B I S U R R E T! Sotenäs Biodlarförening Våren 2012 Bankgiro 5711-9885 Varannan torsdag, jämna veckor, träffas vi kl 17.30 i Tossene Bygdegård Bland annat i detta nummer: Vad händer under året Mötesrapporter Biresa 2012 till Lurö Funktionärer 2012 Ordförande har ordet Biodlarträff Täppan Baksidan BRASTAD BAGERI
På gång under 2012 16 januari Nybörjarkurs i biodling startar 4 februari Årsmöte Göteborgs och Bohusläns Biodlardistrikt, Plats: Uddvalla, Södertull 8 mars Temadag i Tossene Hembygdsgård, Kurt Jimmefors 31 mars SBR Förbundsårsmöte i Alingsås 3 maj Vårmöte med rapporter om läget i våra bikupor 2 juni Biresa till Lurö Juni Drottningodlingskurs 30 juni Biodlardag 9 augusti Grillafton på Bohus-Malmön, vi åker med 17.40-färjan 18 oktober Honungsbedömning 1 nov Arbetsafton november Vaxinlämning, tid meddelas senare 15 nov Sotenäs biodlarförening, årsmöte 29 nov Honungsbedömning, extra tillfälle om behov föreligger 13 dec Julavslutning med glögg och pepparkakor Årsmötesdeltagare 2011 i Tossene
Ordföranden har ordet Kan du tänka dig att bli ordförande? Denna fråga ställde Ingemar Emanuelsson för något år sedan. Möjligen när jag blir pensionär, svarade jag. Och nu var det dags, kanske ett år för tidigt, men så blev det när jag på årsmötet valdes av en enhällig medlemsskara. Det är en lätt förening att vara ordförande för och med medhjälpare som Ann-Charlotte, Kjell, Inger med flera skall vi hjälpas åt att föra föreningen framåt och utveckla den. Med detta tackar jag för förtroendet och ser fram emot ett aktivt bi-år 2012. Urban Sedan sist Det verkar som de flesta av mina biodlarkollegor var nöjda med föregående biår. Återigen finns det ljung i hösthonungen efter att par magra år. För första gången testade jag att ympa honungen. Det vill säga att i stället för att röra honungen tills den blir finkristallin kan man tillsätta en mindre mängd finkristallin honung varvid honungen får en struktur och konsistens som rent av är bättre än man kan uppnå genom omrörning. Metoden är tidsbesparande och färdig honung finns därmed att tillgå tidigare på hösten. Amflora heter en potatissort som är genmodifierad på så sätt att den innehåller en särskild typ av stärkelse, amylopektin, som är lämplig att användas inom industrin. EU har godkänt Amflora för kommersiell odling och Sverige var ett av de första länderna att använda den, då i utsädesodlingar. Problem uppstod då man upptäckte att Amfloran var kontaminerad med en annan genmodifierad potatissort, Amadea. Denna är dock inte godkänd för kommersiell odling. Den 16 januari 2012 meddelar BASF att man flyttar odlingarna till Nordoch Sydamerika efter att flera av EU:s medlemsländer ifrågasatt gentekniken. Också politiker, konsumenter och jordbrukare har haft invändningar varför det inte finns anledning att fortsätta utveckla grödor exklusivt för denna marknad, säger man i pressmeddelandet. Beslutet innebär att man lägger ner bland annat den svenska utvecklingsdelen i Svalöf, Plant Science Sweden AB, ett dotterbolag till BASF Plant Sciences. Sex anställda här mister jobbet. Tidigare nämnda Amflora och Amadea berörs samt ytterligare ett par sorter, Fortuna och Modena, som ännu ej godkänts för odling. Nytt utvecklingscentrum för BASF:s genteknik blir i Raleigh i North Carolina, USA. Detta är troligen en direkt följd av att USA har betydligt liberalare lagstiftning och regler beträffande genteknik jämfört med EU. kh
Huskurer Försök har genomförts med inälvsmaskar för att bota personer med inflammatoriska tarmsjukdomar som är svåra eller omöjliga att bota på konventionellt sätt. Försökspersonerna har fått en dryck med ägg från inälvsmaskar. Bortemot 50 % av försökspersonerna upplevde att flera av symtomen försvann, symptom som diarré, magont, blod i avföringen etc. Anledningen till att metoden får denna effekt tros ha att göra med immunförsvaret hos folk i västvärlden har för lite att syssla med. En studie utförd av dr. Martin Grassberger vid Wiens universitet, visar att patienter med psoriasis kan minska sina besvär genom fiskterapi. Patienten får helt enkelt ta ett bad tillsammans med ett stim rufagarrafiskar som försiktigt skrapar loss den inflammerade huden och äter upp den. Därmed friläggs underliggande hud och en läkningsprocess startar. Det är dock en tålamodsprövande behandling som pågår i 20 dagar med två pass om dagen i fiskbadet. Studien visar att 70 % av patienterna blivit bättre av en sådan här behandling. I hundratals år har bigiftsterapi använts i Kina, Japan och Korea. Behandlingen är enkel, patienten låter sig bli stucken av ett antal bin. I väst har man börjat använda bigiftsterapi på människor med MS och man har sett en lindring av symtomen hos många patienter. Bigiftet har flera hundra komponenter men exakt hur bigiftet verkar vet man inte, men det verkar som 18 av komponenterna blir verksamma i kroppen. En av komponenterna, ett protein bland ett 20-tal stora proteiner, kan blockera vissa nervcentra och fungerar därmed som smärtstillande. Mellitin är en av de kraftfullaste antiinflammatoriska substanser man känner till, precis som apamin, som dessutom ökar nervaktiviteten. Möjligen kan detta förklara varför MS-drabbade känner sig bättre. Personer med ledbesvär och reumatisk värk har provat bigiftsterapi med gott resultat. Bigiftet har också visats kunna döda tumörceller. Innan penicillinet var uppfunnet var det vanligt att man använde fluglarver för att hindra att sår infekterades. När allt fler bakterier blir resistenta mot antibiotika kan larvterapin vara räddningen då även svårbemästrade stafylokocker måste ge sig. Exakt hur det går till vet man inte men troligen är det en kombination av olika faktorer. När larverna börjar äta i ett sår produceras ett protein som bryter ner enzymer vilka i sin tur bryter ner död sårvävnad. Detta reduceras till en soppa som larverna suger i sig. Det har också visat sig att under denna process har surhetsgraden i såret ändrats, vilket skyddar mot många mikrober. kh
Sotenäs BF, årsmöte 2011 Den 17 november hölls det stadgeenliga årsmötet i Tossene hembygdsgård. Ett tjugotal medlemmar hade mött upp till dagens förhandlingar där Margareta i Bônn förtjänstfullt underhöll oss i pausen med skönklingande sång och gitarrspel. Ett par förändringar i styrelsen blev resultatet av valen. Henrik slutar som ordförande och Urban tar vid i hans ställe. Ett nytillskott kunde noteras när Inger Dahlberg enhälligt valdes in i styrelsen. Själv lät jag mig övertalas att omväljas för ytterligare en tvåårsperiod. Lotta och Anders finns också kvar, så egentligen är det bara Inger som är ett nytillskott och vi hälsar henne varmt välkommen till styrelsen. Solveig på Fregatten hade som vanligt lagat till två stora och delikata smörgåstårtor och de närvarande lät sig väl smaka. Mätta och belåtna, och tur var väl det, kunde vi så ta itu med resten av dagordningen där övriga frågor blev en lång och utdragen historia med dussinet punkter. kh Margareta med en hänförd publik
Göteborgs-distriktets årsmöte Lördagen den 4 februari höll Göteborgs och Bohus Läns Biodlardistrikt årsmöte i Uddevalla. Förutom de sedvanliga årsmötesförhandlingarna berättade Ingvar Arvidsson om Nordbi projektet och från länsstyrelsen hade Maja-Lena Främling kommit för att berätta om vad som planeras för den närmaste tiden. Ingvar gav en bakgrund till hur Nordbi startade en gång i tiden på 1990- talet. Från att det nordiska biet har haft en utbredning över stora delar av Europa har det mer eller mindre försvunnit och återfinns i dag på några enstaka platser i världen. Denna tillbakagång från total dominans i Europa till en sällsynt biras gick ganska fort, främst beroende på att biodlare började importera andra biraser såsom det italienska biet. Därmed uppstod ett stort antal hybrider, ofta efter hand med tvivelaktiga egenskaper. I början på 80-talet började man intressera sig för att bevara det nordiska biet med utgångspunkt på de rester som kunde fanns kvar. Man försökte också att intressera SBR för denna fråga men intresset var svalt för att inte säga obefintligt. 1984 öppnar man en parningsstation på Lurö i Vänern i akt och mening att där kunna få sina nordiska drottningar så renparade som möjligt. Efter fem år av tveksamma framgångar i avelsarbetet beslöt man att göra en mer gedigen insats och begär in prover från biodlare som trodde sig ha nordiska bin. Några få prov från främst Jämtland och Västerbotten, men också Dalsland visade sig värda att arbeta vidare med. På Laesö i Danmark har man också försökt att bevara det nordiska biet och även här hämtades material till projektet. Från de rester man hittade har man sedan långsamt lyckats bygga upp en stam med nordiska bin innehållande ca 30 avelslinjer. För det vidare arbetet behöver man fler drottningodlare samt fler renparningsområden. Man tänker också fokusera mer på norra Sverige där det nordiska biet bör vara bättre lämpat än sydländska raser. För närvarande finns cirka 2000 samhällen med nordiska bin i Sverige, men önskvärt är att avsevärt utöka detta antal. Varje biras har sina fördelar och nackdelar men klart är att det nordiska biet är väl anpassat för det nordiska klimatet och de dragförhållandena som förekommer. De flyger också vid lägre temperaturer och övervintrar bra med måttlig foderåtgång. En nackdel som man ser med det nordiska biet är en senare vårutveckling, som då är till nackdel vid tidigt drag med till exempel höstraps. Ingvar berörde också svårigheterna med att skapa renparningsområden, detta oavsett vilken ras man satsade på. Ett sådant område behöver vara ganska stort, en radie på 10 km skulle behövas för att få någorlunda säkra parningar.
Maja-Lena Främling försökte belysa vilka nya regler och förordningar samt aktiviteter som är på gång framöver. Både på nationell nivå såväl som på EU-nivå finns tankar som kan påverka den svenska biodlingen. Bitillsynen kommer att koncentreras till 9 län och Halland skulle då slås samman med Bohuslän. Kostnaderna för bitillsynen kan komma att läggas på näringen. Förordnandet som bitillsynsman kan komma att ändras till fast anställd personal. Register över uppställningsplatserna behöver upprättas, i dag är det bara bitillsynsmännen som har kännedom över uppställningsplatserna. På sluttampen av mötet berörde Magnus Samuelsson det rundbrev som gått ut till distriktsordförandena. Brevet hade undertecknats av sex personer ur SBR:s styrelse som samtliga avsåg att lämna styrelsen. För personer som inte hade någon kännedom av vad brevet egentligen berörde, tedde det hela sig mycket märkligt och obegripligt. Vid ett styrelsemöte försökte en person med insyn i SBR:s styrelse att bringa klarhet i frågan och vad som egentligen menades med rundbrevet. Förklaringen var dock inte nöjaktig utan man kallade till ett möte där berörda parter fick möjlighet att förklara sig. Kärnfrågan som framkommer är att den på 2011 års förbundsårsmöte valda valberedningen arbetade för att en viss person skall tillsättas på en tjänst inom SBR som ledigförklarats. Klart är dock att valberedningen inte har mandat att föreslå personer att tillsättas på tjänster där styrelsen är arbetsgivarpart. Detta framkom på mötet där valberedningen menar att de endast hade föreslagit för styrelsen en lämplig kandidat till tjänsten. De sex från styrelsen menar dock att en kampanj bedrivits och att enskilda styrelseledamöter hade kontaktats i akt och mening att försöka påverka vilken person som skall utses. Vid enskilda frågestunder med var och en visar det sig att ingen ändrar ståndpunkt och att varslen att avgå kvarstår för de sex personerna från styrelsen. Man menar att man blivit utsatt för en odemokratisk process och att viktiga föreningsprinciper åsidosatts. Utifrån sett tycks detta vara en orsak som inte borde fått en sådan omfattning att det motiverar att två tredjedelar av styrelsen väljer att avgå. Frågan som man genast ställer sig är om det finns andra bakomliggande orsaker och i så fall vilka? En annan fråga är var finns revisorerna? De är de enda som har befogenhet mellan årsmötena att ingripa i styrelsens och övriga valda enheters arbete. Klart är dock att SBR befinner sig i ett kaos och att styrelsen dräneras på rutin som kan ta en tid att återuppbygga. kh
Biresa 2012 Årets upplaga av biresan arrangeras av Uddevallanejdens BF och går den 2 juni till Lurö. Planeringen är i skrivande stund i full gång varför tider och platser för bussens stopp samt stopp för anmälan, kommer att meddelas senare när den informationen finns tillgänglig. Själva målet för resan är, förutom Lurö skärgårds och Lurös naturskönhet, Nordbis parningsstation. Ingvar Arvidsson är en av eldsjälarna i Nordbi och kommer att fungera som vår ciceron vid besöket på Lurö. Lurö är beläget i Lurö skärgård som sträcker sig från Värmlandsnäs till Kollandsö i Västergötland och delar av Vänern med Dalbosjön i väster och Värmlandssjön i öster. Vänerns skärgård är för övrigt Europas största insjöskärgård. Lurö tillhör Säffle kommun och har dagliga båtförbindelser med Ekenäs på sydspetsen av Värmlandsnäs. Här bedrevs jordbruk till fram på 1950-talet men i dag hålls endast betesdjur på ängarna för att förhindra igenväxt. Ön har varit bebodd sedan järnåldern men i dag finns det endast en året runt boende familj kvar. Det finns inga vägar på Lurö men däremot att antal vandringsleder som gör det lätt för besökarna att utforska ön. Skulle man bli trött och behöver en stunds vila för trötta ben finns det ett café samt ett vandrarhem med restaurang. För att skydda natur och kulturhistoriska värden är Lurö med omgivande skärgård avsatt som naturreservat. Vid utgrävningar har man funnit rester av en romansk kyrka från 1100- talet. Enligt sägnen skall här även ha funnits ett kloster. Hur märkligt det än tycks vara med Lurös ensliga belägenhet har ön faktiskt varit ett centrum för resande folk i gamla tider. Kållandsö, Lurö och Värmlandsnäs var en veritabel motorväg för resande mellan Västergötland och Värmland. Munkar från Västergötland tog denna väg när de var på pilgrimsfärd till Olof den Heliges grav i Nidarosdomen i Trondheim. All denna trafik medförde att man behövde erbjuda mat och logi för de resande. Leden över Lurö kom att betraktas som allmän sjöväg och vid slutet av 1700-talet inrättades att gästgiveri med uppgift att erbjuda sina gäster mat och husrum samt rodd till Ekenäs på Värmlandsnäs och Ekebo på Kållandsö, varifrån resenärerna kunde fortsätta med hästskjuts. Segelskutor som förr trafikerade Vänern kunde här bli liggande i veckor i avvaktan på lämpliga vindar. Befolkningen på Lurö och andra öar i närheten såg en möjlighet till extra inkomster och öppnade krogar samt gästgiveri på Norra Hökön samt Kalvön, där besättningarna kunde fördriva tiden. kh
Vita bussar I slutet av 90-talet hade jag ett engagemang i Svenska Röda Korset och blev också en medlem i den grupp av personer som kunde skickas ut i världen för att bistå i nödsituationer. Att jag blev antagen som delegat berodde på tre omständigheter, dels att jag hade en bakgrund inom vattenrening och vattenförsörjning, dels att jag hade erfarenheter från arbete i ett utvecklingsland men också vissa kunskaper i språk. Utbildningen, som anordnades i Röda Korsets regi, var huvudsakligen förlagd till Gripsholms Folkhögskola strax utanför Mariefred men också på Swedints övningsfält vid Almnäs utanför Strängnäs. Vid en paus i studierna om Röda Korset fick vi en guidad visning runt på Gripsholms slott. I en av ladorna strax intill stod den sista bevarade vita bussen som användes vid evakueringen av offer för naziregimens utrensningar. Att Sverige vid den här tiden var neutralt betydde inte att man inte hade valt sida. Säkerligen var det också en politisk balansgång att förbli neutralt och att inte bli ockuperat av Tyskland som våra grannländer blev. Eftergifter som permitenttrafiken till och från Nordnorge vittnar om detta. På senare tid har framkommit att det fanns detaljerade planer på att invadera Sverige. Den finske överbefälhavaren Mannerheim insåg att Tyskland var illa ute efter nederlaget vid Stalingrad och förmodligen skulle förlora kriget. Därmed kunde det vara lämpligt att se över Finlands situation och leta efter alternativa utvägar. Mannerheim lät informera Finlands försvarsminister Walden sina funderingar den 11 februari 1943. Det är knappast en slump att Hitler några dagar senare beordrade Alfred Jodl, chefen för krigsmaktens operativa avdelning, att utarbeta en plan för en blixtinvasion av Sverige. Finland var av stort strategiskt intresse för Hitlers krig mot Sovjet och Hitler var inte det minsta intresserad av en förändring av Finlands utrikespolitik. Stabschefen för tyska 21:a armén i Norge, generallöjtnant Rudolf Bamler, fick i uppdrag, tillsammans med generalmajor Adolf von Schell, att utarbeta en detaljerad invasionsplan. Huvudmålen var i första hand Bodens fästning, Östersund, Karlstad, Uddevalla samt landstigning av trupper mellan Varberg och Falkenberg. Stockholm, Göteborg samt Malmö skulle utsättas för massiva bombningar. Tyskarna förväntade sig att huvudslaget med svenska armén skulle ske någonstans i öppen terräng mellan Västerås och Uppsala. Detta är uppgifter Bamler redogjorde för i Röda Stjärnan 1946. Vid sammanbrottet 1945 förstörde tyskarna alla originaldokument så med säkerhet vet man inte om den tyska invasionsplanen fanns. Helt klart är dock att en betydande uppmarsch mot Sverige av tyska trupper förekom under första halvåret av 1943. På en stabskonferens den 13 mars gav Hitler order om att 25:e Panzerdivision skall utrustas med de tyngsta vapen som finns tillgängliga, mot vilka den svenska armén saknar försvar emot.
Enligt planen skulle 25:e Panzerdivision gått i täten för invasionen av Sverige. Divisionens dagbok visar på intensiva förberedelser i maj och juni 1943. Den 28 maj hölls en genomgång av svenska terrängförhållanden och två veckor senare höll underrättelseofficerarna föredrag om fienden. Den 6 juli rapporterar man dock att man inte är insatsberedd som pansardivision, men förfogar över 21 000 man och 172 stridsvagnar. Herman Göring, chefen för det tyska flyget, lär ha sagt till sin svenska svägerskas son, att ett sådant litet skitland som Sverige trampar vi ihjäl. Men invasionsordern kom aldrig. Hitler blev tvungen att flytta 25:e Panzerdivision till östfronten där Röda arméns framgångar växte. Vi får aldrig veta det men troligen var det Stalin som förhindrade en nazistisk ockupation av Sverige. Därmed kunde vi fortsätta att vara neutrala och skicka kullager från Lysekil till krigsindustrierna i England samt järnmalm till Tyskland. Norge och Danmark invaderades den 9 april 1940 och i Norge startade arresteringarna omedelbart. Beroende på att norska motståndsrörelsen skapade oro för ockupanterna ökade också arresteringarna som en konsekvens av detta. Under våren 1941 startade regelbundna deporteringar från Norge till läger i Tyskland. I Danmark startade arresteringarna först efter att koalitionsregeringen hade avgått den 29 augusti 1943. Allt eftersom antalet skandinaver ökade i de tyska lägren försökte flera grupper att organisera hjälp till dem. Norska sjömansprästerna i Hamburg, Arne Berge och Conrad Vogt-Svendsen besökte internerade, gav dem mat och såg till att brev blev skickade till släkt där hemma. Tillsammans med de internerade upprättades listor över fångar och var de fanns, listor som via Sveriges ambassad i Berlin skickades till norska exilregeringen i London. Mot slutet av 1944 fanns inemot 8000 norska fångar i Tyskland utöver de drygt 1100 norska krigsfångarna. I Danmark hade amiral Carl Hammerich sedan länge arbetat på en hemlig plan för att frita danska och norska fångar under kodnamn Jyllandskorps. Hammerich hade goda förbindelser med sjömansprästerna i Hamburg såväl som med en i Stockholm verksam norsk diplomat, Niels Christian Ditleff. Hammerich knöt också kontakt med Johan Bernhard Hjort och Didrik Arup Seip i den så kallade Gross Kreutz-gruppen. Under 1944 gjorde danskarna omfattande förberedelser för att försöka frita och, om det lyckades, ta hand om fångarna i Danmark. Cirka 6000 danska fångar fanns i de tyska lägren. De allierades överkommando beslutade dock att inga fritagningsförsök skulle göras utan man skulle vänta tills de allierade styrkorna kunde befria fångarna. En månad efter att de allierade tagit beslutet fick Gross Kreutz-gruppen kännedom om det och reagerade omedelbart. Hjort skrev till norska exilregeringen med rådet att fångarna skulle räddas före de allierade anlände då de annars riskerade att bli avrättade av de retirerande tyska styrkorna. Han menade också att norska regeringen skulle överväga att
be Sverige hjälpa till med att evakuera åtminstone de norska och danska fångarna och transportera dessa till Sverige där de om möjligt kunde få stanna till efter kriget. Norska exilregeringen ställde sig dock tveksam då de ansåg att det var en norsk angelägenhet att frita fångarna och de ville heller inte ge Sverige en möjlighet att utmärka sig. Den energiske Ditleff i Stockholm vägrade att acceptera sin regerings riktlinjer utan fortsatte att försöka påverka både enskilda men också det svenska utrikesdepartementet i att Sverige skulle delta i att rädda skandinaver i tyska fångläger. I september 1944 riktade Ditleff frågan till greve Folke Bernadotte som omedelbart ställde sig positiv till planerna. Den 30 november lämnar Ditleff in en handling till utrikesdepartementet med rubriken: anledningen till en svensk operation för att rädda fångar. Ditleff handlade fortfarande på eget initiativ men efter hand ändrar sig den norska regeringen. Den 29 december får norska ambassaden i Stockholm instruktioner om att ta upp diskussioner i akt och mening att få till stånd en svensk insats riktat mot de skandinaviska fångarna. Under tiden som Ditleff försökte få till stånd en överenskommelse med Sverige hade danskarna fått tyskarnas medgivande att transportera hem ett antal danska fångar. De första var ett antal danska polismän som lämnade Buchenwald den 5 december. I slutet av februari 1945 hade man lyckats föra hem 341 fångar, de flesta i mycket dåligt skick. Dessa transporter gav värdefulla erfarenheter vilket senare kunde utnyttjas under transporterna med de vita bussarna. Sverige var det enda neutrala landet i Norden med neutraliteten varierade. Fram till tyskarnas förlust vid slaget om Stalingrad hade sympatierna varit till Tysklands fördel men ändrades sedan så sakteliga till de allierades fördel. Vid den här tiden bodde i Stockholm den baltisk-tyske Felix Kersten som var personlig massör till ingen mindre än Hitlers närmaste man, Heinrich Himmler. Himmler och hans närmaste man, Walter Schellenberg, hade förstått sedan länge att tredje riket inte skulle bestå särskilt länge till och undersökte möjligheterna till en separat fred med västmakterna. Här kunde Sverige spela en viktig roll som länk och medlare och nu fungerade Kersten som en direkt länk mellan utrikesdepartementet och Himmler. Utrikesdepartementet utnyttjade situationen och i december 1944 får man 50 norska studenter, 50 danska polismän och 3 svenskar frigivna. Villkoret var att allt mörklades och inget fick sippra ut till pressen, om Hitler skulle få reda på vad som försiggick skulle alla framtida fritagningsförsök bli omöjliga. Den 5 februari skickar Ditleff en officiell norsk förfrågan till Sveriges regering om att sända en förhandlingsdelegation till Berlin. Samt om förhandlingarna lyckades, skicka en expedition för att hämta hem skandinaver. Svenske utrikesministern Christian Günter ställde sig positiv och regeringen gav Folke Bernadotte tillstånd att bege sig till Berlin.
I Berlin träffade Bernadotte flera av nazi-ledarna, utrikesminister von Ribbentrop, säkerhetstjänstens chef Ernst Kaltenbrunner, Heinrich Himmler samt Walter Schellenberg. Himmler ställde sig dock negativ till den svenska räddningsexpeditionen, väl i Sverige kunde fångarna utbildas till poliser, vilket redan skedde med norska och danska grupper. Bernadotte ändrade då strategi och begärde att de skandinaviska fångarna skulle samlas på en plats för att underlätta för Röda Korset att ge fångarna stöd. Vid ett möte med Schellenberg den 21 februari får Bernadotte Himmlers ord på att de skandinaviska fångarna skall samlas på en plats. Grunden till organisationen runt de vita bussarna hade lagts genom åratal av insamlande av information och planering från dansk och norsk sida. Den svenska expeditionen använde sig av detta utan större förändringar och Svenska Röda Korset kontaktade armén som tillhandahöll de fordon och utrustning som behövdes. 308 personer deltog i transporterna under ledning av överste Gottfrid Björk. 20 personer var sjukvårdkunnig personal medan resterande 288 var frivilliga från T1 i Linköping, T3 i Sollefteå och T4 i Hässleholm. T står för den militära termen trängregemente i betydelsen ett militärt förband med uppgift att förse de stridande förbanden med material, reparationer och sjukvård. Till sitt förfogande fick man 36 bussar med plats för 8 liggande eller 30 sittande passagerare. 19 lastbilar, 7 personbilar och 7 motorcyklar ingick också liksom fältkök, räddningsfordon och lastbilar utrustade som reparationsverkstäder. Totala transportkapaciteten uppgick till 1 000 personer över längre distanser och över kortare upp till 1 200 personer då också lastbilarna kunde användas. Bränslet till fordonen var en blandning av hälften bensin och hälften etanol, bussarna drog 5 liter milen. All utrustning som kunde tänkas behövas för att genomföra hela expeditionen var tvunget att medföras från Sverige då inget kunde anskaffas i Tyskland. Saléns båda båtar Magdalena och Lillie Matthisen skeppade över till Lübeck bland annat 350 ton bränsle och 6 000 matpaket avsedda för de fritagna fångarna. För att undvika publicitet hade de svenska tidningarna fått information om att undvika att publicera något om räddningsauktionen. Den danske ambassadören i Stockholm hade erbjudit ett samarbete med 40 bussar, 30 lastbilar och 18 ambulanser och detta var också i linje med Bernadottes tankar då han hade planerat för en gemensam dansk-svensk expedition. Detta fick dock skrinläggas då tyskarna ställde ultimatumet att endast en helsvensk insats kom på fråga eller man skulle starta en fullskalig attack på både Danmark och Norge. Man hade delat upp styrkan i tre delar med 12 bussar i varje och den första delen startade från Hässleholm den 8 mars. Via färjan mellan Malmö och Köpenhamn var man i Danmark där motståndsrörelsen hade informerats om företaget av säkerhetsskäl. Passagen genom Danmark
löpte utan några problem och den 12 mars når man det högkvarter som upprättats i slottet Friedrichsruh 30 km sydost om Hamburg. Att man valt denna plats berodde på flera omständigheter, dels låg slottet nära den Danska gränsen, dels nära Neuengamme koncentrationsläger men också att slottet ägdes av Otto Bismarck. Bismarck var gift med en svensk kvinna men också en god vän till Folke Bernadotte. Meningen var att man skulle samla så många skandinaviska fångar som möjligt i Neuengamme. Då Tyskland fortfarande var en polisstat var man tvungna att knyta till expeditionen runt 40 sambandsofficerare dels från SS men också Gestapo. Mest namnkunniga var Himmlers kommunikationsofficer Obersturmbanfurer Karl Rennau från SS samt från Gestapo Franz Göring. Tyskarna fordrade att vart annat fordon skulle ha en tysk officer med på resan. Hela expeditionen var alltså helt beroende av tyskarnas samarbete för att kunna röra sig utan restriktioner. Bernadotte hade lovat Schellenberg att ha expeditionen i Warnemünde den 3 mars men blev försenad med mer än en vecka, främst beroende på svårigheter att få garantier från de allierade att inte bli attackerade. Vid den här tiden hade de allierade fullständig kontroll över tyskt luftrum och vägtransporter blev regelbundet attackerade. Expeditionen skulle i huvudsak röra sig inom områden kontrollerade av Royal Air Force och den 8 mars meddelar brittiska regeringen Sveriges utrikesdepartement att man blivit informerad men gav inga som helst garantier för att inga attacker skulle ske. Det hände också att man blev attackerad, en svensk chaufför och 25 fritagna fångar dödades vid en sådan flygattack. Den 6 mars anländer Bernadotte till Berlin för att fortsätta förhandlingarna med tyskarna. Himmlers massör Felix Kersten hade redan anlänt till Berlin och den svenske ambassadören i Berlin, Arvid Richert, hade fått instruktioner av utrikesdepartementet att stötta Kersten i hans försök att påverka Himmler. Parallellt med detta hade danskarna, med ambassadör Otto Carl Mohr i spetsen, försökt att få fler danska fångar frigivna. Till skillnad mot svenskarnas förhandlingspartner Himmler/Schellenberg förhandlade danskarna med SS-generalen Ernst Kaltenbrunner. Den 12 mars hade danskarna fått tillstånd för tre transporter och fram till den 21 mars hade de lyckats föra ut 262 danska fångar till Danmark. Efter den 21 mars blev det stopp i danskarnas försök att föra ut frigivna fångar varvid svenskarna tog över försöken att rädda fler fångar. I högkvarteret vid Friedrichsru delades expeditionen i två grupper där den första blev ansvarig för att hämta fångar från Sachenhausen. Den första transporten startade den 15 mars och på 7 resor hade man hämtat cirka 2 200 danska och norska fångar till Neungamme koncentrationsläger. Den andra gruppen skulle hämta fångar från den södra delen av Tyskland, från Dachau, Schönberg samt Mauthausen och startade den 19 mars. Sträckan för andra gruppen var betydligt längre och besvärligare, bland annat beroende på bristen på bränsle samt att fångarna var i betydligt sämre skick, först den 24 mars är man tillbaka i Neuengamme. Med på första resan var 550 fångar medan 67 mycket dåliga hade man tvingats att lämna kvar. Ett stort problem under transporten att fångarna
drabbats av kronisk diare. Detta löstes senare någorlunda med hjälp av transportabla toaletter som danskarna hade använt sig av under sina transporter. Tidigt i februari anlände en liten Röda Kors-delegation till Berlin, 6 personer i två bussar och en personbil, med uppdrag att föra hem svenska kvinnor gifta med tyska män. Beroende på det överhängande sammanbrottet av Tyskland behövde dessa snarast fly. Första transporten startade den 26 mars och fram till den 20 april hade 1400 kvinnor och barn förts till Malmö via Lübeck och Danmark. På grund av alla transporter av skandinaver till Neuengamme koncentrationsläger blev det snart överfullt varvid SS fordrade att de vita bussarna skulle användas för att flytta fångar av andra nationaliteter. Nu tvingades Röda Korset att frångå en av sina viktigaste principer, att bistå utsatta med alla till buds stående medel oavsett nationalitet, hudfärg eller religion. Bort emot 2000 franska, belgiska, holländska, ryska och polska fångar transporterades till andra koncentrationsläger. Dessa fångar var i mycket dåligt skick och 50 till 100 dog under transporterna till läger med sämre förhållanden än i Neuengamme, där ännu fler dog. De flesta av dessa transporter genomfördes från 27 mars till 29 mars men så sent som den 13 april genomfördes den sista transporten för SS. Mellan 30 mars till 2 april samlades 1200 fångar upp bestående av dansk polis samt några norskar från lägren Torgau, Muhlberg och Oschartz. De danska polismännen fördes till Danmark i två omgångar och ungefär 1000 av dem skickades sedan vidare till Sverige. Först den 29 mars fick svensk rödakorspersonal tillträde till Neuengammelägret och kunde fördela medicin, filtar, hygienartiklar samt mat mellan fångarna varvid förhållandena för de skandinaviska fångarna förbättrades betydligt. Den 28 mars anlände Folke Bernadotte för förnyade förhandlingar med Himmler för att få till stånd en uppgörelse för att få föra ut de skandinaviska fångarna till Sverige. Förhandlingarna rörde också möjligheterna att få tillträde till hela Neuengamme-lägret samt om möjligt också föra ut judiska fångar till Sverige. Den 30 mars besökte Bernadotte Neuengamme-lägret för första gången. I början av april var de flesta skandinaviska fångarna i Tyskland samlade i Neuengamme. Men operationen drog ut på tiden och närmare halva Röda Kors-styrkan reste tillbaka till Sverige. Men den 2 april gav sig en ny expedition iväg för att samla upp de kvarvarande fångarna i Mauthausen och Dachau. En buss med den norske doktorn Björn Heger fick i uppdrag att söka efter de 30 fångar som Gross Kreutz- gruppen hade lokaliserat till området runt Schönberg. Under färden längs Autobahn blev de tvungna att stanna flera gånger för att ge första hjälpen till svårt skadade efter attacker av allierat flyg. I några fall var förödelsen fruktansvärd. Väl framme kunde expeditionen undsätta totalt 75 fångar, 43 svårt sjuka från Dachau, 16 kvinnor fån Mauthausen samt 16 fångar från Vaihingen.
Bland de svårt medtagna överlevande från Vaihingen fanns Trygve Bratteli och Kristian Ottosen. Med tillstånd från tyska myndigheter och svenska utrikesdepartementet kunde en dansk räddningsstyrka ersätta de svenskar som återvänt till Sverige den 5 april. Den danska styrkan mönstrade 33 bussar, 14 ambulanser, 7 lastbilar och 4 personbilar och koordinerades med den svenska styrkan under svenskt befäl. Den 9 april gav sig den dansk-svenska expeditionen av mot Berlin för att samla upp 211 fångar från 20 olika fängelser Den 15 april transporterades 524 fångar från fängelser i Mecklenburg. De danska judar som inte lyckats fly under arresteringarna 1943 hade blivit deporterade till Theresienstadt. Det dröjde länge innan tyskarna gav sitt tillstånd att samla upp dessa. Till slut lyckades Rennau, en tysk sambandsofficer, få Gestapos tillstånd att åka dit och den 12 april startade en kolonn med 23 svenska bussar, 12 personbilar och ett antal danska ambulanser med läkare och sköterskor. Läget i Tyskland var nu kritiskt och chaufförerna informerades om att resan skulle bli mycket farlig. I sista minuten försökte svenska utrikesdepartementet att stoppa resan då information hade framkommit att ryska styrkor hade blockerat vägen. Den 15 april hade man samlat upp 423 skandinaviska judar från Theresienstadt och kunde vända tillbaka mot Danmark. När man passerade Dresden hade staden just blivit bombad och Potsdam blev bombad samma natt som man stannade där. Så småningom når kolonnen Padborg i Danmark nära tyska gränsen utan förluster och dagen efter fördes de räddade judarna med färja över till Malmö. Den första attacken mot de vita bussarna inträffade den 18 april då det danska lägret vid Friedrichsrue blev attackerat av allierat flyg. Fyra förare och en sköterska ådrog sig lättare skador medan 10 fordon blev förstörda. De följande dagarna inträffade flera liknande attacker med åtskilliga dödade och sårade. Genom nya förhandlingar fick Folke Bernadotte klartecken att evakuera svårt sjuka fångar och den första transporten avreste den 9 april. 12 svenska bussar och 8 danska ambulanser transporterade 153 fångar, de flesta sängliggande, till karantän i Padborg. Efter behandling och vila fördes de sedan vidare till Sverige. Den 18 april hade 1216 danska och norska fångar förts till Sverige från Neuengamme. På kvällen den 19 april hölls ett möte på Friedrichsruh slott för att diskutera evakueringen av de resterande fångarna i Neuengamme. Närvarande var Bernadotte, Frykmann och Richert från Sverige, Hvass och Holm från Danmark samt Rennau från Tyskland. Situationen var kritisk då man inte hade tillräcklig transportkapacitet för att evakuera fångarna snabbt nog. Danskarna erbjöd då att sätta in fordon från Jyllandskorpset vilket accepterades.
Totalt evakuerades 4255 danska och norska fångar med hjälp av 100 danska och 30 svenska bussar. Efter några dagar i Danmark fördes de vidare till Malmö. Ravensbruck var ett koncentrationsläger cirka 90 kilometer norr om Berlin, upprättat 1938 och avsett för kvinnliga fångar. Den 8 april hade ett hundratal kvinnor hämtats och förts direkt till Padborg. Vid den här tidspunkten hade Folke Bernadotte fått tillstånd att evakuera alla sjuka fångar och den 22 april lämnade en kolonn med 15 danska ambulanser Friedrichru för att hämta sjuka kvinnor i Ravensbruck. Väl framme fann man att lägret befann sig i ett kaos på grund av framryckande ryska styrkor och chefen för kolonnen, kapten Arnoldson blev tillsagd att han kunde hämta alla fångar oavsett nationalitet. Cirka 15000 fångar befann sig i lägret men Arnoldson accepterade trots att antalet var tre gånger så stort som de vita bussarna hittills hade räddat. Ambulanserna hämtade 112 sjuka kvinnor och i Lübeck lyckades Arnoldson att informera Bernadotte om att mer transportkapacitet behövdes. Arnoldson blev lovad att alla tillgängliga resurser skulle mobiliseras. Två nya kolonner anlände till Ravensbruck, en vände tillbaka den 23 april med 786 kvinnor, huvudsakligen franska, vilka transporterades direkt till Padborg. Den andra kolonnen vände tillbaka med 360 franska kvinnor. Situationen förvärrades snabbt då de allierade styrkorna avancerade. Skottlossning mot transporterna förekom. En kolonn med danska ambulanser och lastbilar lastades med 706 franska, belgiska, holländska och polska kvinnor. På väg mot Padborg attackerades de av allierat flyg varvid minst 11 omkom och 26 blev svårt skadade, senare uppskattade man förlusterna till 25 döda. Sista kolonen hade lastats med 934 kvinnor i 20 bussar, huvudsakligen polska men också franska, amerikanska och engelska kvinnor. Medan kolonnen rastade under natten på väg mot Padborg blev den attackerad av allierat flyg men ingen blev skadad och den nådde Padborg den 26 april 1945. Detta var den sista svenska busstransporten innan Tyskland kapitulerade. Den svenska personalen hade turen att kunna utnyttja ett tågset med 50 godsvagnar med plats för 80 fångar i varje. Tåget lämnade Ravensbruck den 25 april och nådde Lübeck den 29 april där man stannade för att utspisa kvinnorna och sedan fortsätta mot Danmark. Totalt räddades 3989 kvinnor enbart genom den här tågtransporten och på några få dagar hade cirka 7000 evakuerats från Ravensbrucke till Danmark och vidare till Sverige. Den 28 april var en kolonn från Internationella Röda Korset på väg till Neu-Brandenburg-lägret under ledning av kapten Ankarcrona. Kolonnen passerade avancerande ryska styrkor när man samlade upp 200 kvinnliga fångar som tvingats ut att marschera och förde dem till Lübeck. Gestapoofficeren Frans Göring organiserade en tågtransport med 2000 polska, franska och judiska kvinnor. Tåget anlände till Padborg den 2 maj. Denna transport är inte medräknad i Svenska Röda Korsets översikt över
räddade fångar men förtjänar ändå att nämnas i samband med de vita bussarna. De två svenska fartygen Magdalena och Lilie Matthiessen avseglade den 30 april från Lübeck med 223 respektive 225 kvinnliga fångar. De var tvungna att lämna tusentals fångar på andra fartyg som den 3 maj blev bombade av brittiskt flyg, den så kallade Cap Arcona-katastrofen. Enligt Svenska Röda Korset hade 15345 fångar räddats ur den tyska fångenskapen, av dessa var 7795 skandinaver. Omkring 1500 tysksvenskar hade förts till Sverige. Första anhalten var danska Padborg på gränsen till Tyskland där de fick mat och en första medicinsk vård innan fortsatt resa till Köpenhamn och Sverige. I Malmö mottogs de av Länsstyrelsen och Civilförsvaret och enbart i Malmöhus län fanns bortemot 11000 bäddar avsedda för de som undkommit de tyska koncentrationslägren. I sammanhanget förtjänas att nämna Raul Wallenberg, Oskar Schindler samt Jean-Marie Musy och hans son Benoit. Chiune Sugihara, japansk diplomat i Litauen, har också en plats i den här gruppen. Samtliga utförde stordåd med risk för sina liv för att rädda judar undan förintelsen. Under hösten 1944 utfärdade Raul Wallenberg tusentals skyddspass samt upplät 32 hus, som förklarats som svenskt territorium, för flyktingar. På så sätt undkom tiotusentals judar Hitlers dödsmaskineri. Den 17 januari 1945 anhölls Wallenberg av den framryckande Röda Armén anklagad för spioneri. Vad som sedan hände är höljt i dunkel och fortfarande försöker svenska myndigheter att få fram information för att få klarhet i Wallenbergs öde i sovjetiska fängelser. Wallenbergs insatser och öde har uppmärksammats runt om i världen och på initiativ från bland annat överlevande hedras hans minne på olika sätt. Raul Wallenberg har två gånger nominerats till Nobels Fredspris och han har utnämnts till hedersmedborgare i Kanada, Israel, Ungern och USA. Raul Wallenbergs systerdotter är gift med Kofi Annan. Oskar Schindler räddade mer 1100 judar undan förföljelserna. Innan kriget hade Schindler försökt sig på olika affärsverksamheter, dock utan att lyckas särskilt väl. Under 1939 gick Schindler med i nazistpartiet och efter den tyska invasionen i Polen tog han över en emaljeringsfabrik i Krakow. Denna fabrik betraktades som en krigsindustri varmed Schindler kunde hämta tvångsarbetare från de intilliggande koncentrationslägren. Snart fanns ca 1000 judar i fabriken som tillverkade kokkärl för armén. Från början betraktade Schindler det hela ur ett rent ekonomiskt perspektiv, men allt efter som han blev vittne till Gestapos härjningar i gettona ändrade Schindler uppfattning. Med kontakter högt upp i den nazistiska ledningen, i kombination med charm, list och mutor lyckades Schindler behålla både arbetsföra och sjuka arbetare i sin fabrik.
Dock beslöt naziledningen att emaljeringsfabriken inte direkt var en krigsindustri, utan den skulle stängas och judarna deporteras. Schindler sökte via sina kontakter få till stånd en förflyttning av sina arbetare till en annan fabrik, en fabrik som skulle tillverka handgranater och delar till V2-bomben. Schindler presenterade för SS en lista med 1200 namn på vilka som skulle förflyttas. SS godkände slutligen detta och arbetarna skickades till den nya fabriken där man snart började producera krigsmaterial. Denna var dock av så dålig kvalité att man menar att inget gick att använda i Hitlers krig. Till exempel tillverkade man hylsor till gevärsammunition som sedan skickades till en annan fabrik för laddning och sammansättning. Dock hade man ändrat måtten marginellt så att kulor och hylsor inte passade ihop. Vid krigsslutet flydde Oskar Schindler med sin fru till Österrike och emigrerade så småningom till Argentina. Där försökte han med hjälp av judiska organisationer att bedriva affärsverksamheter som dock misslyckades. 1958 var Schindler tillbaka i Tyskland och försökte med hjälp av en judisk organisation att etablera en cementfabrik vilken gick i konkurs 1961. 1968 beviljades Schindler en lite pension av de Västtyska myndigheterna. Efter en kort tids sjukdom avled Schindler 1974, 66 år gammal. På egen önskan begravdes han i Jerusalem och hans grav finns på Franciskanernas begravningsplats på Zions berg i Jerusalem. Oskar Schindler är den ende medlemmen av nazistpartiet som hedrats på detta sätt. Jean-Marie Musy var en före detta Schweizisk president som hade fått en förfrågan från en gammal bekant, vars syster och svåger hade blivit arresterade av Gestapo i Frankrike. Musy lovade att försöka påverka de tyska myndigheterna att släppa de här personerna, herr och fru Bloch. Utan att ha några större förhoppningar reste Musy till Paris för att förhandla med den tyska polischefen i Frankrike. Denne svarade dock omedelbart att en jude som hamnat i ett koncentrationsläger har aldrig kommit levande därifrån. Musy lät sig inte nedslås och det faktum att fru Bloch var schweizisk medborgare borde underlätta. Slutligen, efter ett flertal förhandlingar, återfick paret Bloch friheten. Detta var en framgång som knappast var väntad och möjligen beroende av detta kom en ny förfrågan om att försöka frita judar. Musy visste att detta skulle bli oerhört farligt då allierat flyg konstant besköt de tyska vägarna. Men trots detta var beslutet att ställa upp inte särskilt svårt att ta då det gällde att göra en humanitär insats. Denna inställning gällde i lika hög grad hans son Benoit. Musy kände Himmler från sin tid som president och bad om ett möte för att diskutera sitt ärende. Svaret kom två veckor senare och Himmler var positivt inställd.
Med bil åker så far och son Musy de 90 milen till Berlin för att träffa Himmler. Att resa i Tyskland åren 1944-45 var inte helt riskfritt och de reste som privatpersoner utan något som helst diplomatiskt skydd. Musy gjorde ett gott intryck på Himmler och efter två timmars överläggning hade man kommit fram till en överenskommelse i två steg. För det första skulle Tyskland frige cirka 60000 judar från koncentrationsläger i tyskkontrollerade områden, vilket skulle ske utan att Hitler hade givit klartecken. För det andra skulle lägren öppnas omedelbart och kompensation skulle utgå från the Union of Orthodox Rabbis i USA när parterna kommit överens om principerna för ersättningen. Himmler önskade att ersättningen skulle utgöras av lastbilar, traktorer och personbilar. Musy gjorde dock omedelbart klart för Himmler att kompensation av detta slag skulle bli oerhört svårt att genomföra. I stället skulle kompensationen utgöras av kontanter i kombination möjligen med mediciner. Himmler stod dock på sig i fråga om fordon och maskiner. Nästa dag återvände far och son Musy till Schweiz utan att ha kunnat komma överens med Himmler i fråga om ersättningen. Musy visste att skulle de gå med på Himmlers krav skulle det ta månader att ens nå delar av överenskommelsen. Han kontaktade dock ett läkemedelsföretag för att försäkra sig om tillgång på mediciner. Än en gång gav sig Musy mot Berlin för att träffa Himmler. Efter en lång diskussion ändrade sig Himmler och gick med på att ersättningen skulle utgöra kontanter i utländsk valuta. Musy övertalade Himmler att det var viktigt att snabbt öppna upp lägren och att USA:s regering var villigt att ge asyl till de judar som inte fick asyl i Europa. USA hade också get garantier för att stå för transportkostnaderna för de frigivna fångarna. Nu återstod bara att komma överens om storleken på den kontanta kompensationen. Några dagar senare meddelar Himmler att han nöjer sig med 5 miljoner schweizerfranc, en summa som är betydligt lägre än vad man från början diskuterade. På papperet såg detta ut att vara en framgång och order började utfärdas att frige fångar. Dock fanns ett stort problem med Gestapos chef Ernst Kaltenbrunner som till varje pris såg till att Hitlers principer och beslut följdes. Till detta kom att de olika lägercheferna ofta agerade efter eget godtycke. Musys insatser att föra frigivna fångar i säkerhet utsattes för flera bakslag trots att Himmler och generalerna Schellenberg och Frans Göring gjorde sitt bästa för att uppfylla överenskommelsen. Ett envist rykte hade börjat sprida sig att överenskommelsen inkluderade politisk asyl för 200 SS-officerare, vilket så småningom kom till Hitlers kännedom via Kaltenbrunner. Givetvis fick Hitler ett totalt sammanbrott och förbjöd all vidare frigivning av fångar. Musy gav dock inte upp och visste att ett stort antal resor till Berlin var nödvändiga att genomföra. Dessa blev allt mer farliga att företa på grund
av att de allierades flyg nu hade herraväldet i luften och rutinmässigt besköt vägtransporterna. Schellenberg och Frans Göring fortsatte trots alla svårigheter, att ge order om frigivningar men i mindre omfattning. Musy begärde att få ett möte med Hitler för att förhandla fram en lösning. Hitler vägrade att ta emot Musy och hotade i stället att avrätta honom om han visade sig på tysk mark igen. På våren 1945 blev läget än mer kaotiskt, de allierade styrkorna slogs om kontrollen över området när Benoit Musy ensam försökte ta sig till ett möte med Franz Göring. Benoit ansåg att faderns uppgörelse med Himmler fortfarande inte var uppfylld. När han kom till Buchenwald hade evakueringen redan börjat och Benoit kunde maktlös endast se på de tyska vakternas brutala behandling av fångarna. Koncentrationslägerfångarna led oerhört de sista månaderna före tyska armén kollaps. Benoit tog sig till Berlin för att klaga hos Himmler då situationen för fångarna var långt ifrån vad Musy och Himmler hade kommit överens om. Som genom ett under kom Benoit fram till Berlin oskadd och träffar där Schellenberg och Franz Göring och framför sina synpunkter. Senare och med hjälp av Himmler friges ett antal fångar från Buchenwald. Vid ett senare möte mellan Benoit och Schellenberg får Benoit tillstånd att besöka Theresienstadt vilket han gör tillsammans med Franz Göring. Lägerkommendanten hade dock försvunnit och de återvänder till Berlin för att konferera med Schellenberg. Schellenberg ger då order över radio att ett antal namngivna fångar skall friges från Theresienstadt. I Berlin förändrades situationen dagligen, staden var omringad av Röda armén och panik rådde. Himmler försökte hålla sitt ord till Musy och beordrade frigivning av kvinnorna i Ravensbruck. Schellenberg instruerade Franz Göring och Benoit Musy att försöka ta sig igenom de ryska linjerna och nå fram till Ravensbruck. Fortfarande fanns 10500 polska, franska och belgiska kvinnor där tillsammans med 3000 judar kvar i lägret. Med en stor portion djärvhet och mod når de fram den 22 april 1945 och började organisera evakueringen av lägret. Mer än 1200 fångar har far och son Musy att tacka för sin frigivning. Hade inte Kaltenbrunner, Hitlers förtrogne, ständigt äventyrat uppgörelsen mellan Himmler och Musy skulle antalet frigivna fångar varit många gånger större. Kanske uppemot de 60000 som avtalet gällde. Shiune Sugihara tjänstgjorde från 1939 som japansk vicekonsul i i Kaunas i Litauen. Mängder av judiska flyktingar från Polen hade samlats i Litauen men blev trängda av den framryckande Röda Armén. Utan visum till något annat land skulle en flykt vidare bli oerhörd riskfylld. Hundratals vände sig nu till det japanska konsulatet för att få visum till Japan. Helt pliktskyldigast kontaktade Sugihara sina överordnade hemma i Japan inte mindre än tre gånger för få instruktioner. Varje gång svarade man att varje sökande