Handikappidrott begrepp, utveckling och integrering

Handikappidrott begrepp, utveckling och integrering Handikappidrotten står i år i fokus eftersom Paralympics genomförts i Athen i slutet av september. Tävlingen är, näst de Olympiska spelen, världens största tävling i år vida större än det nyss avslutade EM i fotboll i Portugal. Anders Östnäs Socialhögskolan, Lunds universitet Inledning Handikappidrott kan ses både som tävlingsmoment och som en del i den funktionshindrades rehabilitering/habilitering (fortsättningsvis rehabilitering). De yttre polerna på detta kontinuum (gradskala) är tävling för elitutövare t.ex. Paralympics och idrott eller fysisk aktivitet som del av den vardagliga rehabiliteringen. Här skiljer sig handikappidrotten i viss mån från idrott som utövas av icke funktionshindrade, s.k. friskidrott, genom den tydliga markeringen av handikappidrott som medel i rehabiliteringsprocessen. Handikappidrotten inrymmer även olika kategorier av funktionshinder. De grundläggande kategorierna är rörelsehindrade, blinda/synskadade och utvecklingsstörda. Dövidrotten, organiserad i SDI (Sveriges Dövas Idrottsförbund, bildat 1912) har sin egen idrottskultur och behandlas inte i här. Denna artikel inleds med en begreppsdiskussion. Därefter följer avsnitt kring handikappidrottens rötter, dess utveckling i Sverige samt en diskussion kring integrationsproblematiken. Begreppsdiskussion Begreppet handikappidrott kan uppdelas i två led: handikapp och idrott. Handikapp är ursprungligen en vadslagningsterm från 1500-talets England. Två personer slår vad om något och en tredje person inkallas som oväldig domare. Dessförinnan har de två tvistande lagt ner vadslagningspengarna i en mössa, varefter domaren fäller sitt utslag. Den segrande parten tar ned handen i mössan och greppar vinstpotten hand-in-cap. Begreppet infördes inledningsvis på idrottens fält inom vissa idrotter. Det man främst tänker på är golfen, vars popularitet delvis grundas på handikappsystemet. Även tennis (framför allt fram till 1980- talets början) och hästsport använder sig av handikappsystemet. Handikapporganisationerna började inte använda begreppet handikapp förrän i början av 1960-talet. Då bytte t.ex. De Vanföras Riksförbund namn till DHR De Handikappades Riksförbund. Ungefär samtidigt (1962) bildades paraplyorganisationen HCK Handikappförbundens Centralkommitté (namnbyte 1992 till HSO Handikappförbundens SamarbetsOrgan). Genom införandet av det miljörelaterade handikappbegreppet i början av 1980-talet används idag begreppet funktionshinder för att beteckna den psykologiska dimensionen, medan handikapp utgör den sociala dimensionen. Om man t.ex. är rullstolsburen är rörelsehindret ett funktionshinder som kan växa ut till ett handikapp om den omgivande miljön inte är anpassad till funktionshindret t.ex. genom höga trottoarkanter, avsaknad av ramper i byggnader etc. Därför är egentligen handikappidrott ett inadekvat begrepp. Det vore egentligen bättre att som i engelskan använda den omvända formen: idrott för funktionshindrade (Sport for the Disabled). Samtidigt är detta något otympligt varför begreppet handikappidrott även fortsättningsvis kvarstår. Ytterligare ett begreppsproblem 24

Det viktiga är inte att vinna utan att delta. En av landets 2 miljoner idrottsutövare får sin medalj. Foto: Artur Forsberg kvarstår. Vad är motsatsen till handikappidrott, d.v.s. idrott för dem som inte är funktionshindrade? Här har diskussionens vågor gått höga genom åren. Någon konsensus har inte nåtts. Begreppet idrott för icke funktionshindrade är något otympligt varför många, både inom handikappidrotten och utomstående forskare, använder sig av begreppet friskidrott. Detta är i sig knappast ett adekvat begrepp, eftersom funktionshindrade inte är sjukare än icke funktionshindrade. Då skulle man i stället tala om friskidrott och sjukidrott, vilket ingen gör. Har någon läsare förslag till lösning på problemet kan han eller hon gärna kontakta artikelförfattaren! Begreppsdiskussionen är därmed inte avslutad. Det andra ledet av handikapp-idrott är inte heller oproblematiskt. Idrottsbegreppet har diskuterats med emfas av mången idrottsforskare genom åren speciellt under 1970- talet. Vissa forskare hade och har fortfarande en bredare definition än andra, vilket i enlighet med det s.k. Thomasteoremet ger konsekvenser kort uttryckt: definitioner ger konsekvenser. Har man en bred definition på begreppet idrott innebär detta fler utövare. En snävare definition, där t.ex. tillägget organiserad tävling är en förutsättning för att man skall kunna tala om idrott, ger av samma skäl färre idrottsutövare. Vid Riksidrottsmötet (RIM) i Umeå 1995 fastslog Riksidrottsförbundets (RF) att följande definition på begreppet idrott skall gälla: Idrott är fysisk aktivitet som människor utövar för att prestera mera, ha roligt och må bra. Idrotten består av: lek träning tävling uppvisning. Den kan också delas upp i tre skilda dimensioner: barnidrott (4-12 år) ungdomsidrott (13-19 år) vuxenidrott (20 år - ). De två sistnämnda dimensionerna kan i sin tur indelas i prestationsinriktad tävlingsidrott och hälsoinriktad breddoch motions-idrott. Den svenska idrottsrörelsen har alltså antagit en bred definition, vilket också innebär ett stort antal idrottsutövare. Ingen vet exakt hur många idrottsutövare det finns i Sverige, men uppskattningsvis handlar det om runt 2 miljoner aktiva idrottsutövare organiserade i cirka 22.000 föreningar (Korpens ca 7.000 föreningar oräknade), cirka 750 SDF (specialdistriktsförbund), 21 DF (distriksförbund) och 67 SF (specialidrottsförbund). Av dessa är knappt 700.000 tävlingsaktiva. Idrottsrörelsen involverar också nära 600.000 idrottsledare och tränare på olika nivåer (www.rf.se). Ett av special(idrotts)förb unden (SF) är SHIF Svenska Handikappidrottsförbundet. Handikappidrottens rötter Handikappidrotten växte fram internationellt som en följd av behandlingen av andra världskrigets krigsskadade. Dess grundare är engelsmannen Sir Ludwig Guttman, som var neurokirurg på The Spinal Cord Centre inom Stoke Mandevillesjukhuset i Aylesbury i England och vars huvudsakliga uppgift var att rehabilitera krigsskadade engelsmän, främst rörelsehindrade. Samtidigt var han en stor idrottsentusiast, som såg en möjlighet att koppla samman idrott med rehabilitering. För att öka intensiteten och intresset för rehabiliteringen införde han tidigt tävlingsmoment för dem som var intresserade. När de första olympiska spelen efter kriget ägde rum i London 1948 anordnade Guttman samtidigt tävlingen The 25

International Wheelchair Games med sexton (!) deltagare. Denna tävling var embryot till vad som idag är elitmönstringen Paralympics en av världens största idrottstävlingar. Paralympics genomförs sedan 1988 i samma stad som de olympiska spelen, men cirka tre veckor senare (Östnäs, 1997). I år är som bekant Athen värd för både OS och Paralympics. I Paralympics eller (ofta använt) Handikapp-OS i Athen ställer drygt 4.000 tävlande för 142 länder upp och tävlar i 19 huvudidrotter. Handikappidrottens utveckling i Sverige Handikappidrotten började växa fram i mitten av 1950-talet tydligt influerad av Guttmans tankegångar. Inledande diskussioner mellan RF och Korpen 1954 ledde så småningom till att handikappidrotten förankrades i nybildade DHR 1962 med handikappidrottskonsulenten Alf Nygren som ansvarig. I mitten av 1960-talet skedde ett fruktbart möte mellan Alf Nygren och Bengt Nirje, ombudsman för FUB Föreningen för Utvecklingsstördas Barn (senare även ungdomar och vuxna). Bägge var stora idrottsentusiaster samtidigt som de var djupt engagerade i handikapprörelsen. Bägge såg också en framtida potential i handikappidrotten både som tävlingsidrott och medel i rehabiliteringen av funktionshindrade. Med dessa bägge pådrivare som ankare bildades Svenska Handikappidrottsförbundet (SHIF) i maj 1969. Samma år kom den första svenska idrottsutredningen Idrott för alla som tydligt poängterade rätten för alla även för funktionshindrade att bedriva fysisk aktivitet på olika nivåer, dvs även tävlingsidrott. SHIF valdes samma år in i RF-familjen som dess 50:e medlem. SHIF har utvecklats och expanderat under de senaste 35 åren. Idag inrymmer SHIF över 420 föreningar med drygt 40.000 medlemmar. Förbundet under ledning av generalsekreteraren Stig Carlsson ansvarar i sin tur för följande 18 olika idrotter, varav 17 utövas på mästerskapsnivå: alpint boccia bordtennis bänkpress fotboll goalball innebandy judo kälkhockey längdskidor rullstolsdans rullstolsrugby simning sportskytte varpa mattcurling - triathlon friidrott (rullstolsåkning). Dessutom är följande åtta handikappidrotter från starten integrerade i friskidrotten och dess specialförbund: orientering, rullstolstennis, ridning, segling, golf, vattenskidor, curling och senast cykling (2003). Tre idrotter har under de senast 26 femton åren förts över från SHIF till respektive SF: bowling (1989), rullstolsbasket (1991) samt bågskytte (1995). Det är också SHIF:s viljeinriktning att öppna idrottsföreningar för funktionshindrade idrottsutövare, gradvis införa grenar och klasser för funktionshindrade i det officiella tävlingsprogrammet genom samarbete mellan aktuellt SF och SHIF samt sträva efter att flertalet handikappidrottsgrenar på sikt upptas som en naturlig del i specialförbundens verksamhet. Därmed är vi inne på integrationsproblematiken. Granskar vi den andra polen på gradskalan handikappidrott som medel i rehabiliteringsprocessen finner vi ett antal rehaborganisationer, som aktivt bedriver handikappidrott. Några exempel: Rekryteringsgruppen för aktiv rehabilitering (RG) med säte på Bosön, Frösunda Center (finns bl.a. i Solna, Göteborg, Malmö, Västerås), FrykCenter i Värmland, Valjeviken utanför Sölvesborg, Furuboda utanför Åhus i Skåne (Östnäs, 1997). Det är min bestämda uppfattning att fler rehaborganisationer borde använda sig av idrotten som medel i rehabiliteringen. Idrotten är svåröverträffad som lustfylld fysisk aktivitet vare sig det handlar om ren elitverksamhet (t.ex. simmaren och numera juristen/föredragshållaren David Lega) eller idrott som inslag i vardagslivet (t.ex. mångsysslaren inom idrott tillika föredragshållaren Mikael Andersson känd bl.a.från TV-programmet i mars 2004 betitlat Benlös, armlös makalös ). Handikappidrotten och integrationsproblematiken Begreppet integration diskuteras i många olika samhällssammanhang. Det kanske vanligaste är diskussionen hur våra invandrare eller migranter på ett bättre sätt skall bli reellt delaktiga i det svenska samhällslivet. För att underlätta integrationen skapades för några år sedan Statens Integrationsverk. Idrottssociologen Tomas Peterson vid Malmö högskola och etnologen Jesper Fundberg från Stockholms universitet har i olika sammanhang tagit upp idrotten som en möjlig väg till ökad integration i samhällslivet. Ett exempel på elitintegrering är svensk boxning som idag domineras av boxare med annan etnisk bakgrund än den svenska. Fotbollsproffset Zlatan Ibrahimovic i Ajax kan också ses som ett bevis på idrottens integrerande kraft. Den svenska handikappidrottsrörelsen har sedan mitten av 1970-talet haft integrationsbegreppet på agendan. Vad innebär begreppet integration? Jag har i olika sammanhang diskuterat begreppet (Östnäs, 1993, 1997, 2003) och kommer här endast att kort beröra detta. Integrering/integration kommer av latinets `integer`, som betyder oförminskad, hel. I sociologisk mening innebär detta att handikappidrotten bör så långt det är möjligt bli en del av den övergripande friskidrotten. Relaterat till SHIF finns också viljeinriktningen att man skall arbeta med att integrera handikappidrotten tillsammans med den övriga idrotten, där det är möjligt och önskvärt (www. shif.se). Integrering kan vidare ses som en process där målet är integration. Målet kan i sin tur relateras till begrepp som livskvalitet, lika värde, empowerment (kontroll över den egna livssituationen) och kompetens. I Norge startade man 1996 en process för att integrera handikappidrotten med friskidrotten, dvs att de olika specialidrottsförbunden (SF) blev ansvariga även för handikappidrotten. Forskningsgruppen idrett, funksjonshemning og livskvalitet under ledning av Marit Sörensen (projektledare) vid Norges idrottshögskola i Oslo fick i uppgift att utvärdera denna process. Ett antal rapporter kring integreringsprocessen har utkommit de senaste från januari 2003 (Sörensen, 2003). Tre centrala problem förs fram i slutrapporten: Det finns behov av klarare mål och tydligare begreppsanvändning, som förklarar vad man skall göra och hur man skall agera i den närmaste framtiden. Man måste göra ett vägval skall integreringsprocessen baseras på kompetensutveckling eller tillfällig frivillig kompetens? Man måste utveckla bättre organisatoriska lösningar för att reellt kunna förankra integreringen i Norges Idrottsförbund (NIF). Detta visar att integreringsprocessen av handikappidrotten i den övergripande friskidrotten inte är helt oproblematisk. I Sverige sker denna process mer stegvis. Några dimensioner av integrering Integreringen kan ta sig många olika uttryck genom att handikappidrotten utifrån organisationen SHIF dels ansvarar för tävlande med olika funktionshinder (rörelsehindrade, blinda/synskadade och utvecklingsstörda), dels har tävlingsklasser för olika svårighetsgrader av funktionshinder. Det senare innebär för utomstående att tävlingarna kan bli

Handikappidrott kan ha både inslag av tävlingsmoment och social samvaro. Foto: Artur Forsberg svåröverskådliga genom att det kan vara besvärligt att sätta sig in i klassificeringsproblematiken. Det finns därför en strävan både nationellt och internationellt att vid större tävlingar (VM och Paralympics) reducera antalet klasser. Vid mindre tävlingar sker detta ofta automatiskt på grund av få deltagare i klasserna, vilket medför nödvändiga sammanslagningar. För att bättre förstå integreringens olika praktiska dimensioner ges nedan några exempel: 1. Integrering av vissa handikappidrottsgrenar i de olympiska spelen. Som läget är nu har två handikappidrottsgrenar karaktären av uppvisningsgrenar vid de olympiska spelen. Detta gäller 1.500 m rullstol, män och 800 m rullstol, kvinnor. Så har det varit sedan OS i Barcelona 1992. Genom samverkan mellan IPC (International Paralympic Committé) och IOC (International Olympic Committé) finns sedan början av 1990-talet en vilja att föra över vissa grenar inom handikappidrotten till friskidrotten vid OS. Än så länge har strävandena stannat vid nämnda uppvisningsgrenar. Någon reell status som ordinarie grenar vid friidrottsprogrammet vid OS har dessa grenar ännu inte, även om det fanns förhoppningar att IPC och IOC skulle komma överens till OS i Aten 2004. Kanske en lösning kan nås till Paralympics i Beijing 2008? Samt att fler grenar eventuellt kan komma ifråga. 2. Integrering av utvecklingsstörda i Paralympics. Precis som på andra samhällsfält finns det konflikter inom handikappidrotten. Ett sådant konfliktområde utgör utvecklingsstördas relation till övriga kategorier funktionshindrade inom tävlingsidrotten. Det har bl.a. internationellt inneburit att de utvecklingsstörda varit avskurna från Paralympics fram till spelen i Atlanta 1996. Fyra år tidigare, 1992, hölls t.ex. de olympiska spelen i Barcelona först, därefter drygt en månad senare Paralympics i samma stad medan de utvecklingsstörda tävlade i Madrid ytterligare några veckor senare. Det ger en bra bild av statusordningen mellan de olika kategorierna tävlingar. Vid Paralympics i Sydney 2000 inträffade en skandal, då det spanska volleybollandslaget för utvecklingsstörda visade sig bestå även av icke utvecklingsstörda spelare. Laget blev naturligtvis diskat, men det var inte nog med det. IPC tog det minst sagt drastiska beslutet att utesluta samtliga utvecklingsstörda inför Athen-Paralympics! I stället arrangeras Global Games för utvecklingsstörda i Bollnäs i månadsskiftet juli-augusti 2004 med nära 1.000 deltagare. Den inledda integreringen av utvecklingsstörda i Paralympics har åtminstone för tillfället avbrutits. 3. Integreringen av handikappidrotten i friskidrotten. Som nämnts ovan sker det en långsam, stegvis integrering av handikappidrotten i friskidrotten. Tre grenar har förts över från SHIF till respektive SF: bowling (1989), rullstolsbasket (1991) och bågskytte (1995), medan ytterligare sju idrotter (orientering, rullstolstennis, ridning, segling, golf, vattenskidor och cykling) redan från början har inrymts i respektive SF. I Norge har som nämnts hela handikappidrottsorganisationen 27

förts över till friskidrotten Norges Idrottsförbund (NIF). Här kan man konstatera att utvärderingar saknas när det gäller de tre grenar (bowling, rullstolsbasket och bågskytte) som förts över från SHIF till respektive SF. Vad händer när man genomför en sådan integrering? Får handikappidrottarna det bättre eller sämre? Eller är det så att vissa kategorier får det bättre och andra får det sämre? Hur ser det ut på kompetenssidan? Finns kunskap om handikappidrotten inom SF-en? Kort uttryckt: vi vet inte. Det saknas kunskap och därmed forskning. 28 4. Helintegrering, dvs funktionshindrade och friska utövare deltar på lika villkor. Här kan man skilja på helintegrering med utgångspunkt från friskidrotten och med utgångspunkt från handikappidrotten. I det förra fallet finns och har länge funnits funktionshindrade som inte nämnvärt hindrats av sitt funktionshinder utan med framgång deltagit i friskidrotten på lika villkor. Några exempel: den polioskadade danska ryttarinnan Liz Hartel, som erövrade en silvermedalj i dressyr vid OS i Helsingfors 1952 eller den enarmade svenske elitfotbollsspelaren Håkan Söderstjerna, som för några år sedan var allsvensk spelare i Landskrona BOIS. Efter en kortare proffskarriär i Asien i slutet av 1990-talet är Söderstjerna nu åter proffs - i Norge. Inom friidrotten deltog en kvinnlig synskadad medeldistanslöpare från USA med framgång både vid Sydney-OS 2000 som vid VM 2002. I min rapport Handikappidrott. Mellan tävling och rehabilitering (Östnäs,1997) ställde jag en central fråga i enkätstudien riktad mot landets rullstolstennispelare, som åtminstone hypotetiskt rörde tanken på helintegrering utifrån handikappidrotten: Vad säger Du om att låta icke funktionshindrade delta på lika villkor i rullstolstennis? Svaren jag fick var både positiva och negativa. En del menade att grenen skulle få en ökad status om t.ex. Stefan Edberg (slutade med tävlingstennisen i denna veva) satte sig i stolen för att spela, medan andra menade att det skulle ge den f.d. världsstjärnan en fördel, vilket skulle förfördela de funktionshindrade och på sikt utarma sporten. Beträffande rullstolstennis kan nämnas att den internationella rullstolstennisfederationen numera är en del av Internationella Tennisförbundet med högkvarter i London. Här kan man tala om en organisatorisk integrering. Det praktiska rullstolstennisspelandet på elitnivå påminner också om den internationella tenniscirkusen med rullstolstennistävlingar som motsvarar tennisens Grand slam. De bästa rullstolstennisspelarna i världen kan leva gott på sitt tennisspelande. Rullstolstennisen utgör en minimodell av tennisverksamheten för icke funktionshindrade. Det finns en idrott där man med fördel skulle kunna integrera icke funktionshindrade i grenen. Det handlar om blindidrottens specialgren goalball, där det gäller att föra en boll med en inlagd klocka från den egna förlängda mållinjen i en gymnastiksal över motståndarnas mållinje. Här kan utan svårighet alla delta på lika villkor - under förutsättning att icke blinda/ synskadade tar på sig en svart bindel över ögonen. Försöksverksamhet i form av uppvisningsspel har genomförts, men någon reell integrering värt namnet har inte varit aktuell. 5. Special Olympics integrering med fokus på social gemenskap. Special Olympics (SO) är en rörelse för utvecklingsstörda idrottsutövare, som grundades av Kennedyfamiljen i USA 1968. Rörelsen utgör världens största program för träning och tävling för utvecklingsstörda barn, ungdom och vuxna. Special Olympics innefattar idag mer än en miljon utövare i över 160 länder. Huvudinriktningen är synliggörande och empowerment. Sedan 1968 har totalt 19 sommar- och vinterspel genomförts. I Dublin 2003 deltog mer än 6.500 deltagare från 150 länder världens största tävlingsevenemang det året (Östnäs, 2003). Här är tävlingsmomentet underordnat den sociala gemenskapen. De utvecklingsstörda samverkar med icke utvecklingsstörda både under träningsperioderna och vid Special Olympics. Det kan avslutningsvis nämnas att den i början av 1990-talet från USA introducerade idrotten rullstolsrugby från början hade moment av samverkan mellan olika svårighetsgrader av ryggmärgsskada para- respektive tetraplegiker. Således en form av integrering. Numera är sporten förbehållen endast svåra ryggmärgsskadade tetraplegiker. Avslutning Som framgår av det skrivna utgör handikappidrotten ett mångdimensionellt och intressant forskningsfält vid sidan av den praktiska tävlings- och rehabiliteringsverksamheten. En central fråga är vad som händer när handikappgrenar integreras i friskidrotten. Här finns ännu ingen tillförlitlig kunskap. Överhuvudtaget utgör handikappidrotten ännu så länge endast en liten nisch av det breda idrottsforskningsfältet. Internationellt ligger vi långt efter de stora länderna i sammanhanget USA och Kanada samt England, Tyskland och Frankrike. Även Norge och Finland satsar mer forskning på handikappidrotten än vi i Sverige. Vid avslutningen av CIF-konferensen på Bosön kring handikappidrotten i april 2004 pekade paret Ingmar Wedman (ordförande i Utvecklingscentrum för Handikappidrott i Bollnäs) och Kari Marklund (ordförande i SHIF) på vikten av riktade anslag mot handikappidrotten samt en samordning i form av nätverk mellan landets handikappidrottsforskare. Det är bara att instämma! Vi forskare kring handikappidrott är ännu relativt få, men allt fler har under senare år sökt sig till detta intressanta forskningsfält. Vid senare års SVEBI-konferenser (Svensk Förening för Beteende- och samhällsvetenskaplig Idrottsforskning; www.psychology.lu.se/svebi) har även företrädare för handikappidrottsforskningen i Sverige kommit till tals. Framtiden för handikappidrottsforskningen i Sverige har ljusnat! För ytterligare information kontakta: Universitetslektor Anders Östnäs Socialhögskolan i Lund 221 00 LUND tel. 046-222 94 11 fax: 046-222 94 12 E-mail: Anders.Ostnas@soch.lu.se Referenser Sörensen, Marit m.fl. (2003): Evaluering av integreringsprocessen i norsk idrett. Rapport 2. 1999-2003 (6 delrapporter). Norges Idrottshögskola, Oslo. Östnäs, Anders (1993): Handikapp, normalisering och integrering. I Aktuell Beteendevetenskaplig Idrottsforskning/SVEBIs årsbok. SVEBI. Östnäs, Anders (1997): Handikappidrott. Mellan tävling och rehabilitering. Meddelanden från Socialhögskolan i Lund 1997:12. Östnäs, Anders (2003): Handikappidrott som socialt fenomen I Aktuell Beteendevetenskaplig Idrottsforskning/SVEBIs årsbok. SVEBI. www.psychology.lu.se/svebi www.rf.se www.shif.se