Fiskars 1649. 365 år finsk industrihistoria

Fiskars 1649 365 år finsk industrihistoria

Innehåll Järnet och Europa 5 Fiskars bruk grundades av en holländare 10 1700-talet: krig och nöd men tekniska framsteg 21 Autonomins tid 1809 1917: Finland blir en nation bland nationer 24 Johan Jacob Julins era: upplysning, uppfinningar, reformer 27 Slutet av 1800-talet: Fiskars blir aktiebolag med världsrykte 34 Självständighetstiden: expansion och förnyelse 39 Efter kriget: omstruktureringar och ny riktning 43 Fiskars produkter 50 Bruksmiljön 63 Fiskars den upplyste patronens verk 77 Fiskars bruk lever upp igen 83 Mineralförekomster, ur Olaus Magni verk De Gentibus Septentrionalibus från 1555. FISKARS 1649 365 år finsk industrihistoria Fiskars Oyj Abp, Raseborg, 2014 Fjärde omarbetade upplagan ISBN 978-951-98234-9-2

Fiskars 1649 Järnet och europa Utan vattenkraft och masugnar skulle det inte finnas någon industriell järnproduktion. Redan under medeltiden kom bruken till Norden och ersatte de små blästersugnarna. Man försökte inte längre ta upp malm från egna sjöar, eftersom det lönade sig att importera den längre ifrån. Finland hade fördelen att ha både vattenkraft, skogar och några lämpliga hamnar. Konsten att framställa järn uppfanns för över 3000 år sedan i Asien. Därifrån spred sig kunskapen långsamt via Kaukasus till Europa. Under långa tider producerades allt järn enbart för lokala behov. De äldsta blästerugnarna var nergrävda i sluttningar där luftväxlingen kunde ske genom naturligt drag. Småningom började man använda små fristående tackjärnsugnar med handdriven bälg. Under medel tiden fick den småskaliga järnproduktionen ge rum för effektivare järnbruk, som vanligen matades med malm från inhemska järngruvor. Ett avgörande tekniskt framsteg var införandet av vattenkraft och masugnar. När malmen smältes i masugnar omvandlades orenheterna till slagg. På grund av den höga kolhalten var det råjärn som utvanns emellertid skört. Råjärnet, som kallades tackjärn, Gruvhiss från 1500-talet. Till vänster: Armborsttillverkning i Tyskland 1568. 5

Gustav Vasa enade riket, skapade det centraliserade konungaväldet i Sverige och lade den ekonomiska och politiska grunden för stormaktstiden. omvandlades till stål först när överflödigt kol hade eliminerats genom färskning, dvs. upphettats i ässja och smitts med hammare. Vattenkraften gjorde det möjligt att övergå till allt kraftigare bälgar och allt tyngre hammare i allt större masugnar och ässjor. Järnframställningen flyttade från skogarna till älvoch åstränderna. Järnbruken ersätter böndernas blästerugnar Under den tidiga medeltiden var Finland ett glest befolkat land som låg långt från det övriga Europas ekonomi- och kulturcentra. De huvudsakliga näringarna var jakt, fiske och svedjebruk. Under den yngre järnåldern om inte redan tidigare framställdes järn till verktyg och vapen av sjömalm. I de flesta av landets sjöar och myrar fanns avlagringar av järnmalm; de största förekomsterna fanns i mellersta och östra Finland. Malmen togs upp från sjöbottnen med långskaftade håvar, sommartid på flottar, vintertid på isen. I böndernas små blästerugnar användes handdrivna bälgar vid järnframställningen. Böndernas järnproduktion undanträngdes emellertid också i Finland småningom av järnbruken, men långsammare än i det övriga Europa. Finlands första järngruva och järnbruk Finland inlemmades på 1100-talet med det svenska riket, vilket bl.a. innebar att landet blev katolskt Festprocessionen vid Åbo Akademis invigning 1640 efter A. Edelfelt. I mitten Finlands generalguvernör Per Brahe. och integrerades i den västeuropeiska kultursfären. Genom den ökade handeln spreds nya tankar och idéer snabbare till den nordligaste delen av Europa. Det svenska riket utvecklades med stormsteg under kung Gustav Vasas regering 1523 1560. Gustav Vasa genomförde reformer som fick vittgående konsekvenser. Till de viktigaste hörde att katolicismen ersattes med lutherdomen. Till Finland kom reformationen med Åbobiskopen Mikael Agricola, som hade studerat i Centraleuropa. Agricola översatte också Nya Testamentet till finska 1548, och lade på det viset grunden till det finska skriftspråket. Gustav Vasa gick också in för att främja närings livet. Under hans tid inleddes bergsindustrins historia i Finland. Redan före Gustav Vasa var Sverige en viktig exportör av järnmalm till Europa, och man antog att det fanns järnfyndigheter också i Finland. På Erik Flemings initiativ togs Finlands första järngruva upp i Ojamo i Lojo åren 1538 40. Kronan grundade också kring 1560 i Svartå i Karis en tackjärnshytta där malmen från 6 7

Stockholm på 1690-talet. Sverige var långt in på 1700-talet Europas viktigaste järnproducent. Ojamo förädlades. Svartåhyttan anses vara Finlands första järnbruk. Med järnbruk avsågs en industriell anläggning som hade fått privilegium att i huvudsak bedriva förädling av järnmalm och annan järnhantering. Anläggningen måste bl.a. omfatta en stångjärnssmedja och en masugn. Även pappers- och glasfabriker kallades bruk. Pojo socken blir centrum för den finska järnindustrin Under Gustav II Adolfs regering 1611 32 blev Sverige-Finland en stormakt. Trettioåriga kriget, som 1648 avslutades i och med Westfaliska freden, hade dock tärt hårt på rikets resurser. Den ekonomiska utvecklingen i Finland släpade efter, och man beslöt höja den till moderlandets nivå. På generalguvernören Per Brahes initiativ grundades 1640 Finlands första universitet, Åbo Akademi. Det ekonomiska livet fjättrades emellertid av statens merkantilistiska näringspolitik, som gick ut på att all utrikeshandel skulle ske över Stockholm. Å andra sidan gynnade merkantilismen gruv- och metallindustrin, som ansågs vara bra för landets ekonomi. Under 1600-talet var Sverige den viktigaste järnproducenten i Europa. Efter Gustav II Adolfs besök inleddes systematisk malmletning också i Finland. Ojamo gruva öppnades på nytt 1619. Hittills hade alla bruk grundats genom kronans försorg, men nu vaknade även privatföretagarnas intresse för branschen. Det var många som ville dra nytta av bergmalmsfyndigheterna i Finland. Snart visade det sig i alla fall att det var olönsamt att bryta malmen. Järnmalmen till bruken togs därför från Sverige, främst från Utö gruva i Stockholms skärgård. Även tackjärn fraktades från Sverige till Finland för att smidas. Kronan såg gärna att järnmalmen Fredsfördraget i Westfalen 1648 satte punkt för trettioåriga kriget. och råjärnet skeppades till Finland för att förädlas, eftersom man var rädd för att skogarna i Bergslagen annars skulle exploateras för hårt. Att grunda bruk i Finland var en lönsam affär, även om bruksägarna fick punga ut med stora pengar för den svenska malmen. Finland var rikt på outnyttjad vattenkraft och framför allt på skog, som behövdes för framställningen av träkol. Den som ville grunda ett bruk måste se till att det också fanns en bra hamn i närheten. Pojo socken med omnejd var en idealisk trakt med skogar, forsar och en lämplig hamnplats: Skuru. Pojo blev inom kort centrum för Finlands järnindustri. Där grundades tre bruk: Antskog omkring 1630, Billnäs 1641 och Fiskars 1649. Inte långt från Pojo grundlades Svartå bruk 1616 och Fagerviks bruk 1646. 8 9

Fiskars bruk grundades av en holländare Holländaren Peter Thorwöste flyttade i början av 1600-talet till Åbo, där han verkade som ombud för en storköpman. Thorwöste, som var en driftig affärsman, blev snabbt förmögen. Ägaren till Antskog bruk, Jakob Wolle, blev tvungen att låna pengar av honom för att bygga ut sitt bruk. När Wolle inte kunde betala tillbaka sin skuld övergick bruket i Thorwöstes ägo. År 1647 fick Thorwöste full äganderätt till bruket och tillstånd att bryta malm i Ojamo gruva, och 1649 fick han rättighet att tillverka alla slags gjutna och smidda produkter med undantag för kanoner. Samma år fick han också tillstånd att anlägga en masugn och en stångjärnshammare i Fiskars bruk. Bruket beviljades skattefrihet i tolv år. Malmen till Fiskars kom från Stockholms skärgård I järngruvorna gick malmbrytningen till så, att man först tände på stockar som radats upp längs bergsväggen. Den upphettade stenen kyldes därefter snabbt ned med kallt vatten och bröts med spett och hackor. Malmen togs upp ur gruvschaktet antingen för hand eller med hjälp av oxdragna lyftanordningar, och levererades sedan till bruken i stora klumpar. Fiskars bruk tog sin järnmalm främst från Utögruvan i Stockholms yttre skärgård. Utö var en av Sveriges äldsta järngruvor. Den finns bl.a. omnämnd i Gustav Vasas jordebok av år 1559. Finnar, Grundläggaren av Fiskars bruk Peter Thorwöstes namnteckning. Thorwöstes privilegiebrev från 1649. Privilegiet gav honom rätt att bygga en masugn och en stångjärnshammare i Fiskars bruk. 10 11

Gruvarbetarna gör tändved och bränner trä vid bergväggen för att underlätta brytningen i malmfyndigheten. sörmlänningar och norrlänningar hade rätt att bryta malm på Utö; finnarna i den s.k. Finngruvan. Från Utö fraktades malmen med egna eller hyrda skutor bl.a. stora pråmar till Skuru hamn i Finland och därifrån på mindre pråmar längs Fiskars å till bruket. Från malm till järn I Fiskars å finns tre forsar. På den nedre forsens östra strand låg brukets krosshammare, dit malmklumparna först forslades för att krossas under de tunga hamrarna som drevs av vattenhjul. På Fiskars krossades malmen tidvis även med handkraft, för under de torra perioderna räckte vattenkraften inte till för att driva krosshammaren. På den andra åstranden, mittemot krosshammaren, låg Fiskars masugn, dit den sönderdelade malmen forslades. Innan man fyllde på masugnen rostades malmen och krossades ytterligare; först därefter släpades den upp på masugnskransen och hälldes i ugnen. Utom malm behövdes kalksten och träkol för masugnsdriften. Träkolet framställdes i milor. Kolveden staplades upp i stora konformade högar som täcktes med jord och antändes. Veden förbrändes långsamt och förvandlades på så sätt till träkol. Kolningen skedde vanligen nära bruket, eftersom det var bekvämt att flotta veden nedför ån. Masugnens viktigaste del var masugnspipan, som var närmare tio meter hög och upp till två meter bred. Den omgärdades med en stark vägg av sten Det träkol som användes i masugnen vid järnproduktionen framställdes genom kolning i milor. På bilden, som är från 1700-talet, ses olika stadier i kolningen. 12 13

Redan på 1500-talet användes vattenhjul som kraftkälla för blåsbälgar och hammare på bruken. Utö gruva i genomskärning. Detalj av teckning från 1785 av Johan Tobias Geisler d.y. och jordfyllning, ibland även med ett ramverk av stockar. Under pipan fanns en härd, i vars undre del den smälta metallen samlades. Härdens övre del stod i förbindelse med en kanal genom vilken luft blåstes in för att påskynda förbränningen. Mittemot luftkanalen fanns en välvd öppning, genom vilken det smälta järnet och slaggen togs ut. I masugnen varvades den krossade malmen med träkol och en kalkvälling som främjade slaggbildningen. Ugnen kunde fyllas på medan malmen smalt, och processen kunde alltså hållas igång utan avbrott från ett par månader till ett halvt år. Smältningen måste dock avbrytas med givna intervaller då fodringen av pipan förnyades. I gynnsamma fall producerades på Fiskars över 1000 kg järn om dygnet. Till exempel i november 1675 tände man på bränslet i masugnen, där det sedan brann i ett sträck fram till juli året därpå; ugnen avkastade under denna period ca 160 ton råjärn. Det härdade tackjärnet fördes till hammarsmedjan strax invid för att färskas; smederna ömsom hettade upp, ömsom smidde järnstyckena. I stångjärnshammaren med sina två härdar smiddes järnet slutligen till långa stänger, s.k. stångjärn. Slaggen, som i masugnen uppstod som en biprodukt vid smältningen, kunde användas till tegelslagning, men samlades ofta bara till stora avfallshögar. Som bränsle i masugnarna och färskningshärdarna användes träkol. Åtgången var stor, och det var därför nödvändigt för bruket att ha god tillgång på skog. Hammarkrossarna, stångjärnshammaren och bälgen drevs med kraften i forsarna. Tekniskt skedde järnframställningen i masugnarna och hammarsmedjorna nästan på samma sätt fram till 1800-talet. Swen Rinmans teckning från 1789 visar ett tvärsnitt av en masugn med blåsbälg. 14 15

Fiskars 1649 Till vänster: Övermasmästaren Bengt Bengtson Qvists teckning från 1762 av masugnen på Fiskars. Bokstäverna J och F syftar på ägarna Jennings och Finlay. Nedan: Schematisk bild av knipphammare ur Swen Rinmans verk Mekaniken 1789. Till höger: Profil och botten av stångjärnshammare ur Swen Rinmans verk Mekaniken. 16

Vy från det gamla järntorget i Stockholm. Till höger på bilden syns järnvågen. Allt järn som producerades av järnbruken kontrollerades och vägdes på kronans försorg innan det fördes ut ur landet. De arbeten som torparna utförde på bruket ristades omsorgsfullt in i dagsverksstickor. Skutor med järnlast till Stockholm och Reval Utländsk och inhemsk arbetskraft Av stångjärnet tillverkades på Fiskars spik, tråd, knivar, hackor och järnbeslagna hjul. Brukets produktion omfattade också gjutgods, t.ex. grytor och stekpannor. De färdiga produkterna från Fiskars transporterades sjövägen via Skuru hamn antingen till Stockholm eller till trakterna söder om Finska viken. En del av fartygen tillhörde bruket, en del var hyrda. I övrigt var det holländarna som på 1600-talet behärskade sjöfarten på Östersjön. Merparten av stångjärnet från Fiskars skeppades som sådant till Sverige där det såldes på Järntorget i Gamla stan i Stockholm. Järn exporterades också till Reval. På dessa skutor transporterades också ved och jordbruksprodukter. Returlasten från Reval bestod främst av spannmål och salt, men även sällsynta lyxvaror förekom: vin, tobak, äpplen, sill och lök. År 1672 fanns t.ex. i lasten en beställning av Thorwöste för privat bruk: en tunna morötter, en tunna palsternackor, en halv tunna lax samt gurkor. Framställningen av järn krävde yrkeskunniga arbetare. Thorwöste fick på 1640-talet lov att värva specialutbildad arbetskraft från Sverige, Tyskland och Nederländerna. Ett antal smeder med tyskt ursprung samt några valloner flyttade då till Fiskars. Pojo socken tillhandahöll ytterligare arbetskraft. Under den senare delen av 1600-talet och i början av 1700-talet förekom i Fiskars längder över hammarsmeder, grytstöpare, kolare etc. namn som Tysk, Lijhr, Fransos och Jöran Monsieur. År 1656 bestod arbetsstyrkan på Fiskars och Antskog bruk av 54 personer, bland dem en byggmästare, en masmästare och sexton hammarsmeder. Bara en del av lönen betalades i reda pengar; merparten bestod av diverse varor, som brukspatronen vid behov kunde ge ut i förskott. Brukets bönder var befriade från krigstjänst, men måste i gengäld arbeta för bruket. Till exempel 1657 utförde de 1,5 dagsverken i veckan. 18 19

1700-talet krig och nöd men tekniska framsteg I början av 1700-talet var det svenska riket utarmat och oenhetligt. Under de svåra hungeråren 1696 97 hade en tredjedel av Finlands befolkning på en halv miljon dukat under. År 1700 utbröt stora nordiska kriget, under vilket Finlands kusttrakter systematiskt skövlades av ryssarna. År 1712 medan stora nordiska kriget pågick, kort före stora ofreden var det sammanlagda antalet arbetare på Fiskars och Antskog endast 25. Under stora ofreden var ett av ryssarnas civil- och militärförvaltningscentra förlagt till Bollstad i Pojo. Ryssarnas aktiviteter i socknen var därför livliga, och medan kriget pågick miste även många bruks- arbetare livet. Vid freden i Nystad 1721 raserades Sveriges stormaktsställning. S:t Petersburg, som hade grundats 1703 av Peter den store, blev huvudstad i det nya Östersjöväldet Ryssland och växte snabbt till en kosmopolitisk metropol. Efter stora nordiska kriget var finländarna så utblottade att de inte hade råd att återuppliva bruksverksamheten. Förmögna stockholmare investerade däremot i bruken, och 1731 förvärvades Fiskars av köpmannen John Montgomerie. Under hans era värvades mer utländsk arbetskraft till bruket. År 1734 arbetade på bruken i Fiskars och Antskog en hyttmästare, nio hammarsmeder, två byggmästare, Silverbägare, donerad av Kungliga Bergskollegiet till Anders Holmberg som hade upptäckt kopparfyndigheten i Orijärvi. På grund av hög kolhalt var råjärnet skört. Det hettades därför upp i ässja och smiddes. Därvid eliminerades överflödigt kol och järnet omvandlades till smidesjärn. 20 21

Orijärvi koppargruva med närområde på 1870-talet. Till höger nedan: Orijärvi koppargruva, tvärsnitt från 1826. Redan på 1740-talet ägde Fiskars bruk tre fjärdedelar av Orijärvi rusthåll. två klensmeder, tre sågare, fyra kolare, tre båtsmän och 32 övriga bruksarbetare. Bland de anställda före kom följande namn: Clas Pijra, Michel Gilliam, Noe Tillman, Hinrich Pira, Anders Erman, Jean Pouse, Gottfrid Pouse och Jean Dardanell. År 1740 hade Fiskars 115 invånare, och brukets kvarn blev den populäraste i socknen. År 1748 började sjöfästningen Sveaborg byggas utanför Helsingfors. Bygget stimulerade Finlands ekonomiska och kulturella liv, särskilt på sydkusten. Östersjöhandeln och den övriga handelssjöfarten ökade 1732 seglade Finlands första finska handelsfartyg från Åbo till Spanien. I Europa hade upplysningens tidevarv inletts. Den industriella revolutionen fick sin början i England; ångmaskinen innebar revolutionerande möjligheter att tillgodose industrins behov av kraft. Vid järnframställningen övergick man från träkol till koks. Detta innebar både kvantitativt och kvalitativt en omvälvning av järnproduktionen och bidrog till att lägga den ekonomiska grunden för det brittiska imperiet. Fiskars fick redan på 1750-talet nya ägare, Robert Finlay och John Jennings från Sverige. Jennings drog sig inom kort tillbaka från kompanjons kapet, men Finlay fortsatte och utökade verksamheten med förädling av kopparmalm; fyndigheterna fanns i Orijärvi i Kisko. Så sent som på 1800-talet tillverkade Fiskars kopparsmeder konstfärdiga bruksföremål av koppar, trots att gruvan gav obetydligt med råmaterial. Finlays era som bruksägare slutade 1771 med konkurs. Efter en kort mellanperiod köpte grosshandlaren Bengt Magnus Björkman från Stockholm både Fiskars och Antskog bruk. Björkman som tillhörde en gammal värmländsk brukssläkt ägde flera bruk och lantegendomar. Till Finland flyttade han aldrig. 22 23

Autonomins tid 1809 1917 Finland blir en nation bland nationer År 1789 började franska revolutionen, som ledde till att Napoleon Bonaparte blev härskare över Frankrike. I Sverige lönnmördades 1792 självhärskaren kung Gustav III och efterträddes av Gustav IV Adolf, som motsatte sig Napoleons politik. Det sista krig Sverige förde var 1808 09 års krig mot Ryssland. Vid fredsslutet i Fredrikshamn 1809 skildes Finland från Sverige och införlivades med det ryska kejsardömet. Finland blev ett autonomt storfurstendöme och blev på lantdagen i Borgå av kejsar Alexander I upphöjt för framtiden ibland nationernas antal. När Finland inlemmades i det ryska väldet stipulerades i fredstraktaten att enbart i Finland bosatta utlänningar fick äga jord och industrier i landet. Den 70-årige Bengt Magnus Björkman ville inte längre byta nationalitet, varför hans äldste son, den tjugoårige Bengt Ludvig Björkman, fick uppdraget att leda Fiskars, Antskog och Koskis bruk. När Björkman d.y. flyttade till Finland blev Fiskars bruksbolagets centralort, där den nyblivne bruksägaren bl.a. lät uppföra en ny huvudbyggnad. År 1812 efterträddes Åbo av Helsingfors som landets huvudstad, och efter Åbo brand 1827 flyttades också landets universitet till Helsingfors. Kejsaren ville därmed förlägga tyngdpunkten i landets politik och kultur närmare S:t Petersburg. Politiskt lydde Finland visserligen under Ryssland, men ekonomiskt och kulturellt var landet anvärkningsvärt autonomt. År 1865 fick Finland egen myntenhet, den finska marken. Finlands paviljong på världsutställningen i Paris 1900. Finland framträdde där för första gången som nation med egen avdelning. Fiskars knivar belönades med hedersomnämnande. 24 25

Johan jacob julins era upplysning, uppfinningar, reformer Fluktuationerna i kopparpriset, den osäkra tillgången på järn, komplikationerna i de traditionella handelsförbindelserna samt patronens lyxiga leverne ledde till ägarbyte på Fiskars: Johan Jacob Julin, apotekare från Åbo, köpte brukskonsortiet 1822. Julin fick sålunda i sin ägo ett kopparbruk snarare än ett järnbruk, för masugnens portar hade slutligt stängts 1802, och Fiskars era som basproducent av järn var till ända. Den viktigaste förändringen under Julins tid på Fiskars var att tyngdpunkten i brukets verksamhet från och med nu kom att ligga på järnförädling. Julins era kom att bli en av de viktigaste i brukets historia. Under denna period fick den industriella och ekonomiska utvecklingen i Europa ett ännu snabbare förlopp än tidigare. I England och USA inleddes regelbunden järnvägstrafik 1830. Finlands första ångfartyg, Ilmarinen, byggdes 1833. Nationalkänslan i Finland vaknade: 1835 började Elias Lönnrot ge ut Kalevala och 1848 utgavs J.L. Runebergs Fänrik Ståls sägner. Redan 1826 lät Julin bygga ett eget skolhus i Fiskars, och där infördes 1833 det s.k. Bell-Lancaster-skolsystemet. Skolan var öppen varje dag i veckan för att även de barn som arbetade skulle ha möjlighet att gå i skola. På 1840-talet var antalet elever om vardagarna 45 och om söndagarna 35. Julin var också banbrytare i fråga om lantbruk Fiskars grundade 1837 den första mekaniska verkstaden i Finland. Mobila ångmaskiner var en viktig produkt; bilden är hämtad ur företagets illustrerade kataloger 1864 1867. Johan och Albertina Julins äldsta son föddes i Uleåborg den 5 augusti 1787. Han fick i dopet namnet Johan Jacob, men kallade sig som vuxen alltid John. Han adlades 1849. Julins tid var en av de viktigaste i brukets historia. Oljemålning av J.E. Lindh. 26 27

År 1846 blev Saima kanalbolag en stor och mångårig kund hos Fiskars. Först levererades arbetsredskap och senare mekaniska konstruktioner till slussportarna och rullbroarna. och skogsskötsel. Han gjorde Fiskars till en mönstergård och arrangerade lantbruksutställningar där nya arbetsredskap presenterades och de bästa boskapsuppfödarna premierades. Först nu började oxen undanträngas av hästen som dragdjur. Gårdens torpare och dagsverkare arbetade sommartid från fyra på morgonen till åtta på kvällen. Däremellan hade de två entimmes matpauser. På Julins initiativ infördes på 1830-talet växelbruk på Fiskars. Boskapsskötseln övergavs först 1970. Då hade Fiskars fortfarande 104 kor av den ayrshireras Julin i tiden importerat. Julin reste vid många tillfällen omkring i Sverige och England där han bl.a. gjorde sig förtrogen med klensmidesindustrin. Finlands första finsmedja byggdes i Fiskars i början av 1830-talet. Engelsmannen Edward Hill, som förestod finsmedjan, hade tagit med sig yrkesskickliga smeder från England. I anläggningen, som sysselsatte 17 personer, fanns bl.a. en grov- och en finsmedja, en fil- och svarvkammare samt en kopparslagarverkstad. Bl.a. tillverkades där bordsknivar, gafflar och saxar. Klensmedernas arbete var konsthantverk. Gossarna kom vid 8 10 års ålder till finsmedjan där deras utbildning vanligen varade åtta år. Finsmederna skyddade omsorgsfullt sin yrkeshemlighet. De hade till och med egna depositionsfack i finsmedjan, där de låste in sina halvfärdiga arbeten. I finsmedjan, den mekaniska verkstaden och gjuteriet började arbetsdagen på 1880-talet kl. 5.30. Man hade en halv timmes frukostrast kl. 8 och en entimmes lunchrast kl. 13. Därefter fortsatte arbetet till kl. 19.15 med avbrott bara för en kort kaffepaus. Lördagar slutade man kl. 17.30. På brukskontoret började arbetet kl. 7 och arbetsdagen slutade kl. 19. Finlands första mekaniska verkstad grundades i Fiskars 1837. Aktieägare i bolaget var till en början mekanikern David Cowie och ritaren Anders Ericsson från Sverige. Verkstaden fick en uppsjö av beställningar. Där tillverkades 1838 den första finländska fartygsångmaskinen för fartyget Helsingfors. Vintern 1851 byggdes ångfartyget Majava på isen i Skuru hamn. De färdiga fartygsdelarna transporterades med häst och släde från Fiskars till byggplatsen och sattes ihop där. När isen smalt var fartyget sjösatt. Till maskinverkstadens leveranser hörde blästrar och varmluftsblåsare samt slussportar och brokonstruktioner av järn till Saima kanal. Från och med 1850-talet producerades också lantbruksredskap som plogar, räfsmaskiner och såningsmaskiner. På stranden av den övre forsen i Fiskars å byggdes 1836 ett gjuteri med två kupolugnar. En stor del av gjuteriets produktion var avsedd för brukets egna behov, men ett litet sortiment grytor, stekpannor, spisar och andra hushållsartiklar tillverkades också för försäljning. Fiskars gjuteri effektuerade bl.a. en beställning som på sin tid var anmärkningsvärd för finländska förhållanden: ett stort vattenhjul och nittio kolonner av gjutjärn till Finlaysons fabrik i Tammerfors som byggdes 1837. Tegelbyggnaden med sina sex våningar rymde fem stora fabrikssalar, 28 29

Ritning till de gjutjärnskolonner som Fiskars levererade till Finlaysons bomullsfabrik. och till varje sal behövdes två rader kolonner, nio i varje rad. Den sex våningar höga tegelbyggnaden inverkade i hög grad på stadsbilden i Tammerfors. Kolonnerna beställdes ursprungligen från Sverige. När den första delleveransen de tjockaste pelarna för den nedersta salen hade skeppats över till Åbo, fanns det inte en enda körkarl som ville transportera dem på kärror till Tammerfors. Man var därför tvungen att bygga ett specialfordon för att transportera kolonnerna som vägde ca 550 kilo. I Tammerfors upptäcktes emellertid att kolonnerna var defekta och av dålig kvalitet. Beställningen annullerades. Man måste nu i en hast skaffa nya kolonner, och Fiskars fick i uppdrag att gjuta dem. Modellerna gjordes i trä av fabrikens snickare, och inom en vecka var de aderton första kolonnerna färdiga. De övriga sjuttiotvå levererades tre månader senare, i september 1836. Gjutjärnskolonnerna står än i dag kvar där de restes. Fiskars fick också i uppgift att tillverka vattenhjulet till Finlaysons kraftverk. Hjulet, som på sin tid ansågs vara ett underverk, var av järn alltigenom, mätte över åtta meter i diameter och tog nästan ett halvt år att tillverka. Något motsvarande fanns veterligen inte i hela Europa. Stora åskådarhopar samlades kring vägarna när hjuldelarna transporterades till Tammerfors. För att dra den tyngsta delen, axeln, behövdes upp till tio hästar. Hjulet snurrade i gång för första gången den 4 oktober 1837. Bomullsfabriken med sina sex våningar i Tammerfors var då den blev färdig 1837 vårt lands största industribyggnad ett dominerande inslag i den dåvarande stadsbilden. Ritning till Finalysons första vattenhjul. Nästa uppslag: Klensmedernas utbildning började redan vid unga år. Vy från Fiskars finsmedja i början av 1900-talet. 30 31

32 33

Slutet av 1800-talet Fiskars blir aktiebolag med världsrykte År 1865 fick Finland en egen myntenhet, marken. Åren 1867 68 drabbades landet av svår missväxt och hungersnöd. På 1870-talet tog industrialiseringen och urbaniseringen fart, främjade av näringsfriheten som införts under åren 1858 79. År 1852 tändes den första elektriska glödlampan av bambufiber. År 1875 uppfanns telefonen och 1886 utvecklades föregångarna till den nuvarande förbränningsmotorn. Fiskars betydelse för det finländska lantbrukets utveckling har varit genomgripande. Bolaget lät importera olika slags plogar och testade dem på brukets åkrar. Utgående från dem utvecklade Fiskars en plogtyp som lämpade sig för den fin- ska jordmånen. Plogarna blev brukets viktigaste produktionsgrupp. Fiskars tvåhästplog av trä prisbelönades 1860 på lantbruksutställningen i S:t Petersburg. År 1891 tillverkade fabriken plogar av elva olika typer; i slutet av seklet var antalet plogmodeller redan uppe i fyrtio. Sammanlagt tillverkades över en miljon hästdragna plogar. Fiskars var föregångare också i fråga om hälsovård för arbetarna. Redan 1860 fick bruket en egen läkare. År 1892 invigdes brukets eget sjukhus på östra stranden av Ålsviken. På den tiden hade sjukhuset tio bäddplatser. Efter Julins död 1853 övertogs skötseln av bruket av en förmyndarstyrelse vid namn Bruksbolaget Fiskars mekaniska verkstads produkter från 1860-talet då man producerade allt från plogar till ångmaskiner. 34 35

Aktiebrevet som har tecknats av Albert von Julin har numret 377. John von Julin. Emil Lindsay von Julin blev småningom den starke ledargestalten på bruket. Fiskars Aktiebolag grundades 1883, och verksamheten var lönsam fram till sekelskiftet, bland annat på grund av exporten till Ryssland. Sedan Åminnefors bruk övergått i Fiskars ägo fick bolaget tillgång till en Siemens-Martinugn, tillverkad 1887 och den tredje i Finland av denna typ. På 1890-talet svarade exporten för 45 % av omsättningen. Fiskars köpte 1890 Åminnefors valsverk på konkursauktion. Av Åminnefors fyra puddlingsugnar eldades 1891 två med träkol och två med stenkol. Vid varje puddlingsugn fanns en vertikal tubångpanna. Med hjälp av dessa drevs valsverkets tre ånghammare. Grovoch finvalsarna drevs av en 40 hk turbin som installerats 1886. I valsverket fanns två svetsugnar och utanför en tegelugn för torkning av trä. För att underlätta transporterna byggdes 1891 en smalspårig järnväg mellan Fiskars och Skuru hamn. Bruket hade omkring 250 anställda 1894, och hela brukssamhället omfattade cirka 1050 personer. Under åren 1900 05 försvagades Fiskars lönsamhet; bolaget räddades dock tack vare ett uppsving i konjunkturerna. År 1906 fick Finland sin första enkammarriksdag i ett val där allmän och lika rösträtt tillämpades. Ståndssamhället föll sönder. År 1914 utbröt första världskriget. Fiskars imponerande avdelning på industriutställningen i S:t Petersburg 1870. Järnvägen mellan Helsingfors och S:t Petersburg hade just blivit klar, vilket öppnade lovande perspektiv på handeln mellan Finland och Ryssland. 36 37

Självständighetstiden expansion och förnyelse Till en början påverkades inte Finland särskilt mycket av världskriget. Från metallindustrins synpunkt blev situationen rentav gynnsammare i och med de ökade beställningarna från ryska armén. Den politiska utvecklingen i kejsardömet ledde dock till att bolsjevikerna 1917 grep makten och kejsar Nikolaj avrättades. I december samma år förklarade sig Finland självständigt och året därpå rasade ett medborgarkrig i landet. Tilldragelserna under dessa år ledde till att metallindustrin förlorade sin omfattande marknad i Ryssland. Man försökte ersätta förlusten genom att utöka marknadsandelarna i Västeuropa och de baltiska länderna som hade blivit självständiga. År 1920 antogs Finland som medlem i Nationernas förbund, som 1921 deklarerade att Åland skulle tillhöra Finland. År 1917 stiftades en lag om åtta timmars arbetstid och 1921 en lag om läroplikt i folkskola. Perioden efter första världskriget var för Produkturvalet breddades, bl.a. grundades Finlands första fjäderfabrik. Fjädringen till många lastbilar tillverkade i Norden kommer från Fiskars. På bilden från 1940-talet produceras spiralfjädrar i fjäderfabriken i Skuru. Till vänster: Provklippning av tyg var redan tidigt en viktig åtgärd för att garantera en hög produktkvalitet. 38 39

Fiskars 1649 Slidkniven från Orijärvi finslipades för hand. Gjuteriet i Åminnefors övergick i Ovako Oy Ab:s ägo i slutet av sextiotalet. Fiskars en tid av kraftig expansion och förnyelse. Bolagets produktivitet förbättrades när valsverken i Åminnefors moderniserades och nya metoder för stålförädling utvecklades. Produktsortimentet breddades, bl.a. grundades den första fjäderfabriken i Finland. Bolaget köpte Inha bruk i Etseri, aktiemajoriteten i Salon Sähkö- ja Konetehdas Oy, Billnäs Bruks Ab, Oy Ferraria Ab:s fabriker i Jockis och Loimi joki och i Pero på Karelska näset samt Finska Bult- och Spikfabriks Ab. Verkningarna av den stora börskraschen 1929 var kännbara i Finland fram till mitten av 1930-talet och fick även Fiskars investeringstakt att stanna av. I mitten av 1930-talet skedde ett nytt uppsving, som dock upphörde i och med andra världskrigets utbrott. Även bolagsledningens plan för en strukturomvandling av Fiskars från många mindre enheter till ett bolag för storproduktion sköts på framtiden till följd av den ekonomiska depressionen. Planerna förverkligades först efter kriget. 40

Efter kriget Omstruktureringar och ny riktning Vinterkriget 1939 och det därpå följande fortsättningskriget krävde stora mänskliga och ekonomiska offer av Finland. En krigsekonomi är sluten, med obetydlig export och import. Först 1948 uppnådde produktionen för den inhemska marknaden samma nivå som före kriget. Samma år avslutades den tid av osäkerhet som varat sedan fredsslutet 1945. Fredsfördraget i Paris och den s.k. Vänskaps- och biståndspakten med Sovjetunionen gav Finland utgångspunkterna för en långsam och försiktig orientering västerut. Landet befäste sin plats i världen genom att bli medlem först i Nordiska Rådet och sedan i Förenta Nationerna. Medverkan i den europeiska integrationen, börjande med Efta på sextiotalet fram till liberaliseringen av finansmarknaderna, EU och mot slutet av seklet EMU, öppnade en väg för Finland till globalisering- ens tidevarv, efter Sovjetunionens sammanbrott och Europas enande. Krigsskadeståndet till Sovjetunionen gav metallindustrin stora uppgifter, medan exporten västerut dominerades av skogsindustrin. År 1956 valdes Urho Kekkonen till landets president, en post som han skulle inneha i 26 år. Samma år återfick Finland den sovjetiska basen i Porkala. Generalstrejken som också inträffade under detta år inledde emellertid en period präglad av inflation och återkommande devalveringar som skulle vara till början av 1990-talet. Detta påverkade givetvis också metallindustrin, som genomled sin strejk 1971. Den stängde Fiskars fabriker för sju veckor. Dessa var de yttre omständigheter under vilka verkstadsindustrin under 1900-talets andra halvsekel fick anpassa sina strategier till en ny verklig- Fiskars PowerStep kvistsaxar. På sextiotalet var plasten ett lovande framtidsmaterial. Saftcentrifugens yttre var också av plast. Saftsentrifugen producerades 1965 70. De första orange saxarna tillverkades 1967. 42 43

Fiskars var en av de första tillverkarna av mikrovågsugnar i Europa, 1965 73. het. Inriktningen på nyexport och design gav till en början uppmärksammade framgångar, vilkas totala ekonomiska betydelse dock länge förblev anspråkslös. Nyorienteringen lockade också till en diversifiering som splittrade många företag. Också Fiskars företog i början av sextiotalet en rad företagsköp som senare skulle visa sig vara mindre väl betänkta. De påverkade så småningom företagets lönsamhet och framtvingade en konsolidering och omstrukturering. Under dessa svåra år innebar bolagets realegendom en värdefull reserv. Avyttringar av vissa områden i Ekenäs skärgård gav det andrum som behövdes för att vända Fiskars kurs. Delvis på grund av sina svårigheter blev Fiskars redan 1969 en föregångare för de radikala industriella omstruktureringar som skulle bli så vanliga ett kvartssekel senare. Det var styrelsens ordförande bergsrådet Jacob von Julin som hade visionen, kraften och begåvningen för överlåtelsen av företagets ursprungliga näring, stålrörelsen, till Ovako Oy Ab. Denna strukturrationalisering tryggade under många år Fiskars råvaruleveranser och övriga förmånliga villkor som hörde till överlåtelsen förbättrade bolagets resultat. Åminnefors utvecklades även gynnsamt i Ovakos händer. Ett starkt internationellt bolag Fiskars inledde en ny era under Göran J. Ehrnrooth, som länge var bolagets verkställande direktör (1974 1982) och därefter styrelseordförande fram till år 2005. Under hans tid riktade bolaget in sig på världens starkaste ekonomi, USA, och det visade sig vara ett lyckat val. Satsningen gav en internationell bas, växande marknader och värdefulla erfarenheter. Fiskars utvidgning inleddes genom etableringen av en egen saxfabrik i USA år 1977. Därefter följde en rad inköp av konsumentinriktade företag inom den valda nischen, bl.a. Wallace Manufacturing Co Fiskarsyxor tillverkas i fabriken i Billnäs. (1985), Gerber Legendary Blades (1985) och Coltellerie Montana (1989). Under de svåraste åren såddes också, nästan obemärkt, fröna till kommande framgångar. År 1967 tillverkades de första saxarna med orange handtag. Redan följande år flyttade saxproduktionen i Fiskars till större lokaliteter och genast efter det stod man inför byggandet av en ny saxfabrik i Billnäs. I och med saxarna ökade expertisen i fråga om klippande verktyg och på 1980-talet inleddes arbetet med att utveckla ergonomiska trädgårdsredskap i svart och orange i Billnäs. Under 1980- och 1990-talen var Fiskars också en stark aktör inom elektroniken. Fiskars förvärvade bl.a. Televas kraftelektronikverksamhet i Finland 44 45

År 2007 köpte Fiskars designföretaget Iittala. och Deltec Power Systems i USA. Som bäst utgjorde elektronikverksamheten ca 25 % av bolagets försäljning. Verksamheten avyttrades med gott resultat under åren 1996 97. Företagets strategi koncentrerades kring snabb produktutveckling och marknadsföring av konsumentvaror, placeringar i industriföretag och förvaltning av fastigheterna i Finland. Vid millennieskiftet var Fiskars ett starkt internationellt företag med två tredjedelar av sina anställda och mera än 90 procent av sin omsättning utanför Finlands gränser. I början av 2000-talet organiserades konsumentprodukterna inom Fiskars helägda dotterbolag Fiskars Consumer Products, Inc. Även Fiskars inledde verksamhet i de växande marknaderna i Asien. År 2003 inleddes en omfattande omstrukturering för att göra bolagsstrukturen klarare. Starka varumärken blev Fiskars expertisområde och koncernledningen tog igen över ansvaret även för operativa verksamheter. Samma år hade försäljningssiffrorna i USA och Europa jämnat ut sig, så att USA stod för hälften av försäljningen och Europa för andra hälften. Genom förvärvet av det finländska designföretaget Iittala år 2007 återvände tyngdpunkten för Fiskars verksamhet till Finland. Köpet stärkte också bolagets kunnande inom köksredskap och heminredningsprodukter. Sedan år 2008 har Fiskars genomgående utvecklats mot ett fokuserat och effektivt konsumentvarubolag för märkesvaror med global ambitioner. Idag är Fiskars ett konsumentproduktbolag som litar på sina starka märkesprodukter och som sedan år 1649 har satsat på hållbar design och fungerande produkter för hemmet, för kök såväl som inredning och för uteliv och trädgård. Bolagets rötter finns djupt i Fiskars Bruk det egna brukets historia ger kraft att se framtiden an och, liksom alltid tidigare, följa med sin tid. De nya produktionsenheterna byggdes i Billnäs i närheten av Fiskars. Orten var mera lämplig med tanke på utbyggnad och arbetskraft. 46 47

År 1967 tillverkades de första Fiskarssaxarna med orange handtag. Det var innovationer i fråga om arbetsmetoder och finsmide som möjliggjorde tillverkningen av en alldeles ny slags sax. Småningom blev saxarna ett lönsamt produktionsområde som appellerade direkt till konsumenterna och som fann sin marknad över hela världen. Med tiden blev saxarna en ikonprodukt. I dag är det första människor associerar till Fiskars just saxhandtagen i orange plast. Att saxen gjordes i orange var inte någon självklarhet, utan en slump. På Fiskars plastfabrik hade man tillverkat orangea saftpressar och den orangea plastmassan som fanns i maskinen användes till att producera de första modellhandtagen. En omröstning om vilken färg handtagen skulle tillverkas i på riktigt ordnades på Fiskars försäljningskontor och orange slog svart knappt, med rösterna 9 7. Produktutvecklingen inom saxområdet fortsätter. Ännu på 1970-talet inleddes saxproduktionen med att man smidde saxbladen som sedan slipades så de fick sin slutliga form. Senare kom saxbladen att stansas enligt noggranna kalkyler. Från och med 1975 har saxarna slipats snett, vilket inte bara förbättrar saxarnas utseende utan också deras klippegenskaper. De förändringar som har ägt rum under årens lopp har främst gällt formgivningen för att förbättra ergonomi samt produktionsteknologi. 1994 1980 1975 1972 1970 48 49

Fiskars saxar från två sekler 11. 1. 10. 12. 6. 2. 7. 13. 1. Gummisax, 1924 2. Cigarettsax, 1897 3. Brodersax, 1897 4. Gipssax, 1914 5. Papperssax, 1897 6. Sax, Classic, 1967 7. Papperssax, 1924 8. Skräddarsax, 1880 9. Lampsax, 1880 10. Påssax, 1897 11. Skräddarsax, 1880 12. Damsax 13. Lärftsax, 1897 14. Universalsax, 1960 15. Butikssax 16. Skräddarsax 3. 4. 8. 9. 14. 15. 5. 16.

Fiskarsbestick i olika stilar 1. 6. 2. 7. 3. 1. Smörkniv, elfenben, 1897 2. Matbestick, Hill, elfenben, 1840 1862 3. Matbestick, elfenben, 1880 4. Matbestick, nylon, rostfritt stål, Triennale, Bertel Gardberg, 1957 5. Matbestick, 1924 6. Matbestick, Senator, silverholk, ebenholts, 1897 7. Matbestick, kokos, 1897 8. Matbestick, ebenholts, 1897 9. Matbestick, ebenholts, 1897 10. Matbestick, ebenholts, 1897 9. 8. 10. 4. 5.

Redskap ur Fiskars produktion 6. 9. 1. 10. 7. 11. 2. 8. 12. 13. 1. Skinnberedningsverktyg, 1934 2. Rättikskniv, 1897 3. Serveringskniv och -gaffel, ebenholts, 1897 4. Ostborr, 1924 5. Smörborr, 1897 6. Brödsåg, 1897 7. Stämjärnskniv, 1956 8. Bokbindarkniv, 1897 9. Kräftkniv, 1956 10. Sardinburksöppnare, ebenholts, 1897 11. Fransk kökskniv, 1880 12. Tobakskniv, 1897 13. Köttyxa, 1897 14. Skinnberedningskniv, 1920-talet 15. Sockerkniv, 1880 16. Fransk kökskniv, 1897 4. 3. 14. 15. 16. 5.

Fällknivar tillverkade på Fiskars 1. 8. 11. 9. 2. 7. 1. Märkjärn, 1924 2. Trädgårdskniv, 1924 3. Linjerstift, ebenholts, 1897 4. Raderkniv, ebenholts, 1897 5. Jaktkniv, pärlemo, 1897 6. Sjömansfällkniv, 1924 7 8. Fällknivar, elfenben, 1938 9. Fällkniv, pärlemo, 1938 10. Fällkniv, horn, 1938 11. Rakkniv, 1924 12. Jaktkniv, buffelhorn, 1924 13 14. Pennknivar, sköldpaddsben, 1880 3. 4. 5. 10. 12. 13. 6. 14.

Fiskars slidknivar 9. 10. 11. 12. 13. 1. 2. 1 5. Puukkoknivar, 1880 1897 6. Sprättkniv, 1897 7. Linkniv, 1897 8 15. Puukkoknivar, 1880 1897 3. 4. 5. 8. 6. 14. 7.

Mortlar och mässingsljusstakar från Fiskars Övre raden, från vänster: Mortel, mässing, nr 4 och nr 1/Hill Ljusstake, mässing, nr 11/Hill, nr 3, nr 6/Hill, nr 6, 1840 1862 Mortel, gjutjärn, 1924 Nedre raden, från vänster: Ljusstake, mässing, nr 1/Hill, nr 14, nr 2/Hill, nr 3/Hill, nr 10/Hill, nr 10/Hill, 1840 1862

Bruksmiljön Det nuvarande byggnadsbeståndet på Fiskars bruk har uppstått under loppet av fyra sekler. Från 1600-talet har inte ett enda hus, vare sig bostad eller verkstad, bevarats. En del strukturella detaljer från denna era återfinns dock i grunden till vissa byggnader; även områdets nuvarande vägnät utformades på 1600-talet och i början av 1700-talet. Bruket byggdes i en dal invid Fiskars å, som flyter från Degersjön ända till Pojoviken. Den övre forsen i ån ligger alldeles i närheten av sjön. Nedströms, cirka en kilometer därifrån, finns tvåandra forsar. Vid forsarna, på det s.k. Övre och Nedre bruket, har sedan 1600-talet byggts anläggningar för förädling av järn och koppar. Ungefär mitt emellan forsarna rinner den mindre Risslaån ut i Fiskars å. Vid dess stränder låg tegelbruket och tröskhuset. Den kuperade terrängen i den bördiga, parkliknande ådalen samt avståndet till forsarna påverkade byggnadernas placering och någon genomtänkt planering av byggandet fanns inte under brukets första tider. Kopian av Qvists reguleringsplan av 1764 finns bevarad i riksarkivet. På kartan har antecknats: Troget kalkerad efter det å Fiskars arkiv befintliga originalet af Fiskars 1882 83, Lindsay von Julin. Masugnen på Qvists teckning stod på samma plats som den forna finsmedjan av rödtegel. 62 63

C.L. Engels plan till huvudbyggnad för Fiskars. De låga flygelbyggnaderna uppfördes aldrig. År 1764, på kommerserådet Robert Finlays tid, gjorde övermasmästaren Bengt Qvist upp en plan för reglering av Fiskars bruk för att göra kartan mer enhetlig. Enligt denna plan drogs från masugnen vid nedre bruket en spikrak väg mot nordost. Dess västra sida kantades av arbetarnas små stugor; mittemot låg deras anspråkslösa ladugårdar. Byggnaderna låg tätt med långsidan mot vägen, som nu fick en gatuaktig, sluten karaktär. Till sydvästra ändan av gatan förlades brukets huvudbyggnad och förvaltningscentrum, corps de logiet med två sidobyggnader. Av byggnaderna uppfördes bara den ena, som numera tjänstgör som brukskontor. Corps de logiet byggdes dock 1816 18 på den plats Qvist hade föreslagit. I högre grad följde man Qvists planering då bruksgatan byggdes. I själva verket blev det två gator: Nedre och Övre bruksgatan. På grund av de nya industrianläggningarna flyttade nämligen ett stort antal arbetare till Fiskars, vilket ledde till att ytterligare en gata byggdes. Övre bruksgatan numera kallad Åkerraden följde noggrannare än den nedre Qvists plan. Den sträckte sig spikrakt från Nedre bruksgatan österut där den upphörde vid Övre bruket. I västra ändan av gatan fanns på bägge sidor två uthuslängor. På den östra sidan av träbron över Risslaån placerades bebyggelsen så att bostäderna låg på den norra sidan av gatan och ladugårdarna på den södra. Mellan stugorna fanns trädgårdstäppor och norr om dem började ett område med åkertegar. När Bengt Ludvig Björkman flyttade till Fiskars beslutade han låta bygga sig en ståtlig slottsliknande Till vänster den huvudfasad till corps de logiet på Fiskars som Charles Bassi ritade 1816. Till höger motsvarande plan från 1815, signerad Pehr Granstedt. Nästa omslag: Kopparhyttan, som byggdes vid den nedre forsen, och dess arbetare. Bilden är från 1860-talet av C.E. Malmberg. gård, som även skulle tjänstgöra som förvaltningscentrum på bruket. De första ritningarna gjordes 1815 av Pehr Granstedt. Brukspatron Björkman var emellertid inte nöjd med dem utan beställde nya ritningar av den italienskfödde Charles Bassi. Bassi gjorde om rumsindelningen och kompletterade ritningarna med dekorativa detaljer, av vilka den mest anmärkningsvärda är fasadens altan som bärs upp av toskanska kolonner. I huvudsak byggdes dock Stenhuset enligt Granstedts skisser. När grunden redan var murad beställde Björkman ytterligare en uppsättning ritningar, denna gång av C.L. Engel. Engel föreslog att man skulle låta uppföra två envåningsflyglar, en på var sida om huset, och framför flygelbyggnaderna en rad pelare; själva huvudbyggnaden ville han däremot inte ändra på. Flyglarna uppfördes dock aldrig. Att bygga detta stenhus med sina tre våningar och 32 rum var på den tiden ingen barnlek. Byggnadens stomme stod visserligen färdig redan 1818, men inredningsarbetena slutfördes inte förrän på 1820-talet under Julins era. Byggnaden murades av tegel från Fiskars eget bruk, och arbetet utfördes av den tidens främsta murarmästare. Yttertaket 64 65

66 67

På bilden av Wärdshuset, som byggdes 1836, ses också rälsen till den smalspåriga järnvägen, som lades ner 1952. Den gamla finsmedjan i sin på 1860-talet. Byggnaden förstördes sedermera i en eldsvåda; på samma plats uppfördes 1888 en fabrik av rödtegel. gjordes av koppar, som var dyrt och därför sällan använt takmaterial i vårt land. På Fiskars var det emellertid möjligt, eftersom landets första koppargruva i Orijärvi var i brukets ägo. Fiskars bägge bruksgator följde fram till Julins tid Qvists intentioner. Julin var en flitig byggherre, som utvidgade bruket och lät reparera förfallna byggnader. Husen på nedre bruksgatan revs och i deras ställe byggdes under åren 1826 1852 på västra sidan av vägen ett stall, ett skolhus, ett vagnslider, en bostad åt fogden och två bostadskaserner. Bakom planeringen stod några av tidens förnämsta arkitekter: C.L. Engel, J.E. Wiik, A. Peel och A.F. Granstedt. Gatan fick sålunda en klar empireprägel som nästan oförändrad bevarats till våra dagar. På Åkerraden lät Julin reparera eller bygga om samtliga stugor. Inte sällan utnyttjades också bostadshus från lantegendomar som hamnat i Fiskars ägo; de flyttades helt enkelt till bruket. Julin lät också bygga helt nya bostäder vid Åkerraden, och 1842 sträckte sig längan av hus fram till övre bruket. Fiskars egen såg levererade det virke som behövdes och takteglet till husen kom från brukets tegelfabrik. Ladugårdarna på södra sidan av vägen revs och 1831 36 lät Julin bygga tre större gemensamma ladugårdar, som placerades på längre avstånd från Nedre bruket under 1920-talet. Frånsett några lagerbyggnader står husen fortfarande kvar. Den ljusa byggnaden i mitten den forna kopparsmedjan med sina senare uppförda tillbyggnader används som utställningslokal. 68 69

Stugorna vid Åkerraden sedda från Rosehill, 1860-talet. bostäderna. Genom dessa åtgärder uppstod på båda bruksgatorna bräscher i det tidigare slutna gatuutrymmet. På övre bruket lät Julin bygga ett gjuteri och en mekanisk verkstad som nu har stort industrihistoriskt värde. Det bostadshus, som ritades åt David Cowie och som fick namnet Rosehill, står fortfarande kvar på en kulle norr om fabrikerna. Också Anders Ericsson fick 1841 ett eget bostadshus på södra sidan av övre bruksgatan. Huset, då döpt till Fagerbo men senare kallat Flowerhill, har sedermera rivits. Produktionsanläggningarna på nedre bruket byggdes ut med en finsmedja som även omfattade en kopparslagarverkstad, men dessa byggnader har försvunnit. Av de övriga byggnaderna från den Julinska epoken kan nämnas Wärdshuset av sten som uppfördes 1836 sydväst om huvudbyggnaden. Bruket förvaltades åren 1853 66 av Bruksbolaget John von Julin. På övre bruket lät bolaget anlägga ett valsverk och ett blästerrum, och för valsverksarbetarna byggdes Kullan, en grupp bostadskaserner som bestod av tre tvåvåningshus. Den andra livliga byggnadsperioden började 1884, efter Fiskars Aktiebolag grundades, och fortsatte till 1901. Även senare, fram till 1922, uppfördes vartannat eller vart tredje år en byggnad. På Nedre bruket finns från denna tid kvar en samlingslokal, ett stort spannmålsmagasin och en kvarn av slaggtegel. År 1888 ombyggdes finsmedjan och 70 71

År 1891 byggdes en smalspårsjärnväg mellan Fiskars och hamnen i Skuru för att underlätta transporterna. Det här loket, kallat Lilla Bässen, var det som användes när man lade ner spåret år 1952. Den här byggnaden från 1914 var ursprungligen en plogverkstad, men utvidgades på 1970-talet med fabrikslokaliteter. I dag inhyser byggnaden olika arbets- och kontorsrum. Nästa omslag: Övre bruket på 1920-talet. En del av lagerbyggnaderna är rivna, liksom även valsverket i mitten av bilden. För transporterna användes brukets egen smalspåriga järnväg, som gick till hamnen i Skuru. dess tillbyggnader. Kontorshuset från 1700-talet, som byggdes om 1911, har bevarats till våra dagar. Bakom Åkerraden uppfördes en stor ladugård som blev färdig 1921. På Övre bruket finns den mekaniska verkstadens tillbyggnader bevarade, likaså manufakturverkstaden, fabrikslängan av kokolit, diverse uthus samt tre bostadskaserner på Hasselbacken (den fjärde förstördes vid en brand 1986). Dessutom fanns Skomakarbackens bostadsområde på den nordvästra sidan av bruket. Allteftersom antalet arbetare växte lät bolaget uppföra nya bostäder, som placerades allt längre från de centrala produktionsområdena. Fiskars arbetare fick dessutom själva på bolagets mark bygga sig små stugor eller villor för fritidsbruk. Brukets sjukhus, som uppfördes 1892 på östra stranden av Ålsviken, står fortfarande kvar. Bruksområdena, som t.ex. Fiskars, skilde sig alltså klart inte bara från bondbyarna och stadsborgerskapets levnadsmiljö utan också från de övriga industrisamhällen som uppstod på 1870- och 1880-talet. I brukssamhällena hade patronerna oinskränkt makt över sina domäner, och trots den tekniska utvecklingen var järnbruken nästan intill våra dagar starkt influerade av gamla hantverkartraditioner. Bruksindustrin i olika branscher leder sitt ursprung ända till 1600-talet. Dess historia är intimt sammanvävd med landets utveckling och den har på många sätt berikat Finlands kultur. På kartan över Fiskars bruk kan olika områden med klart avgränsade aktiviteter särskiljas: förvaltning, industri, lantbruk och boende. Byggnaderna industrianläggningar, lantbruksbyggnader, lagerlokaler och bostadshus av olika slag bildar tillsammans med åarna, bassängerna, broarna, vägarna med sina trädplanteringar, trädgårdstäpporna samt de omgivande åkrarna och skogarna den harmoniska helhet som vi i våra dagar kallar bruksmiljö. 72 73