2012/2013
Innehållsförteckning 1. Förspel 1 2. Processen 2 2.01 Hur allt började 2 2.02 Budgeten 2 2.03 Ritningen 3 2.04 att välja träslag 4 2.05 Forma kroppen 5 2.06 Fräsa ur för halls och stall 6 2.07 Halsplattan och fästa halsen 11 2.08 Forma plektrumskyddet 13 2.09 Mickar, switchar, jack och potar 13 2.10 Fräsa ur under plektrumskyddet 15 2.11 Strap-skruvarna 16 2.12 Slipa kroppen 16 2.13 Lackeringen 17 2.14 Elektroniken 20 2.15 Stämning och intonering 23 2.16 Sammanfattningsvis 24 3. Övriga bilder 26 4. Källförteckning 30 0
1. Förspel Ända sedan jag var liten har jag varit intresserad av musik och då framför allt rock. Själv började jag spela gitarr redan när jag var runt tio år, när jag och två kompisar bildade ett band. Sedan dess har jag fortsatt att spela och köpt egna gitarrer för att ha där hemma. Med åren växte intresset och jag började fundera på hur det skulle vara att bygga en egen gitarr. Jag började följaktligen undersöka saken lite närmare och fann då att det fanns ganska lite relevant litteratur inom ämnet. Det finns ett fåtal böcker men i övrigt får man leta sig fram bland forum på internet eller fråga redan insatta gitarrbyggare. Efter att jag räknat lite på kostnaderna och insett att jag skulle ha råd bestämde jag mig hur som helst för att försöka bygga en egen elgitarr. Jag skriver därför om mina egna erfarenheter för att underlätta för andra intresserade som inte heller vet hur de ska ta det första steget till att börja bygga. Att bygga elgitarrer handlar inte om någon exakt vetenskap. Trä är ett mycket komplicerat material som är svårt att förutsäga. Det kan skifta i kvalitet, även mellan olika träbitar som kommer från samma träd. För att riktigt förstå sig på trä kan man få vara beredd att lägga ner en livstid på det. Ta den kända fiolbyggaren Stradivarius t.ex. som blev 90 år och gjorde sina bästa byggen på äldre dagar. Idag är det vanligast att man köper elgitarrer från stora företag som bygger dem i fabriker. Antingen massproduceras vanliga modeller såsom Gibsons SG, Fenders Stratocaster och Ibanez RG eller så beställer man specialgjorda gitarrer. Under tiden jag byggde min gitarr erfor jag dock att det var många fler än jag anat som bygger sina egna. Det är t.o.m. så pass stort att det finns företag som till stor del ägnar sig åt att bara tillhandahålla delar åt de som bygger. För de som bygger gitarrer handlar det om åsikter. Det är inte mycket som är enbart bra eller dåligt, men det finns däremot ofta skillnader. T.ex. så kan man bygga gitarren av olika träslag som alla låter bra, men med olika ljud. Det handlar alltså framför allt om vad man själv är ute efter. Det här tillsammans med den ringa vetenskap som finns har medfört att jag under arbetet har fått utgå mer från allmänna åsikter än från säker fakta. För att få en bra bild av hur processen fungerar och vad som är viktigt har jag läst vad insatta människor har delat med sig av på forum och hemsidor på internet, pratat med erfarna gitarrbyggare och läst det jag har kunnat komma över i form av böcker. Dessutom har jag haft stor hjälp av min pappa som tidigare har byggt ett antal bra gitarrer. Jag tror att jag kommer att kunna bygga en elgitarr, det är så pass många andra som gjort det innan mig, men kommer jag att bli nöjd? Kommer den att se tillräckligt bra ut? Hur kommer den att låta? Kommer den att kunna hålla stämningen bra? Hur kommer spelkänslan att bli? Kommer den att kunna motsvara fabriksbyggda gitarrer i samma prisklass eller kommer jag att gå med förlust på den? 1
2. Processen 2.01 Hur allt började Innan jag börjar förklara hur jag gjorde måste jag bara säga att det hjälpt mig mycket att jag var noggrann under hela projektet, så länge det inte rörde sig om bara en skiss eller så. Om det är någonting som ska komma att användas på något sätt i bygget är det alltid bra om man har varit noggrann, det sparar mycket tid och vånda. Innan man börjar snickra rekommenderar jag att man gör upp en plan för hur processen ska se ut. Det kommer hjälpa till när man är osäker på vad man behöver göra, vad man har kvar och i vilken ände man ska börja. Det är bra att ta god tid på sig att läsa på ordentligt innan man börjar köpa delar. Jag rekommenderar även att man tänker igenom ordentligt hur man har tänkt sig att slutprodukten ska bli, annars är det lätt att man gör onödiga köp som man kommer att få ångra senare. Listan nedan visar hur jag lade upp mitt arbete: Bestäm hur gitarren ska se ut. Titta på vilka delar och vilket virke man behöver köpa in samt om det motsvarar budgeten. Gör det inte det kan man ofta få tag i bra begagnade delar såsom mickar m.m. om man bara har kännedom om vad man ska leta efter. Rita upp gitarren i verklig skala så att man ser att allt stämmer. Här är det bra att ha en verklig gitarr att jämföra med! Nu kan man börja beställa, man behöver absolut inte ta allt på en gång utan det kan nästan med fördel spridas ut lite över tiden så man hinner ta del av eventuella erbjudanden. Bra delar att börja med är stall, virke och hals (om man inte väljer att göra en egen vilket jag inte gjorde). Man kan då jämföra dessa delar med ritningen och på så vis se om det stämmer med hur det kommer att bli i verkligheten. Sedan är det bara att börja snickra och beställa in grejer efter hand, om man inte har beställt allt på en gång. Det är den här punkten som kommer att ta tid. 2.02 Budgeten För att vara säker på att jag skulle ha råd att slutföra projektet kollade jag upp ungefärliga prisnivåer. Jag undersökte återförsäljare över internet (t.ex. gitarrdelar.se), lokala butiker (t.ex. Halméns) och marknaden för begagnade gitarrdelar (t.ex. på blocket.se). Begagnade delar ska man faktiskt inte underskatta då dessa kan vara i mycket bra skick trots en låg prisnivå. I min budget räknade jag med en kostnad på ca 5000 kr. För att ge ett exempel på prisnivåer redovisar jag mina utgifter i tabellen som följer: 2
Inköp eller tjänst: Kostnad(kr): Kropp (materialet) 150 Såga, hyvla och limma 150 Hosco gitarrhals 1111 BLACK TUSQ sadel 84 Dimarzio Super Distortion 400 -GD- Vintagesvaj Stålblock krom 895 Jackplate 56 Jack 19 Gotoh stämskruvar rock solid 376 Strängtrycksmekanik 70 Halsplatta 0 Skruvar till halsplatta 0 Knoppar till Axelband 40 Superswitch + Knopp 215 Tonerider rocksong neck 340 Skruvar till svaj 56 Skruvar till plektrumskydd 28 Volympot 60 Ämne till plektrumskydd 0 Lack 531 Allt som allt: 4581 2.03 Ritningen Ritningen är en viktig del av arbetet, dels för att det är betydligt lättare att rätta till misstag gjorda med papper och blyerts än vad det är att göra en utsågning ogjord. Dessutom är det bra att ha någonting att utgå ifrån, att få sina tankar nedtecknade på någonting som gör allt till en tydlig och klar idé. Det är inte så dumt att lägga ner lite extra tid när man gör ritningen. Inte bara på att få den exakt utan även på att skaffa sig en klar bild av hur gitarren ska bli. Man kan med fördel rita och mäta ut var allt ska vara, t.ex. mickar, stall och potar. Det är på så vis enkelt att i ett tidigt skede se om tanken är galen och kan då förhindra en katastrof. Det är viktigt att inte förhasta sig med att bestämma allt, det går bra att klura på formen ett tag. Det kan vara en bra idé att gå till en musikaffär och känna på olika modeller för att se vilken modell som passar en själv bäst. När man väl har börjat såga ut träet så är det svårt att ångra sig. Själv såg jag den modell jag vill göra på internet, Edward van Halens modifierade stratocaster. Jag har nog aldrig sett en häftigare gitarr. Frågan var egentligen bara vilken färg den skulle få. Jag gick helt enkelt till Halméns i Helsingborg och tog ner en strata från väggen för att se hur modellen kändes att hålla i. Den kändes bra. Nästa gång jag gick förbi hade jag med mig ett stort papper som jag placerade gitarren på och ritade av. Väl hemma började 3
jag titta på hur jag skulle kunna optimera formen. Jag ville få den att bli lite skönare och lite snyggare, vilket jag lät ta den tid det tog. Det här är en mycket rolig del av byggandet och man ska egentligen bara låta inspirationen flöda för att sedan komma fram till en realistisk, snygg och ergonomisk kropp. De ändringar jag själv gjorde från stratocastern var att formen blev lite mindre fyrkantig genom att jag lät kurvorna svänga lite mer samt att jag gjorde de sista banden på greppbrädan lite mer lättåtkomliga genom att gröpa ur lite vid det högra hornet. Dessutom bestämde jag att jag skulle slipa av en bit av träet där halsen fäster så att handen lättare skulle kunna nå runt till greppbrädan. Vissa strator har faktiskt redan det här, även om jag hade tänkt gå steget längre och ta av ännu mer. När ritningen var klar jämförde jag den med ett par andra gitarrer genom att lägga halsen rätt placerad på ritningen och lägga en gitarr bredvid ritningen (Bild nr 1). Då jag såg att ritningen verkade stämma klippte jag ut den till en mall. Därifrån jämförde jag igen och gjorde ytterligare några små justeringar. Inte förrän jag var helt nöjd med mallen ritade jag av den på träet. Bild 1: Den urklippta ritningen bredvid en riktig gitarr. 2.04 Att välja träslag Att välja trä är mycket viktigt för gitarrens egenskaper, antagligen helt avgörande. Därför bör man noga tänka efter hur gitarren ska låta, hur tung man kan tänka sig att ha den och hur man vill att ytan ska se ut. Det finns en mycket bra guide skriven av Paul Guy inom detta ämnet som jag rekommenderar att man läser. Guiden finns med bland referenserna. Enligt mina erfarenheter är det vanligast att man använder träslagen mahogny, ask och al när man bygger elgitarrer. Båda två låter bra, om än en aning olika. Fender har använt sig mycket av ask och al i sina gitarrer medan Gibson har använt mer mahogny. Är man osäker på vilket träslag en specifik gitarr är byggd av går det ofta att läsa på tillverkarens hemsida och finns den i en lokal musikaffär brukar de ofta skriva ut det på gitarren. Generellt kan man säga att al ger ett varmt och fylligt ljud med bra sustain 1 vilket fungerar bra till många musikstilar. Mahogny ger också ett varmt och fylligt ljud och har mycket bra sustain. Mahogny är lite tyngre än al, men framför allt vackert att se på. Al är däremot lätt att lackera, väger lite mindre och är lite billigare. 2 Ett annat träslag som knappt finns nämnt varken på internet eller i böcker är björk. Jag vet i alla fall tre gitarrer som är gjord av björk och som låter bra. Jag skulle vilja säga att det 1 Bra sustain = strängarna kan vibrera länge vilket ger en lång ton 2 http://www.guyguitars.com/sv/handbok/traslag.html 4
är ett ganska hårt ljud men med bra sustain. Dock tror jag att mahogny gör sig en aning bättre. Hur som helst så valde jag att bygga av al då jag tycker att Fenders gitarrer har ett fint ljud och då al faktiskt är lite billigare. Man ska dock komma ihåg att det som sägs allmänt om ett träslag också bara gäller allmänt, att det kan vara stor skillnad från bit till bit, även om de är från samma stam. Därför ska man tänka på att det är viktigt att man köper trä av bra kvalitet, att det t.ex. har lagrats inomhus och saknar kvistar m.m. Det kommer göra att risken minskar för att träet kommer ha oväntade oönskade egenskaper och är värt mer än de extra kronorna det kostar. 2.05 Forma kroppen För att spara tid beställde jag träet och började förbereda det för utsågning samtidigt som jag höll på med min ritning. Träplankan jag fick var ursågad direkt ur en stock. Det var faktist kvar bark på båda sidorna om plankan när jag fick den (Bild nr 2). Den var lite drygt 5 cm tjock vilket var aning för mycket för en gitarr så jag tog min träbit till ett lokalt snickeri (vilket jag rekommenderar alla att göra som inte har en mer välutrustad verkstad där hemma). Där sågade de till biten efter mina önskemål, samt hyvlade ner den till en önskvärd tjocklek, i det här fallet 44 mm. Anledningen till att man bör ta det till ett snickeri är att det blir bra direkt, det går snabbt och det blir ett välgjort arbete (Bild nr 15-18). För att få rätt storlek på mitt trästycke bestämde jag mig för att limma ihop tre bitar till en ca 40 cm bred fyrkant där bitarna var ca 600x130x44 mm. Med tanke på att jag inte var klar med min ritning då, ville jag att trästycket skulle vara extra stort så att jag hade marginaler. När jag limmade samman bitarna undvek jag att få årsringarna åt samma håll. Varannan bit har alltså årsringarna åt motsatt håll mot de övriga bitarna (Bild nr 3). Gör man på det här viset minskar risken för att trästycket kommer att slå sig med åren. Den bredaste biten jag placerade jag i mitten (Bild nr 4). Trots att jag vet att limfogar är starkare än träet ville jag att både hals och stall skulle sitta fastskruvade i samma träbit för att inte ljudet skulle försämras. 5 Bild 2: När jag fick hem mitt trästycke såg det ut så här. Bild 3: Tittar man noga kan man se att årsringarna går åt vartannat håll.
Bild 4: Jag placerade ett stycke trä i mitten för att fästa hals och stall i. Skiftningarna i träet syns tydigt på denna bild. Eftersom mitt trästycke var klart kunde jag rita av kroppen direkt på träet så fort jag var färdig med mallen. Även här gjorde jag några avslutande justeringar innan jag var helt nöjd. För att slippa behöva ångra mig i efterhand var jag noggrann och tog jag lång tid på mig. När jag var helt nöjd med min form gick jag till min gamla träslöjdslärare för att såga ut. Väl där använde jag en stor och effektiv bandsåg för utsågningen. En bandsåg går att styra under tiden man sågar, vilket medför att man slipper sick-sacka ut hela formen för att sedan slipa till den. När man jobbar med den typen av maskiner bör man hela tiden ha en liten säkerhetsmarginal till de ritade linjerna, för det kan snabbt gå fel om man inte är försiktig. Senare, när jag kom hem satte jag en trissa i en borrmaskin som jag satte i ett ställ för att slipa till kanterna (Bild nr 5). Det fungerade inte så bra som jag hade tänkt mig. Självklart blev kanterna sneda. Har man ingen riktig pelarborr kan man inte räkna med att kanterna ska bli 90. Har man dock bara lite tålamod, filar och en vinkelhake så går det lätt att rätta till. När man är nöjd med formen kan man gå vidare, men förhasta er inte! Det är otroligt skönt i efterhand att slippa gå tillbaka och behöva ändra till små misstag när man har kommit långt. Ta de grövre jobben så tidigt som möjligt så undviker man att slinta med ett grovt verktyg och förstöra finare detaljer på gitarren. Fila inte av de skarpa kanterna i början, de är bra att ha kvar när man ska mäta och rita ut var hals, stall, mickar osv. ska sitta. Däremot kan det vara bra att runda av dem lite för att minska risken för att det går flisor ur kanterna. (Det är egentligen inte världens sista tider om det skulle hände, man tar bara lite trälim och trycker tillbaka flisan så blir det som ogjort, men det är skönt att slippa.) När man har ritat ut de grundläggande detaljerna på kroppen kan man gå vidare till nästa steg. Bild 5: Med en trissa i min provisoriska pelarborr kunde jag slipa till kanterna. 2.06 Fräsa ur för hals och stall Halsen: Som jag tidigare har nämnt är det svårt att göra en egen hals och jag har tyvärr ingen egen erfarenhet av det. Jag låter därför någon annan mer kunnig berätta om den tillverkningsprocessen. Däremot vet jag att en hals med en greppbräda av rosewood ofta 6
fungerar bra, den är hur som helst vanlig bland elgitarrer. Jag har en stomme av lönn och greppbrädan av som redan nämnt, rosewood. Lönn brukar även vara populärt till både stomme och greppbräda. Lönn ger ett klart och tydligt ljud med bra sustain, både som hals och som greppbräda. Har man dock en greppbräda av rosewood kommer det att ge ett lite mjukare och värmare ljud. 3 Anledningen till vilken greppbräda man väljer kan i många fall vara rent estetisk. Hur som helst är min hals förträfflig. Det är en kopierad stratahals av det japansk märket Hosokawa med 22 band, köpt hos Gitarrdelar (hemsidan heter gitarrdelar.se och finns med bland övriga länkar i slutet). Börja med att fräsa ur ett fäste för halsen. När halsen är fixerad kan man sedan enkelt mäta ut var de andra delarna ska vara. När man fäster halsen finns det olika typer av anordningar för det. Fender brukar skruva sina halsar, Gibson brukar limma sina och vissa typer av gitarrer har hals och kropp i ett och samma stycke. Vad jag har förstått spelar det inte någon större roll vilken av de två första metoderna man använder för det ska tydligen inte bli någon större skillnad ljudmässigt. Jag valde hur som helst att skruva eftersom att man då fortfarande har möjligheten att göra om, om det skulle gå fel första gången. Först och främst gäller det att rita av var på kroppen samt hur man vill att halsen ska fästa. Min halsficka sträcker sig nästan över samtliga av de sista sex banden på min 22- bandade stratahals. Jag tyckte det blev bra, men det är också en fråga om individuell åsikt. Vad jag tycker man bör tänka på är att om fästytan blir för liten blir konstruktionen labil och tonen riskerar att bli otydlig, samtidigt är det onödigt med för stor fästyta då detta kommer göra att man får svårare att nå de sista banden. Mitt råd är helt enkelt att titta på andra liknande välklingande gitarrer och se på ett ungefär hur mycket fästyta man behöver. Till stöd för att rikta in halsen rakt vid montering använde jag två sytrådar. En för varje e-sträng som jag fäste i stämskruvarna och drog ner längs halsen och till där jag tänkte mig att mitt stall skulle vara (Bild nr 6). Här underlättar det om man redan har Bild 6: Ett enkelt sätt att rikta in hals och stall. stämskruvarna och sadeln monterade på halsen. Jag köpte en grafitsadel i hopp att den skulle få strängarna att glida lite bättre jämfört med en plastsadel. Om strängarna glider bra kommer det att göra att strängarna inte hakar upp sig vilket gör att man slipper stämma om gitarren ideligen. Stämskruvarna är en viktig del av gitarren och är värda att lägga lite extra pengar på. På de punkter där strängarna kommer att fästa rekommenderar jag att man har delar av hög kvalitet, för att få bra sustain. Mina stämskruvar heter Gotoh Rock Solid och har fungerat mycket bra för mig. De har helt enkelt gjort skäl för sitt namn. 3 http://www.guyguitars.com/sv/handbok/traslag.html 7
Har man beställt ett stall är det lättare att fästa trådarna i det för att rikta in halsen. Man kan då lägga halsen på kroppen och vinkla den rätt för att få se hur det kommer att se ut. När man har hittat rätt position för halsen kan man rita av. En annan mycket viktig detalj är att man fräser ur ett hål som har rätt djup. Djupet i halsfickan måste anpassas efter hals och stall. Eventuellt kan halsfickan ha en lutning för att stränghöjden ska vara högre mot stallet. Detta kan t.ex. vara användbart om man har ett Floyd Rose-stall, som behöver mer utrymme. Om hålet är för grundt kommer strängarna att hamna för långt ifrån gitarrkroppen vilket kommer göra gitarren obekväm, men om hålet istället är för djupt kommer man inte kunna få tillräcklig stränghöjd. Detta kommer medföra att strängarna kommer ligga an mot alla banden på halsen. Jag har sett det här fenomenet hos många billiga kopior av stratocastern. Mitt hål fräste jag ut med djupet 17,5 mm. Det djup som krävs kommer dock helt att bero på halsens tjocklek vilket skiljer sig från hals till hals. När man ska fräsa ur rekommenderar jag starkt en ordentlig men lätthanterlig överhandsfräs. Man kan också använda pelarborr och stämjärn, men det är svårare. Innan jag började med kroppen gjorde jag en mall i plywood som passade exakt med halsen. Jag placerade sedan mallen över mina markeringar på kroppen och justerade mallen så att den låg precis där jag markerat att halsen skulle fästa, spände fast den och kunde därpå börja fräsa. När jag hade mallen var det mycket lätt, det var bara att låta fräsen följa utefter kanten på mallen så blev hålet blev rakt och jämnt. Mallen bör vara noggrant gjord då hålet inte blir mer exakt än vad mallen är. När jag var färdig med urfräsningen kunde jag klämma dit min hals och den satt kvar av sig själv med sugande passform! Stallet: Jag funderade rätt länge på vilket stall jag skulle välja. Till en början var jag sugen på ett Floyd Rose men med den typen av stall medföljer mycket arbete. Jag har även haft planer på att ha ett helt fast stall för att få ett bra ljud och en enkel gitarr att handskas med. Jag beslutade mig dock för att gå en mittenväg genom att köpa ett stratocasterstall. Detta för att gitarren skulle bli lite roligare samt att den skulle vara lätt att stämma om och hantera. Även på så pass enkla konstruktioner finns det en uppsjö av olika varianter. Wilkingson har t.ex. en mängd smarta lösningar och är ganska billiga. Eftersom strängarna fäster i stallet påverkar stallets kvalitet ljudet, vilket gjorde att jag ville ha ett stall med hög kvalitet. Jag bestämde mig mig därför så småningom för Gitarrdelars egna stall, specialgjort för en tung ton med solitt gjutna delar, ett mycket bra val. Den enda nackdelen var att det var svårt att fästa stallet då man skulle skruva dit det med 6 skruvar på en spikrak linje. Om linjen inte är rak blir det problem att svaja. Det är inte lätt att borra hål i en spikrak linje men har man bara tålamod är ingenting omöjligt. Innan man bestämmer sig helt för var man placerar stallet kan det vara bra att fästa halsen provisoriskt. När jag hade fäst halsen på kroppen lade jag på trådarna och stallet igen, för att undersöka placeringen. Det allra viktigaste är inte att stallet sitter i mitten på gitarren utan stallets förhållande till halsen. Strängarna får inte hamna snett på halsen och stallet 8
måste vara på precis rätt avstånd från halsen. Om inte avståndet är rätt kommer man aldrig kunna intonera gitarren. Därför kan man lugnt säga att detta är en avgörande del av bygget. Hur gitarren sedan kommer att bli intonerad kommer att bero på en del olika faktorer såsom strängarnas tjocklek och hur gitarren är stämd. För att veta var stallet ska placeras kan man kolla på och mäta upp olika korrekt intonerade gitarrer. Man kan generellt säga att man får strängarnas längd om man tar avståndet från sadeln till 12:e bandet och dubblar det. Men som den invigde redan har uppmärksammat så är inte alla strängarna lika långa, så vilken ska man utgå ifrån? Jag har faktist inget bra svar på den frågan, men kollar man på intonerade gitarrer ser man att det är ett litet spann på ett par mm som man måste hamna inom. Det här spannet lyckades jag pricka ganska bra genom att dubbla avståndet från sadeln till 12:e bandet samt att lägga på 4 extra mm. Trots att avståndet från sadeln till 12:e bandet är 323,5 mm har jag en stränglängd på mellan ca 649-653 mm. När man jämför med andra gitarrer så ska man kolla vilka strängar dom har, vilken skala det är på halsen och hur de är stämda. Stämmer det överens med vad man själv tänkt sig så kan man utgå delvis från det, men jämför gärna med fler än bara en gitarr. Här gäller det att man tänker till en extra gång så att man inte går helt blint på mätningar och mått man fått av andra. Man bör ha en möjlighet att justera sadlarna på stallet både framåt och bakåt. När man ska placera stallet rekommenderar jag att man justerar in sadlarna så att de är i mittenposition. Sedan mäter man avståndet från sadeln till 12:e bandet, dubblar det avståndet och lägger till ca 3-5 mm. Det gäller att man är noggrann när man ritar ut var stallet ska sitta, annars är det lätt hänt att man aldrig kommer att kunna intonera gitarren. Har placeringen av stallet väl bestämts kan hålen där skruvarna ska sitta märkas ut. Jag försökte vara så noggrann som bara möjligt men det blev ändå en del extra pill innan jag var klar. Jag började märka ut hållen längst ut på sidorna. Jag tog först en blyertspenna för att sedan ta en syl varpå jag borrade hålet. När jag var nöjd med dom första två hålen tog jag de fyra i mitten, som tyvärr inte hamnade tillräckligt rakt på linjen. Jag fick helt enkelt utgå från hålen på sidorna och borra upp de senare tillagda hålen för att kunna tvinga skruvarna till att hamna lite rakare. Problemet var inte att jag var slarvig utan att fibrerna i träet gör att borren lätt flyttas en halv mm i sidled när man börjar borra (Bild Bild 7: Man kan ana att att hålen har fått borras upp en aning. nr 7). T.o.m. att rita på trä kan vara svårt av samma anledning. När man borrar kan man komma ihåg att om det blir ett fel, kan man alltid fylla ut det misslyckade hålet med trä och lim, för att sedan borra om. Beroende på vilket stall man använder sig av kommer man att få fräsa ut olika hål ur träet, om man ens kommer att behöva fräsa någonting. Ett Fender-stall kräver att man fräser ur ett hål för blocket på undersidan samt lite utrymme bakom för att kunna svaja. Har man 9
ett Floyd Rose måste man kunna svaja åt båda hållen plus att man måste sänka ner hela stallet lite i kroppen om man inte har vinklat halsfickan. Att markera vad som skulle fräsas bort under mitt Fender-stall var svårt. Det var inte helt självklart att förstå hur blocket var placerat i förhållande till plattan man fäster sadlarna i. Man kan givetvis mäta, men jag gjorde på ett annat sätt. Jag ritade först av enbart plattan där jag skulle ha den och monterade därefter fast blocket undertill. Sedan tog jag en vinkelhake och la den mot kroppen vid linjen där plattan skulle sitta och lät den andra änden av vinkelhaken gå upp till plattan som stod på blocket. Då kunde jag rikta in hur plattan skulle komma att ligga och när jag var nöjd var det bara att rita av blocket exakt som det då stod på kroppen. För att inte blocket skulle ligga an mot träet och ta emot och på så vis förhindra svajningen fräste jag ur med lite marginal. Då min överhandsfräs inte kunde ta sig igenom 4,4 cm tog jag min enkla pelarborr och borrade igenom runt hela hålet för blocket (Bild nr 8). Sen kunde jag enkelt slå ut Bild 8: Hålet är kantigt och fult efter borrningen. (Inga kommentarer gällande gevärspipan i bakgrunden...) träbiten och i efterhand slipa till kanterna med fräsen. Eftersom fräsen inte nådde helt genom fick jag slipa kanterna från båda sidorna. När hålet var gjort kunde jag testa med stallet. Naturligtvis blev det inte bra direkt, vilket man bör vara beredd på. Ofta spårar borrar snett och man gör andra missbedömningar, därför är det mycket viktigt att ha marginalerna på sin sida så att man har möjlighet till efterarbete (Bild nr 9). Har man tillgång till en fräs, en rasp och en fil går det snabbt att rätta till små missar. Ett stall av den typ som används i stratocastern vilket är det stall jag har, kräver att man monterar fjädrar på baksidan av gitarrkroppen. Detta kräver att man fräser ur ett hål att montera dem i. Hålet på baksidan är lätt att märka ut när man väl är klar med hålet för stallet. Jag rekommenderar att man mäter på andra gitarrer för att få en bra bild av hur mycket utrymme fjädrarna kommer att ta. Man ska bara tänka på att fjädrarna blir en aning längre när man spänner dem. Mina fjädrar gick från 51 mm ospända till 58 mm då de var monterade och spända. Djupet är inte särskilt avgörande här, men man ska tänka på att fjädrarna ska få plats att helt sänkas ner i träet, samtidigt som de inte behöver ha mer utrymme än så. Jag lät hålet ha måtten 14x94x60 mm vilket har fungerat bra för mig. Den här Bild 9: Med lite efterarbete blir hålet fint och stallet får således plats. 10
fräsningen är inte speciellt avgörande för gitarrens prestand, men det ser alltid bra ut om man får till raka linjer. I synnerhet om man inte vill ha en platta på baksidan som täcker hålet. Det kommer att bli trångt att förborra hål för skruvarna som håller fästet till fjädrarna på plats. Man kommer behöva borra snett med en liten smidig borrmaskin. Själv använde jag en Dremel 4 med förlängare som gjorde att jag kunde få en bra vinkel mot ytan jag skulle borra i. I det här hålet kommer man också behöva borra ett hål för en lite sladd som ska jorda strängarna, men det tar man senare när man har fräst ur hål för mickarna. 2.07 Halsplattan och att fästa halsen Om man väljer att skruva fast halsen rekommenderar jag att man antingen har skruvar med stora huvuden, använder brickor eller att man skaffar sig en halsplatta, som Fender själva gör. För att få ett bra ljud är det viktigt att halsen sitta hårt mot kroppen, en effekt man bäst skapar genom att dra skruvarna riktigt hårt. För att kunna göra det krävs det att skruvarna har en stor yta att lägga sitt tryck mot så att de inte går rakt genom träet. Själv använder jag mig av en halsplatta som jag har gjort själv av 1,5 mm tjock rostfri stålplåt. Eftersom jag hade bestämt mig för att slipa av lite extra vid halsen för att lättare komma åt de högre banden var jag tvungen att göra en egen konstruktion. Halsplattan skulle vara lite vinklad vid ett av hörnen och vara lagom stor (Bild nr 10). Först och främst bör man bestämma placeringen av skruvarna, det kommer att bli hörnen på plattan. Skruvarna kan sitta ganska långt ut, men längre ut ökar också risken för att halsen kommer att spricka när man skruvar i den. Kolla var Fender sätter sina skruvar! När jag gjorde min platta tog jag mina mått direkt från Fender original och gjorde mina egna små justeringar utifrån det. (Fender gör Bild 10: Den hemmagjorda halsplattan. sina originalplattor med måtten 2x2,5 tum. Hålen är sedan placerade i en fyrkant med måtten 1,5x2 tum, vilket gör att det är 0,25 tum mellan hålen och närmaste kanten. Jag gjorde min platta lite smidigare genom att flytta in ett hörn.) För att det ska se snyggt ut bör plattan inte heller vara för stor, men Fenders egna mått är som sagt en bra utgångspunkt. När jag arbetade med metallen använde jag en fixerad motordriven rundslip som jag enkelt och snabbt kunde forma om min metallbit med. Har man motordrivna redskap är det enkelt att få precision i det man gör. Man behöver bara vinkla föremålet rätt mot den roterande ytan. För att göra halsplattan snygg ska man se till att hålen borras mitt i hörnen, hålet får inte hamna närmare den ena kanten än den andra. Man bör också tänka på att hålen bör vara lite större än skruvarna så att de kan rotera fritt. Sänk sedan hålen så att skruvhuvudena 4 En liten borrmaskin 11
hamnar en bit ner i metallen. Då stör man sig inte på dem sen när man spelar, för skruvarna kommer att hamna mitt i handen! För att göra gitarren lite mer personlig valde jag att gravera in en björn på halsplattan. Även med bra utrustning kan vara svårt att gravera i metall. Ett tips kan vara att öva på någon spillbit innan. När plattan är klar kan man lägga den i fästet för halsen för att kontrollera den. Stämmer den inte får man göra om. Om den stämmer kan man lägga den rätt och sedan rita ut var man har hålen, för att veta var man ska borra. Det är bra att borra från det hållet för då vet man var skruvarna kommer att gå upp någonstans. Var bara noga med att borra rakt för annars kommer inte plattan att passa hållen senare. Här gjorde jag fel på två av mina hål, men jag limmade i nytt trä och gjorde om så nu är det inga problem (Bild nr 11). Man vill ha hålen så pass stora att skruvarna kan rotera relativt fritt. Dock får det inte vara något stort glapp för då kommer inte halsen att sitta styvt nog. Har man däremot borrat för tajt kommer skruvarna lätt att bita både i kroppen och i halsen vilket i sin tur kommer medföra att halsen inte kommer kunna skruvas fast tillräckligt hårt. När man har fått halsplattan och hålen att stämma kan man lägga tillbaka halsen i fästet och se till så att den är rätt placerad. Sedan lägger man på halsplattan på baksidan (rätt sida) och trycker in skruvarna hårt mot halsen så att det bildas en liten markering. I den här markeringen kan man sedan borra upp ett hål för skruvarna att Bild 11: Allt kan inte alltid bli rätt, ibland får man plugga igen och göra om... fortsätta in i. När jag gjorde mina hål tog jag loss halsen och borrade upp ett hål stort nog för borren att själv leta sig ned i. Därpå satte jag tillbaka halsen i fästet och borrade resten av hålet för att få det helt rakt genom både kropp och hals. Här får man se upp så att man inte borrar genom halsen! Tänk också på att hålet i halsen måste vara litet så att skruvarna biter ordentligt i kanterna och kan skapa ett stort tryck. Hålen genom kroppen ska alltså vara större än förborrningarna i halsen. Det viktigaste här är att halsen sitter tryckt mot kanterna på kroppen såsom tanken var när man fräste ur fästet. Det är även viktigt att skruvarna sitter rätt i sina hål, så att de inte griper för mycket i kroppen eller för lite i halsen. Det får dock inte heller förekomma något glapp. Har man gjort en halsplatta bör man även tänka på att man aldrig kommer att kunna slipa bort något av det trä som hamnat under plattan. Man kan inte göra banden mer lättåtkomliga genom att ta bort ett hörn när man väl lagt dit en alltför fyrkantig konstruktion på baksidan. Efter jag hade provat att monterat halsen tog jag av den igen för att underlätta resten av byggandet. 12
2.08 Forma plektrumskyddet Beroende på vilken typ av gitarr man bygger kommer man att behöva ha ett plektrumskydd. Många gitarrmakare fräser ut från baksidan av gitarren nästan hela vägen fram till ovansidan för att sedan montera potar och switchar direkt i träet. Andra fräser ur från ovansidan och låter baksidan vara orörd, såsom Fender har gjort på sina strator. Då behövs ett plektrumskydd för att täcka hålen och fästa delarna i. Eftersom jag hade gjort en egen design på gitarrkroppen visste jag att jag också skulle behöva göra ett eget plektrumskydd. Angående val av material man kan använda finns det bl.a. många olika typer av plast. Materialet bör vara ganska styvt, lätt att arbeta med och ha rätt tjocklek (någonstans mellan två och 3 mm). Det bör också finns i olika färger, eller åtminstonne i en önskvärd sådan. Jag provade först med pappersbackelit men det delade sig i olika lager alldeles för lätt. Däremot lyckades jag efter mycket letande få tag på en bit smal svart plexiglas istället. Den var 3 mm tjock och fullkomligt omöjlig att se igenom, dessutom är den blank som en spegel. Plexiglas är lätt att jobba med. Det går hur bra som helst att slipa till det och såga i det men ytan kan vara svår att få tillbaka om man en gång repat den. För att få en bra form använde jag mig av samma metod som jag tidigare gjort, när jag skulle bygga kroppen. Jag kollade på andra produkter, ritade av och ändrade efter eget tycke. Att klippa ut en mall för att sedan lägga på gitarren är ingen dum idé. Man behöver helt enkelt se sina idéer i verkligheten. Man kan behöva rita och fundera en del, ev. göra flera mallar för att se vilken som blivit bäst. Även när plektrumskyddet har antagit den tänkta formen kan man behöva göra justeringar. När jag fick min bit plexiglas var det skyddsplast på den. Jag lät den plasten sitta kvar för att inte repa ytan på plexiglaset och för att det var lättare att rita på den. Viktigt att tänka på här är att man vill inte ha ojämna kanter runt halsen utan raka linjer som följer träets rundningar. Man vill också att linjerna runt stallet ska se snygga ut, inte för långt ifrån men samtidigt inte för nära så att det hindrar svajandet. Det är inga problem att såga och slipa kanterna på plexiglaset, själv använde jag min Dremel för att göra det mesta av arbetet. När man ska borra hål för skruvarna behöver man inte överdriva med antalet skruvar, plektrumskyddet kommer sitta på plats ändå. Det räcker med att titta var skruvarna kommer att behövas bäst t.ex. i hörn. Jag använde endast 8 st. Att försänka skruvarna kan rekommenderas också. Det är lite klurigare att försänka i plexiglas än i trä men det kommer att se mycket bättre ut om man gör det. 2.09 Mickar, switch, jack och potar Det är bra om man har köpt eller om man åtminstone har en klar bild av vilka delar man ska köpa vid det här laget. Själv använde jag två humbuckers, en femläges superswitch och en volymkontroll. Detta är givetvis inte den ultimata kombinationen för var och en, utan design efter eget tycke. Jag är dock nöjd med den kombinationen. 13
Vad det gäller mickar finns det väldigt många bra att välja mellan. Jag tror att man ska sikta på att välja en mick som förstärker träets egenskaper för att få gitarren att låta så bra som möjligt. På grund av att hela min gitarr är byggd för bli all-round valde jag att sätta dit en Dimarzio Superdistortion vid stallet. Dels så har micken varit populär väldigt länge och dels tycker jag personligen om den. Dessutom är den anpassad för en all-round spelstil. Micken vid halsen använder jag inte så ofta så jag la inte mycket pengar på den. Det blev hur som helst en Tonerider Rocksong Neck som påminner om Superdisten och den låter också bra. Är man osäker på ljudet i micken finns det ofta demos på leverantörernas och tillverkarnas hemsidor. Skulle man inte hitta något där kan man istället hitta entusiaster på Youtube som har gjort egna tester och presentationer. Angående switchen behövde jag ha en som jag kunde kombinera två mickar med, på många olika vis. Därför valde jag att lägga lite extra pengar och få en stor superswitch. Hela skillnaden mellan den och den vanliga enkla är att det finns fler möjligheter med superswitchen. I övrigt är den mest i vägen, för den är stor. Nu kan jag dock även använda superswitchen som coil-split vilket är bra. Volymkontrollen kommer man inte ifrån, frågan är istället var man vill ha den. Då jag aldrig har använt tone-funktionen på någon gitarr tänkte jag inte ha med den. Jag ville försöka hålla gitarren så ren som mjöligt från allt onödigt. Man bör tänka efter hur man vill ha gitarren innan man beställer allt, för man kan nämligen hitta en del coola varianter på delar om man bara letar runt lite. Man kan t.ex. ha en volymkontroll med en inbyggd coil-split. Vet man bara vad man vill ha kan man köpa mycket mer anpassade delar. När man har allt där hemma kan man tejpa fast grejerna på plektrumskyddet och lägga skyddet mot kroppen. Då får man se hur det kommer att se ut och känna hur det känns att hålla i gitarren när den är klar. Tack vare den provisoriska lösningen kan man hålla på att flytta runt grejerna tills man är nöjd med deras position. Min switch hamnade långt bort från strängarna, men i rätt vinkel för att man enkelt med en snabb handrörelse ska kunna komma åt den och byta mick. Volymkontrollen hamnade istället nära strängarna då jag inte upplevde att den störde spelkänslan och för att den skulle vara så lättåtkomlig som möjligt. Man ska nog försöka tänka så, behöver man något ska det vara nära, annars bör man flytta bort det för att ha det ur vägen när man ska spela. När man har bestämt sig för var allt ska sitta kan man borra eller såga upp passande hål i plektrumskyddet. Mickarna är klurigare att placera. Det gäller att man inte sätter stallmicken för långt bak då det kommer att ge en aning dämpad effekt. Inuti mickarna sitter nämligen små magneter som känner av svängningarna hos metallsträngarna och ger upphov till en ström i en metallspole. Detta beror på att om man flyttar ett föremål av magnetisk metall i ett statiskt magnetfält ger det upphov till en ström. (Man kan googla på induktion om man vill fördjupa sig i ämnet.) Om då magneten hamnar väldigt nära strängens fästpunkt kommer utslaget att bli litet eftersom strängen inte svänger så mycket där. Alltså kommer det endast uppstå en lite störning i magnetfältet vilket gör att det alstras en mindre ström. Samtidigt vill man inte ha micken för långt fram heller då detta kan ge en alldeles för varm ton om man ska spela rock. Återigen så får man mäta sig fram, det finns alltid något material man kan utgå ifrån. 14
Den främre micken är inte lika känslig utan där handlar det mer om en estetisk fråga, dock har man den gärna nära halsen då tonen blir varmare ju närmare mitten på strängen man kommer. När man ska fästa mickarna i plektrumskyddet gäller det att man mäter noggrant, man vill inte att de hamnar utanför strängarna för där finns inget ljud att fånga upp. Man kan börja med att borra hål för skruvarna som mickarna kommer att fästa i. Därifrån kan man sedan ganska exakt rita av hur man vill att fyrkanten som micken ska sitta i ska placeras. De fyrkantiga hålen är egentligen ingen avgörande del för gitarren men det är skönt om man kan få det att se bra ut. Glappet mellan mickarna och plasten måste finnas för annars kommer man att få problem när man ska justera dem i höjdled. Samtidigt får inte glappet bli för stort heller för då kommer plektrumskyddet att se slarvigt ut. Samma sak här som tidigare, det är bättre men jobbigare att ha marginalerna på sin sida och skynda långsamt framåt. Det finns många typer av jack att välja mellan. Några sitter snett in i träet, andra rakt in på framsidan, vissa rakt in på sidan och en fjärde variant har en metallplatta man sticker in sladden snett i. Att sätta en metallplatta som Fender gör på sina strator visade sig vara mycket lätt. Man fräste helt enkelt bara ur en bit av träet som man skruvar en metallplatta över. Det behövde självklart inte vara snett eller något sådant då det ändå inte kommer att synas under metallen. Man ska bara tänka på att ha lite extra utrymme så att man kan få plats med sladdar och så att jacket får tillräckligt med plats under jackplaten. Genom att borra ett hål mellan urgröpningen vid jacket och den under plektrumskyddet kommer man att kunna länka samman elektroniken under plektrumskyddet med sladden som kommer från förstärkaren. 2.10 Fräsa ur under plektrumskyddet Det är en enkel uppgift att fräsa ur under plektrumskyddet. Då skyddet är färdigt kan man lägga det på kroppen, rikta in det efter stall och hals och sen enkelt rita av alla hål man har gjort. På det viset kommer positionerna för switchar, mickar och potar överföras rakt ner på träet. När man fräser ur för mickarna vill man inte ta bort för mycket trä, det kommer att göra gitarrkroppen lite svagare vilket i sin tur kommer ge sämre sustain. Men man vill absolut inte fräsa ur för lite heller, då kommer mickarna inte att få plats. Lite extra utrymme kan vara bra då man kommer att vilja kunna höja och sänka dem efter hand. Man vill även ha möjlighet att enkelt lyfta av och på plektrumskyddet i takt med att man kommer att behöva göra justeringar på undersidan av det. Dessutom kommer man att få problem med alla kablar man har undertill och runt om, om det är för trångt undertill. Man bör också komma ihåg att alla mickar inte är exakt lika stora, de kan skifta lite grann i storlek. Därför bör man ha lite marginal för att kunna byta och ändra om i framtiden. Man behöver inte heller fräsa ur i en regelrätt fyrkant. Om man kollar på fabriksgjorda gitarrer har de fräst ur en stor fyrkant som sedan har två mindre fyrkanter på kortsidorna där skruvarna och mickarnas fästen kan löpa 15
upp och ner. Man ska se till att man har tillräckligt utrymme för att sänka ner mickarna ordentligt så att man inte är låst att ha dem alldeles för högt upp. Under plektrumskyddet kommer alla möjliga kablar och ledningar att gå, så man ska tänka på att man skapar bra kanaler som man kan dra dessa i. Beroende på vilken hals man skaffar kommer man ev. att behöva göra justeringar på nersidan av halsen. Om man kommer att behöva göra justeringarna där ska man se till att man skapar en möjlighet att göra det utan att ta loss halsen. Skruven sitter ofta precis under greppbrädan vilket gör att man sällan behöver slipa bort mycket trä för att göra skruven lättåtkomlig under plektrumskyddet. Runt potar och switch kommer man behöva ta ut lite extra utrymme för där blir det alltid en del extra kablar när allt ska lödas samman och kopplas ihop. Ju större utrymmen och ytor man skapar desto mindre blir risken att man tar sönder saker av misstag när man justerar om med lödpennan. Djupet räknar man ut genom att man mäter potar och switch och lägger på några mm extra (ca 5-10). Detta för att kablarna lätt ska kunna läggas ner på botten av hålet utan att tvingas in i konstiga positioner och på så vis slita sönder lödningar. 2.11 Strap-skruvarna Är man nöjd såhär långt kan man snart börja slipa kroppen för nu är nästan allt arbete med fräsar och borrar avslutat. Innan man börjar runda av kanterna alltför mycket är det en bra idé att rita ut var man vill ha sina strap-skruvar. Det är lättare att mäta från en skarp kant än från en rundad. Skruvarna bör hamna i mitten av kanten på kroppen. Man ska även försöka eftersträva balans. Det är inte skönt att spela på en gitarr som man hela tiden måste hålla upp i halsen, t.ex. Gibson SG. Balansen kan man hitta genom att hålla gitarren på de ställen där skruvarna ska sitta och känna sig fram. Alternativt kan man utgå från hur någon liknande väl balanserad modell har placerat sina skruvar. 2.12 Slipa kroppen När man har mätt ut detta och borrat hålen för skruvarna har man gjort det sista arbetet med att mäta och borra. Det är i stort sett bara slipningsarbete och lackering kvar. Jag kan dock säga att den här delen är det absolut segaste delen på bygget, den tar lång tid och man får bara se små resultat. Då kan man trösta sig med att det är värt det för att få lackeringen att bli bra. Det är mycket jobbigare att få bort färg med sandpapper än att slipa träet jämnt. I och med att jag skulle göra en strata-kopia skulle jag behöva slipa bort trä på tre ställen: bakom halsen, ovanför strängarna mot min kropp och där jag skulle komma att hålla min högra underarm. Jag använde mig av rasp och fil och sandpapper i tre olika grovlekar, 100, 240 och 400. Jag övervägde att använda maskiner också men de är starka och slinter man blir det snabbt en skada som man kommer få problem att reparera. Att slipa av bakom halsen var egentligen inget problem, det var bara att lägga på halsplattan och utgå ifrån den. Sen slipade jag ner mot halsen så att det blev en vacker och fin avrundning. Man ska komma ihåg att man inte kan hålla på för länge med raspen för den 16
gör grova marken i träet, dock är det skönt i början då det går snabbt. Man måste börja i tid med filen så att man hinner få en jämn yta och samma sak gäller även sandpapper. Det är lätt att det blir små hack när man använder en rasp. För att göra dessa hack ogjorda måste man slipa ner till hackens bottnar för att det ska se ut som att de aldrig existerat. Om hacken är ca 2 mm djupa kan det få följder om man inte har utrymmet att slipa den extra biten. För att slipa där man håller underarmen använde jag samma metod men här gäller det att hålla en rak yta. Den här ytan får absolut inte bölja sig och bilda vågor. det ska se ut som om man har vikt ner en bit av ett papper. Detta är mycket svårt att få till, men det finns knep för allt. Går man in i ett mörkt rum som bara har ett fönster som släpper in ljus kan man ställa sig där och granska träet. Man håller helt enkelt upp kroppen mot ljuset så att ljuset speglar sig (ytan blir blank) mot träytan (man måste alltså ha en ganska brant vinkel mot ljuset för att det här ska funka). Då kan man se alla ojämnheter mycket tydligare. De här ojämnheterna kommer inte att förbli omärkbara som de är när träet är ofärgat. Alla ojämnheter kommer nämligen framträda mycket tydligare när man har lackerat gitarren. Att slipa av den del av kroppen som kommer ligga mot magen när man spelar var den svåraste delen vad det gällde att slipa. Det är mycket svårt att låta en rakt yta kröka sig som i en asymmetrisk del av en kon och ändå få det hela att se någorlunda symmetriskt ut. Området man ska slipa av är större än vad man tror och man måste hela tiden gå försiktigt fram, försöka att slipa jämnt hela tiden. Annars är risken att det uppstår ojämnheter som kommer att bli svåra att få bort längre fram. När man är nöjd kan man börja slipa av kanterna, det är tidsödande men inte så svårt. Det svåra ligger i att man vill ha en lagom kant som är precis lika mycket avslipad runt hela gitarren, både fram och bak. Det är svårt när man kommer till olika hörn när man måste göra en rundning av rundningen. I övrigt ska alla former annars bara falla mjukt in i varandra. När man tycker att man är klar med formen kan man börja finslipa. Det är ett jobbigt arbete och kan verka fullkomligt onödigt, men det är det inte. Jag trodde att lacken som man la på skulle flyta ut och täcka alla ojämnheter, men ack vad jag fick betala för det misstaget. Lacken kommer snarare att få ojämnheterna att framträda ännu tydligare av någon märklig anledning. Man ska se till att ha en så jämn yta som bara möjligt ÖVERALLT. Annars kommer man få slipa bort lacken och göra om. Även om man som jag har tagit träet till ett snickeri och fått den planhyvlad i maskin är det långt ifrån så jämnt som det behöver vara. 2.13 Lackeringen Jag köpte min lack från Biltema. Då visste jag ingenting om färger och vad de kostar så jag antog helt enkelt att Biltema hade bra färg för rimliga pengar. Dessutom sa min pappa till mig att den sannolikt räckte. Om jag hade fått göra om lackeringen hade jag undersökt utbudet av lacker mycket noggrannare. Det är troligt att det finns andra, både billigare och bättre alternativ. När man jämför olika färger ska man kolla på hur mycket pigment en färg innehåller. Pigmentet är ett mått på hur mycket färgämne det finns i färgen. Det är bra att ha mycket 17
pigment för då behövs det mindre färg vilket kommer ge ett tunnare lager. Kolla även hur trögflytande färgen är. Om man spraylackerar vill man INTE att färgen lätt ska bilda rinningar. Rinningar kommer att förstöra ytan totalt vilket medför att man får slipa ner färgen och göra om. När man lackar måste man inte lägga lack med färg, det finns klarlack om man hellre vill ha det. Då får man träets naturliga färg, vilket också kan bli riktigt fint. I synnerhet mahogny är ett mycket vackert träslag som många använder klarlack på. Vill man lackera med en specifik färg kan man antingen lacka med blank eller matt lack. Generellt kan man tänka att en matt lackad yta kommer att slitas till en blank yta och tvärtom. Jag lackade min matt och den blev inte alls så diskret som jag trodde den skulle bli, färgerna framträder snarare tydligare i och med att ytan inte är så glansig. Innan jag började lackera skruvade jag bort alla delar från kroppen. Dessutom tejpade jag för några områden som jag inte ville få färg på, t.ex. halsinfästningen. Om det skulle komma ett lager färg där skulle det innebära att halsen inte längre skulle passa lika bra som den först gjort. Jag använde frystejp där, det funkar faktiskt ganska bra. För att hålla upp gitarren hade jag en lite stålkonstruktion som bestod av en enkelt böjd tjockare ståltråd. Jag kunde enkelt trä in ståltråden i skruvhålen för halsen och hålla upp kroppen i öglan som tråden bildade (Bild nr 12). Jag började med att lägga ett lager grundfärg för att Bild 12: Den fick hänga i sin ståltråd och torka. underlätta lackeringen. Grundfärgen täcker porer i träet och gör så att de färgerna man lägger ovanpå fastnar bättre. 5 Vad jag har förstått bör man absolut använda grundfärg. Som jag tidigare nämnt hade jag inte slipat träytan tillräckligt jämn, så när jag hade lackat första gången syntes det tydligt att ytan fortfarande var ojämn. Alla träets fibrer framträde mycket tydligare genom färgen. Det enda jag kunde göra åt saken var att försöka slipa ner färgen till en jämn så jämn yta som möjligt innan jag lade på nästa lager. Egentligen är inte lagret som man ska slipa ner så tjockt, utan problemet ligger snarare i att färg inte släpper från sandpappret såsom trä gör. Istället för att bilda stoft och damm i luften sätter det sig fast på pappret. Man får därför rengöra sandpappret hela tiden, vilket gör att sliparbetet blir riktigt segt och tråkigt. När jag skulle lägga det andra lagret grundfärg var jag otålig och ville bara få en jämn yta. Jag drog då på ordentligt med färg med tanken att det skulle bli jämnt om man fick färglagret att bli lite tjockare. Det som hände istället var att det blev konstiga rinningar och andra märkliga tjocka bitar av färg som jag fick arbeta ännu hårdare med för att få bort. När man håller på att spraya är det lätt att man tappar tålamodet för att man inte ser den effekt man tänkt sig. (Det här kan i synnerhet uppstå när man har färg med lite pigment.) Ett tips är då att man ska ta det lugnt, för det blir resultat även om det inte syns 5 http://sv.wikipedia.org/wiki/m%c3%a5larf%c3%a4rg 18