Resans mål är Himlen Fil.3:12 21 Av: Johannes Djerf Det är sportlovsläger, jag är 15 år och befinner mig högst uppe på Åreskutan, 1420 meter över havet. För första gången under hela veckan så hade kabinbanan (bild) gått hela vägen upp till toppen, men dimman låg så tät över fjället att det var också enda och sista gången i veckan som den gick ända hit. Ta det lugnt nu grabbar, det är lavinrisk och svår dimma, hälsar liftpersonalen när vi ger oss iväg på skidorna, och de behövde egentligen inte påminna oss. För jag ser ingenting (Bild), och jag hör ingenting. Jag anar att en av mina vänner är framför mig, men plötsligt så försvinner han bara rakt ner i ett hål. Jag stannar, ropar lite försiktigt hallå, men inget svar. Helt knäpptyst. Jag känner mig ensam. Jag fortsätter sakta frammåt men plötsligt så viker sig benen och även jag försvinner rakt ner i den väldiga branten som plötsligt bara var där. Jag behåller skidorna på, men jag får ett och annat sår som svider. Och det är med en väldigt obehaglig känsla som jag fortsätter min resa. Jag skulle bara vilja sätta mig ner och hoppas på att någon saknar mig och börjar leta efter mig. Men det är för stor risk, dimman kommer troligen hålla i sig länge så det är bara att fortsätta. Men ju längre jag åker ju mer dimman lättar. Och till min stora glädje så kan jag nu urskilja några stolpar med röd vimpel, att följa i dimman, Och jag börjar drömma om målet. Om att få komma till trygg mark, komma in i värmen, ta av mig de trånga pjäxerna och all oro som just nu hänger över mig, och dricka min choklad, och plötsligt så är det faktiskt inte bara en dröm utan verklighet. Jag har kommit hela vägen hem. Det här är ett sådant där minne som liksom bitit sig fast hos mig och när vi nu är framme vid allhelgona helgen så känner jag att det blir en ganska så bra bild på livets resa och vikten av att ha en riktlinje att följa och vikten av att ha ett mål i den dimma som många gånger omger oss av oro, av ensamhet, tystnad, branta stup, sår & hopplöshet. I Filipperbrevet 3:12 och frammåt, som vi nu har kommit fram till i höstens mötesserie, så skriver Paulus så här Vilket helt fantastiskt stycke!
Tidigare i vers 10 och vers 11 som vi talade om förra veckan, så har Paulus uttryckt sin längtan efter att lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse. Han har uttryckt sin längtan efter att nå fram till uppståndelsen efter de döda. En tanke som han absolut inte kände sig klar och färdig med, med det var hans mål. Han har det inte i sin hand än, som han skriver. Trots att han levt i sin tro på Jesus som Guds son, levt med den helige andes kraft på ett påtagligt och mäktigt sätt i 25 års tid så känner han inte att han kan säga att han känner Jesus fullt ut. Han har inte lärt känna kraften helt, han har bara fått en smak utav den, och han har absolut inte förstått allt vad uppståndelsen ifrån de döda och vad och hur himmelriket är. Vilket jag tror att ingen utav oss heller vet. Vi har var och en olika föresällningar hur Himlen är och ser ut, men ingen av oss vet. Johannes försöker att förklara det han ser i hans syn av himlen i uppenbarelseboken, det nya Jerusalem. Som äger Guds strålglans lika vacker som den dyrbaraste och mest kristallklara ädelstenen. Ja, hela staden består av rent guld som liknar rent glas. Grundstenarna till stadsmuren är prydd med alla slags ädelstenar och varje port till staden är som en enda stor pärla. I staden finns inget tempel och det behövs inget ljus ifrån någon sol eller måne, för Guds närvaro och härlighet lyser upp hela staden, ett ljus som folket vandrar i. En flod går igenom staden, från Guds och lammets tron, och mitt på stadens guldklädda gata på båda sidor om floder står livets träd som bär frukt och trädens blad ger läkedom åt folken. Ingen förbannelse finns mer, inget mörker, ingen natt, ingen död, ingen sorg, ingen plåga finns mer och varje Guds tjänare ser hans ansikte, och hans namn står skrivet på varje panna. Herren Gud lyser över dem då han torkar varje tår ifrån varje öga En oerhört vacker beskrivning. Vi förstår genom dessa ord att det inte bara är ett tomt vitt rum där massa energier av något slag flyger omkring utan det är en plats, en helt obeskrivligt vacker sådan där du och jag är aktivt väntade av Gud själv, Herrarnas Herre. Men det är ändå en ganska så svår bild att förstå och ta in. Det tycker jag i alla fall. Även om vi här får ett försök till en beskrivning så är det fortfarande väldigt dimmigt. Men jag tror inte att de här orden är till för att få ordning i vår föreställningsvärd om hur himlen ser ut, utan jag tror att tanken är att vi ska hämta kraft ifrån de här orden och hopp till att drömma. Precis som de röda vimplarna tände drömmarna inom mig till att drömma om målet i dimman på fjället.
Även om vi inte kan ta in allt och förstå allt vad det innebär så skapar det en längtan, en drivkraft till att fortsätta vårt lopp, vår vandring här på jorden. Tanken på att ljuset som jag blivit gripen av gång på gång mitt i mitt mörker och mitt i den här mörka världen, en dag kommer lysa så pass mycket i mig och runt omkring mig att ingenting av det mörka får plats längre. Det gör att jag som Paulus uttrycker det, vill göra allt för att gripa det. Drömmen om målet ger våra trötta ben en ny styrka. Tanken på att det är inte över när det är över här, ger oss ett lugn mitt i vår oro. Precis som drömmen om värmestugan gav mig motivation att fortsätta ta mig fram på det dimmiga fjället så skapar drömmen om himlen, drömmen om att bli fri ifrån det som gör ens liv trångt och kallt, drömmen att få uppleva värmen och friden i allt i evig tid, en ny motivation till att fortsätta leva här och nu. Jag är helt övertygad om det. Drömmen om målet skapar riktning, det formar vår väg just nu. Drömmen om himlen ger oss ett bättre liv. Tänk bara på när du drömmer om att få komma iväg till en solig strand en mörk och grå november dag. Man börjar planera, kolla upp flygbiljetter och kanske till och med börja packa lite smått, man kanske börjar spara ihop pengar så man har, man börjar titta på bilder på platsen man vill åka till, och plötsligt så är den gråa dagen fylld med hopp igen. På samma sätt så lyser drömmen om himlen upp den gråa vardagen och gör någonting med vårt liv. Drömmen ger vår färd mening, och därför så får vi aldrig tappa bort drömmen och tron på Himlen i dimman. För detta är heller inte som vilket resemål som helst som vi kan drömma om, utan det är säkert att vi också ska dit. Då och då låter vi dock dimman ta över och skymma detta mål. Vi sätter oss på marken, slår oss till ro, tar del av det jordiska, plockar upp snön, äter den och säger mmm..god..is. Vi stannar helt enkelt och låter livets mål vara att må så bra som möjligt. Att få ut så mycket njutning av livet så länge som det varar. Vi säger att vi tror på en himmel men vi lever som att vi inte gör det, utan verkar samla alla våra skatter här på jorden, samtidigt som Jesus Jesus säger samla er istället skatter i Himmelen. Vi tror att någon ska komma och rädda oss till slut, men vi kommer bara fortsätta att frysa, dimman kommer inte lätta genom att vi har vår buk, vår mage till Gud och vår ära genom könet, som Paulus uttrycker det. Utan det kommer bara sluta i fördärvet. Vi har fått livet som en gåva och självklart ska vi tillåta oss att njuta av den gåvan, Men om vi låter någon eller något hindra gemenskapen med Gud så måste vi lägga det åt sidan. Ingenting får vara så viktigt för oss att vi överger och glömmer att vi tillhör ett annat rike. Detta är inte vårt hem! Vårt hemland är himlen!
Och tror jag på denna evighet så borde det också visa sig i hur jag hanterar mitt liv som jag nu lever. Mina pengar och prylar, mitt hem, mina relationer... I kol.3 skriver Paulus Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden. Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud. Alltså i vår tro då lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig... gal.2:20. Vi behöver påminna oss om detta, för att inte tappa bort målet i sikte. I vårt överflöd av rikedomar så behöver vi mer än någonsin vara medvetna om, precis som Paulus är medveten om det att du och jag fortfarande är ute på banan och löper. Vi behöver hela tiden jobba med, hur jobbigt det än är, att lämna vår bekvämlighet och förtröstan till de jordiska skatterna för att komma frammåt, för att komma hem, för att komma till trygg mark. Och för att våra steg ska gå lätta frammåt så finns det en sak som är säkert. Vi behöver lämna det gamla bakom oss och sträcka oss mot det som ligger framför. En sak gällde för mig i dimman och det var att inte titta bakåt mot den jobbiga branten, för då skulle jag inte komma frammåt. På samma sätt som det gäller för en löpare, att inte titta bakåt. Ska vi behålla vår blick mot himlen, mot priset så kan vi inte titta tillbaka mot motståndet som jagar oss eller det som en gång varit. Minnen av misslyckanden, sår, brustenhet, sorg och besvikelser. Vi är många som fortfarande bär på en tung väska av sådana minnen, och vi tillåter oss själva att fortsätta packa på oss av sådana här minnen och packa oss fulla (bild), och vår resa blir bara tyngre och tyngre. Jag tänker på när Johannes och Petrus får höra att graven är tom och springer dit för att själva få se, då det står att Johannes springer snabbare än Petrus och är framme vid graven först. Jag vet inte om du funderat på det någongång, men jag tror inte det handlar om att Johannes hade bättre kondis utan för att han sprang med en annan typ av steg, en annan typ av lätthet än Petrus, som sprang med de gamla minnena med sig. Han hade förnekat Jesus, han hade misslyckats som lärjunge och det gjorde hans väg till den tomma graven tung och jobbig. Men Petrus behövde inte bära på dessa minnen. Jesus hade tagit dem på sig. Den uppstånde Jesus ber kvinnorna som möter honom vid graven, att särskilt hälsa till Petrus, att löftet om uppståndelsen gäller även honom. Och han säger samma sak till dig idag. Lämna ifrån dig din packning av dåliga och gamla minnen.
Det som har hänt kan du inte ändra på, men Guds plan är inte att du ska leva med dem utan att du ska gå vidare i frihet. Om du inte släpper taget om det förgångna så kommer det att hålla dig och oss som gemenskap tillbaka när vi vill gå framåt. Uppståndelsen gäller även dig, och du ska veta att det är skillnad att springa när skulden är borttagen! Att springa loppet med lätta ben. De lätta benen gör att du kan sträcka dig mot det som ligger framför med en förväntan. Som jag med all rätt redan nu kan berätta att du bör ha. Det finns en belöning att få. Det finns ett pris, och det är bättre en varm choklad, tro det eller ej. Rättfärdighetens segerkrans ligger i förvar åt mig skriver Paulis i 2.tim.4:7. Den skall Herren, den rättfärdige domaren, ge åt mig på den dagen, och inte bara åt mig utan åt alla som älskar hans återkomst. Genom tron, som är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser, så kommer vi en dag få känna oss helt och fullt älskade och välkomna, och vi kommer få höra tack. Det ligger redan nu i förvar för oss. För mig så är bara den tanken värd att springa för. Jag känner många gånger att jag ger och ger och ger av mig själv, ibland känner jag mig som enda stor gammal pump ni vet som människor står och pumpar och pumpar ur, men aldrig ger mig ens ett tack för allt som jag ger. Och jag tror att många av er kan känna igen sig. Jag är nog inte ensam. Man får inte så mycket till belöning för det som man gör här men i himlen så tror jag med min ganska så enkla och kanske barnsliga tro, att när segerkransen ska hängas över oss så kommer du och jag mötas av en varm kram och en varm röst ifrån Jesus själv, som säger tack. (bild) Vilket gott verk du gjorde. Tack för att du är här och sätter färg i mitt rike. Det verkar faktiskt så, att du kommer vara med och inreda himlen. Va, kommer jag få ta mig något in i himlen? Ja, det verkar så. I Upp.21:26 så står det att allt dyrbart och härligt som folken äger skall föras in i det nya Jerusalem. Gärningen är inte frälsande, det har vi talat om varje söndag den senaste tiden, tron och himmelens tillhörighet är byggd på nåd, på det som Jesus gjort. Men gärningarna, det liv vi lever just nu har ändå påverkan på det eviga, det kommer hänga med oss ända till himlen. Då vi får ta med oss allt osjälviskt in i det eviga världen som ett gott verk oh som en härlig färgklick ibland allt Guld. Får man ta med sig hunden också då? Det kan jag inte riktigt svara på men det vi kan se är att du också får ta med dig din kropp. Din och min bräckliga kropp i all dess litenhet får vi ta med, men..! Den kommer att förvandlas, som Paulus skriver i vers 21 i dagens text.
Den kommer förhärligas och bli lik den kropp som Jesus har i sin härlighet, som han har som uppstånden. Alltså allt det som känns dött kommer då att ha liv, allt det som känns trasigt kommer vara helt. Du kommer inte vara en helt annan person, det är liksom inte två helt olika liv, för det vi också kan ana är att du och jag kommer ha med oss våra namn. Det står på flera ställen i Bibeln att våra namn är skrivna i livets bok, som genom tron aldrig ska strykas ut, aldrig raderas. Med andra ord så kommer Johannes Djerf finnas i himlen, fast i en fullständigt förhärligad kropp. Tänk dig Vilket också måste innebära att människor som gått före också känner igen dig vid ditt namn. Vilket gör att här knyts kontakter igen. Under skuggan av Livets träd så sker återföreningen med det som klippts av och vi kommer aldrig att behöva släppa taget, och då menar jag aldrig släppa taget om dem vi älskar. Här får vi prata till punkt. Vi får lyssna färdigt på historier som just nu bara har börjat. Och vi får av löven som faller ifrån trädet ta del av läkedom för alla sår. Vi är inte där än, men vi ska dit!! Det är den tron, det är genom att hålla sig fast vid denna visshet om evigheten som ger oss motivationen att kämpa vidare för att få det som Jesus vill ge oss. Det är denna tro som gör att vi inte vill stanna i det jordiska utan fortsätta loppet, fortsätta resan, trots dimman. Himlen är vårt hemland, och jag vill göra allt för att gripa det Då vår utmaning idag blir: Vad behöver du lämna i din packning av jordiska skatter och gamla minnen, för att stegen ska bli lättare. Var i ditt liv behöver du ändra fokus och för att ha drömmarna målet framför dig och vid liv.