Fruktbarhetsdyrkan vid Rösaring. Ur Det hände i Upplands-Bro 1984 (hembygd/rosa1.htm) Utskrift av filen inkl. bilder kräver ca 9 A4-sidor UKF:s startsida Tacitus och fruktbarhetsgudinnan Nerthus Ämnesområden Rapporter Artikel om Rösaring i Viking Heritage Magazine Härnevi och Ullevi - fruktbarhetsgudarna Härn och Ull Rösaring - Platsen - Labyrinten - Processionsvägen Grundläggande allmän beskrivning från 1984 - med kommentarer år 2002 Ur Hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro, 1984 - Första beskrivningen, gäller ännu i sina huvuddrag. Texten ej ändrad. - Delvis nya bilder En helt ny beskrivning (år 2002) med kommentarer är under utarbetande Ett kort avsnitt med den romerska historieskrivaren Tacitus' berättelse kan du läsa här. Inledning - översikt Upplands-Bro är väl försett med såväl historiska som förhistoriska minnesmärken i form av fasta fornlämningar ute i markerna. Rösaring i Låssa är för närvarande kommunens mest uppmärksammade fornminnesplats. Enligt riksantikvarieämbetets årsbok för 1982 är Rösaring den enda av det årets arkeologiskt undersökta platser, som sägs vara av särskilt intresse. Den är det i kraft av ett flertal fornlämningar, som tillsammans utgör en synnerligen intressant miljö, som spänner över långa tidsrymder. Hela fornminnesområdet kring själva Rösaring har bortåt 400 registrerade fornlämningar. Bland dem finns boplatslämningar i form av skärvstenshögar och kokgropar, begravningsplatser från bronsålder och järnålder samt en kultplats med labyrint. Labyrinten innanför stängslet. Utsikt över Norra Björkfjärden. Veckholmslandet med många hällristningar skymtar i bakgrunden file:///d /Homesite/download/hembygd/rosa1.htm (1 av 10) [2011-05-07 08:46:50]
I området finns också en unik processionsväg, som nyligen upptäckts. Även bortsett från alla kulturhistoriska inslag är Rösaringsområdet en sevärdhet med sin härliga natur och storslagna utsikt från den höga åsen, sin vackra och promenadvänliga skog, och sina geologiska sevärdheter. I det här kapitlet skall vi främst studera de spår, som människorna under lång tid lämnat efter sig här i området. Efter som de är förhistoriska, finns det inga skrivna dokument som i klartext kan berätta om lämningarna. Man får lita till sådana slutsatser som kan dras med hänsyn till forskningens nuvarande ståndpunkt och genom att göra jämförelser med andra företeelser och platser. Det som kan sägas idag kan mycket väl ändras, när forskningen kommit längre. Lägg märke till att även jämförelsematerialet oftast är förhistoriskt, och att man fått kunskapen på omvägar genom indirekta slutsatser. Det finns mycket lite forskningsmaterial i frågor som direkt berör Rösaring. Det är endast rapporterna från två hittills gjorda utgrävningar av processionsvägen samt en tidigare kartläggning och studie av labyrinten. Arkeologerna har egentligen hittills bara beskrivit vad man funnit, inte dragit några slut satser. Man väntar på att det skall ges möjligheter till en större undersökning av framförallt den gravhög, som ligger vid slutet - eller är det början? - av processionsvägen. Bilden visar: Processionsvägen mot söder. Den plana ceremonikullen eller gravhögen. Midvintersolståndet 1995-12-22 kl. 12.13 Det följande är ett försök från min sida att sammanfatta vad man hittills kan säga om Rösaring. I den mån det inte framgår av texten vilka källor jag stöder mig på, kan du se det i litteraturförteckningen. Det är lekmannens privilegium att mer fritt få handskas med materialet. Mycket torde komma att skrivas om Rösaring, detta är bara en ringa början. En viktig sak mår bra av att diskuteras och ventileras ur så många synvinklar som möjligt. Först då kan man hoppas finna en något så när objektiv sanning. Rösaring är känt som fornminne sedan den första fornminnesinventeringen gjordes på 1600-talet. Namnet var då Röra Backe (rör=stenröse). På 1700-talet gick platsen under namnet Röraring. Området har på grund av sin speciella karaktär lockat människor till sig i årtusenden. Människor har kommit av olika anledningar. Det framgår av de olika typerna av fornminnen. Man har samlats till begravning redan i tidig bronsålder, vilket fem gravrösen vittnar om. Men här har också varit lek, fest och ceremonier. Det kan den ringformade labyrinten berätta för oss. Här har förekommit högtidliga processioner med musik och dans, med praktfulla vagnar och människor i rituella handlingar, och stora åskådarmassor. Då är det den nyligen upptäckta processionsvägen jag i första hand tänker på. Rösaring har, som du förstår, ständigt varit föremål för människornas intresse av olika skäl. Vi skall därför försöka rekonstruera tänkbara mänskliga aktiviteter på denna kulturminnesplats, från äldsta tider till nu. Refererad litteratur 1984 file:///d /Homesite/download/hembygd/rosa1.htm (2 av 10) [2011-05-07 08:46:50]
Stenålderstid När vi idag blickar ut över åskanten så har vi en storslagen utsikt över Mälaren, närmare bestämt Norra Björkfjärden. Så har det troligen också varit i ett par tusen år, för skogen har aldrig kunnat växa sig hög och tät på sydvästsluttningen av åsen. Jordlagret är synnerligen magert. Skogen växer mycket långsamt, och skulle något träd nere i sluttningen sticka upp över de andra, blir det snart offer för någon stormvind. Inga träd kan i alla fall ha skymt utsikten 1672, för då fanns det en väderkvarn här uppe, och den skulle inte ha uppförts om skogen stått tät vid åskanten. Enligt Salvius upplandsbeskrivning från 1741 kunde man i klart väder kan se tre till fyra mil åt både öster och väster. Troligen har här alltid varit en fri utsikt, som imponerat på människor och lockat dem hit. Rösaring ligger drygt 60 meter ovanför Mälarens yta. Det är den högsta punkten på Uppsalaåsens södra del. Rösaringsåsen var också det första större landområdet i vår kommun som kom upp ur havet för ca 6000 år sedan. Åstoppen var en ö långt ute i skärgården, kanske då och då besökt av stenåldersmänniskor i sina ekstockar, om de nu verkligen vågade sig så långt ut på havet. De bosatte sig inte här, men visst kan vi tänka oss att en eller annan stenåldersflicka eller stenålderspojke tog sig ett dopp i strandkanten strax nedanför nuvarande åsplatån. Bronsålderstid Tittar du uppmärksamt på åssluttningen finner du ett antal fornstrandlinjer i form av väldiga trappsteg. Vid det nedersta trappsteget badade på sin tid bronsåldersbarnen. Då låg strand linjen ca 20 meter över havet, och de bodde med sina föräldrar vid nuvarande åkerkanten nedanför åsen. Det var inte förrän längre fram i tiden, under järnåldern, som man begravde sina döda i närheten av boplatsen. De ca 300 gravarna nedanför åsen är alltså mycket yngre än de uppe vid Rösaring. Det anses numera fastslaget att bronsåldersfolket begravde sina döda uppe på höga berg och höjder. På höjderna hade man också andra religiösa ceremonier. Vid den här tiden var soldyrkan som mest intensiv. Solen dyrkades bl.a. genom att man skred fram i procession och blåste i bronslurar. Vi måste tänka oss att så skedde också här vid Rösaring. Kanske förde människorna fram vagnar med solhjul eller solskivor i processionen, så som man känner till det från utgrävda bronsåldersplatser i Danmark. På andra sidan Norra Björkfjärden ligger Veckholmslandet. Där har man funnit många hällristningar från bronsåldern, och de visar ofta ceremonier av det slag jag nyss nämnt. Bronsåldersmänniskorna, som levde i nära samband med naturen, insåg solens utomordentligt stora betydelse för dem. Inget liv utan sol. Här i Norden, där solen under vintern lyser mycket svagare än under sommaren, kan man särskilt tydligt märka solgudens betydelse. Man firade därför solens återkomst på våren. Man kunde ju tydligt märka att solen gav växtligheten nytt liv efter vinterns dvala. Dess livgivande kraft måste lockas fram med allehanda ceremonier och offergåvor. Det skulle bli stor katastrof, om solens värme uteblev. Solen var den enda gudomen på den tiden, anser många religionsforskare. Processionsvagn funnen på 1880- talet i en mosse vid Dejbjerg i Danmark Bronsåldern var en lång period i vår historia. Sederna och gudsuppfattningen ändrades. Ett mångguderi utvecklades så småningom med särskilda gudar för olika sidor av människans världsuppfattning. Man fick bl.a. speciella fruktbarhetsgudar och kulten kring dessa antog nya former. Sålunda visar hällristningarna runt om i vårt land inte så sällan sexuella handlingar och beteenden hos människor och djur. Kanske var det lättare att åskådliggöra de svårförklarliga växtkrafterna i naturen med bilder ur en mer file:///d /Homesite/download/hembygd/rosa1.htm (3 av 10) [2011-05-07 08:46:50]
näraliggande erfarenhet, nämligen människornas och djurens beteende. Man tror att bilderna och kulthandlingarna har använts för att stimulera fruktbarheten på olika sätt. Labyrinten Ett annat, och mer påtagligt argument för att fruktbarhetskult utövats vid Rösaring, finner vi, om vi närmare studerar labyrinten och allt som kan förknippas med denna typ av fornminne. Labyrinten är uppbyggd av stenar som lagts i ringformiga strängar (ring i Rösaring), så att en sammanhängande väg går genom hela labyrinten ända in till centrum. Man kan alltså inte gå vilse i den, som man vanligen föreställer sig att man gör i en labyrint. I stället tvingas man passera genom samtliga vindlingar, innan man når målet. Och vad är då målet? Vad skall man in i centrum att göra? Ja, det vet man inte så säkert. Den här typen av labyrint är nämligen mycket gammal, och någon fullt dokumenterad kunskap om dess användning och syfte har man inte funnit. Forskningen kring labyrinterna har inte förrän under de senaste åren satt riktig fart, och det finns ett stort antal teorier och förslag till lösningar på problemen. Eftersom labyrinterna har funnits och använts i flera tusen år, kan vi också tänka oss att de använts på olika sätt i skilda tider. Bild ur årsboken Uppland 1956 Beträffande labyrinten vid Rösaring vet vi, att den begagnats av ungdomen för dans och lek. Det har en son till prästen i Bro berättat i en avhandling från år 1717. Labyrinter av det här slaget kallas för övrigt också jungfrudanser, vilket en del ortnamn ännu vittnar om. Särskilt i Finland används den benämningen, och där finns till och med en avbildning med en flicka i centrum. Man har hävdat, att våra ringlekar skulle vara besläktade med labyrinterna. Någon forskare vill tolka våra ringdanser som rester av mera allvarligt menade rituella danser, där en kvinna skulle befrias ur ett fängelse, liksom när fruktbarheten, d.v.s. växtkrafterna måste frigöras efter vårens långa dvala. Men det finns andra fantasieggande fakta kring dessa labyrinter. I Sverige är det särskilt John Kraft som intresserat sig för de nordiska labyrinterna, och han har redovisat olika förslag till tolkningar av deras gåtfulla betydelse. Bild på väggen i Sibbo kyrka i Finland file:///d /Homesite/download/hembygd/rosa1.htm (4 av 10) [2011-05-07 08:46:50]
Labyrinternas ursprung får man söka i medelhavsländerna, men det är med få undantag endast i Norden, som sådana finns bevarade ute i naturen. Den äldsta kända avbildningen finns på en lertavla från 1200-talet f. Kr., funnen i Grekland. I 150 år under tiden närmast före vår tidräknings början avbildades den här typen av labyrinter på kretensiska mynt. Det var ju för övrigt på Kreta, som den mest berömda av alla labyrinter fanns. Men observera att det var en sådan, där man verkligen kunde gå vilse, i varje fall enligt sagan. Hjälten måste ha med sig ett garnnystan för att kunna kom ut igen, sedan den hemska Minotaurus dödats. Mycket intressant är, att det på en avbildning av en labyrint av vår typ särskilt poängteras att Minotaurus finns i labyrinten. De mytiska berättelserna om Minotaurus kan nämligen kopplas samman med vissa teorier man har om den ursprungliga användningen av den här typen av labyrinter. (se litteraturförteckningen). Lertavla från Pylos Grekland ca 1200 f Kr I Italien har man påträffat en vinkanna från 600-talet f.kr.. På den finns avbildad en labyrint av samma tekniska konstruktion som labyrinten vid Rösaring. I anslutning till bilden står namnet Troja. Det är av särskilt intresse, eftersom vår labyrint kallas för Trojeborg, när den första gången beskrivs på 1600-talet. Trojeborgar är också det vanliga namnet i Sverige på denna typ av labyrinter. Vi har faktiskt anledning att känna en viss vördnad när vi står vid labyrinten vid Rösaring. Den är nämligen den enda av hög ålder som finns bevarad i Uppland, och den är en av de få som har 32 stenrader tvärs över, d.v.s. 2 x 16 vallar. Vanligast är 8 eller 12 vallar från centrum och ut. Tyvärr har vår labyrint blivit skadad, stenar har plockats bort. Det har säkerligen skett, därför att man inte sett anläggningen. Eftersom labyrinten är så gammal, har stenarna i stor utsträckning blivit övertorvade. Den var dessutom en lång tid bortglömd och återupptäcktes på 1930-talet. Men för 300 år sedan var den tydligen imponerande, för i "Rannsakningar efter antikviteter" sägs i samband med trojeborgen: "Mycket monumenterligt". På en vägg i Pompeji. Här bor Minotauros "Hic habitat minotauros" file:///d /Homesite/download/hembygd/rosa1.htm (5 av 10) [2011-05-07 08:46:50]
Fruktbarhetskult Finns det något samband mellan våra nordiska labyrinter och medelhavsländernas sagohistoria? Vi får nog ta för givet, att det inte är vi i Norden som lärt medelhavsfolken att göra labyrinter. Idén har kommit söderifrån. Men vad är det som förmått oss att bygga likadana konstruktioner? Det måste naturligtvis vara an vändningen, som lockat till efterföljd. Trojeborgarnas användning är som vi förstått gåtfull. Man kan alltid gissa på någon form av religiös utövning med kultiska riter. De skulle i så fall inte ursprungligen byggts för lek och dans, utan haft en mer djupgående avsikt. Vilka religiösa strömningar har i forntiden varit vanliga och spritts från land till land? Gemensamt för alla kulturer tycks vara, att de någon tid idkat fruktbarhetskult, som tagit sig uttryck i olika former av sexuella handlingar. Sålunda visar vinkannan med sin bild av trojeborgen två mänskliga samlagspar i omedelbar anslutning till labyrinten, vilket skulle kunna tolkas som att den har samband med fruktbarhetskult. Till saken hör, att religion mycket ofta utövas genom kulthandlingar av skilda slag. Från olika tider och olika håll i världen känner man till rituella skådespel, inte minst när det gäller fruktbarhetsdyrkan. Litteraturen i ämnet har många exempel på kultbröllop. Inte minst från vår nordiska dikt- och sagovärld finns prov på heliga bröllopsakter, liksom det finns samlagsbilder på våra hällristningar. Motivet har exempelvis använts av Jan Fridegård i romanen Trägudars land. Fruktbarhetsgudarna Ull och Härn - Ullevi och Härnevi Att det en gång verkligen förekommit fruktbarhetsdyrkan i våra bygder framgår av två ortnamn: Härnevi och Ullevi. Bägge namnen finns på den äldsta kartan vi har över Broområdet. Den är från 1600-talet, men namnen finns med redan i medeltidens jordeböcker. Härn och Ull var två mycket gamla fruktbarhetsgudar, en kvinnlig och en manlig. Slutledet -vi i namnen betyder offerplats eller offerlund. Dessa två gudanamn, eller varianter av dem, uppträder parvis på fyra ställen norr om Mälaren och på åtskilliga andra ställen i landet. Tre av dessa par ligger inom några få kilometers avstånd från en trojeborg. Förutom Rösaring gäller det Enköping och Badelunda utanför Västerås. Trojeborgarna ligger i alla fallen på var sin ås, som korsar Mälaren Härn och Ull dyrkades före den historiska tiden. När man övergav kulten av dem, bosatte sig människorna i deras offerlundar, och gudarnas namn bevarades på så sätt muntligt tills slutligen skrivkonsten konserverade dem. Nya fruktbarhetsgudar tog över, som de från vikingatiden bekanta Frö och Fröja (Frej och Freja). Även de gudarna är kända från två ortnamn i kommunen: Frötuna och Frölunda. Vi ser att fruktbarhetsdyrkan inte är något främmande i vårt kulturmönster. Den levde faktiskt kvar ända in i den kristna tiden, då missionärerna beskrev den. Teorin om fruktbarhetskult vid Rösaring har på ett oväntat sätt fått aktualitet genom den sensationella upptäckten av en kultväg eller processionsväg i direkt anslutning till de övriga fornminnena. Under en kortare tid ca 400 år före vår tidräkning användes labyrinter som en slags logotype på mynten på Kreta Keramikvas från Tragliatella i Italien ca 600 f Kr I labyrinten finner man namnet TROJA file:///d /Homesite/download/hembygd/rosa1.htm (6 av 10) [2011-05-07 08:46:50]
Processionsvägen Rösaring kan sedan 1979 visa upp ett helt unikt fornminne. Det är en processionsväg av något slag. Ingen annanstans i Europa, enligt vad som hittills är känt i varje fall, finns det en så lång väganläggning i anslutning till en begravningsplats eller kultplats. Det är uteslutet, att det skulle röra sig om en vanlig väg. Här finns inga åkrar och fält att transportera saker till eller från. Det är naturligtvis svårigheten att föreställa sig en väg här uppe på åsen, som gjort att man inte upptäckt den tidigare, fastän arkeologer och fornforskare arbetat med området i mer än 300 år. Man kan troligen inte avgöra till vad, och hur, vägen använts förrän hela fornminnesområdet blivit grundligt undersökt. Somrarna 1981 och 1982 gjordes mindre undersökningar för att man ville finna ut vägens konstruktion och ålder. Om någon till äventyrs skulle ha tvivlat på att det var en anlagd väg man sent omsider funnit, så är tvivlen helt undanröjda efter undersökningen. Vägen är 540 meter lång och går i nästan exakt nord-sydlig riktning. På grund av det får man intrycket, att riktningen har en astronomisk innebörd. I söder går vägen in i en ännu inte undersökt jordhög. I norr har man grävt ut grunden till en byggnadsanläggning av något slag. Vägbanan är ca 3,5 meter bred och på bägge sidorna kantsatt med stenar. Väster om vägen går ett grunt dike i praktiskt taget hela vägens längd. På motsvarande plats i öster ligger en rad av mer än 100 gropar med ca en meters diameter och upp till ett par decimeters djup. Undersökningen visade, att vägbanan haft ett översta lager av lera, ca 1 decimeter tjockt. Det gick också att göra en preliminär bestämning av vägens ålder med hjälp av en ofta tillämpad radioaktiv metod. Den går att använda, om man kan finna organiskt material i en arkeologiskt säkerställd lagerföljd. Under lerlagret, där vägen går in under högen, fann man kolrester, troligen efter en skogsbrand som ägt rum innan vägen byggdes. Provet visar, att vägen skulle ha byggts tidigast i första hälften av 800-talet e.kr., således under äldre vikingatid. Kan man nu läsa ut något ur detta om vägens användning? Den frågan kan man inte besvaras tillfredsställande, förrän man grävt ut den hög, till vilken processionsvägen leder fram. Till att börja med visar undersökningen, att vägen leder in under högen, vilket i sin tur talar om för oss, att högen anlagts senare än vägen. Undersökningen säger också, om nu dateringen av vägen är riktig, att vägen inte skulle file:///d /Homesite/download/hembygd/rosa1.htm (7 av 10) [2011-05-07 08:46:50]
ha något samband med bronsåldersgravarna, vilket man tagit för givet innan utgrävningen gjordes. För det tredje hade frågeställningen före utgrävningen också varit, om den förmodade processionsvägen varit byggd för engångsbruk inför en begravning, eller om den använts vid årliga ceremonier. Det kanske också kan ha varit en kombination av de två möjligheterna. Svar på den frågan har man inte fått. Vi kan inte få veta något om det förrän om många år, när hela området kan tänkas ha blivit undersökt. Spekulationer Innan den grundliga undersökningen gjorts kan vi endast spekulera över alla tre möjligheterna. Vi antar först att jordhögen, som vi talat om, är en gravhög. Processionsvägen och byggnadsanläggningen i norr kan då ha använts på så vis, att den döde en tid legat i den norra anläggningen i väntan på att gravplatsen och vägen gjorts i ordning, och medan alla arrangemang kring begravningsceremonien förberetts. Vid en stor högtidlighet har sedan den döde förts till sista vilan. Vi vet inte om kroppen bränts, eller om det varit fråga om en jordbegravning. Eftersom man inte känner till någon liknande gravväg från någon annan plats, bör det i så fall ha varit en synnerligen märklig och högt uppsatt person, som blivit gravsatt på detta nya sätt här vid Rösaring. Det kan knappast ha varit någon hövding på orten, som av den lokala befolkningen beståtts med den unika vägen. Det stora arbetet att bygga vägen och den särskilda anläggningen i norr bör ha varit en angelägenhet för ett mycket större område. Det borde ha varit en kung minst, som blivit begravd här. Men mig förefaller då själva högen vara i minsta laget. Det finns ju många högar, även i vår kommun, som är större. Vi kan också anta att det inte handlar om en gravhög. För detta talar det faktum att högen är helt plan upptill. I kombination med processionsvägen är det då lätt att tolka hela anläggningen som avsedd för upprepade ceremonier av för oss ännu okänt slag. Vid byggnaden i norr kan exempelvis en gudabild ha gjorts klar för att sedan i en procession tillsammans med prästerskapet föras till kultplatsen vid den avplanade högen. Sådana ceremonier är ju kända från många håll i världen och historien. Vid Bredhöj i Danmark finns exempelvis en avplanad hög, som tolkats som en scen för kultiska handlingar, och i den fornnordiska litteraturen finns åtskilliga beskrivningar av sådana handlingar. Vi kommer nu till några omständigheter, som kan vara värda att tänka på när man funderar över processionsvägen. I våra nordiska grannländer har man gjort fynd, som förknippas med processioner som den jag nyss beskrivit; någon processionsväg liknande den vid Rösaring har man dock aldrig funnit. Tillsammans borde emellertid dessa fynd kunna säga oss någonting. Vid utgrävningen av vikingaskeppet vid Oseberg i Norge har man t.ex. funnit en bildvävnad, som var så väl bevarad, att man kunnat rekonstruera den. Bildinnehållet har också kunnat tolkas: man ser en procession av gående och ridande människor och vagnar dragna av hästar. På den ena sitter två personer; möjligen kan de vara bilder av gudar. Vagnar spelade under vikingatiden och dessförinnan ingen som helst praktisk roll. De användes i kulten, och de var rikt smyckade. Sådana Processionsvagn från Osebergsskeppet i Norge file:///d /Homesite/download/hembygd/rosa1.htm (8 av 10) [2011-05-07 08:46:50]
kultvagnar har man funnit både i Norge och Danmark. Med tanke på vad som tidigare sagts om fruktbarhetskult vid Rösaring, är det med stort intresse man konstaterar att just fruktbarhetsgudar är "vagngudar". Om processionsvägen använts för kulten av någon gud, borde således denna ha varit en fruktbarhetsgud. Att man anlagt en väg med en slitbana av hårdstampad lera talar för att vägen just varit avsedd för vagnar. I så fall bör den också ha varit tänkt att användas flera gånger, vid återkommande kultiska ceremonier. Om det gällt en enstaka begravningsprocession borde den döde kunnat föras till graven på en släde, liksom man gjorde med Egyptens faraoner, även långt efter det att man i Egypten lärt sig använda vagnar. När den romerske historieskrivaren Tacitus redogör för germanernas religion, framhåller han särskilt att germanerna inte anlägger tempel som romarna. De dyrkar sina gudar i lundar och heliga skogar, säger han; "det överensstämmer inte med himmelska väsens storhet att vara inspärrade inom väggar". Han påpekar, att gemensamt för alla de nordliga folken är, att de dyrkar Moder Jord (Nerthus), d.v.s. den urgamla fruktbarhetsgudinnan Njord (Njärd), som färdas omkring bland alla folken i en övertäckt vagn. Som tidigare nämnts har processionsvägen mycket nära exakt nordlig riktning. Avvikelsen kan bero på förskjutningen av den magnetiska nordpolen, sedan vägen byggdes. Om det finns ett astronomiskt samband, talar detta också för, att det har rört sig om årligen återkommande ceremonier och processioner här vid Rösa ring. Ännu många fler spekulationer kring Rösaring skulle man kunna göra genom att hänvisa till allt som skrivits om nordisk gudadyrkan. Det kan du roa dig med själv. Läs Tacitus Läs teorin som astro- nonomer lagt fram Strategiskt läge Det är ingen spekulation när jag påpekar, att Rösaring i forntiden låg mycket centralt i Mälaren, mitt emellan Birka och Uppsala. Sjövägen mellan orterna gick på den tiden utanför Rösaring. Numera är farleden sedan länge stängd på grund av landhöjningen, men man fortsatte i århundraden att dra sina båtar över näset som bildats i stället för att fara omvägen runt Stäket. Om det vittnar namnet Draget och resterna av en dragränna, som man ännu på 1920-talet kunde se mellan Kalmarviken och Ullfjärden. Sjöleden måste ha varit aktuell mycket lång tid efter det att själva vattenförbindelsen brutits på grund av landhöjningen. Det skedde före vår tidräknings början. För detta talar att Draget ritats som en öppen farled på Olaus Magnus karta från år 1539, trots att det då gått mer 1500 år sedan sundet upphört att vara ett sund. Hans karta var en kommunikationskarta, och han kallade den Carta Marina, eftersom de långa och viktiga kommunikationerna på den tiden gick längs sjövägarna. Genom att rita ett öppet sund vid Draget ville han markera, att man fortfarande färdades här på hans tid. Han har tänkt likadant vid många andra platser på kartan. På grund av det har han emellertid beskyllts för att sakna alla begrepp om vattensystemen i Norden. Det är inte lika lätt att identifiera kult- och offerplatser som att finna gravfält. I själva verket finns inte så många klart utpekade kultplatser i vårt land. Med en labyrint, troligen från bronsåldern, och en unik processionsväg samt en i övrigt passande miljö bör Rösaring bli en uppmärksammad fornminnesplats i framtiden. När arkeologerna väl har fått göra sin stora undersökning, kanske man slutligen har bevis för riksantikvarien Johan Hadorphs uttalande från 1600-talet: "här har fordom varit mycket offrande till avgudarna". file:///d /Homesite/download/hembygd/rosa1.htm (9 av 10) [2011-05-07 08:46:50]
Rösaringsområdet Inledningsvis berättade jag att hela Rösaringsområdet är en intressant miljö. 1979 gjordes ytterligare en upptäckt i området. Ett tidigare känt gravfält nedanför Rösaring, invid Sanda, visade sig vara en boplats av bronsålderskaraktär. Ett 15-tal s.k. skärvstensanläggningar anträffades. Skärvstenar är skörbrända och spräckta stenar, som användes vid matlagningen innan man hade metallkärl, som kunde sättas direkt över elden. Man hettade upp stenar i den öppna elden. Därefter lades de i en jordgrop tillsammans med exempelvis kött, väl inlagt i stora blad. Över alltsammans lades sedan jord. Efter några timmar var köttet färdigt. Skärvstenar fick man också, när man kokade maten i exempelvis träkärl med hjälp av starkt upphettade stenar. De spruckna och sköra stenarna kastades sedan i avskrädeshögar. Det är alltså de som idag kan berätta för oss om boplatser från tiden före järnåldern. I åkerkanterna strax utanför de många gravfälten nedanför Rösaring hittades på 1960-talet ett 50-tal eldgropar med svartbrända stenar och kolrester. Groparna talar för att boplatserna flyttat längre och längre ner, allteftersom strandlinjen för skjutits nedåt. Det var när man började använda starkare jordbruksmaskiner och började plöja djupare, som groparna upptäcktes. Människorna, som använde kultplatsen uppe på åsen, bodde således vid sjöstranden, där det fanns åkerjord. De döda begravdes i den egna ättebacken, vilket de ca 350 gravkullarna vittnar om, ända tills kristendomen bestämde, att de döda skulle föras till den gemensamma kyrkogården. Som religiös kultplats fungerar Rösaring även i vår tid vid årligen återkommande friluftsgudstjänster. UKF:s startsida Tacitus och fruktbarhetsgudinnan Nerthus Ämnesområden Rapporter Börje Sandén, ur hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro, 1984. file:///d /Homesite/download/hembygd/rosa1.htm (10 av 10) [2011-05-07 08:46:50]