Marie-Louise Karlander M6 Dagfolkhögskolan Trollhättan Våren 1997
Innehållsförteckning Inledning... 2 Olof Palme... 3 Tidigt internationellt intresse... 3 Från borgare till socialist... 3 Kommunikationer och utbildning... 3 Hårdför debattör... 4 Statsminister 1969... 4 Internationell roll... 4 Åter vid makten... 5 Omstridd men hyllad... 5 Källförteckning... 6 1
Inledning Jag har alltid varit intresserad av Olof Palme. En stor man i svensk politik. Det finns så många frågetecken kring mordet. Förmodligen blir det aldrig uppklarat. Det har gått för lång tid. Svårt för familjen att inte veta vem som mördade honom. 2
Olof Palme Olof Palme föddes i Stockholm 1927, i en överklassfamilj. I släkten finns ämbetsmän, bankmän och jurister. Olof var bara sju år när fadern dog. Familjen Palme hade många internationella kontakter. Mamman kom från Lettland och talade tyska hemma. Olof lärde sig tidigt tala både franska och engelska obehindrat. Han tog studenten redan som 17 åring vid Sigtuna humanistiska internatläroverk. När han var 21 år avlade han en Bachelor of Art-examen vid Kenyon College i Ohio i USA. Som 24 åring år 1951 tog han en svensk juridisk kandidatexamen. Samma år valdes han till ordförande i Sveriges Förenade Studentkårer. Tidigt internationellt intresse Internationella frågor var Olof Palme tidigt intresserad av. Under några år växte det då han reste och levde mycket utomlands. Han deltog 1948 i protester i Prag mot kommunisternas maktövertagande i Tjeckoslovakien med hjälp av sovjetiska ockupationsstyrkor. År 1949 gifte han sig där med en tjeckiska för att hjälpa henne komma ur landet. De skildes när detta hade lyckats. Vid denna tid gjorde Palme också en lång resa genom Asien till bl a Indien, Ceylon, Burma, Thailand, Singapore och Indonesien. Nyligen hade flera av dessa fattiga länder fått sin självständighet från europeiska kolonialmakter. De sociala orättvisor han kunde se där upprördes han över. Grunden till det stora intresse han visade för frågor som rörde nationell frigörelse, internationell rättvisa och utvecklingen i den tredje världen lades under denna och senare resor i fattiga u-länder. Från borgare till socialist Palme började överge de borgerliga idéerna under studentåren. I den form som socialismen presenterades av den radikale socialdemokratiske finansministern och ideologen Ernst Wigforss intresserade han sig för. 1953 tog han det verkligt stora steget in i politiken, när han blev Tage Erlanders personlige sekreterare. Han var även studieledare inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU. Han valdes in i riksdagens första kammare som representant för socialdemokraterna från Jönköpings län i valet 1957. År 1963 kom han in i regeringen som konsultativt statsråd och var då knuten till statsrådsberedningen, dvs statsministerns stab. Kommunikationer och utbildning Palme blev kommunikationsminister år 1965. Han fick ansvar för övergången till högertrafik och införandet av en andra TV-kanal. Två år senare, 1967, utsågs Palme till utbildningsminister. Han hamnade därigenom i hetluften i samband med studentrevolten 1968. Där mötte han nu en ny och yngre studentgeneration. Han måste försvara det etablerade skolsystemet mot studenternas kritik. Palme bidrog samma år till att försämra Sveriges relationer med USA. Det skedde när han deltog i en stor demonstration i Stockholm mot USA:s allt intensivare krigföring i Vietnam. Sida vid sida med det kommunistiska Nordvietnams Moskvaambassadör gick han i demonstrationståget till den amerikanska ambassaden. Följden av det blev att USA kallade 3
hem sin ambassadör i Stockholm. Palmes agerande väckte entusiasm inom det socialdemokratiska partiet. I 1968 års valkampanj var han en av de mest framgångsrika socialdemokratiska talarna. I detta val, som blev Tage Erlanders sista som statsminister, fick socialdemokraterna mer än 50 procent av rösterna. Hårdför debattör Unga radikala väljare lockade Palme genom att gå hårt ut mot politiska motståndare och företrädare för näringslivet. Ungdomsväljarna såg i honom en ny och mera entusiasmerande ledare än de övriga i den socialdemokratiska toppen. Det fanns många socialdemokrater som var rädda för att han skrämde bort väljare. Palme var ofta arrogant i debatter med politiska motståndare. Med en del politiska ledare var det svårt för honom att nå överenskommelser. Palme, med sin vassa tunga, kunde ibland såra människor. Åhörare hade svårt att följa med i svängarna för hans snabba intellekt. När han ville kunde han tala med vardagsmänniskor under besök på arbetsplatser eller via radio och TV på ett enkelt och rakt sätt. Bland vanligt folk gick hans politiska budskap förvånansvärt väl hem. Statsminister 1969 Tage Erlander avgick som statsminister och som ledare för det socialdemokratiska partiet hösten 1969. Olof Palme, hans medarbetare under 16 år, var då en nästan självskriven kandidat att ta över dessa båda poster. En del ledande socialdemokrater menade visserligen att Palme fortfarande var för ung, bara 42 år, men flertalet såg i honom en ledare som med framgång kunde föra partiets politik vidare. Socialdemokraternas försprång till de borgerliga partierna minskade i riksdagsvalen 1970 och 1973. Det blev en klar borgerlig seger i valet 1976. Det var flera orsaker till socialdemokraternas valförlust. Förslaget om löntagarfonderna som LO fört fram, ogillade många. De borgerliga partierna gynnades genom att rösträttsåldern sänktes från 20 till 18 år. För första gången sedan 1930-talet förlorade socialdemokraterna regeringsmakten. En borgerlig koalitionsregering tog över, och under sex år förvisades Palme till rollen som oppositionsledare. Han trivdes inte särskilt med den uppgiften, upprepade gånger cirkulerade rykten om att han tänkte lämna politiken, åtminstone den svenska inrikespolitiken. Internationell roll Palme engagerade sig intensivt i internationell politik under dessa år. Han var medlem av den så kallade Brandtkommissionen, som fick sitt namn efter Västtysklands tidigare förbundskansler Willy Brandt. Därefter fick han sin egen studiegrupp, Palmekommissionen, som hade till uppgift att studera nedrustning. 1982 presenterade den sitt resultat inför FN:s generalförsamling, men väckte ingen större uppmärksamhet. Palme försökte mäkla fred mellan Iran och Irak på uppdrag av FN. Trots många resor mellan Teheran och Bagdad lyckades han inte försona de båda stridande parterna, kriget fortsatte till 1989. 4
Åter vid makten Socialdemokraterna lyckades återta makten i valet 1982. Palme blev på nytt Sveriges statsminister. En period av extrem blockpolitik inleddes. Det berodde framför allt på den hårda ton som rått mellan den socialdemokratiska oppositionen och den borgerliga koalitionen 1976-1982. Palme fick ett tungt ansvar, eftersom han infört ett fränt debattsätt. Den hårda tonen fick politiska konsekvenser. Palme tvingades söka stöd från vänsterpartiet i många frågor för att kunna få majoritet i riksdagen för regeringens propositioner. Omstridd men hyllad Under sin livstid var Palme alltså en mycket omstridd man. Hans arrogans blev ofta bemött med arrogans. I riksdagen kom han i hård ordväxling. Av många har han beskyllts för att ha infört ett onödigt hårt debattklimat i landet. När han uttalade sig om orättvisor i främmande land skrädde han ibland heller inte orden. I främmande huvudstäder ledde det flera gånger till missnöje. Men när han hade mördats erkände även hans motståndare öppet och utan omsvep hans storhet som politiker. Till hans begravning sände även hårt kritiserade länder representanter på hög nivå. Samtidigt hedrades Palme i många länder på ett sätt som kanske ingen svensk före honom, möjligen med undantag för Dag Hammarskjöld. Gator eller torg uppkallades i många städer efter hans namn. Än i dag ser man människor som stannar upp på mordplatsen för att begrunda det som skedde sent på kvällen den 28 februari 1986. Ibland lägger någon en röd ros på gatan där mördaren slog till eller på Olof Palmes grav på kyrkogården strax intill. Källförteckning Fler maktens profiler Natur och Kultur 1991 Bo Kage Carlson 5