1. Vipeholmsexperimenten en samhällsbild

1. Vipeholmsexperimenten en samhällsbild Den läsare som genom denna bok knuffar upp grinden till Vipeholmssjukhuset och gläntar på dörren till någon av byggnaderna kanske till den som rymde den odontologiska försöksstationen känner nog en knut i magen. Vad är detta för plats med sina instängslade rastgårdar och gallerförsedda fönster? Vad är det för galningar som vandrar omkring på rastgårdar och i salar, somliga med rakade huvuden, någon insvept i en tvångströja och en annan monotont lallande? Och vilka är personerna i de vita rockarna som bor på området, ja ofta ute på avdelningarna, som stoppar alla i säng klockan sju varje kväll? Vilka är de som kan lirka i en sängbunden patient hans kolaranson och en dos lugnande medel efter morgongröten, för att sedan rulla iväg honom till tandundersökningen? I detta kapitel ska jag berätta något om världen omkring försöksstationen. Jag tar upp folkhälsoprojektet som en del av välfärdspolitiken och tittar på de förståelser som blev styrande i förhållande till både försökspersoner och forskare. Jag ser på förhållandet mellan odontologin, industrin och staten för att lyfta fram de villkor som omgav forskningens genomförande. Sist länkar jag vården av de sinnesslöa till värderingarna från folkhälsoprojektet för att visa hur det stora handlingsutrymme som omgav forskarna kunde skapas. I det sammanhanget blir det också viktigt att undersöka dåtidens medicinsketiska konventioner. För att förstå och ta ställning till denna bok måste läsaren kunna se Vipeholmsexperimenten inte bara utifrån dagens förståelsehorisont utan också från dåtidens. Det betyder inte att jag vill avråda någon från att reagera på det som upprör. Det jag vill erbjuda är en möjlighet att förstå varför olustkänslan gör sig påmind och genom att berätta om skillnaden mellan nu och då ge läsaren verktygen att se förbi knuten i mellangärdet, när så krävs. Den självklarhet med vilken individens plikt mot kollektivet betonades i Vipeholmsexperimentens samtid ter sig främmande för oss som lever i dag, i ett samhälle där individens valfrihet i praktiken ställer höga 18

krav på statligt uppburna kollektiv. Lynn Åkesson illustrerar på ett konkret sätt skillnaden i sin jämförelse av obduktioner idag och på 1930- talet. Nutida obduktioner sker enligt henne för individens skull när det är viktigt för anhöriga att fastställa en tveksam dödsorsak. På 1930- talet skedde obduktioner för den medicinska kunskapsutvecklingens främjande. Obduktionsföremålen hämtades, med stöd i en speciell lag, bland dem längst ned i samhällshierarkin, de som dött på institution eller ålderdomshem och inte hade medel till en begravning. 1 Praktiken åskådliggör ett förändrat förhållande mellan individ och samhälle där det inte längre är samhället som kan ställa krav på att få använda sina (onyttiga) medborgares döda kroppar utan där de efterlevande istället kan ställa krav på samhället att bekosta dyra obduktioner för att de ska få sinnesro. Betraktad med dagens ögon framkallar lagstiftningen om rätten till obemedlades döda kroppar från 1930-talet en olustkänsla. Förvisso var och är den medicinska kunskapsutvecklingen angelägen. Men det känns ändå konstigt att detta ändamål skulle uppfyllas av människor som medan de levde inte alls hade önskat bli blottade, dissekerade och obducerade men som kunde användas till det med hjälp av lagstiftning eftersom de levt och dött som fattiga eller oförmögna att arbeta. 2 Olustkänslan som väcks av Vipeholmsexperimenten kan inte reduceras till en skillnad i vem som har plikter gentemot vem i förhållandet mellan samhälle och individ, men det är en början till förståelse. Det som ska förstås är hur det på 1940- och -50-talen framstod som så självklart att genomföra kariesexperiment på patienterna vid det statliga Vipeholmssjukhuset för obildbara sinnesslöa. Jag vill betona två viktiga förutsättningar för experimenten: folkhälsoprojektets betydelse för välfärdsstatens etablering samt tandläkarkårens strävan efter status. Folkhälsoprojektet som en del av välfärdspolitiken Kariesexperimenten utfördes för att bidra till de folkhälsoinriktade reformer som regeringen genomförde jämsides med många andra sociala reformer i den framväxande centraliserade välfärdsstaten under 1930- och 1. Lynn Åkesson, Mellan levande och döda. Föreställningar om kropp och ritual, Stockholm 1997, s. 54 55. Fram till 1973 förfogade samhället enligt lagen om obduktion över avlidna som måste begravas på allmän bekostnad. 2. För en översiktlig diskussion om rädslan för att bli obducerad genom historien, och det historiska användandet av offentliga dissektioner som bestraffning, se Karin Johannisson, Kroppens tunna skal, Stockholm 1997, s. 28 39 och 61. 19

40-talen. Socialpolitiken och dess legitimering är en bakgrund till folkhälsoprojektet. Med folkhälsoprojektet menar jag den förebyggande medicin med alla dess applikationsformer, och den stora medikalisering av ett stort antal problemområden, som inletts under 1900-talets första sekel, och ansluter mig därmed till Karin Johannissons definition av detta gemensamma mål som enade så många av förra seklets politiska och vetenskapliga aktörer. 3 I denna studie hävdar jag att Vipeholmsforskningen tillkom som ett resultat av detta projekt, inom vilket resultaten också skulle användas. I folkhälsoprojektet fick svenska forskare större möjligheter att påverka politiken samtidigt som politikens inflytande på forskningen blev mer uttalad. Konstruktionen av och fokuseringen på marginella grupper, som de sinnesslöa, brukar känneteckna samhällen där förändringen sker så hastigt att den sociala ordningen upplevs som hotad. Jag ska nedan lyfta fram den omvandling som gjorde att de sinnesslöa kunde hamna i fokus för folkhälsoprojektets normaliserande praktik. Jag försöker beskriva vad kategoriseringen som sinnesslö innebar och hur vården av och ansvaret för de sinnesslöa såg ut, inte bara på Vipeholm utan i Sverige i stort, framförallt i Medicinalstyrelsens regi. Sinnesslöhet var bara en av de biologiskt definierade termerna för de sociala problem som genom folkhälsoprojektet medikaliserades samtidigt som hälsa blev en offentlig angelägenhet. Denna process var viktig inte främst för de sinnesslöa utan för medelklassens framväxt, självidentitet och framgångsrika lansering av sina skötsamhetsideal som normalitet. En förståelse av vad som hände i det Sverige som Vipeholmssjukhusets grind vette mot måste emellertid också ta avstamp i det världsomspännande blodbad som omgav det neutrala folkhemmet. Politik i krigets skugga Sverige rörde sig under de år studien täcker (1943 60) från en värld där Ryssland (följt av det framväxande Tyskland) utgjorde våra militära hot till en värld uppdelad i två läger öst och väst mellan vilka Sverige försiktigt balanserade. Tyska var det språk man författade viktiga vetenskapliga verk på 1938, då det nära samarbetet med den mäktiga grannen i söder var lika starkt handelsmässigt som intellektuellt. Efter andra världskriget författades internationella vetenskapliga verk på engelska, vilket också visade vilka vetenskapliga gemenskaper man sträckte sig mot bara lite senare, under Vipeholmsexperimentens genomförande. 3. Karin Johannisson, Folkhälsa. Det svenska projektet från 1900 till 2:a världskriget i Lychnos, Årsbok 1991, Stockholm. 20

Perioden 1939 45, då försöken planerades och inleddes, präglades av förhållandet till Nazityskland i söder, Sovjetunionen i öster och de allierade i väster. Krigsårens samlingsregering lyckades, med god hjälp av utrikesministern och yrkesdiplomaten Christian Günther och statsministern Per Albin Hansson, hålla Sverige utanför kriget genom att tillåta tyska permittenttransporter genom Sverige, samtidigt som man bakom kulisserna samarbetade med de allierade och fortsatte handla med Sovjetunionen. Under dessa år var självklart bevarandet av fred och frihet regeringens viktigaste uppgifter. Partiskiljande frågor om skatter, reformer, näringsfrihet och dylikt sköts åt sidan till förmån för ett samarbete för nationens bästa runt utrikespolitik, beredskap, krigshandel och försörjning. Folkhälsoreformerna blev under dessa år inte lika viktiga som mobiliseringen. Vipeholmsförsöken och folktandvården hörde således 1939 45 inte till regeringens viktiga frågor. Redan vid krigsslutet hade, som kallakrigsforskarna Marie Cronqvist och Michael Godhe visat genom studier av populärkultur, medvetenheten om den kalla terrorbalansen fått genomslag inte bara bland politiker utan även folk i allmänhet i Sverige. 4 Folkhemsbygget bör förstås mot en vidare bakgrund än enbart svensk industrialisering och modernisering. Det var också viktigt för dåtidens aktörer som ett trygghetsskapande skydd gentemot det kalla kriget. Folkhemmet utgjorde den hotade men trygga plats vars murar inte enbart bestod av totalförsvar utan också av social välfärd baserad på arbetsamhet, skötsamhet, historiskt grundad gemenskap och solidaritet. 5 Cronqvist och Godhe åskådliggör ett Sverige i korsdrag. Samtidigt som en dörr stod öppen mot den hotande värld där 4. Michael Godhe belyser utifrån populärvetenskapliga böcker och sciencefictionromaner för ungdomar det långa 1950-talet som en konflikt mellan teknikgrundad framstegstro och rädsla för teknikens potentiella följder. Michael Godhe, Morgondagens experter. Tekniken, ungdomen och framsteget i populärvetenskap och science fiction i Sverige under det långa 1950-talet, Stockholm 2003. Marie Cronqvist beskriver det långa 1950-talet som de år då journalistik och populärfiktion om spionavslöjanden pekade på det hot mot den totala tryggheten som Sovjetunionen och kommunismen utgjorde. Marie Cronqvist, Mannen i mitten. Ett spiondrama i svensk kallakrigskultur, Stockholm 2004. 5. För bilden av det hotade och därför trygghetsbesatta folkhemsbyggandet under kalla krigets 1950-tal, se Alf W. Johansson, Neutralitet och modernitet. Andra världskriget och Sveriges nationella modernitet i Bo Huldt och Klaus-Richard Böhme (red.), Horisonten klarnar. 1945 krigsslut, Stockholm 1995 och Inledning. Svensk nationalism och identitet efter andra världskriget i Alf W. Johansson (red.), Vad är Sverige? Röster om svensk nationell identitet, Stockholm 2001, samt Nils Runeby, Vad vi ha att försvara nationell identitet under andra världskriget. Om korrespondenskursen Den svenska livsformen i Alf W. Johansson (red.), Vad är Sverige? Röster om svensk nationell identitet, Stockholm 2001. 21

kalla kriget utspelade sig, vette framtidens dörr mot ett tryggt folkhem. I korsdraget däremellan stod inte bara spionen och teknikentusiasten som de skrivit om, utan också Vipeholmsforskarna. Att hantera spänningen mellan å ena sidan välfärdspolitikens vård av sinnesslöa och folks tänder och å andra sidan maktbalansens realitet var en del av deras medvetandehorisont, ungefär som medvetenheten om miljöförstöringen och rädslan för följderna av USA:s världsdominans är en del av 2000-talets läsares bakgrundsförståelse. Välfärdspolitik Vipeholmssjukhuset, som öppnade 1935, var ett av fyra statliga sjukhus i Sverige där sinnesslöa samlades för vård, kontroll och förvaring. Omhändertagandet av sinnesslöa var en del i en politik där statens ansvar breddades. Välfärdssamhället med sociala, ekonomiska och arbetsorganisatoriska reformer etablerades och institutionaliserades så att staten övertog fler och fler av de roller som släktingar, grannar och lokala organisationer förut uppburit. Daghem, ålderdomshem, pension och sjukförsäkringar blev statliga angelägenheter och ansvaret lyftes från en lokal gemenskap till en central, statsstyrd institutionell nivå. Bland de politiska partier som från representationsreformen och framåt börjat utvecklas i den då spirande parlamentariska demokratin, och långsamt skulle ersätta personpolitiken med en partipolitik, var SAP (Sveriges socialdemokratiska arbetarparti) det yngsta, grundat 1889. Under 1910-talet hade partiet utvecklats till ett massparti som, bland annat genom sitt nära samarbete med fackföreningsrörelsen, organiserade större delen av den svenska arbetarklassen, och på 1940-talet fick de majoritet i riksdagens första kammare. Socialdemokrater och liberaler fann sig ofta under denna tid samarbeta mot det tredje tunga partiblocket, högern (föregångare till dagens moderata samlingsparti). Under Vipeholmsförsökens tid hade SAP först under Per Albin Hanssons (1936 39) och sedan under Tage Erlanders regering (1946 69) regeringsmakten (1939 45 ledde Per Albin Hansson en samlingsregering). I stark opposition mot SAP, och som företrädare för arbetsgivarna och industriintressena, stod högern. Industrin som sponsrade Vipeholmsförsöken var uttalat lojal med högern och kritisk till socialdemokratin. Den borgerliga vänstern, folkpartiet, stod för en socialliberalism som i motsats till SAP:s universellt inriktade reformer betonade enskild företagsamhet, privat äganderätt och större näringsfrihet. Folkpartiet var liksom SAP intresserade av socialpolitik. Skillnaden var att de ville betala för den med överskottet som det fria näringslivet skulle skapa, medan 22

SAP ville betala för den med statlig upplåning och höjda skatter. SAP förordade vad som närmast kan beskrivas som en planhushållningstanke och den keynesianska politiken att staten med konjunkturpolitiska medel skulle hjälpa det kapitalistiska systemet att fungera ekonomiskt och socialt för att sedan distribuera överskottet. Under Vipeholmsåren skulle SAP få svårigheter med att legitimera sin syn på produktionen och distributionen av överskott medan det man använde den till välfärdsreformerna inte blev lika omdebatterat. Den keynesianska synen blev ändå en utgångspunkt för SAP och större delen av borgerligheten vilket möjliggjorde den omfattande socialpolitiska upprustningen som kännetecknar det som brukar kallas folkhemmets formativa period. Inte heller termen folkhem var specifik för SAP, utan hade myntats vid seklets början av konservativa och liberala försvarsivrare. Den som hävdar att folkhemmet eller folkhemspolitiken var en socialdemokratisk uppfinning har alltså fel. 6 Socialdemokratiska regeringar genomförde den politik som det fanns stor uppslutning runt. Välfärdsstaten var inte unik för Sverige. Liknande samhällsformer växte fram i flera industriländer under 1900-talet. Den gemensamma grundtanken var att staten skulle garantera medborgarna grundläggande rättigheter (som till exempel sjukvård och arbetslöshetsersättning). Mattias Tydén har framhållit universalismen i principerna i det svenska systemet: att de sociala rättigheterna var mycket starka, att administrationen av dem var effektiv, att de gällde hela befolkningen och inte speciella grupper samt att de generellt sett inte byggde på behovsprövning. 7 I sin uttömmande översikt över välfärdsmodellen definierar han dess medel som arbetsmarknadspolitiken, den stora offentliga sektorn och det höga skattetrycket. Jag vill speciellt understryka Tydéns uppmaning att se på förändringen över tid och plats och inte se välfärdsstaten som statisk. Kommunalpolitik och utredningsretorik var exempel på vitt skilda are- 6. För frågan om termen folkhemmet och strävan att utforma det genom sociala reformer som partiöverskridande övertygelse med konservativt och liberalt ursprung, se Mikael Hallberg och Thomas Jonsson, Per Albin Hansson och folkhemsretorikens framväxt i Erik Åsard (red.), Makten, medierna och myterna. Socialdemokratiska ledare från Branting till Carlsson, Stockholm 1996 och Henrik Björck, Till frågan om folkhemmets rötter. En språklig historia, i Lychnos, 2000. 7. Mattias Tydén, Från politik till praktik. De svenska steriliseringslagarna 1935 1975, SOU 2000:22, s. 76 80. Han bygger beskrivningen av den svenska välfärdsstaten på Gösta Esping-Andersen, Jämlikhet, effektivitet och makt. Socialdemokratisk välfärdspolitik i Klaus Misgeld et al. (red.), Socialdemokratins samhälle 1889 1989. 16 forskare om socialdemokratins politik och samhälle, Stockholm 1989 och Bo Rothstein, Vad bör staten göra? Om välfärdsstatens moraliska och politiska logik, Stockholm 1994. 23

nor, och 1930-talets visioner om social ingenjörskonst skiljer sig exempelvis starkt från 1940-talets reformer för medborgarnas grundtrygghet. 8 Under den i Vipeholmsstudien studerade epoken 1943 60 förändrades således välfärdsmodellen. Under mellankrigstiden inleddes, i krisuppgörelsens spår, genomförandet av ett stort antal reformer som fick sitt klimax under 1940-talet: från den subventionerade arbetslöshetsförsäkringen 1934, via folkpension, reglerad arbetsdag, allmänna barnbidrag, allmän sjukförsäkring och bostadsbidrag till tre veckors lagstadgad semester 1950. 9 1940-talet såg en formlig explosion av stora, trygghetsskapande reformer, varav många var inriktade på folkhälsa och nativitet. Generellt sett ledde reformerna bort från den fattigvårdsanda som socialliberalismen under 1900-talets första sekler inneburit och den tungrodda administration den krävt. 10 Enligt Mikael Sjögren medförde socialpolitiken långtgående statliga ingripanden, vilket kritiker ofta framhållit som något negativt och unikt för folkhemmet. Men den profylaktiska tanken att genom hälsovård och social hjälp förebygga problemen snarare än att åtgärda samhälleliga problem allteftersom de uppstod kom genom Alva och Gunnar Myrdals inflytande att prägla även socialpolitiken. 11 Folktandvårdsreformen 1938 var varken den enda eller den viktigaste under den aktuella perioden utan en bland många i en ström av reformer. Reformerna var inte kontroversiella som grundtanke även om 8. Mattias Tydén (2000), s. 80 88. 9. För en översikt av reformerna, se Lars-Arne Norborg, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen. Svensk samhällsutveckling 1809 1992, Lund 1993, s. 198 207. 10. Ledd av Centralförbundet för socialt arbete (CSA) och Svenska fattigvårdsförbundet hade det tidiga 1900-talets liberala socialpolitik eftersträvat att genom akut nödhjälp och en uppfostran av individen att ta ansvar och försörja sig själv, försöka avskaffa fattigdomen. Se Mikael Sjögren, Fattigvård och folkuppfostran. Liberal fattigvårdspolitik 1903 1918, Stockholm 1997. Marika Hedin gör i sin studie av socialliberalismen Ett liberalt dilemma. Ernst Beckman, Emilia Broomé, G H von Koch och den sociala frågan 1880 1930, Stockholm 2002, en detaljerad analys av den sociala frågan under liberalismen, och har även lyft fram dess tidiga vetenskapliga inspiration (1998). 11. Alva och Gunnar Myrdals insatser i socialpolitiken har gett upphov till en stor debatt mellan framförallt Yvonne Hirdman, Att lägga livet till rätta. Studier i svensk folkhemspolitik, Stockholm 1989 och Genussystemet i Demokrati och makt i Sverige. Maktutredningens huvudrapport, 1990 och Bo Rothstein (1994), där Hirdman framhåller deras betydelse för idéformeringen medan Rothstein istället lyfter fram socialminister Gustav Möllers betydelse för den genomförda politiken. För makarna Myrdals förhållande till den socialdemokratiska socialpolitiken, se Göran B. Nilsson, Den sociala ingenjörskonstens problematik i Göran B. Nilsson, Den lycklige humanisten. Tio offensiva essäer, Stockholm 1990, samt deras egna skrifter: Gunnar Myrdal, Socialpolitikens dilemma II i Spectrum, 1932:4 och Alva Myrdal och Gunnar Myrdal, Kris i befolkningsfrågan, Stockholm 1934. 24

mycken strid stod över deras detaljerade utformning. Det kontroversiella var hur de finansierades: med skattepengar som omfördelade överskott från rika till mindre rika. Efter 1945 avlöstes krigstidens samlingsregering av en majoritetsregering. När Per Albin Hansson avled i en hjärtattack 1946 ersattes han av företrädaren för en ung, radikal partigeneration. Tage Erlander gick till kraftfull offensiv för att förverkliga arbetarrörelsens efterkrigsprogram med målet att utjämna samhällets ekonomiska och sociala olikheter. Det var regeringens ekonomiska politik som skapade de största motsättningarna runt efterkrigsprogrammet. Från borgerligt håll tolkades socialdemokraternas mål med planhushållning som att de ville ha en helt statsstyrd centraliserad ekonomi. Näringslivet satte under vad som i efterhand kallats borgarnas skräckpropaganda upp en egen kampanj mot regeringen, planhushållningsmotståndet (PHM), i vilket skräcken för kommunismen spelade en inte oväsentlig roll. I tiden runt efterkrigsprogrammet fanns en allmän misstänksamhet mot regeringen, att de styrande socialdemokraterna skulle försöka smygsocialisera samhället. I denna studie ser vi denna misstänksamhet hos sötsaksindustrin, och oppositionen talade öppet om ekonomiskt vanstyre. SAP höll på att förlora regeringsmakten i 1948 års val på kuppen. 1951, när de bildade regering med Bondeförbundet, hade de tagit konsekvenserna av denna näraavgrunden-upplevelse, och hade återgått till att basera sin politik på samförstånd med högern, framförallt med samarbetspartnern bondeförbundet. Om tiden mellan 1945 och 1948 kan sammanfattas som reformmässigt dramatisk, med stora samhällsförändringar som mål, bör tiden efter 1951 betecknas som försiktigare, med målet att slå vakt om uppföljande och genomförande av 1940-talets många reformbeslut man försvarade välfärdsstaten. Ett viktigt inslag i bilden av den svenska välfärdsstaten är vad socialoch medicinhistorikern Dorothy Porter i en internationell jämförelse talat om som de svenska experternas tillgång till den politiska apparaten och vad som mer generellt brukar betecknas som utredningssystemets funktion att sammanföra politiker och forskare. 12 Sven Widmalm introducerar i antologin Vetenskapsbärarna en analys av vad han kallar den 12. Dorothy Porter talar mer specifikt om skillnaden mellan brittiska och svenska rashygieniska experter och propagandisters tillgång till den politiska apparaten, i sin artikel Eugenics and the sterilization debate in Sweden and Britain before World War II, i Scandinavian Journal of History, 1999:2. I boken från samma år beskriver hon det svenska utredningsväsendet som konsensusbefrämjande, se Dorothy Porter, Health, Civilization and the State. A History of Public Health from Ancient to Modern Times, London 1999, s. 236. 25

traditionella positiva bilden av vetenskapens (och teknikens) betydelse för samhällsutvecklingen under 1900-talet som ett mer dynamiskt och konfliktfyllt samarbete än så. Under 1900-talet tog de vetenskapliga experterna ofta själva kontroll över den förändringsprocess i förhållandet mellan politiska och akademiska sfärer som möjliggjorde användandet av vetenskapen som styrmedel. 13 Likt Thorsten Nybom betonar Widmalm att det inte var frågan om att samhället genom social ingenjörskonst förvetenskapligades, utan att samspelet mellan vetenskap och samhälle fick fördjupad innebörd, vilket påverkade båda sfärerna. 14 Detta ömsesidiga påverkansförhållande kommer jag att återkomma till i analysen av vad som skedde i forskningsprocessen på och runt Vipeholm. Mellan socialvetenskap och socialpolitik var förhållandet speciellt symbiotiskt, som Per Wisselgren visat. Makarna Myrdals sätt att kombinera politiska uppdrag med vetenskapligt engagemang framhåller han som typiskt. 15 Ulla Ekström von Essen har i sin studie av kommunideologins roll för socialdemokratisk politik visat att denna hållning inte bara var typisk för Gunnar och Alva Myrdal utan utmärkte ett socialdemokratiskt förhållningssätt vars rötter låg längre tillbaka. Det handlade om en empirisk inställning till samhällsförändringsarbete där objektiva (social)vetenskapliga grunder skulle underbygga politiska beslut. 16 Även om detta inte var ett unikt svenskt fenomen Dorothy Porter har exempelvis beskrivit framväxten av socialvetenskap och medicin i direkt relation till de sociala reformernas genomförande i Storbritannien bör förhållandet att experterna genom utredningsväsendet rörde sig i politikens korridorer och inte påverkade dem utifrån genom lobbying lyftas fram som unikt. Gunnar Broberg och Mattias Tydén har målande beskrivit forskarens/expertens roll i uppbyggandet av det nya samhället: Vägen från Uppsala till en regeringspost i Stockholm eller ett arbete i de statliga offentliga utredningarna (SOU, inrättat 1922) var ofta kort. Med tåget tog resan en timme, som i förstaklassvagnen gärna användes till förberedelser för dagens uppdrag. 17 I denna bok kommer läsaren, speciellt i kapitel 3 och 8, att möta gott om sådana forskare/experter, men inte främst bland de 13. Sven Widmalm, Den stora växtförädlingsanstalten: Svalöf, Weibullsholm och vetenskapens samhällsroll under mellankrigstiden i Sven Widmalm (red.), Vetenskapsbärarna. Naturvetenskapen i det svenska samhället, 1880 1950, Hedemora 1999, s. 12 13. 14. Thorsten Nybom, Kunskap, politik, samhälle. Essäer om kunskapssyn, universitet och forskningspolitik 1900 2000, Hargshamn 1997, s. 20 31. 15. Per Wisselgren, Samhällets kartläggare. Lorénska stiftelsen, den sociala frågan och samhällsvetenskapens formering 1830 1920, Eslöv 2000, s. 267 272. 16. Ulla Ekström von Essen, Folkhemmets kommun. Socialdemokratiska idéer om lokalsamhället 1939 1952, Stockholm 2003, s. 110 115. 26

aktiva forskarna på Vipeholm utan i Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd och på Medicinska forskningsrådets (MFR) stolar. Lund låg, trots stambanans goda tågförbindelser, lite för långt från Stockholm. Folkhälsoprojekt i ett samhälle under omvandling Sverige utvecklades under den studerade perioden från en landsbygdsdominerad social struktur till ett små- och storstadsdominerat samhälle där önskan om sommarstuga, lantnöje och kolonilott var mångas enda kontakt med ett närliggande agrart förflutet. Inflyttningen till städerna ökade under dessa år, som snabbt blev kända som bostadsbristens år. Men bostadsstandarden ökade i rasande takt, och byggindustrin och samhällsplaneringen efter 1945 gick för högvarv för att bygga hus, gator, elnät och vatten- och avloppssystem. Patienter och anställda på Vipeholm kom ofta från rurala bakgrunder och hamnade i en halvrural miljö på Vipeholm i utkanten av Lund. Det gick snabbt att ta sig de två kilometrarna från lantliga Vipeholm till stadens centrum, men Vipeholm var, tills den första motorvägen drogs fram mellan sjukhuset och staden 1953, i alla riktningar omgivet av jordbruksmark och fruktodlingar. Sverige under denna tid var klassresenärens förlovade land, där det inte bara gick att flytta från landet till stan utan också att omdefiniera sig från arbetare till medelklass. Nit, strävsamhet, studier och investeringar i barnens framtid öppnade dörren för den målmedvetne, in i bildningens och medelklassens värld. Jonas Frykman och Orvar Löfgren har beskrivit den skötsamhetskultur som inramade klassresans möjlighet och hot. Skötsamhetsidealen blev med början i 1800-latets mitt ett sätt för medelklassen att ta avstånd från sitt eget rurala förflutna. Samtidigt definierades andra klasser främst arbetarklassen effektivt som ofina, illojala eller rent av äckliga. Den rashygieniska diskursen blev ett sätt att fokusera kroppen som bärare av skötsamhetsidealen, där den nya medelklassen effektivt framstod som de enda som besatt beteendekoderna för kroppens uppförande såväl som skötsel. 18 Normerna för skötsamhet handlade emellertid inte endast om kroppen 17. Gunnar Broberg och Mattias Tydén, Oönskad i folkhemmet. Rashygien och steriliseringar i Sverige, Stockholm 1991, s. 53. För Dorothy Porters beskrivning, se Eugenics 1999, s. 2 10. 18. Jonas Frykman och Orvar Löfgren, Den kultiverade människan, Lund 1979, s. 133 220, speciellt s. 136 147, och Jonas Frykman, På väg. Bilder av kultur och klass i Jonas Frykman och Orvar Löfgren (red.) Modärna tider. Vision och vardag i folkhemmet, Lund 1985. Den brittiske medicinhistorikern Paul Wiendling visar i Health, Race and German Politics between National Unification and Nazism 1870 1945, Cambridge 1989, den kroppsfokuserade, biologiskt stöpta eugeniken i tysk politik som en ren produkt av det intima förhållandet mellan medelklassvärderingar och folkhälsan (1989), speciellt s. 5 6. 27

utan fokuserade framförallt på mannens yrkesarbete, kvinnans husmoderlighet förknippad med fertilitet, samt hygien, måttfullhet och inomäktenskaplig fortplantning, något som Yvonne Hirdman framhållit i sin analys av könsmässigt definierade förväntningar i folkhemmet. 19 Den strävsamme arbetare som ville göra klassresa behövde inte bara byta arbete och flytta till grannkvarteret utan kanske framförallt, som Ronny Ambjörnsson visat, göra skötsamhetskulturen till sin. 20 Skötsamhetsidealet är därför viktigt för att förstå folkhemmets socialpolitik den handlade i inte obetydlig utsträckning om att sprida dessa medelklassens ideal. De kunde bekräfta medelklassens identitetsskapande som normalitet, som internaliserades inte bara av den strävsamma arbetarklassen utan också blev liktydigt med svenskhet. 21 Svenskhet blev hegemonisk normalitet. George Mosse lyfter i sin översikt över rasismens historia fram normalitet som viktigt då den rådande samhällsordningen omvälvs. 22 Mosses studie med titeln Toward the Final Solution handlar framförallt om rasismen mot judar och Nazitysklands förföljelse av dem, men hans analys kan appliceras på den fixering vid normalitet som frodas i alla hotade gemenskaper. 23 Den snabba sociala omvandling från agrart till urbant samhälle, där en ny klass medelklassen skapade sig ett utrymme och sökte efter en roll att spela, fungerade destabiliserande så tillvida att den innebar en förändring. Det kalla krig som pågick utanför folkhemmets trygga murar utgjorde ett annat hot mot den etablerade 19. Yvonne Hirdman (1989) och (1990). 20. Ronny Ambjörnsson, Den skötsamme arbetaren, Stockholm 1989. 21. Ronny Ambjörnsson diskuterar i Den skötsamme arbetaren (1989) hur klassresan möjliggjordes av arbetarens internalisering av skötsamhetsidealet. I Försvenskningen av Sverige visar Jonas Frykman och Orvar Löfgren tillsammans med Billy Ehn hur medelklassens skötsamhetskultur genom att upphöjas till svenskhet kom att framstå som normalitet. Billy Ehn, Jonas Frykman och Orvar Löfgren, Försvenskningen av Sverige, Stockholm 1993. 22. George Mosse, Toward the Final Solution. A History of European Racism, New York 1985 (1978), s. 1 34. 23. Forskningen om den koloniala upplevelsen (ur kolonisatörernas perspektiv) har exempelvis i anglosaxisk tradition lyft fram rasismen mot ursprungsbefolkningar i tider då kolonisatörernas makt upplevdes hotad. Se Oliver MacDonagh, States of Mind. Two Centuries of Anglo-Irish Conflict, 1780 1980, London 1992 (1983) s. 16 27 och 128 133 och Robert Fitzroy Foster, Modern Ireland 1600 1972, London 1989, s. 276 för anglo-irländarnas rädsla för och förföljelse av irländska katoliker kring sekelskiftet 1700 1800. Eva Palmblad, Den disciplinerade reproduktionen. Abort- och steriliseringspolitikens dolda dagordning, Stockholm 2000, utgår från ångesten inför samhällsutvecklingen i industrialiseringens, demokratins och kvinnoemancipationens spår som drivande när kvinnors frihet beskars genom abort- och steriliseringslagar mellan 1930- och -70-talen. 28

gemenskapen. Fokuseringen på normalitet är enligt denna logik knappast oväntad under folkhemstiden. Inte heller var den unik för denna period, även om den då hade ovanligt stort inflytande. Etnologerna Lynn Åkesson och Birgitta Svensson har visat hur viktigt det ovanliga och avvikande varit i definitionen och upprätthållandet av det vanliga. Lynn Åkessons lokala original och Birgitta Svenssons tattare fyllde en och samma funktion: som kontrast till det man i byar och städer fram till 1900-talets början menade var normalt. 24 Gunnar Broberg och Mattias Tydén skriver om synen på tattarna något decennium senare: När sterilisering som metod upptogs i den socialpolitiska arsenalen blev den med nödvändighet något mer än en medicinsk fråga. Den blev också ett medel att ingripa mot de misskötsamma, de avvikande i det ordnade samhällets periferi vilket belyses inte minst av diskussionerna kring det så kallade tattarproblemet. 25 På detta sätt utpekades grupper i folkhemmets marginal som icke-skötsamma och onyttiga. De blev också föremål för mycket handgripliga försök till bortrensning eller likriktning. Denna praktik tillämpades bland annat i folkhälsoprojektets skepnad. 26 Det är i folkhälsoprojektets praktik som Vipeholmsförsöken genom sin anknytning till sinnesslövården och folktandvården genomfördes. De arbetsoföra och sjuka sinnesslöa, som jag ska berätta mer om sist i kapitlet, passade inte in i folkhälsoprojektets normalitetsbild. Skötsamhetsidealet och normalitetssträvandena var långt ifrån de enda viktiga impulserna som formade folkhälsoprojektet. Folktandvårdens strävan att förbättra medborgarnas tandhälsa hörde hemma i ett mycket större projekt. Jag vill speciellt betona den andra delen av termen folkhälsoprojekt det fanns gemensamma strävanden bakom ansträngningarna. Steriliseringar, sinnesslövård, sinnessjukvård och alkoholistvård ingick med hjälp av psykologins och psykiatrins metoder och tolkningsmönster i det stora folkhälsoprojekt som med tiden skulle 24. Birgitta Svensson, Bortom all ära och redlighet. Tattarnas spel med rättvisan, Stockholm 1993, s. 13 37 och Lynn Åkesson (1991), s. 57 70. 25. Gunnar Broberg och Mattias Tydén (1991), s. 184. 26. Mats Beronius, Bidrag till de sociala undersökningarnas historia. Eslöv 1994 och Hans Glimell, Den produktiva kroppen. En studie om arbetsvetenskap som idé, praktik och politik, Eslöv 1997, har utifrån Michel Foucaults resonemang i Vetandets arkeologi, Lund 1972 båda betonat just medicinens roll i arrangerandet av vetandet om motsatsparen frisk sjuk och normal patologisk, med rötter i 1800-talet och klimax under folkhemsepoken. En annan viktig praktikarena för bortrensning var kommunpolitiken som Ulla Ekström von Essen beskrivit (2003). 29

plockas upp av politikerna och vävas samman med kommunpolitik, socialpolitik och befolkningspolitik. 27 Från 1700-talets slut hade hälsa till följd av den vetenskapliga och sociala utvecklingen börjat definieras som en angelägenhet för det framväxande medicinalväsendet. Under 1900-talet blev hälsan föremål för välfärdspolitiken, och hälsovård och hälsopolitik blev ofta ett. Folkhälsodiskussionen hade tagit fart under 1900-talets början och förankrats i skolmedicin likväl som yrkesmedicin och i motion, nykterhet, hygien och näringslära. Hälsa var inte längre enkom den sjukes (och i privilegierade fall hans läkares) angelägenhet. 28 Det sociala intresset delades av intellektuella såväl som av medicinare och andra forskare. Med folkhälsa menade de inte bara alla medborgares hälsa, utan begreppet användes mer och mer metaforiskt för att beteckna ett samhälle vars sociala institutioner, demokratiska uppbyggnad och kulturella nivå kunde beskrivas som sunda. 29 Begreppet utgick från ett biologiskt och medicinskt perspektiv på samhället. Folkhälsoprojektet fokuserade nationen som enhet, familjen som institution och individen som biologisk varelse och som en potentiell resurs, som Mattias Tydén kärnfullt sammanfattat det. Tankefigurer om folket och nationen som organisk helhet skapades och förstärktes i folkhälsoprojektet, liksom dikotomierna normalt onormalt, sunt osunt, värdefulla undermåliga samt nyttiga tärande. 30 27. För steriliseringar som del av folkhälsoprojektet, se Gunnar Broberg och Mattias Tydén (1991) och Tydén (2000) och (2002). För sinnesslövården och folkhälsoprojektet, se Kristina Engwall, Asociala och imbecilla. Kvinnor på Västra Mark 1931 1967, Örebro 2000. För sinnessjukvård som del av folkhälsoprojektet, se Mikael Eivegård, Frihetens milda disciplin. Normalisering och social styrning i svensk sinnessjukvård 1850 1970, Umeå 2003. För alkoholistvården som del av folkhälsoprojektet, se Jenny Björkman, Vård för samhällets bästa. Debatten om tvångsvård i svensk lagstiftning 1850 1970, Uppsala 2001. För kommunpolitiken som arena för folkhälsoprojektets praktik, se Ulla Ekström von Essen (2003). 28. För en diskussion om hälsobegreppets sociala omvandling, se Karin Johannisson (1991) och (1997) s. 219 232 och Eva Palmblad, Den disciplinerade reproduktionen. Abortoch steriliseringspolitikens dolda dagordning, Stockholm 1990, s. 12 15. 29. Roger Qvarsell, Ett sunt folk i ett sunt samhälle? Hälsovård och hälsopolitik i ett idéhistoriskt perspektiv i Gösta Carlsson och Ola Arvidsson (red.), Kampen om folkhälsan. Prevention i historia och nutid, Stockholm 1994, s. 76 77. 30. Mattias Tydén (2000), s. 33 37 (citatet s. 35), där han med hittills oöverträffad skärpa sammanfattar forskning av Karin Johannisson (1991), Eva Palmblad och Bengt Erik Eriksson Kropp och politik. Hälsoupplysning som samhällsspegel, Eslöv 1995 och Ulf Olsson, Folkhälsa som pedagogiskt projekt. Bilden av hälsoupplysningen i statens offentliga utredningar, Uppsala 1997. Se även Johannisson (1997), s. 221 om anatomin som metafor för samhällsvetenskaperna. 30

Tandhälsan som offentlig angelägenhet Befolkningen som resurs, mer specifikt befolkningens tandhälsa, var det upphöjda mål som kariesförsöken var tänkta att främja. Förhållandet mellan individen och nationen är relevant för avhandlingen på två plan, dels vad gäller statens förhållande till den enskilde svenskens tandhälsa, dels för den nationella helhetens förhållande till 660 Vipeholmspatienters tandhälsa. Att tandvärk skulle bli en offentlig angelägenhet var ingen självklarhet. Sett ur samtidens synvinkel vore det emellertid konstigt om just hälsan i munnen skulle undantas statligt intresse. I ett övergripande perspektiv på hur samhällsproblem etableras framstår tandvården som ett mönsterexempel. Christer Lindblom beskriver i sin studie av professionaliseringen av tandläkarkåren 1860 1925 vägen från agitation och problemlegitimering till tämligen (i jämförelse med andra hälsoprofessioners områden) sent beslut om åtgärdsprogram 1924, och en utlokalisering av ansvar och förverkligande i och med folktandvårdens instiftande 1938. 31 Att definiera tandhälsan som allmänt problem var kanske inte oväntat eller unikt betraktat i backspegeln, men för dåtidens aktörer var det förstås en kamp. Lindblom framhåller Svenska Tandläkare-Sällskapets inflytande genom Edvard Wavrinsky (som lade fram den första motionen i frågan 1904) och Albin Lenhardtson (sekreterare i 1913 års kommitté för skoltandvård, tillika ordförande i Sveriges Tandläkarförbund). Etableringen som statligt ansvarsområde gick hand i hand med tandläkarkårens professionalisering. 32 Denna bok handlar dock inte om etableringen av tandhälsan som samhälleligt problem. Som sådant var det redan etablerat under Vipeholmsexperimentens tid. Möjligen skulle en studie av utredningarna från 1937 (om tandläkarutbildningens ordnande) och 1960 (om en förändring av folktandvårdens syfte och organisation) vara intressant ur ett etableringsperspektiv. 33 Här blir det viktigare att betrakta tandvården med utgångspunkt i en förståelse av hur den nya folkhälsoforskningen 31. Christer Lindblom, I väntan på tandvård. Hur tandrötan blev politik, Stockholm 2004, sammanfattande diskussion på s. 201 202. 32. Christer Lindblom (2004), s. 123 126, 138 146 samt 202. 33. Eftersom en sådan studie, likt Christer Lindbloms professionaliseringsstudie, skulle sätta tandläkarkårens agerande i centrum, blir det svårt att uttala sig om den saken i denna bok där tandläkarkåren som profession och politisk aktör endast utgör en bakgrund i fokuseringen på den nyetablerade odontologiska forskningen i statlig regi. Betänkande om tandläkareutbildningens ordnande mm, SOU 1947:9, samt Folktandvården. Betänkande av 1957 års folktandvårdssakkunniga, SOU 1960:1. 31

växte fram och att kunna se tandvården som ännu en arena där skötsamhetsidealen bekräftades som praktik. I folkhälsoupplysningen blev denna strävan som allra tydligast. Analyser av folkhälsoupplysning, framför allt hos Eva Palmblad, Bengt Erik Eriksson och Ulf Olsson har framhållit hur olika politiska skeenden har gett olika ideal. 34 Läser man dessa forskare noga framträder två intressanta slutsatser: 1. att folkhälsoupplysning före och under Vipeholmsexperimentens tid inte egentligen haft uttalat vetenskapliga belägg utan snarare byggt på allmänt accepterade förgivettagande samt 2. att kontinuiteten i idealen är minst lika stark som de tidsbundna förändringarna. Roger Qvarsell har lyft fram denna kontinuitet. De livsideal och normer svensk upplysning förmedlat hade under två sekler, 1700- och 1800-talen, varit ganska opåverkade av medicinens och vetenskapens utveckling och de skiftande bilderna av sjukdomars orsak. Ett enkelt och naturligt liv framhölls som hälsofrämjande. Likaså har harmoni mellan individen och hennes sammanhang (naturen, samhället och skapelsen) länge betonats. 35 Karin Johannisson har pekat på hur viktigt sambandet mellan individen och hennes sammanhang som vi ofta talar om med ord som öde, obalans eller fel livsföring är än idag vid sjukdom. Att alternativmedicin, folkmedicin och vardagsmedicin blomstrat parallellt med den vetenskapliga medicinen beror enligt hennes analys på deras meningsskapande makt, en makt som den vetenskapliga medicinen saknar. 36 Forskningsfrågorna i kolhydratexperimenten speglade i och för sig samtida uppfattningar snarare än samtida forskningsfronter, och det hade de gemensamt med myckat samtida folkhälsoforskning och -upplysning. Upplysningen mot tobaksbruk inleddes exempelvis 1958 utan att grundas på entydiga forskningsresultat. 37 Men kariesprofylaxkampanjen från 1950-talet kom att bygga på mycket annorlunda legitimitet än de upplysningsarbeten Ulf Olsson beskrivit i sin studie av folkhälsoupplysning i statens offentliga utredningar. Medicinalstyrelsen skulle i Vipeholmsfallet vägra ställa sig bakom någon som helst folkhälsoupplys- 34. Eva Palmblad och Bengt Erik Eriksson (1995) och Ulf Olsson (1997). 35. Roger Qvarsell (1994), s. 79 83 och 106. 36. Karin Johannisson (1997), s. 181 218, speciellt s. 216. 37. Enligt Ulrika Torells studie av bilder av tobaksbruk i Sverige under 1900-talets andra hälft hade Medicinalstyrelsen en försiktig inställning till upplysning om tobakens fara för hälsan både före och efter det att belägg för sambandet presenterats genom brittisk och amerikansk forskning. Ulrika Torell, Den rökande människan. Bilden av tobaksbruk i Sverige mellan 1950- och 1990-tal, Stockholm 2002, s. 107 111. 32

ning som inte vilade på solida vetenskapliga grunder. Den bland tandläkare och skollärare allmänt vedertagna uppfattningen att snask och bakverk gav karies räckte trots kraftiga påstötningar från Tandläkarförbundet inte för att Medicinalstyrelsen skulle vilja gå ut med några råd. Odontologin, industrin och staten Forskningen på Vipeholm skulle kunna tolkas som ett kapitel i en kårs professionaliseringssträvan. Tandläkarna har kallats både medicinarnas småbröder och de feta råttorna på medicinens bakgård ; de hade inte samma status som läkare men tjänade ändå gott på sin värv. 38 Under Vipeholmsundersökningarnas tid knöts tandläkarprofessionen till en stark och självständig forskningstradition, där Vipeholmsexperimenten blev det mest välkända inslaget. Tandläkarutbildningen var på väg mot en statusfylld roll i den framväxande välfärdsstaten. Andra viktiga steg handlade om att framstå som lika oegennyttiga och samhällsengagerade som bröderna inom läkarfacket, och om att utforma yrkesetiska regler. Jag ska här försöka sammanfatta dessa steg, för att ge läsaren en bild av bakgrunden för forskningen på Vipeholm. I detta avsnitt, som lyfter fram förhållandet mellan odontologin, industrin och staten som viktigt för forskningens utveckling, vill jag också sammanfatta de yrkesetiska och medicinsketiska koder som förekom i samtiden. Samarbetet med industrin var en faktor i Vipeholmsforskningens utveckling. En ny sorts samarbete, som medierades av staten, växte fram även inom andra områden. För att kunna beskriva detta samarbete närmare behöver vi ta avstamp i den förändrade ekonomin under 1900- talets första hälft. Industrin och dess förändrade villkor 39 Av de fyra industrier som var med och sponsrade forskningen på Vipeholm var det bara Astra som agerade självständigt. Svenska Choklad- och Konfektyrfabrikantföreningen u.p.a. (Chokofa), Svenska sockerfabriks AB och Sveriges slakteriförbund agerade samtliga genom branschorganisationer, vilkas främsta uppgift under efterkrigsprogrammets tid var att tillvarata industriernas intressen gentemot staten. De viktigaste bidragsgivarna från industrin var sötsaksindustrin, alltså Chokofa och Svenska sockerfabriks AB. De höga skatter som lagts på lyxvaror efter kriget 38. Se Christer Lindblom (2004), s. 73 77 samt 198, citatet från s. 77. 39. Detta avsnitt är en sammanfattning av avsnittet Industrins villkor i kapitel 6. 33

hade sänkt konsumtionen av socker och sötsaker avsevärt, vilket bidrog till industrins negativa inställning till regeringen. Under 1940- och -50- talen drev flera privata organisationer dessutom en upplysningsverksamhet mot snaskets skadliga inverkan på tänderna som sötsaksindustrin kallade antisnaskpropagandan. Rädslan för att dessa synpunkter skulle få gehör gjorde att industrin kände sig hotad från flera håll. Sötsaksindustrins samarbete med kariesforskningen hörde samman med denna hotbild, men också med det faktum att positiva förebilder för samarbete mellan forskning och industri fanns i samtiden. Ingenjörsvetenskapsakademins (IVA) roll som samordnare mellan sådana intressesfärer var en sådan. The Svedbergs arbete med att upprätta det fysikalisk-kemiska laboratoriet i Uppsala var en annan, växtförädlingsindustrin en tredje. I dessa samarbeten möttes allmännytta, industri och forskning i ett tresidigt utbyte. Bidrag från industrin och från regeringen var inte det enda sättet att finansiera forskning under Vipeholmsförsökens tid. Forskningsråd instiftades under 1940-talet och Medicinska forskningsrådet kom till 1944. Den Malmska utredningen som publicerades 1942 fick stort inflytande, och i den särskildes bland annat statligt sponsrad grundforskning från industriunderstödd specialforskning. Det fanns möjlighet att få statliga forskningspengar via MFR för Vipeholmsundersökningarna om man kunde definiera dem som grundforskning. Vipeholmsexperimenten skulle dock inte få något sådant stöd utan fick sina anslag direkt från regeringen. Att odontologisk forskning kunde finansieras statligt var ett tecken på att odontologin och tandläkaryrket som profession var etablerat. Låt oss se lite närmare på hur folktandvården etablerades. Från tandläkare till odontolog Folktandvården instiftades 1938, som blev ett viktigt år i en utveckling som hade börjat långt tidigare och som ledde fram till den moderna folktandvård som alla Sveriges barn och ungdomar, och många vuxna omfattas av sedan 1960-talet. År 1860 bildade sju av landets dåvarande arton godkända tandläkare Svenska Tandläkare-Sällskapet. De skulle engagera sig för att skapa en allmän och socialt ansvarstagande tandvård åtföljd av en tandvårdsförsäkring. 40 I en tid då karies var en omfattande folksjukdom härjade ännu värre hot mot folkets hälsa, framförallt tuberkulos och bristsjukdomar. Insatserna för att förbättra tandhälsan kom i 40. Christer Lindblom (2004) s. 31 36, beskriver i detalj hur Svenska Tandläkare-Sällskapet bildades. 34

andra rummet så länge trångboddhet, fattigdom och svåra sanitära förhållanden dominerade, under 1900-talets första årtionden. 41 Redan 1904 lades den första motionen fram i riksdagen om att instifta en folktandvård, men arbetet med att göra verklighet av förslaget satte inte igång förrän efter det att Sverige började komma ur den djupa ekonomiska kris som präglade det tidiga 1930-talet. Lagstiftningen hade föregåtts av en rad utredningar. År 1913 hade en utredning om möjligheterna att ge en effektiv tandvård åt skolbarn tillsatts, vilken resulterade i betänkandet Om tandvård för skolungdomen 1917. Den befäste i stort sett en praxis som var etablerad sedan sekelskiftet: av föräldrarna betald tandvård åt framförallt folkskolebarn, schemalagd tandborstning i vissa skolor samt allmän folkupplysning om munhygien. Utredningen ledde aldrig till någon statlig åtgärd men fick ändå genomslag i samhället. Svenska Tandläkare-Sällskapet och det nybildade Sveriges Tandläkarförbund skrev till regeringen och begärde en utökning av tandläkarutbildningens volym samt framförde kravet om en folktandvård. Utredningen 1917 blev startskottet som resulterade i 1938 års beslut. I början av 1920- talet debatterades olika lösningar, vilket ledde till ännu ett betänkande 1928 med förslag på olika sorters tandvårdssystem, vilka prövades i Medicinalstyrelsens och svenska Röda korsets regi på flera ställen i landet. Röda korset var mycket aktivt i tandvårdsfrågan och var redan vid 1920- talets slut viktigt för spridandet av information om kariesprofylax. År 1937 blev ett betänkande klart som tog hänsyn till vunna erfarenheter från 1928 års tandvårdssystem. Detta låg till grund för beslutet 1938 som fastslog att alla kommuner skulle inrätta folktandvård vid sina distriktstandkliniker och lasarettens centraltandkliniker. Staten bekostade utrustningen till såväl fasta som ambulerande kliniker vilka behövdes i glesbygder samt de anställdas löner och pensioner. Barnens tandvård skulle bekostas av staten, med bidrag av föräldrarna med fem kronor för det första barnet, tre kr för det andra och två kr för det tredje. Övriga barn fick gratis tandvård. Vuxna betalade efter förmåga, avgifterna för de fattigaste betalades av kommunen och staten tillsammans. Folktandvården var alltså inledningsvis bara gratis för de allra fattigaste. 42 41. Nils Bäckman och Hans Grahnén, Tandvård för folket. Förhistorien och spelet bakom folktandvårdens tillkomst år 1938, Umeå 1988, s. 12, 26 38 och 102 142. 42. Nils Bäckman och Hans Grahnén (1988), Christer Lindblom (2004), s. 123 148 och 163 192. Besluten finns i Kungl. Maj:ts kungörelse angående statsbidrag till folktandvård 3 juni i Svensk författningssamling, 1938:368. Röda korset publicerade 1929 den 24 sidor långa, rikt illustrerade upplysningsskriften Tandvård och Folkhälsa och bekostade under 1920-talet ett antal tandläkare som reste runt på landsbygden och lagade fattigas tänder. 35

Folktandvården var emellertid endast i sin linda 1939 när Medicinalstyrelsen fick i uppdrag av Socialdepartementet att utreda förebyggande av karies. Folktandvårdskliniker blev inte verklighet i många svenska kommuner före 1940-talets mitt och folktandvårdens utveckling skulle således ske precis samtidigt som Vipeholmsundersökningarna genomfördes. Samspelet mellan de två kommer att bli föremål för vidare studier i kapitlet om kariesprofylaxen och folktandvårdspolitiken (kapitel 8). När den nya författningen trädde i kraft 1939 uppstod ett behov av både tandläkare och tandsköterskor. Den enda tandläkarutbildningen i Sverige fanns då vid Tandläkarinstitutet i Stockholm, som under 1930- talet utexaminerade ungefär 90 tandläkare per år. Trots att de i början av 1940-talet höjde antalet examinationer till 120 per år var bristen stor. En ny utbildning öppnade i Lund 1945, med 40 studenter som skulle läsa vid Medicinska fakulteten i Lund men ta sin slutexamen i Stockholm. Malmö allmänna sjukhus tog över tandläkarutbildningen 1947 och 1949 invigdes den nya Tandläkarhögskolan i Malmö med plats för 120 studenter. 43 Tandläkarhögskolan i Malmö och den föregående tandläkarutbildningen i Lund blev viktiga för Vipeholmsförsöken. Provtagningar utfördes på tandläkarstudenterna och många forskare på Vipeholm undervisade även på utbildningen. Under 1930- och -40-talen var forskningen inom områdena dental kirurgi och röntgendiagnostik på stark frammarsch. Karies och tandlossning stod också i centrum, och där hämtade man hjälp från bakteriologin och intresserade sig för vitaminernas roll. 44 Den kår som genomförde denna forskning företrädde en profession med vetenskapligt kunskapsmonopol och yrkesmonopol. Med hjälp av utbildningen och de starka intresseorganisationerna hade de effektivt inhägnat området som sitt. 45 I sin studie av den svenska läkarkåren mellan 1890 och 1960 beskriver Motzi Eklöf läkarkåren som expertprofession (och inte bara yrke). De utmärkande särdragen är att läkarnas verksamhet baseras på teoretisk kunskap som förmedlas genom särskild utbildning och examination. Läkaryrket är också skyddat genom ett yrkesmonopol med stöd i 43. Käftis 50 år. Högre tandvårdsutbildning i Malmö 1946 1996, Lund 1998, s. 12 31. 44. För en mer ingående diskussion av forskningsutvecklingen inom odontologin, se kapitel 3. 45. I den rika litteratur som behandlar professionalisering har Lisa Öberg sammanfattat diskussionen om begreppen sociala inhägnader och områdesstrategier på ett närliggande område, nämligen barnmorskornas och läkarnas konflikt i Sverige runt sekelskiftet. Lisa Öberg, Barnmorskan och läkaren. Kompetens och konflikt i svensk förlossningsvård 1870 1920, Stockholm 1996, s. 78 83. 36

När folktandvården öppnade uppstod ett behov av tandläkare och tandsköterskor. 1949 invigdes den nya Tandläkarhögskolan i Malmö med plats för 120 studenter, men bristen var ännu 1960 ett problem. 37