2012-05-06 Vaccination kan slå hårt på ett barn med proteinintolerans mot mjölk-, mjöl- och soja Jonathan slutade ta bröstet, undvek beröring och ögonkontakt, hade ingen rädsla Den här lille gossen som slutade amma på dagen, somnade lätt och åt gott om natten, han älskade att gunga högt, trampade. Lite längre upp i åren var han en lättsomnad sängvätare med behov av avskildhet, lite ljud och han älskade trampa ihjäl sniglar samt testa djupa hålor medan han med glimten i ögat kollade in omgivningens reaktioner. Slutade ta bröstet, på dagen, vid tre månaders ålder Förlossningen med Jonathan hade varit annorlunda. Han skulle bli hennes tredje barn. Efter att barnmorskan, som kommit in för att undersöka om det hade börjat öppna sig dragit i livmoderstappen så satte det i gång förlossningen alldeles för tidigt. Jonathan fick, rent ut sagt, stånga sig ut genom en ännu inte öppnad livmodershals. När han kom ut såg han, dagen efter, ut som om han gått några rejäla ronder mot Ingemar Johansson! Hans ögonvitor var rödsprängda, inget vitt var synligt, och blåklockorna runt ögonen var inte vackra samtidigt som hans senare mycket vackra ansikte, var helt hoptryckt med ett tydligt storkbett som markerade vad han varit med om; en mycket tuff och hård förlossning! Allt hade varit som vanligt under graviditeten förutom att hennes graviditetsmage var totalt stenhård, utspänd, av den mängd fostervatten som nu visat sig i samband med förlossningen. Det kraftiga eksemet som gossen fick redan efter något dygn, på BB, på sina kinder skvallrade om att han tycktes ha en känsligare hy än sina syskon, men han var ju också betydligt ljusare i sin hy och dessutom hade han en mycket ljus, lätt rödhårig kalufs. Hans mamma minns att äldsta sonen också fått eksem på sina kinder, men inte så tidigt. Hon mindes att hon då fick sluta dricka thé medan hon ammade. Fram till tre månaders ålder flöt allt normalt - han åt från bröstet hur lugnt och fint som helst, både natt och dag sedan blev inget sig mer likt! Amning a la nattstuket även dagtid var det som fick gälla Det tog några veckor, för Jonathans mamma, innan hon förstod att hon var tvungen att göra som på natten, för att få honom att ta bröstet på dagen! Hon måste lägga sig ned och amma honom, så han fick ligga helt fritt, precis som han gjorde på natten. Tidigare hade hon inte tänkt på det, men på natten höll hon inte runt honom, då låg han helt fritt. Samtidigt som han sög på bröstet låg han och dunkade sina små nävar och hälar mot underlaget. Han tycktes njuta som en liten prins, när han fick suga på bröstet utan att hans mamma höll om honom. Så fort hon lyfte upp honom, efter denna dag, och höll honom mot sitt bröst, slog han ut med sina armar, släppte bröstet, och visade på alla sätt och vis att han inte trivdes genom att skrika och fäkta. Det var bara att anpassa sig efter barnets behov, precis som de flesta föräldrar gör när det inte går att göra på det vanliga viset allt för husfridens skull. Således ammades Jonathan av en mamma som under åtta månader var tvungen att lägga sig ned, var jag än befann mig, för att han skulle komma till ro och kunna äta. Hon fick vanan att ta med sig en filt under vagnen och söka upp de varuhus som hade de fräschaste toalettgolven! Vägrade ha vissa kläder, gå med till läkare, tandläkare och att hälsa på främmande Jonathan vek undan, blev hal som en ål i föräldrarnas knä, och gled ned på golvet och hade, i
vissa sammanhang, svårt ta emot kramar. Han protesterade högljutt mot att ha på sig tröjor i visst material, kläder som hade märkeslappar i nacke eller på andra ställen och jeans som satt åt han föredrog joggingbyxor upp till fem års ålder. När det nattetid var dags för toa-besök, för att försöka undvika sängvätning, var han mer sovande än vaken, men om hans mamma då bar en tröja i, för honom, stickigt material, värjde han sig märkbart och blev klarvaken. Tandläkar- och läkarbesök var minst lika svåra att genomföra som besök på barnavårdscentral och skolhälsovård. Inför dessa besök blev Jonathan kallsvettig. Han sprattlade för att komma ur sin mammas grepp, samtidigt som han försökte spjärna emot och ta ett rejält tag med sina händer om dörrposter och annat han kom åt i ett desperat försök att undvika det, för honom, fasansfulla mötet med läkaren, sköterskan etc. Samtidigt skrek han ut sin motvilja inför att möta någon som han inte kände. När hans mamma väl fått in honom i undersökningsrummet slank han, vid bästa tillfälle, snabb som en vessla, hal som en ål, in under första bästa bord eller brits och höll sig benhårt fast. Nålstick fick honom också att kallsvettas och hos tandläkaren vägrade han öppna munnen, om föräldrarna ens fick upp honom i stolen. Ibland försökte Jonathans mamma få honom att sitta i hennes knä men det hjälpte inte. Han protesterade lika mycket, hur de än försökte genom samtal, mutor eller genom våld (det blir våld när du försöker hålla ett barn som sparkar och slåss och vill komma loss), inget hjälpte. Han vägrade och flydde, så snart han kom åt, ur den för honom mycket obehagliga situationen. Han ville också kunna skratta av lycka över att bli kittlad men var inte kittlig Jonathan var riktigt olyckligt, olycklig över att lillasyster kunde tjuta av skratt bara pappa eller mamma rörde lite lätt vid hennes hals eller över hennes mage hon kunde till och med kikna av skratt om de viskade något i hennes öra. Han ville också bli kittlad! Han bönade och bad att de skulle göra så med honom också men hur de än försökte så lyckades de inte han var inte kittlig! Han hade lika svårt för att förstå att lätt beröring, kittling, kunde leda till skratt som att hård beröring och slag, kunde leda till tårar. Efter många om och men lyckades hans föräldrar till slut hitta hans akilleshäl för kittlingen han tjöt av skratt! Vilken lycka när han fick känna att beröring kunde få honom att tjuta av skratt! Hans kittelställe, hans akilleshäl är en i dag, efter över tjugo år, bevarat som en hemlighet ingen får veta var han är kittlig. Mollusker När Jonathan var fyra, fem år fick han mollusker. De spred sig över stora delar av hans kropp och var som värst på insidan av låren, under hakan och på halsen och några av dem var riktigt stora och en del blev fulla med rikligt av var. Hans mamma läste någonstans att man skulle klämma ut kärnan, där det fanns en sådan, och då skulle de sluta att sprida sig. Efter något år upphörde de att sprida sig och försvann lika snabbt som de kom. I dag syns bara enstaka ärr efter dem. Ingenting gjorde ont Vid åtta månaders ålder började han resa sig upp. En dag när han reste sig hastigt upp när han stod under det mycket tunga köksbordet och med ett brak började porslin, glas och bestick glida av det sluttande bordet! Alla höll andan medan han själv parerade hela situationen genom att knäböja och komma fram som om ingenting hade hänt. Det enda han gjorde var att vifta till sig lite uppe på hjässan, som man viftar bort en fluga ungefär! Han fortsatte sedan leka glatt.
Ingenting, förutom nålstick, vissa klädesplagg och viss beröring tycktes göra ont på honom. Han älskade, vid åtta månaders ålder, att klättra upp i ribbstolen som fanns på dagis. När han kom högst upp till taket släppte han taget och föll ned i golvet för att sedan, återigen, göra om samma sak, om och om igen. Han bara skrattade! Personalen fick fullt upp med att leta upp madrasser och kuddar, för de kunde ju inte få honom därifrån, så att han inte skulle slå sig. Samtidigt var de förtvivlade över att det inte gjorde ont. Personalen på dagis såg allvarligt på det här med att han inte slog sig. De kallade in föräldrarna till möte, sammanlagt tre gånger och undrade bekymrat vad föräldrarna gjort med pojken eftersom han aldrig visade att det gjorde ont. De undrade hur föräldrarna egentligen hade bemött sin son. Mamman som arbetat med barn och ungdomar med speciella behov försökte efter bästa förmåga förklara hur olika man kan uppleva smärta precis lika olika som man kan uppleva beröring eller socker i maten allt från obehag till behag! Efter många och långa diskussioner antog de så hennes förklaringsmodell. Svårt att förstå att det gjorde ont på andra och varför andra reagerade som de gjorde Jonathan hade fullt sjå med att förstå vad som gjorde ont och varför andra grät när de blev slagna eller ramlade. Hans lillasyster fick alltför ofta, dessvärre, bli Jonathans försökskanin och inför alla hans experiment med hur andra reagerar för olika stimuli och attacker, som att bli nypt, bankad i huvudet, puttad utför trappen eller stupet, strypt o.s.v. En dag var hon ruskigt nära att bli strypt och när mamma då skulle visa på Jonathan vad som händer när man stryper någon svimmade han av förvånansvärt lätt genom ett förhållandevis lätt stryptag sedan dess ströp han aldrig sin syster mer. Den enda smärta Jonathan upplevt, som han drog upp då familjen pratade om vad som gjorde ont och som han minns än i dag är när hans lillasyster slängde en leksak i ansiktet på honom. Han var då ungefär fem år gammal. Leksaken hamnade på hans ena ögonbryn då lillasyster kastade den mycket tunga leksaken från andra våningen. Inga höjder var farliga - ribbstolen på dagis liksom taket på huset måste testas Lika förtvivlad som personal på dagis var, var även mamman över att Jonathan var totalt orädd för höjder. När Jonathan var ungefär elva månader (han hade då varit på dagis i ungefär tre månader) berättade en av fröknarna att de inte hade suttit still på sina rumpor under de tre första veckorna som Jonathan var på dagis! Vid fyra till fem års ålder klättrade Jonathan, av och till, upp på uthusets tak och hans ögon lös av lycka. Föräldrarna tolkade det som att Jonathan hittat ett sätt att säga se mig här är jag på. Lillsyrran och alla andra kunde en massa saker som inte han kunde men det här var han bäst på eftersom ingen annan kunde, eller vågade, göra som han gjorde! Jo, det fanns en som också kunde och vågade och det var hans bästis! Strategier för att få uppmärksamhet Ett annat sätt för Jonathan att synas på, och känna att han kunde något, var att låsa in någon alternativt låsa någon ute! På dagis och fritids kunde ju han inte göra som de andra barnen kunde, exempelvis sitta still i på stolen eller på kudden och lyssna till sagan eller sjunga med i Imse-vimse-spindel etc. Nej, Jonathan kunde bara visa att han kunde göra sina egna saker, minsann och då blev han verkligen sedd! Hans ögon sken som ädelstenar de gånger han lyckades låsa ute sin mamma, då hon hängde tvätten eller gick till brevlådan, och glömt ta med
sig nyckeln ut. Lyckan var nog som störst då han lyckades med att få herraväldet över sin nya fröken på fritids genom att låsa in henne i läshörnan. När hans mamma ringde för att tala om att hon var på ingående, hon visste ju att han var sista barnet att hämtas, då svarade hennes lille son och sa att fröken kan inte ta telefon för hon är inlåst på rummet. Efter många om och men fick hon sin son att låsa upp så att hon kunde prata med den stackaren, vikarie till råga på allt. Ingen rädsla och inga gränser Som väldigt liten, redan i späd ålder, innan han satt eller kröp, älskade han att bli hissad och gungad högt upp i luften, om och om igen han ville aldrig sluta. Ett annat nöje var att sno runt i badbaljan, under vattnet, varv efter varv han kom upp med ett glatt leende, kippade efter andan, då och då, men fortsatte sedan att snurra igen. Så snart han kunde gå fanns det inga gränser för honom varken uppåt, nedåt, runt eller framåt skrämde honom! Vid ett års ålder ville han ner i havets djup, från båtens kant och blev arg när föräldrarna inte släppte taget om hans händer. Han ville ner i alla pölar, oavsett djup. När föräldrarna släppte ner honom på det stora torget i ett hav av människor gjorde han inte som de andra barnen (höll krampaktigt i mammas eller pappas hand) utan försökte komma loss från handen, lyckades och försvann in i folkvimlet. Precis som han tänkte hej värld, här kommer jag Han hade inga som helst betänkligheter eller funderingar över om mamma eller pappa var med eller inte även det stora rummet måste han utforska och se var gränsen gick. Han kunde även njuta av att försöka känna efter om han kunde nå ner till golvet från husets andra våning först den dag då hans fingertoppar höll på att ge vika från trappräcket blev han riktigt rädd. Han hade, likt många andra gånger, änglavakt och mamman hann fram i sista sekunden. Han fortsatte sitt sökande efter äventyret ända till han blev nio år då vände det. Undersöker och fastnar i alla tänkbara hål och mellan spjälor Något av det allra bästa som Jonathan visste var att bli instängd i den stora ekkistan, resväskan eller i andra lådor, länge! När hans mamma fick panik och lyfte på locket blev han arg och skrek Stäng! - han ville ju vara där väldigt länge. Tidigt en morgon, han var knappt året, satt han i sin mammas och pappas säng och kände i sin pappas navel med hjälp av att sitt pekfinger. Han såg mycket fundersam ut. Efter en lång stunds utforskande av naveln reste sig Jonathan upp i sängen och försökte sedan ta ett kliv ner i sin pappas navel. Till hans besvikelse fick inte foten plats. När vi undrade så nickade han ja över att han ville krypa ned i hålet! Den ena dagen trängde han sig in i den trånga vedlåren och fick ropa på hjälp för att komma upp ur den. Den andra dagen var det fullt ståhej i hela familjen. Skriket på hjälp mamma, hjälp, och där sitter han fast mellan spjälorna till trappen. Den här gången kunde inte mamma få loss honom utan pappa fick komma till undsättning! Det behövdes styrka för att få isär spjälorna så gossen kom loss. Några dagar gick och rätt vad det var så vaknade föräldrarna av att syskonen skrek på hjälp, Jonathan sitter fast i sin båt! Det blir tumult då hans pappa till slut inser att han måste försöka skära loss gossens finger som sitter rejält fast i skorstenen på Jonathans nya, fina ångbåten i plast som han fått dagen innan. Det slutar med att båten får en djup skåra i skorstenen liksom Jonathans pappa fick i sin tumme Personal på dagis hade mycket svårt för att Jonathans benägenhet med att undersöka om vattenpölar och dammarna var djupa, trots att han alltid hade ett par extra byten med sig varje dag. Personalen på fritids ansåg att föräldrarna borde tala sin son till rätta och uppfostra honom och få honom att förstå att så här gör man bara inte!
Måste alltid undersöka hur djup en pöl eller pool kan vara Han var en hejare på att snurra runt i badbaljan och ta sig upp igen utan minsta rädsla för allt vatten som kom in i öron, ögon och mun - bara skratt. Han njöt och gjorde det igen och igen ända till badvattnet var helt kallt, först då fick hans mamma upp honom. Varje större pöl måste han undersöka genom att försöka kliva ner i, och rulla runt i, precis som i badbaljan när han var riktigt liten. En regnig vecka orsakade många klädbyten, inte bara hemma utan även på dagis. Ett besök i simhallen, eller vid hotellets pool, blev vid några tillfällen allvarliga incidenter. Och från två års ålder upp till han var sju, åtta år var hans lust att undersöka hålet och djupet i rummet stort. Så fort en pöl, damm, pool, sjö eller att havet bredde ut sig var han snabb som en vessla. Trots att flera allvarliga incidenter hade inträffat så fanns det ingen som helst rädsla eller försiktighet i honom in för djupet eller höjden. Som äldre blev han en mycket duktig simmare men vid nio års ålder tappade han sugen. Mycket berodde nog på att simklubben krävde att han skulle tävla det var ju därför simklubben fanns, sa dom, och han fick inte vara med som deltagare till enbart träningen. Då slutade han och i samma veva slog han om från att vara hyperaktiv till att bli hypoaktiv - han ville ingenting! Mötte inte blicken När Jonathan kom upp i tre, fyra års ålder, började han undvika blickkontakt med vuxna människor. På dagis började de öva blickkontakt genom att tävla om vem som kunde titta in i frökens ögon längst. Det kanske hjälpte en bit på vägen men i detta tävlingsmoment fanns ju oftast inget hot hängande över honom som exempelvis att någon skulle komma fram och ta i honom, kräva att han skulle göra något i papper-penna situationen etc. När Jonathan blev lite äldre, när han börjat läsa Bamse och senare böcker, blev läsandet ett bra sätt för Jonathan att skyla över att han inte tog blickkontakt inför nya möten. Han skaffade sig snart en strategi, för att slippa den första, för honom obehagliga, ögonkontakten genom att ta med sig något att läsa i medan främmande människor kom på besök eller när man åkte på besök. Bakom tidningen, eller boken, kunde han sedan, i sin egen takt, iakttaga och känna när han ville ta bort den helt och hållet och våga vara med i umgänget när faran var över för beröring eller för krav som han kunde riskera att inte ha förmåga till. Någonstans runt tonåren kunde han släppa taget om boken och möta mer eller mindre främmande människor, men han garderade sig gärna med en keps om han inte hade tillräckligt lång lugg att skyla sig bakom. Kan Du ta bort solen, mamma En vårdag, när Jonathans mamma spänner fast honom i bilbältet, sa han Kan du ta bort solen, mamma, den är så jobbig, jag tycker inte om den. Ingen av de andra barnen i bilen var besvärade, varken då eller senare. För Jonathan bestod vardagen således i att alltid gå omkring i en keps med stor skärm, ute som inne. Den var inte enbart ett gott skydd mot besvärande blickar utan även mot ljuset. Som liten älskade han att bära solglasögon och lyckan var att få låna de äldre syskonens stora, härliga glasögon. När han, som åttaåring, en solig dag, klev ut på altanen för att sätta sig med de andra barnen att fika, höll han den vita, fina restaurantbrickan fint balanserad i sina händer. Precis när han tog ett steg ut genom dörren fick han en sådan kraftig reaktion så att brickan, med tallrik, glas och bestick, flög över hans huvud samtidigt som han såg ut att krampa ihop till en liten hög. Alla drog efter andan, det såg otäckt ut. Hans mamma, som gick alldeles bakom honom, förstod efter en stund vad som egentligen hänt; när han klev ut i solen blev solljuset, som reflekterades mot den vita brickan, att för starkt reaktionen kan liknas vid en skyddsreflex.
Av bricka, tallrik och glas blev det kaos och splitter, det var inget han kunde styra över skyddsreflexen tog över hans beteende. Dammsugare, grästrimmer, traktor, lastbil, kor och annat blev oljudsmonster Redan som väldigt liten visade Jonathan klart och tydligt att han ogillade vissa ljud. Om hans mamma svepte in med dammsugaren på hans rum, när han låg och sov middag, kröp han ihop till en liten boll samtidigt som han höll för öronen, men han vaknade inte upp ur sin djupa sömn. Om trädgårdstrimmern, borrmaskinen eller köksmaskinen slogs på när Jonathan var i närheten flög han upp i första bästa famn samtidigt som han höll för öronen och började kallsvettas. Lika svårt hade han in för kossornas vrål inne i ladugården, trots att han älskade kossorna ville han bara ut! Jonathan älskade även lastbilar och traktorer bara de inte lät. Han hade även svårigheter med att klara av ljudet i vissa butiker, sim- och gymnastikhallar. Hans påtagliga överkänslighet för ljud blev till slut hans räddning ur sängvätandets svåra stunder. Förstörde för andra och hade svårt stoppa sig och se var gränsen gick För Jonathan var det svårt arbeta med krita, papper och penna. När han såg hur fint jämnåriga barn kunde göra, till och med lillasyster gjorde finare än vad han någonsin kunde göra. Han var väl medveten om vad han inte kunde göra. Genom att förstöra för andra, riva sönder eller måla över det dom gjort, fick han en bra strategi att synas, märkas. Någon såg honom då han var busig ingen såg honom eftersom han inte ville måla eller rita han kunde ju inte. Bara du vill så kan du eller försök göra precis som dom andra barnen gör! det var ord som han ständigt fick höra inklusive Men Jonathan, vad gör du eller Så får man väl inte göra! Varför gör du så? Han visste med sig själv att han inte kunde klä på sig så snabbt och bra som lillasyster kunde. För att få en chans till upprättelse började han så ta lillasysters kläder och slänga ut dom genom fönstret, högst upp på skåpet eller så gömde han hennes kläder. Medan lillasyster blev vansinnig tycktes han njuta och klä på sig i sin takt. Otaliga var de tvålar som mosades till oigenkännlighet samt testades hur de kunde smörjas ut över väggar, golv och handfat! Jonathan måste ju trycka och känna hur det kändes, leta efter gränsen, stoppet, även när det gällde densitet på tvålen. Tvålar och läppstift förstördes utan hejd han kunde inte sluta förrän gränsen var överskriden. Och jag kan lova att dottern till mammans väninna inte blev glad då hon fann att alla hennes läppstift till den nya sminkdockan var använda ned till botten tack vare vackra röda mönster på hennes golv och sängkläder! Det där med att använda kniv och gaffel, att skära och att sitta och äta snyggt det var ingenting som Jonathan hade lätt för. Det blev ett ständigt tjat men han föll tillbaka till sitt gamla beteende så snart ingen var uppmärksam på hur han gjorde. Det slutade med att han inte ville gå med bort och äta hos andra. Han fick låna en stokke-stol med knästöd vilket hjälpte honom att inte falla ihop som en hö-säck över stol och bord samt fick bestick med tunga, förstorade skaft allt till hans fördel men inget som ha ville ha med sig till skolan. Sängvätare Vid fyra/fem års åldern vägrade han att ha blöjor på sig då han skulle sova. Lillasyster hade ju
inga! Efter att många lakan, täcken och kuddar samt madrasser tvättats mer eller mindre sönder och samman köptes stora, plastade frottélakan in. Varje kväll innan föräldrarna skulle gå och lägga sig, vid 23- till 24-tiden, fick någon av dem ta Jonathan till toaletten. Han var då mer sovande en vaken. Trots detta så var det oftast blött i sängen följande morgon. Han blev lika djupt besviken varje gång eftersom han ville vara som sina kompisar och sin lillasyster, torr om natten. Hans mamma förstod honom mycket väl eftersom hon själv varit sängvätare långt upp genom åren. Man provade med ett nässpray som innehöll hormoner som skulle hjälpa till men det hjälpte ibland och ibland inte. Vid tolv, tretton års ålder fick han så prova en matta som man lade i sängen, under lakanet. Den anslöts till en hiskeligt ljudande maskin som ljöd om det kom vätska på mattan. Maskinen väckte hela familjen, både första och andra natten. Första natten tog det en lång stund, medan resten av familjen stod med händerna för öronen och skrattade, låg Jonathan och sov med händerna för öronen. Till slut vaknade han och sååg alldeles förskräckt ut. Det kändes hopplöst men alla gav det en natt till. Den natten vaknade Jonathan och sedan den natten förblev han helt torr även nattetid! På fredagar började han skolka från förskolan Mamman tyckte att Jonathan var så förståndig då han utsattes för att göra saker som han inte klarade av att göra i det här fallet gällde det spårövningar. Han valde då att hoppa över staketet och springa därifrån. Till slut lärde han sig fråga vilken dag det var i dag. När svaret blev fredag blev hans svar att han inte kunde gå till skolan för han hade så ont i magen. Mamman tyckte dock inte att pedagogerna var lika förståndiga. Dom tycktes inte förstå att Jonathan kände att han inte kunde göra som alla andra gjorde och att det var skämmigt och med anledning av detta ville han bara därifrån! Det började med att han rymde och sedan med att han inte ville gå till förskolan. Problemet var att pedagogerna inte förstod och eftersom ingen terapeut eller läkare hade tagit hans finmotoriska försening på allvar, än mindre haft resurser att bedöma hans dolda funktionshinder, uteblev den information som pedagogerna var i behov av - om vilken form av kompensation och stimulering han var i speciellt behov av - för att de skulle få möjligheter undgå ställa överkrav på Jonathans förmågor. Information från sjukvården (alternativt primärvården) om hans speciella behov av bemötande hade, med största sannolikhet, kunnat leda fram till att han kunde få andra uppgifter så att han kände att han kunde och dög - men så här i stället. Eftersom han på alla sätt och vis visade att han hade en omognad, en försening i sin finmotorik (här övre extremiteten) borde han inte ha utsatts för att göra sådant som han kände att han inte klarade av! Jonathan hade även svårigheter med att knäppa knappar, knyta skosnören, hantera kniv, gaffel och sked samt smöra och skära men han var en god talare, och en god läsare. Hans förmåga att suga och tugga samt svälja hade aldrig felat. Som ett till treåring lekte han ofta med sin tunga i mycket snabb takt samt med sin saliv, han var en mästare på att få till bubblor, likt ett bubbelgum, med hjälp av saliven. Från hyper- till hypoaktiv Under den period som Jonathan inte fick lov att vara på dagis, vid två års ålder, för att han fått en lillasyster (kommunen ansåg att det var lämpligast att barnen var hemma med sina föräldrar
och sina nyfödda småsyskon) höll både hans mamma och lillasyster på att, bokstavligt talat, gå under. Det såg ut att bli en av de tråkigaste perioderna i hans liv samtidigt som inget som han gjorde sågs som något bra, något han kunde få beröm för. Helt plötsligt var han tvungen vara hemma från dagis och den nyförvärvade kompisen David - allt som Jonathan hade lärt sig att älska och tycka om. De var av samma skrot och korn och hans mamma hade nu förstått varför orden lika barn leka bäst en gång i tiden hade uppstått. Jonathan och David lekte sedan som ler och långhalm tills de, vid sju års ålder, skildes åt på grund av Davids flytt från staden. Detta kom att bli Jonathans första stora hjärtesorg. Inget annat av dagisbarnen hade förstått honom så bra som David gjort. Inom loppet av något år slog Jonathan om. Från att ha varit en mycket livlig kille, som aldrig satt still, till att bli en mycket stillsam kille, som i princip inte ville någonting. Han gick från att vara hyperaktiv till att bli hypoaktiv. Jonathans mamma försökte på alla vis att få honom mer aktiv, att vilja göra det han tidigare ville göra. Föst genom muta och sedan genom tvång men när han var runt fjorton år gav hon så upp eftersom hon inte längre orkade bära med honom ut i bilen eller locka honom på något sätt och vis. Från att ha varit en smal kille blev han nu en kraftig kille som utvecklade höfter som tjejer har, stor mage och antydan till bröst det brukar kallas för fetma. Samtidigt som han utvecklade en kobenthet som ingen läkare reagerade på. Förvandlingen var förmodligen minst lika jobbig för honom som för övriga familjen. Vissa vänner tyckte att han såg ut som en body-builder men i dom musklerna fanns knappt någon kraft. Han blev snabbt uttröttbar både då han bar och då han gick. Han hade svårigheter med att hålla jämn takt med skolkamraterna och valde därför oftast att gå själv till och från skolan. Eksem och allergi I samma veva som hypoaktiviteten tog över hans kropp fick han eksem, framförallt på handflatorna. Hans hud blev knottrig, mest på överarmarnas baksida men även för övrigt. När han vid elva års ålder skulle göra en kostomläggning, med hjälp av en erfaren kostvägledare, blev vi varnade för att gifterna skulle kunna komma att går rätt ut genom huden eftersom han var så kraftigt förgiftad. Hon informerade oss om att det var det, förgiftningen, som gjorde att han såg ut som en riktig body-buildare. Hennes kur för avgiftning var snabb och effektiv men däremot kanske inte så bra för en kille som befann sig i elvaårsåldern, som vill se så fin ut som möjligt. När hans kropp blev full med en matta, likt eksem som i det närmaste kan liknas vid psoriasis, blev han väldigt ledsen och ville inte fortsätta trots att han redan på tredje dagen känt att det var så lätt att röra på sig. Hade familjen varit överens så hade de med största sannolikhet orkat ta sig igenom kuren och fått goda behandlingsresultat men eftersom det rådde delade meningar om vad som kunde vara orsak till hans problem och svårigheter avbröts kuren. Ingen läkare kunde ju stötta en sådan kur och ännu mindre en omläggning av kosten. Något år senare drabbades han av ett mycket svårt, eksemliknande utslag i händerna. Han fick djupa skåror av sår ned i de största fårorna i sitt handmönster. Han hade naturligtvis hiskeligt ont och var tvungen att ha tunna, vita handskar i bomull på sig och läkarna pratade om kontaktallergi mot hundar och katter. På blodproven kunde de utläsa att han hade en latent känslighet, allergi. Såren i hans händer och eksemet avtog sakta men säkert och han klappar fortfarande katter och hundar.
Ville sluta skolan när han inte kunde skriva gångertabellen tillräckligt snabbt Så en dag, när han gick i fjärde klass, ville Jonathan inte vara med längre. Han ville gå i särskolan med sin kompis Ragnar för för där har dom inte så bråttom och inte så mycket läxor heller och så kan jag ju inte gångertabellen heller men alla andra i minklass kan den När hans mamma då kontrade med att han visst kunde gångertabellen så sade Jonathan att ja, men jag kan inte göra alla talen så fort som vi måste kunna! Mamma bad då Jonathan att sitta ned och räkna alla tal i sin egen takt, utan att tänka på tiden. I stället för fem minuter behövde han nästan dubbelt så lång tid på sig att utföra talen. Av alla de tal som rymdes på A4- arket, som läraren hade bestämt skulle göras inom en viss tid, fick han så rätt på alla tal utom 3! Mamma uppmuntrade honom och sa att han visst kunde gångertabellen. Jonathan kontrade med att säga ja, men när jag skall göra det så snabbt så kan magistern inte se om jag gör en nolla, nia eller sexa och då får jag fel på dem talen! Mamma gick naturligtvis och pratade med läraren som absolut inte blev glad. De kunde inte komma överens med varandra. De hade helt olika åsikter om slarv och tid. Mamman stod på sig och menade att tiden inte utvisade vad hennes son egentligen kunde. Troliga orsaker till gossens avvikande beteenden och svårigheter: - protenintolerans mot gluten och kasein, brist på omega-3 och vitaminer samt mineraler, kvicksilverförgiftning i samband med vaccination och möjligen även andra gifter och brister - stor överkänslighet för stimuli via beröringssinnet samt via ljud, ljus och lukt - stor underkänslighet för stimuli via balans- samt led- och muskelsinnet och även via smärta genom tryck Möjligheter till positiv förändring finns genom dagligt och individuellt anpassad: * Kompensation; - psykiskt; förståelse för speciellt behov av bemötande genom information om det dolda funktionshindret till närmiljön, hjälpa en bit på vägen, mer tid, tungt täcke etc. - fysiskt; förstorade och tunga penngrepp och bestick, tung linjal, mallar, dator med rit- och målarprogram, magnetbokstäver färdiga bokstäver via datorn etc. * Stimulering; kost och kosttillskott, Anpassad Djupmassage, lek- och fritidsaktivitet Skyddsreflexen, som tog över vid oväntad beröring, oväntat ljud och ljus en reflex som tar vid vid exempelvis smärta och för honom var dessa stimuli via dessa tre sinnesområden klart och tydligt mycket smärtsamma. Förslag till anpassade åtgärder utefter hans kartlagda över- och underkänslighet kan bli enligt nedan; Överkänslighet för stimuli via beröring För att försöka hjälpa sin Jonathan ta emot beröring och att förstå, bli mer medveten om sin kropp och om vad smärta var, fick de tips om att börja arbeta med Anpassad Djupmassage. Jonathan älskade då någon av föräldrarna stod med sina knäskålar i hans händer, med sin fulla tyngd. Hans händer trycktes då ned mot madrassen och han uttryckte att det var så skönt! När lillasyster också ville prova skrek hon innan de hunnit lägga hela sin tyngd i hennes händer. Jonathan älskade även när någon av föräldrarna agerade tung sten eller sjungande bolltäcke till han började känna att det blev obehagligt och helt plötsligt, efter tjugo minuter till en
halvtimme, skrek stig av! Tiden minskade successivt och till slut var han nöjd med någon minut eller några sekunder! Det här anpassades till hans behov och hjälpte honom så att komma till ro alternativt att vakna upp på morgonen! Anpassad Djupmassage hade kunnat påbörjas redan i späd ålder för att försöka få bukt med svårigheterna att amma under dagtid om bara mamman hade vetat hur hon skulle göra och varför. Anpassad Djupmassage och saga på kvällen kunde ibland vara svårt hinna med och när Jonathan fick välja, på grund av att mamman inte hade den tiden, så valde han alltid Djupmassage, utan att tveka en enda sekund, före saga. Jonathans överkänslighet för beröring från andra individer, via kläder etc. har minskat betydligt genom åren som följdes av Anpassad Djupmassage samtidigt som hans kostomläggning, som inte är helt hundra, hjälpt honom en bit på vägen. Ljudöverkänslighet När Jonathan började lågstadiet accepterade fröken att han använde sig av hörselskydd. Han hade en fantastisk lärarinna som såg till att även andra barn fick möjlighet att använda hörselskydd, hon köpte in fyra stycken på en gång så kunde den som var i behov av det låna ett. På så vis blev det inget märkvärdigt med att Jonathan valde att ha sina hörselskydd på för jämnan. Som väl var kom freestylens tider och inför högstadiet kunde han, inför vissa lärare, få lov använda sig av dem som en ljudvägg mot ljud som störde när han satt och jobbade. I dag, när han är över tjugo år, sover han oftast med små hörlurar, freestyle, för att inte bli störd och väckt av ljud runt omkring. Överkänslighet för ljus och lukt Idag har han blivit mindre känslig och lärt sig olika strategier för att slippa besväras. Omogen, försenad, finmotorik i fingrar Tidspress är något av det värsta man kan utsätta barn och unga med störningar inom området känsel, här led- och muskelsinnet, för om man skall ge dem möjligheter att genomföra aktiviteten så att de känner att de lyckas och duger. Redan i förskolan skulle han få lov kompensera genom exempelvis att arbeta med magnetklossar och bilder, korta ord (som lo och katt och hus och mus), förstorat och tungt penngrepp, tung linjal etc. Andra exempel är att ha fått arbeta med stämplar, schabloner och med datorn - där hade han kunnat arbeta med att fylla i färgerna i målarboken, skriva ord med ljudåtergivning etc. TV-program om vaccinationer, tio år senare, gav information som stämde! Först tio år senare förstod Jonathans mamma, genom en amerikansk dokumentär, på svensk TV, att en av de bidragande orsakerna till Jonathans överkänslighet för stimuli via bl.a. beröring, stick, lukt, ljud och ljus samt underkänslighet (nedsatt reaktion) för smärta via tryck liksom hans svårigheter med att klä av- och på sig, smöra, skära, måla, rita och skriva kunde vara ett verk av just vaccinationer Kunde detta vara möjligt? Under de dryga tio år som gått, sedan detta TV-program, så har Jonathans mamma fått detta
dementerat, gång på gång, via media, artiklar och mycket annat. Via läkare och föreningar i Norge har hon dock förstått att det finns minst lika många artiklar som talar för att detta TVprogram förde fram ett sanningsenligt budskap. I USA har de läkemedelsföretag, som låg bakom dessa vaccinationer, fått utbetala skadestånd till dessa barn med föräldrar, tack vare att försäkringsbolagen så kräver. Psykologen menade att hon hållit i honom på ett felaktigt sätt när han vaccinerades Jonathans mamma kunde sätta vaccinationen i samband med hans förändring av beteenden, även de febertoppar som kom en gång i veckan fram till han var dryga året. En psykolog som hon samtalade med ansåg att det förmodligen kunde handla om att hon, som förälder, på något vis hade hållit om Jonathan på ett sätt som fick honom att minnas beröring som obehagligt från och med denna dag Denna dag, när psykologen, som var hennes arbetskamrat, hade dessa tankar om hennes sons överkänslighet för beröring, spädde på hennes tidigare negativa erfarenheter om psykologers tolkningar av barns och föräldrars beteenden.