Människohandel. - möjligheter och svårigheter vid rättstillämpningen. (för sexuella ändamål) Rapport 2

Människohandel (för sexuella ändamål) - möjligheter och svårigheter vid rättstillämpningen Rapport 2 RättsPM 2007:2 Utvecklingscentrum Stockholm Februari 2007

2 Innehållsförteckning 1 Inledning...3 2 Praktiska tips om rapportens uppbyggnad...3 3 Lagstiftningen om människohandel...4 3.1 Inledning...4 3.2 Människohandel för sexuella ändamål...5 3.2.1 Allmänt om lagtexten...5 3.2.2 Åtal för människohandel för sexuella ändamål avseende målsäganden över 18 år...7 3.2.2.1 Rekvisitet med användande av olaga tvång, vilseledande eller något annat sådant otillbörligt medel...8 3.2.3 Åtal för människohandel för sexuella ändamål avseende målsäganden under 18 år...16 3.2.3.1 Påverkan från gärningsmannens sida...16 3.3 Människohandel...21 3.3.1 Allmänt om lagtexten...21 3.3.2 Åtal för människohandel avseende målsäganden under 18 år...23 3.3.2.1 Kontrollrekvisitet...24 3.3.2.2 Prövningen av uppsåt avseende målsägandens ålder...30 3.3.3 Åtal för människohandel avseende målsäganden över 18 år...30 3.3.3.1 Tillämpningen av kontrollrekvisitet och 4 kap. 1 a 2 st. BrB...31 4 Övergripande och sammanfattande slutsatser beträffande lagstiftningen om människohandel...34 4.1 En särskild bestämmelse om människohandel...34 4.2 Rekvisitet om otillbörliga medel...35 4.3 Kontrollrekvisitet...39 4.4 Behovet av lagändringar i den gällande lagstiftningen...41 4.5 Rekommendationer för fortsatt analys inom området...43

3 1 Inledning I denna rapport analyseras framförallt rättstillämpningen gällande lagstiftningen om människohandel (för sexuella ändamål). Möjligheter och svårigheter inom rättsområdet lyfts fram. I rapporten ges också praktiska råd och rekommendationer i syfte att vara åklagare till hjälp vid handläggningen av människohandel och främja en effektiv och enhetlig utformning av talan och rättslig process. Analysen tar sin utgångspunkt i de relativt få domar som hittills har meddelats med tillämpning av den lagstiftning som trädde ikraft den 1 juli 2002 respektive den 1 juli 2004. Analysen har som målsättning att undersöka de juridiska rekvisit som ingår i brotten människohandel för sexuella ändamål respektive människohandel, samt att klarlägga de specifika problemställningar som hittills dominerat rättspraxis. Vidare har eventuella systematiska problem av beviskaraktär eller av utredningsmässig art vid tillämpningen av lagstiftningen blivit föremål för undersökning. Syftet har varit att bl.a. genom analysen av rättstillämpningen ge förslag till lösningar eller idéer för argumentation ifråga om särskilt svårtolkade rekvisit. Därmed ges ett bidrag till en förbättrad arbetsmetodik. I avsnitt 2 nedan ges vissa praktiska tips om rapportens uppbyggnad och hur den kan användas. Under hösten 2005 inhämtades alla tings- och hovrättsdomar rörande människohandel/grovt koppleri meddelade i Sverige under åren 2000-2005. Dessa domar har refererats och sammanställts i en referatsammanställning. 1 Sammanlagt finns 52 domar refererade, varav 11 domar för människohandel för sexuella ändamål och människohandel. Av dessa avser sex domar lagstiftningen från den 1 juli 2002 och fem domar lagstiftningen från den 1 juli 2004. Referatsammanställningen innehåller relativt detaljerade gärningsbeskrivningar, vilket bl.a. syftat till att ge inspiration till eller vägledning för åklagare beträffande hur andra åklagare har utformat sin talan i dessa omfattande och komplicerade mål. Förhoppningen är att analysen bl.a. skall kunna vara praktiskt användbar och bl.a. bidra till en ökad kunskap om dels de delvis mycket svårtolkade och komplicerade rekvisit som lagstiftningen präglas av, dels om den tolkning som hittills har givits av olika domstolar inom området. Därmed är målgruppen såväl de åklagare som regelmässigt handlägger denna ärendekategori som de åklagare som mer sällan kommer i kontakt med dessa mål. En vidare målsättning är att analysen skall skapa förutsättningar för en enhetlig handläggning av mål om människohandel. 2 Praktiska tips om rapportens uppbyggnad Som har framgått av inledningen har denna rapport två huvudsyften: att analysera och utvärdera såväl lagstiftning som rättstillämpning beträffande människohandelsbrottet samt ge ett bidrag till en fortsatt diskussion om möjligheter och svårigheter inom rättsområdet, 1 RättsPM 2006:12 Rapport del 1, Utvecklingscentrum Stockholm maj 2006.

4 att ge praktiska råd och rekommendationer i syfte att vara åklagare till hjälp vid handläggningen av människohandel och främja en effektiv och enhetlig utformning av talan och rättslig process. Ifråga om det sistnämnda syftet har rapporten i huvudsak inriktats på att ge vägledning när det gäller de särskilt svårtolkade rekvisit som har konstaterats inom ramen för den analys av lagstiftning och rättstillämpning som har förekommit. Om rapportens uppläggning kan följande sägas. Vid varje delavsnitt där enskilda rekvisit blir föremål för analys har i förenklande syfte varje avsnitt inletts med en sammanfattning av de frågor som rättstillämpningen särskilt har avsett. I anslutning därtill har givits vissa särskilda rekommendationer för handläggningen. Här ges t.ex. information om tolkningen av olika rekvisit, tips ifråga om bevisföringen eller om argumentation beträffande målsäganden över respektive under 18 år. Vid sidan av denna kortfattade information ges hänvisningar till de avsnitt där man kan ta del av en mer djupgående diskussion. Det kan i detta sammanhang särskilt beaktas att varje avsnitt även innehåller kortare referat från den rättspraxis som finns på området med en hänvisning till de domar som finns mer utförligt refererade i referatsammanställningen 2. Det bör observeras att de rekommendationer som ges inte är avsedda att vara uttömmande, utan är i huvudsak föranledda av bedömningen av den rättstilllämpning som hittills studerats. Huvudsyftet har varit att ge vägledning inom de områden där särskilt svårtolkade rekvisit eller problem vid bevisföringen har konstaterats. Det kan även beaktas att handläggande åklagare i särskilda fall kan få viss vägledning eller idéer för argumentation i avsnitt 4 där det förs en övergripande och sammanfattande diskussion beträffande lagstiftningen om människohandel. Ett exempel på en fråga som behandlas är relationen mellan olika rekvisit i lagstiftningen. 3 Lagstiftningen om människohandel 3.1 Inledning Den 1 juli 2002 infördes ett nytt brott i 4 kap. 1 a BrB benämnt människohandel för sexuella ändamål. 3 Syftet med den nya lagstiftningen var att förstärka det straffrättsliga skyddet mot sådan handel med människor som syftar till att de skall utnyttjas för sexuella ändamål. Före denna lagändring hade de fall av människohandel som förekommit bedömts som brott enligt andra bestämmelser i BrB, t.ex. grovt koppleri/koppleri, människorov, olaga frihetsberövande, försättande i nödläge eller olaga tvång. Under avsnitt 4 i referatsammanställningen 4 finns vissa exempel på fall där sådana bestämmelser har kommit till användning vid klassiska fall av människohandel. 5 I avsnitt 3.2 nedan kommer lagstiftningen om människohandel för sexuella ändamål att bli före- 2 RättsPM 2006:12 Rapport del 1, Utvecklingscentrum Stockholm maj 2006. 3 Prop. 2001/02:124 Straffansvaret för människohandel. 4 RättsPM 2006:12 Rapport del 1, Utvecklingscentrum Stockholm maj 2006 5 Se t.ex. dom 2002-12-23 från Västmanlands tingrätt (mål nr B 738-02) respektive dom 2003-03-20 från Svea hovrätt (mål nr B 221-03) och dom 2003-03-21 från Stockholms tingsrätt (mål nr B 4205-02) respektive dom 2003-06-23 från Svea hovrätt (mål nr B 2831-03).

5 mål för analys. Denna framställning sker i huvudsak med en utgångspunkt ifrån de domar som har refererats i avsnitt 2 i referatsammanställningen vad avser åtal i enlighet med lagstiftningen från den 1 juli 2002 till den 1 juli 2004. Genom en lagändring som trädde ikraft den 1 juli 2004 ändrades brottsrubriceringen människohandel för sexuella ändamål till människohandel i och med att paragrafen utvidgades till att även avse andra former av utnyttjande än sexuellt utnyttjande. I samband med den nya lagstiftningen skedde även en rad andra ändringar i paragrafen. Gällande bestämmelser efter den 1 juli 2004 kommer att närmare behandlas i avsnitt 3.3. Analysen är i huvudsak baserad på de domar som har refererats i avsnitt 3 i referatsammanställningen till slutet av april år 2006. 3.2 Människohandel för sexuella ändamål 3.2.1 Allmänt om lagtexten 4 kap. 1 a BrB Den som, i annat fall än som avses i 1, med användande av olaga tvång, vilseledande eller något annat sådant otillbörligt medel förmår någon att bege sig eller låta sig transporteras till ett annat land i syfte att personen där skall utsättas för brott enligt 6 kap. 1, 2, 3 eller 4, utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser eller på annat sätt utnyttjas för sexuella ändamål, döms för människohandel för sexuella ändamål till fängelse i lägst två och högst tio år. För människohandel för sexuella ändamål döms också den som tar emot, transporterar eller inhyser en person som kommit till ett land under de förhållanden som anges i första stycket, om det sker med användande av sådant otillbörligt medel och i sådant syfte som anges där. Den som begår en gärning som avses i första eller andra stycket mot en person som inte har fyllt arton år skall dömas för människohandel för sexuella ändamål även om inte olaga tvång, vilseledande eller något annat sådant otillbörligt medel använts. Är ett brott som avses i första tredje styckena mindre grovt, döms till fängelse i högst fyra år. Lag (2002:436). Enligt förarbetena till paragrafen skulle brottet bestå av tre huvudsakliga moment: 1. åtgärder för genomförandet av själva handeln, t.ex. att rekrytera, transportera, ta emot, inhysa eller överlåta människor, 2. medel med vilka de som är föremål för handeln rekryterats eller hanterats, dvs. olaga tvång, vilseledande eller något annat sådant otillbörligt medel, och 3. syftet med handeln, dvs. olika former av sexuell exploatering av människor. 6 6 Jfr prop. 2001/02:124 Straffansvaret för människohandel s. 8-9.

6 Lagbestämmelsen om människohandel för sexuella ändamål var begränsad till den gränsöverskridande handeln med människor, dvs. dess tillämpning var begränsad till de fall av människohandel som avsåg att en person hade förmåtts att bege sig till eller hade transporteras över gränsen till ett annat land. Brottet ansågs som fullbordat när offret hade anlänt till det land i vilket utnyttjandet varit tänkt att äga rum. Det första stycket i 4 kap. 1 a BrB avsåg att omfatta alla de åtgärder som s.k. agenter, rekryterare, organisatörer och transportörer vidtar, såsom att erbjuda arbete, organisera en resa eller framföra ett transportmedel. 7 Det andra stycket i 4 kap. 1 a BrB reglerade åtgärder som vidtagits i det s.k. destinationslandet, dvs. det land där utnyttjandet varit tänkt att äga rum. Här avsågs ansvar för den som tagit emot, transporterat eller inhyst någon som kommit till ett land under de förhållanden som framgick av första stycket, om det skett med användande av sådant otillbörligt medel och i sådant syfte som angivits där. Det tredje stycket i 4 kap. 1 a BrB reglerade människohandel avseende personer som inte hade fyllt 18 år. I detta fall uppställdes inget krav på olaga tvång, vilseledande eller något annat sådant otillbörligt medel. Under avsnitt 2 i referatsammanställningen 8 finns sex domar avseende åtal för människohandel för sexuella ändamål refererade. Majoriteten av dessa domar avser åtal som gäller målsäganden som är under 18 år. Även om det inte särskilt kommer att redovisas i analysen nedan, kan observeras att det av referatsammanställningen framgår att i de fall som åtalen avseende människohandel för sexuella ändamål har ogillats, har i flertalet fall istället ansvar för grovt koppleri utdömts. Det finns ingen dom i referatsammanställningen, där ett åtal för människohandel för sexuella ändamål har bedömts som mindre grovt enligt 4 kap. 1 a 4 st. BrB. När det gäller de domar som har refererats kan följande sammanfattningsvis konstateras: Rekvisiten om åtgärderna för genomförandet av själva handeln förefaller inte i sig ha varit föremål för avsevärda problem i rättspraxis. Inte heller tycks utredningen om själva syftet med vidtagna åtgärder ha lett till betydande tillämpningsproblem. Det rekvisit som har varit mest svårtolkat och svårtillämpat ifråga om målsäganden över 18 år har istället varit rekvisitet om de medel som skall ha använts (jfr vidare avsnitt 3.2.2.1). När det gäller målsäganden under 18 år har de viktigaste tillämpningsfrågorna i rättspraxis gällt frågan om huruvida gärningsmannen har utsatt målsäganden för någon form av påverkan att bege sig till eller att låta sig transporteras till ett annat land. Därutöver har en viktig fråga gällt prövningen av gärningsmannens uppsåt till målsägandens ålder (jfr vidare avsnitten 3.2.2.1 och 3.2.3.2). 7 Prop. 2001/02:124 Straffansvaret för människohandel s. 34. 8 RättsPM 2006:12 Rapport del 1, Utvecklingscentrum Stockholm maj 2006.

7 I det följande skall de rekvisit som har ansetts svårtolkade bli föremål för en närmare belysning. 3.2.2 Åtal för människohandel för sexuella ändamål avseende målsäganden över 18 år Sammanfattning Frågor som rättstillämpningen särskilt har avsett Tolkning av och beviskrav beträffande otillbörliga medel främst rekvisitet om vilseledande eller något annat sådant otillbörligt medel. Enligt förarbetena är vilseledande: förmedlande av en oriktig uppfattning till någon, t.ex. att falskeligen förespegla att det är fråga om ett visst arbete eller att falskeligen utfästa att prostitution är förenat med vissa förmåner eller förtjänster. Av förarbetena följer att något annat sådant otillbörligt medel till sin art skall vara att jämställa med olaga tvång och vilseledande; såsom att missbruka att en person befinner sig i en särskilt utsatt position utan några reella valmöjligheter och som därför är särskilt sårbar. Jfr tolkningar och diskussion av utdrag i domar, avsnitt 3.2.2.1. Ang. rekvisitet något annat sådant otillbörligt medel gäller att vid påstående att en tilltalad otillbörligt utnyttjat att målsäganden levt under ekonomiskt svåra förhållanden/befunnit sig i en särskilt utsatt situation måste två led styrkas: 1. målsägandens svåra situation 2. att målsäganden inte hade något annat verkligt eller godtagbart alternativ än att underkasta sig gärningsmannens vilja. Kravet på bevisning av orsakssamband mellan det vidtagna otillbörliga medlet och målsägandens agerande. Särskilda rekommendationer Väck om möjligt åtal för människohandel för sexuella ändamål men tänk på att ha med alternativa yrkanden avseende koppleribrott. Ang. ekonomiskt svåra förhållanden/särskilt utsatt situation: 1. För att styrka det första ledet dvs. svår situation är enligt dagens rättspraxis av avgörande betydelse att målsägandeförhöret är ingående vad avser personliga och ekonomiska förhållanden samt motiven för agerande. Skriftlig bevisning (t.ex. från UD) angående inkomst- och övriga ekonomiska förhållanden i andra länder kan behöva åberopas. Sakframställningsvis kan vara till fördel om en beskrivning av bakgrundsförhållanden ges eller en videoupptagning från särskilt svåra levnadsförhållanden i utlandet visas. Tänk på att uppsåt hos gärningsmannen ifråga om dessa omständigheter måste styrkas. Jfr vidare avsnitt 3.2.2.1. 2. Ang. det andra ledet dvs. att målsäganden inte hade något annat verkligt eller godtagbart alternativ än att underkasta sig gärningsmannens vilja måste i förhöret med målsäganden frågan om vilka överväganden som gjordes och vilka reella möjligheter eller alternativ som

8 fanns vid den aktuella tidpunkten djupgående penetreras. Gärningsmannen bör ingående tillfrågas om bl.a. motiven för valet av just kvinnor i utsatt position. Man kan argumentera att detta utgör strategiska led i brottsplanen, dvs. att dessa kvinnor kan lättare och ekonomiskt mer lönsamma vara föremål för utnyttjande. Eventuell stödbevisning i form av dokumentation av förhållanden i kvinnornas hemländer. Tänk på att det kan löna sig att fokusera på gärningsmannens brottsplan och att vara övertydlig! Jfr avsnitt 3.2.2.1 för beviskrav och domar. Det kan vara värt att åberopa att ett otillbörligt utnyttjande av en utsatt situation kan vara att utnyttja de målsäganden som befinner sig i Sverige illegalt och utan pass. Jfr uttalande i prop. 2001/02:124 Straffansvaret för människohandel s. 35 som gäller personer med oklar status t.ex. illegala immigranter. Tänk på att såväl det otillbörliga medlet som orsakssambandet mellan medlet och målsägandens agerande skall styrkas. Detta måste i huvudsak illustreras genom förhören med målsägande och tilltalade. Målsäganden bör ingående tillfrågas om t.ex. sina kontakter med de tilltalade, sin ekonomiska bakgrund och om motiven för sin vistelse i Sverige. I vissa fall kan sakkunnighetsförhör med psykologer vara fruktbara. Dessa kan beskriva för domstolen hur drabbade kvinnor kan reagera, eller höras om de politiska, ekonomiska och sociala förhållanden som råder i offrens hemländer. 3.2.2.1 Rekvisitet med användande av olaga tvång, vilseledande eller något annat sådant otillbörligt medel Ifråga om åtal för människohandel där målsäganden är över 18 år kan rekvisitet om de otillbörliga medlen ofta bli avgörande för prövningen. De två mål beträffande målsäganden över 18 år som finns refererade under avsnitt 2 i referatsammanställningen 9 har rört åtal, där det har gjorts gällande att gärningsmannen har använt sig av vilseledande eller något annat sådant otillbörligt medel. 10 Frågan om huruvida rekvisitet om vilseledande har uppfyllts var även avgörande i en dom som visserligen finns refererad under avsnitt 3 i referatsammanställningen men där vissa åtalspunkter rörde åtal för människohandel för sexuella ändamål. 11 I det första målet dom 2003-04-17 från Solna tingsrätt (mål nr B 2636-02) och dom 2003-06-26 från Svea hovrätt (mål nr B 3065-03) gjordes t.ex. gällande att en tilltalad genom vilseledande och annat sådant otillbörligt medel vid två tillfällen dels hade förmått en målsäganden att resa från Estland till Sverige, dels hade tagit emot och inhyst henne allt i syfte att utnyttja målsäganden för tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Den tilltalade hade vilselett målsäganden 9 RättsPM 2006:12 Rapport del 1, Utvecklingscentrum Stockholm maj 2006. 10 Här har bortsetts från en åtalspunkt i dom 2003-10-15 från Göteborgs tingsrätt (mål nr B 7477-03) och dom 2003-12-18 från Hovrätten för västra Sverige (mål nr B 4388-03), där ett åtal ogillades för människohandel för sexuella ändamål avseende en målsäganden över 18 år. Detta berodde på bristande bevisning (försvararen hade inte varit närvarande vid de polisförhör som åberopades). 11 Dom 2006-04-12 från Katrineholms tingsrätt mål nr B 133-05.

9 genom att ha lämnat oriktiga uppgifter om arbetets art. Hon hade uppgivit att arbetet avsåg posering och eskortservice, men inte samlag mot ersättning. Tingsrätten fann visserligen styrkt att målsäganden vid den första resan till Sverige hade blivit vilseledd ifråga om vilket arbete som skulle utföras, men däremot inte att åklagaren hade styrkt att det fanns ett orsakssamband mellan detta vilseledande och avresan. Målsäganden hade vid förhör uppgivit att hon inte visste om hon skulle ha rest till Sverige även om hon hade vetat att arbetet avsåg prostitution. Därmed ansågs inte ha visats att målsäganden inte skulle ha rest till Sverige, om hon haft kännedom om de verkliga förutsättningarna. Vid denna bedömning togs även fasta på att målsäganden efter en första vistelse i Sverige även hade accepterat att komma tillbaka vid ett andra tillfälle. Ifråga om detta andra tillfälle konstaterade tingsrätten även att målsäganden inte kunde anses ha varit vilseledd om arbetets innehåll. Ifråga om rekvisitet annat sådant otillbörligt medel gjordes gällande att den tilltalade hade utnyttjat att målsäganden levt under ekonomiskt svåra förhållanden och därigenom befunnit sig i en särskilt utsatt position. Målsäganden hade i förhör bl.a. uppgivit att hon var arbetslös i Estland och hade ett sexårigt barn. Hon levde av barnbidrag, samt bidrag från bl.a. sina föräldrar. Hennes boendekostnad översteg dock vida hennes inkomster. Genom en annons i en tidning hade lönande arbete i Sverige erbjudits. Hon hade inte berättat för den tilltalade att hon var arbetslös eller hade barn. Tingsrätten fann inte att utredningen om målsägandens ekonomiska situation och vad som föregick hennes resa var tillräcklig för att anse styrkt att den tilltalade hade använt sig av otillbörliga medel för att förmå henne att resa till Sverige. Med en hänvisning till brottsbalkens förarbeten konstaterade tingsrätten även att omständigheterna måste vara sådana att offret inte har något annat verkligt eller godtagbart alternativ än att underkasta sig gärningsmannens vilja. Vidare fann tingsrätten att mot bakgrund av att det inte var styrkt att målsäganden förmåtts att resa till Sverige genom vilseledande eller något annat sådant otillbörligt medel kunde inte heller ansvar för det efterföljande mottagandet eller inhysandet av henne komma ifråga. Åtalet för människohandel för sexuella ändamål ogillades därmed av tingsrätten. Hovrätten, som fastställde denna dom, motiverade sin bedömning med att åklagaren inte hade förmått att styrka att målsäganden hade blivit vilseledd av den tilltalade. Här anfördes särskilt att målsäganden hade uppgivit att hon hade anat att arbetet gällde tillhandahållande av samlag mot ersättning och att hon därefter kom att frivilligt ägna sig åt prostitution. Ifråga om rekvisitet annat sådant otillbörligt medel uttalade hovrätten bl.a. att målsäganden visserligen hade levt under knappa ekonomiska förhållanden i Estland, men att det inte av utredningen i målet kunde anses styrkt att hon befunnit sig i en sådan situation att hon i praktiken inte hade haft något annat val än att resa till Sverige. Det ansågs inte heller styrkt att den tilltalade hade haft någon närmare kännedom om målsägandens förhållanden. Ifråga om den andra resan till Sverige gjordes samma bedömning som tingsrätten. I det andra målet dom 2004-04-29 från Huddinge tingsrätt (mål nr B 3848-03) var en prövning av rekvisitet något annat sådant otillbörligt medel utslagsgivande. Här yrkades under en åtalspunkt ansvar för människohandel för sexuella ändamål avseende två tilltalade, varvid det gjordes gällande att de vid två tillfällen genom otillbörliga medel förmått målsäganden L att bege sig från Estland till Sverige i syfte att utnyttja henne för tillfälliga sexuella förbindelser. De otillbörliga medlen hade bestått i att de hade missbrukat att L levt under ekonomiskt svåra förhållanden och därigenom befunnit sig i en särskilt utsatt situation. Vid förhör hade målsäganden bl.a. uppgivit att hon i Estland hade fått kontakt med en av de tilltalade (J) som kunde hjälpa henne att prostituera sig i Sverige. Vid ett möte hade hon informerats om villkoren för arbetet och givits

10 upplysningen att hon skulle få låna pengar till resan. Målsäganden uppgav att hon bl.a. hade haft höga skulder i Estland som hon inte kunde återbetala. Det fanns därmed en risk att hon hamnade på gatan. Hon hade även utsatts för allvarligare brott med efterföljande sjukdom, vilka krävde läkarvård och dyra mediciner. Hon hade berättat om dessa svårigheter och om sina ekonomiska problem för J. Tingsrätten fann utrett att L vid två tillfällen hade rest från Estland till Sverige, och att hon i Sverige hade ägnat sig åt prostitution. Det ansågs vidare styrkt att båda tilltalade hade vidtagit sådana åtgärder som erfordras för genomförandet av den av åklagaren påstådda människohandeln; bl.a. erbjudande om och inköp av biljetter, utlåning av kontanter samt anordnande av transport till Stockholm. Beträffande frågan om dessa åtgärder hade vidtagits genom ett otillbörligt medel ifrågasattes inte av tingsrätten dvs. att målsäganden vid den aktuella tiden hade befunnit sig i en utsatt situation ekonomiskt, och att hon till en följd därav inte hade sett någon annan möjlighet än att anta erbjudandet om att resa till Sverige och tjäna snabba pengar. Den avgörande frågan var emellertid, enligt tingsrätten, om de tilltalade hade känt till L:s ekonomiska situation, och om dem i så fall när de vidtagit åtgärderna, hade använt sig av ett otillbörligt medel. Å ena sidan fann tingsrätten det styrkt att målsäganden vid det första mötet med J hade berättat om sin svåra ekonomiska situation och om sina skulder, och att J då hade erbjudit sig att betala för resan till Sverige. Därmed drogs slutsatsen att J måste ha insett att målsäganden befann sig i en svårt pressad ekonomisk situation och att bl.a. hennes erbjudande om att låna ut pengar till resan var en förutsättning för att L skulle kunna åka till Sverige och prostituera sig. Tingsrätten höll vidare även för visst att J hade delgivit den andra tilltalade dessa upplysningar. Å andra sidan tog tingsrätten emellertid även fasta på att målsäganden hade uppgivit att hon inte visste om hennes skulder var en förutsättning för att J skulle låta henne åka eller om de hade någon betydelse för J. Detta talade, enligt tingsrätten, snarare för att målsäganden själv var angelägen om att få möjlighet att åka än att J vid det tillfället hade använt hennes ekonomiskt utsatta situation som ett påtryckningsmedel för att pressa henne och förmå henne att åka till Sverige för att prostituera sig eller att hon med utnyttjande av denna situation betvingade L:s fria vilja. Tingsrätten prövade även i ett andra led om de tilltalade genom sina senare vidtagna åtgärder innan det påstådda brottet fullbordades bl.a. vid inköp av båtbiljett och utlåning av pengar samt då J följt med på resan och givit instruktioner om verksamheten kunde anses ha använt sig av ett sådant otillbörligt medel som erfordras och därmed betvingat målsägandens fria vilja. Tingsrätten pekade härvid på att de vidtagna åtgärderna måste i sig anses mycket besvärande för de tilltalade och att målsäganden måste ha haft små eller obefintliga möjligheter att dra sig ur. Enligt domstolens mening hade det dock inte framkommit något som talade för att målsäganden som var en kvinna över 18 år hade ändrat inställning och att hon hade utsatts för någon utpressningsliknande situation som hade betvingat hennes egen vilja. Även om de åtgärder som vidtagits hade inneburit ett cyniskt utnyttjande av målsägandens utsatta ekonomiska situation, kunde det inte anses tillräckligt för att dessa åtgärder skulle kunna anses ha utförts med användande av ett sådant otillbörligt medel som till sin art var att jämställa med olaga tvång och vilseledande. Åtalet för människohandel för sexuella ändamål ogillades därmed. I förarbetena till BrB finns vissa uttalanden och riktlinjer ifråga om tolkningen av rekvisitet. Begreppet olaga tvång uppges t.ex. avse detsamma som i straffbestämmelsen om olaga tvång i 4 kap. 4 BrB, dvs. att genom misshandel eller eljest med våld eller hot om brottslig gärning tvinga annan att underkasta sig de

11 beskrivna åtgärderna. 12 Under avsnitt 2 i referatsammanställningen 13 finns inget mål där rekvisitet olaga tvång har åberopats. Genom rekvisitets nära samband med andra straffbestämmelser om olaga tvång, våld eller hot torde dock kunna förmodas att det är mindre svårtillämpat än de begrepp som används ifråga om de övriga medel som skall ha använts för att ansvar för människohandel skall kunna utdömas. Begreppet vilseledande beskrivs enligt förarbetena t.ex. som att falskeligen förespegla att det är fråga om ett visst arbete eller att falskeligen utfästa att prostitution är förenat med vissa förmåner eller förtjänster. Vidare anges att begreppet vilseledande skall innebära förmedlande av en oriktig uppfattning till någon och att det förekommer bl.a. i straffbestämmelsen om bedrägeri i 9 kap. 1 BrB. 14 I den inledningsvis ovan beskrivna domen 2003-04-17 från Solna tingsrätt har framgått att tingsrätten visserligen fann styrkt att den tilltalade hade vilselett målsäganden genom att lämna oriktiga uppgifter om arbetets art i Sverige. 15 Däremot ansågs åklagaren inte ha styrkt att målsäganden inte skulle ha åkt till Sverige om hon vetat att det rört sig om prostitution. Enligt förarbetena krävs nämligen att det även finns ett orsakssamband mellan det vidtagna otillbörliga medlet och åtgärden. Målsäganden skall således förmås att vidta en åtgärd just p.g.a. det otillbörliga medlet, och om offret oberoende av det otillbörliga medlet skulle ha vidtagit åtgärden föreligger inte något orsakssamband och ansvar för människohandel kan då inte komma ifråga. 16 Såväl det otillbörliga medlet som detta orsakssamband måste därmed styrkas. Detta sker i huvudsak genom förhör med främst målsäganden och den tilltalade. Några andra bevismedel torde mer sällan stå till förfogande. Här krävs att sambandet mellan den tilltalades och målsägandens agerande klart illustreras genom förhören. Behovet av att för straffbarhet kräva detta orsakssamband mellan det otillbörliga medlet och målsägandens vidtagande av en åtgärd förefaller emellertid i sig som befogat. I dom 2006-04-12 från Katrineholms tingsrätt (mål nr B 133-05) 17 gjordes gällande att de tilltalade genom vilseledande förmått flera målsäganden till att resa till Sverige. I målet yrkades under en åtalspunkt ansvar för människohandel för sexuella ändamål under gärningspåståendet att de tilltalade V och D hade från Sverige tillsammans och i samförstånd genom vilseledande rekryterat målsägandena C och N i Rumänien, organiserat deras resa till Sverige samt mottagit, transporterat och inhyst dem. Vilseledandet hade bestått i att målsägandena oriktigt förespeglats att de skulle få arbete respektive fira semester här. De tilltalade hade därvid förtigit att deras avsikt varit att målsägandena skulle komma att utnyttjas för sexuella ändamål. Tingsrätten fann beträffande C utrett att det enda skälet till att hon rest till Sverige var att hon fått ett löfte från D om att hushållsarbete skulle organiseras 12 Prop. 2001/02:124 Straffansvaret för människohandel s. 34. 13 RättsPM 2006:12 Rapport del 1, Utvecklingscentrum Stockholm maj 2006. 14 Prop. 2001/02:124 Straffansvaret för människohandel s. 34. 15 Hovrätten i målet ansåg däremot inte att något vilseledande var styrkt, eftersom målsäganden vid förhör hade uppgivit att hon hade anat att arbetet avsåg prostitution. 16 Prop. 2001/02:124 Straffansvaret för människohandel s. 35. 17 Observera att domen refereras under avsnitt 3 i referatsammanställningen.

12 åt henne i Sverige. Efter det att C anlänt till Sverige uteblev dock det utlovade arbetet. Istället hade C tillhandahållit sexuella tjänster vid ett flertal tillfällen och betalningarna för dessa tjänster hade gått till de tilltalade. Enligt tingsrätten kom C nästan direkt efter ankomsten till Sverige att försättas i en utsatt belägenhet med hänsyn till att hon inte hade några egna medel, ej kände någon i Sverige, ej förstod det svenska språket samt då hon blivit fråntagen sitt pass. Hon ansåg sig därvid inte ha kunnat vägra att tillhandahålla de sexuella tjänsterna. Tingsrätten fastslog att D aldrig hade haft för avsikt eller skulle ha kunnat ordna något arbete åt målsäganden i Sverige, och att C därmed vilseletts till att bege sig till Sverige. Tingsrätten fann att gärningarna hade begåtts tillsammans och i samförstånd, och båda tilltalade dömdes som gärningsmän avseende människohandel för sexuella ändamål. Beträffande målsäganden N var utrett att hon vid tidpunkten för resan till Sverige var en framgångsrik student i Rumänien. Tingsrätten fann utrett att N genom falska förespeglingar om en semestervistelse blivit vilseledd av D att resa till Sverige. Mot bakgrund av bl.a. N:s uppgifter fann tingsrätten styrkt att det var såväl D:s som V:s avsikt att målsäganden skulle utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser i Sverige redan då hon genom vilseledande förmåddes till att göra resan. Både D och V var därmed enligt tingsrätten skyldiga till människohandel för sexuella ändamål. Under ytterligare en åtalspunkt i målet yrkades ansvar för V och D avseende människohandel för sexuella ändamål. Genom vilseledande hade de rekryterat målsäganden E från Rumänien, organiserat resan till Sverige samt tagit emot, transporterat och inhyst henne. Det gjordes gällande att vilseledandet hade bestått i att E oriktigt hade förespeglats att hon skulle få hushållsarbete eller arbete med barnpassning. Tingsrätten fann utrett att D hade kontaktat E i Rumänien och lovat henne ett lönsamt arbete med barnpassning eller hushållsarbete i Sverige. Eftersom E inte hade några pengar hade D erbjudit sig att ordna resan och låna henne pengar till resekostnader. Under den första tiden skulle hon få bo hos D. V och D hade tillsammans ordnat resan samt mött E när hon anlänt till Sverige. E hade därefter överlämnades till två albanska medborgare, vilka genom vilseledande fört henne till Oslo där hon tvingats att prostituera sig. Tingsrätten fann dels utrett att D genom att utlova arbete i Sverige hade genom vilseledande förmått E att komma till Sverige, dels att genom bl.a. D:s egna uppgifter var klarlagt att hon inte hade haft möjlighet att ordna något arbete. Tingsrätten fastslog vidare att D:s avsikt med att förmå E att resa till Sverige var att hon skulle utnyttjas här eller i ett annat land utanför Rumänien för tillfälliga sexuella förbindelser och att den andre tilltalade V hade medverkat i sådan hög grad att han skulle anses som medgärningsman. De tilltalade var åtalade för fullbordat brott. Tingsrätten uttalade emellertid att brottet människohandel för sexuella ändamål fullbordas då offret kommer till det s.k. destinationslandet, och att eftersom avsikten kunde ha varit att E skulle transporteras vidare till Norge och där tvingas till prostitution fick Sverige ses som s.k. transitland och Norge som destinationsland. Därmed bedömdes de tilltalades brott som försök till människohandel för sexuella ändamål. En tredje åtalspunkt i målet avseende ansvar för V för människohandel för sexuella ändamål ogillades, mot bakgrund av att det inte kunde anses styrkt att V genom vilseledande förmått två målsäganden att bege sig från Bulgarien till Sverige i syfte att utnyttja dem för sexuella ändamål. Det gjordes gällande att vilseledandet skulle ha bestått i att kvinnorna oriktigt förespeglats att de i Sverige skulle få arbete. Tingsrätten pekade härvid bl.a. på att V i vart fall gjort vissa försök att skaffa målsägandena arbete i Sverige och att de till slut fick någon form av sysselsättning i Köpenhamn.

13 I detta mål lyckades således orsakssambandet mellan vilseledandet och målsägandenas avresor att styrkas. I relativt långa och ingående förhör hördes målsägandena om sina kontakter med de tilltalade, om sin ekonomiska bakgrund och om motiven för sin vistelse i Sverige. Med stöd av utredningen kunde domstolen fastslå att de enda skälen till att målsägandena hade kommit till Sverige var de tilltalades löften om förmånliga arbeten i Sverige. I målet var dock de typer av vilseledanden som hade använts tämligen klara och entydiga. Gärningsmännen hade utlovat målsägandena antingen arbete med barnpassning eller hushållsarbete respektive semestervistelser, men det kunde uteslutas både att de hade haft möjlighet till och intresse av att realisera dessa löften. Som bl.a. har illustrerats genom de två domar som har beskrivits inledningsvis förefaller det oprecisa rekvisitet något annat sådant otillbörligt medel att medföra tillämpningssvårigheter. Detta förutsågs redan i samband med lagstiftningsarbetet av flera remissinstanser och av lagrådet. 18 I förarbetena anges att något annat sådant otillbörligt medel skall till sin art vara att jämställa med olaga tvång och vilseledande; såsom att missbruka att en person befinner sig i en särskilt utsatt position utan några reella valmöjligheter och som därför är särskilt sårbar. 19 Sådana utsatta positioner exemplifieras med personer som befinner sig i ett ekonomiskt skuldförhållande eller ett tjänste- eller anställningsförhållande till gärningsmannen, narkomaner som är beroende av den som tillhandahåller narkotika, personer som befinner sig i vanmakt, personer som lever under ekonomiskt svåra förhållanden, i flyktingskap eller som lider av förståndshandikapp eller någon sjukdom. Vidare anges särskilt att: Ett exempel på att utnyttja att en person befinner sig i en särskilt utsatt position kan vara om en kvinna som har ett barn som behöver särskild vård eller särskild omsorg har utlovats möjligheter till sådana åtgärder t.ex. under förutsättning att hon prostituerar sig i Sverige. Det kan också anses otillbörligt att utnyttja en person som har en oklar status i ett land, t.ex. om han eller hon lever som illegal immigrant. 20 I båda domarna som har beskrivits inledningsvis har det gjorts gällande att de tilltalade använt sig av otillbörliga medel genom att utnyttja att målsägandena levt under ekonomiskt svåra förhållanden och därigenom befunnit sig i en särskilt utsatt situation. I de fall där sådana omständigheter görs gällande måste åklagaren således som ett första led objektivt styrka dessa omständigheter. Detta sker i huvudsak genom förhöret med målsäganden. Här är det av avgörande betydelse att målsäganden mycket utförligt hörs om sina förhållanden och om motiven för sitt agerande. Därutöver krävs naturligtvis även att åklagaren styrker att gärningsmannen har haft vetskap om dessa omständigheter. I domen 2003-04-17 från Solna tingsrätt hördes, som framgått ovan, målsäganden om sina ekonomiska förhållanden. Domstolen konstaterade att målsägandens ekonomiska situation föreföll vara svår och pekade på hennes uppgifter att hon tjänat 350 estländska kronor i månaden, att hennes boendekostnader uppgått till 3000 estländska kronor samt att hon klarat sig på 18 Jfr t.ex. prop. 2001/02:124 Straffansvaret för människohandel s. 21 och s. 24-25. 19 Prop. 2001/02:124 Straffansvaret för människohandel s. 34. 20 Prop. 2001/02:124 Straffansvaret för människohandel s. 34-35.

14 bidrag från föräldrar och pojkvän. Tingsrätten fann dock inte att denna utredning om målsägandens ekonomiska situation eller vad som hade föregått hennes resa var fullständig för att anse styrkt att den tilltalade hade använt sig av otillbörliga medel. Här efterlystes t.ex. upplysningar om pojkvännens och föräldrarnas ekonomi och i vilken utsträckning som de hjälpt målsäganden ekonomiskt. I dom 2004-04-29 från Huddinge tingsrätt ansågs däremot bevisningen i målet i sig vara tillräcklig för att konstatera att målsäganden befunnit sig i en ekonomiskt utsatt situation. I målet hade förutom ett förhör med målsäganden avseende inkomstförhållanden och utgifter åberopats skriftlig bevisning i form av en promemoria och rapport från Utrikesdepartementet utvisande medelinkomst, arbetslöshet och valuta i Estland under den aktuella tidsperioden. Sakframställningsvis hade även en ekonomisk bakgrund givits bl.a. avseende jämförelser mellan löner i Estland och Sverige, samt om arbetslöshetens omfattning. Även om åklagaren kan styrka att målsäganden befunnit sig i en särskilt utsatt position krävs därutöver som ett andra led även att åklagaren kan styrka att målsäganden inte hade något annat verkligt eller godtagbart alternativ än att underkasta sig gärningsmannens vilja. Detta krav framgår i huvudsak av följande uttalande i förarbetena: För att ett otillbörligt medel skall anses jämförbart med olaga tvång och vilseledande måste emellertid omständigheterna alltid vara sådana att offret inte har något annat verkligt eller godtagbart alternativ än att underkasta sig gärningsmannens vilja. Vad som avses är närmast utpressningsliknande situationer eller situationer där offret annars befinner sig i svårt trångmål. Gemensamt för de otillbörliga medlen är att de på olika sätt syftar till att bemästra offrets fria och verkliga vilja. Enbart det förhållandet att offret lever i ett land med lägre levnadsstandard än destinationslandet bör således inte i sig vara tillräckligt för att anse att ett otillbörligt medel använts. Vid bedömningen av om någon befinner sig i en särskilt utsatt position måste en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet göras. 21 I dom 2003-04-17 från Solna tingsrätt uttalade särskilt hovrätten att detta andra led inte hade styrkts. Domstolen uttalade att även om målsäganden hade levt under knappa förhållanden i Estland, gav inte utredningen i målet stöd för slutsatsen att hon i praktiken inte hade något annat val än att åka till Sverige och prostituera sig. Även detta krav måste i huvudsak styrkas genom förhöret med målsäganden. Därigenom blir förhörsmetodiken av en avgörande betydelse. Man måste tämligen ingående penetrera inte bara frågan om den ekonomiska situationen utan även djupare utreda vilka överväganden som gjordes, och vilka reella möjligheter som vid den aktuella tidpunkten har funnits för målsäganden som alternativ till det erbjudande som gärningsmannen givit. Därutöver kan det vara fruktbart att närmare utfråga gärningsmannen om motiven för att välja just denna utsatta målsägande. Här kan eventuellt även olika typer av stödbevisning t.ex. dokumentation av förhållanden i kvinnornas aktuella hemländer vara till hjälp. Mot bakgrund av att flera olika domstolar handlägger dessa mål kan det löna sig att vara övertydlig i dessa hänseenden för att övertyga även de som för första gången handlägger ett sådant ärende. 21 Prop. 2001/02:124 Straffansvaret för människohandel s. 35.

15 I domen 2004-04-29 från Huddinge tingsrätt stötte emellertid åklagaren på ytterligare hinder. Tingsrätten uttalade här att den i och för sig inte ifrågasatte vare sig målsägandens utsatta situation ekonomiskt sett, eller att hon till en följd därav inte hade sett någon annan möjlighet än att anta erbjudandet om att resa till Sverige. Däremot ställdes ett mycket högt krav på bevisningen i ett annat avseende. Här krävdes inte bara att målsäganden skulle uppge huruvida hon delgivit de tilltalade upplysningarna om sina ekonomiska förhållanden, utan även att hon skulle dra slutsatser ifråga om de tilltalades avsikter. Trots att tingsrätten här fann utrett att båda tilltalade hade insett inte bara att målsäganden befunnit sig i en svårt pressad ekonomiskt situation utan även att deras erbjudande om att låna pengar till resan hade varit en förutsättning för att målsäganden skulle kunna åka till Sverige ogillades åtalet. Målsäganden ansågs inte ha kunnat uttala sig om huruvida hennes skulder varit en förutsättning för att de tilltalade skulle låta henne åka eller om de hade haft någon betydelse för dem. Därmed ansågs det inte ha styrkts att hennes ekonomiskt utsatta situation hade använts som ett påtryckningsmedel eller att hennes fria vilja hade betvingats. Att uppställa ett sådant beviskrav måste emellertid enligt UC Stockholms bedömning anses som orimligt. En målsägande kan inte förväntas dra slutsatser om gärningsmannens bevekelsegrunder eller motiv för sitt agerande. I dessa fall måste det istället anses som tillräckligt att omständigheterna kring en särskilt utsatt situation styrks, samt att det visas att de tilltalade hade kännedom om dessa omständigheter. Slutsatser ifråga om de tilltalades avsikter med sina ageranden bör därefter kunna följa genom slutsatser kring frågan varför just kvinnor som befinner sig i dessa situationer väljs ut av gärningsmännen. Dessa val utgör ofta strategiska överväganden från gärningsmannens sida, dvs. är led i själva brottsplanen. Utnyttjanden av framförallt utländska kvinnor med utsatta situationer bl.a. ekonomiskt sett beror naturligtvis på att dessa kvinnor lättare och mer lönsamt kan bli föremål för utnyttjande. Enligt förarbetena skall människohandelsbrottet allmänt sett ta sikte på fall där en persons utsatta ställning missbrukas för att möjliggöra ett utnyttjande av personen för sexuella ändamål. 22 Ett för högt uppställt krav på bevisningen ifråga om att målsäganden inte skall ha haft något annat godtagbart alternativ, liksom uttalandena i förarbeten om utpressningsliknande situationer som betvingar den fria eller verkliga viljan, medför emellertid att lagstiftningens angivna skyddssyfte vad avser personers utsatta ställning i viss mån motverkas. Denna fråga kommer att bli föremål för en vidare diskussion i avsnitt 4, där det finns vissa sammanfattande slutsatser om den gällande lagstiftningen om människohandel. 22 Prop. 2001/02:124 Straffansvaret för människohandel s. 22.

16 3.2.3 Åtal för människohandel för sexuella ändamål avseende målsäganden under 18 år Sammanfattning Frågor som rättstillämpningen särskilt har avsett Vad utgör påverkan? Även om det inte för denna åldersgrupp krävs an vändning av något otillbörligt medel krävs enligt förarbetena att det skett någon form av påverkan från gärningsmannens sida. Jfr nedan under särskilda rekommendationer ang. de faktorer som här har åberopats. Se vidare domar i avsnitt 3.2.2.1. Uppsåtskravet beträffande målsägandens låga ålder. Här har i de domar som genomgåtts i huvudsak ansetts styrkt att gärningsmännen i vart fall har varit likgiltiga till målsägandens ålder. Särskilda rekommendationer Exempel på faktorer som kan åberopas för att illustrera påverkan från gärningsmannen kan vara: att gärningsmannen agerat aktivt inom olika områden och därmed förmått målsäganden till åtgärderna, t.ex. att gärningsmannen drivit på händelseförloppet eller initierat resan genom att framhålla ekonomiska förmåner och förtjänster vid prostitution, att målsäganden haft liten möjlighet att kontrollera händelseförloppet, att gärningsmannen kontrollerat händelseförloppet genom att organisera resan eller anordna bostad och sexköpare, att gärningsmannen i vissa fall har utnyttjat målsägandens knappa ekonomiska förhållanden eller skulder. Här kan målsägandens levnadssituation eller bakgrund till beslutet om prostitution vara av intresse. Det kan observeras att det kan vara tillräckligt att en tilltalad känt till att en målsäganden föranletts till prostitution p.g.a. ett skuldförhållande och att han med denna vetskap tagit emot henne och främjat prostitutionen. Även att trots att prostitution i Sverige skett till följd av målsägandens eget beslut kan den tilltalade ha påverkat genom att ge nödvändiga förutsättningar för prostitution. Se vidare avsnitt 3.2.3.1. Ang. uppsåtskravet kan som stöd för ett påstående att åldern saknat betydelse för de tilltalade t.ex. omständigheter som rör hur en prostitutionsverksamhet bedrivits och organiserats åberopas, t.ex. att ett stort antal flickor varit verksamma eller att rekrytering skett av andra personer i utlandet. Jfr vidare exempel på domstolars resonemang i avsnitt 3.2.3.2. 3.2.3.1 Påverkan från gärningsmannens sida Enligt förarbetena till lagstiftningen om människohandel för sexuella ändamål skall den som är under 18 år redan härigenom anses befinna sig i en sådan sårbar situation att alla åtgärder som syftar till att barnet skall utnyttjas för sexu-

17 ella ändamål är straffvärda som människohandel. 23 Av 4 kap. 1 a 3 st. BrB framgick således att det är straffbart att förmå en person som är under 18 år att bege sig till eller att låta sig transporteras till ett annat land liksom att ta emot, transportera eller inhysa personen i det landet, i syfte att han eller hon skall utnyttjas sexuellt, även om inte olaga tvång, vilseledande eller annat sådant otillbörligt medel har använts. Däremot framgår av förarbetena att det för straffansvar alltid erfordras någon form av påverkan från gärningsmannens sida. Denna behöver dock inte vara förenad med användande av något otillbörligt medel. 24 Det utvecklas inte närmare i förarbetena vad en sådan påverkan skall anses innebära, utan denna fråga har överlämnats till rättspraxis att avgöra. Under avsnitt 2 i referatsammanställningen 25 finns fyra domar refererade som rör åtal för människohandel för sexuella ändamål avseende målsäganden under 18 år 26 I den nedan beskrivna domen 2003-10-15 från Göteborgs tingsrätt (mål nr B 7477-03) respektive dom 2003-12-18 från Hovrätten för västra Sverige (mål nr B 4388-03) tog tingsrätten vid bedömningen av om målsäganden hade varit utsatt för någon form av påverkan fasta på att gärningsmannen på olika sätt agerat tämligen aktivt och genom detta agerande förmått målsäganden att bege sig till eller låta sig transporteras till ett annat land. Det hänvisades härvid till att den tilltalade bl.a. hade initierat och organiserat resan och drivit på händelseförloppet. Det påpekades även att den 16-åriga målsäganden å sin sida haft liten möjlighet att påverka händelseförloppet. I målet prövades ett åtal som gällde ansvar för S för att ha förmått en målsägande, som inte hade fyllt 18 år, att bege sig från Tyskland till Danmark i syfte att utnyttja henne för tillfälliga sexuella förbindelser. Tingsrätten konstaterade att eftersom målsäganden var under 18 år krävdes inte något otillbörligt förfarande. Beträffande frågan om det skett någon form av påverkan från gärningsmannens sida, tog tingsrätten fasta på att det i målet var utrett att S hade initierat och organiserat resan till Danmark, samt att hon hade inhyst och transporterat målsäganden, allt i syfte att utnyttja henne för prostitution. Enligt tingsrättens mening hade S härigenom styrt och drivit på händelseförloppet, och målsäganden, som endast var 16 år vid tillfället, hade haft liten möjlighet att i realiteten påverka händelseförloppet. Det fastslogs därmed att S genom sitt agerande förmått målsäganden att medfölja till Danmark för att utnyttjas för prostitution. Ansvar för människohandel för sexuella ändamål ansågs föreligga. Under en annan åtalspunkt i samma mål yrkades ansvar för S och en annan medtilltalad D avseende människohandel för sexuella ändamål ifråga om samma målsäganden som ovan. Med ett liknande resonemang som i åtalspunkten ovan dömdes S för att ha förmått målsäganden att låta sig transporteras från Danmark till Sverige i syfte att utnyttja henne för tillfälliga sexuella förbindelser. Även här fastslog tingsrätten att S var den som hade kontrollen över händelseförloppet och att hon hade organiserat, drivit på och styrt resan från Danmark till Sverige. Genom sitt handlande ansågs S ha förmått målsäganden till resan och hon dömdes för människohandel för sexuella ändamål. I samma mål var även D åtalad för 23 Prop. 2001/02:124 Straffansvaret för människohandel s. 28. 24 Prop. 2001/02:124 Straffansvaret för människohandel s. 36. 25 RättsPM 2006:12 Rapport del 1, Utvecklingscentrum Stockholm maj 2006. 26 Observera att dom (deldom) 2005-09-22 från Helsingborgs tingsrätt (mål nr B 1230-05) respektive dom 2006-01-11 från hovrätten över Skåne och Blekinge (mål nr B 2429-05) refereras under avsnitt 2 i referatsammanställningen, men att den i denna rapport redovisas och analyseras under avsnitt 3.3.2.1. Detta beror på att majoriteten av åtalspunkterna rör människohandel enligt lagstiftningen efter den 1 juli 2004.