändra hela världspolitiken. För amerikanarna var det naturligtvis en chockerande upplevelse att bli angripna i sitt eget hemland, av människor som spenderat relativt lång tid i USA, och att nästan alla terrorister kom från Saudiarabien. Ett Saudiarabien som USA alltid haft bra relationer till och vars kungliga familj har nära band till familjen Bush. Ganska snart efter 11 september drog Bush en slutsats som jag fortfarande tycker är riktig. Nämligen att USA måste sluta upp med att stödja diktaturer, hålla regimer som kränker mänskliga rättigheter under armarna och att se mellan fingrarna när vänskapligt sinnade länder begår grova övergrepp. Bush insåg att denna politik av att söndra och härska my enemy s enemy is my friend och att alltid eftersträva politisk stabilitet inte längre gav USA den eftersträvade tryggheten. Han lanserade därför sin plan för att demokratisera The Greater Middle East och därmed göra USAs framtid säkrare. Självklart hade han ingen trovärdighet i arabvärlden, mest beroende på det enögda och ensidiga stödet till Israel, men också på grund av USAs långa tradition av att hålla odemokratiska regimer under armarna i arabvärlden. Jag är vad jag brukar kalla demokratisk fundamentalist. Jag är övertygad om att det är viktigt att denna del av världen demokratiseras, att människorna får uppleva socialt och ekonomiskt välstånd och därmed ges en tro på en bättre framtid. Vi i Europa kommer att få betala mångfalt igen om vi inte klarar att solidariskt dela med oss till dessa länder och om vi inte inser att den välståndsklyfta som finns mellan Europa och våra sydliga och sydostliga grannländer inte är långsiktigt hållbar. Den amerikanska metoden att pracka på länder demokrati uppifrån och utifrån tror jag dock inte på utan jag tror på demokrati som byggs underifrån och inifrån. Jag är stolt över alla de dagar jag stått utanför Domus i Mariestad och samlat in pengar för Sydafrikas, Vitrysslands, Nicaraguas och Polens demokratisering.
Vi socialdemokrater har en stolt tradition av att kämpa för andra människors omistliga rätt till frihet, fred och demokrati. Jag tror alltså på målen fred, frihet och demokrati men är tveksam till medlen som USA använder. Även om inte Tham försöker kritisera mig för isoleringen av Hamas vill jag ändå passa på att ge min historia omkring detta. Jag har alltid i mina diskussioner med amerikanska politiker påtalat att om ni önskar demokrati i Mellanöstern måste ni vara beredda att betala demokratins pris: att den som vinner ett val inte nödvändigtvis är den som ni vill ska vinna. Jag har därefter med eftertryck sagt att man måste vara beredd på att Usama Bin Ladens kusiner vinner i Saudiarabien, att Muslimska brödraskapet vinner i Egypten och att Hamas kanske vinner i Palestina. Självklart har alla nickat instämmande, men tyvärr inte menat det. Jag anser att det var ett misstag av omvärlden (och ett totalt bortsopande av Bush trovärdighet vad gäller The Greater Middle East ) att ta avstånd från den regering som valdes efter det kanske mest demokratiska val som arabvärlden upplevt. Istället för att visa det palestinska folket att man uppskattade att man genomfört ett demokratiskt val under mycket svåra omständigheter och ockupation gjorde omvärlden tvärtom. Sämst var Javier Solana, EUs utrikespolitiska talesman, som före valdagen varnade palestinierna för att välja fel. Om det nu hade någon påverkan på valresultatet så var det självklart en annan än den Solana önskade. Hur ska ett folk få efterlängtad förändring om valsedeln inte tillåts betyda någonting? Självklart klingar omvärldens rop på demokrati i Mellanöstern nu ihåligt och hycklande. För mig som demokratisk fundamentalist är det ett allvarligt bakslag som kommer att ge långsiktiga efterverkningar. Tyvärr orkade inte Sverige stå upp för det självklara; att en svensk regering alltid måste vara beredd att ha en dialog även med regeringar som är odemokratiska eller fundamentalistiska. En dialog betyder inte att man accepterar den andres politik, tvärtom är det ju faktiskt så att det ofta är särskilt viktigt att ha en dialog med de vars åsikter man ogillar. Nu kan vi tyvärr se det fruktansvärda resultatet av omvärldens isolering av en demokratiskt vald regering i Palestina. Jag försöker nu i mina samtal med politiker över hela världen, med anledning av en annan uppseglande storkonflikt, mana till besinning genom att säga att Irans president är mer demokratiskt vald än kungafamiljen i Saudiarabien. Och kan man tala med den ene kan man väl tala med den andre. Alla nickar instämmande. Men fattar de budskapet? Publicerad i Tiden nr 5 oktober 2007