Omställningsavtalens ökade roll på den svenska arbetsmarknaden. Irene Wennemo

Omställningsavtalens ökade roll på den svenska arbetsmarknaden Irene Wennemo

Inledning Under senare år har omställningsavtalen mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna setts som allt viktigare. Avtalen består vanligtvis av både aktiva insatser för de som blivit uppsagda på grund av arbetsbrist och av en kompletterande arbetslöshetsersättning. Syftet med dessa avtal har varit att öka tryggheten för de anställda och förbättra deras möjligheter att ta sig vidare till en ny anställning. Arbetsgivarna verkar emellertid ha upplevt avtalen som minst lika positiva. Genom att de anställda erbjuds detta, och genom att den enskilde arbetsgivaren i en uppsägningssituation inte behöver stå för de direkta kostnaderna för insatserna, verkar det underlätta uppsägningsprocessen. Det upplevs uppenbart som en stor fördel. Omställningsavtalen har vuxit fram under en längre tidsperiod och täcker nu i det närmaste hela arbetsmarknaden. Arbetsmarknadens organisationer ser numera positivt på deras existens, även om LO initialt ställde sig mer tveksam till dem. Under senare år har vidare regeringen visade ett mycket större intresse i dem än tidigare. De har med olika åtgärder försökt underlätta förbättringar av avtalen. I dagsläget pågår förhandlingar mellan PTK och Svenskt Näringsliv om att förbättra och bygga ut det avtal som finns för de privatanställda tjänstemännen. Vidare har LO och Svenskt Näringsliv också inlett samtal om bland annat dessa avtal. Existerande avtal och deras bakgrund Omställningsavtalen har vuxit fram successivt på den svenska arbetsmarknaden. Den första ersättningen vid uppsägningar infördes år 1965. Då infördes det så kallade avgångsbidraget för anställda på LO-området som innebar att ett engångsbelopp utbetalades till uppsagda som var över 40 år och hade arbetat hos

samma arbetsgivare 50 månader under den senaste femårsperioden. Under 1970- talet startade också en diskussion om förbättrat stöd vid omställning. Vid denna tid avvisade dock LO införandet av sådana insatser för arbetslösa. De ansåg att omställningen på arbetsmarknaden borde hanteras den statliga arbetsmarknadspolitiken. Det borde inte finnas ytterligare organisationer som gav stöd och hjälp till de som var redan var etablerade på arbetsmarknaden. Tjänstemannaorganisationerna hade inte samma principiella motstånd mot ett avtalat förbättrat stöd för uppsagda tjänstemän. Bland tjänstemännen började arbetslösheten för första gången bli ett reellt problem i början på 1970-talet. De ansåg dessutom att den statliga arbetsmarknadspolitiken var bristande när det gällde stödet till tjänstemännen. Resultatet av förhandlingarna blev ett omställningsavtal för privatanställda tjänstemän som infördes år 1974. Avtalet bestod av två delar. Trygghetsrådet bildades som hade till uppgift att genom framförallt rådgivning hjälpa uppsagda tjänstemän till nya jobb. Deras uppgift var också att ge råd till arbetsgivare och fackföreningar i motsvarande situationer. Dessutom infördes ett avtalat komplement till arbetslöshetsförsäkringen som innebar att tjänstemän fick en högre ersättningsnivå vid arbetslöshet än vad arbetslöshetsförsäkringen gav. Den spelade störst roll för tjänstemän med högre inkomster eftersom taket i a-kassan alltid har varit relativt lågt. Senare, år 1990, infördes ett motsvarande stöd för statligt anställda. Det skedde i samband med de första större uppsägningarna av vissa statligt anställda. Det hade tidigare inte ägt rum några större uppsägningar av statlig personal och avtalet spelade sannolikt en viktig roll för att dessa skulle bli möjliga att genomföra. Detta avtal hade en likartad konstruktion som de privatanställda tjänstemännens. En organisation, Trygghetsstiftelsen, skulle ge rådgivning till uppsagda tjänstemän byggdes upp och en relativt generös avgångsersättning som skulle komplettera a-kassan infördes.

År 2004 hade LO gett upp sitt principiella motstånd mot att bygga upp en parallell till Arbetsförmedlingen. Resultatet blev ett nytt omställningsavtal för privatanställda inom LO. Avgångsbidraget behölls men det kompletterades med Trygghetsfonden TSL. Denna organisation upphandlar företag som levererar omställningsstöd till uppsagda arbetstagare. Efter att detta avtal kommit tillstånd var det enda stora avtalsområde utan omställningsförsäkring de landstings- och kommunalanställda. År 2012 infördes emellertid ett omställningsavtal också för denna sektor. Detta avtal omfattar de som arbetar i kommuner, landsting och kommunala bolag. En omställningsfond bildades som ska erbjuda anställda stöd i omställningen och en kompletterande ersättning vid arbetslöshet. Trygghetsrådet Omställningsavtalet mellan Svenskt Näringsliv och PTK, de privatanställda tjänstemännens förhandlingsorganisation, berörde under 2013 32 000 företag och 850 000 tjänstemän och omsatte ungefär 1,1 miljard kronor. Trygghetsrådet finns på 32 platser i Sverige och har ungefär 230 anställda. Avtalet berör de som blir uppsagda på grund av arbetsbrist. Antalet uppsagda har varierat kraftigt med konjunkturen. De största topparna nåddes under 1990- talskrisen, i början av 2000-talet och år 2009. De senaste åren har antalet uppsagda legat runt 15 000 personer per år. De som blir uppsagda har rätt till en personlig rådgivare och avgångsersättning. De uppsagda kan också få hjälp till nytt jobb, att starta eget företag och få kompetensutveckling. Enligt Trygghetsrådet är deras unika fördelar att de kan omfördela resurser mellan uppsagda tjänstemän som behöver olika mycket stöd för att åter komma i arbete. De har möjlighet att bekosta praktik eller utbildning och de kan ge stöd i upp till 24 månader och även de som tar ett nytt jobb men

väljer att säga upp sig från detta kan återkomma till trygghetsrådet för att få ytterligare insatser. Under 2013 fick 80 procent av de uppsagda ett nytt jobb, åtta procent startade eget företag och sex procent valde att börja studera under en längre tid än sex månader. Två tredjedelar av de som fick en ny anställning fick en tillsvidareanställning och en majoritet fick samma eller högre lön än tidigare. Det visar sig också i uppföljningar av resultaten att de som fått hjälp av Trygghetsrådet är mycket nöjda med denna. PTK har också ett omställningsavtal med Arbetsgivaralliansen och Svensk Scenkonst. Detta avtal har stora likheter med avtalet med Svenskt Näringsliv men har öppnat upp för att ytterligare grupper också ska kunna få del av omställningsstödet. I detta avtal kan också tidsbegränsat anställda och frilansare som vill karriärväxla få rätt till stöd. Dessutom genomförs 2012-15 en försöksverksamhet där de som riskerar att bli uppsagda eller är uppsagda på grund av ohälsa ska kunna få ett personligt omställningsstöd. I de andra omställningsavtalen så hamnar både dessa två grupper utanför rätten till stöd och ersättning. Enligt PTK så har två av dessa förändringar varit väl fungerande. Omställningsstödet till visstidsanställda och de som är uppsagda på grund av ohälsa har fungerat bra och är på väg att permanentas. Däremot har stödet till de som riskerat att bli uppsagda inte fungerat som avsett och kommer sannolikt att försvinna när försöksperioden är slut. TSL och AGB Omställningsavtalet för privatanställda arbetare förändras i grunden år 2004 när trygghetsfonden TSL bildades som gav stöd till uppsagda. TSL omfattar ungefär 100 000 företag och 900 000 anställda och avgiften för verksamhet är ungefär 500 miljoner kronor per år.

TSL valde en annan modell än Trygghetsrådet som byggde om sin verksamhet i egen regi. TSL har till skillnad från dem ett litet kansli som mest fokuserar på upphandling, uppföljning och informationsverksamhet. Omställningsarbetet sker istället av upphandlade bolag. Dessa bolag ska erbjuda individuella coachingsamtal för tillsvidareanställda som blivit uppsagda på grund av arbetsbrist och har arbetat i mer än 12 månader. De ska också ge hjälp till självhjälp för att hitta jobb eller starta eget och ge hjälp att hitta bland samhällets insatser. De upphandlande bolagen får 22 000 kronor per uppsagd i ersättning från TSL för att finansiera verksamheten. Tanken är emellertid att de upphandlade bolagen ska kunna omfördela resurser mellan uppsagda med olika behov av stöd. Det är företag och fack på den arbetsplats som har sagt upp anställda som väljer leverantör av tjänsterna bland bolagen som är upphandlade. Under de senaste åren har ungefär 23 000 personer per år erbjudits omställningsstöd. Under år 2009 var det dock över 60 000 tillsvidareanställda som blev uppsagda och fick rätt till stöd. Den snabba uppgången av antalet uppsagda under 2009 utsatte TSL:s ekonomi för svåra påfrestningar. Hösten 2007 hade LO och Svenskt Näringsliv gjort bedömningen att TSL tillgångar var tillräckliga för att finansiera verksamheten och att någon avgift för verksamheten inte behövde tas ut för 2008 och 2009. När antalet uppsagda snabbt steg tömdes bolaget på tillgångar och det slutade med att ägarna fick göra ett kapitaltillskott på 750 miljoner kronor och samtidigt sänka ersättningsbeloppet från 22 000 till 20 000 kronor. Detta är nu återställt till den högre nivån. Antalet uppsagda per år har sedan krisen legat på en högre nivå en tidigare. TSL har emellertid kunnat bygga upp en ny ekonomisk buffert. Under senare år har ungefär 70 procent av de som erbjudits insatsen fått nytt jobb och bara tio procent harr fortsatt att vara arbetslösa efter insatsperioden. År

2010 då läget på arbetsmarknaden var sämre var dock andelen som fick nytt jobb lägre. De som fått stödet är till övervägande del positiva till insatserna. Ungefär två tredjedelar av de som fått stöd anser att det har varit positivt. Var sjätte är dock negativ till insatsen. De fackliga organisationerna är mer positiva och också bland företagen är det en lägre andel som varit negativa. För privatanställda arbetare finns också ett avgångsbidrag som administreras av AFA Försäkring. Detta bidrag är, till skillnad från tjänstemännens avgångsersättning, ett engångsbelopp och inte någon kompletterande ersättning som utbetalas under en längre period. Gruppen som har rätt till ersättning är dock mer begränsat. För att få ha rätt till detta bidrag ska man vara över 40 år och ha arbetat 50 månader av de senaste fem åren hos samma arbetsgivare. Under de senaste åren har antalet mottagare av detta stöd varierat från närmare 30 000 krisåret 2009 till strax över 10 000 personer år 2011. Trygghetsstiftelsen Den statliga trygghetsstiftelsen blev år 1990 resultatet av en förhandling på det statliga avtalsområdet. Ett viktigt skäl till att avtalet infördes var att man också inom den statliga sektorn ansåg att det var viktigt att bejaka strukturomvandling inom den statliga sektorn. Inom flera statliga verksamheter fanns vid denna typ ett behov av att göra förändringar. I det statliga avtalet valdes en lösning som påminner om omställningsavtalet för privatanställda tjänstemän. Trygghetsstiftelsen byggdes upp för att ge ett individuellt stöd som bidrar till att man kan få ett nytt arbete eller till någon annan lösning. Trygghetsstiftelsen har knappt trettio personer anställda, ett hundratal underkonsulter och finns på flera ställen i Sverige Det infördes också en avgångsersättning som kompletterar arbetslöshetsförsäkringen. Det ges under hela a-kasseperioden ersättning över

taket med samma procentsats som den allmänna arbetslöshetsförsäkringen ger upp till taket. Den som fyllt 61 år och blir uppsagd p.g.a. arbetsbrist eller lämnar sin anställning så att någon som riskerar att bli eller redan är arbetslös får arbete kan dessutom få pensionsersättning fram till 65 års ålder. Ersättningen motsvarar vad den avtalade ålderspensionen skulle ge. Enligt det statliga trygghetsavtalet betalas ersättning till den som blir arbetslös om denne har haft en fast anställning i tolv månader eller en tidsbegränsad anställning i 36 månader hos en arbetsgivare ansluten till Trygghetsstiftelsen innan arbetslösheten inträffade. Också tidsbegränsat anställda Det är 250 000 statligt anställda som omfattas av detta avtal. Det finansieras genom 0,3 procent på lönesumman. Ytterligare lika mycket satsas på ett lokalt aktivt omställningsarbete. Resultaten av verksamheten är positiva. De flesta av de som blir uppsagda från den statliga sektorn återgår snabbt i arbete eller annan verksamhet. Omställningsfonden Den kommunala och landstingskommunala sektorn var den sista större sektor av arbetsmarknaden som införde ett omställningsavtal. År 2012 trädde detta i kraft. Uppsägningar var länge relativt ovanliga inom kommunsektorn, vilken sannolikt bidragit till att behovet av ett omställningsavtal upplevdes som mindre akut. Under senaste tid har det emellertid bedömts som allt mer angeläget att ha ett omställningsavtal också i denna sektor. Uppsägningar började bli allt mer vanliga också i kommunerna. Avtalet syftar till att erbjuda uppsagda arbetstagare i kommuner, landsting och i kommunala bolag aktiva insatser och ekonomisk ersättning. Parterna har byggt upp en egen organisation med jobbsökare, rådgivare och specialister. Det erbjuds också en kompletterande ersättning för de som blir uppsagda.

De med kort anställningstid får vid uppsägning på grund av arbetsbrist en klumpsumma. Storleken bygger på anställningstiden. För dem som varit anställda en längre period finns en ersättning som betalas under hela arbetslöshetsperioden. Inom kommunal och landstingskommunal sektor krävs anställning i 36 månader och minst 25 års ålder för engångsersättning vid arbetslöshet. För den periodiska ersättningen krävs att den anställde är minst 45 år. Är den anställde 45 år krävs en anställningstid på 17,5 år. Den anställningstid som krävs minskar sedan med åldern. Sammanfattande kommentar Framväxten av omställningsavtalen har mötts en bred acceptans hos arbetsmarknadens parter. Den kritik som riktas mot avtalen rör sig bara om mindre detaljer. Det finns ingen kritik från varken arbetsgivare eller fackliga organisationer mot avtalen i sig. I de undersökningar som gjorts bland uppsagda, lokala företag och de lokala fackklubbarna visar det sig att en stor majoritet tycker att avtalen fungerar bra och att både de aktiva insatserna och den kompletterande ersättningen är väl fungerande. Avtalen verkar underlätta strukturomvandling och uppsägningar. Alla parter är överens om att när det görs neddragningar på en arbetsplats så är det bättre om de uppsagda kan få ett stöd redan under uppsägningsperioden. Det verkar också finnas en samsyn om att en kompletterande arbetslöshetsersättning eller utbetalandet av en klumpsumma till de uppsagda också fyller en viktig funktion i alla fall för arbetstagare som är äldre eller har arbetat länge i företaget eller organisationen. De svenska omställningsavtalen är på den svenska arbetsmarknaden för att stanna.

Men avtalen har fått konsekvenser på många olika sätt alla är inte lika självklart positiva. En viktig invändning från LO mot omställningsavtal var att de ansåg att dåvarande AMS skulle ansvara för all arbetsmarknadspolitik och att vissa grupper med starkare ställning inte borde bryta sig ur det systemet och skapa egna organisationer för att göra det som egentligen borde ingå i den statliga arbetsmarknadspolitikens ansvar. Det faktum att alla stora avtalsområden har omställningsavtal innebär att den statliga arbetsmarknadspolitiken successivt har fått ett förändrat uppdrag. Många av de som är etablerade på arbetsmarknaden får sina första stödinsatser vid arbetslöshet från parternas omställningsorganisationer. Deras behov av insatser från Arbetsförmedlingen minskar dramatiskt i och med att de erbjuds något som upplevs som bättre och som de dessutom kan få redan innan de går ut i öppen arbetslöshet. De flesta som har haft ett jobb kommer endast att vara arbetslösa under kort tid. De har ju tidigare visat att de kan fungera i ett vanligt arbete, vilket gör att kommande arbetsgivare känner en mindre osäkerhet för att anställa dem. Mer eller mindre outtalat leder detta till att Arbetsförmedlingen kommer att fokusera allt mer på de grupper som är svagt etablerade på arbetsmarknaden och som inte kan få hjälp från annat håll. Detta i sin tur kan förändra arbetsgivarens syn på de som får hjälp av arbetsförmedlingen. Om de vet att alla som snabbt får jobb efter en uppsägning inte får hjälp av arbetsförmedlingen börjar synen på de personer som förmedlas av myndigheten förändras. Arbetsförmedlingens klienter består av de som är nyetablerade på arbetsmarknaden, de som inte arbetat tillräckligt länge för att få hjälp genom omställningsavtalen och de som har så stora problem att återfå fotfästet på arbetsmarknaden att den verksamheten som erbjuds inom ramen för omställningsavtalen inte är tillräcklig för att de ska få jobb.

Att en person får hjälp av Arbetsförmedlingen riskerar skicka arbetsgivare en signal om att detta handlar om någon med problem av någon art. De som får hjälp av omställningsavtalens organisationer upplevs å andra sidan stå nära arbetsmarknaden och inte vara ett lika stort riskmoment. För de som får hjälp inom ramen för omställningsavtalen innebär Arbetsförmedlingens verksamhet dessutom mest en ytterligare kontrollinstans av deras jobbsökande. En kontroll som kan upplevas som byråkratisk och som uttryckandes ett misstroende mot den arbetslöses vilja att ta sig tillbaka i arbete. Bland omställningsorganisationerna finns på vissa håll ett missnöje med att arbetsmarknadspolitiken fokuserat allt mer på grupper som står långt borta från arbetsmarknaden. De resurser som lagts på ett aktivt omställningsarbete från parternas sida har ibland ansetts leda till att se statliga resurserna till samma grupper har minskat. Försök att omförhandla dessa avtal under senare tid Under de senaste åren har det skett upprepade försök att omförhandla omställningsavtalen. Hittills har de inte, med ett litet undantag rönt några framgångar. Den bristande framgången har inte i första hand berott på att arbetsmarknadens parter inte är ense om hur omställningsavtalen utan beror istället på att arbetsgivarna vill koppla förbättringar i omställningsavtalen med omförhandlade regler om turordning vid uppsägningar. Huvudavtalsförhandlingarna Under några år pågick först sonderade samtal och senare regelrätta förhandlingar om att skapa et nytt huvudavtal på den svenska arbetsmarknaden. Dessa samtal leddes av LOs avtalssekreterare Erland Olauson, PTKs förhandlingschef Lars- Bonny Ramstedt och Svenskt Näringsliv vice vd Jan-Peter Duker.

Det tidigare huvudavtalet är det så kallade Saltsjöbadsavtalet som slöts mellan LO och Sveriges arbetsgivarförening år 1938. Detta avtal i vissa stycken föråldrat och det fanns en samsyn kring att detta skulle må bra av en översyn. I detta arbete diskuteras i en undergrupp också möjligheter till förbättrad omställning. I en grupp med representanter från LO, PTK och Svenskt Näringsliv diskuterades hur rehabiliteringsansvaret för arbetsgivare skulle kunna tydliggöras. Det fanns en viss samsyn om att det vid denna tid fanns otydligheter i ansvaret hos arbetsgivarna. I den arbetsrättsliga lagstiftningen fanns krav på vilka rehabiliteringsinsatser en arbetsgivare skulle ha gjort för att kunna säga upp en anställd på grund av ohälsa. Detta faller inom ramen för personliga skäl. I arbetsmiljölagstiftningen finns också krav på vilka anpassningsåtgärder som arbetsgivaren behöver göra. När detta diskuterades var den av regeringen föreslagna rehabkedjan ännu inte i full funktion. Detta innebar att om arbetsgivaren inte levde upp till sina åtaganden så innebar det för det mesta att den sjukskrivna anställde bara fortsatte att vara sjukskriven. De arbetsgivare som levde upp till rehabiliteringsansvaret kunde däremot vara tvungen att göra betydande insatser där det inte fanns något självklart slut på hur långt detta åtagande kunde sträcka sig. Tolkningen var att seriösa arbetsgivare tog ett betydande rehabiliteringsansvar, medan de som inte ville det slapp undan. Den undergrupp som arbetade med denna fråga diskuterade möjligheten att tydliggöra ansvaret vid rehabilitering av sjukskrivna och att få arbetsgivaren, gärna tillsammans med företagshälsovården att komma igång med sina insatser snabbare. Det bedömdes också som rimligt med tydligare regler kring när en uppsägning av personliga skäl skulle kunna sde (även om det på denna punkt fanns meningsskiljaktigheter bland de fackliga företrädarna) om de genomförda insatserna inte hade lett till att den enskilde hade återkommit i arbete. I samband

med en uppsägning av personliga skäl bedömdes det också som rimligt att dessa personer skulle kunna få del av omställningsavtalens åtgärder. Huvudavtalsförhandlingarna ledde emellertid till ett sammanbrott i mars 2009. Svenskt Näringsliv hoppade av förhandlingarna eftersom de inte upplevde att det fick genomslag för sin syn på strejkrätt och anställningsskydd. Detta innebar att all förhandling i dessa frågor övergavs. Jobbpakten Efter sammanbrottet för huvudavtalsförhandlingarna beslöt man efter 2010 års avtalsrörelse att det skulle ske partgemensamma utredningar om rehabilitering, omställningsstöd till följd av ohälsa och för visstidsanställda, kompetensutveckling och turordningsregler. Svenskt Näringsliv hade två processer på gång samtidigt, en med LO och en med tjänstemannaorganisationen PTK. Resultatet blev en beskrivande rapport av situationen vad gäller dessa frågor. I båda dessa samarbeten lyckades man bli överens om verklighetsbeskrivningen. Vad gäller samarbetet med LO ledde dock inte arbetet vidare. Rapporten noterades bara av LOs respektive Svenskt Näringsliv styrelser. Vad gäller PTK ledde dock rapporten fram till att man bestämde sig för att inleda förhandlingar om ett utvecklat omställningsavtal. I november 2011 blev man överens om att i april året därpå påbörja förhandlingar för att utveckla omställningsavtalet. I den gemensamma avsiktsförklaringen slog man fast att tjänstemännens och företagens omställningsförmåga var ömsesidigt beroende av varandra. De beskrev att flera fackförbund hade framfört krav på ytterligare kompetensutveckling i arbetet, vid sidan av den direkt verksamhetsrelaterade utbildningen. De hade också krävt att både de som blivit uppsagda på grund av ohälsa och visstidsanställda borde ha rätt till omställningsstöd. Svenskt Näringsliv ville å andra sidan ha förändrade turordningsregler vid uppsägning på

grund av arbetsbrist. Arbetsgivarorganisationen ville att reglerna skulle tillgodose företagens behov av att behålla de anställda med den kompetens som krävdes för att fortsätta verksamheten med bästa möjliga konkurrenskraft. Turordningsreglerna bör dock uppfylla tjänstemännens berättigade krav på trygghet, tydlighet och rättsäkerhet, skrev dem i sin gemensamma avsiktsförklaring. Under hösten 2011 inleddes samtal också mellan regeringen och arbetsmarknadens parter om åtgärder som skulle kunna leda till en varaktigt högre sysselsättning och lägre jämviktsarbetslöshet. Samtalen var inriktade på att göra stabiliseringspolitiken mer träffsäker genom ett system för korttidsarbete i privat sektor under en djup lågkonjunktur (i linje med det avtal som hade slutits av IF Metall), omställningsavtal mellan PTK och Svenskt Näringsliv som rörde kompetensutveckling, omställningsstöd och turordningsregler samt yrkesintroduktionsavtal för ungdomar. Under Almedalsveckan 2012, några månader efter de påbörjade förhandlingarna, gjorde regeringen ett utspel om att man ville få till stånd en jobbpakt. Statsministern ville att parterna skulle införa yrkesintroduktionsanställningar för ungdomar där arbete varvades med utbildning. Som modell stod de avtal som redan slutits i den tidigare avtalsrörelsen mellan arbetsgivarna och IF Metall, Kommunal och Handels. Regeringen var beredd att skjuta till resurser till exempel för handledarstöd. De öppnade också upp at förändra finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen och ta bort den arbetslöshetsavgift som inneburit att a-kassor med hög arbetslöshet hade fått mycket högre medlemsavgifter. Finansminister Anders Borg presenterade på moderaternas ekonomiska seminarium mer utförliga idéer om vad denna jobbpakt borde innehålla. Borg tog vid sidan av yrkesintroduktionsanställningarna också upp att han ansåg att man borde ta upp förhandlingar om förstärkta omställningsavtal.

Under samma vecka bejakades jobbpakten av samtliga parter på arbetsmarknaden. LO och Svenskt Näringsliv och företrädare för det största tjänstemannafacket uttalade sig samtliga positivt kring denna. Karl-Petter Thorwaldsson hade dessutom i kraftfulla ordalag efterlyst samtal med regeringen om hur ungdomsarbetslösheten skulle brytas när han några månader tidigare hade blivit vald till ordförande i LO. I budgetpropositionen från hösten 2012 skriver regeringen positivt om arbetet med jobbpakten. Dess huvudnummer är yrkesintroduktionsanställningarna för unga. Och på det området har redan en del nya avtal slutits. De beskriver vidare hur de internt i regeringskansliet bereder frågan om hur ett system för korttidsarbete ska kunna utformas. Slutligen nämner de i positiva ordalag PTK och Svenskt Näringslivs förhandlingar om ett nytt omställningsavtal och nämner också att LO tillsammans med arbetsgivarna har påbörjat samtal om sådana förhandlingar. Några månader senare, tidigt år 2013, hoppar emellertid Svenskt Näringsliv av samtalen om jobbpakten. De uppgav att deras avhopp berodde på att LO ställde krav på att blanda in frågor om arbetsrätt, pensioner, a-kassa. LO uppgavs också kräva att det inte fick ske några ytterligare ändringar av arbetsrätten och anklagades för att de inte ville ha en utredning om uppsägningar av personliga skäl. I och med detta ansåg inte Svenskt Näringsliv att det var intressant att fortsätta samtalen om yrkesintroduktionsanställningar. Samtalen med regeringen fortsatte emellertid på branschnivå. Och avtal om yrkesintroduktionsanställningar för ungdomar kom till stånd på flera avtalsområden. Förhandlingarna mellan PTK och Svenskt Näringsliv om ett nytt omställningsavtal fortsatte också. Relationerna mellan LO och arbetsgivarna blev emellertid mer ansträngda under en period.

Förhandlingarna mellan PTK och Svenskt Näringsliv I förhandlingarna om ett nytt omställningsavtal ville tjänstemannaorganisationen PTK att omställningsavtalet skulle utvidgas till tidsbegränsat anställa och till dem som sagts upp av hälsoskäl. Vidare ville PTK att det skulle avsättas resurser till kompetensutveckling som låg utanför den direkt verksamhetsrelaterade utbildningen. Enligt uppgift från PTK:s kansli hade man tänkt fondera medel för kompetensutveckling i en fristående organisation och att anställda inom avtalsområdet skulle kunna söka pengar för kompetensutveckling där ifrån. Det var alltså inte fråga om några individuella kompetenskonton. Dessa medel skulle både kunna stå för den fulla finansieringen av en kortare utbildning eller komplettera en offentlig finansiering av utbildning. Svenskt Näringsliv ställde sig positiva till dessa satsningar, även om de långsiktigt innebar en marginellt ökat lönekostnader. För dem var det emellertid avgörande att dessa förbättringar kombinerades med förändringar av arbetsrätten. Deras huvudkrav var att kompetens skulle väga tyngre vid uppsägningar på grund av arbetsbrist. LO som vid denna tid inte valt att gå in i några förhandlingar om omställningsavtal var väldigt tveksamma till detta förhandlingsupplägg. De menade att turordningsreglerna var en maktfråga. Eftergifter till arbetsgivaren på detta område skulle försvaga det lokala facket när de förhandlade om uppsägningar. Det är ju vanligt att det sker omfattande avsteg från först in sist ut -principen vid de flesta större neddragningarna. Men om det sker avsteg innebär det oftast att arbetsgivaren behöver anpassa sig till andra fackliga krav. LO menade att frågor om omställning, rehabilitering och kompetensutveckling inte handlade om makt. Förbättringar i dessa avseenden borde inte bytas mot

försämringar i arbetsrätten som är en maktfråga som långsiktigt kommer undergräva det fackliga inflytandet i arbetslivet. I PTK sågs inte detta som ett lika stort bekymmer. De fortsatte att förhandla och regeringen försökte i sitt arbete understödja för parterna att bli överens. I vårpropositionen 2013 skriver regeringen att de ser positivt på förhandlingarna. Regeringen menade att det är bättre att parterna på hela arbetsmarknaden finner lösningar för hur arbetstagarnas behov av trygghet kan kombineras med arbetsgivarnas behov av flexibilitet. Regeringen bedömer att lagstiftning på detta område inte är en lika effektiv åtgärd som en partsöverenskommelse. För att ytterligare underlätta för parterna att komma överens skriver regeringen i propositionen att de förbereder ett förslag som gör det möjligt att om parterna så önskar, bilda en ny stiftelse för att lämna bidrag för utbildning som ökar arbetstagarens anställningsbarhet. Målgruppen för den nya kollektivavtalsstiftelsen ska i första hand vara arbetstagare som under pågående anställning deltar i utbildning. Avsikten är att utbildningen ska utgöra ett hjälpmedel för framtida omställningsbehov. För att det ska var möjligt behöver regeringen ändra skattereglerna på vissa punkter vilket de avser att göra. Under hösten fortsätter förhandlingarna mellan organisationerna. Planen är att vara färdig med ett avtal innan julen 2013. Mitt i detta arbete läcks emellertid ett dokument till LOs tidning Arbetet där det framgår att relativt långtgående förändringar av turordningsreglerna diskuteras. Inom PTK uppstår i denna situation en spricka mellan PTKs ledning som har starka band till det största fackförbundet på tjänstemannasidan Unionen och det största akademikerförbundet på den privata sidan Sveriges ingenjörer. Niklas Hjert, som företräder Unionen menar att det viktigaste är att skapa förutsättningar för kompetensutveckling. Förbundsordföranden för Sveriges ingenjörer, Ulf Bengtsson, menade att förlaget var en katastrof. Det skulle,

enligt honom, betyda att det inte var någon idé att ha lokala förhandlingar vid uppsägningar eftersom det inte fanns något att förhandla om. Med undantag för Sveriges ingenjörer är emellertid protesterna mot arbetsgivarnas förslag lågmälda. Något färdigt avtal blir det inte under hösten 2013. Man slutar att ha ytterligare möten, men avslutar inte definitivt förhandlingarna. De ligger på is under hela våren 2014. Regeringen ger emellertid inte upp utan i vårpropositionen 2014 skriver de att ser positivt på att Svenskt Näringsliv och PTK för samtal om ett nytt omställningsavtal. För att förbättra omställningsmöjligheterna redovisar regeringen att de genomfört ett antal förändringar i studiemedelssystemet och vissa förtydliganden i skattelagstiftningen. Dessutom bereds vissa förslag avseende möjligheten att erhålla arbetslöshetsersättning i samband med studier. Unionens ordförande, Cecilia Fahlberg, utryckte också en vilja att återvända till förhandlingsbordet för att fortsätta diskussionerna om ett nytt omställningsavtal. Efter sommaren deltar finansminister Anders Borg på ett seminarium om omställningsavtalet som organiseras av TSL, LO och Svenskt Näringslivs omställningsorganisation. Han menar att trygghetsfonderna har en viktig roll för att underlägga omställningen på arbetsmarknaden. Det innebär en reducerad arbetslöshetsrisk. Arbetsmarknadens parter är de som är bäst lämpade på att göra avvägningen mellan trygghet och flexibilitet. Anders Borg kritiserade vidare på detta seminarium att vissa grupper inom PTK hade stoppat en överenskommelse för att behålla sin egen makt. Dessa förbund ansåg sig uppenbart inte ha lika mycket att vinna på en uppgörelse som gav ökade resurser till omställning och kompetensutveckling. LO och Svenskt Näringsliv börjar föra samtal Under våren 2014 börjar LOs tidigare motstånd mot att förhandla om anställningstryggheten att luckras upp. Under våren gör IF Metalls ordförande,

Anders Ferbe, ett utspel om att det behövs förhandlingar om dessa frågor i samband med deras kongress. I juni månad, efter tågkonflikten, säger LO att de vill ha en central uppgörelse med Svenskt Näringsliv om de frågor som lyftes i denna strejk. Både LO och IF Metall säger i samband med detta utspel att det är bättre att reglera anställningsskyddet i avtal än i lag. Att verka för att lagen om anställningsskydd ska ändras varje gång det blir en ny regering skapar bara osäkerhet. I början av oktober 2014 gör LO och Svenskt Näringsliv ett gemensamt utspel om att de ska börja föra samtal om dessa frågor. Det handlar inte om några regelrätta förhandlingar utan om fördjupade diskussioner om att utveckla den svenska modellen och regelverket på arbetsmarknaden på ett sätt som stärker Sveriges konkurrenskraft och ger medarbetarna trygghet och goda arbetsvillkor. De frågor som lyfts är precis de samma som har varit uppe i förhandlingarna mellan PTK och Svenskt Näringsliv. De vill diskutera frågor om arbetsrätten, företagens omställningsförmåga och medarbetares möjlighet till kompetensutveckling. Om det kommer bli något av detta försök är det omöjligt att uttala sig om. Under de senaste decennierna har samtal mellan huvudorganisationerna om denna typ av frågor slutat i fiasko. Men möjligtvis är tiden mogen för förändringar denna gång och tillräckligt mycket arbete har gjorts för att veta ungefär hur en kompromiss skulle kunna se ut. Förutsättningar för och effekter av nya avtal Alla samtal som förts om förbättrade omställningsavtal under de senaste tio åren har en sak gemensamt. Arbetsgivare och arbetstagarorganisationer har varit hyggligt överens om hur förbättringarna ska se ut i omställningsavtalen. Skälet till att dessa inte kommit till stånd handlar om att arbetsgivarna för att införa dessa förbättringar också vill genomdriva förändringar i anställningstryggheten. Det är på den senare punkten som parterna inte har lyckats komma överens.

Omställningsavtalen skulle kunna ses som en ökad central reglering av vad som arbetsgivarparten behöver stå för i samband med uppsägningar. Idag regleras detta i större utsträckning genom lokala uppgörelser i samband med att man blir överens om avsteg från en strikt turordningslista, enligt principen sist in - först ut. Inom fackföreningarna betyder det att makt flyttas från de lokala parterna till de centrala. Istället för att göra upp i fall till fall om vilka omställningsåtgärder som krävs innebär den skisserade förändringen en ökad standardisering av vilka åtgärder som ska erbjudas i samband med en uppsägning på grund av arbetsbrist eller av ohälsa. Denna typ av maktförskjutningar inom de fackliga organisationerna har det historiskt alltid varit svårt att få en acceptans för. Den tidigare regeringen var mycket engagerad i att få till stånd förstärkta omställningsavtal. Den nuvarande regeringen sannolikt lika engagerad i denna fråga. De åtgärder som den tidigare regeringen har gjort för att underlätta förstärkta omställningsavtal har varit positiva. Den kommande regeringens agerande kommer också vara viktiga. Men hur man ska agera för att underlätta att parterna tar ett ökat ansvar för just dessa frågor är inte alls någon självklarhet. Om någon av parterna på arbetsmarknaden tror att de har mer att vinna på att påverka regeringen än att göra upp med motparten på arbetsmarknaden kommer de satsa på det förstnämnda. Hur regeringen ska agera för att få parterna att sluta tro att det är mer lönsamt att springa till dem för att kräva ny lagstiftning är inte lätt att veta. Svenskt Näringsliv hade länge förhoppningar om att kunna påverka den borgerliga regeringen att införa en arbetsrättslig lagstiftning som var mer arbetsgivarvänlig. På samma sätt har de fackliga organisationerna förhoppningar om att den socialdemokratiskt ledda regering som nu har tillträtt kommer att