Föreningsbandet BRÖDRATIDSKRIFT FÖR STOR CAPITLET I FINLAND AV SVENSKA FRIMURARE ORDEN Nr 2/2014 (68)

Föreningsbandet BRÖDRATIDSKRIFT FÖR STOR CAPITLET I FINLAND AV SVENSKA FRIMURARE ORDEN Nr 2/2014 (68)

Redaktionen Innehåll Chefredaktör och ansvarig utgivare Guy Catani, DKM Redaktör Martin Gardberg materialbearbetning Grafiker, Christel Westerlund layout och produktion Redaktionssekreterare Teljo Kolkka ekonomi, recipientuppgifter, prenumerationer Redaktionsråd 2014 Guy Catani, ordförande Sam Björklund Martin Gardberg Teljo Kolkka Regionredaktörer 1.1.2014 S:t Augustin, Sam Björklund Hans Henrik Boije, Ronny Holmqvist Axel Gabriel Leijonhufvud, Kim Isaksson Phoenix, Rudy Palmberg Tyrgils, Göran Strengell Frimurarsamhället i Jakobstad, Sten Westerholm Frimurarsamhället i Mariehamn, Rolf H. Söderback Frimurarsamhället i Vasa, vakant Frimurarsamhället i Åbo, Leif Holmberg Redaktionens adress Föreningsbandet Stor Capitlet i Finland Nylandsgatan 9 F, 00120 Helsingfors Föreningsbandets följande fyra nummer utkommer: nr 3/2014, höstnumret 1 september nr 4/2014, vinternumret 1 december nr 1/2015, vårnumret 1 mars nr 2/2015, sommarnumret 1 juni Annonser Annonschef Bo Gerkman Tilinurkka tel: 0400 449 724 OBS! Materialdatum: Senast fem (5) veckor före utgivningsdatum! Prenumerera på Föreningsbandet genom inbetalning av prenumera tions avgift till Föreningsbandets konto: Aktia Bank 405540 21267 i Finland Betalningar i Sverige: via Bankgiro nr 5128 9692 Föreningen Granatenhjelm. Meddela vid betalningen prenumeran tens namn och postadress. Prenumerationsavgifterna är: i Finland EUR 20,- och i Sverige SEK 220,- Prenumerationen omfattar de fyra följande numren fr.o.m. inbetalningen. Omslaget: Ane Gyllenberg. Illustrerad av Christel Westerlund. s.4 s.16 Ane Gyllenberg Fullföljare och donator Tom Waselius Carl-Gustaf Piehl Drätseldirektoriet och dess ordförande Gustaf Adolf Reuterholm kammarherre och resenär Charlotta Wolff Martin Gardberg Skapande trots sjukdom Folke Freund s.26 Ledaren: Mina bröder, s. 3, Guy Catani Havskrona SFM, s. 11 Fàilte gu Alba, s. 20, Rolf Söderback Kryss, s. 34, Rolf Söderback Antagna bröder, s. 36 Sjömurarträffen 2014, s. 38 Översekreteraren informerar, s. 39 Tillsammans, trots vinterns kyla, s. 10, Kenneth J Jönsson Rapport från FriSem i Åbo, s. 14, Kenneth J Jönsson Försoningens goda exempel, s. 15, Göran Strengell S:t Andreaslogen Phoenix jubilerar, s. 21 En konstens broder från det förflutna, s. 22, Martin Gardberg Åldersforskning får frimurarstöd, s. 25, Bengt Klemets Studiecirkel Opintopiiri 2 Px, s. 29, Rafael Kyti Karleby väntar på frimurarbesök, s. 30, Sten Westerholm Stellan i Åbo fyllde 50 år, Kenneth J Jönsson / Frimurarna i Vasa nu i egna logeutrymmen, John Nieminen, s. 31 Murare på Pyhätunturi, s. 32, Gunnar Nyström Sammankomst i gr VIII i Stockholm, s. 33, Guy Catani Intressanta dokument för envar / Matrikel 2014 2015, s. 35 Symbolens Ladys Night / Frisem 2015 i Grad VIII / s.12 2

Ledaren Foto: Leif Holmberg Mina bröder! Då detta läses har våra loger, brödraföreningar och frimurarklubbar inom Stor Capitlet i Finland stängt dörrarna för det egentliga logearbetet efter en lång och intensiv arbetstermin med många sammankomster, instruktioner, föredrag och andra frimurarbegiven heter. Såväl enheternas ämbetsmän som bröder kan nu fira en välförtjänt semester från det ordinarie arbetet inom enheterna och njuta av sommarens fröjder. Trots sommarpausen i arbetet har vi en hel del andra frimuraraktiviteter framför oss. Flera enheter har sina traditionella sommarträffar och -utflykter mm, sjömurarnas årliga sjömurarträff att inte förglömma. Alla dessa sommarträffar är viktiga för brödragemenskapen och för att vi tillsammans med våra nära och kära kan umgås även under pausen i det ordinarie arbetet. En sak som vi inte skall glömma, fastän vi inte träffas i logesammanhang, är vår Caritas verksamhet, vilket även kan sägas som att ta vara på din nästan och bry dig om dina medmänniskor. Nu menar jag inte bara att ta vara på våra nära och kära, att ta vara på våra bröder, utan att ta vara på vår omgivning med all den nöd och sorg som omger oss, m.a.o. räcka ut en hjälpande hand där den behövs, ge tid att lyssna, ge ett småleende och visa att vi bryr oss. Denna Caritas verksamhet är inte alltid av ekonomisk art utan ofta räcker det med att ge tid, ge av sin tid åt den som behöver vår tid. Jag vill såhär inför sommaren påminna er om vad OAL säger i kapitel 2, under rubriken Plikten mot nästan i 14: En frimurare bör alltid ha dessa heliga ord i minnet: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem (Matt 7:12). Detta bibelcitats innebörd kan vi även finna i de olika religionerna, där samma sak finns sagt på ett lite annorlunda sätt. Buddhismen: Om man vill bli lycklig, måste man också hjälpa andra, eftersom ens egen lycka är beroende av andra. Islam: Ingen är rätt troende förrän han älskar sin nästan som sig själv. Judendomen: Det som är dig själv förhatligt, skall du inte göra mot din nästa. Taoismen: Anse din grannes vinst som din egen vinst, och anse din grannes förlust som din egen förlust. Jag vill tacka er alla för den gångna terminen och önskar er en skön och vederkvickande sommar. Vi ses igen! Guy Catani DKM 3

De stora frimurargestalterna, del II Ane Gyllenberg Fullföljare och donator Främst har jag velat nå sådant djup i vårt frimurarearbete, att ingen broder, ej heller jag själv, finge vandra den breda vägen, utan den smala, med djupaste förankring i Guds verklighetsvärld. Den vägen är frimureriets innebörd. De här raderna ingår i Ane Gyllenbergs handskrivna företal till första bandet av hans skrifter Mina Frimurareår, och är daterade på Granö den 13 november 1943. Den 1 april 1945 har han ytterligare tillagt: Här måste jag nämna att det ofantligt stora nöje det beredde mig att läsa Br. Auli Markkulas Frimurareminnen helt visst var en av orsakerna till att jag själv begynte samla ihop anteckningar m.m. för att en gång själv hava något mera gripbart, då blicken vände sig mot egna frimurareår. De här några raderna karaktäriserar väl frimurarebrodern Ane Gyllenberg och hans tankevärld, men framför allt hans gemenskap med och förhållande till sin frimureriska ledstjärna Auli Markkula. Porträtt av Ane Gyllenberg, av Björn Landström. 4

4 Det stora frimurargestalterna, del I Auli Markkula Exemplet och ledstjärnan Föreningsbandet nr 4/2013 December 2013 V i har i år firat 90-årsminnet av det svenska frimureriets återuppväckande i Finland år 1923, efter en 110-årsperiod i malpåse under den tid Finland utgjorde ett ryskt storfurstendöme. Under den långa parentesen dog dock den frimureriska tanken aldrig ut helt, och det verkar snarare som om förryskningssträvandena i början av det senaste seklet skulle ha stärkt den frimueriska drömmen hos ett antal förhållandevis inflytelserika män i huvudstadstrakten. Deras dröm ledde till att Granatenhjelms stiftelse grundades år 1913, officiellt för att sköta major Fredrik Granatenhjelms grav, men med det förtäckta ändamålet att om de yttre förhållandena skulle förändras en gång återuppta det frimureriska arbetet i vårt land. Detta lyckades ju sedan år 1923, då S:t Johannes Logen S:t Augustin startade sitt arbete på nytt den 3 april. Den skara män som lyckades med bedriften att återetablera det svenska frimureriet var inte stor, sammanlagt bara ca 20 personer. Frimureriet fick dock omedelbart vind i seglen, och antalet medlemmar ökade snabbt under 1920- och 1930-talet. Den här expansionen krävde både organisatoriska och ekonomiska ansträngningar, och det var många bröder som med engagemang och energi arbetade för att föra frimureriet framåt och ge det en stabil bas att stå på. Utan att förringa någon insats är det bland dessa många ändå två frimurarprofilerprofiler som Porträtt i Ordenshusets bibliotek. Fritt efter Antti Favén, Laura Järnefelt. Ane Gyllenberg är också för dagens frimurarebröder en betydligt mera välkänd frimurarebroder ur historien än den i den förra artikeln (FB 4/2013) behandlade Auli Markkula. Detta beror delvis på att Ane Gyllenberg ju kom att leva och verka både som frimurare och i samhället ända till år 1977, alltså i drygt ett kvartsekel efter det att Auli Markkula gått bort. Allra främst ändå är Ane Gyllenbergs namn förknippat med tillblivelsen av Ordenshuset vid Nylandsgatan, som samlade alla de i Helsingfors verkande logerna inom SFMO under samma tak. Ordenshuset invigdes den 3 september 1964, och vi kan alltså i höst fira 50-årsjubileum i våra fina utrymmen, vid vars tillblivelse Ane Gyllenberg på många sätt var den centrala gestalten. Ane Gyllenberg är ju förvisso en av de mest betydelsefulla frimuraregestalterna i Finland under 1900-talet, men den som vägledde honom och blev hans frimureriska ledstjärna var Auli Markkula, den broder med vilken han delade allt under drygt två decennier intill Auli Markkulas död år 1950. Ane Gyllenberg, liksom Auli Markkula, hörde till dem som recipierade i S:t Augustin år 1924, alltså året efter logens återuppväckande. Broder Ane var drygt 5 år yngre än Auli Markkula, och föddes julaftonen 1891 på Perheniemi gård i Itis kommun ungefär mitt emellan Lahtis och Kouvola. Han var alltså 32 år då han recipierade som lärlingebroder i den dåvarande logelokalen vid Petersgatan 1. Arkivmaterialet från 1920-talet är ganska bristfälligt och fåtaligt, men det verkar som om Ane Gyllenberg, liksom också Auli Markkula, på allvar engagerade sig i det frimureriska först alldeles mot slutet av 1920-talet. Ane Gyllenberg har efterlämnat ett 20- tal inbundna band med titeln Mina Frimurareår, vilka omspänner tiden från 1930 till 1974. Uppslaget till att börja samla sina minnen i den här formen fick han av Auli Markkula, som i en kommentar till broder Ane i anledning av ett referat av en sammankomst i SAL Phoenix den 5 mars 1937 säger: hur vore det om även du skulle inleda en ny serie frimurareminnen?. Broder Anes första minnesvolym omspänner åren 1930 1945, där de första åren representeras av endast sporadiska sparade brev och hälsningskort, samt enstaka tal vid större begivenheter. Man kan alltså utgå ifrån att det aktiva samlandet av frimurareminnen för broder Anes del startade först efter 1937, efter Auli Markkulas explicita uppmaning. Detta tyder också kommentaren i författarens ovan citerade företal på. Också den nära vänskapen mellan bröderna Auli och Ane verkar att ha vuxit fram på allvar först efter år 1930, för i ett bevarat tackkort för en julhälsning 1930 skriver broder Auli till Ane ett sirligt tack, som avslutas med orden: Ett gott nytt år önskar jag Dig och Din Fru, som jag tyvärr ej känner, broderligen och av fullaste hjärta. Hälsningen undertecknas också Auli Markkula, alltså med hela namnet senare blev korrespondensen betydligt mer personlig och intim bröderna emellan. Samling av Ane Gyllenbergs inbundna minnesanteckningar Mina Frimurare År. Innehållsförteckning från år 1950. 5

Ane Gyllenberg med hustrun Signe Gyllenberg (f Säfström). Ane Gyllenberg gifte sig på självständighetsdagen den 6.12.1919 med Signe Säfström, som var född i Viborg den 7 juli 1895. Ane och Signe Gyllenberg fick år 1920 två döttrar, tvillingflickorna Margareta och Marianne. I slutet av år 1932 föddes parets enda son, som dock dog samma dag han föddes. Broder Ane noterar detta kort i den första minnesboken: Den väntade, vårt enda gossebarn, dog den dag han föddes. Ske Guds vilja. Ane. Det är troligt att den här händelsen också påverkade Ane Gyllenbergs intresse och engagemang för den frimureriska saken under åren framöver. Ane Gyllenbergs far Albert Jonas Eskil Gyllenberg föddes i Stockholm, men han överflyttade år 1875 till Finland, där han fungerade som bokförare vid Åminnefors bruk, och förvaltare vid Perheniemi gård i Itis kommun, där också sonen Ane föddes. Ane hade två bröder, en äldre broder Jarl, och en yngre broder Börje. I den allmänna världen uppvisade Ane Gyllenberg inget större intresse för studier. Han gick 6 klasser i Svenska Normallyceum i Helsingfors 1902 1909, men sökte sig sedan till Åbo och Handelsläroverket där, varifrån han fick avgångsbetyg år 1911. Han arbetade sedan vid Åbo Aktiebank till år 1916, då han flyttade tillbaka till Helsingfors. I Helsingfors blev han delägare och biträdande direktör vid den nyetablerade bankirfirman Tom Sahlberg Ab. Till en början hade den nya bankirfirman framgång, men i början av 1920- talet blev det kärvare, och några dåliga större affärer förde firman till ruinens brant. Alla anställda sades upp, inklusive Ane Gyllenberg. Då inledde Ane Gyllenberg i eget namn en fastighetsförmedling, och kunde år 1925 köpa det lilla som fanns kvar av den konkursfärdiga bankirfirman Tom Sahlberg. Det viktigaste som återstod var firmanamnet och kundkretsen, och det lyckades Ane Gyllenberg att på några år bygga upp bankirfirman på nytt. Vid sidan av bankirfirman sysslade broder Ane med mycket annat. Han köpte en liten målfärgs fabrik i Gammelstaden, en tid ägde han och brodern ett flertal bensinstationer i staden, och han ägnade sig åt en mängd fastighetsaffärer. År 1936 var firman så välbeställd att Ane Gyllenberg med gott samvete kunde ändra dess namn till Bankirfirman Ane Gyllenberg Ab. Av skattetekniska skäl och för att lättare kunna ta ut kapital ur bolaget ändrades bolagsformen år 1944 från aktiebolag till kommanditbolag, som vars ansvariga bolagsman och styrelseordförande Ane Gyllenberg fungerade till 1957. 1948 grundade Ane Gyllenberg Signe och Ane Gyllenbergs Stiftelse för att stöda medicinsk forskning, och dessutom för att sköta paret Gyllenbergs stora konstsamling efter donatorernas död. Ane Gyllenberg recipierade i S:t Augustin den 8 januari 1924, drygt 8 månader före Auli Markkula. Sin ämbetsmannabana inledde broder Ane som Andre Skattmästare i S:t Augustin den 3 april 1929, och före detta finns det inga anteckningar om att han skulle ha gjort någonting utöver vad som förväntades av en normal broder. Hans följande ämbetsmannapost var betydligt tyngre, då han blev Förste Sekreterare 1933, ett ämbete han övertog av Auli Markkula. Det är också först vid den här tiden som Ane Gyllenberg börjar synas som en aktiv frimurare, som lämnar spår efter sig i den frimureriska historieboken, oftast tillsammans med Auli Markkula. Ane Gyllenbergs första verkligt synliga insats blev projektet med grundandet av SAL Phoenix, vilken ju invigdes hösten 1934. Initiativet till projektet hade inte överraskande tagits av Auli Markkula våren 1933, då en kommitté tillsattes för att driva saken vidare. I slutet av året konstaterades det dock att kommittén inte haft ett enda möte under året, och t.o.m. Auli Markkula var färdig att ge upp. Han utgöt sig dock för Ane Gyllenberg, och 6

lyckades vinna honom för saken, och bröderna Markkula och Gyllenberg beslöt att tillsammans med David Frölander-Ulf och Alvar Bergroth tillsammans driva projektet vidare, och avslöja situationen för de övriga bröderna först då allting låg klart för realisering. David Frölander-Ulfs uppgift var att hitta lämpliga utrymmen för logen och att designa logeutrymmena. Den lämpliga lokalen hittades i gårdshuset vid Bulevarden 10, och Ane Gyllenberg utsågs till byggnadskommitténs ordförande. För finansieringen fanns att tillgå några smärre fonder, vars medel donerats enkom med tanke på en S:t Andreasloge, men man företog också en insamling för ändamålet bland bröderna. Den totala budgeten uppgick till ca 600.000 mark, och planen var att förverkliga projektet om man med fonderna som bas skulle få insamlat totalt 200.000 mark. Det uppnådde man inte riktigt, men här tillsköt Ane Gyllenberg den resterande summan så att man fick ihop grundplåten och SAL Phoenix kunde bli till. Detta var alltså första gången Ane Gyllenberg trädde in på scenen som donator, men ingalunda den sista. Under hela den resterande delen av 1930-talet var Ane Gyllenberg en bakgrundskraft i frågor som rörde logernas och Föreningen Granatenhjelms finanser, också om det mesta organiserades och administrerades av Auli Markkula. Föreningen Granatenhjelms ordförande var fortsättningsvis Gösta Salingre och han var också ordförande mästare för S:t Augustin till år 1938, då Auli Markkula tog över den posten. Ordförande mästare i Phoenix var från grundandet och under hela 1930-talet den åldrande August Ramsay, men Ane Gyllenberg blev den 2.12.1937 Andreaslogens andre deputerade mästare, och så snart som den 4.3.1938 dess förste deputerade mästare, en post han igen ärvde av Auli Markkula. Ane Gyllenberg refererar i sin minnesbok tillfället då August Ramsay tillfrågade honom om han kunde tänka sig att bli DM i Andreaslogen. Broder Ane var mycket betänksam och framhöll åt August Ramsay att jag känner mig inte vuxen detta stora ansvar, och jag är icke en stor människa och ingalunda så långt kommen att jag skulle se mig värdig att särskilt i Andreas mäktiga allvarsamma grad leda andra. August Ramsay hade svarat: Jag anser att just där uppe skall sitta en fattig, syndig människa. Broder Ane säger vidare att han kände stor bävan, och att den som återvände till sitt kontor efter mötet var en fattig, syndig människa. Men det blev som August Ramsay ville. I det här referatet ådagalägger Ane Gyllenberg en överraskande sida av sin natur, då han säger sig inte vara vuxen ett ansvar, och sakna förmåga och kraft. Liknande kommentarer återkommer senare flera gånger i hans minnesböcker, som en märklig kontrast till hans ämbetsmannabana, och till de omvälvande handlingar och åtgärder inom den frimureriska verksamheten, som han gick i bräschen för under 1950- och 1960-talen, för att inte tala om hans verksamhet i den allmänna världen. Beträffande sitt värv som deputerad mästare i SAL Phoenix konstaterar broder Ane vidare i sin minnesbok att han rätt ofta fick leda logen då August Ramsay var indisponerad verkliga statsrådet Ramsay fyllde 1939 80 år. Ane Gyllenberg i bersån på Kurk talande med br Gösta Salingre. Då kriget drabbade vårt land 1939 blev det svårare för frimureriet att fungera, och efter den korta mellankrigstiden lanserade ju statsrådet alldeles i början av år 1941 rekommendationen att all frimurerisk verksamhet skulle inställas. Därför hölls de sista sammankomsterna under kriget den 8 februari 1941. Följande gång sammankom man först 1945. Då hade förhållandena inom frimureriet i Finland förändrats väsentligt. År 1943 avled både August Ramsay, ordförande mästare för SAL Phoenix, och Gösta Salingre, styrelseordförande för Föreningen Granatenhjelm. Auli Markkula blev den naturliga efterföljaren som Föreningen Granatenhjelms styrelseordförande från 1943, medan Ane Gyllenberg år 1945, då arbetet återupptogs, blev vald till ordförande mästare för SAL Phoenix. Slutet av 1940-talet blev återhämtningens år, då det frimureriska arbetet nog kom igång på allvar, men de yttre omständigheterna, inte minst den besvärliga ekonomin bromsade alla extravaganser. Bröderna Auli Markkula och Ane Gyllenberg fortsatte ändå genast efter kriget med att utveckla sina frimureriska planer vidare. De här planerna gick ut på att så småningom etablera en kapitelloge i Finland, och kunna recipiera bröder i alla grader också i vårt land. Auli Markkulas sjukdom under 1940- talets sista år, och hans död 1950 gjorde att det projektet drog ut på tiden. Efter Auli Markkulas död var den självskrivna arvtagaren både som ordförande mästare för den äldsta logen, SJL S:t Augustin, och som styrelseordförande för Föreningen Granatenhjelm Ane Gyllenberg. Detta innebar alltså att broder Ane lämnade ordförande mästarämbetet för SAL Phoenix, där han efterträddes av Ernst Wrede. Auli Markkulas död innebar för Ane Gyllenberg att hans förtrogne och läromästare var borta, vilket för broder Ane blev en stor förlust. Han har i en så sent som 1973 inskriven efterskrift sagt: Auli Markkula, min bäste vän frimuraren såsom jag såg det framom alla andra, den klartänkte, faste, oskiljaktlige, gick bort i en tid då han för oss hade varit av den allra största betydelse. - - Vi 7

hade nått målet att se Andreasfrimureriet i full verksamhet. Men kapitlet var nödvändigt för möjligheten att förstå vad vi sysslat med. Det var alltså de planerna bröderna hade dragit upp, och då ansvaret 1950 föll på Ane Gyllenberg ensam visade han sig, trots sitt eget tvivel på sin förmåga, vara mannen som kunde fullfölja den gemensamma tanken. 1953 kunde sålunda Stewardslogen i Finland inleda sin verksamhet som en stewardsloge av första ordningen, d.v.s. med rätt att arbeta i graderna VII och VIII. Den självskrivne förste ordförande mästaren för den logen var ju Ane Gyllenberg, som då Stewardslogen inledde sin verksamhet avgick som ordförande mästare för S:t Augustin. Den 7 februari 1955 blev Ane Gyllenberg utnämnd till Riddare och Kommendör med Röda Korset, och tillika Riddare av Kunglig Carl XIII:s Orden. Sin tionde grad hade han fått redan 1942. Föreningen Granatenhjelm fick år 1953 motta en stor och speciell donation av Arthur Nikanders dödsbo. Donationen utgjordes av Söderkulla gård i Sibbo, med både skog, kreatur, åkrar och tegelbruk. I samband med mottagandet av den donationen kom Ane Gyllenbergs kunskap om fastighetsbranschen väl till pass. Föreningen kunde nämligen rätt snabbt konstatera att den inte har någon möjlighet att sköta gården som sådan, utan att den måste avyttras. Uppdraget att sälja gården gavs naturligtvis åt Ane Gyllenberg. Efter vissa rätt komplicerade förvecklingar såldes sedan gården år 1954 till Sibbo kommun för 23.500.000 mark. Sibbo kommun äger fortfarande gården. Medlen som man fick av försäljningen placerades sedan i en lokal i FÅA:s gamla hus vid Södra Magasinsgatan 4. Den lokalen avyttrades först år 1987, och i samma veva inköptes ytterligare utrymmen vid Nylandsgatan 9 för refektoriets behov. Stewardslogen i Finland sammankom under tiden 1953 1964 i Riddarhuset i samma utrymmen som S:t Augustin. Under slutet av 1940-talet och 1950-talets första år präglades förhållandena till hyresvärden i Riddarhuset av ständigt återkommande slitningar, då hyresvärden kom med nya krav på hyresförhöjningar och ersättningar. Underhandlingarna med Riddarhuset fördes för Föreningen Granatenhjelms del av Ane Gyllenberg, och först kring 1953 lyckades man åstadkomma ett något mer bestående eld upphör mellan hyresvärd och hyrestagare. Detta, och då samtidigt SAL Phoenix snart hotades av vräkning från sina utrymmen vid Bulevarden 10 för att huset skulle rivas, aktualiserade mer än någonsin tanken på att skaffa ett eget hus för all frimurerisk verksamhet i Helsingfors. Ane Gyllenberg konstaterade också att det är ekonomiskt dumt att betala höga hyror till utomstående om man kan skaffa något eget och beständigt. Med den tanken i sikte framträdde Ane Gyllenberg nu i mitten av 1950-talet som den store donatorn. Han donerade först nästan samtliga aktier i Bostadsaktiebolaget Bangatan 24 till Föreningen Granatenhjelm, och därtill ett antal tomter på Mössenholm i Esbo. Den här förmögenheten placerades i Signe och Ane Gyllenbergs fond, som redan tidigare grundats inom föreningen för ändamålet för smärre tidigare donationer. Under 1950-talets senare del sökte man aktivt efter ett objekt för de nya frimurarelokalerna. Det fanns flera alternativ under åren, men ändå inget riktigt bra, förrän Ane Gyllenberg själv år 1960 kom med det slutliga alternativet: en ganska nedgången f.d. industrifastighet på gården vid Nylandsgatan 9, jämte smärre utrymmen i bostadshuset invid gatan. Efter undersökningar med stadens myndigheter om möjligheterna till ombyggnad gjordes slutligen köpet den 19.3.1960, och planeringen för ombyggnaden vidtog. Köpet finansierades med intäkterna från en försäljning av Bangatan 24 och av tomterna på Mösssenholmen. En byggnadskommitté, naturligtvis under ledning av Ane Gyllenberg, utsågs, och efter 4 års planeringsoch ombyggnadsarbeten kunde de nya logeutrymmena invigas den 3.9.1964. Ane Gyllenberg avgick som ordförande mästare för Stewardslogen i Finland 1961, året då han fyllde 70 år, sannolikt främst för att koncentrera sig på uppdraget som byggnadskommitténs ordförande. Han kvarstod som ordförande för Föreningen Granatenhjelm till 1969, då han drog sig tillbaka från ett mera aktivt deltagande i den frimureriska administrationen. Han följde ändå också under de följande åren med verksamheten som ett slags bakgrundsfigur till mitten av 1970-talet, då hans hälsa började svikta. Ane Gyllenberg avled den 28.1.1977 i en ålder av 85 år. I sina frimurareminnen återkommer Ane Gyllenberg flera gånger till hur betydelsefull för hans frimurarebana Auli Markkula var. I sin 1973 daterade efterskrift understryker han att en brevväxling som bröderna Auli och Ane utväxlade i oktober 1945, och speciellt broder Aulis brev kom att ha en alldeles avgörande betydelse för hans frimureriska framtid. Det är synnerligen intressanta, tankeväckande och märkliga ord som bröderna här skriver, och för förståelsen av Ane Gyllenbergs frimureriska gärning är de av fundamental betydelse. Det är därför motiverat och nödvändigt att avsluta den här berättelsen om Ane Gyllenberg som frimurare med citat från de här båda breven. Bakgrunden till brevväxlingen är att Logedirektorium på Auli Markkulas förslag gett Ane Gyllenberg bemyndigande att fungera som SAL Phoenix ordförande mästare tills ny ordförande mästare utsetts. (I det senare under hösten 1945 hållna valet blev Ane Gyllenberg vald till ordförande mästare.) 8

Ane Gyllenberg skriver i sitt brev till Auli Markkula daterat den 19 oktober 1945, bl.a.: Mot morgonen. Efter full midnatt 19.10.1945. Käre, avhållne Broder Auli. Tack för att du var med oss i kväll. I logen är Du så min ryggrad, att jag ej kunde känna mig hava kraft att giva något, om Du ej förmedlade det. Och det beror kanske på att Du tror på mig. Men Du bör dock veta att jag har mycket ångest, ty Gud ser in i mig, och Han vet att jag ej är värdig; svag i allting som människa och felar, där det blott finnes en möjlighet därtill. För kvällen är jag oändligt tacksam, för Alvars (Bergroth) ord likaså. Men i all sin välvilja vet han väl knappast att det var orätt alltsammans. Och ändå gladde det mig. Käre Broder Auli, bed för mig att jag helst i ringaste mån skall få kraft att endast vilja det goda och alltid det rätta. Så bunden som jag är av och i den allmänna världen är det tungt att taga det ansvar Du vill lägga på mig. Men om den Högste kan vara med mig, då kan det kanske något hjälpa. Men då måste Han nog förlåta mer än man kan begära av Honom. Måtte Du själv, på vilken hela vårt frimureri här i Finland vilar, få ha hälsa och krafter, för Du är den enda, som har hela ansvaret och kan bära det! Och Du är skyldig veta att Du bär ansvaret ock för mig. Käre vän Auli, Ane Logen är slutad Frid beledsage oss! Som ett svar på detta brev skriver Auli Markkula i ett brev, daterat den 4 5 november 1945, på natten, bl.a.: Käre Broder Ane, trofaste vän. Brevet av den 19 sistlidne månad. Detta underbara brev mottog jag dagen före min avresa till Stockholm, icke endast såsom en vänlig brodershälsning, utan även såsom en påminnelse till självrannsakan i ett för mig personligen allvarsfyllt tidsskede, då så mycket av det som jag trott mig hava uträttat i livet synes så smått och så ofullbordat i skenet av en flämtande låga, som kan släckas när som helst på Övermästarens befallning. Jag inser klart att jag är i avtagande. Visserligen kan jag ännu rycka upp mig till handling. Visserligen kan jag ännu entusiasmeras av det s.k. överjordiska på mänsklighetens vandringsstig, spela min gamla roll på världsscenen med inlärda later och manér, för att skörda ännu några tunnsådda applåder, men livets tjusning och den egna personliga insatsens betydelse, sett ur människans begränsade synvinkel, håller på att förvandlas till stoft igen. Sida vid sida och till ömsesidig utveckling har Du och jag tagit till uppgift och hjärtesak att leda samt fördjupa en ädel rörelse, som vi jag hoppas dock innerligt att det icke skett av fåfänglighet trott och fortfarande tro äga i sig ett frö, som nedlagts av den HÖGSTE BYGGMÄSTAREN. Vi två ha tagit till uppgift att fortsätta det verk, som vår käre vän Gösta (Salingre) med sina andligen rätt begränsade möjligheter satt igång i vårt fosterland, ty honom tillhör främst äran av att hava lyssnat till kallelsen, och det är vår uppgift även i fortsättningen att försöka föra vår sak vidare så långt att vi med gott samvete kan överlämna vår uppgift i yngre händer. Då jag faller undan måste Du, huru upptagen Du än må vara i den yttre världen, fullborda verket, ty den andliga kallelsen är dock viktigare än den jordiska. Minns, min VÄN, att DU är kallad och att Du har förmåga att föra vår sak vidare. Lita mer på DIG själv. Hys ingen fruktan, ty Du har fördjupats och Du har vuxit. Minns blott att Du har skyldighet att draga fram yngre krafter och att skola dem på det att de måtte kunna taga upp din mantel. Nu överlämnar jag DIG åt det öde, som Du dig själv berett. Vänligen och Broderligen samt med känslor av varm tillgivenhet. Auli Markkula. I undre kanten av brevet har broder Ane för hand skrivit: Jag tackade mycket rörd. Jag bad att min käre vän ej skulle fordra detta av mig. Trots all uppmuntran har jag aldrig känt mig ha kraft nog. Den ovan citerade märkliga och djupa brevväxlingen mellan två verkliga frimurarebröder belyser åskådligt deras förhållande, och också vad som blev Ane Gyllenbergs bevekelsegrund för hans frimureriska verksamhet under de kommande tre decennierna. Den som studerar det svenska frimureriets utveckling i Finland under de senaste drygt 60 åren kan inte konstatera annat än att Ane Gyllenberg på allt sätt var den centrala gestalten i utvecklingen, både vad det rent frimureriska anbelangar, och också organisatoriskt och ekonomiskt. Han tog sitt ansvar och skötte sitt uppdrag synnerligen väl. Det är därför märkligt att han, trots sina framgångar både i den allmänna världen och som frimurare, genom alla decennierna i sina minnen återkommer till sin stora känsla av otillräcklighet och oförmåga. Så återvänder han ännu i januari 1973 till både Auli Markkula, och till de löften han avgivit att föra verket vidare, då han skriver: Auli Markkula bad mig skriva det sista kapitlet i hans stora Frimurareskrift; ett övermäktigt arbete föll på svaga skuldror och med motsvarande otillräckliga förutsättningar. Och i inre avseende ensam! Efter de många gemensamma åren. Mitt löfte att skriva sista kapitlet kom jag aldrig att hålla. Det var, och förblev ett brott, osonat. Detta vill måste jag erkänna! En broder, icke att lita på! Det blev jag. Detta märkligt kritiska omdöme om sig själv gavs av den frimurarebroder, vars verksamhet lade grunden till en stor del av den frimureriska välfärd vi, dagens frimurarebröder, har förmånen att fortsättningsvis skörda frukterna av. TEXT: TOM WASELIUS, R&K, KM 9

En resa med historiska vingslag Tillsammans, trots vinterns kyla Anders Lené från Polstjernan, håller ett tal under brödramåltiden. Vi säger ofta att låt oss snart träffas igen, även om vi kanske vet att det inte alltid låter sig göras. Under ett besök till S:t Nicholaus i Visby efter en tur tillsammans med Rasslande Kedjan i Gustav Vasas spår, med fracken hoprullad bakpå motorcykeln, så uppmanade jag bröderna under brödramåltiden att besöka logen S:t Henrik i Åbo i Finland. Jag vill verkligen ge en eloge till kära bröder i Gävle och Visby som gjorde slag i saken och besökte oss i Egentliga Finland den 18 januari 2014. Det var nästan 20 grader kallt när vi under förmiddagen först besökte Nousis kyrka och sedan marskalk Mannerheims hem, Villnäs slott norr om Åbo. I Nousis kyrka, tillsammans med fom i S:t Henrik broder Ilkka Aho, X, berättade vi för Gävle-bröderna sägnen om bonden Lalli som slog ihjäl biskop Henrik på Kjulo träsk. Den är ungefär som följande: Kung Erik den Helige hade med sig Uppsala biskopen Henrik (från början troligtvis engelsman) under det första korståget till Finland på 1150-talet. Biskop Henrik hade, enligt bonden Lallis hustru Kerttu, våldgästat deras gård när endast hon var hemma. Herremän vid den tiden hade rätt att vid behov ta för sig. Magnus Ladulås förbjöd sedermera denna sed, som efterföljdes i alla fall i Sverige. Bonden Lalli blev ursinnig av att de hade behandlats dåligt och jagade ifatt biskopen på väg mot Åbo. På Kjulo träsk slog han så ihjäl biskop Henrik på vintern 1156. Lalli tog biskopens Mitra (huvudbonad) och satte den på sitt huvud. Hemkommen till gården tog han av sig mitran, men håret och hela skalpen kom med, enligt sägnen. Lalli bad sina män att begrava biskopen. Han sattes på en släde som drogs av en oxe. Oxen fick gå fritt framåt och där den stannade, skulle graven grävas. Där står idag Nousis kyrka och här är biskop Henriks sarkofag. Något underarmsben, som daterats till ca 1150, finns bevarat, så man tror sig ha något kvar av biskopen. I alla fall har man i åratal bråkat om var dessa ben skall uppbevaras, i Åbo, Helsingfors eller Nousis? Sedan åkte vi till Villnäs slott, där Marskalken av Finland, Carl-Gustav Man- Villnäs Slott, där Marskalken av Finland, C-G Mannerheim, föddes. Bonden Lalli slår ihjäl biskop Henrik, målning av C. A. Ekman, 1854. 10

nerheim, föddes. Gården hade ägts i flera sekel av släkten Fleming och de senaste dryga hundra åren av släkten Mannerheim. Huvudbyggnaden är från 1655. Tyvärr accepteras inte besök under vintern. I stället besökte vi Riddarparken med minnesstenar över alla 191 Mannerheimriddare. Militärer som hade utmärkt sig efter vinterkriget, särskilt under fortsättningskriget. Mannerheimriddaren nr 95, Tuomas Gert, 91 år gammal, är den sista riddaren fortfarande vid liv. Under 2013 deltog han inte på presidentens självständighetsfest i Tammerfors pga en skada i foten. I övrigt är han vid god vigör och mental hälsa. På minnesgården befann sig samtidigt finska trupper som nyligen har utbildats för att åka på uppdrag till Afghanistan. Vi fick byta några ord med dem innan vi åkte tillbaka till Åbo. Dagslogen på S:t Henrik besöktes denna dag även av bröder från SJL Ledstjärnan från Mariehamn. Två nya bröder, Patrick Sundell och Jonathan Kajander, recipierade i grad I. Under den påföljande brödramåltiden fick S:t Henriks OM, Sven Mattsson, X, motta av broder Anders Lené en historik för logen Polstiernan. Hälsningar framfördes även av FDM Måns Öhman från S:t Nicholaus i Visby samt OM Björn Geelnard, IX, från Ledstjärnan i Mariehamn. Det är inte så komplicerat att besöka andra loger. I början av januari besökte jag logen Västmanland i Västerås, där broder Bo Johnsson installerade sig som ny OM. Där träffade jag broder David Ringius, som trots endast sin andra grad redan besökt nästan tio andra loger i Sverige. Framförallt lär vi oss känna andra bröder, men vi lär oss samtidigt mycket om själva frimureriet. Under mina besök har jag satt som mål att få se Salomos sigill, som vi alla känner till, men väldigt få vet hur det ser ut, egentligen. Kolla det gärna på Wikipedia! TEXT OCH FOTO: KENNETH J JÖNSSON, IX SNART är sommaren här igen och den första onsdagen i juli samlas Havskrona SFM åter, till sitt årligen återkommande möte i Grilltaket bakom Restaurang L Escale på Kyrkbacken i Nagu, mitt i finska skären! På detta genom tiderna sjunde Havskrona-mötet, alltså den 2 juli 2014 kl 19.00, berättar Telge logen nr 169, HM br. Henrik Nylander, om etableringen av den finska riten i Sverige under rubriken: En finsk blå loge till Sverige hur gick det till? Reservera tiden redan nu, klädseln är fri och mötet är öppet för de 72 först anmälda bröderna, oberoende av grad! Med tanke på trängseln så är det bra om platserna intas i god tid, senast kl 18.50! Brödramåltiden à 24 e + måltidsdrycker enligt eget gottfinnande, består traditionsenligt av en snapsvänlig del med äkta färsk! Nagu nypotatis, åtföljt av Krögarens överraskning som varmrätt! Observera också, att frimurardamerna samtidigt fortsätter med sin inofficiella samvaro, inne på krogen, alltså kom ihåg, att också anmäla Din dam till denna samvaro!? Mera information om själva mötet, fås av Freddi Wilén, IX +358 400 450 127 eller av Jösse Eklund, IX, som därtill tar emot förhandsanmälningarna med tanke på måltiderna, men också alla uppgifterna för brödernas namnlappar alltså: namn, grad, samhälle/s:t JL och sommarviste! Detta senast mån dagen den 30 juni, per sms/telefon +358 400 652 115 eller allra helst per e-post: Havskrona.SFM@gmail.com Foto: Leif Holmberg 2013 Varmt och Broderligt välkommen! 11

Ordens drätseldirektorie presenterar sig Drätseldirektoriet och dess ordförande Svenska frimurare Ordens drätseldirektorium besökte nyligen Helsingfors och Stor Capitlet i Finland. Detta Ordens äldsta direktorium, som jobbar för det mesta i det tysta utan desto större uppmärksamhet, är rätt okänd bland våra medlemmar. Vi beslöt därför ta reda på vad detta viktiga och urgamla direktorium egentligen håller på med och vem är det som leder verksamheten. Som ordförande för drätseldirektoriet fungerar sedan 1.7.2003 Ordens räntmästare Carl-Gustaf Piehl, R & K. Han är 66 år gammal och hemma från Stockholm. Han är ekonom, affärsman och även en inbiten seglare med många järn i elden. Han blev frimurare 1969 i SJL S:t Erik, recipierade i grad X 1989, dubbades till R & K 1999 och utnämndes till Ordens räntmästare 2003. Inom frimureriets rituella arbete har han fungerat bl a som CM i S:t Johanneslogen och Stora landslogen. Han är en lugn, sansad och engagerad broder av vår Orden. Vi bad honom berätta lite om varför han i tiderna ville bli frimurare. Det visade sig att också han hade blivit tubbad, men inte alls på det vanliga sättet. Han berättar att hans far hade recipierat 1949. Han var då 1 år gammal och kommer ihåg från hemmet att pappa klädde sig i frack och gick på loge minst en gång i veckan. Allt var då mycket hemligt och detta väckte såklart sonens intresse för att få reda på vad frimurarna egentligen höll på med. På den tiden var man mycket mer hemlighetsfull än Ordens räntmästare, R & K Carl-Gustaf Piehl, ordförande för drätseldirektoriet. i dag, t ex fick ingen manlig person besöka ett frimurarhus om han inte var med i Orden. Pappa Gustaf Piehl var bl a Ordens stormästare 1997 2001 och farfar var Riddare & kommendör. Inte nog med det, även farfars far och farfars farfar hade varit medlem av Svenska Frimurare Orden. Den sistnämnda hade recipierat 1877. Det var således en kombination av plikt, tradition och nyfikenhet som i tiden hade lockat Carl-Gustaf till frimureriet. Numera är även hans son medlem i Orden och är därmed den sjätte generationens frimurare av släkten Piehl! Vi hoppas denna stolta släkttradition får fortgå med många järnvalv även framöver! Som en aktiv och engagerad broder av vår Orden har Carl-Gustaf många tankar om frimureriet och dess utmaningar. Vi bad honom berätta lite om dagens aktuella utmaningar. Våra utmaningar är naturligtvis att få bröderna som vi tar in att stanna i organisationen och få dem att förstå vad vi egentligen håller på med. Vår frimurarorden har många viktiga ingredienser som vi inte alltid är så bra på att kommunicera till de egna bröderna eller till allmänheten. Den gamla regeln säger att den som gör något gott han gör det i tysthet, men samtidigt uppfattas det ofta som att den som gör något i det tysta han har något att dölja. Det här är en svår balansgång. Vår kommunikation får inte framstå som skrytig och vi måste vara försiktiga med självhävdelsen, samtidigt som vi måste få våra bröder att begripa hur mycket gott vår organisation gör. Vi måste få folk att med stolthet säga i sin bekantskapskrets att jag är frimurare och det har gett mig väldigt mycket. Beträffande Ordens verksamhet ser Carl-Gustaf kvaliteten på vad vi gör som särskilt viktigt. Han säger att: Vi har högsta kvalitet vad gäller vår ritual och då skall vi ha högsta kvalitet på allting. Kvaliteten på logearbete, lokaler och inventarier skall matcha den nivå vi har på våra ritualer. Det är väldigt viktigt att vi inte tummar på den delen. Som ordförande för drätseldirektoriet är Carl-Gustaf i en särställning vad be- 12

träffar Ordens höga kvalitet, eftersom drätseldirektoriet har ansvaret bl a för Ordens vackra stamhus och dess personal. En viktig uppgift som kräver stor omsorg och omtanke. Carl-Gustaf blev förra året (2013) utnämnd till ordförande för Stiftelsen Frimurare Barnhuset i Stockholm och kommer att avgå nästa år (2015) från sitt uppdrag som Ordens räntmästare. Då kommer han att få mera tid över för denna barnhusstiftelse, som vid sidan om Konung Gustaf V:s och Drottning Victorias Frimurarestiftelse, utgör Ordens största välgörenhetsorganisation. Barnhusstiftelsen har anor från 1753 då frimurarna inrättade det första barnhuset i Stockholm. Verksamheten har vuxit och utvecklats sedan dess och fram till 1940 hade över 12.000 barn fått omvårdnad och utbildning. Barnhusverksamheten avvecklades i takt med att samhället tog allt större ansvar för omvårdnaden och utbildningen av de unga behövande. Den 20 december 1940 grundades stiftelsen Frimurare Barnhuset i Stockholm, som årligen delar ut ca 20 milj. SEK för forskning kring barn- och ungdomssjukdomar samt till organisationer som verkar för behövande barn och ungdomar. Läs gärna den nyutkomna boken Caritas Frimurarnas välgörenhetsarbete, där det ingår bl a ett avsnitt om barnhusstiftelsen och mycket annat intressant! TEXT OCH FOTO: MARTIN GARDBERG, VIII Drätseldirektoriet med dess ordförande Carl Gustaf Piehl i mitten flankerad av KM Tom Waselius till vänster. BASFAKTA OM DRÄTSELDIREKTORIET Vår Ordens central organisation består av sex direktorier samt Ordens kansli, med uppgift att bereda och verkställa beslut för Stormästaren. Bland dessa finner vi drätseldirektoriet, som verkat sedan 1797 och är därmed Ordens äldsta direktorium, som består av minst fem och högst nio ledamöter och som leds av Ordens räntmästare. Som viceordförande fungerar Ordens storprovisor. Ordens överskattmästare bistår direktoriet. Av Ordens allmänna lagars sjunde kapitel framgår att drätseldirektoriet har den viktiga uppgiften att förvalta Ordens allmänna kassa och ansvara för tillhörande kapitalplaceringar, inbegripande årlig budgetering och redovisning. Därtill är direktoriets uppgift bl a att förvalta och underhålla Ordens och Stora landslogens all övrig egendom, förvaltning av vissa stiftelser, huvudmannaskap för stamhuset, systemägare för det centrala datasystemet och samordnare av Ordens försäkringsfrågor. Direktoriet har slutligen också en viktig uppgift i att samråda i gemensamma frågor med Stiftelsen H K H Prins Bertils Frimurarefond och Stiftelsen Frimurare Ordens Stamhusfond. Ordens budgeterade intäkter för 2014 uppgår till ca 15,5 miljoner SEK inklusive finansiella intäkter. Ordens största intäktspost är den sk Johannesdalern (Ordens allmänna kassa) och logeavgiften, som utgör ca 9 miljoner SEK. Ordens största kostnadsposter utgörs av Stamhuset och Ordens gemensamma administration. Ordens överskattmästare bistår drätseldirektoriet genom att ombesörja förvaltningen av Ordens medel. I denna uppgift handhar han bl a Ordens allmänna kassa, likviditetshantering, utbetalningar, placeringar, redovisning och rapportering. En viktig uppgift härvidlag är att hålla isär Ordens fritt disponerade medel från övriga medel och att ställa till barmhärtighetsdirektoriets förfogande avkastningen från de benefika stiftelserna och de vid Stora landslogens sammanträden insamlade medlen för de behövande. 13

Kunskapen flödar i Åbo På initiativ av förutvarande FStM br Bengt Hellström, X, hölls, efter en paus på 6 år, igen ett frimurarseminarium i SJL S:t Henriks regi i Åbo. Denna gång i grad III och seminariet hölls i egna lokaliteter på Kaskisgatan 13. Enär endast 62 bröder ställde upp, lyckades vi ordna också med förplägnaden i våra egna utrymmen genom att kalla bibliotekets läsesal till refektoriets kabinett! Deltagarna kom ända från Norrköping i väster, Korsholm i norr, Ekenäs i söder och ett flertal bröder från Helsingfors och Borgå i öster. Arbetet började kl 10:00 med en regelrätt loge i grad III, där medbrodern Thomas Holm, III, recipierades av OM Sven Mattsson, X. Efter logen hölls en normal rituell brödramåltid, där vi bjöds på en snapsvänlig fisktallrik och som självserverad varmrätt pyttipanna. Björn Holm, X, far till den nya mästaren, höll faddertalet och berättade avslutningsvis en trevlig historia angående sina barnbarn. Pojkarna, runt 10 år gamla, hade frågat sin farfar vad man egentligen gör som frimurare. Broder Björn kom efter en längre stunds betänketid på ett ganska genialt svart Det är de stora pojkarnas scouting. De unga killarna accepterade genast svaret och Fr v: Dagens färskaste mästare Anders Öster, III och Esa Wuorenpää, VIII. Rapport från FriSem i Åbo proklamerade att det vill de gärna vara med om! Seminariet kunde börja aningen försenat efter måltiden och S:t Henriks förste talman Christopher Schmidt, VII, höll i seminariedelen. Svårigheten att allmänt försöka tala om abstrakta saker utan att ändå ge färdiga svar klarade han utmärkt genom att vissa moment i ritualen utfördes på nytt, nu teatraliskt. Diskussionen kom bra igång och, som sig bör, framlades olika tolkningar. Han började med att förklara de olika dimensioner vi kan tänka oss inom frimureriet. Han anser att man gott kan urskilja sex dimensioner: 1. Relationen till den allmänna världen, 2. Relationen till det egna jag, 3. Den bibliska dimensionen, 4. Den samhällshistoriska dimensionen, 5. Relationen till Gud, 6. Den idéhistoriska dimensionen. Br Christopher hänvisade bl.a. till vårt inre arbete, att som frimurare konstant jobba med oss själva och alltid uppträda på ett värdigt sätt. Våra symboler ger oss vägledning om detta vårt inre arbete. Det blev tid också för eftermiddagskaffe med köttpiroger i refektoriet; som bonus meddelade vår eminente köksmästare att han bjuder därtill på Sacherbakelser till kaffet, därför att han fyller jämnt (50 år) följande dag! Styrkt av kaffepausen höll br Mikael Lönnqvist, VII (FT i SJL LedS), från Mariehamn, ett uttömmande föredrag om betydelsefulla delar av den tredje graden! Han diskuterade byggandet av vårt tempel och gjorde paralleller med Salomos tempel. Br Mikael berättade vidare hur vår Orden utgår från att varje Frimurarebroder skall fostra och upplysa sig själv. Redan de tidiga egyptierna och grekerna upplyste mänskligheten med sin gamla visdom och kunskap, vars grunddrag övergick i den judiska visheten. Denna första upplysning och uråldriga kunskap är en lära om kärleken och broderskapet. Seminariets andra förberedda taltur, ett föredömligt kort föredrag om talmanstalets innehåll, struktur och dramaturgi hölls av br Esa Wuorenpää, VIII, (EABB Px, AT HHB, TT Eras). Br Christopher avrundade dagen genom att på sitt utomordentligt pedagogiska sätt utmana bröderna med frågor angående ritualen och våra tecken. Vi fick mycket vägkost att begrunda. DKM Cuy Catani tackade arrangörerna för en väl genomförd sammankomst i tredje graden samt föredragshållarna och särskilt initiativtagaren br Bengt Hellström som förtjänstfullt arbetat på att förbättra utbildningen inom Den Konungs liga Konsten i våra loger i Finland. Han bad arrangörerna även se till att materialet från dagen också skall komma alla övriga behöriga frimurarebröder i Finland till godo och icke enbart dessa vilka hade möjlighet att i dag närvara! Som avslutning vill jag komma tillbaka till de några väl valda tankar ur br Mikaels anförande: Det som du med dina egna ögon kan se av det sköna, och det som du med dina egna öron kan höra av visheten och det som du med dina egna händer kan gripa av skatterna; det är ditt. Det blir din fasta tro, ditt arvode, ditt rättfärdigande och din himmel. Ske Allt Så! TEXT: KENNETH J JÖNSSON, IX FOTO: LEIF HOLMBERG, X 14

Försoningens helande kraft Fatta pennan, öppna kranen och låt orden flöda! Redaktionen för Föreningsbandet utlyser en lättsam tävling med korta, fiktiva eller fakta baserade, berättelser och dikter med direkt eller indirekt fri murerisk anknytning. Det kunde t ex vara en berättelse om en upplevd händelse i äkta frimurerisk anda eller en dikt om en frimurerisk symbol. Berättelsen be höver inte vara självupplevd och dikten kan också vara lånad. Berättelsen behöver heller inte vara spektakulär, utan får gärna vara alldaglig, eftersom de frimureriska idealen praktiseras alltid bäst i det tysta och i det vardagliga. Vi strävar att publicera inkomna berättelser/dikter i den ordning de kommer in. Vi startar med en fakta-fiktion-berättelse om försoning av Göran Strengell. Som bakgrund berättas att han tillbringade 2 år i Sydafrika under åren 2000 01 och lärde sig då mycket bl a om apartheid. Här symboliseras pennan som verk tyget, kranen som källan och vattnet som det goda. Fatta således pennan, öppna kranen och låt det flöda. Redaktionen Försoningens goda exempel Poliskonstapel Marius höll hårt på lag och ordning. Han arresterade alla svarta som han såg röra sig ute efter curfew (utegångsförbud), slog dem i bojor, kastade dem i cell, sparkade och slog dem med batongen. Brottslingar skulle få lida, sa han. Marius kände till bara den omutliga rättvisan, som frimurarna kallar vinkelhake. Men en dag upphävdes apartheidlagstiftningen och alla svarta var plötsligt jämställda med de vita. Marius hotades nu av straff för misshandel. Listor uppgjordes över alla vita (och svarta) som skulle åtalas. Marius var rädd. Han skulle bli arbetslös, få sitta i fängelse. Men så hörde han om en kommission där man kunde erkänna sina brott och få eftergift. Full av ångest gick han dit. Han mötte sina offer, flera av dem invalidiserade. De såg anklagande på honom. Han beslöt att erkänna, be om förlåtelse. Då han såg offrens mångtydiga blickar började han gråta. Offrens hat började smälta. Också deras ögon fylldes av tårar, ty de såg första gången en vit be om förlåtelse av en svart. Också kommissionens ordförande blev rörd och måste ajournera mötet och gå ut så att ingen såg hans tårar. Det slutade med att Marius förklarades straffri. Marius och offren skakade hand med tårfyllda ögon. Kommissionens ordförande var ärkebiskop Desmond Tutu, som arbetade med mandat av president Nelson Mandela, som hade förstått att omutlig rättvisa inte allena bygger upp ett fungerande samhälle. Det behövs också försoning och förlåtelse som ju hos frimurarna representeras av passaren. Någon frågade Desmond Tutu om inte misshandlarna också borde ångra sina illgärningar. Nej, sa Tutu, bara Gud ser om ångern är äkta, för oss räcker det med ett erkännande. TEXT: GÖRAN STRENGELL, X ILLUSTRATION: MARTIN GARDBERG, VIII 15

Frimurare och hertig Carls förtrogne Artikelförfattaren Charlotta Wolff, som är fil dr och docent i Europas historia, höll detta anförande på frimurarklubben Symbolens möte i januari 2014. Gustaf Adolf Reuterholm kammarherre och resenär Gustaf Adolf Reuterholm föddes på Svidja i Sjundeå år 1756 och tillbringade sina första år där. Under barndomen vistades han också tidvis i Stockholm till följd av faderns politiska uppdrag. I januari 1769 blev han inskriven vid Uppsala universitet. Han var då tolv år gammal, vilket inte var någon exceptionell ålder för en adelsman att inleda sina studier. Följande år, då han fyllt fjorton, inskrevs han vid Västmanlands regemente. Också detta hörde till tidens sed. Reuterholms militära karriär blev tämligen kort: han tog avsked ur armén redan i september 1777 för att i stället bli hovjunkare hos kung Gustav III och följande år kammarherre hos drottning Sofia Magdalena. En betydande roll fick han först efter Gustav III:s död och i den av hertig Carl ledda förmyndarregeringen för Gustav IV Adolf. I hertigens regeringskonselj blev Reuterholm snabbt mycket inflytelserik trots att han formellt inte hade något annat ämbete än att han var president i kammarrevisionen. På höjden av sin makt stod han mellan juni och oktober 1796, då han skötte rikskanslerämbetet tills han störtades och drevs i landsflykt. Förutom för sin politiska roll minns Reuterholm ofta som en person för vilken svärmisk vänskap och mystik var viktiga. Hans far, den principfaste politikern och ämbetsmannen, riksrådet Gustaf Adolf Reuterholm 1776 av Ulrika Fredrika Pasch. Gustaf Adolf Reuterholm (1756 1813) är mest känd som hertig Carls rådgivare under förmyndarregeringen för Gustav IV Adolf samt för sitt livliga intresse för mystik. Mindre känt är hans starka intresse för musik och dramatik. Senare tids forskning har även belyst hans resor på kontinenten och deras betydelse för hans personliga utveckling. friherre Esbjörn Christian Reuterholm (1710 1773) var pietist och natursvärmare av det rousseauanska slaget. Han samlade på böcker och var beläst i upplysningstidens statsrättsliga litteratur, framför allt Montesquieu. Han var även god vän med familjen Nordenflycht, framför allt författarinnan Hedvig Charlotta Nordenflycht. Detta var sannolikt inte utan betydelse för Gustaf Adolf Reuterholms senare nära förhållande till greve Johan Gabriel Oxenstierna, vars morbror Gustaf Fredrik Gyllenborg tillsammans med greve Gustav Philip Creutz var en av de bärande krafterna inom det av fru Nordenflycht ledda vittra sällskapet Tankebyggarorden. Esbjörn Christian Reuterholm var gift med Maria Gyllenstierna (1716 1783), dotter till landshövdingen i Nylands och Tavastehus län, friherre Axel Erik Gyllenstierna, som likt Reuterholm hade inflyttat från nuvarande Sverige. I den gyllenstiernska släkten trodde man på spöken och andar, och sonen G. A. Reuterholm begåvades med något slags clairvoyance: bl.a. skulle han ha förutspått mordet på Gustav III. Som ung student och resenär förde Reuterholm dagbok. Dagboken är mycket utförlig för de år från vilka den finns bevarad och god insikt i hans tankevärld och upplevelser. I dagboken kan man urskilja mindre smickrande 16

egenskaper såsom bördsstolthet och självbelåtenhet, men också en personlighet som var känslig för intryck och som djupt begrundat vissa dramatiska händelser. Reuterholm hade nyss fyllt sexton då Gustav III genomförde sin statskupp i augusti 1772. I samband med statskuppen fängslades Reuterholms far, som tillhörde mösspartiet och var en uttalad anhängare av tryckfriheten, av sin personlige fiende J. M. Sprengtporten och spärrades in på Sveaborgs fästning. I januari 1773 avled riksrådet Reuterholm på Svidja i sviterna efter fängelsevistelsen. Detta kom att påverka den unge Reuterholms syn på Gustav III. Vid hovet drogs han till kretsen nära hertig Carl, vars åsikter och smak i många avseenden framstod som motsatta till kungens. För att bara nämna en detalj som hade betydelse både för kulturlivet och för Reuterholm själv, föredrog hertigen komedier och lättsamma franska sångspel eller opéras-comiques, medan kungen hellre såg tragedier och grandios opera seria på sina dramatiska scener. Reuterholm hade ett starkt intresse för litteratur, och han tyckte om att uppträda som talare. Han var också mycket intresserad av musik, teater och opera, och hans dagbok från hösten 1773 är en värdefull källa till musik- och konsertlivet i Sverige på 1770- och 1780-talet. Exempelvis i oktober 1773, då Reuterholm var i Stockholm, gick han nästan varje dag på teater, dels på Petter Stenborgs teater i Humlegården, dels på Operan, som inrättats samma år. På Stenborgs teater uppfördes lantliga komedier blandade med uppträdanden av lindansare, som Reuterholm fann skickliga medan själva skådespelet i hans smak var absurt. Reuterholm beskriver också den fullsatta salen, där han med några andra adelsmän lyckades tränga sig in ända fram till scenen trots att man inte längre ville släppa in någon i salongen. På operan besökte han generalrepetitionen samt föreställningarna av Händels Acis och Galatea, som uruppförts i svensk översättning i maj 1773. Reuterholm fann operan rätt Svidja slott, som ägdes av familjen Reuterholm 1731-1815 (wikipedia). Huvudentrén till Svidja slott 2006 av Tony Hagerlund. vacker och mindre långtråkig än Gustav III:s och kapellmästare Uttinis Thetis och Pelée från samma år. Han åhörde också repetitionen av Glucks Orfeus och Euridike med Carl Stenborg och Elisabeth Olin i titelrollerna. Efter Orfeus gick han vidare till Humlegården för att se på Håkan Smulgråt, en komedi från 1739. Dagboken nämner flera pjäser som likt denna vittnar om det svenska teaterlivets tillstånd i början av 1770- talet. Reuterholm fortsatte att intressera sig för opera och opéra-comique. Ett av de bevarade exemplaren av det tryckta librettot för det svenska uruppförandet av Grétrys opera Lucile i juni 1776 bär Reuterholms autograf samt anteckning om datum då han inköpt häftet, en dryg vecka efter premiären. Översättningen av Lucile var gjord av Anna Maria Malmstedt, senare gift Lenngren, och tillägnad hertiginnan av Söderman- 17

land, Hedvig Elisabeth Charlotta, gemål till hertig Carl. I november 1773 var Reuterholm i Uppsala. Bland de tidsfördriv och händelser som ägnas mest utrymme i dagboken för den tiden hör konserterna. Musiklivet i Uppsala var mångsidigt och höll en acceptabel nivå. Reuterholm nämner de om lördagarna återkommande konserterna hos professorn i juridik Daniel Solander, där professorn ledde orkestern från cembalon. Han nämner också konserterna hos herrarna Jacobsson, där en stråkorkester uppträdde, samt hovmusikus Pihlmans solokonsert på cello, till vilken biljetter såldes vid ingången. Reuterholms intresse för teater och musik framträder också tydligt i dagboksanteckningarna från Paris och Rom i slutet av 1780- och början av 1790-talet. I 1700-talets stadsliv och offentlighet hade musiken en betydligt mer framträdande roll än i dag, och musiken hörde till den bildade människans bagage. Det fanns en tro på att musiken kunde förädla sinnena och själen och att musiken ägde en helande och botande kraft. I en tid då kvaliteten på det civiliserade umgänget var ett av kriterierna på hur väl ett samhälle fungerade var musiken en viktig umgängesform. Detta gällde också inom frimurarorden, som på 1700-talet hade egna musikaliska loger och musikerloger såsom t.ex. la Société olympique i Paris. I dessa kretsar där man trodde på allmängiltiga sanningar och människans förmåga att förbättra sig själv sågs musiken som ett universellt medium som nådde alla oavsett ståndstillhörighet och modersmål. Ett annat sätt att förbättra sig själv och sina insikter om världen var att resa. Reuterholm reste mycket, nästan ovanligt mycket. Reuterholm reste mellan Finland och Sverige; han reste till Ryssland, och han gjorde två stora resor på kontinenten. Han reste inte enbart av fritt val, men han reflekterade över sitt resande och förde konsekvent dagbok, vilket var typiskt för tiden. Resandet på 1700-talet kan beskrivas som en social ritual, med sina egna umgängeskoder och mönster för önskvärt beteende. Resandet kunde också liknas vid en övergångsritual, där resenären konfronterades med det främmande och med sitt eget utanförskap, som han skulle försöka övervinna. Målsättningar med resandet var att uppnå en högre nivå av bildning och samhällsnyttiga insikter och bli upptagen i den bättre societeten. Resan hade alltså en stark pedagogisk dimension och en aspekt av initiation. För att klara sig på vägen förlitade sig 1700-talsresenären på nätverk av bekanta och bekantas bekanta, som kunde bistå med logi, mat, rekommendationsbrev och en handräckning i någon form. Resande frimurare kunde dessutom förlita sig på hjälp av bröder. Det är inte helt klart i vilken utsträckning Reuterholm utnyttjade sådana Gustaf Adolf Reuterholm 1795 av Jonas Forsslund. nätverk; dock vet vi att han under resan till Avignon 1789 ledsagades av illuminaten Antoine-Joseph Pernety, som översatt Swedenborg till franska. I Paris 1789 guidades han av greve Axel von Fersen d.y. och ambassadör Erik Magnus Stael von Holstein. Reuterholms dagbok vittnar om ett ständigt sällskapsliv under resorna. Man umgicks med vänner och med främmande, och man bekantade sig med societetslivet för att döma samhället därefter. Under resan till S:t Petersburg åren 1776 1777 deltog Reuterholm på ett för tiden typiskt sätt i sällskapslivet på den svenska beskickningen. Också under resorna utomlands gick högre- ståndsresenären på teater och opera. Att besöka spektaklen innebar också att man gick och visade upp sig, för att bekräfta och befästa sin ställning som konnässör och som en man med smak. På resan gällde det framför allt att ta intryck från de kulturer och civilisationer som uppfattades som högt utvecklade, såsom Frankrike, Italien och Storbritannien. Konst, musik och teater erbjöd i detta avseende viktiga förebilder. Man kan också vända på resemetaforen och se hovmannens liv som en resa, där dörrar inte bara öppnades utan också stängdes. Detta blir mycket tydligt då man undersöker Reuterholms bekantskapskrets. Reuterholms ungdomsvänner utgör en intressant krets som man återfinner i andra kända sammanhang. Till dem hörde hovpagen Carl Peyron, som miste livet i en duell under Gustav III:s besök i Paris år 1783, den Helsingforsfödde officeren Johan Albrecht Ehrenström, som senare kom att vända Reuterholm ryggen, och bästa vännen, skalden och diplomaten greve Oxenstierna. Till Oxenstiernas närmaste vänner hörde även andra unga militärer, diplomater och hovmän hos drottningen, vilka förenades av att de var frimurare samt av ett starkt intresse för poesi, svärmisk vänskap och mystik. Så var det också Oxenstierna som introducerade Reuterholm för andeskådaren Gustaf Björnram, som ledde månskensseanser på kyrkogårdar. Kyrkogårdsromantiken var Reuterholm bekant med sedan tonåren, då han hade läst Edward Youngs berömda Night-Thoughts on Life, Death & Immortality tillsammans med sin studiekamrat Anders Fredrik Skjöldebrand i Uppsala. År 1782 recipierade Reuterholm som frimurare, vilket förde honom och Oxenstierna ännu närmare varandra. Frimureriet var viktigt även för hertig Carl, som Reuterholm snabbt fäste sig vid. Hertigens krets var sluten och exklusiv, men Reuterholm, som var en karismatisk person, vann snabbt inflytande över den obeslutsamme och lättpåverkade hertigen. Detta inflytande kom så småningom också att utsträcka sig till den unge tronföljaren Gustav Adolf. 18

Inom denna krets av hovmän hängav Reuterholm sig av hela sitt hjärta åt det sena 1700-talets av denna slags sentimentala vänskapskult, där män grät tillsammans, omfamnade varandra gråtande och talade om sina ömma känslor för varandra. Inom vänkretsen kallades Reuterholm dock på skoj för onda baron, emedan han uppfattades som ständigt missnöjd och snarstucken. Men han dominerade lätt i sällskapslivet och uppfattades som något av en visionär. Ännu i slutet av 1780-talet besökte Reuterholm ofta Oxenstiernas hemgård Skenäs, där han togs emot som en familjemedlem. Vänskapen slutade emellertid snart illa. År 1786 blev Oxenstierna kanslipresident. Samma år, då spänningarna mellan Gustav III och adeln ökade på riksdagen, framträdde hertigen och Reuterholm som oppositionella. Då kungen två år senare inledde sitt ryska krig, bröt det s.k. Anjalaupproret ut efter bara någon vecka. Då det visade sig att Reuterholm och hertig Carl hade kontakter till Anjalamännen och till ryssarna, varnade Oxenstierna som moraliskt ståndaktig och kungatrogen patriot hertigen för vad han uppfattade som landsförrädisk verksamhet. Härefter började hertigen och Reuterholm uttala sig förklemande om Oxenstierna, som djupt sårad tog avstånd från Reuterholm och till och med författade nidverser över honom. Det värsta kom efter mordet på Gustav III år 1792, då förmyndarstyret inrättades och Oxenstierna framträdde som en av de gamla gustavianerna. Svartsjuk om sin influens över hertigen försökte Reuterholm skjuta undan Oxenstierna. Till saken bidrog att denne året innan gift sig med Lovisa Wachslager, som Reuterholm varit förälskad i. Den försämrade relationen ledde också till att Reuterholm lät förmyndarregeringen suspendera den av Gustav III inrättade Svenska Akademien efter att denna förkastat hans anhållan om medlemskap år 1794. Då Gustav III efter Anjalaförbundets kuvande genomdrev förenings- och säkerhetsakten på riksdagen våren 1789 och därmed gjorde sig enväldig, arresterades Reuterholm, liksom ett antal andra riksdagsmän, som en preventiv åtgärd. Då exempelvis det åldrade riksrådet greve Fersen sattes på fästning, räckte det emellertid för Reuterholms del att han blev inlåst i hertigens våning i Stockholms slott. För att röja undan Reuterholm skickade kungen honom därefter på en längre utlandsresa. Officiellt reste Reuterholm till Spa för att dricka brunn, men medan han var där utbröt revolutionen i Paris. Reuterholm blev nyfiken, och reste söderut, besatt av Bastiljen för att använda Göran Anderbergs ord. Kantänka fanns det ett samband med minnet av faderns orättvisa fängslande år 1772. Till en början var Reuterholm positivt inställd till revolutionen och hoppades på en förändring också i Sverige. Gustav III stämplade honom som jakobin, en farlig fritänkare och radikal revolutionär. Någon jakobin var Reuterholm inte; däremot önskade han se hertig Carl komma till makten. Liksom många andra fann han det beundransvärt att den franska adeln avstått från sina privilegier, och han fann reformen av monarkin nödvändig, men hans dagbok och brev röjer ett starkt motbjudande för pöbelväldet. Enligt de från antikens auktorer och nya tidens filosofer ärvda, klassiska republikanska uppfattningar om politik förutsatte friheten dygd. Utan dygd fanns ingen frihet. Om maktens legitimitet låg hos folket, kunde dock folket inte ges sin rättmätiga makt före det var upplyst nog att använda det. Så resonerade bl.a. Thorild, som stod Reuterholm nära, och det är sannolikt att också Reuterholm resonerade ungefär på detta sätt. År 1791 företog Reuterholm en ny utlandsresa, denna gång till Rom. Medan han vistades där inträffade mordet på Gustav III i Stockholm. Eftersom Gustav IV Adolf var minderårig utsågs hertig Carl till regent. Hertigen återkallade från utlandet Reuterholm, som av många betraktas som Sveriges egentliga härskare under åren 1792 1796. Reuterholm var en psykologiskt skicklig och manipulativ ledare. Första intrycket av den reuterholmska regimen var att den var revolutionär: bl.a. återinfördes tryckfriheten år 1792. Efter en tid visade det sig emellertid om att den nya regimen egentligen var ute efter att befästa sin makt och fördriva gustavianerna, vilket bland annat tog sig uttryck i processen mot Armfelt, Aminoff och Reuterholms gamle vän Ehrenström. Så småningom drabbades även de frihetssinnade av Reuterholms misstänksamhet, och tryck frihetsförordningen återkallades efter bara ett halvt år. Reuterholm hade öga för utrikespolitik och insåg i motsats till de flesta andra att det revolutionära Frankrike var kontinentens kommande stormakt. Han utverkade också ett neutralitetsförbund med Danmark. De utrikespolitiska motgångarna blev dock hans fall. Han fick inte den unge kungen att gifta sig med vare sig den mecklemburgska prinsessan Louise Charlotte eller den ryska prinsessan Alexandra. I det senare fallet blev resultatet en diplomatisk katastrof, och Reuterholm måste dra sig tillbaka och fly till Tyskland. Med undantag för åren 1797 1800 tillbringade Reuterholm slutet av sitt liv utomlands. År 1810, då hertigen bestigit tronen som Karl XIII, försökte han komma tillbaka till Sverige, men kungen ville inte ta emot honom. År 1813 dog Reuterholm i Schleswig-Friedrichsberg i norra Tyskland, ogift och utan egna barn. TEXT: CHARLOTTA WOLFF Litteratur: Göran Anderberg, Gustaf Adolf Reuterholms vallfart till revolutionens Frankrike och Italien: en studie av den förkomna dagboken och andra relevanta källor, Historisk Tidskrift för Finland, vol. 90 (2005:3). John Chrispinsson, G. A. Reuterholm. Den gråtande diktatorn, Stockholm, 2008. Martin Lamm, Upplysningstidens romantik: den mystiskt sentimentala strömningen i svensk litteratur, Stockholm, 1918 1920, 2 vol. O. P. Sturzen-Becker, Reuterholm efter hans egna memoirer. En fotografi, Stockholm & Kjöbenhavn, 1862. Kari Tarkiainen, Gustaf Adolf Reuterholm, Svenskt biografiskt lexikon, bd 30, Stockholm, 1998 2000. 19

En resa för både kropp och själ! Fàilte gu Alba Dessa välkomstord syns litet varstans i Skottland. De är de varmaste förhoppningar om att alla resenärer skall känna sig hjärtligen och varmt välkomna till denna del av Storbritannien. Flera tusen gånger välkommen till Skottland! Det är en historisk plats, ty många är de skandinaver som för flera tusen år sedan vandrade över det som nu är Nordsjön från Norge, Danmark och kanske även Sverige och Finland för att jaga och bosätta sig i denna övärld. Anknytningarna är många både i kultur, ortnamn, ord och mentalitet. Ta till exempel haggish som liknar vår grynkorv; eller bairn som är vårt svenska barn; eller alla ortnamn som slutar -by, -holm och -thorpe, dvs. Grimsby, Chisholm och Scunthorpe. Det skall bli intressant att se hur pass mycket känsla för ett eget, självständigt Skottland det finns i trakten i september, för gallupar visar på en tie för att nu använda en sportterm. Jag hade under en längre tid forskat i Bernhard av Tirons liv och leverne hos några författare som hade beskrivit hans levnadslopp och -öde. Både Francine Bernier och Geoffrey Grossus ger en ganska väl upplysande bild av denne framstående man, som skulle komma att ha en stor betydelse för klosterlivet i Skottland, Wales och stora delar av den norra övärlden i denna trakt. Då jag i början av förra hösten började efterforska logi, visade sig att det var svårt att kunna boka hotell för en grupp på sex personer i lilla Kilwinning, vilket gjorde att vi fick vända oss till grannstaden Kilmarnock. Det gick bra, för avståndet dem emellan var endast 19 km. Kontakt med de loger vi ville besöka gick bra och snart hade vi fått Chefens för utrikesärenden, Per Olsons, tillstånd att resa ut. Vi sex bröder skulle först ta oss till logen the Mother Lodge Kilwinning No. 0 (Nothing), sedan till Caledonian Edinburgh No. 392 (som fyra av oss besökt tidigare) och sedan logen The Lodge of Journeymen Masons No. 8. Namnet på den sista i gruppen lät en aning ovanligt och fantasifullt och därför hade jag bestämt mig för den. Utresan var en dröm, för visst är det härligt att slippa tidsödande transportmedel och bara få sätta sig på planet och flaxa iväg! Vi flög kl. 06.40 från Mariehamn via Arlanda, Amsterdam till Edinburgh, där vi landade kl. 12.45 CET+2. En bil för sex personer och bagage hyrdes vid flygplatsen för att ta oss till Kilmarnock och hotellet så fort som möjligt. Vi checkade in på hotellet vid 15-tiden. Vi hann senare på en whiskyprovning med guidad tour i destilleriet Auchentoshan, som låg alldeles i närheten. Flickan som guidade oss pratade en klar engelska, vilket bidrog till högprocentig förståelse i detta sammanhang. För övrigt är det irländarna som har inskuffat ett e i ordet för denna bruna dryck och inte skottarna, lät flickan oss förstå. Mother Lodge Kilwinning No. 0. 20