Afghanistan #2/3.11 nytt TEMA Framtid Drömmen att kunna läsa s4-5 Krönika Nancy Dupree Vägrar sitta tysta s14-16 Postkodlotteriet stödjer SAK s12 Träffa SAKs platschef Andreas Stefansson s6-7 10 år efter 9-11 Vad har hänt? s10-11 Bodil Malmsten Tiden som var och är s20-21 Lasse Bengtsson Blogg Siffran 39 s13 UTGES AV SVENSKA AFGHANISTANKOMMITTÉN WWW.SAK.SE
Internationell konferens 22 november a f g h a n i s t a n - n y t t Afghanistans framtid SAK inbjuder härmed till internationell konferens. Med titeln Afghanistans framtid tar vi utgångspunkt i de möjligheter men också ansvar som det innebär att halva landets befolkning är under 15 år. Många intressanta talare kommer. Bland andra Afghanistans utbildningsminister Faroq Wardak och Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson. Se till att boka in den 22 november i kalendern Plats Etnografiska muséet i Stockholm Mer information på www.sak.se Välkommen Kvinnor i Afghanistan Andra klassens medborgare 14 november 2 Kvinnors ställning och situation i Afghanistan har ofta stått i fokus när man velat rättfärdiga internationella insatser i landet. Den afghanska konstitutionen uttrycker att kvinnor och män har lika rättigheter. Konstitutionen säger också att inga afghanska lagar får gå emot islamiska sharia. Detta innebär en motsättning. Är kvinnor i Afghanistan en andra klassens medborgare vars rättigheter är en förhandlingsvara där omvärldens säkerhetspolitiska intressen går först? Medverkar gör bland andra Ann Wilkens och Maria Leissner. Mer information på www.sak.se SAK bjuder in till seminarium den 14/11 kl 16:30 Kulturhuset, Stockholm sal: Panorama #2/3 2011
# 2/3 2011 TEMA Utbildning är som ljus...4 Lasse Bengtsson om några spännande möten. Vad säger SAKs nye platschef i Kabul?...6 Andreas Stefansson blickar framåt. Nyheter Hemsida och app...7 I skuggan av kriget...10 10 år efter 9-11. Vad har SAK åstadkommit? Postkodlotteriet stödjer SAK...12 Blogg 39 en inte helt oskyldig siffra...13 TEMA Krönika Vill inte längre sitta tysta...14 Nancy Hatch Dupree. Testamente En gåva för framtiden...15 Bild Tre små slitvargar...17 Fotograf: Bo Lambert. Bodil Malmsten Därför stödjer jag SAK...20 TEMA Alla kom till skolan...22 Börje Almqvist om en speciell dag i några barns liv. Enkät Gör din röst hörd!...24 Afghanistan en del av Europa...25 Vad är Enna-nätverket för något? TEMA Några röster från lärarresan...26 a f g h a n i s t a n - n y t t Rätten till läxor! Alla har rätt att få läxor står det på en av Svenska Afghanistankommitténs nya affischer som vi hoppas ska komma till användning runtom i Sverige när lokalkommittéer och aktiva medlemmar nu kör i gång sina höstaktiviteter. En självklarhet för oss men långt ifrån verklighet i Afghanistan. I höst är det tio år sedan attacken mot World Trade Center, tio år sedan Operation Enduring Freedom inleddes, tio år sedan talibanregimen i Afghanistan störtades. Utvecklingen i Afghanistan har långt ifrån varit spikrak och många känner oro och ovisshet inför framtiden. Men istället för att fokusera på allt som har gått snett finns skäl att titta på vad som har gått bra och hur det kan stärkas och bli ännu bättre. Ett tydligt exempel är utbildningssektorn som ju ligger Afghanistankommittén varmt om hjärtat. f ö r ti o år se d a n gick färre än en miljon barn i Afghanistan i skolan, av dem nästan inga flickor. Idag är den siffran sex-sju miljoner beroende på vem man frågar och en dryg tredjedel är flickor. En så snabb expansion är antagligen världsrekord konstaterar den afghanske utbildningsexperten Amir Mansoury i ett av sina utmärkta papper. Men för de cirka fem miljoner barn som fortfarande inte är inskrivna i skolan har den inte varit tillräckligt snabb. De flesta av dem som ännu inte får några läxor är förresten flickor. Även nomadbefolkningen står i princip utanför utbildningssystemet i dagsläget. Johanna Fogelström är a t t i t y d e n ge n t e m o t ut b i l d n i n g har förändrats och Sverigechef på SAK. ses mer och mer som något positivt och eftersträvansvärt. Men det förutsätter att man också lär sig något när man är i skolan och att utbildning leder till ökade försörjningsmöjligheter, annars riskerar man att förlora tron på utbildning. En av nycklarna till fred, utveckling, jämställdhet och demokrati i Afghanistan är tillgång till utbildning med kvalitet. SAK arbetar mycket på att stärka kvaliteten i undervisningen, både genom egna lärarutbildningar och nu senast genom stöd till utbildningsministeriet för att utbilda de som ska utforma och genomföra lärarutbildning. Intervju Anders Fänge beger sig hemåt...30 Uttalande Från SAKs årsmöte, 28 maj...33 Förening Ny sektion i tidningen...34-37 Av föreningshandläggare Frida Engman. Bild Afghanistan från luften...38 Intervju Författaren Atiq Rahimi...41 Av Signe Hassler. Omslag En nations framtid är dess barn och ungdomar. Tar man inte det på allvar kan det snabbt gå utför. Foto Christoffer Hjalmarsson www.sak.se d e t hä r är et t oe r h ö r t viktigt ar b e t e, särskilt som nästan var sjunde person i Afghanistan är under 25 år enligt uppgifter från FN. Med en så stor majoritet av barn och unga i befolkningen måste vi arbeta mer för att ge de unga möjligheter att komma till tals och kunna delta. För att bygga ett lands framtid måste man stärka dem som ska ta aktiv del i nationsbygget. Utbildning är en viktig start och det måste ske även på högre nivå. i no v e m b e r ko m m e r sa k stå värd för några arrangemang som har utbildning och de ungas röst i fokus. Det blir ett möte i Riksdagen mellan vänskoleelever och svenska riksdagsledamöter där eleverna kommer framföra ett manifest med rekommendationer relaterat till utbildning och så blir det SAK konferens på temat Afghanistans framtid. För även om det är en sliten kliché så är de unga som är framtiden. Vi kan stärka dem och ge verktygen och där är utbildning och läxor en viktig början. Johanna Fogelström Sverigechef SAK #2/3 2011 3
tema f r a m t i d Halva Afghanistans befolkning är under 15 år. En svindlande siffra. Vägen framåt för den unga generationen är som överallt annars utbildning. SAK har under 30 år utbildat miljontals afghanska tjejer och killar. SAKs Lasse Bengtsson får inleda det här numret med några intressanta möten han gjort under sitt första år som SAKs informationssamordnare i Kabul. Sarjana (till vänster) är 14 år och lärare. Här bredvid pappa Mohmen Khan. Nu ska vi ta chansen! Utbildning är som ett ljus, sa han. Utan det ljuset är man blind! Han tittade intensivt på mig med sina nästan svarta ögon. Han talade av egen erfarenhet. En stund tidigare hade han skrivit in sig på vår stora utbildningskonferens för Kuchis, nomadfolket. Ja, skrivit, förresten. Haji Qutabkhan, Kuchiledare från Paktika, hade satt sitt tumavtryck på papperet. Text & bild: Lasse Bengtsson Lasse är SAKs informationssamordnare vid Kabul kontoret. När jag vände mig en bit bort, såg jag Sarjanas pappa bli intervjuad av afghansk tv. Sarjana är den 14-åriga flicka, eller kanske snarare unga kvinna, som jag några dagar tidigare hade besökt i tältlägret i Wardak, där hon bor under sommarhalvåret. Sarjana är den enda läskunniga i de 318 familjerna i byn. Därför har hennes pappa, Mohmen Khan, gått med på att Sarjana ska få vara lärare för de andra barnen i byn. Han har i och med det tagit ett stort steg mot framtiden. Mohmen Khan kan inte heller läsa. s a r j a n a, Sonia, Nazaneen, Nabeela, Nooria, alla barnmorskeeleverna. Jag ser dem framför mig. Och alla andra flickor och pojkar, unga kvinnor och män med en utbildningshunger, som jag har haft förmånen att få träffa under mitt första år i Afghanistan. Man ser det liksom i ögonen på dem: Nu ska vi ta chansen vi fått! Som femtonåriga Nazaneen, Nabeela och Nooria från Keshim i provinsen Badakshan. De, som nu ska bryta gamla invanda mönster och bli jordbruksexperter. Ett område hittills reserverat för männen. De som trots omgivningens åtminstone höjda ögonbryn, har börjat bana en alldeles egen väg, med ambitionen att förbättra odlingsmetoder och kvaliteten på grödorna. Oj, vad man såg deras glada ambition! s o m to l v å r i g a Sonia från Zewalat i den oroliga Wardakprovinsen. Hon, som 4 #2/3 2011
r e da k t ö r e n Sonias högsta önskan är en ny byggnad till skolan. Hon är tolv år. Nazaneen, Nabeela och Nooria vill bli jordbruksexperter. Min stolthet är när barnen läser själva Sarjana, 14 år redan har sex egna elever. Två systrar och fyra andra flickor. Den späda, blyga, ambitiösa Sonia, som berättade för mig att hon aldrig lekte eller lyssnade på musik. När hon inte pluggade, hjälpte hon till i hemmet. Eller läste själv. Det var som en sport att hålla på anförtrodde mig Sonia. När jag tänker på Sonia, tänker jag också på hennes oro för att inte få fortsätta att studera. Frågan var om det överhuvudtaget skulle bli någon åttonde klass för hennes del. Det var förresten till Sonia jag ställde, strax före jul, den hypotetiska frågan om hon skulle få önska sig något? Då skulle jag önska mig en byggnad till min skola, svarade hon. s o m al l t s å fjortonåriga Sarjana i tältbyn. Som nu, avlönad av Svenska Afghani stankommitten, hjälper till att lyfta Kuchiflickorna ur analfabetismens mörker. Min stolthet är, när barnen läser själva, sa Sarjana tyst till mig. Jag tänker på dem alla. Ser dem framför mig. Vill veta vad som händer med dem i framtiden. De är värda allt vårt stöd. i et t la n d so m af g h a n i s t a n ser befolkningspyramiden något annorlunda ut än i till exempel Sverige. Där man i Sverige talar (vissa i alla fall) om köttberg och då refererar till våra 40-talister kan man i Afghanistan i princip vända upp och ned på pyramiden. Här är det ungdomar som dominerar de demografiska graferna. Med en låg förväntad livslängd bara drygt 40 år och det faktum att varje afghansk kvinna i genomsnitt föder 6-7 barn under sin livstid gör att halva landets befolkning, enligt gängse statistiska bedömningar är under 15 år. Moppeålder i Sverige. I Afghanistan något annat. Många flickor, eller kvinnor är redan gifta och har fått sina första barn vid denna ringa ålder. Så ser det ut! Med ett land i konflikt och en sådan ung befolkning följer ett ansvar. Ett internationellt ansvar. För en ung befolkning utgör inte bara en enorm möjlighet för framtiden. Det är också en stor risk där felprioriterade och/eller missriktade insatser kan skapa ett missnöje och ungdomar säger ifrån när de är missnöjda, det har man alltid gjort, överallt. Det är därför viktigt att vi lyssnar på vad Afghanistans unga vill och ser till att skapa möjligheter för framtiden. SAK och andra jobbar envist för detta. För en förändring. Och vi ser att det faktiskt ger resultat. Utbildning är en (inte den enda som ibland antyds, även av oss) väg framåt, men det är tveklöst en av de viktigaste pusselbitarna. Men vi måste också skapa arbetstillfällen och bättre möjligheter till högre studier. SAK har jobbat med utbildning i Afghanistan i 30 år och för närvarande går drygt 120 000 barn i SAKs skolor, cirka 52 procent av dessa är flickor. Under åren har miljontals flickor och pojkar fått utbildning genom SAK. Det är det du som medlem eller Afghanistanfadder stödjer. Tack för det och välkommen till ett nytt nummer av Afghanistan-nytt ett lite matigare dubbelnummer. Ba Omid-e didar! (Vi ses!) Markus Håkansson redaktör #2/3 2011 5
SAK har fått en ny platschef på Kabulkontoret. Han har gedigen erfarenhet av Afghanistan och bistånd och har arbetat för organisationen i ledande positioner i flera år. Han har även erfarenhet av arbete i Etiopien, Sri Lanka och Indien. Han är 40 år gammal, trevlig och lirar trummor i ett punkband i Kabul. Han heter Andreas Stefansson. Här ger han själv sin syn på var SAK står idag och vart vi är på väg. Kontinuitet och förändring Vad är det som motiverar och håller kvar kunniga medarbetare i Svenska Afghanistankommittén? När vi i ledningsgruppen på Kabulkontoret nyligen satt och reflekterade över denna fråga enades vi om att det finns mycket inom organisationen att vara stolta över. Uthålligheten. Att vårt biståndsarbete bygger på ett rättighetsperspektiv, är förankrat hos lokalbefolkningen och utgår från deras behov. Genomslagskraften som vi har tack vare vår storlek och afghanska personal. Avsaknaden av politiska och religiösa motiv. Noll-toleransen mot korruption. Samt, förstås, uppdraget att vara en förändringsaktör som syftar till att stärka utsatta gruppers rätt till utbildning, hälsovård och delaktighet i samhället. Att vara en förändringsaktör fodrar att vi inte nöjer oss med vad vi uppnått utan ständigt frågar oss själva hur vi bäst fortsätter att vara relevanta. Bidrar vi till bestående förändring för våra målgrupper i Afghanistan? Gör vi de rätta sakerna? Och gör vi dem på rätt sätt? I diskussionen kring dessa frågor framstår fyra områden där jag ser viktiga utmaningar för vårt arbete framöver. Text: Andreas Stefansson Det första området gäller SAKs omvandling från att vara en nödhjälpsorganisation till att bli en utvecklingsaktör. Detta innefattar en gradvis omställning från att huvudsakligen ha levererat tjänster på humanitär basis till att alltmer verka för att bygga kompetens och stärka institutioner inom byar, lokala myndigheter och civilsamhället. Ju mer vi iklär oss denna roll, desto viktigare blir det att vi har bra metoder för bymobilisering, att vi vet vad för slags afghanskt civilsamhälle vi vill verka för, att vi utvecklar vårt påverkansarbete och tillhörande informationsverksamhet, samt att vi kan hantera neutralitetsdilemmat som kan uppstå när vi arbetar med lokala myndigheter som inte alltid uppfattas som legitima av oppositionsgrupper. Det sistnämnda lär bli en allt 6 större utmaning i och med den negativa säkerhetstrend vi ser idag. Jag återkommer till den. Andreas Stefansson Född 1971 Växte bl a upp på Sri Lanka och i Indien (föräldrar arbetade inom missionsbistånd). I Sverige räknas Oskarström (Halmstad) och Malmö som hemma. Pluggat statsvetenskap och u-landskunskap på Lunds universitet och Frije Universiteit (Amsterdam) Arbetat med ledning av biståndsinsatser i Afghanistan, Etiopien, Sri Lanka och Indien. Har arbetat med SAK i tre perioder. 2000-03 som utvecklingsarbetare och regionchef. 2006 - feb 2011 som programchef. Sedan maj 2011 platschef Aktiv musikant. Spelar i ett punkrockband i Kabul och är mentor åt flera unga trummisar bland nyskapade afghanska band. Ökad jämställdhet Det andra området rör resan mot stärkta rättigheter och ökad jämställdhet. Mycket har gjorts genom åren. SAK har varit en starkt bidragande faktor till den förändring som skett på landsbygden vad gäller ett ökat intresse för flickors utbildning, stärkt acceptans för mödrahälsovård samt minskad utstötning av människor med funktionsnedsättning. Men mycket kvarstår att göra. Fortfarande råder strukturer som diskriminerar och marginaliserar. SAK kan bli än bättre på att, parallellt med arbetet för ökad tillgång till utbildning, hälsovård och rehabilitering, verka för förändrade maktförhållanden och attityder i lokalsamhället. Vår trettioåriga historia gör oss till en unik aktör med omfattande erfarenheter av att verka för social förändring. Vi har en skatt av lärdomar att ösa ur när vi utvecklar vårt arbete. Men vi behöver också tänka nytt och experimentera. Ett exempel är ett sanitetsprojekt där kvinnor nyligen uppmuntrades till att ta över ansvaret för tillverkning av betongplattor för latringolv. Trost att många i början var skeptiska har försöket visat sig inte bara vinna lokal acceptans utan också i reell mening bidra till en stärkt röst och roll för kvinnorna i lokalsamhället. Hand #2/3 2011
Andreas Stefansson har tagit över efter Anders Fänge som SAKs platschef i Kabul. i hand med att verka för ökat inflytande bland våra målgrupper måste vi också se hur vi kan rätta till interna skevheter. Ännu har vi till exempel alltför få kvinnor på beslutsfattande positioner. Långsiktighet Det tredje området handlar om resultatorientering. SAK har genom åren byggt upp stora biståndprogram där mycket tid och möda lagts på aktivitetsplanering. Något som dock halkat efter, och som vi sedan två år tillbaka arbetar på att stärka, är att i planering och rapportering fokusera på de mer långsiktiga resultaten som organisationen strävar mot. I samband med detta försöker vi också etablera mer solida system för uppföljning och utvärdering så att resultat kan mätas. Detta är delvis ett svar på ökade krav från givare, men också en central aspekt av att vi går mot att bli en utvecklingsaktör med viljan att bidra till förändring. Medan vi förr nöjde oss med att uppfylla aktivitetsmål beskrivna i ettåriga arbetsplaner jobbar vi numera för att försöka uppnå utvecklingsresultat beskrivna i en fyraårig strategisk plan. Säkerheten Det fjärde området som utmanar, och i allt högre utsträckning kommer att utmana, är säkerhetsläget i landet. Detta kommer potentiellt att kunna ha en stor negativ inverkan på såväl verksamheten i stort som de ovan beskrivna ambitionerna. För tillfället pågår försök till medling och försoning samtidigt som säkerhetsansvar successivt överlämnas från internationella styrkor till nationella myndigheter, och ännu är det för tidigt att sia om resultaten. Mycket pekar dock på att konflikten kommer att prägla landet i flera år framöver. Genom att ha varit uthållig och fortsatt att arbeta under landets olika krigsperioder har SAK byggt upp en kännedom och anpassningsförmåga som nu blir en styrka för organisationen i den alltmer osäkra miljön. För detta ska vi också rusta oss genom att formulera olika tänkbara scenarier och skissa på plan B -alternativ till våra nuvarande verksamhetsplaner. Kontinuitet och förändring Svenska Afghanistankommittén har en stabil och välutvecklad grund för fortsatt arbete för att stärka våra målgrupper. Det finns mycket i den grunden som kan, och bör, bibehållas. Samtidigt måste organisationen utvecklas, bland annat inom de ovan beskrivna områdena, med sikte på att fortsätta att vara en relevant aktör i den förändringsprocess vi vill bidra till. För mig personligen är det en stor förmån och intressant utmaning att få verka för den processen, som platschef för SAK i Afghanistan. www.sak.se Ny hemsida och app l a g o m ti l l år s m ö t e t i slutet av maj lanserade Svenska Afghanistankommittén sin nya hemsida (sak.se). Nu har det gått ytterligare lite tid och mer och mer faller på plats. Alltjämt återstår en del finputs. De två ledorden i arbetet med att ta fram den nya hemsidan har främst varit (1) tydlighet: det ska inte råda något tvivel om vad SAK är för något en biståndsorganisation som gör skillnad och når konkreta resultat i ett av världens mest utsatta länder. (2) Insamling: SAK vill öka sin insamling och därmed minska beroendet av institutionella givare. Det är idag enklare att skänka pengar till SAK via hemsidan än tidigare. Den nya engelska hemsidan (swedishcommittee.org) kommer ha ett liknande upplägg som den svenska. SAK har också lanserat en app (mobilapplikation). Här kan du som har Iphone söka på ordet Afghanistan i App Store, ladda hem och läsa SAKs informationssamordnare Lasse Bengtssons mycket läsvärda blogg (se utdrag ur bloggen på sidan 23 i denna tidning). Här kan du också skänka en slant eller bli Afghanistanfadder (månadsgivare via autogiro). Och glöm inte att tipsa dina vänner om appen via facebook, sms, mejl eller twitter. Märker vi att det finns intresse för appen kommer vi tids nog även att göra appen tillgänglig för Android-användare. SAK har gjort en app till Iphone. Markus Håkansson webbredaktör #2/3 2011 7
tema f r a m t i d En knapp majoritet av alla de cirka 120 000 barn som går i SAKs skolor är flickor. Här emellertid en klass med killar som går i ettan. 8 #2/3 2011
Lasse Bengtsson #2/3 2011 9
Perspektiv 9-11 I skuggan av kriget Kan utvecklingsinsatser som grundas på långsiktighet och djup förankring hos befolkningen ge konkreta resultat? Kan de dessutom främja säkerheten? Det finns goda skäl att ställa sig dessa frågor just nu, tio år efter nine eleven. Den 11 september 2001, då rädslan för al-qaida och terrorismen började förändra och sluta världen. I Afghanistan, det land som nog mer än alla andra har drabbats av världsutvecklingen efter 11 september, har det pågått två slags samtidiga processer det senaste decenniet. Den ena styrd av jakten på Usama bin Ladin. Den andra: det mödosamma och Text: Andreas Stefansson & Lasse Bengtsson Andreas är SAKs platschef i Afghanistan och Lasse är informationssamordnare. Båda arbetar på SAKs Kabulkontor. 10 långsiktiga uppbyggnadsarbetet av ett av världens fattigaste och mest utsatta länder. Vi vill här betona den senare, uppbyggnadsarbetet, som USA lät komma i skuggan av den militära insatsen. Till krigets alla dyrbara konsekvenser hör först och främst alla mänskliga offer. De tiotusentals dödade, skadade och alla deras anhöriga. Det senaste decenniet har i runda tal tio gånger så många civila afghaner fått sätta livet till jämfört med de utländska soldaterna. Första halvåret i år var, enligt FN, det värsta hittills. Då dödades 1 462 civila. Nästa konsekvens av kriget är korruptionen, en svulst som götts av alla stora och snabba pengar som kastats in av olika utländska aktörer med avsikt att försöka åstadkomma quick fixes på det ena eller andra området. Särskilt problematiska har de så kallade hearts and minds-insatserna varit, där internationella militärstyrkor sökt vinna folkets förtroende genom att ösa stora summor på projekt som både varit kortsiktiga och uselt förankrade i lokalsamhället. Har då biståndsinsatserna i Afghanistan gynnat utvecklingen? Sanningen är att det inte finns några snabba lösningar. Men att det, samtidigt som den väpnade kampen och korruptionen fått nästan all medieuppmärksamhet, de tio senaste åren gjorts stora framsteg på centrala områden. Genom en annan slags kamp. Kampen för kvinnors och barns överlevnad Afghanistan är i världstoppen både vad gäller barna- och mödradödlighet. Var trettionde minut dör en afghansk kvinna i samband med förlossning. Här förs det okända kriget, det som skördar mångfalt fler offer än kriget som syns i medierna. Men det har börjat ljusna. Ett långsiktigt arbete börjar ge resultat. Idag är mödradödligheten 20 procent lägre än 2002. Avgörande har varit den stärkta mödrahälsovården, där bland andra Svenska Afghanistankommittén bidragit genom att utbilda över 200 kvalificerade barnmorskor och anställa hundratals kvinnliga läkare och sjukvårdspersonal. Samtidigt har tillgången till primärhälsovård ökat starkt. Medan bara var tionde afghan kunde få sjukvård 2002, kan idag åtta av tio nå en klinik eller ett sjukhus. Enbart genom våra hundratals kliniker och sjukhus på landsbygden erbjuds runt två miljoner afghaner om året hälsovård. Det märks också i kampen för barnens överlevnad. Spädbarnsdödligheten har börjat minska från skyhöga nivåer. Idag är det 20 procent färre barn som dör före sin femårsdag jämfört med tio år sedan. Varje ny barnmorska och läkare räddar liv. Kampen för läskunnighet Endast var tredje afghan kan läsa och skriva. På landsbygden är situationen värst för kvinnor, där bara var tionde kvinna är läskunnig. Under de senaste åren har dock tillgängligheten till undervisning ökat kraftigt. Idag går cirka sju miljoner barn i grundskola, jämfört med en miljon barn 2001. En tredjedel är flickor. I våra skolor hela 53 procent. Ett uthålligt och långsiktigt arbete börjar ge resultat. Antalet skolor har fördubblats. Där har Afghanistankommittén bidragit med 170 nya skolbygg- #2/3 2011
Lasse Bengtsson Utbildning för Afghanistans nomader (kuchis) är ett viktigt arbete. Läskunnigheten bland flickorna bedöms vara så låg som 0,4 procent. Varje ny skola SAK bygger och varje utbildad lärare ökar läskunnigheten i Afghanistan. Sedan 2001 har SAK byggt 170 skolor! nader. Varje ny skola och bättre utbildad lärare ökar läskunnigheten. Kampen för rent vatten Sjukdom och lidande på den afghanska landsbygden kan ofta härledas till bristen på rent vatten. Men sedan 2002 har stadiga förbättringar skett. Befolkningen som idag har tillgång till rent vatten har ökat från 16 till 32 procent. Det har åstadkommits genom uthålliga och långsiktiga insatser, där tusentals vattenbrunnar etablerats årligen och bykommittéer mobiliserats för att sköta underhållet. Dessutom har befolkningen utbildats i hälsa och sanitet. I vår regi har över en miljon afghaner på landsbygden fått tillgång till rent vatten genom sådana insatser. Varje ny brunn skapar bättre hälsa. Kampen för ett värdigt liv Afghaner med funktionsnedsättning utsätts dagligen för diskriminering och bristande möjligheter till rehabilitering. Utöver det lemlästas mängder av afghaner fortfarande av de miljontals oröjda minorna. Men under det senaste decenniet har varje år hundratusentals kvadratmeter minerad mark röjts. Rehabilitering av människor med fysiska och psykiska funktionsnedsättningar har blivit en del av den nationella hälsovården, med SAK i en nyckelposition. Varje år rehabiliterar vi tiotusentals afghaner med funktionsnedsättningar. Likaså har skolväsendet börjat ta steg för att få med alla barn som drabbats. Vårt och andra aktörers uthålliga arbete för att påverka beslutsfattande och attityder börjar ge resultat. Respekten för människor med funktionsnedsättningar ökar. Varje ny protes ger kraft och möjlighet till jobb. Varje ny kvadratmeter röjd minmark ger hopp. Så lönar det sig att bistå ett så krigshärjat och utsatt land? Vår slutsats är: självklart! Men insatserna kräver uthållighet och förankring i lokalsamhället. Att bygga tillit, kapacitet, kompetens och fungerande lokala institutioner tar tid. Försvinner då inte resurserna i korruptionen? SAK är ett bevis för att det inte behöver vara så. Hela 92 procent av våra medel blir direkta insatser på plats. Övriga åtta procent går till administration. Vi har nolltolerans mot korruption och 30 års erfarenhet att ta hand om den de få gånger vi utsätts. Slutligen kan då utvecklingsinsatser öka säkerheten? Det vi vet är att de enorma resurser som lagts på militära insatser inte visat nämnvärda resultat. Vad vi också vet är att den vanliga afghanen vill ha rätt till utbildning, hälsovård, rent vatten och värdighet. Därutöver, ett rättssystem som är effektivt, pålitligt och okorrumperat. Om åtminstone en del av de enorma summor, som de senaste tio åren använts för krigföring, istället bekostat långsiktiga och lokalt förankrade insatser för uppbyggnad av samhällsservice, rättsstat, lokala myndigheter och system för korruptionsbekämpning, så hade med all sannolikhet betydligt färre fattiga och desperata sällat sig till väpnade uppror i Afghanistan idag. #2/3 2011 11
Postkodlotteriet stödjer SAKs utbildning av barnmorskor I Afghanistan är bristen på utbildade barnmorskor akut och nio av tio kvinnor föder utan professionell hjälp. För att öka andelen utbildade barnmorskor får Svenska Afghanistankommittén stöd av Postkodlotteriet för att utbilda 24 barnmorskor i Wardakprovinsen i Afghanistan. Stödet går till utbildning, kurslitteratur, mat och logi för eleverna som efter examen återvänder till sina hembyar för att arbeta. Text: Monica Eriksson Monica är insamlingsansvarig på Svenska Afghanistankommittén. Vi är mycket glada att Postkodlotteriet valt att stödja vår utbildning av barnmorskor, säger Peter Brune, generalsekreterare, SAK. Varje utbildad barnmorska bidrar till säkrare förlossningar och minskar mödradödligheten. Mödradödligheten i Afghanistan är bland den absolut högsta i världen. Dessutom dör vart fjärde barn före fem års ålder. Afghanska nyblivna mödrar får ibland rådet av sina egna mammor att inte fästa sig för mycket vid sina barn medan de är riktigt små. Varje år dör cirka 23 000 flickor och kvinnor i sviterna av graviditet eller förlossning. Det innebär att det en gång i halvtimmen dör en gravid kvinna. När en nyförlöst mor dör är risken stor att även det nyfödda barnet dör. 74 procent av de barn som föds av en mor som dör i barnsäng dör själva inom ett år. Förstföderskor ofta unga Orsakerna till Afghanistans höga mödradödlighet är många. Det är ett av världens fattigaste länder och varje kvinna föder i genomsnitt sex till sju barn. Landet har under årtionden utsatts för konflikt, extrem fattigdom, brist på utbildning, hälsovård och utbildade barnmorskor. En bidragande orsak är också att förstföderskorna är unga; över hälften av flickorna i Afghani stan är gifta innan de fyllt 16 år. De ofta väldigt långa avstånden till närmaste klinik eller sjukhus är en annan orsak till den höga mödradödligheten. Att minska mödradödlighet är inte enbart en fråga om hälsovård. I synnerhet är utbildning kanske den främsta nyckeln till att bryta fattigdom, att förbättra kunskap om näringslära och hur man tar bäst hand om sig själv och sina barn. Utbildning kan även leda till att man föder sitt första barn vid högre ålder och att man inte föder med för täta intervaller vilket är till gagn både för mödrars och barns hälsa. Flickor som föder barn före 15 års ålder löper fem gånger högre risk att dö i barnsäng än kvinnor som föder barn vid 20 års ålder. Idag finns barnmorskeskolor i de flesta provinser. Tillsammans med bland annat SAK har det afghanska hälsoministeriet ökat antalet barnmorskor i landet från 467 år 2002 till cirka 3 000 förra året. 2004 fanns det bara fem fungerande barnmorskeskolor. Idag finns det 32. SAK har totalt utbildat 175 barnmorskor. Och fler är under utbildning. Men det behövs ännu fler. Hälsoministeriet räknar med att det ska finnas 8 000 barnmorskor inom tio år. Målsättningen när SAK startade utbildning av barnmorskor i Wardak för fem år sedan var 21 födslar i månaden. Verkligheten överträffade alla förväntningar. Nu genomförs 200 födslar i månaden. Tio gånger fler än planerat. Barnmorskor i Afghanistan SAK har utbildat 175 barnmorskor 47 genomgår SAKs barnmorskeutbildning just nu Ytterligare 24 elever påbörjar nu sin utbildning tack vara Postkodlotteriets stöd 18 000 födslar sker årligen på SAKs kliniker Barnmorskestudenter övar på plastdockor. Vid barnmorskeskolorna finns dagis för studenternas barn. SAKs Lasse Bengtsson på besök på en av SAKs barnmorskeskolor. Lasse Bengtsson Lasse Bengtsson Makhfi Azizi 12 #2/3 2011
Utdrag Lasses blogg Lasse Bengtsson är SAKs informations samordnare vid kontoret i Kabul. Här får du ett smakprov från hans blogg. Följ bloggen på www.sak.se Vad är det med Afghanistan och siffran 39 egentligen? Bara en helt vanlig siffra... eller? En kollega hade köpt en ny bil. Ja, inte ny, men ändå. Han fjädrade sig som en tupp. Det var bara ett fel. Det registreringsnummer han skulle få, började med 39. Och vad är det nu med det, då? Ja, i alla fall här i Afghanistan så pass mycket, att när jag frågade vår chaufför om det, så blev han först alldeles tyst. Sedan mumlade han något obegripligt. När vi kom tillbaka till compounden, drog han mig åt sidan. Mr Lasse, jag ville inte säga något, eftersom det var en kvinna i bilen, men 39 är något väldigt fult. Det visar sig, när man frågar och gräver lite, att nummer 39 är en riktigt het potatis här just nu. Det har till och med skapats ett nytt svärord, Yak Kam Chehl, 40-1 = 39. Man vill alltså helst inte ens uttala det förfärliga. Ursprunget till allt tycks komma från Herat. Nära gränsen till Iran. Där ska det ha funnits en man, som sålde fala kvinnor, prostituerade alltså, från sin bil med en nummerplåt, som började på 39. Det räckte för att skapa en rörelse, en fullkomlig farsot. Med stora ekonomiska och andra konsekvenser. Min kollega berättar, att han nu inte kan köra sin nya bil. Istället har han tagit den till sin hemstad Jalalabad, där den står parkerad i väntan på att han kan få ett bättre registreringsnummer. Det är nämligen så, att Afghanistans transportmyndigheter har kommit till inledningssiffran 39 i sin registrering av nya fordon. Det är de plåtar som delas ut just nu. Om jag skulle acceptera det numret, skulle jag inte bara bli hånad, det skulle också sänka värdet på min bil med minst 30 procent! Säger min kollega. De sluga bilinnehavarna försöker nu prångla ut sina smittade 39-fordon i avlägsna byar i landet, dit vetskapen och farsoten ännu inte nått. Och det finns många fler exempel: Människor, som ändrar sitt telefonnummer. Eller som uppger att de är 38 eller till och med 40 år gamla. Vad som helst, istället för det där förhatliga. Min kollega fortsätter att berätta om en vän, som stod som nummer 39 i klasslistan på universitetet. Efter det kallades han inte annat än 39 och det tisslades och tasslades och flinades och pekades. Han var tvungen att muta läraren för att få ett annat nummer. Och lugn och ro. Det värsta exemplet jag hört, med rent dödliga konsekvenser, är en mycket känd, rik och mäktig parlamentsledamot, som råkade ha 39 på sin nummerplåt. När även han hånades för det, ska han ha uppmanat sin livvakt att skjuta. Två personer dödades. För en registreringsskylt. För ett nummer. Vet ni förresten varför så många afghaner tyckte det var problematiskt med Nawroz, nyår, härförleden? Ännu ett år med krig och arbetslöshet? Nej, för att det nya året var 1390. Och inte bara det. Tio år i rad med 39 i årtalet! Vi talar om 13, som otursnummer. Fnys! För det första är det bara en tredjedel av 39, det är dessutom fullständigt blaha, blaha i det här sammanhanget. Behöver jag tillägga, att när jag försökte hitta bilar med skyltar som börjar på 39, var det omöjligt. Jag hittade bara en. Nummer 439. Vem kunde vara så djärv? Rentav dumdristig? Svenska Afghanistankommitténs egen platschef, Anders Fänge* * Anders Fänge gick i pension i slutet av maj och är idag ledamot i SAKs styrelse. #2/3 2011 13
tema f r a m t i d k r ö n i k a Vill inte längre sitta tysta Nawroz, som inleder det afghanska kalenderåret och även skolåret, har varit den dag då årets stolta skolreformer har proklamerats ända sedan kampanjen Tillbaka till skolan inleddes 2002. I år var talen som hölls den 21 mars mer dämpade. President Karzai uppmanade talibanerna att sluta bränna ned skolor och kritiserade de privatskolor som lurar unga människor genom att ge utbildning av låg kvalitet men tar ut höga avgifter. Utbildningsministern kunde å ena sidan lämna det glädjande beskedet att 8,3 miljoner barn numera är inskrivna i 14 000 skolor, men tvingades å andra sidan beklaga att över 400 skolor fortfarande hålls stängda på grund av bristande säkerhet, vilket innebär att 200 000 elever står utan skolgång. Därtill kommer 4,5 miljoner barn som ännu inte har tillgång till någon undervisning över huvud taget. den snabba utbyggnaden av skolväsendet har uppenbarligen tappat farten. Denna avmattning beror till stor del på att sam- Text: Nancy Hatch Dupree Översättning: Charlotte Hjukström Nancy Dupree är en av världens främsta Afghanistanexperter och har sedan 1960-talet, först boende i Kabul och sedan i Peshawar, Pakistan, bevakat utvecklingen i Afghanistan. Hon är stående krönikör i Afghanistan-nytt sedan 1995. hällets fokus har förflyttats till övergångsplaner, fredsförhandlingar, trupptillbakadraganden och krav från koalitionens medlemsländer på att kriget ska avslutas. I juli ska enligt planerna regeringens säkerhetsstyrkor överta ansvaret för säkerheten i stora delar av landet, bland annat i provinserna Bamiyan, Panjshir och Kabul och i större städer som Herat och Mazar-i- Sharif. Men de afghanska säkerhetsstyrkorna kan inte få någon effektiv kontroll över landet utan utbildade medborgare. Att givarländerna glömmer bort att investera i den viktiga utbildningssektorn är förenat med stora risker. i ra p p o r t e r n a från de otaliga biståndsorganisationerna i landet framställs utbildning fortfarande som en central faktor för att lära medborgarna deras roll i ett välfungerande samhälle, få fram högklassiga varor och tjänster och frambringa ett ledarskap med hög kvalitet. Alla sektorer, från ekonomi, industri, jordbruk och boskapsskötsel till mänskliga rättigheter och juridiska reformer, kräver en levande inlärningsmiljö. Givarländerna har pumpat in cirka 1,8 miljarder dollar i skolväsendet sedan 2001, men lever systemet upp till dagens krav? Vid sidan av de inbyggda logistiska och metodologiska bristerna är de egna framgångarna ett bekymmer för skolan, som kämpar för att hinna ikapp sin enorma tillväxt: Elevantalet har ökat från 900 000 elever år 2004 till 8,3 miljoner i dag, och de 7 650 skolbyggnader som fanns år 2004 har nu blivit 14 000. Dock är det hela 50 procent av skollokalerna som saknar vatten, avlopp och andra moderniteter, och även där det finns nybyggda skolor finns det fortfarande många elever som måste gå i upp till tre timmar för att komma dit. dessutom hinner man inte anställa och utbilda kvalificerade lärare i samma takt som eleverna strömmar till. Kravet på att lärarna måste ha minst gymnasieutbildning får man därför ofta modifiera, vilket gör att undervisningen blir lidande. Detta gäller i synnerhet kvinnliga lärare. När man tittar bakom statistiken upptäcker man av det skälet en stor klyfta mellan antalet inskrivna barn och den faktiska närvaron, som visserligen är högre för flickor (22 procent) men djupt bekymmersam för pojkar (11 procent). d e vä x a n d e tv i v l e n på utbildningens kvalitet avskräcker många föräldrar som måste väga fördelarna mot kostnaderna; ofta får de själva hålla med skoluniformer, läroböcker, anteckningsböcker och pennor. Dåliga skolmiljöer, brist på kvinnliga lärare, långa gångavstånd, trakasserier på vägen till skolan och ett negativt grupptryck från släkt och grannar är andra faktorer som 14 #2/3 2011
bidrar till att avgöra om ett barn får gå i skolan eller inte. För flickorna tillkommer ännu fler hinder, som att de tidigt blir gifta och får barn och att det är en allmänt utbredd uppfattning att flickor inte behöver någon utbildning för att bli goda husmödrar. Och framför allt fruktar man den väpnade oppositionens attacker mot skolorna. Under 2010 rapporterades 500 sådana fall, som ledde till att 527 elever, lärare och anställda skadades och 169 dödades. m e n me d al l t de t t a sa g t måste jag också nämna ett av de viktigaste framstegen på mycket länge. I år har 40,6 miljoner reviderade läroböcker för årskurserna 7 12 tryckts och distribuerats. Jag råkade befinna mig på en skola i slutet av mars för att inspektera deras lådbibliotek när jag fick höra att det var stor uppståndelse ute på skolgården. Det var eleverna som kastade sig över sina nya läroböcker i femton ämnen, bland annat dari, pashto, engelska, matematik, naturkunskap, historia och geografi. Till skillnad från de gamla, oinspirerande böckerna på dåligt papper var de nya böckerna vackert inbundna, tryckta på kvalitetspapper och illustrerade med färgbilder, kartor, tabeller och diagram, och det var som en uppenbarelse. En av mina yngre medarbetare fällde kommentaren: Om vi hade haft sådana böcker, skulle jag ha vetat mycket mer om mitt land. f ö r må n g a av de el e v e r som matats in i systemet sedan 2002 börjar det nu bli dags för examen. Allt tyder på att många av dem vill fortsätta till högre utbildningar. Men de sorgligt försummade högskoleutbildningarna klarar inte av en sådan anstormning av studenter. De 22 statliga universiteten och högskolorna fick förra året klara sig på 35 miljoner dollar, vilket motsvarar knappt 1,5 procent av statens kärnbudget. Alla har kronisk brist på pengar, men de tillåts inte ta ut kursavgifter eller inrätta donationsfonder. Ändå blir det för varje år fler och fler hoppfulla studenter som trängs för att göra antagningsproven. Vid Kabuls universitet, för att ta ett exempel, var det förra året 90 000 som gjorde antagningsprovet medan det i år var 130 000. Hur många som kom in är Jag har träffat den man som hjälpte till att inleda det senaste tragiska kapitlet i Afghanistans historia. Usama bin Laden brukade komma in på mitt kontor i Peshawar i slutet av 80-talet och fråga om jag kunde hjälpa honom att importera schaktmaskiner till vägbyggen i Afghanistan. Då var det ingenting speciellt med honom. Han var mycket artig och försynt. Men skenet kan tydligen bedra. Ur Afghanistan över en kopp te av Nancy Hatch Dupree. I Afghanistan över en kopp te läser du Nancy Hatch Duprees krönikor från Afghanistannytt, åren 1995-2007, totalt 46 stycken. Boken är rikligt illustrerad med bilder, både från arkiven och mer nyfotograferat. Har du ännu inte köpt den så är det dags nu! För en tid sedan kom boken även ut på engelska. Både den svenska och den engelska finns att köpa för endast 250 kr plus frakt i SAKs webbutik: www.sak.se/butik En gåva för framtiden För många känns tanken på att skriva ett testamente avlägset. Vi har fullt upp i vardagen och vill inte tänka på sådana saker. Men på Svenska Afghanistankommitténs kansli får vi fler och fler frågor om testamenten, och om det går att testamentera till SAKs arbete i Afghanistan. Text: Monica Eriksson Många tror att det är krångligt att skriva sitt testamente, med en massa komplicerade begrepp. Men det behöver inte vara så svårt! Vi har därför tagit fram en informationsbroschyr som vi har lagt med i detta nummer av Afghanistan-nytt. Ett testamente är ett uttryck för din vilja. När du skriver ett testamente bestämmer du själv hur du vill att dina tillgångar ska fördelas. Genom att lämna en gåva till Svenska Afghanistankommittén kan du vara med och påverka framtiden för människorna i Afghanistan. En gåva som räcker länge. Har du frågor är du välkommen att höra av dig till Monica Eriksson, insamlingsansvarig på Svenska Afghanistankommittén: monica.eriksson@sak.se eller tel: 08-545 818 41. Läs mer om testamenten på www.sak.se under Stöd oss. #2/3 2011 15
tema f r a m t i d okänt eftersom resultaten ännu inte är offentliggjorda, men antalet kommer att bli beklämmande litet. Under 2010 hade Kabuls universitet totalt 14 228 studenter inskrivna (varav 3 449 kvinnliga), inklusive kvällskurser. Sedan 2001 har dussintals mindre högskolor med allt från 40 till 1 000 elever öppnat runt om i landet. The American University of Afghanistan, som ligger i Kabul, har 800 elever som huvudsakligen kommer från rika hem. Avgifterna där ligger på 500 dollar per kurs, och då tillkommer kostnader för böcker, internet, biblioteksavgifter och liknande. d e t är dä r f ö r in t e un d e r l i g t att det har skett en okontrollerad explosion av de privata utbildningsinstitut som president Karzai är så förbittrad på. Det lär finnas 450 stycken i landet, varav 120 bara i Kabul. Kvaliteten varierar kraftigt och avgifterna är jämförelsevis höga, men det är en lönsam bransch eftersom högre utbildning har blivit så fruktansvärt viktig för både ungdomarna och deras familjer att de är beredda att göra stora ekonomiska uppoffringar. u n g d o m a r n a ge r si g på alla slag av avancerade utbildningar med självtillit och med en inneboende övertygelse om att allt är möjligt. Deras gränslösa självförtroende hjälper dem att uppnå sina drömmar. Se bara på Rohullah Nikpai, den 21-årige taekwondostjärnan som blev en förebild efter bronsmedaljen i OS 2008. Han inspirerade det afghanska cricketlandslaget som numera utmärker sig på många internationella cricketplaner, trots att sporten var okänd för afghanerna innan de kom till Pakistan som flyktingar. Nu drömmer Afghanistans damlandslag i cricket om att få bli fanbärare vid internationella mästerskap utomlands, och det afghanska damlandslaget i boxning säger att de tränar inför en olympisk knockout i London 2012. Det är en sådan oförvägen anda som besjälar ungdomen av i dag. Denna relativt nya men växande ungdomliga energi måste vårdas med omsorg om den inte ska få ett explosivt utbrott. u n g d o m a r me l l a n 15 oc h 25 år beräknas i dag utgöra en tredjedel av Afghanistans befolkning. De växte upp i en tid av stora förväntningar i ett nyligen infört politiskt system som lovade dem att få bli delaktiga i beslutsfattandet och den ekonomiska utvecklingen. I själva verket har de närmast nonchalerats. Till och med i landets övergripande nationella utvecklingsstrategi (Afghanistan National Development Strategy, ANDS) uppmärksammas de bara i förbigående. Det är knappt en procent som har tillgång till högre utbildning. Eftersom det är ont om arbetstillfällen dras många till den väpnade oppositionen; självmordsbombarna är oftast bara mellan 14 och 20 år gamla. Andra går med i kriminella gäng, och av deras medlemmar är det förmodligen två tredjedelar som injicerar narkotika. Denna stora del av befolkningen borde stå på sin mest produktiva höjdpunkt och på ett dynamiskt sätt bidra till återuppbyggnaden av landet, men är alltså i stället en potentiell tidsinställd bomb. Man skulle nog kunna påstå att ungdomarna är den mest sårbara gruppen i landet. o l i k a or g a n i s a t i o n e r gö r de t bä s t a mö j l i g a av denna ungdomliga energi genom uppfinningsrika biståndsprogram som är tänkta att utveckla ungdomars intressen. Många använder sig av den fantastiska utvecklingen inom kommunikationsteknologin. En del organisationer har exempelvis hela 24 radioprogram som är särskilt utformade för att väcka deras fantasi. Stora resurser satsas på vuxenutbildning, men effekterna av denna är inte särskilt varaktiga eftersom planeringen är kortsiktig och inte innefattar böcker och undervisningsmateriel till dem som är färdiga med utbildningen. Mest populära är kurserna i engelska och i data, eftersom de sätter eleverna i kontakt med omvärlden och vidgar deras möjligheter att få arbete. Nyligen var det en av deltagarna i en tio månader lång kurs för 180 unga kvinnor i den avsides belägna provinsen Farah som noterade: Outbildade människor vet bara hur man krigar; när vi får utbildning kan vi få fred och gå vidare. det viktiga är att ungdomarna kräver att man lyssnar på dem. Enligt traditionerna ska afghanska ungdomar hålla tyst i äldres närvaro. Men vid ett seminarium nyligen visade 150 pashtunska ungdomar att de hade bestämda åsikter och vågade uttrycka dem. De krävde större medbestämmande, bättre yrkesutbildningar som motsvarade arbetsmarknadens behov och meningsfulla arbetstillfällen. Ministeriet för information och kultur har en ungdomsavdelning som får stöd av nio FN-organ. Detta nationella ungdomsprogram, som infördes 2007, lägger emellertid tonvikten vid fredsmedvetande och uppmanar ungdomarna att ta sitt ansvar genom att engagera sig i frivilligt arbete på hemorterna. d e fl e s t a af g h a n s k a un g d o m a r är mer praktiskt lagda än så. De vill ha konkreta diskussioner och handling. Afghanistan nytt Afghanistan-nytt ges ut av Svenska Afghanistankommittén, SAK. För signerade bidrag svarar författarna. Ansvarig utgivare: Lotta Hedström Redaktör: Markus Håkansson Insänt material: Allt material som frilansartiklar, insändare mm skickas till markus.hakansson@sak.se. För ej beställt material ansvaras ej. Allt material kan komma att publiceras på internet. Material som publiceras i Afghanistannytt publiceras även på www.globalarkivet.se under Creative Commonslicensen AT-NC-ND 2.5. Redaktionsråd: Helen Hellmans, Börje Almqvist, Monica Eriksson, Frida Engman och Markus Håkansson ISSN 0280-7041 Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm Annonspriser: Helsida: 5 000 kr halvsida: 2 500 kr 1/4 sida: 1 250 kr Afghanistan-nytt ingår i medlemsavgiften som är 225 kr/år. Årsavgiften sätts in på pg: 64 23 90-9. (Extra familjemedlem kostar 50 kr.) För ungdomar under 25 år, 75 kr/år. Prenumeration för 4 nr/år kostar 100 kr. Europa 230 kr. Övriga världen 300 kr. Lösnummerpris: 30 kr. För adressändring, medlems- och prenumerationsärenden kontakta info@sak.se. Adress: Svenska Afghanistankommittén. Trekantsv.1 117 43 Stockholm. Tel 08-545 818 40 Fax 08-545 818 55 info@sak.se www.sak.se www.swedishcommittee.org Stöd SAK: PG 90 07 80-8 BG 900-7808 Afghanistan-nytt stöds med bidrag från Forum Syd. Forum Syd delar nödvändigtvis inte de åsikter som här framförs. SAK ansvarar för innehållet. Upplaga: 9 500 ex. Presslagd: 16 september 2011 Omslagsbild: Christoffer Hjalmarsson 16 #2/3 2011
Bild Tre små slitvargar Bo Lambert är fotograf, pensionerad professor i miljömedicin och har besökt Afghanistan flera gånger. 10 mars 2008 Barnen traskar längs samma väg som otaliga resande färdats på i århundraden. En väg utan återvändo för somliga, en hemkomstens väg för några, inte minst de senaste åren då miljontals flyktingar vänt hem från en eländig exil till en lika usel tillvaro i den svällande storstaden Kabul, där alla måste hjälpa till med familjens försörjning, även barnen. Dessa tre är som synes inget undantag. De är papp-och skräpsamlare, och deras dagsverken är långa och tunga. Vad har de i sinnet? Deras sätt att gå tyder inte på undergivenhet. De är inga offer, inga Dickensfigurer. Pojkarna bär stora lass, men inte tyngre än att de kan gå med spänst. Den främre av dem ser lite fundersam ut han lyssnar bara förstrött till deras pladder där bak. Flickan skrattar. Pojken bredvid henne ser lite knipslug ut, det är nog han som fått henne att dra på munnen. Flickans hårlockar faller fram ur sjalen som hon nogsamt virat om hals och huvud för att vara säker på att inte reta upp någon man, som annars skulle kunna utnyttja sin rätt att huta åt henne. Hon bär bara en liten plastpåse. Kanske har hon mest sprungit runt och skojat, och inte hittat något säljbart, kanske har pojkarna erbjudit sig att lätta hennes börda. Det är något drömskt, dansant över den lilla flocken. Vad har de i säckarna? Förmodligen är det mest tomma plast- och plåtburkar. De hjälper till att hålla rent, och de får några afghani av skrothandlaren för skräpet de samlat. De tjänar ihop till sin egen matportion. Det är vackert så i en stad där säkert hälften av barnen lider av undernäring, hudsjukdomar och tarmbesvär. Men de betalar ett högt pris för sitt slit. Om de inte går i skolan kommer de att få svårt att hävda sig på arbetsmarknaden i ett framtida fredligt Afghanistan. I en globaliserad värld är detta inte bara deras, utan allas vårt problem. Kunskapsbrist går i arv, och kunskapsbristen gör dem till lättköpta rekryter för talibaner och andra extrema rörelser. Det är fortfarande kallt, och barnen är ordentligt påpälsade. Men en av grabbarna har ingen jacka. Kanske tyckte han inte att det behövdes, det är ju vår, och bara solen tittar fram så blir det varmt. På andra sidan diket är de små åkerrutorna förberedda för vårsådd. Om några månader kommer grönsakerna att prunka i dammet nära den hårt trafikerade vägen mellan miljonstäderna Peshawar och Kabul, där långtradarna går i skytteltrafik. Den långa svarta sjalen som hänger som en gardin över det höga staketet bakom stenmuren är nog ett skydd mot insyn. Det ligger flera ministerier och förläggningar längs vägen. Men den kan ju också vara något annat, kanske ett vindstulet sorgflor. Bild & text Bo Lambert #2/3 2011 17
Duvorna som alltid finns i stora mängder just utanför den blå moskén i Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan är av någon anledning vita. 18 #2/3 2011
#2/3 2011 19
Bodil Malmsten är författare, dramatiker, kulturskribent. Och Afghanistanfadder. Här berättar hon själv om sitt engagemang. Stor by, liten by, närförort, nära och aldrig långt ifrån Den globala byn när förstod jag hur global den är? Från början. För att varenda söndag, så länge jag minns, fick Åsa, min syster och jag varsin slant av mormor, vår momma, att lägga i sparbössan för barn i fjärran länder på söndagsskolan, barn utan mat, inga filtar och inga läseböcker. Alltid denna slant till barn som inte har i fjärran länder, dessa mina minsta, enligt mommas Jesus, alla ska få mat och lära sig läsa och tvätta händerna. Jordgloben lyste på moffas, min morfars, skrivbord innan jag kunde prata. Så här stor är jorden och härlig för vissa, så här små är vi, spring och lägg pengen i insamlingsbössan till dem i främmande länder som har det sämre. Bara nån generation, några byar bort. Samma by som den där vår momma blev född på lagårdskammaren, fem små syskon som mommas mamma hade fött där, utan barnmorska på vintern, som i Afghanistan, snön lika djup överallt för bara två generationer sedan och inte så mycket som en traktor uppför backarna, ingen snöplog, bara pulsa genom snön till skolan och lära sig läsa och skriva och räkna i hela sitt liv tills hon dog på ålderdomshemmet i Hackås, vår mormor. Så nära för min syster och för mig och momma som 20 liten när lungsoten tog två små systrar, granris lades på kistan, helt nyligen. Nära och nära inpå. v a t t e n oc h är t e r b r ö d, ärter från ärterbingen för det var nödår och boskapen dog och grödan slog fel, potatisen frös, yes indeed. Så morfars bröder, våra gammalfarbröder, emigrerade till Kanáda eller Minnesóta, Amerika. En blev fattig och hemskreligiös, never ett öre i en insamlingsbössa, som alltid momma med sin Jesus, min syster och jag som stoppade ner slanten, den andra gammalfarbrorn blev rik på Real Estate i Seattle. Så rik att han kunde ta Amerikabåten hem till byn och hälsa på med amerikafrun i bisampäls och klackskor på bygatan, och Åsa, min syster, och jag fick tuggummi från the US of A, det var mitt i Koreakriget. Och fast han var så rik på Real Estate i Seattle blev den amerikagammalfarbrorns söner skjutna till döds i Koreakriget. o c h mo m m a med sin fruktan för ryssen från första världskriget, ryssen kommer, så kan det gå som för finnarna, att ryssen kommer till byn och våldtar kvinnorna, bränner ner ladorna och slaktar fåren och tvingar oss prata ryska och förråda vårt språk. #2/3 2011