De gravlagda. Osteologisk analys Bunkeflo socken i Malmö stad Skåne län

Osteologisk analys 2007 De gravlagda Skelettlämningar från äldre järnålder, slutundersökning av Bunkeflostrand 15:1 Bunkeflo socken i Malmö stad Skåne län Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi Ola Magnell

Osteologisk analys 2007 De gravlagda Skelettlämningar från äldre järnålder, slutundersökning av Bunkeflostrand 15:1 Bunkeflo socken i Malmö stad Skåne län

Malmö Kulturmiljö Box 406 201 24 Malmö Tel: 040-34 44 75 Besöksadress: Malmöhusvägen 3, Grimsbygatan 24 www.malmo.se/kulturmiljo Osteologisk analys 2007 De gravlagda skelettlämningar från äldre järnålder, slutundersökning av Bunkeflostrand 15:1 Bunkeflo socken i Malmö stad. Skåne län Enheten för Arkeologi Författare: Ola Magnell Grafisk form: Anders Gutehall Sättning: Ola Magnell Omslagsbild: Dubbelgrav (AG101677) från Bunkeflostrand 15:1. Foto: Gabriel Wall, Malmö Kulturmiljö. Malmö Kulturmiljö 2007

Innehåll Sammanfattning 4 Inledning 4 Metod 4 Analysresultat 5 Grav 1 (AG101677) 5 Grav 2 (AG101014) 9 Grav 3 (AG100956) 10 Diskussion 11 Referenser 12 Bilagor Bilaga 1 Tandslitage Bilaga 2 Könskaraktärer Bilaga 3 Osteometrisk data Bilaga 4 Odontometrisk data

Sammanfattning Den osteologiska analysen behandlar tre skelettgravar från romersk järnålder liggande på rad från slutundersökningen av Bunkeflostrand 15:1. De sammanlagt fyra skeletten var gravlagda i utsträckt ryggläge i nord-sydlig riktning med huvuden i söder. Skeletten var relativt dåligt bevarade med fragmenterade kranier och extremitetsben samt i det närmaste helt upplösta kotor och revben. I grav 1 (AG101677) hade två individer begravts bredvid varandra var av den västligt liggande personen var en kvinna i 35 45 års åldern medan den östliga personens kön är oklart, men personen dog vid 25 35 års ålder. I grav 2 (AG101014) var en äldre individ i 50-års åldern med obedömbart kön gravlagd medan det i den tredje graven (AG101677) låg en man i 25 35 års åldern. Kroppslängden på de gravlagda var över medellängd för kvinnan i grav 1 och kring medel för mannen i grav 3 i jämförelse med skelett från romersk järnålder i Danmark. På grund av skelettens bevaring kunde endast tandhälsan studeras och inte andra eventuella patologiska förändringar. Inga tydliga spår efter karies eller tandlossning ante mortem finns, men däremot hade den östligt liggande personen i grav 1 och skelettet från grav 3 emaljhypoplasier. Inledning I samband med slutundersökning av Bunkeflostrand 15:1 påträffades tre gravar orienterade i rad i nord-sydlig sträckning i nordvästra delen av undersökningsområdet längs med Klagshamnsvägen. Gravarna har daterats till romersk järnålder utifrån keramik i två av gravarna. Syftet med den osteologiska analysen har varit att beskriva vad skeletten kan berätta om de gravlagda människorna som exempelvis deras kön, ålder och hälsa. Osteologiska data (se bilagor) och tolkning av anatomisk orientering av skelettelement presenteras för att kunna användas i framtida övergripande studier av exempelvis hälsa och livsvillkor respektive begravningsskick under romersk järnålder i Skåne. För att läsaren enklare skall hålla reda på de olika gravarna kommer de i löpande text att benämnas som grav 1 till grav 3 utifrån den ordning som de grävdes ut. Anläggning AG101677 benämns som grav 1, AG101014 som grav 2 respektive AG100956 som grav 3. Då grav 1 var en dubbelgrav har de olika gravlagda individerna döpts efter deras placering i graven i förhållande till väderstreck som västra respektive östra individen. Metod Åldersbedömningen har baserats på tandslitage. För att ge en god uppskattning av åldern har ålder uppskattats enligt både Brothwell (1981) respektive Miles (1963). Tandslitage av framtänder, hörntänder och premolarer har registrerats enligt (Smith 1984), främst för att visa på graden av slitage av dessa tänder snarare än för åldersbedömning. Andra åldersbedömningsmetoder som förändringar av pubissymfysen och auriculara ytan på bäckenet har inte kunnat appliceras på grund av dessa delar inte har bevarats. Könsbedömningen har baserats på karaktärer i kraniet och bäckenet, vilka har registrerats enligt Standards (Buikstra & Ubelaker 1994). På grund av bevaringsförhållande har könsbedömning av bäcken endast kunnat utförs på formen av incisura ischiadica major då andra delar av benet inte har kunnat studeras. Fragmenteringen innebär även att den fullständiga formen på incisura 4 Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi

ischiadica major har fått uppskattats i fält. Detta innebär att en osäkerhetsfaktor finns med i bedömningen av denna karaktär. Vid könsbedömningen har även robusticitet av det postkraniala skelettet i form av mått av diafyser använts ifall mått legat över eller under intervall för något av könen enligt uppgifter för danska skelett från romersk järnålder (Sellevold m.fl. 1984). Skeletten har även blivit föremål för osteo- och odontometrisk undersökning och de mått som har tagits är enligt definitioner i Standards (Buikstra & Ubelaker 1994). För att möjliggöra beräkningar av kroppslängd har längden av lårben in situ uppskattats med hjälp av referensmaterial. På de tre skelett där kroppslängd har beräknats kunde mått tas från femoris caput, men distalt var lårbenen skadade och denna del fick uppskattas. Även kroppslängden av skeletten in situ mättes, men då fötter saknades samt kraniet var fragmenterat ger detta mått snarast ett minimummått. Kroppslängdsberäkningar har utförts enligt Sjøvold (1990). Analysresultat Grav 1 (AG101677) Orientering och bevaringsstatus Grav 1 var en dubbelgrav med skelett som låg i utsträckt ryggläge i nord-sydlig riktning med huvudena i söder. Armarna på den västra individen har placerats utsträckta längs med kroppen, medan den östra individens underarmar var invinklade med korslagda händer över bäcket (figur 1). Den östra individens högra arm och överkropp har placerats på nedgrävningens sida. Detta tyder på att den västra individen har placerats först i graven och att nedgrävningen var något trång, vilket innebar att för den östra indivden därför fick placeras med höger sida på sidan av nedgrävningen. Placeringen av kraniet på den östra individen ovan vänster axel är inte anatomiskt naturlig och beror troligtvis på att huvudet efter mjukvävnaden brutits ned har kasat ned och placerat sig över axeln och emot den västra individens kranium. Även höger armbågsben har förflyttats från sitt anatomiska ursprungsläge och den proximala delen av benet har även den ändrat läge mot gravens mitt (figur 1). Knäskålen från den östra individens ben har också tippat över och låg med benets mediala sida mitt emellan skelettets knä. Dessa spår av nekrodynamik indikerar att kropparna har placerats i en öppen rymd och när mjukvävnaden har brutits ned har tyngdkraften förflyttat vissa ben ur sitt ursprungliga läge. Hade kropparna placerats i graven och täckts med jord borde jordmassorna ha hållit benen i deras ursprungliga anatomiska läge. I den högra sidan på nedgrävningen fanns en cirka 10 cm lång mörkfärgning av troligtvis förmultnat trä. Tillsammans tyder detta på att kropparna har placerats i eller täckts av någon form av träkonstruktion. Medialt om den västra individens lårben återfanns ett mindre benfragment av ett tinningsben (fossa mandibularis på os temporale) från höger sida ungefär 90 cm från de gravlagdas kranier. Tinningsbenet kommer inte från den västra individens kranium. Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi 5

Figur 1. Grav 1 (AG101677). Till vänster den östra individen och till höger den västra individen. Notera den östra individen (vänstra i bild) och placeringen av höger arm på nedgrävningens sida samt kraniets placering i förhållande till kroppen. Foto: Gabriel Wall, Malmö Kulturmiljö. Det kan dock inte uteslutas att den kommer från den högra individens huvud, eftersom endast pannben, hjässben och överkäke från kraniet har varit möjligt att identifiera på grund av fragmentering och dålig bevaring. Fyndet av tinningsbenet vid lårbenet är märkligt och det kan inte uteslutas att det kommer från en tredje person, även ifall grävande djur kan tänkas ha förflyttat benet, men också detta är lite underligt då djurgångar tenderar att förflytta ben vertikalt och inte horisontellt. Skeletten är dåligt bevarade och var mjuka och sköra, vilket tyder på att både kollagen och hydroxiapatit har urlakats ur benen. Kranierna var kraftigt fragmenterade (figur 2). Kotor och revben var i det närmaste helt upplösta och var extremt sköra (figur 1). Inga fotben var bevarade bortsett från en oidentifierbar massa av upplöst ben. Från händerna fanns dock enstaka handlovsben, mellanhandsben och fingerleder bevarade. Av rörbenen var endast diafyserna bevarade, bortsett från proximal lårben och distal överarmsben. Av den västra individens vänstra underarm fanns inget bevarat (figur 1), vilket är anmärkningsvärt då övriga diafyser på de stora rörbenen var intakta bortsett från en viss sprickbildning. En möjlighet är att graven har störts precis vid vänster underarm av plog eller grävande djur alternativt att benen avsiktligt har avlägsnats. Avsaknaden av strål- och underarmsben kan inte förklaras med att underarmen amputeras, eftersom mellanhandsben fanns nere vid vänster bäcken. För att förhindra att kranierna samt bäcken skulle sönderfalla vid lyft behandlades de med konsolideringsmedel (primal WS-24). Tänder behandlades inte så de kan användas för 14 C-datering och analyser av stabila isotoper samt DNA. 6 Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi

Figur 2. Kranier från grav 1 (AG101677). Till vänster, höger profil på den östra individens kranium och till höger, vänster profil på den västra individens kranium. Foto: Gabriel Wall, Malmö Kulturmiljö. Ålder och kön Tandslitaget indikerar att den västra individen dog vid 40 5 års ålder (maturus) medan den östra individen var något yngre och blev kring 30 5 år (adultus) (bilaga 1). Både drag i kraniet och bäcken (incisura ischiadica major) tyder på att den västra individen var en kvinna, även ifall hon hade en relativt markerad haka (eminenta mentalis och angulus mandibulae) (bilaga 2). Överarmsbenen var gracila med en diameter av diafysen under intervall för könsbedömda skelett av män från romersk järnålder i Danmark (tabell 1). Den östra individens kön är svårbedömt. På kraniet kunde endast ögonbrynsbåge (glabella) och kanten på ögonhålan (margo supraorbitalis) studeras och dessa karaktärer var klart feminina. Vinkeln på incisura ischiadica major var däremot snäv, vilket indikerar av skelettet kommer från en man (bilaga 2). Grovleken på rörbenens diafyser ligger inom intervall för både kvinnor och män från romersk järnålder. Könskaraktärer på bäckenet är mer tillförlitliga än de från kraniet, men vinkeln incisura ischiadica major tillhör tyvärr inte de säkrare könsindikationerna. Detta betyder att könet på den östra individen är osäker, men att skelettet möjligtvis kommer från en ung man med gracila drag i kraniet. Tabell 1. Kroppslängd och storlek på diafyser av överarms-, lår- och skenben från skelett från Bunkeflostrand 15:1 i jämförelse med skelett från Danmark daterade till romersk järnålder. Uppgifterna är hämtade ur Sellevold m.fl (1984: tabell 7-46-53) och gäller för höger sida samt är en sammanställning av data för både äldre och yngre romersk järnålder. Romersk järnålder Grav 1 (AG 101677) Grav 2 Grav 3 Män Kvinnor västra individ östra individ AG 101014 AG 100956 kroppslängd medel 175 162 172 171 175 (femur) min-max 152-190 152-175 antal 76 52 humerus (43) medel 24,8 21,1 19,8 (22,6) (25,0) max diameter min-max 22-30 16-24 antal 40,0 31,0 femur (65) medel 35,5 32,7 31,6 35,0 (31,7) 37,3 med-lat subtroch. min-max 30-47 27-38 diameter antal 73,0 56,0 tibia (72) medel 35,4 29,8 (33,4) (38,0) (31,6) max diameter min-max 28-42 24-36 vid foramen nutr. antal 63 39 Kroppslängd och storlek Beräkningar baserade på lårbenens längd ger kroppslängder på 172 4,5 cm för den västra individen och 171 4,5 cm för den östra individen. Då lårbenen var skadade distalt har benets längd uppskattats, vilket innebär att kroppslängsberäkningen är ungefärlig. Uppmätning av skelett in situ visar att den västra individen måste ha varit över 166 cm. Medellängden under romersk Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi 7

järnålder i Danmark var 175 cm för män respektive 162 cm för kvinnor (Sellevold m.fl. 1984 s. 197 f.). Den västra individen tycks alltså ha varit över medellängd för kvinnor under perioden (tabell l). Då könet är osäkert för den östra individen så är det svårt att dra någon slutsats om kroppslängden. Mått av diameter på de långa rörbenen visar att den västra individen hade en robusticitet på skelettet som är normal för kvinnor under romersk järnålder. Grovleken på lårben och skenbene hos den östra individen visar på att det antingen rör sig om en kvinna med ovanligt kraftig benstomme eller om en man som uppvisar medelvärde för perioden (tabell 1). Figur 3. Linjära emaljhypoplasier på tänder hos den östra individen från grav 1 (AG101677). Från vänster till höger: vänster framtand (I 1 ) och hörntand (C 1 ) från överkäken, höger och vänster hörntand (C 1 ) från underkäken. Foto: Ola Magnell, Malmö Kulturmiljö. Patologier På grund av bevaringsförhållanden med avsaknad av ledändar, upplösta kotor och fragmenterade kranier har det inte varit möjligt identifiera och studera några patologiska förändringar eller trauman i skelettet. Däremot har det varit möjligt att undersöka tandhälsan. Inga tydliga angrepp av karies har observerats på några av tänderna från de två individerna. Avsaknaden av karies är normal för perioden. Kariesfrekvensen för skelett från Danmark daterande till järnålder ligger på 29% (Bennike 1985). Det finns inte heller några tecken på tandlossning (ante mortem) även ifall några tänder saknas, men dessa har troligtvis förlorats vid utgrävningen. Den västra individen uppvisar på de bakre molarerna i över- och underkäken en viss förekomst av tandsten. Emaljhypoplasier återfinns på flera av den östra individens tänder, men däremot inga hos den västra individen (figur 3). Placeringen av emaljhypoplasier på kronan på den första framtanden (I1), hörntänder (C), premolarer (P2), andra molaren (M2) samt visdomstanden (M3) i över och underkäke visar att dessa har bildats mellan 3 7 samt vid 12 15 års ålder. Spridningen av kronologin på emaljhypoplasierna visar att de inte har bildats vid ett tillfälle utan att kroppen tycks ha utsatts för stress upprepade gånger under en längre period. Huruvida detta beror på svält eller ifall individen varit ovanligt utsatt för sjukdom är oklart. Förekomst av emaljhypoplasier är dock inget ovanligt för förhistoriska populationer. Frekvensen för emaljhypoplasier låg under romersk järnålder på 43 % i Danmark och i nutid ligger den på 19 % (Alexandersen 1996 s. 208). 8 Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi

Grav 2 (AG101014) Orientering och bevaringsstatus Den gravlagda personen i grav 2 var också placerad i utsträckt ryggläge med armarna längs med kroppen i syd-nordlig riktning med huvudet i söder liksom skeletten i grav 1. Skelettet i grav 2 var sämre bevarat än skeletten från de andra gravarna och kan förklaras med att det låg grundare (17 cm vid kraniet). Att skelettet låg ytligt har desstuom medfört att det har skadats vid plöjning eller eventuellt vid avbaningen av matjord (figur 4). Av skelettet fanns endast skallbasen, delar av underkäken samt de stora rörbenens diafyser bevarade. De ben som påträffades var dessutom ytterst sköra. Figur 4. Grav 2 (AG101014). Till höger närbild av kranium skadad av plog alternativt vid schaktning. Foto: Pia Svensson, Malmö Kulturmiljö. Ålder och kön Tänderna uppvisar kraftigt slitage och kronan på framtänder, hörntand, premolarer och första molaren i underkäken är helt nedsliten (figur 4, bilaga 1). Slitaget indikerar att den gravlagda har dött i 50-års åldern (maturus/senilis). Eftersom tandslitage påverkas av olika miljöfaktorer kan metoden endast ge en ungefärlig ålder och osäkerheten ökar också med ålder vilket gör det fullt möjligt att individen varit ännu äldre. På grund av skelettets dåliga bevaring går det inte bedöma individens kön. Protuberantra occipitalis externa (benkant på nackbenet) är väl markerad som hos män, men eftersom det rör sig om gammal person och karaktäreren är ett muskelfäste ger det en högst osäker indikation. Processus mastoideus var däremot inte speciellt kraftigt (bilaga 2). Inte heller grovleken på lårbenets diafys var speciellt kraftig (tabell 1). Kroppslängd och patologier Den dåliga bevaringen har inneburit att det inte har varit möjligt att uppskatta den gravlagdas kroppslängd eller studera patologiska förändringar. Utifrån utbredningen av skelettlämningarna i graven så måste den individen varit längre än 155 cm. Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi 9

Grav 3 (AG100956) Orientering och bevaringsstatus Skelettet i grav 3 låg liksom de andra gravarna i utsträckt ryggläge i nord-sydlig riktning med huvudet i söder. Armarna låg längs med kroppen med den högra handen vilande över höger höft. Hur den vänstra handen har legat är oklart. Placeringen av kraniet i höjd med axlarna och övre delen av bröstkorgen tyder på att något har placerats bakom nacken och har medfört att huvudet har hamnat ovan den övre bålen (figur 5). Skelettet från grav 3 låg på samma djup som grav 1 och uppvisar en liknande bevaring av benen. Kraniet är fragmenterat, kotor och revben är i stort sett upplösta, av rörbenen återstår endast diafyser och inga ben från fötterna är bevarade, men däremot enstaka handben (figur 5). Figur 5. Grav 3 (AG100956) med närbild av kranium och överkropp. Foto: Linda Rosendahl, Malmö Kulturmiljö. Ålder och kön Graden av tandslitage tyder på att individen har dött i 30-årsåldern (adultus) (bilaga 1). Troligtvis kommer skelettet från en man. Kraniet uppvisar överlag manliga drag, medan vinkeln på incisura ischiadica major inte tydligt indikerar könet (bilaga 2). Det postkraniala skelettet är även kraftigt byggt och där diametern på överarmsbenets diafys ligger ovan intervallet för kvinnor från Danmark under romersk järnålder (tabell 1). Kroppslängd Längden på lårbenet ger en kroppslängd på 175 4,5 cm, vilket motsvarar medelvärdet för män under romersk järnålder i Danmark (tabell 1). Även grovleken på diafyser i skelettet visar på en kroppsbyggnad som är normal för män under perioden. 10 Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi

Patologier Liksom för de andra skeletten så var benmaterialet för dåligt bevarat för att möjliggöra undersökningar av patologiska förändringar bortsett från tänderna. Inga angrepp av karies har idenitifierats och det finns inte heller några tecken på ante mortem förlust av tänder. Däremot förekommer emaljhypoplasier på hörntand (C 1 ) premolarer (P 2 ) och andra molaren (M 2 ) i underkäken, vars placering visar att de bildats vid 5 7 års ålder. I förhistoriska populationer liksom skelett från romersk järnålder har de flesta emaljhypoplasier bildats vid 3 5 års ålder och tolkas oftast som att de uppstått i samband med avvänjning när barnet blivit mer utsatta för infektionssjukdomar (Alexandersen 1996 s. 207). Den sena tidpunkten för bildningen av emaljhypoplasier hos individen i grav 3 tyder på att det inte har med avvänjningen att göra utan snarare näringsbrist eller sjukdom. Figur 6. Grav 3 (AG100956). Linjära emaljhypoplasier på tänder från skelettet i grav 3 (AG100956). Från vänster till höger: hörntand (C 1 ), premolar (P 2 ) och andra molar (M 2 ) från höger underkäke. Foto: Ola Magnell, Malmö Kulturmiljö. Diskussion Orienteringen på skeletten i ryggläge med armarna längs med kroppen i nordsydlig riktning med huvudet i syd visar på ett enhetligt begravningsskick. De variationer som finns i placeringen av de gravlagda är placeringen av huvudet och händer antingen bredvid eller korslagda över höften. Kroppens orientering i gravar från romersk järnålder från Skåne och Danmark varierar och finns i alla väderstreck (Sellevold m.fl. 1984 s. 239; Björk 2005 s. 57). När det gäller gravar från Skåne så är faktiskt relativt få (8 %) begravda med huvudet i söder som gravarna från Bunkeflostrand 15:1. Intressant i sammanhanget är att en större andel av de skelett med huvudet i söder har gravlagts med gravgåvor än de som placerats med huvudet i andra väderstreck (Ströbeck 1994 s. 60; Björk 2005 s. 58). Positionen av de gravlagda varierar även under perioden, men placering i utsträckt ryggläge tillhör inte den mest förekommande orienteringen under romersk järnålder (äldre: 18 %, yngre: 31 %) (Sellevold m.fl. 1984 s. 240). Den enhetliga orienteringen och placeringen av de gravlagda, men inte typiska för gravar från romersk järnålder, beror troligtvis på ett lokalt begravningskick där kanske de gravlagda tillhört samma släkt eller en annan särskild social enhet. Ålders- och könsfördelning visar att de gravlagda kommer från olika demografiska grupper. De gravlagda är alla vuxna från åldersgrupperna adultus (20 35 år) och maturus (35 55 år). Detta är de åldersgrupper som merparten (kring 70 %) av alla skelett från romersk järnålder tillhör. Medellivslängden för män och kvinnor i Danmark under perioden är 39 år respektive 37 år (Sellevold m.fl. 1984 s. 207). Beräkningar av kroppslängd visar att de gravlagda från Bunkeflostrand 15:1 var kring respektive längre än medellängd, vilket kan tolkas som en indikation på Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi 11

att de inte har varit undernärda under sin uppväxt. På grund av skelettens dåliga bevaring går det inte att diskutera skelettens hälsotillstånd bortsett från tandhälsan. Avsaknad av karies och säkra tecken på ante mortem förlust av tänder är inget anmärkningsvärt för skelett i deras ålder från romersk järnålder, liksom förekomsten av emaljhypoplasier hos två av individerna. Då det endast rör sig om fyra skelett från tre gravar är det naturligtvis ett för litet material för att utifrån detta osteologiska material ge en representativ bild av populationen under romersk järnålder i Malmötrakten. Däremot utgör de gravlagda från Bunkeflostrand 15:1 ett viktigt bidrag till framtida studier av gravskick, livsvillkor och hälsa under äldre järnålder i regionen och i Sydskandinavien. Referenser Alexandersen, Verner. 1996. Tænderne i det utbrændte skeletmateriale. Slusegårdsgravpladsen IV. Red. B. M. Rasmussen, S. H. Andersen & P. Kjærum. Jysk Arkæologisk Selskabs Skrifter XIV,4 s. 189 217. Århus, Århus Universitetsförlag. Bennike, P. 1985. Paleopathology of Danish Skeletons. A Comparative Study of Demography, Disease and Injury. Köpenhamn, Akademisk Forlag. Björk, T. 2005. Skäran på bålet. Om den äldre järnålderns gravar i Skåne. Lund, University of Lund, Institute of Archaeology, Report Series No. 92. Brothwell, D. R. 1981. Digging Up Bones. The Excavation, Treatment and Study of Human Skeletal Remains. London, British Museum (Natural History. Buikstra, J. E. & Ubelaker, D. H. 1994. Standards for Data Collection from Human Skeletal Remains. Fayetteville, Arkansas Archaeological Survey Research Series No. 44. Miles, A. E. W. 1963. The dentition in the assessment of individual age in skeletal material. Dental Anthropology. Ed. D. R. Brothwell. s. 191 209. Oxford, Pergamon. Sellevold, B. J., Hansen, U. L. & Jørgensen, J. B. 1984. Iron Age Man in Denmark. Prehistoric Man in Denmark, Vol. III. Köpenhamn, Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab. Sjøvold, T. 1990. Estimation of stature from long bones utilizing the line organic correlation. Human Evolution 5. s. 431 447. Smith, B. H. 1984. Patterns of wear in hunter-gatherers and agriculturalists. American Journal of Physical Anthropology 63. s. 39 56. Ströbeck, L. 1994. Genus i gravskick. Förmedling av föreställningar om manligt och kvinnligt i skelettgravar på Själland från romersk järnålder. C-uppsats i arkeolog. Lund, Institutionen för arkeologi, Lunds universitet. 12 Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi

Bilaga 1. Tandslitage enligt S.= Smith (1984), B.= Brothwell (1981) och M.= Miles (1963). Grav 1 (AG 101677) Grav 1 (AG 101677) Grav 2 (AG 101014) Grav 3 (AG 100956) västra individen östra individen tand sida S. B. M. S. B. M. S. B. M. S. B. M. I1+ sin 5 5 I2+ sin 4 C+ sin 5 5 5 P1+ sin 4 5 5 P2+ sin 5 5 5 M1+ sin 4 M2+ sin 4 26 3+ M3+ sin 4 28 2+ I1+ dex 5 I2+ dex 5 5 C+ dex 5 5 5 P1+ dex 5 5 5 P2+ dex 5 5 5 M1+ dex 5+ 42 4 3+ M2+ dex 4 26 3-3- M3+ dex 2+ 7 2 2+ I1- sin 5 4 8 5 I2- sin 5 5 8 5 C- sin 5 4 8 5 P1- sin 5 2 8 4 P2- sin 3 8 4 M1- sin 5+ 42 4+ 30 6 >42 4+ 30 M2- sin 4 26 3+ 19 3+ 19 M3- sin 3-21 21 3-21 I1- dex 5 4 8 5 I2- dex 5 5 7 5 C- dex 5 7 5 P1- dex 6 8 4 P2- dex 5 4 M1- dex 5+ 42 4+ 30 4 30 M2- dex 4 26 3 19 5+ 39 3 19 M3- dex 3-14 2 21 3-21 Ålder (år): 35-45 38-48 25-35 31-36 >45 51 25-35 31-36

Bilaga 2. Könskaraktärer på skelett från Bunkeflostrand 15:1 enligt Standards (Buikstra & Ubelaker 1994) med tillägg av angulus mandibulae efter WEA (Workshop of European Anthropologists) (1980). Gradering enligt Standards: 1= kvinna, 2= troligen kvinna, 3= osäkert kön, 4= troligen man, 5= man. Grav 1 (AG 101677) Grav 2 Grav 3 västra individen östra individen (AG 101014) (AG 100956) Kranium margo supraorbitali 2 2 4 glabella 3 1 4 protuberantra occipitalis externa 4 3 processus mastoideus 2 (2-3) 3 Mandibula eminenta mentalis 3 angulus mandibulae 3 Coxae incisura ischiadica major 1 (3-4) (2-3)

Bilaga 3. Osteometrisk data av skelett från Bunkeflostrand 15:1. Mått i mm och enligt Standards (Buikstra & Ubelaker 1994). Parantes anger osäkra mått på grund av skador. Grav 1 (AG 101677)Grav 1 (AG 101677) Grav 2 Grav 3 västra individen östra individen AG 101014 AG 100956 sin dex sin dex sin dex sin dex cranium 11 (99,5) mandibula 26 26,3 31 47,0 clavicula 36 16,7 37 (10,6) humerus 43 19,8 (22,6) (25,0) 44 15,6 (19,2) radius 46 11,7 14,1 47 (13,1) 16,6 18,4 ulna 49 (13,6) (16,8) 50 (14,3) (20,7) femur 60 (46,5) (46) (46) (48) (47,5) 64 24,2 23,3 27,1 26,9 (21,5) 27,3 25,5 65 (32,8) 31,6 33,2 35,0 (31,7) 36,9 37,3 66 (26,0) 24,9 33,5 (32,6) (26,3) (30,2) 29,8 67 (26,8) 27,2 27,9 (26,6) (24,9) (25,0) 26,2 platymeri: 73,8 73,7 81,6 76,9 67,8 74,0 68,4 tibia 72 (33,4) (38,0) (31,6) 73 (20,9) (27,5) (21,5) platyknemi: 62,6 72,4 68,0 fibula 76 13,6

Bilaga 4. Odontometrisk data av tänder från Bunkeflostrand 15:1. Mått i mm och enligt Standards (Buikstra & Ubelaker 1994). Grav 1 (AG 101677) Grav 3 (AG 100956) västra individen östra individen mesio- bucco- mesio- bucco- mesio- buccotand sida distal lingual distal lingual distal lingual I1+ sin 7,7 6,4 7,3 7,1 I2+ sin 5,3 5,8 C+ sin 7,8 6,0 (7,4) 7,8 9,0 P1+ sin 6,7 8,8 6,4 6,5 6,6 9,2 P2+ sin 6,3 9,0 6,7 7,1 6,8 9,0 M1+ sin 10,4 12,7 M2+ sin 9,0 11,5 9,5 12,5 M3+ sin 7,1 10,0 9,5 11,6 I1+ dex 5,7 I2+ dex 5,4 6,4 5,7 C+ dex 6,8 7,9 7,1 7,6 8,1 9,1 P1+ dex 6,6 8,9 6,3 8,1 6,4 9,1 P2+ dex 6,1 8,9 5,9 8,4 6,9 9,1 M1+ dex 9,8 11,4 10,7 11,6 11,3 12,4 M2+ dex 8,8 11,4 8,2 11,2 9,2 12,6 M3+ dex 7,6 11,0 9,2 10,9 9,4 11,5 I1- sin 5,4 5,5 6,4 6,9 I2- sin 5,5 6,4 C- sin 7,2 6,6 7,1 7,1 8,3 P1- sin 6,4 7,4 6,4 6,5 7,0 7,9 P2- sin 6,7 7,2 7,0 8,8 M1- sin 10,6 10,5 11,4 11,1 11,5 11,2 M2- sin 11,0 9,7 10,9 9,4 11,5 11,0 M3- sin 9,8 9,6 11,8 11,2 I1- dex 5,4 5,7 5,6 6,4 6,5 I2- dex 5,8 5,6 6,3 C- dex 7,0 7,1 8,3 P1- dex 6,1 7,4 7,2 8,1 P2- dex 6,6 7,5 7,1 8,6 M1- dex 10,6 10,6 11,5 11,0 11,2 11,1 M2- dex 10,5 10,0 10,9 9,6 11,4 10,8 M3- dex 10,3 9,5 9,9 10,4 12 10,8