Gustava, du drömmer! av Ann-Luise Bertell

Gustava, du drömmer! av Ann-Luise Bertell Personer: GUSTAVA TROTZIG, 1870-talet MODERN, 1870-talet SARA, 1870-talet MÄRTA, 2009 MARGETA, 1670-talet

SCEN 1 Jaha, ni är redan här. Ursäkta mig, jag är lite försenad, eller jag tänkte att ja men nu är ni här. Rafael. Öppnar Rafaels dörr och talar några ord med honom. Man hör hans röst. Alldeles strax. Ja, vi börjar väl då. Varmt välkommen till denna litterära soaré här på Kyrkoesplanaden. Jag kommer att framföra några dikter och så kommer min man att berätta om sin forskning och läsa ur sin bok som kom ut 1876, Finland och mörkret, häxprocesserna i Österbotten på 1600-talet. Det är min man, Rafael som ni förstås alla är här för att träffa. Han sitter och skriver där inne i sitt arbetsrum. Han meddelade att han bara skulle slutföra det han höll på med, han kommer snart. Förlåt frun, men teet är inte klart, sa ni inte att de skulle komma först Det är bra, Sara. Tack så mycket. Och byt till serveringsdräkten. Ja ursäkta mig, det här är min hushållsassistent, som det visst heter nuförtiden. Sara försöker säga någonting. Det är bråttom, förstår du. Gå genast och börja med teét. Sara går ut. Välkomna hit till vår lilla enkla våning. Rafael kommer strax, han är bara lite frånvarande då han skriver. Ni vet, han går så helt upp i sitt arbete, kan inte tänka på någonting annat. Men snart dyker han upp här med sitt lurviga huvud. Han hinner knappt träffa sin barberare, fast jag har bokat tid åt honom. Tänk att utan Rafael skulle alla gamla trollramsor ha gått förlorade för eftervärlden. Tänk en sådan förlust, utan Rafael skulle Finlands folk inte känna till sin egen grymma svarta historia. Nåväl, var var jag? Ja, tee t naturligtvis. Sara! Sara kommer. Ja frun. Hur går det med tee t? Bra. Jaha? Det kommer snart. Sara tänker gå igen. Vi har inget socker här, du har glömt sockret. Ja frun.

Låt det inte upprepas. Då kommer jag inte att vara nådig mot dig. Förstår du vad jag säger. Ja frun. Sara går. Ja jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Ibland inbillar jag mig att hon glömmer saker bara för att förarga mig. Jag är antagligen lite trött. Det blev ingenting av min vila i dag på eftermiddagen. Jag hade så mycket att stå i då ni skulle komma hit. Går fram till Rafaels dörr. Först då vi träffades, Rafael och jag, ville han bli sagoförfattare. Han skrev också riktigt trevliga sagor, men så skickade han en saga till den här Topelius, ni har säkert hört om honom, som alla höjer till skyarna. Jaha. Vi kanske måste börja utan honom. Sara! Sara kommer inte. Sara! Ska jag hämta repet! Sara! Ursäkta mig, vi måste vänta. Hon är så dålig på att göra upp eld. Ja, ni ser hur jag har det. Sara kommer in och börjar servera thé. Var har du hållit hus? Börja genast med teserveringen. Det är någonting som jag har i luftvägarna, någonting som inte går att hosta upp. Det piper då jag andas. Hör ni?. Jag måste sova med tre kuddar under huvudet och ändå har jag svårt att få sömn. Ofta ligger jag vaken till långt efter ett på natten. Och jag vaknar kring femsnåret av att jag hostar så förfärligt. Ni kan tänka er att jag inte känner mig särskilt utvilad. Paus. Gustava har inget mer att säga. Kanske medan vi väntar, jag kunde ta och läsa ett stycke ur Rafaels bok? Det vill ni säkert, det skulle han ha gjort själv också och då kan jag säga att jag redan har läst ett stycke då han kommer. Går fram till hans dörr och knackar uppfodrande. Rafael! Nu börjar vi! Han är som besatt av sitt arbete kan man nästan säga. Det är de facto det enda han bryr sig om. Eller nästan. Vi har en dotter, Sofia, henne brukar han samtala med på söndagseftermiddagarna. Då hon är hemma naturligtvis. Hon studerar vi läroverket i Uleåborg. Rafael är en modern far och vill att hans dotter ska studera.

Men nu ska jag inte dryga ut er tid, nu kastar vi oss över kvällens ämne. Häxförföljelserna i Österbotten på 1600- talet. Och i min hand har jag boken Finland och mörkret av min käre make Rafael Trotzig. Och nu ska jag hans hustru läsa ett litet stycke, som jag hoppas till er förnöjsamhet. Så fort Rafael kommer så tar han över. Hon läser. Då kristendomen vann fotfäste i de germanska länderna bestämde prästerna att folkets gamla traditioner var djävulens styggelse. Var inte så klumpig, Sara. Nej frun. Ja ursäkta, jag ska fortsätta. Den urgamla tron på trolldom ställdes då i sammanhang med tron på djävulens makt och trollpackorna ansågs kunna med djävulens hjälp bringa fördärv och skada över både människor och djur. Men om redan detta gjorde förbundet med djävulen straffbart ur världslig rättssynpunkt, ansåg sig kyrkan ha ännu större skäl till kamp mot djävulen och hans anhang därför att han sökte vinna människornas själar. Sara, nu får du skynda dig! Gästernas halsar är torra och deras magar bara knorrar efter kakor. Ja frun. Jag ska läsa stycket till slut. Härav fick häxprocesserna sitt upphov, denna hemska av kyrkans djävulstro framkallade sjukdom, som i mer än 300 år höll Europas folk i en förföljelse och mordgalenskap utmynnande yrsel. Detta är alltså bara inledningen till hela verket. Boken är hela 152 sidor. Rafael signerar den sedan efter soarén, åt alla som vill köpa den. Men nu ska vi njuta av vårt té. Paus. Ursäkta mig, ett ögonblick. Går fram till Rafaels dörr. Käre lille Rafael, dina gäster väntar. Rafael? Ska du inte komma och dricka té med dina gäster? Kan jag komma in ett ögonblick? Hon får inget svar. Vänder sig till publiken.

Jag hoppas ert té är till belåtenhet. Sara, jag ska också ha té, vart är du på väg? Ursäkta frun, jag mår så illa, jag tror jag måste kasta upp. Din lögnhals. Kom genast och häll upp en kopp åt mig. Sara rusar ut med handen för munnen. Allt måste man göra själv. Till och med hälla upp té. Och lägga i sockret. Och mjölken. Men jag hade lovat Saras mor, förstår ni, en avlägsen släkting till mig, faktiskt. Mycket avlägsen, men vad kan man. Rafael var inte särskilt förtjust i arrangemanget, nej, ja, ska jag vara ärlig så avskyr Rafael Sara. Det är bara tack vara mig. Men, som ni märker, jag börjar ge upp hoppet. Som nu till exempel, hon skämmer ut mig inför er alla. Jag hoppas att téet ändå smakar någorlunda. Ja, vädret kunde vara lite varmare eller vad säger ni?

SCEN 2 Öppnar en dörr och är på väg in i rummet. Det är inskjutet och utskjutet med trollskott och bobbskott och allt de skjutit skjutit är, emellan himmel och jord Mor. Gå genast och lägg dig. Jag är upptagen. Men Gustava, jag såg en syn. Gå och lägg dig, har du tagit din medicin? Jo, och då såg jag synen. Jag har gäster, jag har inte tid, gå och lägg dig. Emellan sol och jord, mellan gård och grind. Hvi ska jag inte här stå? Sluta genast med det där. Om Rafael kommer, och det kan han göra vilken minut som helst, då vet du hur arg han blir. Han avskyr då du pratar sådär, det vet du. Mor. Nu ber jag dig för sista gången. Gå och lägg dig. Det var inte mitt fel, jag vill att du ska veta det. Far bara låg där en dag Och nu kommer han efter mig, han är på väg uppför trapporna. Nej och åter nej. Gå och lägg dig. Men jag vill inte vara ensam. Gå och lägg dig. Jag skickar upp Sara till dig, så kan hon sitta bredvid dig. Jag behöver ett ormskinn mot svullnaden i kroppen. Det där är bara inbillning alltihopa. Modern går bort.

Mina kära vänner, jag är så ledsen för avbrottet. Det var en incident, inget att bry sig om, bara att lägga åt sidan och gå vidare. Jag kan läsa lite till ur boken? Hon läser. Den egentliga kyrkliga legaliseringen bla bla bla påvlig bulla 1484 och bla bla bla den beryktade handboken för häxprocessernas bedrivande bla bla bla Malleus Maleficarum. Okunnigheten, råheten, vidskepelsen, hämndlystnaden och alla mänsklighetens lägsta passioner hade här det vidsträcktaste spelrum och kunde vara säkra att aldrig förfela sitt byte. Och ja, bla, bla bla det räcker kanske? Så skriver han alltså, min käre Rafael. Han är inte så stor till växten, inte alls, inte någonstans. Han är spänstligt bygd, som han brukar säga om sig själv. Han äter inte så mycket heller. Och dricker tydligen inte längre ens té. Men hans hjärna är stor. Fast hans huvud ser väldigt litet ut. I proportion till kroppen, menar jag. Men han har ett stort hår. Och han är så snäll så. Ibland är han till och med lite, ja, vad ska jag kalla det, ömsint. Fast vi har varit gifta i många år. Men de senaste åren har det inte hänt så ofta, verkligen inte. Nåväl. Nu ska jag inte tråka ut er med mina anekdoter ur det privata livet. Jag måste kanske berätta det för er, min mor, den stackars människan, hon är inte riktigt frisk. Ja, ibland är hon hur klar som helst, men det blir mer och mer sällan. Om hon kommer in igen, bry er för Guds skull inte om vad hon säger. Det kan komma precis vad som helst ur hennes mun, precis vad som helst Går mot Saras dörr för att ropa på henne. Sara! Var är hon, varför kommer hon inte?

SCEN 3 Märta kommer in. Jaha, så ni är här? Vad för ni här? Jag? Jag bor här. Jasså. Jaha, förstås. Vilken väg kom du in? Jag kom in via köket. Jasså på det viset, har Sara lämnat dörren öppen nu igen, vi har visst inte presenterats? Jag är Märta. Jasså Märta, ett så vackert och säreget namn, vill du inte ta plats, är du insatt i dagens ämne, häxförföljelserna i Österbotten på 1600-talet? Ja, jag har hört någonting om det, att det skulle ha hänt, jag är egentligen här i ett annat ärende Verkligen? Jag skulle egentligen ha en visning Verkligen? Märtas mobiltelefon ringer. Gustava blir mycket rädd. Ja hallå. Nej, men vänta vad säger du? När? Ja det kan hända. Jag kan återkomma, jag är lite upptagen just nu. Jag reser till Schweiz nästa vecka. Jo.Okay. Hej. Förlåt så hemskt mycket Märta, men kanske ni kan flytta på er, jag håller på och underhåller gästerna under tiden som vi väntar på Rafael, jag läser ur hans bok. Jag vet ju var köket ligger. Ja, jag beklagar, men så går det till i det här huset.

Märta svarar i telefonen. Går samtidigt ut. Gustava är mycket oroad över hennes besök. Ja förlåt, men ibland är det som om jag inte riktigt är mig själv. Jag måste ta några droppar lugnande kamfer. Ett ögonblick bara. Jag vet inte riktigt vad det är med mig, jag hör vissa saker som jag inte säkert vet, och ibland ser jag också saker och människor, men det gör vi väl alla. Det är ingenting att bry sig om, brukar jag tänka, jag börjar också vara lite till åren, och jag har mycket att tänka på. Det brukar jag tänka är nog det värsta problemet, jag har så mycket att hålla reda på hela tiden, den ska göra det och den ska göra det och den ska hit och den ska dit och det och det ska göras och ja, ni vet. Inte konstigt att man blir lite yr. Tar fram kamferdroppar och lägger på en sockerbit. Stoppar den i munnen och njuter. Och jag med min hosta också. Hör ni hur jag hostar?

SCEN 4 Modern kommer in. Jag ser väl var den gumman står, som min ko har förspillt. Hon står på hetan häll, hon ska levande på jorden spricka, innan sitt och solskott. Sluta genast med det där tramset. Vad vill du? Jag är så rädd. Jag kan inte sova. Jag känner att det närmar sig. Natten kommer. Mörkret. Börja inte med det där nu igen. Här har jag en liten enkel thébjudning och du, du springer här hela tiden. Varför kan du inte bara gå in till dig och stanna där? Jag blir så rädd då du läser ur den där boken. Men gå då till ditt rum. Jag står inte ut med att vara ensam. Jag kommer in till dig lite senare. Då gästerna har gått. Men kan jag inte få sitta här och lyssna. Bara sitta stilla och lyssna. Snälla. Nåväl. Men håll då tyst. Och lägg en pläd över dina fula fötter. Jag kan inte se på dem. Jag står inte ut. Tänk på våra gäster. Uh, så långa dina tånaglar är. Har Sara inte klippt dem på länge. Uh. Jag måste säga till henne. Allt måste jag ha hand om. Rafael! Nu går det väl ändå för långt. Vad är klockan. Vi har hållit på här i femton minuter. Sara! Sara kommer in. Där är du, äntligen! Var har du hållit hus? Gästerna vill ha mera thé. Ja frun. Jag hämtar tekannan. Ett ögonblick bara. Ta nagelsaxen med dig. Du måste klippa mors tånaglar. De ser ut som klor.

Snälla frun. Inte idag. Nu räcker det. Jag kan inte godkänna att du bjäbbar emot mig. Men snälla. Jag känner mig så svag idag. Hämta nagelsaxen. Ja frun. Sara går. Håhåjaja. Håhåjaja. Tyst! Jag visste det. Vad? Att du inte skulle kunna vara tyst. Varför är du så elak mot mig? Därför att jag är trött. Kan ni tänka er, under de 20 år vi varit gifta Rafael och jag, har jag verkligen gjort vad jag kunnat. Jag har sett till att han fått blodig biff på söndagseftermiddagarna och strömmingslåda på fredag kväll. Och ärtsoppa och slottsstek och rödbetsbiffar. Och äppelpaj om han haft lust med det. Och paté. Jag har tagit hand om hans kläder och haft överseende med hans små böjelser. Jag har fött honom en klipsk dotter. Jag har uppfostrat Sofia efter bästa förmåga och gett av min moderskärlek. Och dessutom tagit hand om dig, ditt gamla spöke. Vad kan jag mera säga? Jag sover inte på nätterna. Det svindlar i mitt huvud. Och Rafael har suttit i sitt rum, det största i hela lägenheten och skrivit på sina små texter.

Här är mera thé frun. Tack. Jag fick inte ens vara med då han fick sin doktorshatt. Han sade att fruarna inte var bjudna, men jag fick veta efteråt att det var en lögn. Han doktorerade och jag fick inte ens vara med. Jag passade inte in bland alla hans lärda vänner, han var säkert rädd att jag skulle skämma ut honom. Säga någonting opassande eller inte tillräckligt intelligent eller bara skratta för högt. Mår frun dåligt. Kanske vi borde be gästerna... Ja, jag vet. Mitt skratt är högt och gällt på något sätt. Som en skrattmås. Frun... Klipp hennes naglar. Här? Jag skyllde på min yrsel, det var många som hade saknat mig. Klipp hennes naglar, eller så blir det vindskammaren. Jag vill se dig göra det. Men era gäster? Gör som jag säger nu bara. Men ska jag inte hälla upp mera thé. Nu lyder du, för en gångs skull! Sara klipper Moderns tånaglar. Santa Wahlborg hafver kommit gångandes med himmelrikets nycklar, så slog hon ulf på tand och björn på klo, får du aldrig mer av mig än jag vill giva dig.

Nåväl, snart är ännu en dag till enda. Borde ni inte låta gästerna gå hem. Rafael är lite... Tala inte om honom. Vi kan tala om någonting annat. Vad vi vill. Jag har innerst inne alltid tyckt att han är burdus på något sätt. Med allt det där håret. Ni skulle se hans huvuddyna, då han har vilat middag, den är full av hårstrån. Nu när han håller på att tappa det också. Rafael skickade en av sina sagor åt Topelius en gång, men Topelius tyckte inte om den. Han skrev ett artigt brev tillbaka. Och Topelius som är så känd. Jag tyckte inte heller om sagan. Men Topelius skriver stämningsfullt, tycker inte ni det också? Vet de om, sanningen, att det är du och jag som... Vad har jag sagt! Vi talar inte om det där, kommer du ihåg det, mor. Men om nu alla är här för att få veta någonting, då har de väl också rätt att få veta någonting Sluta nu, vi måste kunna tala om något annat. Klorna är ett släktdrag. Nej, usch. Förlåt mig. Se på mor. Det är uppenbart att hon inte skulle ha fått behålla livet. Och inte skulle du heller klara dig. Vad menar ni? Tror du inte jag vet. Vad menar ni? Spela inte dum. Jag håller nog ögonen på dig. Jag vet vad du är ute efter. Men det ska du inte lyckas med förstår du, ditt lömska stycke. Sara rusar ut. Ja, ja, spring iväg bara, hon tål inte höra sanningen. Vem gör det? Du? Gå på ditt rum, innan jag klipper tårna av dig. Nej, snälla Gustava, inte vara dum nu, det gör så ont.

Du vill till dårhuset, är det så? Nej snälla, jag gör vad du vill. Gå då på ditt rum och stanna där. Modern går ut. Jag måste ha något stärkande, något stärkande. Tar en klunk direkt ur kamferflaskan. Såja. Såja. Gustava. Allt är bra, allt är lugnt. Min barndom var hård, ni vet, jag hade flera syskon och vår far, han dog ung och sedan hade vår mor... nej, nu ska jag verkligen inte börja tala om mig själv. Jag är obetydlig i det här sammanhanget, jag är bara en liten länk i en lång, lång kedja. Min uppgift är bara att hålla ihop, eller hur? Tar en klunk till. Rafael var som en skänk från ovan, från början, alla var så glada över att han ville ha mig, ingen trodde att jag skulle göra ett så gott gifte. Och jag var förstås också glad. Men sedan så gick dagarna och åren och Sofia föddes och blev äldre och dagarna rusade förbi och blev så lika och så enahanda. Nåväl. Var var jag. Tar fram boken och har ingen aning om var hon är.

Jag har alltid vetat att det fanns trollkunniga i vår släkt, vi har alltid vetat det. Jag gjorde några resor, till Vörå, lite efterforskningar, tänkte att jag skulle skriva ner allt för att det inte skulle glömmas bort. Men sedan behövde Rafael ett område till sin avhandling och då, ja, eftersom jag ändå inte hade tid att skriva så... Jag nämns inte alls, inte ens i slutet då han tackar sina medarbetare. Men det var säkert bäst. Jaha, vad ska fortsätta med? Sara! Nej. Det är väl dags för en liten dikt! Nu är det dags för en dikt. Ett ögonblick. Så alldenstund huskvinnan Margeta Sigfridsdotter själv tillstått sig med sina okristliga resor till Blåkulla Margeta kommer in. Gustava känner hennes närvaro. Nej, jag fick fel papper, ursäkta mig ett ögonblick

SCEN 5 Margeta kommer in. Margeta: Margeta: Margeta: Margeta: Margeta: Margeta: Vem är ni? Jag är Margeta. Då har ni kommit fel. Jag är helt säker på att jag är rätt. Vi är släkt på långt håll. I rakt nedstigande led. Ett ögonblick, jag ska leta efter dikten. Här.. Läser. Satan hava tjent och ej heller neka kunnat... Nej ursäkta mig. Det var visst fel igen... Men Gustava, vill du inte att dina gäster ska få höra min historia? Här är den ja. Kyrkoherden herr Christierns son Sigurdum, nej. Ursäkta mig så hemskt mycket. Varför nämns jag inte i Rafaels bok? Jag som är din släkting? Han valde bort dig, han ville inte att det skulle komma fram. Vad? Att vi var släkt. Men ingen var häxa, alla var oskyldiga, enligt Rafael. Här är dikten, skriven av mig Gustava. Försöker utantill. O ve att världens skändligt smutsgrå bild ska fräta även din pupill som pesten, nej jag minns inte.

Margeta: Allt började med att Gustav, mitt barnbarn gömde undan min kniv. Han hade sin lekkamrat med sig, Sigurd, som var prästens son. Jag kom på dem och svor ve och förbannelse över dem. Det var min kniv som jag använde då jag avnavlade barnen. Jag har aldrig kunnat tygla min tunga, det blev min olycka. Prästens son fick en sjukdom strax efter och dog. Man sade att det var mitt fel. Nu räcker det. Det är kamfern, för mycket kamfer. Nu måste vi avbryta detta, men tack ska ni ha alla för att ni kom, Rafael men var tyvärr förhindrar att komma på grund av att han hade fått ett gallstensanfall... Margeta: Margeta: Margeta: Margeta: Så kom det sig att prästen pratade med Gustav och han ljög ihop en historia om hur vi hade flugit på en ko till blåkulla. Gustav var så vidlyftig att han nästan flög. Och Badstugu-Kaisa brukade berätta sådana historier. Och det är klart vi tuggade på den där örten, vad heter den nu igen Bolmört. Ja just det, bolmört. Och då kändes det som man flög. Prästen anklagade mig för att vara en häxa, det hjälpte inte vad jag sa. Jag hade hört om att man till och med bränt upp kvinnor på andra ställen men jag trodde inte att det skulle hända i Vörå, jag försökte verkligen förklara att jag aldrig varit på Blåkulla och att jag aldrig träffat den onde. De hotade med att bränna upp lilla Gustav också om han inte höll fast vid sin historia och jag, ja, de hade de där handklovarna, alla min naglar blödde. Jag bekände. Jag kunde inget annat. För min del var det förbi. Men jag räddade min Hilda och Gustav. Jag svor på att de inte varit med mig, att de inte visste någonting om mig och mina förehavanden med den onde. Jag räddade dem. Jag var gammal och hade svårt att gå själv, det gjorde ingen skillnad med mig. Men om Hilda hon hade alla barnen, inte bara Gustav. Det var många som hade barn. Ty kunde ej nämnden bemälte Margeta ej från döden värja Vad säger du? Det är domen, din dom. Jag hittade protokollen. Jag stod där i kyrkan och de läste upp allt det där. Det var som en dimma. Och sedan tvingade de mig att gå långt, ända till den där kullen utanför byn, fast jag knappt kunde. Och sen, ja, jag minns inget mera. Jag såg elden, jag minns att jag såg elden. Vi var fem på samma gång i Vörå.

Paus Margeta: Gustava blundar. Det är din sak att se till att jag inte glöms bort. Margeta går ut.

Mycket gott thé eller vad säger ni. Jag hoppas att ni inte känner er besvärade på något sätt, att ni ändå trivs här hos oss. Jag minns inte var jag var, men det spelar kanske ingen roll. Hoppas att ni inte har haft några obehagliga upplevelser här, ni vet vad jag menar? Nåväl. Jag tolkar er tystnad som att ni har det bra. Rafael är en mycket upptagen man, han kanske inte kommer att komma överhuvudtaget. Och ska jag säga ärligt så spelar det kanske ingen roll.

SCEN 6 Märta kommer in. Det tar en stund innan Gustava upptäcker henne. Till publiken. Åh! Är det ni igen. Jag trodde att ni hade gått redan. Nej, jag är här, har jag missat något? Nej, inte något av större vikt. Var så god och sitt ner. Eller var så god och gå. Thébjudningen är ändå slut vilken minut som helst. Känner jag er från tidigare? Ni verkar bekant på något sätt? Jag är Märta. Jag är släkt i rakt uppåtstigande led. Jag måste ta lite medicin. Har ni inte gått hem ännu? Jag sa väl att det var slut här? Ja, vädret kunde vara lite bättre, eller? Jag håller på att bli tokig och ingen förstår mig. Det där låter bekant på något sätt. Jag vet inte riktigt, det är en sak som jag skulle vilja För all del, ta god tid på dig. Märtas mobiltelefon ringer och Gustava blir jätterädd. Ut ur mitt hus med den där pipande varelsen. Vad är det där för ett påfund. Nej, förlåt, jag stänger av den. Sådär. Jag måste tala med någon, ni är den enda som kan förstå mig. Tro det? Jag kan inte tala med någon annan. Nåväl, börja bara, jag är redan upprörd så det räcker. Jag skilde mig för jag var så otroligt trött på min före detta man. Vi har två barn ihop. Det fanns inget kvar i det förhållandet, vi hade fastnat. Men så träffade jag en ny. Han heter Stefan. Vi arbetade på samma arbetsplats, en stor mäklarfirma, vi hade en del resor ihop och så gick det som det gick. Han passade mig bara så mycket bättre, jorden liksom skalv, om du vet vad jag menar.

Nej. Men sen hade han också ett barn. En pojke som heter Kevin och är tre år. Och det är inte lätt för mig det här, men jag hade så svårt med Kevin. Åt publiken. Ni borde nog gå. Ni kanske inte står ut med det här. Jag och Stefan var så lyckliga, jag var så förälskad, jag gick runt och log hela tiden. Men Kevin Vi hade honom varannan vecka, och hela den veckan gick ut på att dalta med Kevin. Han kunde inte göra någonting själv, han ville inte leka, han kunde inte somna själv, han bara gnällde och grät hela tiden. Och Stefan kunde inte sätta några gränser alls. Han har dåligt samvete förstås, men nog måste barn ha gränser. Och så en dag, då jag helt enkelt fick nog, han hade gnällt och hållit på hela dagen, ingenting som jag gjorde dög någonting till. Och på kvällen började han bara störtgråta då jag sa åt honom att äta upp maten. Jag tog Kevin och la in honom i bastun och sa att nu stannar du där tills du slutar gråta. Men han slutade inte, han brukar sluta men den gången slutade han inte. Han gav sig aldrig utan skrek bara högre och högre och till sist gick Stefan efter honom. Jag är ledsen, det var inte meningen så här. Men vad kunde jag göra? Jag försöker eller försökte åtminstone, tycka om honom, men det gick inte. Jag förstår om ni har svårt att förstå det. Ursäkta mig. Jag vet inte vad det är med mig... jag måste dricka lite vatten. Ursäkta, jag är lite trött. Vänta, jag måste få fortsätta. Förra veckan då Stefan var på arbetsresa så lekte barnen ute på gården, det gick ovanligt bra, jag kunde laga mat i fred uppe i lägenheten. Mina barn är ju större så jag lät dem hålla ögonen på Kevin. Och sen kom de upp och äta och jag gav dem äpplen till efterrätt. Jag kände mig som en god mor. Men mitt i allt så fastnade en äppelbit i halsen på Kevin, han fick inte luft och jag gjorde allt vad jag kunde. Jag höll honom upp och ner, jag slog honom på ryggen, jag tog det där greppet, vad det nu heter... jag gjorde allt. Och ändå, Kevin klarade sig inte. Åh kära nån.

Jag gjorde allt vad jag kunde. Stefan är helt förstörd, Kevin var hans allt. Han sparkade genast ut mig och mina barn, vi fick inte ens komma på Kevins begravning. Och det var rätt åt mig. Stefan kunde jag förstå, men nu har alla andra börjat undvika mig, folk går över till andra sidan gatan då de möter mig, de hälsar inte längre på mig, de viskar med varandra, alla tror att det var jag... Kära nån Säg att det inte var jag, ni måste säga att det inte var jag. Det var inte du. Det var mina tankar, mina tankar som var så onda. Det var ändå inte du. Men är det någonting som vi har i släkten, något drag, någonting som inte försvinner? Onda tankar betyder ingenting. Det är handlingarna som räknas. Men vad ska jag då göra? Vad gjorde du? Vad menar du? Hur levde du ditt liv? Som alla andra. Det var mitt misstag. Jag är en liten, ynklig människa.

SCEN 7 Modern har kommit in. Var hon här nu igen? Jo. Gustava, du drömmer. Nej. Du blir mer och mer lik mig. Nej. Paus. Sara väntar barn. Vad menar du? Det måste du väl ha sett? Hennes blekhet, hennes runda mage under förklädet? Du bara inbillar dig. Nej. Du är bortkollrad, ingen att bry sig om. Och vet du vem som är barnets far? Tyst. Du vet väl vem som är barnets far? Tyst. Gå på ditt rum.

Det är din egen underbara, äkta Sluta! Du bara hittar på för att förvirra mig, men jag tror dig inte. Gustava, du drömmer. Jag har fått vara tacksam. Och du vägrar att se sanningen i vitögonen. Och det påstår du att du gör? Nej, men jag har i alla fall sett, det har inte du. Jag har också sett. Vad har du sett? Jag har sett det, ända sedan hon kom, hur han såg på henne, hur hans blickar drogs till henne då hon gick genom rummet, hur hon sken upp då han kom in. Jag såg det från första stund. Och jag har hört dem. Sent på kvällarna och tidigt på morgnarna, då de tror att jag sover. Jag kände mig likgiltig, var nästan bara lättad. Men naturligtvis borde jag ha kört iväg henne, eller skaffat henne en annan plats. Kanske i Nykarleby. Men samtidigt blev du bara sjukare och sjukare. Jag ville ha någon Jag står på en helig jord emellan den välsignade sol. Jag sitter här varje dag och dricker mitt thé och det piper i mitt bröst och jag längtar efter att något skulle förändras, att någon från gatan skulle komma in och vilja vara tillsammans med just mig, någon som skulle tycka att jag är underbar. Du tycker bara synd om dig själv. Det är inte sant. Eller det är sant. Det är synd om mig.

Jag har levt ett långt olyckligt liv. Din far var en drinkare, han slog mig och han slog er. Jag hör hans röst hela tiden. Jag har levt i det förflutna, jag slipper det aldrig. Hon var vår släkting, hon brann och jag brinner och han blir berömd. Du ville så väl, men du var så rädd. Ja, men för vad? Rädd för att bli ensam, rädd för att känna för mycket och för starkt, rädd för att hävda din åsikt Sara! Ja frun. Sara kommer genast in. Kan du hjälpa mig att hälla upp en kopp thé åt Rafael. Nu måste han få sitt thé. Jag ska gå in med det åt honom, då blir han kanske på bättre humör. Sara häller upp en ny thékopp. Gustava stiger upp för att gå in med koppen. Hon börjar gå mot Rafaels dörr. Nej, det är bäst att du går Sara. Det är nog det bästa. Sara går in med koppen åt Rafael. Rafael, kära, nu kommer Sara in med ditt te. Sara går in till Rafaels rum med en kopp thé. Det tar en god stund. Gustava och Modern ser på varandra. Sara kommer ut igen. Nu har han fått sitt thé. Ursäkta frun, men det är någon på dörren. Ut, ut ur mitt hus. Det var någon som vill komma in. En som fryser.

Jaha du, en som fryser, en ensam stackare som vandrar på gatorna. Ja frun, en ynklig stackare. Ska jag släppa in henne? Sara. Ja, frun? Det är slut nu med ditt skådespeleri. Jag kunde inte hjälpa det. Inte? Ni måste tro mig, han är så rar, han är så ensam. Han läste sina sagor för mig, han lärde mig läsa Du får ta ditt lilla pick och pack och försvinna. Du får gå längs vägarna, du får föda ditt barn i skogen. Det är över nu, flicka lilla. Han skrev en saga som handlade om mig. Och det vill du jag ska tro? Snälla, jag har ingen annan. Ut. Du har ingenting här att göra. Men mitt barn, hur ska vi leva, hur ska vi klara oss. Paus Nåväl, det kan göra det samma. Gustava? Det är egentligen oviktigt eller hur, mor. Du kan stanna, jag behöver ändå någon som sköter om mig och mor. Är det sant?

Vill någon ha en tredje kopp? Sara, kan du hämta lite mera thé? Så gärna frun. Tack frun. Och släpp in den där människan och ge henne ett mål mat. Så gärna frun. Sara går. Du brukar vara en självisk, dum, elak människa. Precis som du kära mor. Men jag kan bättra mig. Paus. Nej, nu får jag nog gå in och säga åt honom. Det här duger inte. Ja för all del. Nu får han förklara vad han håller på med. Gustava går in i Rafaels rum. Efter en stund kommer hon tillbaka. Han är död. Han ligger med huvudet på skrivbordet. Det menar du inte. En enda av dina naglar i hans thé. Kvinnorna ser förfärat på varandra.

EPILOG Stig fram den som vill och se närmare på detta vackra rum. Det är ett mycket speciellt rum, huset byggdes ju i början av 1800-talet och just den här lägenheten beboddes i många år av släkten Trotzig, Rafael Trotzig är ju en erkänd finlandssvensk historiker. Han skrev bland annat om häxförföljelserna under 1600-talet. Se på färgerna, se på hantverket! Här ser ni den vackra väggmålningen, detta rum var troligen Rafaels arbetsrum, det största och vackraste rummet i hela lägenheten. Vad målningen föreställer har man inte lyckats luska ut men vacker är den, eller hur? Det är i alla fall klart att målningen gjordes av Alfred Bjurbäck, känd österbottnisk dekormålare. Den här lägenheten är väldigt speciell, ett av våra mest attraktiva objekt för tillfället, och ingenting för den räddhågsne. Det sägs nämligen att det spökar här, eller att Rafael Trotzig går igen. Det finns de som har hört skrapningar och knackningar här och vem annan kan det vara om inte Trotzig själv. Eller eventuellt då, hans fru, Gustava, vars historia ingen känner närmare till, förutom att hon överlevde sin man med närmare 30 år. Rafael Trotzig dog i en hjärtattack då han var 55 år. Jag måste berätta att Trotzigs är avlägsna släktingar till mig faktiskt och jag hade själv en lite märklig upplevelse just i detta rum då jag för första gången kom hit... Hennes telefon ringer inne i skåpet. Hon går fram och öppnar lönndörren och alla Gustavas papper ramlar ut på golvet. Läser högt. Gustava Trotzigs samlade verk... SLUT.