Flexibla arbetstider och utträde från arbetsmarknaden

Flexibla arbetstider och utträde från arbetsmarknaden en forskningsöversikt Pensionsåldersutredningen (S 2011:05)

Pensionsåldersutredningen 103 33 Stockholm Tfn 08-405 10 00 www.pensionsaldersutredningen.blogspot.com Omslag: Elanders Sverige AB Tryckt av Elanders Sverige AB Stockholm 2013

Förord Pensionsåldersutredningens uppdrag är att analysera hinder för ett längre arbetsliv samt föreslå förändringar som kan leda till att fler äldre arbetar längre. Hindren kan vara åldersgränser i trygghetssystemen men också arbetsförhållanden och attityder i samhället. Målet är att höja den faktiska pensionsåldern och att öka antalet arbetade timmar i ekonomin. För att inbjuda till debatt och för att bidra till utredningens arbete har ett antal rapporter beställts av forskare och experter. Författarna ansvarar för innehåll och bedömningar i rapporterna men de utgör ett värdefullt underlag till utredningens arbete. Rapporten har författats av Gabriella Sjögren Lindquist, docent i nationalekonomi, Institutet för social forskning, Stockholms universitet. Viktoria Bergström, sekreterare i utredningen, har ansvarat för arbetet med rapporterna. Marja Lemne har biträtt utredningen med redaktionell granskning. Utredningsarbetet kan följas på www.pensionsaldersutredningen.blogspot.com. Ingemar Eriksson, Särskild utredare

Innehåll 1. Inledning... 7 2. Delpensionssystemet i Sverige... 8 2.1. Delpensionen och arbetsutbudet i Sverige... 10 2.2. Vem går i delpension?... 12 3. Flexibla arbetstider och delpensioner i andra länder... 23 3.1. Flexibla arbetstider för äldre i Tyskland... 24 3.2. Delpension i Österrike... 24 3.3. Delpension i Nederländerna... 25 3.4. Reducerad arbetstid och pensionering i Portugal... 26 3.5. Delpension och planerad pension i Finland... 27 3.6. Flexibla arbetstider och äldres arbetsutbud i Storbritannien... 28 3.7. Delpension och pensioneringstidpunkt i USA... 29 3.8. Deltidsarbete och pensionering i EU... 31 4. Sammanfattning... 31 Referenser... 33 5

1. Inledning Ett argument som ofta framförs för att äldre ska stanna längre i arbetskraften är behovet av flexibla arbetsvillkor och då framför allt möjligheten att arbeta färre timmar. Deltidsarbete bland äldre kan ha olika effekter på det totala arbetsutbudet. Att äldre arbetar deltid behöver inte minska det totala antalet arbetade timmar för denna grupp utan kan innebära att de som annars skulle ha lämnat arbetskraften helt (med hjälp av t.ex. tidigt uttag av ålderspension, förtidspension eller genom sjukförsäkringen) orkar fortsätta arbeta till viss del och därmed bidra till att det totala antalet arbetade timmar ökar. Den här rapporten går igenom nationell och internationell forskning om sambandet mellan flexibla villkor för äldre vad gäller arbetstider och deras arbetskraftsdeltagande. Olika länder har valt skilda lösningar vad gäller flexibla arbetstider för äldre. I en del länder har den äldre arbetskraften möjlighet att ta ut delpension och arbeta deltid, ofta under förutsättning att arbetsgivaren går med på minskad arbetstid. I andra länder har det lagstiftats om att äldre har rätt att gå ned i tid och arbeta deltid, dock utan möjlighet till delpension. I genomgången av forskningen har jag inte funnit någon studie som har använt en empirisk metod som kan visa kausala samband mellan flexibla arbetstider och arbetskraftsdeltagande bland de äldre. Studierna som tas upp i översikten undersöker om det finns ett samband mellan flexibla arbetstider och äldres arbetskraftsdeltagande. Forskarna kan dock inte visa att det är just de flexibla villkoren som har lett till att arbetskraftsdeltagandet har påverkats utan det kan t.ex. vara demografiska förändringar eller konjunkturcykler som bidrar till detta. Översikten täcker flexibla arbetstider och arbetskraftsdeltagande i Sverige, Finland, Nederländerna, Portugal, Storbritannien, Tyskland, USA, Österrike samt EU. Det finns även möjlighet för äldre att minska sin arbetstid i bl.a. Belgien, Danmark, Frankrike och Spanien. Tyvärr finns ingen forskning om hur systemen i dessa länder samvarierar med arbetsutbudet. 1 1 Det belgiska systemet diskuteras i Devisscher (2004) och Devisscher och Sanders (2008). Systemen i Danmark, Spanien och Frankrike beskrivs i t.ex. Belloni m.fl. (2006). 7

2. Delpensionssystemet i Sverige I Sverige fanns det en möjlighet att gå i delpension mellan åren 1976 och 2000 inom ramen för det svenska socialförsäkringssystemet. Personer som var mellan 60 och 65 år som sänkte sin arbetade tid med minst 5 timmar i veckan och arbetade minst 17 timmar och högst 35 timmar i veckan kunde få delpension om ca 65 procent av bortfallet i inkomst. 2 Detta innebar t.ex. att vid en minskning från heltid till halvtid uppgick den totala inkomsten (delpension och arbetsinkomst) till ca 82,5 procent av heltidslönen för lönedelar under takbeloppet i den allmänna pensionen. Tjänstepensioner kompletterade delpensionen för dem med kollektivavtal, med undantag för arbetare i privat sektor. I och med pensionsöverenskommelsen 1994 beslöts att delpensionen skulle avskaffas och de sista delpensionerna beviljades år 2000. Delpensionen var mycket populär. I början av 1990-talet mottog 15 20 procent av alla i åldern 60 64 år med sjukpenninggrundande inkomst delpension. En övergång från heltid (40 timmar) till halvtid (20 timmar) var den vanligaste reduktionen och valdes av 36 procent av deltidspensionärerna. Näst vanligast var att minska arbetstiden till 80 procent av heltid vilket gjordes av 20 procent. Den genomsnittliga arbetstiden för delpensionärerna var knappt 25 timmar (siffrorna avser år 1993) (Wadensjö, 2003). Andelen med delpension minskade sedan successivt fram till år 2000 då endast 3 procent av dem i åldern 60 64 år med sjukpenninggrundande inkomst var delpensionärer. I det gamla delpensionssystemet förelåg det ingen rätt för äldre att arbeta deltid. I förarbetena till delpensionsförsäkringen anges att arbetsmarknadens parter ges ansvaret att skapa deltidsarbeten till äldre. Arbetsmarknadens parter slöt kollektivavtal där arbetsgivarna rekommenderades att bevilja arbetstagarna deltidsarbete eller positivt pröva möjligheten till deltidsarbete vid önskan om delpension efter införandet av delpensionsförsäkringen (SOU 1986:47, s. 77 78). I en motion till socialförsäkringsutskottet (motion 1987/88:Sf277 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (S)) föreslogs att arbetsgivarens vetorätt vid delpension skulle avskaffas då motionärerna fått uppfattningen att arbetsgivare vägrade anställda att gå ned till deltid. Utskottet avstyrkte bifall till motionen då de utifrån den pensionsutredning som presenterade i 2 Ersättningsnivån och lägsta åldern för uttag varierade över åren, se Wadensjö och Sjögren (2000) för en kartläggning av regelförändringar av delpensionen. 8

SOU 1986:47 kom till slutsatsen att arbetsgivarna i stor utsträckning hade skapat förutsättningar för att äldre anställda skulle kunna gå i delpension (Utskottsbetänkande 1987/88: SfU25). Även i dagens pensionssystem finns det möjlighet att ta ut pensionen på deltid (¼, ½ eller ¾ av pensionen) och fortsätta att arbeta på deltid från 61 års ålder, men arbetstagarna har ingen rätt att gå ned till deltid. Intresset för att ta ut sin pension på deltid är svagt men växande. År 1999 hade drygt 4 000 gjort deltidsuttag. Antalet hade ökat till drygt 20 000 år 2012. Detta motsvarar mellan 1 2 procent av alla pensionärer. Andelen som tar ut sin ålderspension på deltid har varit konstant mellan 1999 och 2012 trots att antalet har ökat, eftersom det totala antalet pensionärer har ökat med knappt 400 000 under samma period. 3 Kollektivavtalade delpension Inom den offentliga sektorn finns det kollektivavtalade delpensioner. I den statliga sektorn infördes delpensionen år 2003 och i kommuner och landsting år 2007. I den statliga sektorn kan en anställd som är mellan 61 och 65 år gå i delpension om arbetsgivaren samtycker. Arbetstiden kan minskas med högst 20 timmar per vecka. Det är den enskilde arbetsgivaren som finansierar hela delpensionen. För att beräkna delpensionen multipliceras den procentuella arbetstidsminskningen med lönen. Detta belopp multipliceras sedan med 60 procent, vilket är storleken på delpensionen. Exempelvis blir den totala inkomsten (lön och delpension) 88 procent av tidigare lön om arbetstiden minskas från 100 till 70 procent. Går en statsanställd ner från heltid till halvtid blir den totala inkomsten 80 procent av heltidslönen. Om lönen i deltidsarbetet ökar, räknas delpensionen om för att följa löneökningen. När den delpensionerade fyller 65 år upphör delpensionen och delpensionären får nu välja mellan att ta ut sin allmänna ålderspension och avtalade ålderspension eller återgå i full tjänst. Delpensionen för statligt anställda är inte pensionsgrundande inom det allmänna pensionssystemet. Detta betyder att den som väljer att gå i delpension går miste om pensionsrätter i det allmänna pensionssystemet. Däremot påverkas varken storleken på den förmånsbestämda eller avgiftsbestämda tjänstepensionen då arbets- 3 Källa: Egna beräkningar utifrån statistiken på www.pensionsmyndigheten.se. 9

givaren fortsätter att betala in pensionspremier. 4 Tjänstepensionen beräknas således som om delpensionären hade arbetat fram till ordinarie pensionsålder utan arbetstidsförkortning. Enligt de kommunala deltidsavtalen ska detaljer för pensionsnivå, pensionsålder etc. göras upp i lokala förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare. I det centrala avtalet (KAP-KL) klargörs dock att delpensionen, kallad partiell särskild avtalspension, kan betalas ut till 67 års ålder och inte endast till 65 som i det statliga avtalet. 2.1. Delpensionen och arbetsutbudet i Sverige Det finns ett fåtal studier där de svenska delpensionssystemen har studerats. Studierna över de svenska delpensionssystemen är inte eniga om delpension ökar eller minskar det totala arbetsutbudet. Hansson Brusewitz (1992) använder sig av Levnadsnivåundersökningen (LNU) från 1981 när han undersöker vad som skulle hända med arbetskraftsdeltagandet bland män i åldrarna 60 till 64 år om delpensionssystemet skulle slopas. Beroende av vilken simuleringsmodell han använder får han olika resultat. Enligt en atemporal (tidsoberoende) modell skulle det genomsnittliga antalet arbetade timmar öka med 8 procent om delpensionssystemet avskaffades. Används i stället en livscykelmodell ökar antalet arbetade timmar åren innan en individ kan ta ut delpension för att individen vill få en högre framtida delpension (storleken är beroende av inkomsten innan delpensionstillfället). Detta innebär, enligt livscykelmodellen, att det genomsnittliga antalet arbetade timmar under livstiden skulle minska om delpensionssystemet avskaffas. Observera att simuleringarna baseras på ett litet urval om 294 män. Sundén (1994) undersöker hur arbetsutbudet påverkas av möjligheten att gå i delpension. Med hjälp av tvärsnittsdata för åren 1974 och 1981 hämtade från Levnadsnivåundersökningarna (LNU) visar Sundén att knappt 60 procent av männen och 40 procent av kvinnorna som valde delpension skulle ha valt att fortsätta arbeta heltid om delpensionsförmånen inte funnits. Vidare skulle knappt 40 procent av männen och ca 55 procent av kvinnorna ha lämnat arbetskraften med hjälp av förtidspension (sjukpension). Sundén visar även att arbetskraftsdeltagandet ökade men att det totala 4 Arbetsgivaren bär inte hela kostnaden, utan samtliga statliga arbetsgivare medfinansierar premierna kollektivt. 10

antalet arbetade timmar i ekonomin minskade i och med införandet av delpensionen. Män i fysiskt krävande yrken hade en något högre sannolikhet att gå i delpension än män i andra yrken. För kvinnor förelåg inga skillnader mellan olika yrkesgrupper. Resultaten i Sundéns studie baseras dock på ett litet urval; 445 individer från 1974 års undersökning, dvs. före införandet av delpensionen, och 375 individer från 1981 års undersökning. Utifrån resultaten från Sundéns studie beräknar Wadensjö (2006) effekten av att delpensionen finns i fråga om antalet arbetade timmar under åren 1991 och 1994. Wadensjö utgår i sina beräkningar från att individernas pensioneringsbeteende är detsamma under 1991 och 1994 som under 1974 och 1981, men påpekar att det inte kan uteslutas att detta har förändrats över tiden. Wadensjö finner att det totala antalet arbetade timmar har ökat till följd av det dåvarande delpensionssystemet, särskilt för kvinnor. Även Riksförsäkringsverket gjorde en uppföljning och utvärdering av delpensionssystemet år 1984 (Riksförsäkringsverket, 1984) där man bl.a. försöker svara på om delpensionssystemet minskar förslitning och hälsoproblem bland äldre arbetstagare och om möjligheterna för äldre att var kvar i arbetslivet ökar. Uppföljningen visar att konsumtionen av sjukvård är lika stor efter den allmänna pensionsåldern för dem som gick i delpension som för dem som inte gick i delpension, vilket de tolkar som att delpensionen inte haft någon positiv effekt för hälsan. Riksförsäkringsverket konstaterade även att arbetsmarknadssituationen för de äldre hade försämrats sedan 1976 och att delpensionen kan ha minskat belastningen på arbetslöshetsförsäkringen och förtidspensioneringen av arbetsmarknadsskäl. De pekar på att delpensionen eventuellt kan ha motverkat ett definitivt utträde för äldre. Dessa slutsatser dras dock utifrån deskriptiv statistik över arbetsmarknadssituationen för de äldre. Riksrevisionen (2008) har gjort en granskning av det kollektivavtalade delpensionssystemet i den statliga sektorn. Riksrevisionen genomförde 2007 en enkät bland statligt anställda delpensionärer och chefer i den statliga sektorn där respondenterna har fått bedöma hur arbetsutbudet skulle sett ut om delpension inte skulle ha beviljats. Bland dem som beviljats delpension svarade 65 procent att de inte skulle ha minskat sin arbetstid om de inte beviljats delpension. Arbetsgivarna var av en annan uppfattning. Enligt deras bedömning skulle endast 28 procent ha behållit den arbetstid de hade innan de blev beviljade delpension om de inte hade fått delpension. Arbetsgivarnas bedömning var även att 18 procent av delpensio- 11

närerna skulle ha blivit sjukskrivna om de inte beviljats delpension. Bland arbetstagarna svarade 9 procent av delpensionärerna att de skulle blivit sjukskrivna om de inte fått delpension. Utifrån enkätresultaten anser Riksrevisionen att arbetsutbudet troligen har minskat till följd av det kollektivavtalade delpensionssystemet. Andra studier om delpension som inte direkt berör effekten på arbetsutbudet är Hallberg (2008) som beräknar ekonomiska incitament i det avtalade delpensionssystemet i den statliga sektorn och Lachowska m.fl. (2008) som undersöker vilka faktorer som påverkar om någon går i kollektivavtalad delpension vid Stockholms universitet. 2.2. Vem går i delpension? I diskussionerna kring huruvida äldre skulle orka arbeta längre om det fanns ett delpensionssystem utgår man ofta från att det är de som arbetar i fysiskt krävande yrken som har ett behov av att gå i delpension. Det är därför av intresse att undersöka vilka som faktiskt tog ut delpension. Riksförsäkringsverket (2001) genomförde en undersökning över vilka det var som beviljades delpension år 2000. Antalet delpensionärer hade minskat kraftigt, från runt 45 000 50 000 under början av 1990-talet till knappt 8 000 det år som undersökningen avser. Vi kan därför inte vara helt säkra på att fördelningen av delpensionärerna mellan kön och yrken såg likadan ut tio år tidigare, då bl.a. villkoren var mer förmånliga, men undersökningen av deltidspensionärerna år 2000 bjuder på intressanta resultat. Riksförsäkringsverket har information om vilken arbetslöshetskassa som delpensionärerna tillhör, vilket de använder för att belysa vilka yrken som delpensionärerna har. Ledarna (fackförbund för chefer) har störst andel medlemmar med delpension (54 av 10 000 medlemmar) följt av Kommunaltjänstemännen (46 av 10 000 medlemmar), SIF (nuvarande Unionen, 44 av 10 000 medlemmar) och Akademikerna (34 av 10 000 medlemmar). Först efter dessa tjänstemannaförbund kommer Metallarbetarna (29 av 10 000 medlemmar). Minst andel medlemmar med delpension har Kommunalarbetarna (10 av 10 000 medlemmar) och Handelsanställdas förbund (17 av 10 000 medlemmar). Observera att andelarna avser antalet delpensionärer av medlemmar i alla åldrar i a-kassorna, inte endast av dem som kan beviljas delpension. I rapporten redovisas även antalet medlemmar i 12

varje kassa som har delpension. Störst antal har SIF med 1 600 medlemmar med delpension, följt av Akademikernas a-kassa med drygt 1 400 medlemmar. Kassan med tredje störst antal medlemmar är Metallarbetarna med knappt 1 000 medlemmar med delpension. Utifrån arbetslöshetskassemedlemskap har delpensionärerna delats in i tjänstemän, arbetare samt övriga. 5 Knappt 9 procent av delpensionärerna var inte medlemmar i någon arbetslöshetskassa. Bland delpensionärerna var 56 procent tjänstemän, en tredjedel arbetare och knappt 2 procent tillhörde gruppen övriga. I Riksförsäkringsverket utvärdering av delpensionen från 1984 finns också en analys över vilka som fick delpension uppdelat efter arbetslöshetskassor. Tyvärr har inte alla kassor inkluderats, utan endast de 13 största kassorna för män respektive kvinnor. Bland männen delpensionerades framför allt medlemmarna i Metallindustriarbetarna, Träindustriarbetarna och Industritjänstemännen år 1980 (se tabell 1). Bland kvinnorna är det framförallt metallindustriarbetarna, industritjänstemännen, livsmedelsarbetarna, kommunaltjänstemännen och beklädnadsarbetarna som tog ut delpension. Även bland kvinnorna i Akademikernas a-kassa fanns en stor andel som tog ut delpension. Lägsta andelarna med delpension finner vi för statsanställda kvinnor och kvinnliga medlemmar i Kommunalarbetarna och statsanställda män och män i Akademikernas a-kassa. 5 I gruppen tjänstemän ingår Akademikerna, Farmacitjänstemännen, Finansförbundet, Försäkringstjänstemännen, Tjänstemannaförbundet HTF, Journalisterna, Kommunaltjänstemännen, Lärarna, SIF, Skog och Lantbrukstjänstemännen och Statstjänstemännen. I gruppen arbetare ingår SEKO, Byggnads, Elektrikerna, Fastighetsanställda, Försäkringsanställda, Grafiker, Hamnarbetarna, Handelsanställda, Hotell och restaurang, Industri, Svenska Kommunalarbetareförbundet, Skogs- och träfacket, Sveriges arbetare, Sveriges fiskare, Sveriges teaterverksamma och Transport. I gruppen övriga ingår medlemmar i Ledarna, Petroleumhandlarna, Småföretagarna, Säljarna, Alfa, Svensk Handel och Arbetsgivarna. 13

Källa: Riksförsäkringsverket (1984). Resultaten i Riksförsäkringsverkets rapporter pekar mot att det inte behöver vara de grupper som man i diskussionen om delpension och arbetsutbud generellt tänker behöver en delpension för att orka fortsätta arbeta högre upp i åldrarna som faktiskt tar ut delpension. Detta är ett område som bör undersökas närmare i samband med diskussioner om att införa ett nytt delpensionssystem. Ett första steg genomförs här genom en deskriptiv analys av vilka delpensionärerna var mellan 1982 och 1999. (Systemet infördes 1976 och avskaffades 2000.) Datamaterialet som används är SCB:s Longitudinella individdatabas, LINDA. LINDA består av ett representativt urval av ca 6 procent av dem som är registrerade hos Skatteverket varje år. Det bör dock poängteras att denna deskriptiva analys inte ersätter behovet av en fullständig utredning om delpensionssystemet och dess effekter. Figur 1 och 2 visar andelen av 61 64-åringarna som är delpensionärer uppdelade efter utbildningsnivå. Andelen som varit delpensionärer har varierat kraftigt över tiden. I början av 1980-talet hade 14

över 20 procent av männen och 15 procent av kvinnorna delpension. Ersättningsnivån var 65 procent när delpensionen infördes. År 1980 sänktes ersättningsnivån till 50 procent. Vi ser att andelen med delpension sjunker under början av 1980-talet samtidigt som ersättningsnivån sänktes. År 1987 höjs ersättningsnivån åter till 65 procent och vi ser samtidigt en uppbromsning och svag uppgång i andelen med delpension. Under 1992 försökte regeringen vid två tillfällen att förändra delpensionen; först genom att besluta att inga nya delpensioner skulle beviljas, sedan genom att föreslå en sänkt ersättningsnivå för nybeviljade delpensioner (Wadensjö och Sjögren, 2000). Vi ser en uppgång av antalet delpensioner från 1992 och de efterföljande åren, vilket skulle kunna tolkas som att många försökte föregå en framtida försämring av delpensionen genom att söka om delpension snarast. Det var vanligare bland dem med högre utbildning att ha delpension än dem med lägre utbildning. 6 Bland kvinnorna är det framför allt högskoleutbildade som har delpension. Lägst andel med delpension finner vi bland kvinnor med förgymnasial utbildning om högst 9 år. Bland männen har lika stora andelar av dem med högskoleutbildning som dem med minst treårig gymnasieutbildning delpension. Andelen med delpension är lika låg bland männen med förgymnasial utbildning om högst 9 år som bland männen med högst två års gymnasieutbildning. Källa: Egna beräkningar utifrån LINDA 1982 1999. Notera: Forskarutbildade är inte inkluderade. Det saknas uppgift om utbildning för ca 5 procent av individerna i urvalet. 6 Forskarutbildade ingår inte i analysen. 15

Källa: Egna beräkningar utifrån LINDA 1982 1999. Notera: Forskarutbildade är inte inkluderade. Det saknas uppgift om utbildning för ca 5 procent av individerna i urvalet. Figur 1 och 2 visar således att det är de med högre utbildning som oftast har använt delpensionssystemet. En följdfråga blir då hur arbetskraftsdeltagandet ser ut bland dem med lägre utbildning som troligtvis har de mer fysiskt krävande arbetena? Har de t.ex. lämnat arbetskraften med förtidspension? Är det så att de högutbildade lämnar arbetskraften med delpension och de lågutbildade med förtidspension på del- eller heltid? Andelarna hög- och lågutbildade i åldrarna 61 64 år som har hel förtidspension redovisas i figur 3 och 4 och andelarna med förtidspension på deltid redovisas i figur 5 och 6. Vi ska komma ihåg att förtidspension på grund av rena arbetsmarknadsskäl infördes 1976 vilket innebar att långtidsarbetslösa kunde få förtidspension. Ett fenomen som i folkmun kallades 58,3-pensioner utvecklades efter detta. Dessa innebar att äldre arbetstagare, som egentligen var skyddade av LAS, undantogs från turordningsreglerna och sades upp vid 58 år och tre månaders ålder för att gå på a-kassa i 450 dagar och sedan förtidspensioneras från 60 års ålder till följd av arbetsmarknadsskäl. Under a-kasseperioden lämnades även kompensation genom kollektivavtalet. Först 1991 stramades kraven för att beviljas förtidspension åt något så att en förtidspension bara skulle beviljas om det fanns medicinska skäl i kombination med arbetsmarknadsskäl. Från och med 1997 ska enbart medicinska skäl kunna ligga till 16

grund för förtidspensionering. Dessa regler för förtidspension innebär att andelarna med förtidspension i figurerna 3 6 inte nödvändigtvis avspeglar de äldres medicinska problem utan även arbetsmarknadsproblem. Vi ser att den stora majoriteten som har förtidspension under den här perioden har en hel förtidspension och att denna grupp är stor och växande. Det är de med lägst utbildning som har de största andelarna med förtidspension, både bland män och bland kvinnor, vilket är det motsatta till vad vi såg för delpensioneringen. Under de högsta noteringarna i början på 1990-talet hade en tredjedel av både männen och kvinnorna i åldrarna 61 64 år med förgymnasial utbildning om högst 9 år en hel förtidspension. Samtidigt hade knappt 15 procent av de högskoleutbildade männen och kvinnorna en hel förtidspension. Att de med lägst utbildning löper störst risk att ha förtidspension kan som sagt både bero på att de har sämre hälsa, men också att de har sämre möjligheter på arbetsmarknaden under strukturomvandlingar. 7 Källa: Egna beräkningar utifrån LINDA 1982 1999. Notera: Forskarutbildade är inte inkluderade. Det saknas uppgift om utbildning för ca 5 procent av individerna i urvalet. 7 Se t.ex. Sjögren Lindquist (2006, 2011) för en analys av hur äldre arbetskraft med olika utbildningsnivåer klarat sig på arbetsmarknaden mellan 1980 och 2007. 17

Den andel som har en förtidspension på deltid har varit relativt stabil mellan 1982 och 1999 och ökat något från runt tre till knappt fem procent. Det föreligger ingen större skillnad mellan individer med olika utbildningsnivå. För män gäller att en lägre andel bland dem med högre utbildning har förtidspension på deltid än dem med lägre utbildning. För kvinnor ser vi däremot att andelen som har en förtidspension på deltid är något större bland högskoleutbildade kvinnor. Källa: Egna beräkningar utifrån LINDA 1982 1999. Notera: Forskarutbildade är inte inkluderade. Det saknas uppgift om utbildning för ca 5 procent av individerna i urvalet. Källa: Egna beräkningar utifrån LINDA 1982 1999. Notera: Forskarutbildade är inte inkluderade. Det saknas uppgift om utbildning för ca 5 procent av individerna i urvalet. 18

Källa: Egna beräkningar utifrån LINDA 1982 1999. Notera: Forskarutbildade är inte inkluderade. Det saknas uppgift om utbildning för ca 5 procent av individerna i urvalet. Vi har nu sett att en stor del av både männen och kvinnorna i åldrarna från 61 till 64 år lämnade arbetskraften i förtid på hel- eller deltid. Lägger vi samman andelen som fick antingen delpension eller någon form av förtidspension i början av 1990-talet ser vi att det var ca 45 procent av både de högskoleutbildade kvinnorna och kvinnorna med högst 9 års förgymnasial utbildning som mottog någon av dessa pensioner. De högskoleutbildade kvinnorna hade framför allt delpension och de lägst utbildade kvinnorna hade framför allt hel förtidspension. Bland männen med högskoleutbildning var det drygt 40 procent som hade delpension eller förtidspension i början av 1990-talet. Andelen män med folkskola/grundskola som hade förtidspension eller delpension under samma period var drygt 55 procent. Figurerna har även visat att andelen högutbildade som har delpension är ungefär lika stor bland både män och kvinnor. Detta gäller även förtidspensionen ungefär en lika stor andel av de högskoleutbildade männen och kvinnorna har förtidspension. Bland dem med lägst utbildning är däremot andelen män med delpension mer än dubbelt så stor som andelen kvinnor med delpension. Det är dock ingen större skillnad mellan andelen män och kvinnor med förtidspension bland dem med lägst utbildning. 19

En fråga som väcks utifrån detta är om det är så att det finns könsskillnader i andelen som har delpension inom yrken, eller om det är så att könsskillnaderna i delpension bland dem med lägst utbildning beror på att män och kvinnor återfinns i olika yrken med olika traditioner vad gäller att ansöka om delpension. Är det t.ex. så att lågutbildade män och kvinnor inom tillverkningsindustrin i lika stor utsträckning har delpension och att den genomsnittliga könsskillnaden har uppkommit till följd av en könssegregerad arbetsmarknad där lågutbildade kvinnor arbetar i branscher där få ansöker om delpension och lågutbildade män i branscher där många ansöker om delpension? Eller är det så att andelen lågutbildade kvinnor med delpension är lägre än andelen lågutbildade män med delpension inom varje bransch? Figurerna 7 10 visar andelen män respektive kvinnor med olika utbildningsnivåer som arbetar deltid och har delpension i ett antal utvalda branscher. Vi ser att andelen delpensionärer med högst tvåårig gymnasieutbildning är högst för männen inom tillverkningsoch utvinningsindustrin, bygg och anläggning samt handel. Bland kvinnorna med högst tvåårig gymnasieutbildning är andelen delpensionärer störst inom tillverknings- och utvinningsindustrin följt av transport och handel. Andelen som har delpension är betydligt lägre inom vård och omsorg för både män och kvinnor med högst tvåårig gymnasieutbildning. Vi ser att det finns skillnader mellan branscherna i andelen delpensionärer med högst tvåårig gymnasieutbildning, där t.ex. den kvinnodominerade omsorgsbranschen har en liten andel delpensionärer och den manligt dominerade tillverknings- och utvinningsindustrin och byggbranschen har en stor andel delpensionärer. Vi ser också att det finns könsskillnader inom branscherna, andelen män som får delpension och har högst tvåårig gymnasieutbildning är högre både inom t.ex. tillverknings- och utvinningsindustrin, inom vård och omsorg och sjukvård (kvinnodominerad) samt inom handel (könsintegrerad bransch). Undantaget är transportsektorn där andelen kvinnor med högst tvåårig gymnasieutbildning som har delpension är högre än andelen män som har delpension. Vi kan iaktta ett liknande könsmönster bland de högutbildade. Bland männen med minst treårig gymnasieutbildning är andelen delpensionärer störst inom tillverknings- och utvinningsindustrin, bygg och anläggning samt handel precis som för de lågutbildade. Andelen delpensionärer är även stor inom transport för de högutbildade männen. Andelen delpensionärer bland de högutbildade 20

männen är lägre inom sjukvård och vård och omsorg än i övriga branscher precis som för männen med lägre utbildning. Andelen med delpension inom sjukvård och vård och omsorg är dock högre bland de högutbildade männen än bland de lågutbildade männen. För kvinnor med minst treårig gymnasieutbildning är skillnaderna i andelen delpensionärer mellan branscherna mindre än för kvinnor med lägre utbildning. Andelen högutbildade kvinnor inom sjukvård som har delpension är lika stor som andelen i de mansdominerade branscherna. Precis som för männen är andelen kvinnliga delpensionärer med minst treårig gymnasieutbildning inom vård och omsorg mycket större än andelen kvinnliga delpensionärer med kortare utbildning. Sammanfattningsvis gäller både för dem med lägre och dem med högre utbildning att andelen delpensionärer är störst i de mansdominerade branscherna och lägst i de kvinnodominerade. Skillnaden i andelen delpensionärer mellan könen inom en bransch är större mellan dem med lägre utbildning än mellan dem med högre utbildning. Att andelen delpensionärer är låg bland kvinnor som har relativt låg utbildning jämfört med män med lika lång utbildning beror både på att de arbetar i olika branscher, men även på att det råder könsskillnader inom branscherna för samma utbildningsnivå. Källa: Egna beräkningar utifrån LINDA 1982 1999. Notera: Forskarutbildade är inte inkluderade. Det saknas uppgift om utbildning för ca 5 procent av individerna i urvalet. 21

Källa: Egna beräkningar utifrån LINDA 1982 1999. Notera: Forskarutbildade är inte inkluderade. Det saknas uppgift om utbildning för ca 5 procent av individerna i urvalet. Källa: Egna beräkningar utifrån LINDA 1982 1999. Notera: Forskarutbildade är inte inkluderade. Det saknas uppgift om utbildning för ca 5 procent av individerna i urvalet. 22