Svante Påhlsons tankar om parken Huvudlinjer Utveckling efter 1959 Söder om herrgården Norr och öster om herrgården Väster om herrgården Framtiden av Wäinö Aaltonen - - 1959 2007
Om riksintressen Bakgrund och beskrivning Karaktäristiska element Problem och hot Den gamla gården, fram till 1919 Modernisering, fram till 1939 Uppbyggnad och färdigställande, fram till 1959 Stagnation och utveckling, fram till 2007 Grundidéer Rådgivare till urval Placering Ändringar efter 1959 Register skulptur - skulptör Register skulptör - skulptur Länsstyrelsen i Värmland: Riksintresse för kulturmiljövården, Rottneros
På uppdrag av stiftelsen och Länsstyrelsen i Värmland har detta projekt om Rottneros Park genomförts. Rottneros Park är ett riksintresse för kulturmiljövården och besitter stora kulturhistoriska värden. Dessa värden är avhängiga av att parken förvaltas så att de består. Sedan parken i någon mening stod klar 1959 har ekonomiska och andra realiteter inneburit att anläggningen i många avseende har måst rationaliseras och delvis ändra inriktning. I dessa processer är det av största betydelse att de ursprungliga idéerna inte överskuggas och att de kulturhistoriska värdena, som ger anläggningen dess berättigande som riksintresse, inte försvinner. att fungera som en fördjupning av riksintressebeskrivningen och ger en sammanfattande bakgrund och beskrivning av parken, dess bärande element och kulturhistoriska värden, samt en resumé över hoten mot riksintresset. Delarna därefter ägnas åt byggnadsbeskrivningar och förteckning över representerade skulptörer och deras verk. Syftet med rapporten är att sammanfatta parkens utveckling, visa dess karaktärsbärande komponenter, lyfta fram kulturvärdena, samt peka på de problem som äventyrar riksintresset. Avsikten är att bistå vid parkens förvaltande, genom att både utgöra ett referensverk för vad anläggningen består av och hur den är avsedd att upplevas, samt för att underlätta vid de prioriteringar som oundvikligen måste göras. Utifrån genomgånget material har en beskrivning gjorts av hur Rottneros Park växt fram och utvecklats fram till i dag. Parkens byggnader, övriga anläggningar, skulptursamling och planteringar har studerats. Det material rapporten baseras på är tidigare publicerade skrifter, arkivmaterial innehållande korrespondens med skulptörer och andra som bidragit Dessutom har personer med god kännedom om Rottneros Parks utveckling intervjuats. Huvuddelen av underlaget samlades in 2007. introduktion till parken samt en kort historik över Rottneros. För att sedan beskriva parkens förändring redovisas dess utseende vid fyra olika tillfällen; 1919, 1939, 1959 och 2007, med hjälp av kartor och text. omvälvande förändringar hade ännu genomförts. 1939 hade en omfattande nydaning skett, dock utan ambition att göra Rottneros till en unik skulptur- och parkanläggning för allmänheten. Efter andra världskrigets slut tog parkens utveckling fart, och 1959 var dess huvuddrag klara. Utvecklingen avstannade inte men gick långsammare, och i vissa avseenden kan man tala om en avveckling. Slutligen beskrivs parken som den såg ut 2007. I den följande delen analyseras riksintresset Rottneros. Analysen är avsedd
Forsen i Rottna älv nämns första gången i ett pergamentbrev från Den äldste kände ägaren till Rottneros är väpnaren Peder Germundsson som nämns i ett brev 1435. Rikligt med fornfynd vittnar dock om att bebyggelse har funnits här långt tidigare. Vid utgrävningar 1947 hittades en del föremål som kan dateras till år 1000 e. Kr. går tillbaka på ordet rotn som har betydelsen ryta. Os har betydelsen mynning. Bygdeforskaren Arvid Noreen menar att godset kan ha tillhört Värmlands jordebok. Bland ägarna under 1500-, 1600- och familjerna Myhrman, Uggla och Bratt. Värd att särskilt omnämnas är Sven Elfdalius som var superintendent, en motsvarighet till biskop i vissa stift, i Karlstad vid 1600-talets mitt. John Hall d.ä. ägde år 1787 drygt hälften av bruket och förvärvade resterande del 1802. Efter hans död gick det vidare till sonen John Hall d.y., som förslösade sitt arv. Jan Fröding, farfar till den berömde skalden Gustaf Fröding, kom 1839 i besittning av Rottneros säteri. Fyra år senare sålde han det till Sven Kihlén och dennes svärson Gustaf Adolf Wall. Den senare blev från 1855 ensam ägare till Rottneros. I 20 år var Wall ägare, men under krisen som följde efter fransk-tyska kriget 1870-1871 försattes han i konkurs. Den så kallade bruksdöden under 1800-talet slog mycket hårt i Värmland. Verksamheterna vid Rottneros järnbruk, som var de år tidigare hade bergsingenjör Hampus Edvard Montgomery förvärvat Rottneros. Han genomförde en omställning av driften genom utveckling av den mekaniska verkstaden, skogshanteringen, sågverksrörelsen och jordbruket, och därmed kom Rottneros perspektiv kan betecknas som avgörande för att företaget Rottneros existerar ännu idag. 1886-87 togs det nya träsliperiet för pappersframställning i drift och 1902 startades produktion av elektricitet genom vattenkraft. Driften var dock vansklig och när Montgomery avled 1911 var verksamheten konkursmässig. Överstelöjtnant Svante Påhlson, som var förlovad med Montgomerys näst yngsta dotter Greta, övertog tillsammans med de elva syskonen Montgomery företaget. ombildades det till ett aktiebolag 1916. Under Påhlsons ledning utvecklades Rottneros AB till ett storföretag. Med hjälp av de resurser som detta genererade förverkligade Påhlson ett parallellt livsprojekt, nämligen Rottneros Park, som blev en turistattraktion av nationella mått. Rottneros var då sedan länge riksbekant som förebilden till Ekeby i Selma Lagerlöfs. Efter Påhlsons död 1959 stannade bruksverksamheten i familjens ägo under ytterligare ett antal år. Den epoken ändade med en avsäljning av de kraftproducerande och industriella sidorna 1975 och 1976. Rottneroskoncernen lever sedan dess vidare separerat från Rottneros herrgård och lantbruket, som stannat inom familjen. 1979 återköptes även parken till den av Påhlsons barnbarn bildade stiftelsen. Driften av parken sköttes av ett handelsbolag fram till 2007, då Rottneros huvudbyggnad brinner ner. Första gången var 1784 då Jan Antonsson och hans maka ägde gården. En ny byggnad stod klar året därpå. Nästa brand inträffade 1843 och ett nytt hus på samma plats återuppfördes av Gustaf Adolf Wall i början av 1850-talet. Herrgården brann en tredje gång 1929. Det nya huset, ritat av Georges von Dardel, stod klart 1932, och kom att utgöra en tongivande komponent i parkanläggningen som växte fram under de följande decennierna. och till herrgården hörde, som vanligt var i självhushållets tid, en nyttoträdgård. I den odlades det även för avsalu långt in på 1900-talet. Vid 1800-talets början utgjordes trädgårdsarealen av två hektar söder om huvudbyggnaden och omnämndes som nya trädgården. En äldre trädgård låg nere vid området för stationshuset. Under mitten av 1800-talet fanns under en period en ambulerande trädgårdsmästarskola, som bland annat hölls på Rottneros.
Som herrgård med trädgårdsanläggning har Rottneros en lång historia. Rottneros Park som koncept, och som den framstår i dag, skapades dock i stort sett av Svante Påhlson under en intensiv period vid 1900-talets mitt. I detta avsnitt beskrivs parkens utveckling genom fyra nedslag vid årtalen 1919, 1939, 1959 och 2007. Hur såg parken ut 1919 när Svante och Greta Påhlson tog över Rottneros? Med de nya ägarna följde en intensiv utvecklingsperiod som förvandlade herrgårdens omgivningar till en modern herrgårdspark med omgivande fruktträdgård och trädgårdsodlingar. Denna utvecklingsperiod avstannade vid andra världskrigets utbrott 1939. Efter krigsslutet tog utvecklingen fart på nytt, men med en ny uttalad ambition. Svante Påhlsons dröm om sagans Ekeby kunde i efterkrigstidens goda tider skulpturer. Påhlson ville visa ett Rottneros som levde upp till de vallfärdande turisternas och de framstående besökarnas förväntningar. Han realiserade sin egen vision samtidigt som han skapade något som han avsåg skulle gagna bygden. Arbetet med anläggningen pågick med stor intensitet ända fram till Påhlsons död 1959, då parken i stort sett hade den utformning han eftersträvat. Perioden efter Svante Påhlsons död har präglats av utmaningen att underhålla den stora parken på omkring 22 hektar - parkering och ytterområden inte inräknat - samt att anpassa den till nya tiders önskemål och andra ekonomiska förutsättningar. Området har inhägnats och entréavgift tas ut. Nya attraktioner har tillkommit medan andra har avvecklats. Svante Påhlsons tankar om parken Svante Påhlson gifte sig med Margareta (Greta) Montgomery 1913. Efter påbörjades en upprustning av dels lantbruket och dels miljön runt herr-. Beträffande trädgården tyder en bevarad skiss på att man till en början mest intresserade sig för hur trädgårdsodlingen skulle utvecklas. Anläggningen upplevdes inte som riktigt ståndsmässig av ägarna, och efter branden 1929 uppstod dessutom en debatt i svensk press om hur Ekeby, det vill säga Rottneros herrgård, skulle byggas upp. Den nya herrgården, som ritades av Georges von Dardel med drag av nyklassicism, hade en helt annan framtoning än den gamla. Uppförandet av den nya huvudbyggnaden blev kostsamt, och oron ute i världen gjorde att det dröjde innan några större satsningar på parken i samma anda kunde göras. Först efter andra världskrigets slut kunde parkens utveckling komma i gång på allvar. Resurserna var omfattande i och med att aktiebolaget Rottneros Bruk stod för kostnaderna. Påhlson skrev Parken och skulpturerna liksom arkitekturen bör förstärka det romantiska skimret över sagans Ekeby och låta dem sammansmälta med den omkringliggande naturen. med utblick mot sjöytorna och de blånande höjderna. Det framstår som centralt att i skapandet av räta linjer ändå utnyttja landskapets egna skönhetsvärden och öppna vyer. De första skulpturerna som inköptes med ambitionen att skapa ett skulpturreservat, är av Carl Eldh. Svante Påhlson skrev om den ljusa och rokokoartade stämningen i skulpturerna. Skulpturen Prins Gustaf representerade Gösta Berling och Rottneros koppling till Lagerlöfs saga. Mot slutet av livet framstår Påhlson som en aning självkritisk när han sammanfattade sitt syfte med skulptursamlingen i ett brev till skulptören Eric Grate:...att samla något av vad de främsta svenska skulptörerna i Sverige åstadkommit under sista halvseklet och komplettera det med några toppverk från de nordiska grannländerna under samma epok jämte några klassiska skolade verk. Det blir något halvt musealt över det hela, som kanske tar bort något av friskheten. I slutordet till en guide för besökare formulerade Påhlson att Det främsta syftet med Rottneros parkanläggningar har dock varit att låta en större allmänhet komma i åtnjutande av de skönhetsvärden i naturen och konsten som här blivit förenade. Parkens huvudlinjer Under 1940- och 1950-talen planerades och anlades parkens olika delar med utgångspunkt från två korsande axlar. jar i norr med infartsvägens björkallé respektive ladugårdsgatan. De konvergerar genom hela parken för att sammanstråla längst i söder vid Kungens paviljong. Denna axel korsas av den öst-västliga axeln som skär genom herrgårdsbyggnaden. Den avslutas och förstärks med en grekisk fondloggia,
som är placerad utanför själva parken i väster. En motsvarande fondloggia fanns under en period på Frykens östra strand, men den gavs aldrig mer än en provisorisk konstruktion och försvann så småningom. Längs de båda axlarna anlades parkdelar, platser och parkelement tillägnade olika trädgårdstyper, skulpturer och personer, främst skulptörer. Omkring 1950, när platsen för den äldre växthusanläggningen planerades för att bli en del av lustparken, placerades en ny växthusanläggning, fruktträdgård och frilandsodling i områdets norra delar. Blommor till parken drogs upp här, och det odlades också grönsaker till försäljning. Valet av växter var för tiden exklusivt och mycket varierat. Rosenrabatterna omfattade över 1 000 kvadratmeter. De fanns i Rosengården, Skulpturgården, runt Spegeldammen och framför Rottneroshallen. Andra blomrabatter fanns främst i Blomstergården, med 1 300 kvadratmeter, och lika mycket meter blomrabatter, förutom rosenrabatterna. Drygt 1,5 kilometer häckar av tuja ramade in de olika parkelementen. Gran, hagtorn, liguster och coto- häckar att klippa. Ismalört, artemisia frigida, till en längd av sammanlagt 900 meter, användes som inramning av rosenrabatterna i Rosengården och Skulpturgården. Inträdet till parken var fritt ända fram tills Påhslons bortgång. Det hölls öppet för allmänheten varje dag från klockan 7 på morgonen till klockan 19 på kvällen. Antalet besök i slutet av 1950-talet uppskattas till ungefär 500 000 personer årligen. Entréer till parken fanns både i norr, för de bilburna besökarna, och i söder för dem som kom med båt eller tåg. Utveckling efter 1959 Svante Påhlsons dotter, Ebba Horn af Åminne övertog så småningom ansvaret för förvaltningen av parken. I början av 1970-talet tillkom en del nya na påbörjades en barrträdssamling, Pinetum. Parken handikappanpassades och blev mer pedagogisk med skyltar och lättodlade växtsorter, allt för att väcka besökarnas odlarintresse. Ägandet av Rottneros Park övergick 1976 till stiftelsen. Ett handelsbolag under ledning av Pål Horn af Åminne, son till Ebba Horn, övertog driften. I slutet av 1980-talet bildades ett aktiebolag med stöd av företagare i Sunne som han överta huvudansvaret för parken. Samtidigt påbörjades en satsning för att locka barnfamiljer, bland annat med hägn för varg och lodjur. I mitten av 1990-talet forsatte satsningen mot en yngre publik genom att Fågelparken gjordes om till Nils Holgerssons Äventyrspark, och senare skapades ett mini-zoo. Andra senare tillägg är entrébyggnaden som stod klar 1998 och Bibelträdgården som tillkom 2001 på initiativ av biskop Bengt Wadensjö. Sunne kommun arrenderar driften av Rottneros Park av stiftelsen sedan början av 2007.
en situationsplan över området runt herrgården bevarad från detta år. Ritningen är blekt, anfrätt och överritad med en senare planeringsskiss i blyerts och därmed delvis svårtydbar.- skriftliga berättelser framträder dock en relativt tillförlitlig bild av herrgårdsområdet som det såg ut 1918, med reservation för att källorna på vissa punkter är motstridiga. Runt herrgården dominerade björkar och i sydsluttningen fanns en trädgårdsanläggning. I egentlig mening var detta snarare en nyttoträdgård än en park. Närmast herrgården, på den plats där minnesstenen efter Pål Montgomery Påhlson i dag står, fanns vid den här tiden en berså. Längre söderut, från herrgården räknat, låg två hektar trädgårdsodlingar med bland annat fruktträd, bärbuskar och grönsaksland i den övre delen. I samband med att Rosengården anlades 1948 här i dag fanns redan 1919 är osäkert, men gångstigen som kallas Apelvägen fanns, och den var omgiven av fruktträd. I området mellan gångstigen och körvägen från bruket ner till bryggan låg ett litet trädgårdshus eller växthus med drivbänkar runt om. Det är det område där nuvarande Carl Eldhs parterr och Skulpturgården ligger. Produkter från trädgården användes inte bara i det egna att odla för försäljning upphörde först på 1970-talet. Norr om herrgården låg bland annat utedass och lekstuga. Utedas- österut, troligen i samband med att vägen mot ladugården togs Öjervik. sin nuvarande plats vid sjön. Åkrarna norr om herrgården övergick i en björkskog som i stort sett täckte hela området öster och sydöst om herrgården. Närmast herrgården fanns en mindre terrass som gick över i en brant sluttning ner till en liten gräsyta med ett syrenbuskage. och en ner till den stora bryggan som ligger i sydost. I området sydöst om herrgården under de stora björkarna fanns ett stort antal ekar, planterade av Hampus Edvard Montgomery. Det berättas att han tagit med dessa ekar från barndomshemmet i Boo på Värmdö. Den ek som står i norra änden av Arboretum är dock tav Adolf Walls tid under 1800-talet. Den sittplats med stenbord grävdes bort när järnvägen byggdes på 1910-talet, och att barnen Montgomery begravde sin älsklingshäst i en av dem, den nordväst om den med stenbordet. Marken framför herrgården sluttade svagt från norr till söder och det fanns en mindre kulle en bit nordväst om byggnaden. I norr fanns en liten dalsänka där åkrarna tog vid, ungefär där granalmedan går i dag. varsin större ek, den norra var omgiven av björkar och den södra av lindar. Mitt framför huset i en oregelbunden rondell stod en urna. Gångarna på var sida rondellen gick samman under fyra björkar, och fortsatte vidare mot öster mellan två mindre träd, som eventuellt är de lindar som står kvar än i dag i östra änden av - vägen som en björkallé, för att sedan gå vidare till bruket. På den upptagna i samtida brandförsäkringshandlingar eller i andra källor. Det har inte heller inte med säkerhet kunnat fastställas om Lökboden fanns 1919, eller om den tillkom inom en relativt kort period därefter. längs vägen med norra gaveln i höjd med nuvarande Bågspännarplatsen. Stallet brann 1914 och därefter blev den gamla stallbacken brukad som trädgård. År 1919 fanns träd i jämna rader utritade på
Flera av de små gångar som funnits i väster framför herrgården försvann. Blomstergatan, som löper från herrgården ner till Rottneros järnvägsstation, tillkom under den här perioden. Öster om Blomstergatan, i nuvarande Arboretum, fanns bland annat bärbuskar. Apelvägen breddades. Söder om stigen ner mot bryggan, på nuvarande Carl Eldhs parterr, utökades 1939 det tidigare lilla växthuset med en hel anläggning bestående av två växthus och maskinhus. I maskinhusets källare fanns förvaringsutrymmen för trädgårds- produkter. Söder om växthusen låg drivbänkarna för bland annat sparrisodling. Norr om växthusen fanns fruktträd och trädgårdsland kvar. - stationen. En granhäck hade även planterats längs den iordningställda vägen till Lökboden. I fruktträdgården nordost om Lökbo- - Under de följande decennierna kompletterades nyttoträdgården successivt med inslag som gav parken en mer ståndsmässig och lustbetonad karaktär. I början av 1920-talet gjordes en upprustning runt herrgården genom att vägar och gräsmattor kring huset iordningställdes. Utsikten mot öster röjdes och gräsmattan sträcktes ända ner till järnvägen. Infartsvägarna rätades och breddades, träd togs ner och nya planterades. Bland annat sattes lindar vid huset och längs den södra infarten mot herrgården. På norra sidan herrgården planterades på 1920-talet en granhäck som gick från Fryken till stora tillfartsvägen. Den 13 december 1929 brann karaktärsbyggnaden. Efterföljaren, ritad av Georges von Dardel, stod klar 1932 i en arkitektonisk stil som skapade nya förutsättningar för hela miljön. Efter 1934 tillkom terrasser runt det nya huset, gångar rätades och rabatter anlades. Urnan framför huset ersattes av en åttkantig damm med fontän formgiven av von Dardel. Den östra terrassen försågs med en näckrosdamm. Mellan herrgården och ladugården återskapades en väg som funnits vid 1800-talets början, men som varit försvunnen under en tid. placering nere vid sjön. I närheten av dess tidigare plats nordost skapa förbindelse mellan Stora verandaterrassen och Östra terrassen (Rhododendronparterren). Mycket talar för att det var under den här perioden som de första skulpturerna inköptes, dels Afrodite från Fréjus, kallad Mamma Greta, som placerades i en nisch på östra terrassen och dels Merkurius, som stod på den gamla parkeringsplatsen under en tid.
1939 var de nordligaste delarna av dagens parkanläggning ännu tillbaka till 1700-talet, gick - och går än i dag - den trädkantade tillfartsvägen mot Rottneros. Bebyggelsen runt ladugårdsbacken genomgick genomgripande förändringar under 1920- och 1930-talen med nya tidsenliga byggnader, av vilka den enorma ladugården från 1937 dominerar miljön. Som tidigare nämnts återupptogs också en väg mellan herrgården och ladugårdsbacken under den här perioden. Väster om tillfartsvägen, framför nuvarande Rottneroshallen, låg ännu den stora byggnaden med statarbostäder, som hade tillhörande uthus ett stycke åt väster. Söder om detta fanns en bäckravin med blandskog. Där Bågspännaren står i dag låg en parkeringsplats, och söder om den, i nuvarande Blomstergården, en fruktträdgård. Denna fruktträdgård utvidgades både västerut mot bäckravinen och österut över åkrarna på andra sidan allén. Som skydd för nordanvinden hade granar planterats i två och tre rader ner mot Fryken. -
- -
Efter andra världskrigets slut inleddes de stora förändringarna av parken. Herrgården Mellan dessa tillkom mittrappan följande år. I dess nedre ände den Lars Holmström. Afrodite från Fréjus, som tidigare stått i om och ytterligare skulpturer placerades vid den. I övre delen av Blomstergatan planterades en poppelallé. Flera av de nya skulpturerna som inköptes under perioden placerades runt herrgården. För Hus- och böneklockan, som återbördats till Rottneros i samband med Svante Påhlsons 70-årsdag 1952, byggdes en klockstapel strax nordväst om herrgården några år senare. Apelvägen Norr om Apelvägen som går mellan Blomstergatan och tillfartsvägen skapades en sammanhängande gräsmatta utan de stigar som funnits där tidigare. Stor möda lades på att försköna utsikten härifrån över den södra delen av parken, där Kungens paviljong sikten var att få ett vackert perspektiv med Fryken som bakgrund, samtidigt som järnvägen och kringliggande byggnader skulle döljas. Rosengården Där trappan går ner till Rosengården gjordes en utschaktning för en liten damm med fontän. Inledningsvis placerades David Wretlings skulptur Morgon här. På en pelare norr om den stod Giovanni da Bolognas Merkurius en tid innan den ersattes av Nike från Samothrake 1959. av hiba och längst ner fanns två gamla äppelträd. Vid foten av trappan stod Carl Eldhs Eva på ena sidan, och på den andra Linnea. I Rosengårdens mitt placerades Eldhs Prins Gustaf. kvadratmeter röda rosor och rabatterna kantades av låga häckar med ismalört. Rabatterna och gångarna bildade ett regelbundet mönster med inspiration från barockträdgården. På var sida om utgången från Rosengården stod urnor formgivna av Gunnar Nylund. Spegeldammen När en ansökan om byggnadslov för en spegeldamm på västra sidan om herrgården avslogs söktes i stället tillstånd för en branddamm, vilket beviljades. Branddammen, i form av en spegeldamm, stod klar 1948. Den hade grävts för hand och jorden samband med anläggandet försvann den lilla åttkantiga dammen och de fyra stora björkarna framför herrgården. En bergknalle nordväst om herrgården sprängdes också bort, och en del träd söder om den så kallade Granalamedan fälldes. På Spegeldammens långsidor anlades rosenrabatter. För att få en fjärran blickpunkt i siktlinjen mot väster över Spegeldammen försågs en tjänstemannabostad, belägen på en höjd utanför själva parken, med en pelarprydd gavel som skulle ge illusion av ett grekiskt tempel. På Spegeldammens västra sida stod under många år Merkurius innan Svante Påhlson motvilligt ersatte den med den hellenistiska Vilande Hermes. Flyglarna - tillfartsvägens björkallé. Kring rotundan fälldes björkar. Längs till minnesstenen över Hampus Edvard Montgomery. Området Vildparken Väster om minnesstenen började Vildparken och i den skapades slingrande stigar med inspiration från den engelska trädgården.
Norra delen av parken blev färdigställd sist. I samband med att de gamla växthusen revs för att ge plats åt Carl Eldhs parterr 1950, byggdes en ny växthusanläggning på nuvarande plats, i områdets norra del. 1957 kompletterades den med planteringshall och förråds- och maskinhall. Öster och söder om vägen ner till ladugården fanns dubbla rader med granar som skydd för nordanvinden. Söder om granarna fanns fruktträd och en silverpoppel. På västra sidan om tillfartsvägen, där gamla parkeringsplatsen legat, placerades 1952 Christian Erikssons skulptur Bågspännaren. En mur byggdes som inramning. Samma år anlades nuvarande parkeringsplats norr om växthusen. Rottneroshallen och Parksjön Under 1950-talet tog planerna på en kongresshall form. Parksjön, som var ett betydelsefullt element i samband med detta, skapades 1955 genom dämning av två sammanrinnande bäckar. Material till dammen togs från området mellan bäckarna. Själva hallen ritades av arkitekten Göran Lindell, men arkitekten Per Evert len klar, och redan första året hölls ett antal större fester. De två bronshästarna, som ursprungligen var guldpatinerade, placerades len. Grateplatsen På västra sidan av hallen skapades en piazza där Erik Grates skulpturer, Djungel och ishav, Folkvisa, och Flicka med bland träden i väster placerades Arvid Knöppels Hjortdjur. Runt hallen planterades lövträd, tysklönn, blodbok, rödek och silverlind. Det sista som iordningställdes 1959 var de konstgjorda vattenfallen. Vattnet pumpades upp ur Parksjön för att sedan rinna tillbaka i bäcken. Blomstergården lades Blomstergården, huvudsakligen formgiven av trädgårdsarkitekten Edvard Jacobson. Här frångicks de räta linjer som präglar den södra delen av parken. Blomstergården dominerades av tre cirklar - av Påhlson benämnda Jacobs pannkakor - med blommor i de nordiska färgerna. Bland blommorna placerades skulpturer; Gunnar Nilssons Lilla Flora och Mimmi, Giovanni da Bolognas Merkurius, Sten Ericsons Sju år, John Lundqvists Kristinanymf, Arne Durbans Ung pike och Axel Wallenbergs Systrarna. Örnen i belgiskt smide, som Svante Påhlson fått i gåva av Billeruds grundare Christian Storjohann, placerades här efter att tidigare bland annat ha suttit på herrgården. Flera av skulpturerna hade för övrigt stått på andra platser i parken tidigare. Ett par källor anger att en Per Hasselbergskulptur, Gosse med fågel, var placerad i Blomstergården vid denna tid. Om så var fallet har den senare försvunnit, och åter- Dianaparken När den isländske skulptören Asmundur Sveinssons skulptur Moder Jord köptes in 1957 placerades den först som pendang till Rottneroshallen i det som då kallades Yttre förgården, sedermera Dianaparken. Skulpturen Diana placerades i Dianaparken 1959 och därmed var den sista delen av parken som Svante Påhlson själv var med och utformade klar. Runt skulpturen skapades en rosengård med som mest 60 olika sorters rosor. Christian Erikssonparken För att göra Christian Erikssons Bågspännaren synlig på avstånd hade en utbuktning gjorts på västra sidan av tillfartsvägen och på andra sidan gjordes motsvarande utbuktning. 1953 skapades en rabattkantad gata rakt österut från denna, och Christian Erikssons Jaktnymf placerades som pendang till Bågspännaren. Senare kom Engelbrektsstatyn att få sin plats där, och söderut från den skapades Christian Erikssonparken, där Jaktnymf, Gossetorso, Ödmjukhet, Läsande kvinna och Prinsessans huvud placerades. Millesplatsen Millesplatsen, som stod klar hösten 1954, invigdes 1955. Namnet kom till i samband med att Carl Milles fyllde 80 år. Skulpturerna 1952 och haft sin tidigare placering på var sida om Näckrosdammen framför Kungens paviljong i Kungens trädgård. Runt Millesplatsen planterades popplar och 750 rhododendron. Granalamedan Granalamedan skapades i slutet av 1940-talet genom att en väg drogs mellan granarna som skyddade herrgårdsplanen från skulptur Höst sin plats. Söder om den planterades ett stort antal rhododendron. En minnessten över skogsförvaltare Ola Persson placerades i också alamedan.
För att skapa den kilformade nedsänkta delen i södra parken schaktades stora mängder jord bort. Vissa partier sänktes fyra meter. Inledningsvis gick en plattsatt väg rakt fram till Kungens paviljong i södra fonden, men efter några år togs den bort i den del som kallas Kungens trädgård. Carl Eldhs parterr Carl Eldhs parterr byggdes 1951 på den plats där de gamla växthusen legat. De två små paviljongerna, ritade av Georges von Dardel, var från början tänkta att kunna användas som gallerier. på den östra en byst av Gustaf Fröding gjord av Carl Eldh, och på löf. Plattorna på parterren är av topphyvlad kalksten från Öland. Förutom sju skulpturer av Carl Eldh placerades Ivar Johnssons Sjömanshustru på parterren. Den stora trappan ner till Skulp- kallad Moderlighet. De två sidotrapporna omgavs av två putti från svensk barock av okänd skulptör. Skulpturgården Skulpturgården tillkom samtidigt som Carl Eldhs parterr. Fontänen utgjorde mittpunkten och gångar med sandstensplattor delade upp området i åtta ytor som alla inramades av rosenrabatter kantade av ismalörthäckar. Från början placerades Flicka med - plats vid Apelvägen. Verk av skandinaviska bildhuggare placerades i Skulpturgården. I öster fanns dansken Kai Nielsens Venus med æblet, den från Sverige till Danmark utvandrade Gerhard Hennings Sittande pige och svensken Gunnar Nilssons Vårens huldra. På den västra sidan placerades norrmannen Ingebrigt Viks Yngling, Gerhard Hennings Liggande pige och Gunnar Nilssons Marianne. Kungens trädgård Den sydligaste delen av parken, Kungens trädgård, var till sin karaktär precis som Skulpturgården och Rosengården utformad efter barockens ideal av regelbundenhet och symmetri. Dessa delar är de enda med den karaktären i parken. Kungens paviljong, fondloggian, ritades av arkitekt Erik J. Lundberg, efter Georges von Dardels skiss, men byggdes om efter Per tujahäckar och två rader med lindar och tujaklot. Lindarna hölls sengården. Runt paviljongen planterades prydnadsbuskar, främst rhododendron. I paviljongen fanns Carl Eldhs porträttbyst av Gustaf VI Adolf som kronprins. På var sida om öppningen fanns kopior av Jean Goujons två reliefer av källnymfer. För övrigt var området ägnat skulptören Per Hasselberg. Vid sidan av gräsmattan fanns i öster Grodan och i väster Coco. I dammens mitt vilade Näckrosen, öster om dammen stod Snöklocka och väster om den stod Vågens tjusning. Blomstergatan Som nämnts sträckte sig Blomstergatan mellan herrgården och Rottneros järnvägsstation. I höjd med Carl Eldhs parterr och till slutet på parken var Blomstergatan på båda sidor omgiven av rabatter och rhododendron. Rabatterna omfattade mer än 1 300 stora blomfyllda urnor. Vigelandsplatsen I häcken som begränsar Kungens trädgård fanns en öppning som ledde över till Vigelandsplatsen. Den gjordes som gjordes i ord- Gustaf Vigeland lyckades Svante Påhlson slutligen, och vid Rott- Skulpturen heter Skremt och den placerades på Vigelandsplatsen 1958. Blommorna runt skulpturen gick i de norska färgerna. Fågelparken Ett sumpigt område, Rudhålen, rensades upp 1948. Slänten från vägen och neröver jämnades till med hjälp av jordmassorna från Kungens trädgård. Samtidigt anlades, i engelsk parkstil, slingrande stigar med broar, för att skapa en plats för fåglar och romantik. Svanar som skulle bo vid dammen inköptes, men man lyckades inte hålla dem vid liv.