Statsrådets skrivelse till riksdagen om ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv (batterier och ackumulatorer) I enlighet med 96 2 mom. i grundlagen översänds till riksdagen Europeiska gemenskapernas kommissions förslag av den 24 november 2003 om Europaparlamentets och rådets direktiv om batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer samt en promemoria om förslaget. Helsingfors den 6 maj 2004 Miljöminister Jan-Erik Enestam Konsultativ tjänsteman Klaus Pfister
2 MILJÖMINISTERIET PROMEMORIA Konsultativ tjänsteman EU/2003/1402 Klaus Pfister 28.4.2004 EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSIONS FÖRSLAG TILL EUROPAPAR- LAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV OM BATTERIER OCH ACKUMULATORER OCH FÖRBRUKADE BATTERIER OCH ACKUMULATORER 1. Allmänt Europeiska gemenskapernas kommission publicerade den 24 november 2003 ett förslag till Europaparlamentets och rådets förslag om batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer (KOM(2003) 723 slutlig). Vad skyldigheter och målsättning beträffar är direktivet mer detaljerat och har ett bredare tillämpningsområde än det nuvarande direktivet, rådets direktiv om batterier och ackumulatorer som innehåller vissa farliga ämnen (91/157/EEG jämte ändringar och tillägg, kommissionens direktiv 93/86/EEG och 98/101/EG). En snabb revidering av det nuvarande direktivet har efterlysts bland annat i gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram (EGT L 242 10.9.2002 sid. 1) och i Europaparlamentets och rådets direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (2002/96/EG). En utvidgad konsekvensanalys (SEK(2003) 1343) av förslagets verkningar har gjorts enligt kommissionens meddelande (KOM(2002) 276 slutlig) om konsekvensanalys. Direktivförslaget finns inte upptaget på agendan för Irlands ordförandeskapsperiod. Det är inte ännu känt om Nederländerna tar upp förslaget till behandling under sin period. 2. Förslagets syften Genom direktivet eftersträvas en hög miljöskyddsnivå genom att utsläppande på marknaden av vissa batterier och ackumulatorer begränsas och genom att det förutsätts att medlemsstaterna etablerar effektiva system för insamling och materialåtervinning av förbrukade batterier och ackumulatorer. Därutöver eftersträvas harmonisering av medlemsstaternas nationella lagstiftning om batterier och ackumulatorer samt förbrukade batterier och ackumulatorer för att säkra att den inre marknaden inte utsätts för störningar. Årligen kommer 160 000 ton bärbara batterier och ackumulatorer ut på marknaden i gemenskapen samt därutöver 800 000 ton batterier och ackumulatorer som används i fordon och 190 000 ton industribatterier och ackumulatorer. Vissa av dessa innehåller betydande mängder kvicksilver, kadmium och bly. Andra skadliga ämnen som används i batterier och ackumulatorer är bland annat zink, koppar, mangan, litium och nickel. Batterierna och ackumulatorerna orsakar inga särskilda miljöproblem under användningen, men i allmänhet nog i avfallshanteringsskedet. En betydande del av de förbrukade bärbara batterierna och ackumulatorerna hamnar med det kommunala avfallet på avstjälpningsplatser och till avfallsförbränningsanläggningar, där de ökar utsläppen från dessa av tungmetaller och andra ämnen till vatten, luft och markgrund. Förbrukade batterier och ackumulatorer som innehåller kvicksilver, nickelkadmiumbatterier och ackumulatorer samt blybatterier och ackumulatorer klassas som problemavfall. 3. Det huvudsakliga innehållet i förslaget Det föreslagna direktivet grundas på art. 95.1 och 175.1 i EG-fördraget. Beslut fattas genom gemensamt beslutsförfarande. Direktivet tillämpas i princip på samtliga batterier och ackumulatorer, oavsett deras form, volym, vikt, sammansättning och bruksändamål, samt på motsvarande förbrukade batterier och ackumulatorer (avfall). Direktivet gäller utsläppande på marknaden av batterier och ackumulatorer samt insamling, behandling och återvinning av förbrukade
3 batterier och ackumulatorer. Det nuvarande direktivet gäller enbart batterier och ackumulatorer vars innehåll av kvicksilver, kadmium eller bly överskrider fastställda gränsvärden. Genom direktivet förbjuds saluföringen av batterier och ackumulatorer som innehåller mer än 0,0005 viktprocent kvicksilver. Knappcellsbatterier får dock innehålla högst två viktprocent kvicksilver. Begränsningarna motsvarar kraven i det nuvarande direktivet. Medlemsstaterna skall främja forskning som syftar till att minska de miljöverkningar som batterier och ackumulatorer har under hela sin livscykel. Medlemsstaterna skall vidare främja saluföringen av batterier och ackumulatorer i vilka mängden farliga eller skadliga ämnen är mindre. Särskilt kvicksilver, kadmium och bly skall såvitt möjligt ersättas med andra ämnen. Dessutom bör medlemsstaterna främja utveckling av nya miljöanpassade och kostnadseffektiva behandlings- och återvinningsmetoder för alla förbrukade batterier och ackumulatorer. Medlemsstaterna skall genomföra de behövliga åtgärderna för att undvika bortskaffande (förbränning eller deponering på avstjälpningsplatser) av förbrukade batterier och ackumulatorer. För samtliga förbrukade batterier och ackumulatorer skall i mån av möjlighet upprättas ett slutet kretslopp så att de material de innehåller kan återvinnas. Bortskaffande av industribatterier och ackumulatorer samt av bilbatterier och ackumulatorer skall förbjudas. Medlemsstaterna skall säkerställa att det inrättas ett system för insamling, behandling och materialåtervinning av förbrukade batterier och ackumulatorer. Huvudsakligen är det de som producerar batterier och ackumulatorer som skall svara för uppläggningen av systemet och för kostnaderna. I fråga om ansvaret för insamlingen av förbrukade bärbara batterier och ackumulatorer och därav föranledda kostnader bestämmer dock medlemsstaterna. Också då skall det vara möjligt att avgiftsfritt leverera förbrukade bärbara batterier och ackumulatorer till insamlingsplatserna. Producenterna skall registreras och de skall ställa säkerhet för att garantera finansieringen av avfallshanteringen av förbrukade batterier och ackumulatorer. Systemen skall omfatta såväl nya batterier och ackumulatorer och i regel också sådana som släppts ut på marknaden innan direktivet träder i kraft. Producenterna kan välja mellan att upprätta individuella eller kollektiva system. Direktivet ställer upp ett mål för insamlingen enligt vilket minst 160 g förbrukade bärbara batterier och ackumulatorer, inklusive bärbara nickelkadmiumbatterier och ackumulatorer, skall insamlas per person och år senast fyra år efter att direktivet har genomförts i den nationella lagstiftningen. Ett ytterligare mål är att en sådan mängd bärbara nickelkadmiumbatterier och ackumulatorer som motsvarar minst 80 % av den totala årliga mängden förbrukade sådana skall samlas in. Den totala mängden omfattar separat insamlade nickelkadmiumbatterier och ackumulatorer samt sådana som placerats bland det blandade kommunala avfallet. För att säkra att målet nås bör en uppföljning göras av den mängd bärbara förbrukade nickelkadmiumbatterier och ackumulatorer som årligen kommer ut i det blandade kommunala avfallet, på basis av detaljerade regler som kommissionen fastställer. Ett år efter att direktivet har genomförts i den nationella lagstiftningen skall samtliga insamlade förbrukade batterier och ackumulatorer materialåtervinnas. Utöver detta mål skall minimimål ställas för återvinningsgraden, och dessa skall uppnås senast tre år efter att direktivet har genomförts i den nationella lagstiftningen. Målen går ut på att blyet i blybatterier och ackumulatorer i sin helhet skall återvinnas, och 65 % av deras totala mängd i viktprocent. Det kadmium som ingår i nickelkadmiumbatterier och ackumulatorer skall likaså återvinnas i sin helhet, men till 75 % av den totala viktprocentmängden. I fråga om det material som ingår i andra förbrukade batterier och ackumulatorer skall i genomsnitt 55 viktprocent återvinnas. Enligt direktivet skall konsumenterna få täckande information, bl.a. genom kampanjer, om systemen för insamling och återvinning av förbrukade batterier och ackumulatorer samt om att sådant avfall skall hållas separat från annat avfall. Dessutom skall alla batterier och ackumulatorer märkas med en symbol som visar att det skall samlas in separat. Sådana batterier och ackumulatorer som
4 innehåller större mängder kvicksilver, kadmium eller bly än vad direktivets gränsvärden specificerar skall dessutom förses med den kemiska beteckningen för ifrågavarande tungmetall. Förpliktelserna i fråga om information och märkning motsvarar kraven i det nuvarande direktivet. Direktivet skall genomföras i den nationella lagstiftningen senast 18 månader efter att direktivet har trätt i kraft. Från samma datum upphävs direktivet 91/157/EEG. Enligt inledningen till förslaget begränsar detta direktiv inte tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv om uttjänta fordon (2000/53/EG), inte heller av Europaparlamentets och rådets direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (2002/96/EG). Ansvaret för avfallshantering av förbrukade batterier och ackumulatorer övertas av producenterna, efter att de förbrukade batterierna eller ackumulatorerna har avlägsnats och separerats från de uttjänta fordonen och elektriska eller elektroniska produkterna. 4. Förslagets verkningar 4.1. Verkningar på lagstiftningen De produktbestämmelser som ingår i det nuvarande direktivet har i Finland satts i kraft genom ett beslut av statsrådet om batterier och ackumulatorer som innehåller vissa farliga ämnen (105/1995, ändr. 17/1999) med stöd av avfallslagen (1072/1993) och kemikalielagen (744/1989). Allmänna bestämmelser om insamlingen och den övriga avfallshanteringen av förbrukade batterier och ackumulatorer ingår i avfallslagen. Enligt den skall kommunerna inom ramen för sin allmänna skyldighet att ta emot problemavfall från hushållen ta emot förbrukade batterier och ackumulatorer som hushållen levererar till insamlingsplatser och organisera behandlingen eller återvinningen av dem. Denna mottagningsskyldighet gäller också problemavfall som uppstår inom jordbruket och skogsbruket, försåvitt det inte är fråga om oskäliga mängder. I andra fall är det innehavaren av avfallet som är skyldig att ordna avfallshanteringen i fråga om förbrukade batterier och ackumulatorer. Förbrukade batterier och ackumulatorer som innehåller kvicksilver, nickelkadmiumbatterier och ackumulatorer samt blybatterier och ackumulatorer har klassats som problemavfall i miljöministeriets förordning (1129/2001) om en förteckning över de vanligaste typerna av avfall och över problemavfall. De omfattas alltså av de särskilda kraven på problemavfall i avfallslagstiftningen. Enligt det föreslagna direktivet skall ansvaret för avfallshanteringen av förbrukade batterier och ackumulatorer flyttas över från kommunerna huvudsakligen till dem som producerar batterier och ackumulatorer. Största delen av de bestämmelser på lagnivå som behövs för genomförande av direktivet ingår i den regeringsproposition med förslag till lag om ändring av avfallslagen samt av 4 i lagen om flyttning av fordon och nedskrotning av skrotfordon som nu be handlas i riksdagen (RP 152/2003 rd). Verkställigheten kräver dock alltjämt vissa preciseringar i bestämmelserna i avfallslagen. Bestämmelser avses också ingå i en förordning av statsrådet. Samtidigt upphävs statsrådets beslut 105/1995. 4.2. Ekonomiska och administrativa verkningar I motiveringen till förslaget bedöms kostnaderna för insamling och återvinning av förbrukade batterier och ackumulatorer och de ekonomiska fördelar återvinningen ger. Enligt uppgifter som den europeiska organisationen för tillverkare och försäljare av bärbara batterier och ackumulatorer (EPBA) tillhandahållit skulle kostnaderna för insamling och transport av samtliga förbrukade bärbara batterier och ackumulatorer inom ramen för ett effektivt avfallshanteringssystem uppgå till 300-500 euro per ton och återvinningskostnaderna till 400-900 euro per ton. Mot denna bakgrund kalkylerar kommissionen med att de årliga tilläggskostnaderna per hushåll skulle ligga mellan en och två euro, om alla kostnader för det föreslagna avfallshanteringssystemet skulle föras över på konsumenterna via försäljningspriserna för nya produkter. Totalkostnaderna för insamling och återvinning av förbrukade blybatterier och
5 ackumulatorer som används i fordon beräknas ligga kring 270-340 euro per ton och inkomsterna från försäljningen av det insamlade återvunna blyet 265-350 euro per ton. Nettokostnaderna/vinsten beräknas ligga mellan 77 och +93 euro per ton. Kostnaderna för insamling och återvinning av de nickelkadmiumbatterier och ackumulatorer som används i industrin beräknas till 0-300 euro per ton. Enligt kommissionens uppfattning kan man inte anse att de extra kostnader som genomförandet av insamlingen och återvinningen av förbrukade batterier och ackumulatorer från fordon och från industrin förorsakar är betydande med tanke på den allmänna kostnadsstrukturen. I motiveringen till förslaget behandlas också de ekonomiska fördelar som insamlingsoch återvinningssystemen för förbrukade batterier och ackumulatorer för med sig. Dessa konstateras omfatta en sänkning av kostnaderna för deponering på avstjälpningsplatser samt möjligheten att undvika externa kostnader. Det finns ingen separat bedömning av de ekonomiska verkningarna av direktivet i Finland. Det är möjligt att göra upp grova kalkyler på basis av de ovan anförda uppgifterna om kostnaderna i hela gemenskapen. Extra kostnader uppstår huvudsakligen på grund av att insamlingen och återvinningen av förbrukade batterier och ackumulatorer utvidgas och effektiveras. Andra tilläggskostnader kommer av uppföljningen av hur målen för insamling av bärbara nickelkadmiumbatterier och ackumulatorer nås. Uppenbarligen skulle det krävas ett särskilt kontrollprogram för att göra det möjligt att samla in tillförlitliga uppföljningsuppgifter om mängden nickelkadmiumbatterier och ackumulatorer i blandat hushållsavfall. De kostnader som uppföljningen orsakar ingår uppenbarligen inte i kommissionens bedö m- ning av de ekonomiska konsekvenserna av förslaget. Likaså är fördelningen av kostnaderna i detta hänseende öppen, eftersom direktivet inte definierar vem som svarar för insamlingen och kostnaderna som föranleds därav när det gäller bärbara batterier och ackumulatorer. De som producerar batterier och ackumulatorer skall registreras, vilket ökar det administrativa arbetet inom miljömyndigheterna. Samtliga medlemsstater borde därutöver främja forskningen bland annat för utveckling av nya miljöanpassade och kostnadseffektiva metoder för behandling och återvinning. Det är inte möjligt att i detta skede bedöma vilka kostnadsverkningar detta skulle ha. 4.3. Miljöverkningar Med tanke på gemenskapen över lag är miljöverkningarna av det föreslagna direktivet neutrala eller positiva. Vissa medlemsstater har redan fungerande och effektiva system för insamling och återvinning av samtliga batterier och ackumulatorer. Andra medlemsstater har inte sådana system. Vad Finland beträffar finns inga täckande undersökningar eller statistiska uppgifter om den nuvarande mängden av bärbara batterier och ackumulatorer och om insamlingseffektiviteten. På basis av olika förfrågningar och i allmänhet regionala utredningar kan man räkna med att insamlingsgraden för förbrukade batterier och ackumulatorer är rätt låg. I en utredning som täcker hela landet uppskattades mängden separat insamlade bärbara batterier och ackumulatorer till ca 100 gram per invånare och år, och insamlingsgraden till 20 viktprocent. Bara en liten del av de förbrukade batterier och ackumulatorer som kommer in till insamlingsplatserna är problemavfall som enligt gällande bestämmelser skall samlas in separat från annat avfall. Avfallspartier som innehåller osorterade batterier och ackumulatorer samt separat sorterade batterier och ackumulatorer som kan anses som problemavfall exporteras för behandling. Största delen av de förbrukade bärbara batterierna och ackumulatorerna deponeras på avstjälpningsplatserna. I Finland skulle direktivet ha klart positiva verkningar på avfallshanteringen i fråga om bärbara batterier och ackumulatorer, och därige nom också på skyddet av miljön. Insamling av samtliga batterier och ackumulatorer skulle underlätta och förenkla konsumenternas uppgifter som aktörer inom systemet. Ett insamlingssystem som täcker samtliga batterier och ackumulatorer skulle dessutom höja insamlingsgraden för batterier och ackumula-
6 torer som innehåller stora mängder kvicksilver, kadmium eller bly. Klara kvalitetskrav på detta system skulle effektivera insamlingen och återvinningen. Mängden batterier och ackumulatorer som hamnar på avstjälpningsplatserna eller i förbränningsanläggningarna skulle minska, vilket bidrar till att minska miljöolägenheterna av dessa aktiviteter. Man räknar med att insamlings- och återvinningsgraden av förbrukade batterier och ackumulatorer som används i fordon och inom industrin för närvarande är rätt hög, och till dessa delar har direktivet inte så stor betydelse. Dessa insamlade batterier och ackumulatorer exporteras för återvinning. I Finland tillverkas batterier eller ackumulatorer inte, utan produkterna importeras antingen som sådana eller installerade i olika produkter och anläggningar. I Finland finns begränsad kadmiumproduktion som biprodukt till zinkproduktionen. Efterfrågan på kadmium har kontinuerligt minskat, eftersom nickelkadmiumbatterier och ackumulatorer i allt större omfattning ersätts med andra. I industriländerna används ca 80 procent av allt kadmium för tillverkning av nickelkadmiumackumulatorer. 5. Statsrådets ställningstagande Statsrådet anser att den rättsliga grunden för direktivet, som enligt förslaget är art. 95.1 och art. 175.1, ännu bör utredas. I Europaparlamentets och rådets motsvarande direktiv om uttjänta fordon är den rättsliga grunden art. 175.1. Å andra sidan bygger Europaparlamentets och rådets direktiv om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter (2002/95/EG) på grundfördragets art. 95, medan Europaparlamentets och rådets direktiv om avfall som utgör eller innehåller elektriska och elektroniska produkter bygger på grundfördragets art. 175.1. Det förslagna direktivets huvudsyfte är helt klart att skydda miljön. Statsrådet förenar sig med kommissionens uppfattning om behovet av en övergripande revidering av det nuvarande direktivet. Det är uppenbart föråldrat, och kraven är inte tillräckligt entydiga. För att förenkla och effektivera insamlingen borde direktivets tilläm p- ningsområde utvidgas så att det gäller samtliga batterier och ackumulatorer, och samtidigt borde minimikrav ställas på hur effektiv insamlingen skall vara. Ordnandet av avfallshanteringen för förbrukade batterier och ackumulatorer borde bygga på producentansvar. Vid revideringen bör också den snabba produktutvecklingen under de senaste åren tas i betraktande. Det finns nu på marknaden batterier och ackumulatorer som är mindre skadliga med tanke på miljön. I enlighet med försiktighetsprincipen och substitutionsprincipen borde man kräva att samtliga batterier och ackumulatorer som innehåller farliga ämnen såvitt möjligt ersätts med mindre skadliga. Det föreslås att målen för insamling av förbrukade bärbara batterier och ackumulatorer skall ställas som gram per invånare och år. Tillämpas detta förfaringssätt, beaktar man inte att konsumtionsnivån och konsumtionsvanorna i medlemsstaterna är mycket olikartade, och att användningen av batterier och ackumulatorer kontinuerligt ökar. Ett annat alternativ är att bygga målsättningen på den årliga försäljningen av batterier och ackumulatorer och deras uppskattade livscykel. Också detta sätt är förenat med vissa problem på grund av att bruksegenskaperna hos batterier och ackumulatorer varierar. I den fortsatta beredningen är det skäl att ytterligare undersöka användbarheten av de olika metoderna då de uppställda målen skall definieras. Det föreslagna minimimålet för insamling av förbrukade bärbara batterier och ackumulatorer på 160 gram per invånare och år motsvarar uppskattningsvis 38 procent av de batterier och ackumulatorer som släpptes ut på gemenskapsmarknaden år 2002. Målet ligger långt från de mål som anförs annorstädes i förslaget i fråga om slutet kretslopp för förbrukade batterier och ackumulatorer och ligger klart lägre än den insamlingsgrad som vissa länder redan har. Då målet med beaktande av tiden för beredning av direktivet skulle ställas först för år 2010-2012, och då användningen av batterier och ackumulatorer kontinuerligt ökar, måste detta mål anses rätt anspråkslöst. I den fortsatta beredningen är det skäl att undersöka möjligheterna att höja den eftersträvade insamlingsgraden. Detta är särskilt viktigt med tanke på bättre tillvara-
7 tagning av kadmium i bärbara nickelkadmiumbatterier och -ackumulatorer. De åtgärder som föreslagits i fråga om förbrukade batterier och ackumulatorer från fordon och från industrin innebär i praktiken att samtliga sådana borde samlas in. De allvarligaste bristerna i förslaget har att göra med de föreslagna åtgärderna i fråga om bärbara nickelkadmiumbatterier och ackumulatorer. Utöver den ovan nämnda minimimålsättningen för insamlingen föreslås för dem ett ytterligare krav enligt vilket 80 viktprocent av de batterier och ackumulatorer som årligen kasseras borde samlas in och tas till vara separat från annat avfall. Detta mål avviker från kraven på andra batterier och ackumulatorer. De striktare kraven motiveras helt korrekt med att kadmium är skadligt. Det förblir emellertid oklart hur en så hög insamlingsgrad skall nås, och förslaget innehåller inte tillräckliga medel för detta. För uppföljning av måluppfyllelsen förutsätts visserligen ett separat kontrollsystem som bygger på specificering av mängden nickelkadmiumbatterier och ackumulatorer i strömmen av blandat kommunalt avfall. För uppnående av statistisk säkerhet skulle detta kontrollsystem vara synnerligen tungt och arbetsmängden och kostnaderna stora. Kostnaderna för kontrollen torde inte ha beaktats i de ovan anförda kostnadskalkyler som kommissionen lagt fram. Statsrådet anser att det föreslagna systemet för insamling av förbrukade nickelkadmiumbatterier och ackumulatorer jämte uppföljning inte verkar som en användbar lösning. Under de senaste åren har det blivit möjligt att ersätta bärbara nickelkadmiumbatterier och ackumulatorer med mindre miljöskadliga nickelmetallhydrid- och litiumjonbatterier och ackumulatorer. Sådana används nuförtiden i stor utsträckning i olika slags elektriska och elektroniska apparater. Enligt substitutionsprincipen vore det därigenom motiverat att begränsa utsläppandet på marknaden av bärbara nickelkadmiumbatterier och ackumulatorer. Detta var också kommissionens ursprungliga avsikt. Kommissionen motiverar uppgivandet av sådana begränsningar med att de föreslagna övriga åtgärderna garanterar en tillräcklig miljöskyddsnivå. Såsom ovan har konstaterats verkar det föreslagna systemet för insamling av nickelkadmiumbatterier och ackumulatorer dock inte att kunna fungera, och det torde inte leda till ett ens tillnärmelsevis slutet kretslopp. Därför borde man i den fortsatta beredningen av direktivet sträva efter att efter en övergångsperiod förbjuda utsläppandet på marknaden av bärbara nickelkadmiumbatterier och ackumulatorer, med vissa nödvändiga undantag. Dessa begränsningar skulle befästa den nuvarande utvecklingen, enligt vilken nickelkadmiumbatterier och ackumulatorer i allt större utsträckning frivilligt ersätts med andra. Det skulle i huvudsak vara producenten som svarar för uppläggningen av avfallshanteringen av förbrukade batterier och ackumulatorer. Enligt förslaget måste producenten emellertid inte bära ansvaret för insamlingen av förbrukade bärbara batterier och ackumulatorer jämte mottagningsplatser och därav föranledda kostnader. Kostnaderna för insamlingen och mottagningen utgör en avsevärd del av totalkostnaderna för avfallshanteringen av dessa förbrukade batterier och ackumulatorer. Det vore viktigt att dessa kostnader förs in i produktens pris med tanke på att störningar på den inre marknaden skall undvikas. Enligt statsrådets uppfattning bör producentansvaret skärpas så att producenten också bär ansvaret för finansieringen av insamlingen av förbrukade bärbara batterier och ackumulatorer. I den fortsatta beredningen bör också relationen mellan Europaparlamentets och rådets direktiv om uttjänta fordon och om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska och elektroniska produkter samt det föreslagna direktivet i fråga om definieringen av producentansvaret förtydligas. Enligt förslaget skall blyet i blybatterier och ackumulatorer samt det kadmium som ingår i nickelkadmiumbatterier och ackumulatorer återvinnas i sin helhet. Kadmium är dock ett försvinnande ämne av typ solnedgång, vars användning på allt sätt bör begränsas. Av denna anledning vore det motiverat att frångå det absoluta kravet på återvinning av kadmium och också tillåta vederbörligt bortskaffande. På motsvarigt sätt föreslås inte något återvinningsmål i fråga om kvicksilvret i förbrukade batterier och ackumulatorer.