Gunnar "Jocke" Karlsson * 1910 2000 Gunnar är född den tredje maj 1910, i Brofallet mellan Åtorp och Degerfors. Familjen bodde i Degerfors i några år, när pappan arbetade på järnverket. När Gunnar var sju år kom han till Velamshyttan. -Det var en kall februarikväll 1917 och vi åkte med en kolryss. De blå ögonen ser tillbaka. Pappan hade fått arbete som sågverksbas och familjen flyttade in i ett stort hus som stod kvar sedan järnhanteringens dagar på 1700-talet, då Velamssons bodde här. På den tiden hängde en ljuskrona i taket. Den kronan finns kvar än idag, men nu hittar man den i Kvistbro kyrka. Karlssons bodde i två rum och kök på övervåningen. Under dem samsades skogshuggare och en stor familj, däribland ensamma mammor med sina barn. De flesta som arbetade på sågen bodde inte här utan i byarna runtomkring; Sixtorp, Tryggeboda, Fallhyttan, Ängatorp och Saltorp. Många hade långt till jobbet. Gunnar var mycket hos sin mormor och morfar på en bondgård i Värmland när han var liten. Nu byttes den lantliga miljön ut mot den stora arbetsplats som Velamshyttans sågverk utgjorde. Han var inte sen att smälta in i det nya. -Jag lekte att jag hade ett eget sågverk. Körde med mina små slädar och flottade mitt timmer. Vattenhjul ordnade jag också med. Så småningom blev det vildare lekar. -Jag hoppade på timmerstockarna i dammen. Ibland missade jag och föll i vattnet och stockarna slog ihop över mitt huvud. Visst var jag illa ute ibland, erkänner han. Vänstra pekfingret miste sitt skinn när Gunnar gjorde ett experiment med trådrullar och snöre på väggen mellan maskinhuset och sågen. Han klättrade gärna ner i hålrummet i de stora plankstaplarna och det hände att han fastnade. Och en gång när han och hans ett år yngre syster Dagny gav sig ut på isen så brast den och de stod i kallvatten upp till hakorna. -Den gången vet jag inte hur vi klarade oss. Men det gjorde vi i alla fall. Det fanns tre barn till i huset, så lekkamrater fattades inte. Skola varannan dag. Gunnar och hans syster fick gå i skolan i Sixtorp. 35 elever mellan sju och tolv år skulle samsas om en lärare och en skolsal. För att det skulle vara möjligt så delades de upp i två grupper. Varannan dag var de lediga. - Vi hade en bra lärare. Han hette Simonsson och bjöd på kaffe och tårta varje jul. Skolvägen gick genom skogen från Velamshyttan till Sixtorp - på samma stigar som Bergslagsledens vandrare trampar idag. -Jag hade nära till skolan, menar Gunnar.
Värre var det för de barn som bodde borta i Tryggeboda, Gryt och Sirsjön. Dit fick han själv gå ibland, på söndagarna. Eleverna turades om att bjuda hem varandra och söndagsskoleläraren till söndagsskolan. Det var inte bara teoretiskt arbete som utfördes i skolan. När sågverket gjort slut på träden mellan Stora och Lilla Sirsjön, så fick barnen så nya frön. Den skog som står där idag är åttio år gammal och klar för avverkning. Gunnar var nio år när han hjälpte till att så fröna till de blivande träden. Sågverket. Velamshyttans sågverk var en stor arbetsplats. När den gick som bäst runt 1919 var över 20 personer sysselsatta vid själva sågen. De yngsta var bara 15-16 år gamla. Men det fanns andra sysslor också. Gunnars mamma skötte serveringen. Hon cyklade till Ringaboa i Mullhyttan och handlade råvarorna. Arbetsdagarna var långa. Klockan sju ljöd ångvisslan. Skogshuggarna drog ut i skogen och tog fram virket, som sedan flottades till sågverket. På vintern användes arbetshästar och kälkar. Sågverkspersonalen förvandlade stockarna till plankor. Skräpet kolades. Det var en oxe som drog skräpkärran och barnen tittade gärna på när den skulle skos. Det skedde nämligen med oxen hängandes i luften! Det gick inte att undvika sparkar på något annat sätt. Det färdiga virket skickades till Göteborg för vidare färd mot England och andra länder. -Engelsmännen behövde props till sina kolgruvor. Propsen var fyra tum tjocka och två meter långa och användes till att staga upp taket i gruvorna. Handeln med England och andra länder var viktig. När engelsmännen slutade betala för virket de beställt så gick sågverket i konkurs. Det var omkring 1921-22. Plockade blåbär och lingon. För att dryga ut hushållskassan var det många kvinnor och barn som plockade blåbär och lingon i skogen. En gång i veckan kom Oskar Karlsson och hämtade skörden. -Bärfisen kallade vi honom! Gunnar ler glatt. Vi fick tio öre litern. Sen sålde han bären vidare på torget i Karlskoga och Örebro. Gunnar tyckte om att fiska, och på så vis hjälpte han till att dryga ut maten. Det fanns gädda, abborre, laxöring och mört i skogssjöarna. - Och när det hade flottats timmer så samlades mängder av fisk i gölarna. Det var bara att gå dit med en hink och plocka den full med bara händerna! Kräftor fanns det också gott om, och Gunnar fiskade gärna både till familjen och till de höga herrarna på sågen. Annars var sill, kålrötter och gröt vanligare vardagsmat, liksom amerikanskt fläsk och paltbröd. -Vi svalt inte, men barn är ju bortskämda och det var inte alltid man tyckte om maten. Det godaste var paltbrödet som doppades i fett. Och det hårda brödet med sirap på! Gunnars mamma gjorde mjöl av ärtor och potatis. Potatismjölet kokade hon gröt på. -Det blev klimpigt och segt, minns Gunnar med en liten rysning. Pannkaka var festmat, då som nu. Äggen konserverades hela i en glasburk och plockades fram vid festliga tillfällen. Mjölk och ägg var det svårt att få tag på. Familjen hade en ko när Gunnar var lite större, men den stod i sin halva året. Det blev till att byta mjölk med grannen. Men mjölk var trots allt vanligare än öl... -Ja, jag försökte göra öl en gång, minns Gunnar och skrattar gott. Familjen Velamssons hade en humlegård på 1700- talet och jag var där och plockade. Hade på vatten och socker. Men det blev inget gott. Det smakade väldigt beskt.
Tillemans droppar. Mamman fick hoppa in som sjuksyster och behandlade allehanda små krämpor med vad som fanns till hands. Tillemans droppar var bra för förkylning och hosta, dubbla bröstdroppar likaså. Sublimat baddades på såren. Det är ett ämne som finns i kvicksilver. Barnen fick åka och handla ibland. Det fanns en häst som de kunde använda. Affären låg vid Vassen, där det är sommarstugeområde idag. -Vi fick alltid en strut karameller. Var det pappa som handlade så fick han en cigarrcigarett. Familjen saknade de bekvämligheter som finns idag. De hade ingen elektricitet, de badade i en kutting (en halv trätunna) på köksgolvet och de sov på halmmadrasser. - När halmen var ny var madrassen så rund att man rullade av. Och efter någon månad fanns där ingenting kvar. Badet var omständligt. Först skulle vattnet hämtas i brunnen, sedan värmas på spisen och slås i kuttingen. Efter badet skulle vattnet ut igen. Det var ett tungt arbete. Karlssons lämnar Velamshyttan. Efter konkursen dröjde det bara några år innan sågverket i Velamshyttan lades ner helt och hållet. 1923 bestämde sig familjen Karlsson för att flytta till Mullhyttan. Alfred Johanssons såg och snickerifabrik uppe vid sågdammen hade brunnit och pappan fick vara med och bygga upp alltihop igen. Sågen var inte så illa skadad och kunde repareras på plats, men de byggde en helt ny fabrik nere på Selhagsvägen (samma byggnad som JAR Snickerier huserar i idag). Virket hämtade de från häradsallmänningen i Axsjöåsarna, så det var lång väg att gå för arbetarna. Karlssons köpte ett gammalt torp bredvid slakteriet på Selhagsvägen och flyttade in. -Det var så lågt i taket att man nådde upp med handen, minns Gunnar. Men det hängde en elektrisk lampa där! Jag tryckte och tryckte på knappen på väggen för att få den att tändas och släckas. Det var spännande! Mamman köpte kalvränta för en krona av grannen som var slaktare, och gjorde kalvsylta. Pappan byggde om huset med brädor från Velamshyttan. Han var klar 1926. Arbetslivet börjar. 1924 var Gunnar 14 år. Då hade han slutat skolan och fick börja arbeta på heltid. Först var han på sågen i två år, körde spån från ramen och klingan till spånhögen. Sedan blev han hjälpsågare. Högg timmer i Tryggeboda och på häradsallmänningen på Axsjöåsarna. Högg gjorde man på vintern, när sågen stod stilla. Den drog igång igen i mars, och före midsommar skulle allt virke vara sågat. De färdiga plankorna staplades och fick sedan ligga och torka till nästa sommar. På hösten hyvlades fjolårets plankor till väggpanel, lister och golvplank nere i fabriken. Det fanns ett tiotal olika maskiner och Gunnar kunde dem alla. Han fick hoppa in och göra alla möjliga arbetsuppgifter. På så vis blev det lite omväxling. Två av arbetskamraterna på fabriken hette Åke och Rune Johansson. De skulle senare bli grannar alla tre och få uppleva en vänskap som varade i över sjuttio år. Det var Åke och Runes pappa Alfred som ägde sågen och snickerifabriken. När sönerna senare tog över bytte företaget namn till Bröderna Johanssons.
Extrajobb. Det var hög arbetslöshet på trettiotalet, och Gunnar har räknat ut att han haft inte mindre än 53 olika yrken i sitt liv! Flera av dem hade han på fabriken, men han jobbade också extra som taxichaufför, som brödutkörare, i kolmilor i skogen och som privatchaufför och alltiallo hos en garngrossist i Örebro. Taxin var en stor Dodge och det var Erik Stomberg som ägde den. -Vi körde folk till Sannamarken. Det kostade en krona per person. Det fick plats rätt många i bilen när man stuvade in dem, berättar Gunnar. På kvällen blev det kö när alla skulle hem. Bilen fungerade också som brödbil. På lördagarna skulle Hellkvists bröd köras till Karlskoga och säljas till arbetarna på Boforsområdet och på torget. Limporna kostade 25 öre styck, fem för en krona. Så fanns det vita och bruna kakor. De bruna var pepparkakor och kostade ett öre styck, de vita kostade tre öre. Det kunde vara spritsar eller brysselkex. Gunnar körde både åt Bagar-Olle och senare också åt Hellkvist. -Jag körde gravida kvinnor till sjukhuset ena dagen och bröd den andra. Det var noga med att klä in bilen i papper innan man lastade in brödet. Bagar-Olle var en flitig man. Förutom bageriet hade han hand om ett bankkontor. Han deklarerade åt folk, och han var aktiv inom politiken, socialdemokratisk kommunalman. "Det lyser hos Olle" var en vanlig replik om kvällarna. Han arbetade jämt. Garngrossist George Perselle bodde i Örebro men hade sommarställe i Mullhyttan. Under tre somrar arbetade Gunnar åt honom. -Jag var privatchaufför när vi åkte till Tyskland, Danmark och Norge. En gång gick bilen sönder på Öland. Jag fick stanna kvar över natten och se till att den blev lagad. Reparationen kostade 17 kronor, bensinen två kronor och natten på pensionatet 4.25, inklusive mat och dricka. Jag har allt uppskrivet här. Gunnar visar en liten anteckningsbok, där han skrivit ner resorna med "Patron", som George Perselle kallades. Det blev 1000 mil på de tre somrarna. -Han var snäll. Fick han syn på någon fattig längs vägen så bad han mig stanna så att han kunde ge honom eller henne en tvåkrona. Förutom att köra bil fick Gunnar handla mat, diska, tvätta fönster och ta hand om fruktskörden framåt hösten. Jocke, Nicke och Majken. Livet var inte bara arbete. När Gunnar var 14-15 år fick han sitt smeknamn Jocke. Det var i den frikyrkliga juniorföreningen i missionshuset. -Där fanns en flicka som hette Astrid Berg (dotter till Aron Berg i raffelstoppsfabriken). Hon var så söt och alla pojkar var förtjusta i henne. Jag och min kompis Yngve Runnberg också. Vi stred om vem som skulle få tala med henne eller kanske följa henne hem. Taxiägaren Erik Stomberg hittade på att döpa oss efter en serie i veckotidningen Allt för Alla. Serien handlade förstås om Jocke, Nicke och den söta Majken. Varannan vecka var det Jocke som vann dragkampen om henne, varannan vecka var det Nickes tur att vara den lycklige. Förutom mötena på den frikyrkliga ungdomsföreningen så roade Gunnar sig med att spela fotboll, fiska och skjuta kråkor. -Det var skottpengar på kråkor på 20-talet. Man fick 25 öre benparet. Jag bodde ju granne med slakteriet och där fanns det gott om kråkor och råttor i avfallshögarna utanför. Jag lånade pappas hagelbössa och sköt ihop till en biobiljett. Det var ordenshuset som fungerade som biograf. Det hände att det kom för lite folk till föreställningarna och de hotades att ställas in. Då betalade Greve Nordnadler för de osålda biljetterna så att ungdomarna fick se sin film i alla fall. -Han var av adelssläkt och bodde ovanpå järnhandeln. Stod ofta i Ringaboa och eldade i kaminen och pratade med alla som kom för att handla. Han var lite underlig, men snäll. Lite senare hjälpte Gunnar till att bygga idrottsplatsen där skolan står nu. Han var en duktig idrottare och tävlade i bland annat löpning
Huset brinner. Tillbaka till trettiotalet. Gunnar jobbade ju extra som taxichaufför, och en kväll hade han en körning till Folkets Hus i Röfors. Hemma i Mullhyttan uppträdde Kumla Teatersällskap i ordenshuset. Mamma och pappa skulle dit. Pappa stod och rakade sig och mamma hölls vid spisen då någon gick förbi och utropade; Det brinner! Huset stod i lågor och föräldrarna fick brått att få ut möblerna. De kastade ut sakerna genom fönstret, men tyvärr hade de ingenting för sina ansträngningar. Huset brann ner till grunden och ingenting kunde räddas. När Gunnar kom hem och skulle ställa in bilen i garaget mötte han en gammal skolkamrat. -Det var ett elände, sa kamraten. -Vaddå? undrade Gunnar. Hela huset var borta, bara skorstenen stod kvar. Allt var förstört; möbler, fotografier, skolbetyg. När de skulle räkna upp vad de förlorat för att få ut pengar på försäkringen så visste Gunnar en sak alldeles säkert. -Jag hade femtio par strumpor! Dagen innan hade han nämligen räknat sina strumpor. Han jobbade som sagt extra hos en garngrossist i Örebro, och där köpte han ett par strumpor i veckan för en krona paret. -För att mamma skulle slippa laga så mycket... Försäkringsmännen trodde honom förstås inte. Men Gunnar hade ett vittne. -När jag hade räknat mina strumpor så kom Erik Stomberg och frågade om jag kunde ta den där körningen till Röfors. Jag berättade om mina strumpor och bad honom gissa hur många jag hade. Därför visste han precis och jag hade bevis. Efter branden flyttade familjen runt ett tag innan de byggde ett nytt hus på samma tomt som det gamla. Det var 1932, och huset står kvar än idag. Fru Ingeborg. När Gunnar var 23 år träffade han sin blivande fru Ingeborg. Hon var 17 år och bodde i Sörby i Edsberg. Hon jobbade som modist i Lindkvists Modeaffär i Fjugesta. Gjorde bland annat om herrhattar till fina damhattar. Gunnar och Ingeborg höll ihop, och 1938 byggde de det hus som de senare skulle flytta in i. Det huset står kvar fortfarande på Furuvägen sju, och Gunnar bor där än. - Tomten kostade 430 kronor, 25 öre kvadratmetern. Stommen till huset byggdes på anbud för 550 kronor. Alltihop gick på lite drygt sextusen. Hälften lånade vi i Knista Sparbank. Gunnar köpte kolvirke billigt hos Sven Belanders pappa, som var bas för allmänningen och hade auktion i Tingshuset i Fjugesta varje år i november. Av virket sågade han brädor till huset. Han gjorde all inredning själv, med hjälp av grannen Rune och av svärfar, som hade rörfirma i Örebro. Gunnar och hans pappa arbetade fortfarande på snickerifabriken (pappan hyvlade och Gunnar eldade ångmaskinen). Där gjorde pappan fönsterlisterna till det nya huset. Bröllopet stod den 17 mars 1939. Grannen Rune fick låna Konsumföreståndare Zenströms Dodge och skjutsade paret till Edsbergs kyrka. De flyttade in i huset samma dag. Mer arbete. Som nygift var Gunnar alltså fortfarande anställd på snickerifabriken, men det var dåliga tider och de hade inte mycket att göra. För att dryga ut lönen jobbade han med en kolugn i tre års tid. -Jag gjorde gengaskol, till gengasbilarna som fanns på den tiden. Det var förresten en örebroare som uppfann gengasaggregatet. Bäst gengaskol blev det av lövträ. Vid tiden för andra världskriget blev det till att rycka in i det militära. När Gunnar mönstrade första gången på trettiotalet fick han lunginflammation och senare frisedel. -Då fick jag köra Engdahls bil fylld med plywood när jag ändå skulle till Stockholm och exercera. Den var stor och klumpig och jag körde av vägen och ner i en slänt. Jag klarade mig, men lasten blev förskjuten och lite längre fram
gick bilen sönder. Engdahl själv fick ta över och jag åkte tåg till Stockholm. Men när jag kom fram hade jag dubbelsidig lunginflammation och blev sängliggande i tre och en halv månad. På fyrtiotalet gick det annorlunda, och Gunnar fick försvara landet i Karlstad, Karesuando och Kiruna. Ingeborg väntade barn och längtan blev för stor. -Jag vantrivdes där uppe i Karesuando. Det var många som fick lappsjuka. Jag hade lån på huset och måste hem och göra en avbetalning. När jag inte fick det så ringde jag hem till en kompis och bad honom ordna med betalningen. Han hörde inte alls vad jag sa på den dåliga fälttelefonen, men jag spelade teater och låtsades att varken han eller någon annan kunde ordna det hela. Då fick jag äntligen min permission och fick åka hem i sex dagar. Visst kändes det bra att komma hem till Ingeborg, men Gunnar fick dåligt samvete över sitt tilltag och kunde inte riktigt njuta av ledigheten. Ändå drog han sig inte för att "få lunginflammation" när han kom tillbaka till Karesuando. -Det var ovanligt många som var sjuka... Vi fick bo i nomadskolan. Spelade kort och åt bullar hela dagarna. Men kapten kom på oss, så det var bara att gå tillbaka till arbetet. Gunnar har inte mycket till övers för värnpliktstiden. Han såg finska familjer fly över älven med korna i släp bakom ekorna. Byarna brann där på andra sidan, och den finska befolkningen bytte till sig tvål och kaffe mot sprit. -Jag har aldrig tyckt att det är rätt att slåss med bössor och patroner. Därför blev jag inte ledsen när jag utnämndes till den som fuskat och dragit sig undan mest av alla. Det var ju löjligt, vi byggde skyddsrum och vägspärrar där uppe i närheten av treriksröset. När jag frågade vart fienden egentligen skulle kunna tänkas komma ifrån var det ingen som kunde ge mig ett bra svar. Gunnar var ju yrkeschaufför men i det militära blev han bara andrechaufför. En trädgårdsmästare blev ordinarie... -Där ser man hur det fungerar, konstaterar han. Hemma i Mullhyttan jobbade Ingeborg på Konsum. Hon kunde byta till sig köttkuponger mot mjölkkuponger och klarade sig bra. Gunnar bytte cigaretter mot vakter, så att han kom ifrån värnpliktslivet så mycket som möjligt. 1944 föddes dottern Kristina. Gunnar slutade på fabriken och tog i stället över svärfars rörfirma. I trettio år var han rörmokare, ända fram till pensionen 1975. Närkestomten. Ingeborg slutade göra hattar. Det var helt enkelt inte inne med hatt längre. Men hon var konstnärlig av sig och var tvungen att göra någonting med sina händer. Hon gick över till hemslöjd och uppfann den fortfarande så populära Närkestomten, en liten trätomte med enkla former och fötter som gör att den kan stå i olika ställningar. Hon gjorde broscher av franskbröd också. Bearbetade brödet med fingrarna till en mjuk massa, färgade och formade till blommor och annat. Hon arbetade dessutom som expedit på Konsum under en tid. Ingeborgs liv blev alltför kort. Endast fyrtio år gammal dog hon i giftstruma. Dottern Kristina var tolv år då, och hade precis kommit in på flickskolan i Örebro. Stina Gustavsson, som nyligen blivit änka, kom för att arbeta som husföreståndarinna. Efter några år stod det klart att hon var en kär vän, och hon levde ihop med Gunnar tills hon dog. Även Kristina fick ett kort liv. Dog bara fyrtio år gammal i cancer. Barnbarnet Krister var Gunnars ljus i tillvaron.