Juridiska institutionen Vårterminen 2015 Examensarbete i civilrätt, särskilt köprätt 30 högskolepoäng Förutsebara skador och adekvata följder En omtolkning av 67 köplagen Författare: Anna Martin Handledare: Docent Torbjörn Ingvarsson
2
INNEHÅLLSFÖRTECKNING FÖRKORTNINGAR... 5 1 INLEDNING... 7 1.1 BAKGRUND... 7 1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING... 8 1.3 AVGRÄNSNINGAR... 8 1.4 METOD OCH MATERIAL... 9 1.5 DISPOSITION... 9 2 FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR SKADESTÅND... 11 2.1 CULPA I KONTRAKTSFÖRHÅLLANDEN... 11 2.2 KONTROLLANSVAR... 12 2.3 ADEKVAT KAUSALITET... 14 2.4 SKADESTÅND ENLIGT CISG... 15 3 DIREKT RESPEKTIVE INDIREKT SKADA... 17 3.1 MOTIVERING... 17 3.2 DIREKT SKADA ENLIGT KÖPLAGEN... 18 3.2.1 Allmänt... 18 3.2.2 Olika skadeposter... 19 3.3 INDIREKT SKADA ENLIGT KÖPLAGEN... 19 3.3.1 Allmänt... 19 3.3.2 Minskning eller bortfall av produktion eller omsättning... 20 3.3.3 Varan inte kan utnyttjas på avsett sätt... 22 3.3.4 Utebliven vinst... 23 3.3.5 Liknande svårförutsebar förlust... 24 3.4 ERSÄTTNING TILL TREDJE MAN... 26 3.4.1 Skadestånd till tredje man... 26 3.4.2 Viten till tredje man... 27 3.5 BEGRÄNSNING AV SKADAN... 30 3.5.1 Konvertering av skadan... 30 3.5.2 Bedömning av den skadebegränsande åtgärden... 33 3.6 INDIREKT SKADA I FÖRSÄKRINGSRÄTTEN... 35 3.7 SAMMANFATTANDE KOMMENTARER... 36 3
4 FÖLJDSKADA... 38 4.1 FÖLJDSKADA I KÖPRÄTTEN... 38 4.2 FÖLJDSKADA I FÖRSÄKRINGSRÄTTEN... 40 4.3 JÄMFÖRELSE MELLAN FÖLJDSKADA OCH INDIREKT SKADA... 44 5 OMTOLKNING AV REGLERINGEN AV SKADESTÅND ENLIGT KÖPLAGEN... 46 5.1 DE LEGE FERENDA... 46 5.2 EN OMTOLKNING AV GÄLLANDE LAGTEXT... 49 5.2.1 Kontrollansvarets likheter med culpa... 49 5.2.2 Svårförutsebara skador enligt 67 2 st. köplagen... 51 6 AVSLUTANDE KOMMENTARER... 55 6.1 SLUTSATSER... 55 6.2 AVSLUTANDE REFLEKTIONER... 56 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING... 57 4
Förkortningar 1905 års köplag Lag (1905:38 s. 1) om köp och byte av lös egendom ALOS 05 Allmänna bestämmelser för leverans av varor (utan montage) till offentlig sektor CISG United Nations Convention on International Sale of Goods, Vienna 1980 CLOUT Case Law on UNCITRAL Texts EX Court of Exchequer Fprop. Proposition (Finland) FT Försäkringstidningen HD Högsta domstolen Kjøpsloven Lov av 13 mai 1988 nr. 27 om kjøp (Norge) NFT Nordisk Försäkringstidskift NJA Nytt juridiskt arkiv NL 01 Allmänna leveransbestämmelser för leveranser av maskiner samt annan mekanisk, elektrisk och elektronisk utrustning inom och mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige NU Nordisk utredningsserie Ot. prp. Odelstingsproposisjon (proposition Norge) Prop. Proposition SkVN Skadeförsäkringens villkorsnämnd SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning TfR Tidsskrift for Rettsvitenskap UNCITRAL United Nations Commission on International Trade Law 5
6
1 Inledning 1.1 Bakgrund I början av 1990-talet ersattes den gamla köplagen från 1905 med en ny köplag (1990:931). Den nya köplagen hade tillkommit genom ett nordiskt samarbete vilket resulterade i att de svenska, finska och norska köplagarna fick snarlik utformning. Den nya lagstiftningen innebar många nyheter, bland annat utformades en helt ny reglering för skadestånd. Tidigare hade en uppdelning mellan genus- och speciesköp gjorts. Skillnaden mellan dessa köp var att genusköp avsåg en viss mängd av ett angivet slag av vara medan speciesköpet avsåg en specifik vara. 1 I arbetet med den nya lagen ansågs den gamla regleringen alltför trubbig för moderna köpeavtal. 2 Uppdelningen mellan genusoch speciesköp övergavs och istället skapades en helt ny konstruktion som gjorde skillnad mellan direkta och indirekta skador. Indirekta skador ansågs vara mer svårförutsebara och skulle därför endast ersättas om säljaren varit culpös. Sådana skador som var en mer normal och beräknelig följd av avtalsbrottet betraktades som direkta. För dessa skador skulle ansvarsgrunden kontrollansvar tillämpas. Det är av stor betydelse för parterna i ett köpeavtal att ha möjlighet att förutse konsekvenserna av ett avtalsbrott. Avtalet speglar riskerna för vardera part och förutsebarhet är därför viktigt för ett väl avvägt avtal. Eftersom köplagen delar upp skador i direkta och indirekta bör därför parterna kunna veta i förväg vad som faller in under respektive skadetyp. I 67 2 st. köplagen definieras indirekta skador. Eftersom uppräkningen av de indirekta skadorna avser att vara uttömmande definieras genom detta även de direkta skadorna. Både lagtext och vissa förarbetsuttalanden är dock svårtolkade, vilket har lett till stor osäkerhet vad gäller klassificeringen av de olika skadetyperna. Möjligheten att konvertera en indirekt skada till direkt gör skadeståndsansvaret enligt köplagen ännu mer komplicerat. Denna reglering, som ansågs vara ett uttryck för kontraktspraxis och som avsågs fungera som en allmän rättsprincip, avtalas numera ofta bort i kommersiella avtal. Frågan uppstår därför om det finns andra, bättre sätt att reglera skadestånd i köpeavtal och om nuvarande bestämmelse kan tolkas på ett mer konsekvent sätt än vad som följer av förarbetena. 1 Prop. 1988/89:76 s. 28. 2 Prop. 1988/89:76 s. 43. 7
1.2 Syfte och frågeställning Denna uppsats mest grundläggande frågeställning är: Vad är rimlig ersättning vid ett inträffat avtalsbrott? Köplagen avser att ge svar på denna fråga i 67 som reglerar beräkningen av skadestånd. Denna paragraf är dock kritiserad och svårtillämpad. Vad som utgör gällande rätt och hur skadestånd skulle kunna regleras i köplagen kommer därför att diskuteras i denna uppsats. De frågor som aktualiseras är hur köplagens uppdelning i direkt respektive indirekt skada ska definieras och vilka problem som uppstår till följd av att 67 köplagen stadgar olika rätt till ersättning beroende på vilken typ av skada som har uppkommit. Eftersom en uppdelning i olika skadetyper även görs i försäkringsrätten, där framför allt följdskador diskuteras, kommer jag att undersöka vilka likheter som finns mellan köprättsliga indirekta skador och försäkringsrättsliga följdskador. Försäkringsrätten är i sammanhanget särskilt intressant eftersom det genom försäkringsavtalen handlar om inomkontraktuella ersättningar. Syftet med denna jämförelse är att bättre förstå köplagens indelning i direkta och indirekta skador och hur denna lagstiftningskonstruktion ska hanteras. Vidare kommer köprättsliga skadestånd diskuteras de lege ferenda. Finns bättre alternativ för regleringen av skadestånd än den som har valts i köplagen eller kommer problem uppstå även vid andra lösningar? Eftersom en ny köplag inte är att vänta inom den närmaste tiden utmynnar uppsatsen i frågeställningen: På vilket sätt kan 67 köplagen omtolkas utifrån gällande lagtext för att åstadkomma en mindre problematisk reglering? Syftet med denna uppsats är således att diskutera de svårigheter som är förknippade med köplagens 67 samt att lägga fram en alternativ tolkning av lagrummet för att på så sätt försöka lösa de problem som uppkommer med nuvarande lagstiftning. 1.3 Avgränsningar Vissa avgränsningar har gjorts i arbetet med denna uppsats för att behålla fokus på uppsatsens syfte. Till att börja med kan nämnas att uppsatsen utgår ifrån ett scenario där säljaren är den skadevållande och köparen den skadelidande parten. Jag använder dock både uttrycken skadelidande/skadevållande och köpare/säljare. Terminologiskt kan även anmärkas att jag har valt att använda skada och förlust synonymt. Jag utgår ifrån att parterna är näringsidkare och att skadan har skett inom ett kommersiellt avtal. Produktansvaret, som uttryckligen är undantaget köplagens skadeståndsregler i 67 1 st. 2 p., diskuteras inte. Inte heller kommer kontrollansvarsreglerna för de som säljaren har anlitat 8
i 27 2 st. att beröras. Beräkningsreglerna i 68 och 69 köplagen om täckningsköp har inte direkt relevans för diskussionen kring uppdelningen av direkta och indirekta skador i 67 och utelämnas därför. Ansvarsgrunderna i kapitel 2 behandlas endast översiktligt för att lägga grunden för den senare diskussionen. Jag har begränsat längden på dessa avsnitt för att behålla fokus på 67 köplagen som är uppsatsens huvudtema. Även det försäkringsrättsliga området beskrivs kortfattat och endast med fokus på följdskador. 1.4 Metod och material Jag har i arbetet med denna uppsats främst använt rättskällorna lag, förarbeten och doktrin. Praxis på området är begränsad men har använts där den finns att tillgå. Köplagen föregicks av flera utredningar och en proposition och dessa används till stor del. Den SOU som kom 1976 föreslog en lagregling av skadestånd som ligger nära den som föreslogs i propositionen 1989. 3 Jag har använt förarbetena och propositionen synonymt för propositionen från 1989 där inte annat framgår av sammanhanget. Eftersom propositionen innehåller vissa motstridiga och kritiserade uttalanden har den utvärderats kritiskt. Köplagen är ett nordiskt samarbete och den utredning som lades fram i NU 1984:5 har också använts. Denna utredning föreslog dock ingen uppdelning mellan direkta och indirekta skador. På grund av den nordiska rättslikheten på området har även nordisk, och inte endast svensk, doktrin använts. I övrigt har doktrin värderats utifrån argumentens styrka. Eftersom köplagens reglering av skadestånd är omdiskuterad och kritiserad finns mycket doktrin på området. Jag har främst använt standardverk, som exempelvis Ramberg och Herres kommentar av köplagen, samt sådan doktrin som diskuterar frågan på djupet ur ett både de lege lata- och de lege ferendaperspektiv, bland annat Kleinemans artikel i Festskrift till Jan Ramberg. 1.5 Disposition Uppsatsen inleds i kapitel 2 med en beskrivning av vilka förutsättningarna är för att skadestånd ska bli aktuellt. Det gäller dels olika ansvarsgrunder, både svenska och internationella, dels den begränsning som utgörs av kravet på adekvat kausalitet. Detta avsnitt lägger således grunden för de diskussioner som förs i senare kapitel. I kapitel 3 utreds vad som utgör gällande rätt enligt 67 köplagen. Fokus har lagts på att utreda vad 3 SOU 1976:66 och prop. 1988/89:76. 9
som är indirekt skada eftersom detta begrepp är svårt att definiera och tillämpa. Bland annat tas de inkonsekvenser som finns i förarbetena upp. Även ersättningar till tredje man diskuteras, eftersom de uttalanden som görs i propositionen rörande skadestånd och viten till tredje man är motsägelsefulla. Den konverteringsregel, som stadgas i 67 3 st. köplagen och innebär att indirekta skador i vissa fall kan konverteras till direkta, diskuteras sedan utförligt. Denna konverteringsregel är en av de mest problematiska reglerna och förtjänar därför en närmare granskning. Slutligen i kapitel 3 berörs kortfattat begreppet indirekt skada i försäkringsrätten. I kapitel 4 lämnas köplagen och fokus flyttas till begreppet följdskada. Dels diskuteras köprättsliga följdskador, dels försäkringsrättsliga. Likheter mellan försäkringsrättsliga följdskador och köprättsliga följdskador samt indirekta skador uppmärksammas för att bättre förstå tanken bakom köplagens uppdelning i direkta och indirekta skador. Uppsatsens huvudsakliga diskussion är koncentrerad till kapitel 5. Först förs ett resonemang de lege ferenda om alternativa regleringar, dvs. om 67 köplagen helt byttes ut. Den slutsats jag kommer fram till i avsnitt 5.1 används sedan för att åter titta på gällande lagtext. Syftet med avsnitt 5.2 är således att hitta ett sätt att omtolka nuvarande lagtext på ett sätt som bättre överensstämmer med slutsatsen de lege ferenda. Detta ska alltså inte ses som en utredning av gällande rätt, utan som ett alternativ till gällande rätt. Slutligen i kapitel 6 sammanfattas de slutsatser jag kommit fram till och några avslutande reflektioner görs. 10
2 Förutsättningar för skadestånd 2.1 Culpa i kontraktsförhållanden För att en skadelidande part ska kunna kräva den skadevållande på skadestånd krävs att tillämplig ansvarsgrund är uppfylld. Det kan röra sig om exempelvis strikt ansvar, culpa (vårdslöshet) eller kontrollansvar. I den utomobligatoriska skadeståndsrätten är enligt 2 kap. 1 skadeståndslagen (1972:207) uppsåt eller culpa huvudprincipen för skadestånd. Vad som gäller för skadestånd vid avtalsbrott är inte helt klart för de fall som inte regleras i lag. Antingen kan culpa ses som en förutsättning för skadestånd då den avtalspart som inte förfarit vårdslöst inte heller ska behöva bära ett skadeståndsansvar. Anledningen till detta är att den skadevållande annars kan behöva ge ut ersättning bara på grund av otur. Å andra sidan kan principen om att avtal ska hållas, vilket motiverar att ersättningen ska uppgå till det positiva kontraktsintresset, anses innebära att den skadelidande har rätt till prestation enligt avtalet oavsett culpa. 4 HD har i några rättsfall berört frågan om culpa som förutsättning för skadestånd vid avtalsbrott. NJA 1991 s. 217 gällde en försenad utbetalning från en bank. HD uttalade att skadeståndsansvaret inträder oberoende av vållande, med de begränsningar som utgörs av force majeure. I detta fall krävdes alltså inte vårdslöshet från bankens sida. HD betonade dock att stränga krav på punktlighet bör ställas på en bank vid en utbetalning. I ett senare rättsfall synes utgångspunkten istället vara att culpa är huvudregeln för skadestånd i kontraktsförhållanden. I NJA 2012 s. 725 uttalade HD att ett krav på oaktsamhet (culpa) i allmänhet gäller i kontraktuella förhållanden och att detta även är huvudregeln för ansvar för riktigheten i en tillitsskapande uppgift. Om uppgiften mer direkt avser den egna avtalsprestationen ska uppgiftslämnaren ansvara strikt för uppgiften, om den kan anses innebära tillförsäkrande av en viss kvalitet. Slutligen i NJA 2013 s. 271 uttalades att det är en kontraktsrättslig utgångspunkt att skadestånd för avtalsbrott förutsätter oaktsamhet eller annan grund. Sådan annan grund skulle kunna vara strikt ansvar för det preciserade resultat som en part enligt avtalet åtagit sig att prestera. Det överensstämmer även med NJA 2012 s. 725. 5 Även åsikterna i doktrinen tycks ligga i linje med praxis. Enligt Bengtsson är culpa en allmän princip i kontraktsförhållanden, men även strikt ansvar kan utgöra grund för skadestånd om avtalet kan tolkas som en tyst garanti eller utfästelse. 6 Ramberg och 4 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 216. 5 Se Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 216, särskilt not 38. 6 Bengtsson, Festskrift till Lars Gorton, s. 23 ff. 11
Ramberg menar att culpa inte krävs för skadestånd då en part enligt avtalet ska uppnå ett preciserat resultat och inte uppfyller detta åtagande. De anser att NJA 1991 s. 217 ger starkt stöd för slutsatsen att en avtalsbrytande part ansvarar strikt för avtalsbrottet. 7 I köplagen finns reglerat när krav på culpa uppställs som en förutsättning för skadestånd. I 27 4 st. och 40 3 st. köplagen anges culpa som ansvarsgrund för indirekta skador. Försummelse kan både föreligga vid avtalets ingående (culpa in contrahendo) och vid avtalets fullgörelse (culpa in contractu). Som exempel anges i förarbetena att säljaren kan vara försumlig om denna ingår avtal utan att utvärdera möjligheterna att leverera i tid eller genom att anlita en transportör som saknar transportmedel som är lämpligt för den aktuella varan. Säljaren är vidare försumlig vid avtalets fullgörelse om denna förvarar en ömtålig och unik vara så att den förstörs innan leverans. Kan köparen visa försumlighet på säljarens sida har köparen rätt till ersättning både för direkta och indirekta skador. 8 2.2 Kontrollansvar Med den nya köplagen 1990 infördes en ny ansvarsgrund för skadestånd. Den nya ansvarsgrunden var kontrollansvaret och återfinns i 27 köplagen som reglerar förutsättningar för skadestånd vid dröjsmål. Ansvaret är uppbyggt på fyra rekvisit som måste vara uppfyllda för att en avtalspart ska undgå skadeståndsskyldighet. De fyra rekvisiten är att 1) ett hinder föreligger 2) som är utanför säljarens kontroll 3) och som säljaren inte skäligen kunnat förväntas ha räknat med vid köpet samt att 4) säljaren inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit hindret. Förluster som uppkommer inom kontrollsfären ersätts om de är direkta, men om skadan ligger utom säljarens kontroll saknas grund för skadestånd. 9 Enligt 40 ersätts direkta förluster vid fel enligt samma ansvarsgrund, dvs. kontrollansvaret. För att en köpare ska kunna få sina indirekta förluster ersatta krävs dock försummelse hos säljaren enligt 27 4 st. Säljarens dröjsmål ska bero på hindret. Det finns således krav på kausalsamband mellan hindret och dröjsmålet. Hindret behöver inte vara omöjligt att överkomma utan även sådana hinder som gör det extraordinärt betungande att prestera enligt avtalet räknas som ett hinder i paragrafens mening. 10 Det finns inte heller krav på att hindret ska ha allomfattande verkan utan det räcker att hindret endast drabbar 7 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 216. 8 Prop. 1988/89:76 s. 116 f. 9 Se prop. 1988/89:76 s. 108 ff. 10 Prop. 1988/89:76 s. 108 f. och Ramberg & Herre s. 269. 12
säljaren. 11 Typfall av hinder utgörs enligt förarbetena bland annat av naturkatastrofer som medför hinder i transporten, elavbrott som leder till produktionsstopp och olyckor som exempelvis eldsvåda. Även strejker anses vara utom säljarens kontroll. Det är dock inte händelsen i sig som utgör grund för ansvarsfrihet utan att den leder till att det blir omöjligt för säljaren att exempelvis tillverka den vara som ska levereras till en köpare. 12 Att hinder föreligger är dock inte tillräckligt utan säljaren undgår, som sagt, inte ansvar för direkta skador om hindret är inom kontrollsfären. Säljaren anses ha kontroll över planeringen, organisationen, styrningen och övervakningen av sin verksamhet. Säljaren har även kontroll över sina anställda. 13 Bland annat kan således inte en anställds sjukdom medföra ansvarsfrihet, oavsett personens ställning i företaget. 14 Produktionsstörning som exempelvis beror på råvarubrist faller inom kontrollsfären om säljaren genom sin organisation kunde ha undvikit bristen, till exempel genom kontakt med flera olika leverantörer. Däremot anses säljaren inte ha kontroll över produktionsbortfall som beror på yttre omständigheter, såsom översvämningar. 15 Vidare ska säljaren, för att undvika skadeståndsskyldighet, inte ha förutsett att hindret skulle uppstå. Det som beaktas är inte säljarens faktiska insikt vid avtalets ingående utan vad säljaren bort räkna med. 16 Vad säljaren bör räkna med blir beroende av det enskilda fallet men sådana risker som är typiska för avtalstypen bör säljaren alltid räkna med. Är hindret mer ovanligt eller avlägset ska det enligt förarbetena endast beaktas om det motiveras utifrån omständigheterna. Som exempel anges att säljaren alltid bör räkna med normala väderväxlingar medan extremt väder som inte kunde förutses kan leda till ansvarsbefrielse. 17 Slutligen krävs enligt det fjärde rekvisitet att säljaren inte skäligen kunde ha undvikit eller överkommit hindret. Det kan således krävas att säljaren vidtar åtgärder i förebyggande syfte eller väljer ett alternativt sätt att uppfylla sin förpliktelse enligt avtalet. För att undvika skadeståndsskyldighet måste dessa åtgärder vidtas trots att de kan innebära ökade kostnader för säljaren. Kravet på skälighet innebär dock inte att det krävs att säljaren ådrar sig orimligt höga kostnader för att undvika hindret. 18 11 Ramberg & Herre s. 270. 12 Prop. 1988/89:76 s. 109. 13 Prop. 1988/89:76 s. 110 f. 14 Håstad s. 60. 15 Prop. 1988/89:76 s. 111. 16 Ramberg & Herre s. 273. 17 Prop. 1988/89:76 s. 112. 18 Prop. 1988/89:76 s. 112 f. 13
Kontrollansvaret infördes efter mönster enligt artikel 79 CISG och togs även in i bland annat konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen. Till skillnad från köplagen gäller dock kontrollansvaret i CISG för alla typer av skador. 19 Avsikten var att kontrollansvaret skulle få genomslag i kontraktsrätten i stort. Kontrollansvaret har dock inte fått ställning som en allmän kontraktsrättslig princip och det är tveksamt om analogier ska göras. 20 Detta beror möjligen på att kontrollansvaret är bättre anpassat till köp, dvs. när visst fysiskt resultat ska presteras till skillnad från immateriella. 21 Det lämpliga i att införa ett kontrollansvar i köprätten kan dock ifrågasättas, särskilt i förhållande till att köplagen även föreskriver ett culpaansvar för vissa skador. Detta kommer att diskuteras i avsnitt 5.2.1. 2.3 Adekvat kausalitet Skadestånd ska täcka alla de skador som kan uppkomma till följd av avtalsbrottet. Huvudprincipen vid avtalsbrott är således att ersättningen uppgår till det positiva kontraktsintresset. Ersättningsansvaret begränsas dock till skador som uppfyller kravet på adekvat kausalitet. Genom denna princip undantas skador som är alltför avlägsna eller oförutsebara. 22 Bevisbördan för att skadan är en adekvat följd av avtalsbrottet ligger på den skadelidande parten. 23 I den utomobligatoriska skadeståndsrätten beskrivs kravet på adekvat kausalitet som att skadan ska vara en beräknelig och i viss mån typisk följd av det skadegörande beteendet. 24 Ett annat sätt att beskriva adekvanskravet är att skadan ska ligga i farans riktning för att ersättas. Det innebär att den vårdslösa, eller uppsåtliga, handling som orsakat skadan ska ha ökat sannolikheten för att skadan inträffar. 25 Propositionen till köplagen beskriver adekvansläran som att mycket avlägsna, onormala och opåräkneliga följder av avtalsbrottet faller utanför skadeståndsskyldigheten. Vidare uttalas att generella riktlinjer inte kan uppställas för gränsdragningen utan att detta får överlämnas till rättstillämpningen. 26 Det utomobligatoriska adekvanskravet tillämpas även i kontraktsförhållanden. Med hänsyn till att situationen vid avtalsbrott skiljer sig från en utomobligatorisk skadehändelse ser problemen dock ofta annorlunda 19 Se vidare om CISG nedan, avsnitt 2.4. 20 Hellner TfR 1991 s. 179 och Bengtsson, Festskrift till Lars Gorton, s. 26 f. 21 Bengtsson, Festskrift till Lars Gorton, s. 26 f. 22 Ramberg & Herre s. 550 f. 23 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 219. 24 Prop. 1972:5 s. 21 f. 25 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 193 f. 26 Prop. 1988/89:76 s. 193. 14
ut. Bland annat blir det i kontraktsrätten av stor betydelse vilken som blir den relevanta tidpunkten för adekvansbedömningen tiden för avtalets ingående eller då avtalsbrottet sker. 27 I NJA 1913 s. 276 sålde en köpare av byggmaterial i sin tur vidare materialet till en byggmästare. Då byggmaterialet levererades sent till köparen hamnade köparen i dröjsmål gentemot byggmästaren. Säljaren blev då skadeståndsskyldig gentemot köparen och tvingades täcka även vad köparen utgett som skadestånd till byggmästaren. HD ansåg att skadestånd till tredje man som köparen var tvungen att utge på grund av säljarens dröjsmål inte översteg vad säljaren borde ha räknat med som en möjlig konsekvens av sitt avtalsbrott. Skadeståndsansvaret ansågs därför omfatta även skadestånd till tredje man. Var gränsen för adekvat kausalitet går är svårt att säga exakt. Hur den köprättsliga adekvansläran skiljer sig från hur läran tillämpas inom andra rättsområden är oklart. 28 Adekvansläran kommer att diskuteras mer utförligt i förhållande till försäkringsrättsliga följdskador i avsnitt 4.2 och lärans lämplighet som alternativ till nuvarande reglering av skadestånd i köprätten diskuteras i avsnitt 5. 2.4 Skadestånd enligt CISG FN-kommissionen UNCITRAL har utvecklat en konvention om internationella köp som trädde i kraft som svensk lag 1989 genom lag (1987:822) om internationella köp. 29 Resultatet av UNCITRAL:s arbete blev United Nations Convention on International Sale of Goods, eller CISG som konventionen brukar förkortas, som enligt artikel 1 är tillämplig om avtalet rör försäljning av goods (detta begrepp är något snävare än köplagens lös egendom, se artikel 2 CISG som utesluter vissa egendomstyper från konventionens tilllämpningsområde). För att konventionen ska vara tillämplig krävs vidare enligt artikel 1 antingen att parterna har sina affärsställen i olika länder som båda är anknutna till konventionen eller att det fastställs genom internationell privaträtt att konventionen är tillämplig. Artikel 74 CISG anger hur skadestånd ska beräknas. Skadeståndet ska, liksom i köplagen, avse det positiva kontraktsintresset men det uppställs även en begränsning för skadeståndets storlek. Artikelns centrala rekvisit är förutsebarhet. Endast förlust som den skadevållande parten vid avtalets ingående och utifrån de omständigheter som förelåg vid den tiden förutsåg, eller borde ha förutsett, skulle kunna bli en konsekvens av ett visst 27 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 194. 28 Herre s. 331 ff. 29 Ramberg & Herre, Internationella köplagen (CISG). En kommentar, s. 48. 15
avtalsbrott är ersättningsgill. Denna regel är lik den regel som gäller enligt common law och som fastställdes i det engelska rättsfallet Hadley v. Baxendale. 30 CISG ska dock behandlas självständigt och inte tolkas utifrån engelsk praxis. 31 Som framgår av artikeln ska förutsebarheten alltså föreligga vid avtalets ingående. Det krävs dock inte att den skadelidande parten faktiskt förutsåg att ett avtalsbrott skulle leda till en viss konsekvens, utan bedömningen är objektiv. 32 Enligt skadeståndsberäkningsregeln i CISG görs ingen skillnad mellan direkta och indirekta skador. Om en förlust är förutsebar vid avtalets ingående kan den skadelidande få ersättning, även för indirekta eller på engelska kallade consequential losses. Avgörande är endast om de är förutsebara (begreppet indirekt skada bygger dock på att denna skadetyp är svårförutsebar 33 ). I ett amerikanskt rättsfall som rörde artikel 74 CISG hade köparen informerat säljaren om hur varan var tänkt att användas. När den levererade varan sedan var behäftad med fel fick köparen ersättning även för indirekta skador, då dessa ansågs förutsebara med hänsyn till den information säljaren hade fått från köparen. 34 Vilken nivå av förutsebarhet som måste uppnås kan dock variera mellan olika jurisdiktioner, vilket kan innebära en viss skillnad i vilka skador som är ersättningsgilla. 35 Förutom den begränsning av skadeståndet som stadgas i artikel 74 innehåller artikel 79 en kontrollansvarsregel, som liknar det svenska kontrollansvaret i 27 köplagen. Enligt artikel 79 är en part inte skadeståndsansvarig om avtalsbrottet beror på ett hinder som ligger utanför kontrollsfären. Kontrollansvaret i artikel 79 CISG är till skillnad från 27 köplagen inte kopplad till en viss skadetyp utan gäller för både direkta och indirekta skador. 30 Hadley v. Baxendale (1854) 9 EX 341. 31 Lookofsky, Understanding the CISG, s. 124. 32 Lookofsky, Understanding the CISG, s. 125. 33 Förhållandet mellan indirekt skada och förutsebarhet diskuteras i kapitel 3, se framför allt avsnitt 3.3. 34 U.S. Federal Court, Delchi Carrier, SpA v. Rotorex Corp., 9 September 1994, CLOUT Case 85. 35 Lookofsky, Understanding the CISG, s. 126. 16
3 Direkt respektive indirekt skada 3.1 Motivering I utredningen SOU 1976:66 förslogs att de äldre skadeståndsreglerna enligt 1905 års köplag skulle ersättas med ett ansvar för direkt skada och utlägg samt ett culpaansvar för följdskador. 36 Den senare nordiska utredningen NU 1984:5 gjorde inte samma uppdelning av olika skadetyper eftersom det ansågs svårt att göra en lämplig gränsdragning. Den nordiska arbetsgruppen som gjorde utredningen menade att skador som i ett sammanhang borde bedömas som direkta i ett annat kunde vara indirekta. Som argument mot en uppdelning av olika skadetyper anfördes även att det skulle leda till en komplicerad lagtext. 37 Den svenska propositionen från 1989 motiverade den föreslagna, och senare antagna, uppdelningen mellan direkta och indirekta skador med främst fyra olika argument. För det första ansågs den äldre regleringen inte ändamålsenlig då den inte skiljde mellan olika skadetyper. Till skillnad från standardavtalsrätten skiljde 1905 års lag endast mellan genus- och speciesköp. Då kommersiella avtal i stor uträckning reglerades så att en avtalsbrytande part ansvarade för direkta skador, medan indirekta skador endast ersattes vid grov vårdslöshet, ansågs uppdelningen i direkta och indirekta skador vara en konstruktion som accepterats av marknaden. 38 För det andra motiverades uppdelningen mellan direkta och indirekta skador av att många avtal sluts utan hänvisning till allmänna leveransbestämmelser. Eftersom den dispositiva rätten då fyller ut avtalet ansågs det inte rimligt att köplagen skulle avvika från gällande kontraktspraxis. Med hänsyn till att det många gånger är privatpersoner och små företag som sluter avtal utan hänvisning till standardkontrakt motiverades förslaget vidare med att lagens skadeståndsbestämmelse även skulle fungera som ett skydd för svagare parter. 39 Slutligen ansågs den skadevållande parten lättare kunna förutse sådana skador som är en typisk följd av avtalsbrottet medan den skadelidande bättre kunde förhindra och begränsa sådana skador som berodde på specifika förhållanden hänförliga till den skadelidandes individuella förhållanden. 40 Routamo kritiserade uppdelningen i direkta och indirekta skador på det nordiska juristmötet 1987. Köplagen hade då ännu inte trätt i kraft men Routamo utgick ifrån de lagförslag som gjorde en uppdelningen av olika skadetyper. Han beskrev ett scenario som 36 Se SOU 1976:66 s. 157 ff. Se vidare avsnitt 4.1 om begreppet följdskada. 37 NU 1984:5 s. 187. 38 Prop. 1988/89:76 s. 46 f. 39 Prop. 1988/89:76 s. 47. 40 Prop. 1988/89:76 s. 47 och Herre s. 420. 17
väldigt tydligt visar på den grundläggande problematiken med köplagens reglering. Routamo ger som exempel att en säljare har sålt automatsvarvar till köparna A, B och C, vilka i sin tur sålt svarvarna vidare till sina köpare. Då säljaren är i dröjsmål med leveransen kommer de tre köparna i helt olika lägen beroende på hur de väljer att agera. Köpare A, som kompenserar avtalsbrottet genom att de anställda arbetar övertid, lider en direkt skada. Köpare B som väljer att hyra en annan svarv lider också en direkt skada i form av hyran för ersättningssvarven. Slutligen lyckas köpare C inte kompensera säljarens avtalsbrott utan blir tvungen att betala vite till sin köpare, och förlorar då även den vinst som vidareförsäljningen skulle ha genererat. Köpare C lider på så sätt en indirekt förlust. 41 Varför gällande rätt kan leda till detta ologiska resultat kommer att utredas i detta kapitel. 3.2 Direkt skada enligt köplagen 3.2.1 Allmänt Direkta förluster definieras i förarbetena som förluster som till sin typ och omfattning är vanliga och förutsebara vid det aktuella avtalsbrottet. 42 Vidare uttalas att förluster ska ersättas som direkta om de till sin förekomst och omfattning är en normal och beräknelig följd av det skadeståndsgrundande avtalsbrottet. 43 Dessa uttalanden synes tala för att direkta skador ska vara en omedelbar följd av avtalsbrottet, i betydelsen att skadan uppkommer utan att den skadelidande vidtar någon ytterligare handling. Denna tolkning är dock missvisande då direkt skada ofta består i att den skadelidande agerar med anledning av avtalsbrottet, exempelvis gör ett täckningsköp. 44 Uppräkningen av indirekta skador i 67 2 st. är avsedd att negativt definiera direkta skador. På grund av den svårtillämpade utformningen av andra stycket är det emellertid inte helt klart vilka skador som ska bedömas som direkta. Enligt förarbetena framgår dock att exempelvis vissa utgifter, täckningsköp och prisskillnad ska hänföras till direkta skador. 45 41 Routamo, Det 31 nordiska juristmötet, s. 219 f. 42 Prop. 1988/89:76 s. 48. 43 Prop. 1988/89:76 s. 48. 44 Håstad s. 208. Jfr indirekt skada som kan uppkomma utan att den skadelidande vidtar någon ytterligare åtgärd. Exempelvis uppstår indirekt skada vid produktionsbortfall, vilket också skulle kunna beskrivas som en omedelbar följd av kontraktsbrottet. Se vidare avsnitt 3.3. 45 Prop. 1988/89:76 s. 49. 18
3.2.2 Olika skadeposter Utgifter är enligt propositionen en direkt förlust. Dessa utgifter ska vara en omedelbar följd av, och uppkomma med anledning av, avtalsbrottet. 46 Det kan handla om utgifter för telefon, porton, resor, tullar, skatter samt avgifter som erlagts till ingen nytta. Om utredning eller undersökning av en vara krävs vid fel och detta medför utgifter ska även dessa ersättas som direkta. Vidare anses förlust som uppkommer vid täckningsköp utgöra direkt skada. Att även täckningsköp räknas som direkt skada motiveras i förarbetena med att den skadelidande i annat fall i praktiken oftast inte skulle få sin förlust ersatt, eftersom culpa hos motparten då måste bevisas. Den skadelidande parten kommer även genom ersättning för prisskillnad inte riskera att förlora på grund av ändringar i marknadsvärdet. 47 Beräkningen av prisskillnad anges närmare i 68 69 köplagen. Om hävning inte är möjlig eller om täckningsköp inte kan företas, kan den skadelidande parten kompensera sin förlust genom andra åtgärder. Exempelvis kan det vara möjligt att hyra en ersättningsvara eller att utnyttja tredje mans tjänster. Interna åtgärder så som övertidsarbete kan också kompensera avtalsbrottet. Åtgärder som den skadelidande vidtar för att kompensera sin förlust till följd av avtalsbrottet ska enligt propositionen också betraktas som direkta skador. Om en säljare levererat en vara behäftad med fel och inte under skälig tid lyckats avhjälpa felet, är köparens kostnader för att själv avhjälpa felet direkta. 48 Slutligen ska enligt förarbetena skadestånd som den skadelidande parten måste betala på grund av denna inte kan prestera enligt sitt avtal med tredje man betraktas som direkt skada. Denna fråga är omdiskuterad och kommer att behandlas i avsnitt 3.4. 3.3 Indirekt skada enligt köplagen 3.3.1 Allmänt Förarbetena gör endast några kortfattade generella uttalanden om uppdelningen av vilka skador som ska betraktas som indirekta. Det uttalas att sådana förluster som är mer avlägsna eller svårförutsebara ska utgöra indirekta förluster. 49 Dessa förluster anses typiskt sett svåra att förutse eftersom de beror på motpartens sätt att organisera sin verksamhet. 50 Att indirekta förluster kan uppstå till följd av ett avtalsbrott behöver dock inte vara svårt 46 Prop. 1988/89:76 s. 49. 47 Prop. 1988/89:76 s. 49 och s. 194. 48 Prop. 1988/89:76 s. 49. 49 Prop. 1988/89:76 s. 48. 50 Prop. 1988/89:76 s. 50. 19
att förutse. Uttalandet lär istället avse skadans omfattning. 51 67 2 st. köplagen avser att uttömmande reglera olika typer av indirekta skador, vilka ersätts vid ansvarsgrunden culpa. 52 Trots det är gränsen mellan direkt och indirekt skada svår att dra, då styckets fjärde punkt är utformad som en uppsamlingsbestämmelse. 53 3.3.2 Minskning eller bortfall av produktion eller omsättning Enligt 67 2 st. 1 p. köplagen ska förlust till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsättning betraktas som indirekt skada. För att få skadestånd ska parten lida en ekonomisk skada genom att omsättningen minskas. Detta kan ske exempelvis om den skadelidande parten inte kan ingå avtal med tredje man för att det inte är möjligt att producera till full kapacitet. Den förlust som kan ersättas är således den minskning i omsättning som är en följd av nedgång i produktion på grund av den skadevållandes avtalsbrott. Att minskning av produktion nämns i lagtexten är troligtvis ett exempel på orsaker som minskar omsättningen. 54 I propositionen anges därvid som exempel att en indirekt skada enligt första punkten uppkommer om omsättningen minskar på grund av brister i produktionen. 55 Om den skadelidande parten däremot redan har träffat avtal med tredje man och lider en förlust för att det inte är möjligt att leverera enligt avtalet, hänförs denna förlust till punkt 3. Till skillnad från förluster enligt punkt 1 är en förlust som hänförs till ett redan ingånget avtal med tredje man konkret såtillvida att det är möjligt att avgöra vilken vinst som avtalet skulle ha gett. 56 Då förluster enligt 67 2 st. 1 p. är abstrakta måste förlusten relateras till en hypotetisk situation för att storleken på skadan ska kunna avgöras. Eftersom den skadelidande parten har rätt till skadestånd enligt det positiva kontraktsintresset ska bedömningen göras utifrån hur situationen hade sett ut om avtalet hade fullgjorts korrekt. 57 Om marknaden till exempel har förändrats under avtalstiden så att kostnaden för produktionen har blivit högre än den avtalade vinsten uppkommer ingen förlust om den uppkomna situationen jämförs med en hypotetisk, och den skadelidande parten kan 51 Se vidare avsnitt 3.3.5. 52 Prop. 1988/89:76 s. 48. 53 Se vidare avsnitt 3.3.5. 54 Herre s. 424. 55 Prop. 1988/89:76 s. 199. 56 Herre s. 425. 57 Ramberg & Herre s. 573 och Herre s. 425. 20
då heller inte få ersättning. Utöver detta kan adekvat kausalitet vara svår att visa, då andra omständigheter än den skadevållandes avtalsbrott kan ha lett till en minskad omsättning. 58 Den minskning eller det bortfall som omtalas i punkt 1 avser främst en kvantitativ minskning. Det kan gälla förluster som uppstår då en säljares avtalsbrott leder till brister i produktions- eller lagerkapacitet. 59 Exempelvis kan en indirekt förlust uppstå när en säljare av en maskin levererat för sent eller levererat en maskin behäftad med fel. Om köparen då inte kan producera samma volymer som hade varit möjligt om säljaren levererat enligt avtalet, och köparen därför inte kan sälja vidare i samma utsträckning, uppstår en kvantitativ minskning. Lagerkapaciteten kan påverkas om säljaren istället ska leverera en vara, till exempel ett kylskåp, som ska användas för att förvara köparens färdiga produkt. 60 Kausalsambandet är vid dessa typer av kvantitativ minskning oftast tydligt. Mer svårbedömt är dock om köparens produktion minskat generellt till följd av en säljares avtalsbrott. Exempelvis kan köparens rykte och anseende ha tagit skada av avtalsbrottet. Om köparens omsättning har minskat på grund av förlust av goodwill faller denna förlust in under punkt 1. Då en faktisk ekonomisk skada måste kunna bevisas och kravet på adekvat kausalitet måste ha uppnåtts, kan det vara svårt att få ersättning för skada till följd av förlust av goodwill. 61 Enligt förarbetena synes det naturligt att även kvalitativ minskning faller in under första punkten. En sådan kvalitativ minskning skulle exempelvis uppkomma om en avtalspart säljer en maskin som är behäftad med fel, vilket leder till att de varor som produceras med hjälp av maskinen får sämre kvalitet. När köparen av maskinen tvingas sänka priset uppkommer en förlust, som enligt propositionen bör ersättas såsom indirekt enligt punkt 1. 62 Propositionen verkar med dessa formuleringar uttrycka en viss tveksamhet huruvida kvalitativa minskningar verkligen faller in under punkt 1. Även enligt den norska propositionen är det diskutabelt om kvalitativt bortfall ska räknas till punkten 1. 63 Detta är dock av större vikt i Norge där motsvarande 67 2 st. 4 p. saknas. Enligt svenska köplagen kan annars, om kvalitativt bortfall mot förmodan inte skulle bedömas enligt punkten 1, sådan förlust bedömas vara en annan liknande förlust, om den varit svår att förutse. 64 En kvalitativ minskning leder dock inte nödvändigtvis till att 58 Herre s. 424 f. 59 Prop. 1988/89:76 s. 199. 60 Herre s. 426. 61 Herre s. 429. 62 Prop. 1988/89:76 s. 199. 63 Ot. prp. nr. 80 (1986-87) s. 123. 64 Herre s. 427. Se vidare avsnitt 3.3.5 om 67 2 st. 4 p. köplagen. 21
köparen har rätt till skadestånd om den förlorade vinsten istället kompenseras av ett prisavdrag. Om köparen vidaresäljer en säljares varor och måste sätta ett lägre pris på grund av bristande kvalitet, uppkommer ingen förlust om köparen får ett prisavdrag från säljaren och alltså även köper varan till ett lägre pris. Om det dock uppstår en minskning av köparens planerade vinst har en indirekt kvalitativ förlust uppstått. Prisavdrag kan vara mer förmånligt för köparen eftersom culpa hos säljaren då inte måste visas. 65 3.3.3 Varan inte kan utnyttjas på avsett sätt Andra punkten i 67 2 st. köplagen stadgar att även annan förlust till följd av att varan inte kan utnyttjas på avsett sätt ska ersättas som indirekt förlust. Med annan förlust avses sådan förlust som inte täcks av första punkten, dvs. förlust som inte påverkar produktionen eller omsättningen. 66 Ramberg och Herres kommentar till köplagen beskriver förhållandet mellan dessa två regler som kommunicerande kärl. 67 Två exempel på förluster enligt punkt 2 ges i propositionen. Enligt det första exemplet kan en förlust uppkomma om ett företag har köpt en datoranläggning och denna inte fungerar. Att datoranläggningen är behäftad med fel inverkar negativt på företagets administration men behöver inte påverka produktionen eller omsättningen. Det andra exemplet gäller att avsedda rationaliseringsvinster inte kan uppnås då en maskin levererats för sent, även här utan att varken produktion eller omsättning påverkas. 68 Utifrån de två exempel som anges i förarbetena kan slutsatsen dras att den avgörande omständigheten är att den skadelidande partens kostnader ökar. I fallet med uteblivna rationaliseringsvinster är detta tydligt köparens syfte med att köpa in maskinen kan till exempel vara att kunna producera sina egna varor till en lägre kostnad. Även i exemplet med datoranläggningen ökar köparens kostnader, eller i vart fall minskar de inte, om den administrativa personalen får utföra arbete som datorn annars hade gjort. 69 Denna tolkning innebär att 67 2 st. 1 och 2 p. köplagen tillsammans täcker olika typer av förmögenhetsförändringar, dvs. både att omsättningen minskar och att kostnaderna ökar. För att bedöma om en skada har uppkommit som är ersättningsgill enligt punkt 2 krävs liksom i andra fall att det är en ekonomisk skada med adekvat kausalitet. 65 Herre s. 428. 66 Prop. 1988/89:76 s. 199. 67 Ramberg & Herre s. 574. 68 Prop. 1988/89:76 s. 199 f. 69 Herre s. 432 f. 22
Jämförelsen görs precis som i punkt 1 med hur situationen hade sett ut om den avtalsbrytande parten hade presterat enligt avtalet. 70 3.3.4 Utebliven vinst Ett avtalsbrott kan få konsekvenser inte bara för avtalsparterna utan även för tredje man. Enligt 67 2 st. 3 p. köplagen är utebliven vinst till följd av att ett avtal med tredje man fallit bort en utebliven vinst. Även sådana avtal med tredje man som inte har blivit riktigt uppfyllda faller in under punkten. En säljares kontraktsbrott kan leda till att köparens avtal med tredje man hävs, då köparen inte kan leverera enligt avtalet. Den vinst köparen går miste om när avtalet om vidareförsäljning hävs utgör en indirekt förlust enligt punkt 3. 71 Som beskrevs ovan kan dock gränsdragningen mellan punkt 1 och punkt 3 i 67 2 st. vara svår att dra. Propositionen anger som exempel på förlust enligt punkt 3 att ett planerat avtal mellan en köpare och tredje man inte sluts på grund av säljarens avtalsbrott och att köparen på så sätt går miste om vinst. 72 Eftersom ett avtal ska ha fallit bort för att tredje punkten ska vara tillämplig verkar det i förarbetena beskrivna exemplet inte kunna hänföras till utebliven vinst. För att ett avtal med tredje man ska kunna bortfalla på grund av avtalsbrott, måste avtalet redan ha slutits innan avtalsbrottet. Däremot passar det angivna exemplet in under punkt 1, då ett avtal som bortfaller kommer leda till minskad omsättning för den skadelidande parten. 73 Även om vissa fall enligt punkt 1 inte kan passas in under ordalydelsen i punkt 3, lär i själva verket alla de fall som hänförs till punkt 3 även falla in under punkt 1. Om ett avtal om försäljning till tredje man faller bort måste detta samtidigt innebära en omsättningsminskning. Möjligen är det pedagogiska hänsyn som har lett lagstiftaren till att ange den i punkt 3 speciella formen av omsättningsminskning. 74 En förlust som ersätts enligt 67 2 st. 3 p. måste skiljas från ersättning för prisskillnad enligt 68 69, eftersom prisskillnad är en direkt förlust. Då den skadelidande parten måste bevisa att motparten varit försumlig, eller gjort en särskild utfästelse vid fel i varan, vid skadestånd för indirekt skada är det mer förmånligt att göra en beräkning på prisskillnaden enligt 68 69, då inget krav på culpa föreligger. 75 70 Herre s. 433. 71 Prop. 1988/89:76 s. 200. 72 Prop. 1988/89:76 s. 200. 73 Herre s. 435 not 86. 74 Kleineman s. 311. 75 Ramberg & Herre s. 565. 23
67 2 st. 3 p. innefattar inte enbart fall då tredje man har hävt avtalet med den skadelidande avtalsparten utan blir även tillämplig då tredje mans avtal inte har blivit riktigt uppfyllt. Tredje man har då inte hävt avtalet utan avtalet består men köparens vinst blir till följd av säljarens avtalsbrott mindre än beräknat. Exempelvis uppkommer en sådan situation om tredje man delvis häver sitt avtal med en köpare, efter att köparen hamnat i partiellt dröjsmål enligt sitt avtal med tredje man på grund av säljarens partiella dröjsmål. 76 Frågan om skadestånd som en skadelidande part måste betala till tredje man ska bedömas som indirekt eller direkt skada är omdiskuterad då förarbetena på vissa punkter är oklara. Frågan behandlas utförligt i avsnitt 3.4. 3.3.5 Liknande svårförutsebar förlust Trots att syftet med andra stycket i 67 köplagen är att uttömmande reglera vilka skador som ska betraktas som indirekta, och därigenom även definiera vilka skador som är direkta, finns i punkt 4 en uppsamlingsbestämmelse. En liknande bestämmelse finns i den finska köplagen men saknas i den norska. 77 Punkt 4 var enligt förarbetena nödvändig då det inte ansågs möjligt att uttömmande ange alla typer av indirekta förluster. Bestämmelsen skulle därför möjliggöra en nyanserad bedömning av skadan. Några exempel ges inte i propositionen som kan vägleda tolkningen av bestämmelsen, utan det lämnades till rättstillämpningen att närmare definiera innebörden. 78 De flesta tvister rörande köprättsliga skadestånd avgörs dock i skiljenämnd och då dessa domar som regel inte offentliggörs är det svårt att ta del av praxis. 79 Ett av syftena bakom köplagens utformning var att tjäna som vägledning för bestämmande av indirekt respektive direkt skada. Därför användes tekniken att negativt definiera direkta skador genom att räkna upp alla indirekta. 80 Som påpekas i doktrin innebär uppsamlingsbestämmelsen att den valda lagstiftningstekniken till viss del förlorar sitt syfte, då bestämmelsen är svårtolkad. 81 En första fråga som uppkommer vid tolkning av punkt 4 är vad som ska vara svårt att förutse. Ursprungligen formulerades bestämmelsen så att det avsåg en annan liknande svårförutsebar förlust, vilket även är den formulering som används i den finska 76 Herre s. 436. 77 Se 67 2 st. 5 p. finska köplagen (1987/355). Se även 67 norska kjøpsloven. 78 Prop. 1988/89:76 s. 200. 79 Håstad, Festskrift till Lassen, s. 475. 80 Prop. 1988/89:76 s. 48. 81 Ramberg & Herre s. 576 och Herre s. 441 f. 24
köplagen. Lagrådet ansåg dock att detta kunde missförstås på så sätt att även förluster enligt punkterna 1 3 ska vara svåra att förutse. Risken för att indirekta skador ska uppkomma behöver dock inte alls vara svårt att förutse. Lagrådet föreslog därför den formulering som senare antogs i köplagen. 82 Det som kan vara svårt att förutse är istället vilken ekonomisk skada som kommer bli följden av avtalsbrottet. Ordet den syftar tillbaka på liknande förlust, dvs. sådana förluster som anges i punkterna 1 3. Det kan vara svårt att förutse att sådana förluster uppkommer alls men framför allt svårt att förutse storleken på den ekonomiska skadan. Således ska punkt 4 troligtvis tolkas så att både omfattningen och arten på skadan ska bedömas för att avgöra om en förlust faller in under den fjärde punkten. 83 En konsekvens av den av lagrådet föreslagna formuleringen är att bestämmelsen, till skillnad från den finska motsvarigheten, språkligt kan tolkas så att en bedömning av svårförutsebarheten ska göras i varje enskilt fall. De situationer som punkterna 1 3 tar sikte på utgör typfall och en parts insikter i varje enskilt fall är inte avgörande för klassificeringen av förlusten. På samma sätt kan den finska motsvarigheten till punkt 4 tolkas så att det är en bedömning av typfallet som avses ( annan liknande svårförutsebar förlust ). Denna reglering följer således systematiken i stycket. Om den svenska punkt 4 tolkas enligt sin ordalydelse kan det istället leda till att en skada, som typiskt sett är svårförutsebar och därför borde bli indirekt, kan bli direkt om den avtalsbrytande parten i det enskilda fallet kunde förutse den uppkomna skadans art och omfattning. Detta skulle innebära en stor osäkerhet kring bedömningen i varje enskilt fall och få oförutsedda konsekvenser. 84 Att lagrådet troligen inte avsåg att förändra regelns materiella innehåll, utan endast förtydliga att förluster enligt punkt 1 3 inte måste vara svårförutsebara, talar emot att punkt 4 ska tolkas utifrån det enskilda fallet. 85 För att 67 2 st. 4 p. ska bli tillämplig räcker inte att förlusten till art och omfattning är svårförutsebar. Det krävs även att förlusten ska likna sådan förlust som faller in under punkt 1 3. Exempel på sådan liknande förlust är förlorad goodwill, som inte leder till minskad omsättning eller utebliven vinst, men som innebär att den skadelidande parten måste göra mer reklam eller får ökade utgifter för kundtjänst. 86 82 Prop. 1988/89:76 s. 234. 83 Ramberg & Herre s. 576 f. och Herre s. 442 f. 84 Ramberg & Herre s. 577 f. och Herre s. 444 ff. 85 Herre s. 445 f. 86 Ramberg & Herre s. 582. 25
Prisskillnad vid täckningsköp utgör enligt förarbetena en direkt förlust. 87 Denna förlust skulle dock kunna falla in under ordalydelsen i punkt 4, då den liknar utebliven vinst och då skadans storlek är svår att förutse. Förklaringen till denna klassificering av prisskillnad som direkt förlust kan enligt Ramberg och Herre möjligen förklaras med att prisskillnaden beräknas utifrån marknadsvärdet medan storleken på den uteblivna vinsten bedöms i varje enskilt fall. Detta innebär att den uteblivna vinsten är mer svårförutsebar än prisskillnaden. 88 Om prisskillnad verkligen är en direkt förlust för att den är mindre svårförutsebar än utebliven vinst, åskådliggör det hur tunn gränsen är mellan direkta och indirekta skador. Propositionens uttalande om prisskillnad vid täckningsköp visar på hur inkonsekventa vissa förarbetsuttalanden är. Trots att syftet var att skapa tydlighet är punkt 4 svårtillämpad och leder ofta till bristande förutsebarhet. 3.4 Ersättning till tredje man 3.4.1 Skadestånd till tredje man I förhållande till tredje man är enligt förarbetena endast den uteblivna förlusten enligt punkt 3 i 67 2 st. köplagen en indirekt förlust. Andra förluster i förhållande till tredje man anses inte falla in under punkt 3 och är därför direkta, i de fall de inte kan hänföras till punkterna 1 3 i andra stycket. Uttalandet i propositionen innebär att en direkt förlust som en köpare lider mot tredje man, vilken uppstår till följd av säljarens avtalsbrott i förhållande till köparen, även mellan köparen och säljaren ska bedömas vara en direkt skada. 89 Denna kanalisering bakåt av förlusten motiveras av att skadeståndsansvaret ytterst ska läggas på den part som felet eller dröjsmålet härstammar ifrån. 90 Det rimliga i att kanalisera skadeståndet bakåt är omdiskuterat. Att skadestånd till tredje man kan kanaliseras bakåt vad avser de direkta förlusterna är enligt Håstad en inkonsekvent behandling av köpare som vid säljarens avtalsbrott inte har hunnit träffa avtal om vidareförsäljning. Den köpare som har ett avtal med tredje man kan få ersättning av sin säljare för direkta avhjälpningskostnader hos tredje man och skadestånd till denna eftersom dessa kanaliseras bakåt. Den köpare som inte har ingått ett avtal om vidareförsäljning kommer dock inte att få ersättning för utebliven vinst vid uteblivna avtal. 91 87 Prop. 1988/89:76 s. 201. 88 Ramberg & Herre s. 582. 89 Prop. 1988/89:76 s. 200 och s. 202. 90 Prop. 1988/89:76 s. 49. 91 Håstad s. 208 f. 26