Kommunerna och språklagstiftningen

Kommunerna och språklagstiftningen

Kommunerna och språklagstiftningen Nationalspråkens ställning 2 reviderade upplagan FINLANDS KOMMUNFÖRBUND HELSINGFORS 2004

ARBETSGRUPP Christel von Martens, ordförande Bjarne Andersson Jan Björkwall Karl-Erik Blomgren Rolf Eriksson Liselott Eskelinen Auli Valli-Lintu OMBRYTNING Mattias Lindroth 2 upplagan ISBN 951-755-873-2 (nätversion) Finlands Kommunförbund Helsingfors 2004 www.kommunerna.net/bokhandel Fax (09) 771 2212 Finlands Kommunförbund Andra Linjen 14 Pb 200 00101 Helsingfors Tfn. (09) 7711 Fax (09) 771 2212 www.kommunforbundet.fi 2

INNEHÅLL 1 Inledning 5 2 Kommunernas och samkommunernas språkliga indelning 6 3 Myndigheternas allmänna språkliga skyldigheter 8 3.1 Grundlagens bestämmelser om språkliga rättigheter 8 3.2 Allmänt om språklagen och lagstiftningen om användningen av 9 nationalspråken 3.3 Eget språk 9 3.4 Handläggningsspråk 10 3.5 Enspråkiga kommuners och samkommuners språkliga skyldigheter 11 Service, protokoll, hörande, tolkning och översätttning 11 3.6 Tvåspråkiga kommuners och samkommuners språkliga 12 skyldigheter Kundtjänst och språk 12 Hörande av parter, brev, meddelanden och kallelser 12 Språket vid sammanträden, i protokoll och beslut samt 13 instruktioner Språket i protokollsutdrag 14 Allmänna kungörelser, meddelanden och allmän information 15 3.7 Kommunal samverkan, avtal om köptjänster och enskilda som 15 sköter offentliga uppdrag med stöd av lagen 3.8 Skriftväxlingen mellan myndigheterna 16 4 Den kommunala personalens språkkunskaper 17 4.1 Vad krävs? 17 4.2 Personalens språkliga behörighetsvillkor 17 4.3 Tillräcklig språkkunskap 18 4.4 Språkkunskaper i samband med anställning 19 4.5 Utannonsering av krav på språkkunskaper 19 4.6 Attityder och kommunal arbetsplatskultur 19 3

5 Utbildning och kultur 21 5.1 Grundlagsenlig rätt till bildning 21 5.2 Bildningsväsendets administration i tvåspråkiga kommuner 22 5.3 Förskoleundervisning, grundutbildning, specialundervisning samt 22 morgon- och eftermiddagsverksamhet 5.4 Gymnasieutbildning 23 5.5 Elevvård 24 5.6 Yrkesutbildning 25 5.7 Yrkesinriktad vuxenutbildning 25 5.8 Yrkeshögskolor 26 5.9 Grundläggande konstundervisning 26 5.10 Fritt bildningsarbete 26 5.11 Krav på språkkunskaper hos utbildningspersonal 26 5.12 Bibliotek och informationstjänster 28 5.13 Kultur 28 5.14 Idrott och ungdomsarbete 28 6 Social och hälsovård 29 6.1 Allmänt 29 6.2 Klientens ställning och rättigheter inom socialvården 29 6.3 Barndagvården 30 6.4 Specialomsorger 30 6.5 Patientens rättigheter och ställning inom hälsovården 30 6.6 Primärhälsovården 30 6.7 Specialsjukvården 31 7 Samhälle, teknik och miljö 32 7.1 Allmänt 32 7.2 Byggande och miljö 32 7.3 Skyltning 33 7.4 Kommunala bolag 34 8 Kommunala bolags skyldigheter (24 ) 35 9 Språkbestämmelser i statsandelssystemet 36 9.1 Allmänt 36 9.2 Den allmänna statsandelen 36 9.3 Statsandelen för grundskolan 37 9.4 Statsandel för gymnasieutbildningen 37 Bilagor 39 1 Språktabell 2 De tvåspråkiga kommunerna 3 Språklagen och paragraferna i speciallagstiftningen 4

1 INLEDNING Christel von Martens Finska och svenska är Finlands nationalspråk och enligt den nya språklagen skall myndigheterna självmant se till att individens språkliga rättigheter förverkligas i praktiken dvs för kommunernas del är syftet att kommuninvånarens språkliga rättigheter förverkligas utan att han eller hon särskilt behöver begära det. Lagen trädde i kraft den 1.1.2004. Språklagen är en allmän lag som gäller nationalspråken dvsv i det följande går man inte in på andra språkgruppers t.ex. de största invandrargruppernas rättsliga och språkliga ställning utan med språkliga rättigheter avses individens rätt att använda sitt eget språk finska eller svenska hos den kommunala myndigheten och på motsvarande sätt den kommunala myndighetens skyldighet att arbeta på ett språk finska eller svenska, eller på båda nationalspråken. Justitieministeriet har i uppgift att följa verkställigheten och tillämpningen av lagen. Varje valperiod skall statsrådet lämna till riksdagen en berättelse om och redogöra för hur språklagen och annan språklagstiftningen tillämpas och hur de i lagen garanterade språkliga rättigheterna förverkligas i praktiken. Vilka förväntningar kan då den enskilda individen ställa på sin kommun respektive vilka skyldigheter har kommunerna i språkligt hänseende? I det följande behandlas den kommunala myndighetens allmänna språkliga skyldigheter, vilken språkkunskap som krävs av kommunalt anställda, vilka bestämmelser beträffande språk som speciellt gäller för kommunens olika verksamhetsområden. Ytterligare ingår ett kapitel om hur de språkliga aspekterna beaktats i de kommunala bolagen och till slut i kommunernas statsandelssystem. 5

2 KOMMUNERNAS OCH SAMKOMMUNERNAS SPRÅKLIGA INDELNING Christel von Martens Rätten att använda sitt eget språk respektive den kommunala myndighetens skyldighet att arbeta på ett eller flera språk baserar sig på den språkliga indelningen var kommunen utgör basenheten. Kommunerna är antingen enspråkigt finskspråkiga eller enspråkigt svenskspråkiga eller tvåspråkiga med finska som majoritetsspråk eller tvåspråkiga med svenska som majoritetsspråk. Statsrådet fastställer vart tionde år kommunernas språkliga status. Statsrådets förordning (1174/2002) fastställer kommunernas språkliga indelning under åren 2003-2012. Förordningen baserar sig på den officiella statistiken över kommuninvånarnas språktillhörighet per 31.12.2001. Gränsen mellan en enspråkig respektive tvåspråkig kommun går vid minst 8 procent eller minst 3 000 invånare. När alltså minoriteten uppfyller någondera av kraven är kommunen tvåspråkig, annars är kommunen enspråkigt finsk respektive svensk. En tvåspråkig kommun blir dock enspråkig först om minoriteten sjunker till eller under sex procent. Även då kan statsrådet av särkilda skäl på framställning av kommunfullmäktige eller efter att ha hört kommunen bestämma att kommunen kvarstår som tvåspråkig under följande tioårsperiod. Av Finlands 444 kommuner är 381 kommuner enspråkigt finska, 44 kommuner tvåspråkiga och 19 kommuner enspråkigt svenska.. Av Finlands totala befolkning på ca 5,2 miljoner har ca 290 000 personer svenska som modersmål. Antalsmässigt sett har antalet svenskspråkiga förhållit sig rätt konstant medan den procentuella andelen har minskat från 6,3 % år 1980 till ca 5,6 % år 2001. Totalt sett bor ca 1,5 miljoner finländare i en tvåspråkig kommun. Av de tvåspråkiga kommunerna har 23 kommuner svenska som majoritetsspråk och 21 kommuner finska som majoritetsspråk. Av de svenskspråkiga kommunerna finns 16 på Åland. Språklagen gäller inte landskapet Åland. Ur bilaga 2 framgår de tvåspråkiga kommunerna samt språkförhållandena i dessa kommuner per 31.12.2002. 6

Språklagen bygger på den så kallade territorialprincipen, dvs. att myndigheternas språkliga skyldigheter bestäms utifrån den språkliga indelningen (en- och tvåspråkiga myndigheter). Nytt i språklagen jämfört med tidigare är att också samkommunerna indelas i en- eller tvåspråkiga myndigheter och att den enskilda personens rättigheter i samkommunen inte längre bestäms på basis av hemkommunens språkindelning. En samkommun som bildas av flera kommuner är enspråkig om alla kommunerna har samma språkliga status. Om kommunerna har olika språk eller någon kommun är tvåspråkig är samkommunen tvåspråkig. Om samkommunen är tvåspråkig har de enskilda invånarna i medlemskommunerna rätt att använda finska eller svenska, även om deras hemkommun är enspråkig. 7

3 MYNDIGHETERNAS ALLMÄNNA SPRÅKLIGA SKYLDIGHETER Auli Valli-Lintu 3.1 Grundlagens bestämmelser om språkliga rättigheter I 17 grundlagen finns bestämmelser om de språkliga rättigheterna. I 6 grundlagen tryggas de språkliga rättigheterna också genom likställighetsprincipen, enligt vilken ingen får särbehandlas utan godtagbart skäl på grund av bland annat språk. Enligt 17 grundlagen är Finlands nationalspråk finska och svenska. Grundlagen säger att vars och ens rätt att hos domstol och andra myndigheter använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk enligt grundlagen skall tryggas genom lag. Enligt grundlagen skall det allmänna tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov på lika grunder. Rätten att använda finska eller svenska har inte bundits till medborgarskap i grundlagen. De språkliga rättigheterna är således inte beroende av medborgarskap. Rätten att använda sitt eget språk är heller inte bunden till modersmålet i befolkningsregistret eller till det kontaktspråk för en utlänning som anges i ett register. En person kan vara tvåspråkig och har då rätt att bestämma vilket språk, svenska eller finska, som han eller hon i en enskild fråga anser vara det egna språket. De grundlagsenliga språkliga rättigheterna preciseras genom särskilda lagar av vilka den viktigaste är språklagen som reglerar myndigheternas allmänna språkliga skyldigheter. Det har ansetts att grundlagen innebär att de språkliga rättigheterna inte kan begränsas på lokal nivå genom lag. Likställighetsprincipen har däremot till exempel inte ansetts vara något hinder för att specialbestämmelser utfärdas i syfte att trygga språkminoritetens ställning. De språkliga rättigheterna i grundlagen har påverkat språklagen så att en persons språkliga rättigheter i vissa fall går före territorialprincipen, som enligt lagen gäller i övrigt. 8

3.2 Allmänt om språklagen och lagstiftningen om användningen av nationalspråken I språklagen bestäms om myndigheternas allmänna språkliga skyldigheter att använda och betjäna på nationalspråken, dvs. finska och svenska. Språklagen gäller fr.o.m. 1.1.2004. Språklagen är en allmän lag och i flera speciallagar finns bestämmelser om kundens språkliga rättigheter. Språklagens karaktär av allmän lag betyder att den är subsidiär, dvs. den tillämpas endast om det i en fråga inte bestäms på något annat sätt i en speciallag. Specialbestämmelser om språkliga rättigheter finns särskilt i lagar om anordnandet av välfärdstjänster, lagstiftningen om social- och hälsovård, lagstiftningen om utbildningen etc. (4 ). Språklagen reglerar miniminivån för de språkliga rättigheterna. Språklagen gäller kommunala myndigheter statliga myndigheter, inklusive domstolar självständiga offentligrättsliga inrättningar riksdagens ämbetsverk och presidentens kansli en offentlig förvaltningsuppgift, när en enskild med stöd av lagen sköter uppgiften (25 ). Lagen gäller inte universiteten, den evangelisk-lutherska kyrkan och det ortodoxa kyrkosamfundet. I språklagen finns bestämmelser om skyldigheter för sådana bolag där en eller flera tvåspråkiga kommuner eller kommuner med olika språk har bestämmanderätt (24 ). De språkliga rättigheterna skall också beaktats när kommunens tjänster anordnas genom avtal om köp av tjänster (25 ). Språklagen gäller inte landskapet Åland. Språkbestämmelserna om Åland finns i självstyrelselagen för Åland (1144/1991). 3.3 Eget språk Det egna språket är ett centralt begrepp i språklagen. Med eget språk avses det språk som en person valt (10 2 mom.). Rätten att använda sitt eget språk eller det som anses vara en enskild persons eget språk är inte heller i språklagen bundet till personens medborgarskap eller till det språk som antecknats i befolkningsregistret som personens kontaktspråk eller modersmål. En person har alltid rätt att välja vilket språk han eller hon anser som sitt eget språk. Protokollsspråket (11 ) anses som juridiska personers eget språk. Protokollsspråket avgörs utgående från bolagsordningen eller stadgarna. Också en juridisk person kan vara tvåspråkig. Enligt språklagen tillämpas på juridiska personer (t.ex. företag, föreningar, stiftelser) i tillämpliga delar 9

samma bestämmelser som på privatpersoner i deras kontakter med myndigheterna. En persons rätt att använda sitt eget språk hos myndigheten är beroende av om det är fråga om en enspråkig eller tvåspråkig kommun eller samkommun och vad saken gäller. Enligt motiveringen i regeringspropositionen har man rätt att byta språk under handläggningen av ett ärende endast av vägande skäl. I olika ärenden har en enskild person dock rätt att använda olika språk. 3.4 Handläggningsspråk Med handläggningsspråk avses det språk som myndigheten skall använda i ett partsärende och på vilket ett ärende skall behandlas när parten är närvarande samt det språk på vilket domslut, beslut eller någon annan myndighetshandling skall ges. I enspråkiga kommuner är kommunens språk handläggningsspråk i förvaltningsärenden (12 2 mom.). I tvåspråkiga kommuner avgör det språk en part använder handläggningsspråket i ett förvaltningsärende (12 1 mom.). Valet av språk bestäms således utgående från hur personen väljer, inte utgående från vilket språk denne eller myndigheten kan eller vilket språk som föranleder minst kostnader. Om det i en tvåspråkig kommun finns flera parter i ett handläggningsärende beslutar myndigheten på vilket språk ärendet skall handläggas med beaktande av parternas språkliga rättigheter. Detta innebär att myndigheten måste överväga vems rättigheter, fördelar eller skyldigheter i ärendet det främst eller i huvudsak är fråga om, och välja språk utifrån detta. Om valet av språk inte kan göras på basis av parternas språkliga ställning skall majoritetsspråket i myndighetens ämbetsdistrikt väljas i enlighet med språklagen (12 1 mom.). Om parterna består av både enskilda personer och juridiska personer skall den juridiska personens språkliga rättigheter tolkas snävare än den enskilda personens. Om parterna är en enskild person och en juridisk person bör man i valet av handläggningsspråk i regel utgå från att den enskilda personens rätt och fördel väger tyngre än den juridiska personens. Detta i synnerhet om den juridiska personen kan anses ha större ekonomiska tillgångar och personella resurser. Om den juridiska personen enligt bolagsordningen eller stadgarna är tvåspråkig skall den dessutom använda det språk på vilket ärendet anhängiggjorts hos myndigheten. Myndigheterna skall självmant ta reda på vilket språk en person använder (23 1 mom.). Utgångspunkten bör vara att personen inte själv behöver kräva handläggning på det egna språket. Handläggningsspråket bestäms inte på basis av en anteckning i befolkningsregistret, utan på basis av det språk som personen i själva verket använder, dvs. det egna språket. Anteckningen i befolkningsregistret kan emellertid vara utgångspunkt för det språk på vilket kontakten tas. 10

I princip handläggs ärendet under hela processen på det språk som myndigheten bestämmer från början. Eftersom en person endast av tungt vägande skäl har rätt att byta språk är myndigheterna uppenbarligen mycket sällan tvungna att byta handläggningsspråk. Handläggningsspråket avgör också på vilket språk beslutet skall ges och protokollsutdraget tillkännages (19 1 mom.) (se längre ned). Handläggningsspråket begränsar inte rättigheten att hos myndigheten använda antingen finska eller svenska eller att få service på det egna språket (10 och 23 2 mom.). Enspråkiga myndigheter kan med beaktande av kundens språkliga rättigheter besluta att handlägga ett ärende på ett annat språk än kommunens, om kommunen bedömer att det är mer motiverat med tanke på partens rätt och fördel (12 2 mom.). I så fall gäller det att se till att antingen myndigheten själv kan ge service på språket eller att myndigheten ordnar tolkning samt översättning av handlingarna. Enligt regeringspropositionen ansvarar myndigheten emellertid för kostnaderna för tolkning och översättning i sådana fall. 3.5 Enspråkiga kommuners och samkommuners språkliga skyldigheter Service, protokoll, hörande, tolkning och översättning I enspråkiga kommuner och samkommuner används kommunens språk, om inte myndigheten på begäran beslutar annorlunda eller något annat föreskrivs någon annanstans i lag (10 2 mom.). I kommunen ges således service, skickas möteskallelser, skrivs protokoll, instruktioner och övriga motsvarande bestämmelser enbart på kommunens språk. Vidare är kommunen skyldig att ge information och tillkännage ärenden endast på kommunens språk. En person, vars eget språk är ett annat än kommunens, har således inte rätt att få service på något annat än kommunens språk. Det finns ett undantag från regeln: var och en har rätt att använda sitt eget språk och bli hörd på sitt eget språk i ärenden som väcks av en myndighet och som direkt gäller grundläggande rättigheter för honom eller henne eller någon som är i hans eller hennes vård eller om myndigheten ålägger honom eller henne någon skyldighet (10 2 mom.). Bestämmelsen tillämpas också i tillämpliga delar på juridiska personer som åläggs skyldigheter (11 ). Ur en parts perspektiv kan de frågor som gäller grundläggande rättigheter vara antingen positiva eller negativa. Det kan till exempel vara fråga om att på initiativ av myndigheten bevilja inkomststöd eller omhänderta ett barn. Med "skyldighet som myndigheten ålägger" avses bland annat förvaltningstvång. Uttrycket "direkt" innebär att en åtgärd från myndighetens sida gäller en viss, bestämd person. Sådan anses inte en åtgärd vara, som 11

allmänt gäller alla kommuninvånare eller dem som vistas i kommunen (t. ex. planläggning). I ett förvaltningsärende där en person på basis av ovanstående undantag har rätt att använda ett annat språk än kommunens språk är myndigheten skyldig att ordna avgiftsfri tolkning på tjänstens vägnar. Myndigheten kan också själv sköta tolkningen. Annan tolkning än den myndigheten tillhandahåller skall skötas av en auktoriserad translator (18 1 mom.). Enligt regeringspropositionen har kommunerna rätt att få ersättning av staten för kostnaderna för tolkning av ett sådant ärende. Utöver tolkningen skall kommunen i ett ärende såsom ovan på begäran ge en avgiftsfri officiell översättning av beslutet (20 3 mom.). Med officiell översättning avses en översättning som gjorts av myndigheten själv eller av en auktoriserad translator (21 ). Översättningen gäller uppgifter som är väsentliga med tanke på beslut och handläggning. Åtminstone beslut och beslutsmotivering måste anses som väsentliga uppgifter. Enligt motiveringen i regeringspropositionen ersätter staten kommunerna för kostnaderna för översättning av ett sådant ärende. 3.6 Tvåspråkiga kommuners och samkommuners språkliga skyldigheter Kundtjänst och språk I en tvåspråkig kommun och samkommun skall service ges på både finska och svenska. Servicen skall finnas tillgänglig på båda språken på lika grunder. Myndigheten skall i sin verksamhet självmant se till att de språkliga rättigheterna tillgodoses i praktiken. Myndigheten skall i kontakter med enskilda personer och juridiska personer använda deras eget språk, om den vet vilket det är eller utan oskäligt besvär kan få reda på det eller använda båda språken (23 ). Kunden avgör på vilket språk han eller hon skall få service. Utgångspunkten bör vara att en person inte själv behöver kräva att få service på sitt eget språk, utan att myndigheten självmant beaktar personens språkliga rättigheter och använder det språk som kunden väljer (det egna språket) (10 1 mom.). Service på lika grunder innebär inte att servicen bör anordnas på samma ställe och överallt i lika stor utsträckning. Service kan ges på olika språk vid olika service- och verksamhetsställen. Servicen kan ges i huvudsak bara på det ena språket på ett verksamhetsställe, om endast en språkgrupp anlitar servicen. Hörande av parter, brev, meddelanden och kallelser Behandling av förvaltningsärenden fastställs på basis av handläggningsspråket. Handläggningsspråket avgör ändå inte på vilket språk en part har rätt att bli hörd eller språket i de olika övriga handlingarna som skall skickas 12

till denne (10 1 mom. och 19 3 mom.). I en tvåspråkig kommun skall en part höras på sitt eget språk (10 1 mom.). Vidare skall de brev, meddelanden och kallelser, som skickas till en part eller till den som enligt lag skall underrättas om ett ärende som är eller skall bli anhängigt, ges på mottagarens språk om myndigheten vet vilket det är eller utan oskäligt besvär kan ta reda på det (19 3 mom.). Eftersom handläggningsspråket och språket i de handlingar som skickas till en enskild part kan vara olika, kan handlingarna i anknytning till beredningen och behandlingen av ärendet också vara tvåspråkiga. Enligt språklagen behöver nödvändigtvis inte andra handlingar översättas än de som är skrivna på handläggningsspråket. Handlingar som hör till beredningen och behandlingen av ett ärende kan enligt myndighetens avgörande skrivas delvis på finska och delvis på svenska (19 2 mom.). Lagen innehåller inga särskilda bestämmelser om skyldighet att ordna tolkning, eftersom servicen i en tvåspråkig kommun bör anordnas så att tolkning inte behövs. Språket vid sammanträden, i protokoll och beslut samt instruktioner Medlemmar i en tvåspråkig kommuns organ har rätt att vid sammankomster använda finska eller svenska. Medlemmarna kan också ge skriftliga yttranden eller ställningstaganden, till exempel avvikande mening, på sitt eget språk även om det avviker från protokollsspråket (se nedan protokollsspråk) (28 ). Om något av ovanstående skrivs in i protokollet skall det översättas till protokollsspråket. I språklagen regleras inte rätten att använda finska eller svenska för andra än medlemmarna i organen. En part som blir hörd i ett ärende har emellertid alltid rätt att använda det språk som han eller hon väljer (10 1 mom.). Enligt språklagen skall fullmäktiges möteskallelser och protokoll skrivas på båda språken i tvåspråkiga kommuner. Enligt justitieministeriets tolkning innebär detta att fullmäktiges möteskallelser och protokoll ska skrivas på båda språken, men inte nödvändigtvis så att båda versionerna är officiella. Minimikravet enligt språklagen är alltså en officiell version av fullmäktiges möteskallelse och ett officiellt protokoll och av dessa görs översättningar som inte behöver vara officiella. Men språklagen förutsätter att möteskallelsen översätts i god tid så att fullmäktigeledamöterna och invånarna före fullmäktigemötet kan få information på båda språken om vilka ärenden fullmäktige behandlar. Skyldigheten att översätta möteskallsen betyder inte att kommunen också måste översätta föredragningslistan. Protokollet skall översättas så att kommuninvånarna har tillräckligt med tid att sätta sig in i besluten innan besvärstiden går ut. Detta betyder att översättningarna helst bör finnas tillgängliga några dagar efter att det officiella protokollet blivit klart. Möteskallser och protokoll skall översättas som sådana och får inte förkortas eller översättas delvis. Översättningsskyldigheten gäller också bilagor till protokollen. 13

Kommunen fattar beslut om språket i andra organs möteskallelser och protokoll (29 1 mom.). I partsfrågor skall beslutet dock ges på handläggningsspråket. Detta betyder att kommunen skall ge beslutet också på handläggningsspråket, även om protokollsspråket är ett annat. Av språklagen eller av motiveringen framgår inte tydligt hur beslutet i ett partsärende skall skrivas om protokollet har skrivits på ett annat språk än handläggningsspråket. Inom kommunalförvaltningen är beslutet en del av protokollet och protokollets beslutsdel är kortfattad. Om kommunen använder en kombinerad föredragningslista protokoll som kompletteras framgår ofta det viktiga i ärendet av de tidigare handläggningsskedena, inte endast av det senaste skedet. I så fall är det svårt att urskilja vad som är betydelsefullt i beslutet med tanke på parten. Det finns flera alternativ för hur ett beslut som gäller en part skall skrivas när handläggningsspråket avviker från protokollsspråket. Alternativen är följande: protokollet skrivs på både finska och svenska varje ärende skrivs in i protokollet på handläggningsspråket, dvs. i samma protokoll kan finnas ärenden på både finska och svenska (varje ärende emellertid på bara ett språk) ett särskilt beslut skrivs på ett annat språk än protokollsspråket, dvs. själva beslutsdelen och motiveringen samt de viktigaste faktorerna i ärendet skrivs på handläggningsspråket (t. ex. fakta som utretts). Språklagen ger möjlighet att skriva protokollet på båda språken. Alla beslut som skrivs på handläggningsspråket är kommunens officiella beslut. Alltså skall de undertecknas och granskas, såsom protokollet i övrigt. Enligt 50 kommunallagen skall det finnas bestämmelser om uppgörande av protokoll i förvaltningsstadgan. I kommunens förvaltningsstadga skall därför bestämmas om språket i möteskallelserna och protokollen. I tvåspråkiga kommuner skall kommunens instruktioner och andra motsvarande regelverk, t.ex. byggnadsordningen och miljöskyddsbestämmelserna finnas på båda språken (29 2 mom.). Språket i protokollsutdrag I partsfrågor skall protokollsutdragen ges på handläggningsspråket (19 1 mom.). Om någon annan än en part begär att få ett protokollsutdrag skall det ges på protokollsspråket. Protokollsutdraget skall ges på det språk som det begärts på, om protokollet har skrivits på båda språken. Om ett beslut som skrivits på handläggningsspråket inte är partens eget språk har parten, dvs. den vars rätt, fördel eller skyldighet det är fråga om, rätt att på begäran få en avgiftsfri officiell översättning av beslutet (20 1 mom.). En officiell översättning är en översättning som antingen gjorts av myndigheten själv eller av en auktoriserad translator. I tvåspråkiga kommuner ansvarar myndigheten själv för kostnaderna för översättning av 14

beslut. För parten är översättningen avgiftsfri. Ingen annan än en part har rätt att få en översättning av beslutet. Skyldigheten att översätta beslutet gäller endast väsentliga delar av beslutet, dvs. åtminstone beslutet och motiveringen, inte hela punkten i protokollet. Utöver beslut kan skyldigheten att översätta omfatta också andra handlingar, till exempel beredningsdokument, om de innehåller väsentliga uppgifter med tanke på behandlingen av ärendet. Om det finns ett fel i översättningen av protokollsutdraget skall myndigheten rätta det, såvida det inte är uppenbart onödigt. De som berörs av ärendet har rätt att avgiftsfritt få ett rättat protokollsutdrag (21 3 mom.). Allmänna kungörelser, meddelanden och allmän information I en tvåspråkig kommun skall meddelanden, kungörelser, anslag och annan information till allmänheten alltid ges på båda språken (32 2 mom.). Informationsskyldigheten gäller inte enbart officiell information, utan också material för allmänheten som publiceras, till exempel på internet. Kravet på tvåspråkighet innebär inte att de finsk- och svenskspråkiga versionerna skall vara helt lika till form och omfattning. Omfattningen och formen bör avgöras på basis av sakinnehållet. Informationsgivningen kan ske på olika sätt, till exempel i olika broschyrer eller i förkortad form. Allt material som publiceras, bland annat på internet, behöver inte skrivas på båda språken. Information som är väsentlig för individen skall ändå alltid finnas tillgänglig på båda språken. Ett minimikrav måste anses vara att grundläggande uppgifter, kontaktuppgifter och information som behövs för att anhängiggöra ett ärende eller annan motsvarande information om myndigheterna skall vara tillgängliga på båda språken. Vidare skall information ges om var man kan få närmare upplysningar på det egna språket. I informationen skall man sträva efter att ge informationen samtidigt på båda språken. 3.7 Kommunal samverkan, avtal om köptjänster och enskilda som sköter offentliga uppdrag med stöd av lagen När en offentlig förvaltningsuppgift genom lag eller med stöd av lag hör till en enskild, gäller för denne i uppdraget vad som bestäms i språklagen (25 ). I språklagen bestäms också att kommunen är skyldig att beakta de språkliga rättigheterna när kommunerna ingår avtal om skötsel av myndighetsuppgifter i kommunal samverkan (25 ). Kommunen måste försäkra sig om att sådan språklig service som lagen förutsätter ges vid skötseln av uppdraget. Att de språkliga rättigheterna tillgodoses är något som också bör beaktas i köpta tjänster. När tjänster köps av utomstående bör man beakta kvaliteten på verksamheten och försäkra sig om hur de språkliga rättighe- 15

terna tryggas vid köp av tjänster (25 ). I tvåspråkiga kommuner skall service på båda språken garanteras i tjänster som är viktiga för kunden. 3.8 Skriftväxling mellan myndigheterna När en statlig myndighet skickar skrivelser till en kommun skall den i huvudsak använda kommunens språk eller majoritetsspråket i kommunen. Enda undantaget gäller situationer där en expedition eller någon annan handling utfärdas till en part. I detta fall skall staten och kommunen använda partens språk. Men om kommunen är enspråkig ger den också i detta fall sitt yttrande på det egna språket (27 ). Sålunda får en enspråkigt svensk kommun ge sitt yttrande på svenska, i till exempel ett tillståndsärende där den som ansöker om tillståndet är finskspråkig. 16

4 DEN KOMMUNALA PERSONALENS SPRÅKKUNSKAPER Bjarne Andersson Henrika Nybondas-Kangas 4.1 Vad krävs? Den nya språklagen kräver att myndigheterna självmant ska se till att individernas språkliga rättigheter tillgodoses utan att de själva behöver åberopa dem särskilt. Av detta följer också vissa krav på den kommunala personalen som producerar de kommunala tjänsterna. I det nya språklagspaketet ingår också en ny lag om de offentligt anställdas språkkunskaper (Lag om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda 424/2003). Den nya lagen gäller både statligt och kommunalt anställda, tidigare gällde lagen endast statstjänstemän. Kraven på den kommunala personalens språkkunskaper varierar något enligt arbete och ställning i organisationen. Närmare bestämmelser om de språkliga rättigheterna för t.ex. klienter inom socialvården och för patienter ingår i lagstiftningen för socialvården och sjuk- och hälsovården. I speciallagstiftningen finns också närmare bestämmelser om bl.a. undervisningsspråket, konsumentskyddet och vägtrafiken. Myndigheter i en tvåspråkig kommun är skyldiga att i sin verksamhet använda både finska och svenska, men tvåspråkig verksamhet innebär dock inte att alla anställda behöver behärska båda språken, utan myndigheterna kan i praktiken ordna sin verksamhet på det sätt de anser lämpa sig bäst för deras uppgifter. Om det t.ex. finns flera serviceställen kan servicen ges på olika språk på olika ställen. Frågan kan också lösas smidigt t.ex. genom arbetsskiften eller arbetsfördelning som organiseras så att anställda som behärskar båda språken alltid finns tillgängliga. Språklagen förutsätter inte att språkkraven för personalen utvidgas till att gälla flera arbetsuppgifter än för närvarande. Däremot skall språkkunskaperna ses över hos den personal som är viktig för kundservicen, t.ex. de som utför informations- eller räddningsuppgifter. 4.2 Personalens språkliga behörighetsvillkor Syftet med lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda är att säkerställa att de språkliga rättigheter som anges i grundlagen och som preciserats i språklagen förverkligas också i praktiken. Lagen tillämpas också på kommunala myndigheter och affärsverk och omfattar alla 17

offentligt anställda, alltså såväl kommunala tjänsteinnehavare som arbetstagare. Enligt lagen kan myndigheterna ställa upp behörighetsvillkor gällande personalens språkkunskaper och se till att personalens språkkunskaper upprätthålls, bl.a. genom utbildning. När myndigheterna anställer ny personal skall de försäkra sig om att den som anställs faktiskt har de språkkunskaper arbetsuppgifterna kräver. Myndighetens ledning ansvarar för att verksamheten inom myndigheten uppfyller de språkliga kvalitetskrav som angetts i lagstiftningen. Till sitt förfogande har arbetsgivaren då allmänna personalpolitiska åtgärder. Behörighetsvillkoren för de kommunalt anställda fastställs av kommunfullmäktige i den ordning som är stadgad i kommunallagen (365/1995). Gällande behörighetsvillkoren för språk kan vid behov göras endera ett beslut av kommunfullmäktigen eller tas behövliga regler exempelvis i förvaltningsstadgan. Självständiga offentligrättsliga verk beslutar vanligtvis själv om personalens språkliga behörighetsvillkor. 4.3 Tillräcklig språkkunskap Grunden för en språkligt kvalitativ verksamhet läggs genom att myndigheten fäster vikt vid språkkunskaperna hos dem som anställs och att språkutbildning vid behov ordnas och understöds. Enligt regeringens proposition förutsätter genomförandet av språklagstiftningen att de anställdas språkkunskap är tillräcklig. Det är därför skäl att språkkunskapen, i synnerhet kunskaperna i svenska, kartläggs och vid behov kompletteras med utbildning. Uppdatering av personalens språkkunskaper till en tillräcklig nivå är ett mångårigt projekt. Enligt lagförslagen eftersträvas flexibilitet så, att språkkunskapskraven inte höjs över hela linjen. Tvärtom kan de formella kraven lättas upp i situationer där språkkunskaper i praktiken inte behövs. Däremot är det nödvändigt att försäkra sig om att t.ex. informatörers, telefonisters, räddningspersonalens och andra kundbetjänande personers faktiska språkkunskap är på den nivå som krävs. Genom att personalens språkkunskap byggs upp och uppgraderas är det också möjligt att spara in tolknings- och översättningskostnader. Syftet med lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda är att åstadkomma en smidig reglering av behörighetsvillkoren gällande språk. Myndigheterna skall ha språkkunnig personal i just de uppgifter där språkkunskaper de facto behövs. Det gäller t.ex. att noggrannare än förut fundera över och besluta hur språkutbildningen skall integreras i annan utbildning och i det dagliga arbetet. Enligt 6 i språklagen är myndigheterna antingen enspråkiga eller tvåspråkiga. Hos tvåspråkiga myndigheter är det dock möjligt att av särskilda skäl inrätta enspråkiga enheter eller avdelningar för att tillgodose språkminoritetens behov. Service kan också ges på minoritetsspråket vid ett särskilt serviceställe, förutsatt att nivån på 18

servicen inte sjunker på grund av arrangemanget. Myndigheterna skall således planera sin verksamhet så att personalens språkkunskaper kan utnyttjas så effektivt som möjligt. 4.4 Språkkunskaper i samband med anställning Myndigheterna har en allmän skyldighet att förvissa sig om att de som anställs har tillräckliga språkkunskaper för de kommande arbetsuppgifterna. Kontrollen av språkkunskapsnivån kan ske på det sett som kommunen anser vara ändamålsenligt. I praktiken betyder detta oftast att arbetssökanden uppvisar betyg på gjorda språkprov. Kommunen kan även bestämma om att annan slags utredning godkänns eller själv vid arbetsintervjun förvissa sig om personens språkkunskap. Enlig lagen kan utredning om den språkkunskap som förutsätts inlämnas även efter att ansökningstiden gått ut med exempelvis en komplettering av de givna språkintygen. Detta får ändå inte fördröja ärendets handläggning. Förfarandet utgör ett undantag till det normala, dvs. att behörigheten för tjänsten skall vara uppnådd senast då ansökningstiden går ut. 4.5 Utannonsering av krav på språkkunskaper Lagen reglerar myndighetens skyldighet att i platsannonsen nämna vilka slags språkkunskaper som fordras av den som utnämns eller anställs. Om behörighetsvillkor som gäller språkkunskaper har angivits för en tjänst eller uppgift, skall dessa alltid nämnas i annonsen. Av annonsen skall också framgå vilka kunskaper i olika språk arbetsuppgifterna de facto förutsätter, då den språkkunskap som anges i behörighetsvillkoren inte är tillräcklig eller om behörighetsvillkor som gäller språkkunskaper inte har fastställts. Utöver dessa minimikrav beträffande språkkunskaper skall i annonsen också nämnas eventuella andra språkkunskaper som räknas som en fördel vid anställningen. Språkkunskaper som räknas som fördel kan gälla andra språk eller språkkunskaper som överskrider minimikraven. Syftet med bestämmelsen är att betona vikten av att myndigheten då den planerar att anställa personal klargör vilka språkkunskaper som förutsätts av dem som anställs. Myndigheten kan inte fastställa formella behörighetsvillkor som gäller språkkunskaper med tanke på enskilda anställningssituationer. Myndigheten skall dock bedöma vilka slags språkkunskaper som förutsätts. 4.6 Attityder och kommunal arbetsplatskultur De kommunala myndigheterna skall med anledning av de föreslagna lagarna bedöma på vilket sätt personalens språkkunskaper kan utnyttjas så effektivt som möjligt och hur språkkunskaperna förbättras och bevaras. På verksamhetsställen med kundbetjäning bör man på ett bättre sätt än för 19

närvarande se till att kunderna får betjäning på de stadgade språken utan de behöver be om det eller särskilt motivera det. Vid kundbetjäningen skall det klart framgå på vilka språk betjäning ges. Om betjäning ges på olika språk vid olika luckor skall detta anges tydligt. En viktig fråga med tanke på en förbättring av servicen på två språk och en höjning av språkkunskaperna är vilka attityder och vilken arbetsplatskultur som råder i kommunen. 20

5 UTBILDNING OCH KULTUR Lieselotte Eskelinen Riitta Myllymäki 5.1 Grundlagsenlig rätt till bildning Grundlagen garanterar var och en kulturella rättigheter och rätt till eget språk och egen kultur. (16 och 17 ) Alla har rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning. Det allmänna skall garantera var och en lika möjligheter att enligt sin egen förmåga och sina särskilda behov få även annan utbildning än grundläggande utbildning och att utveckla sig själv. När de kulturella rättigheterna tillgodoses handlar det också om språkliga rättigheter. De särskilda behov som lagen talar om kan gälla just språkliga aspekter. De språkliga rättigheterna har också beaktats i utbildningslagstiftningen. Samhället skall tillgodose den finsk- och svenskspråkiga befolkningens kulturella och samhälleliga behov enligt likvärdiga grunder. Skyldigheten förutsätter formellt likvärdig behandling, men också garantier för reell jämlikhet mellan den finsk- och den svenskspråkiga befolkningen. Bestämmelsen har betydelse till exempel för den samhälleliga servicen och anordnandet av utbildning och andra tjänster inom bildningssektorn. Alla invånare skall få kvalitativt och kvantitativt likvärdig service oberoende av modersmål. Finsk- och svenskspråkiga invånare skall alltså få tillgång till service på samma grunder. Samhället måste också trygga tillgången på utbildning på båda nationalspråken och denna skyldighet gäller både grundläggande utbildning och annan utbildning. 5.2 Bildningsväsendets administration i tvåspråkiga kommuner Kommunallagen ålägger kommunerna skyldighet att ordna förvaltningen inom bildningsväsendet i en tvåspråkig kommun separat för finsk- respektive svenskspråkig utbildning (16 2 mom.). I undervisningsförvaltningen tillsätts alltså separata organ för vardera språkgruppen eller ett gemensamt organ med särskilda sektioner för vardera språkgruppen. Medlemmarna i organen eller sektionerna skall väljas bland personer som tillhör respektive språkgrupp. Språkgruppstillhörigheten bestäms enligt det språk en person uppgett som modersmål i befolkningsdatasystemet. 21

5.3 Förskoleundervisning, grundutbildning, specialundervisning samt morgon- och eftermiddagsverksamhet Undervisning Kommunen är skyldig att för läropliktiga barn som bor på kommunens område ordna grundläggande utbildning och förskoleundervisning året innan läroplikten uppkommer. En kommun som har såväl finsk- som svenskspråkiga invånare är skyldig att ordna förskoleundervisning och grundläggande utbildning (också specialundervisning) separat för vardera språkgruppen. För förskoleundervisningen gäller bestämmelserna om undervisningsspråk all förskoleundervisning, oberoende av om den sker i skolan, dagvården eller på någon annan plats som utbildningsanordnaren valt. (4 lagen om grundläggande utbildning) En kommun som beslutar anordna morgon- och eftermiddagsverksamhet är skyldig att beakta de olika språkgruppernas behov. (48 b förslaget till ändring av lagen om grundläggande utbildning) Kommunen är skyldig att anordna förskoleundervisning och grundläggande utbildning på elevens eget språk (finska eller svenska) också om det finns bara en elev i förskole- eller läropliktsålder som hör till en av språkgrupperna. Om kommunen inte har en skola/förskola där undervisning ges på det aktuella språket kan kommunen köpa undervisningstjänster av en annan kommun eller en privat anordnare som fått tillstånd att anordna grundläggande utbildning. Kommunen anvisar varje barn en plats i en förskola eller närskola som fungerar på barnets eget språk. Eleven anvisas en närskola som med hänsyn till bostaden, skolorna och kommunikationerna ger så trygga och korta resor som möjligt. Om det med tanke på undervisningen är befogat kan kommunen byta plats för undervisningen utan att ändra på undervisningsspråket. (6 ) Undervisningsspråk Med skolans undervisningsspråk avses det språk som huvudsakligen används i den egentliga undervisningen, i skolans förvaltning och i den övriga verksamheten. Skolans undervisningsspråk är antingen finska eller svenska. Det kan också vara samiska, rommani eller teckenspråk. En del av undervisningen kan dessutom ges på något annat språk som är elevens modersmål. Utbildningsanordnaren skall försäkra sig om att eleven har förutsättningar att studera på det språk som används i undervisningen om det är fråga om ett annat språk än elevens eget språk. (10 ) Om skolan ger undervisning på flera av de fastställda undervisningsspråken, dvs. finska, svenska, samiska, rommani eller teckenspråk, och eleven kan studera på flera språk, får vårdnadshavaren välja undervisningsspråk. Utbildningsanordnaren skall förvissa sig om att eleven kan 22

studera på det språk vårdnadshavaren valt. I en särskild undervisningsgrupp eller skola kan undervisningen huvudsakligen eller uteslutande ges på ett annat språk än finska, svenska, samiska, rommani eller teckenspråk. (10 ) Undervisning i modersmålet Undervisning i modersmålet ges, utgående från elevens undervisningsspråk, i finska, svenska eller samiska. I modersmålsundervisningen kan enligt vårdnadshavarens val också undervisas i rommani, teckenspråk eller ett annat språk som är elevens modersmål. (12 ) Läroplan Utbildningsanordnaren skall godkänna en läroplan. Den godkänns särskilt för finsk-, svensk- och samiskspråkig undervisning och vid behov för undervisning på något annat språk. (15 ) 5.4 Gymnasieutbildning Den som ansöker om att bli antagen som studerande har rätt att söka till vilket gymnasium som helst (19 gymnasielagen). Elever antas separat till den finskspråkiga och till den svenskspråkiga utbildningen. Undervisningsspråk Gymnasiets undervisningsspråk fastställs i det tillstånd att ordna utbildning som beviljas av undervisningsministeriet (4 ). Med skolans undervisningsspråk avses det språk som huvudsakligen används i den egentliga undervisningen, i skolans förvaltning och i den övriga verksamheten. Gymnasiets undervisningsspråk är antingen finska eller svenska. Det kan också vara samiska, rommani eller teckenspråk. En del av undervisningen kan dessutom ges på något annat språk som en studerande har som modersmål. Utbildningsanordnaren skall försäkra sig om att studerandena har förutsättningar att studera på det språk som används i undervisningen om det är fråga om ett annat språk än deras eget språk. (6 ) Om utbildningsanordnaren ger undervisning på fler än ett av de nämnda undervisningsspråken och studeranden kan studera på olika språk, får studeranden välja undervisningsspråk. I en särskild undervisningsgrupp eller läroanstalt kan undervisningen huvudsakligen eller uteslutande ges på ett annat språk än finska, svenska, samiska, rommani eller teckenspråk. (6 ) Undervisning i modersmålet Undervisning i modersmålet ges, utgående från elevens undervisningsspråk, i finska, svenska eller samiska. Studerande kan välja att få moders- 23

målsundervisning i rommani, teckenspråk eller ett annat språk som är deras modersmål. (8 ) Läroplan Utbildningsanordnaren skall godkänna en läroplan. Den godkänns särskilt för finsk-, svensk- och samiskspråkig undervisning och vid behov för undervisning på något annat språk. (11 ) Studentexamen Gymnasieutbildningen avslutas med studentexamen (18 ). Examensspråken är finska och svenska och kan enligt undervisningsministeriets beslut även vara andra språk. Provet i modersmålet ordnas i finska, svenska och samiska. En examinand vars modersmål är något annat än dessa språk kan i stället för provet i modersmålet avlägga ett annat prov i finska eller svenska. I stället för provet i det andra inhemska språket kan examinanden avlägga provet i modersmålet i detta språk. Under vissa förutsättningar kan provet i det andra inhemska språket ersättas med ett annat prov. (11 studentexamensförordningen) Om examinandens modersmål är något annat språk än det på vilket han avlägger examen eller om hans modersmål är ett annat än det i vilket han avlägger provet i modersmålet, kan studentexamensnämnden beakta detta vid bedömningen. (19 ) 5.5 Elevvård Elevvården omfattar elevhandledning, yrkesvägledning, hälsovård, skolmåltider, skolresor och inkvartering. Med utbildning avses all den verksamhet som hör till skolan och undervisningen, också elevvården. Därför skall elevvården ges på elevens språk. Med elevens språk avses i detta fall finska eller svenska och under vissa omständigheter även samiska, rommani eller teckenspråk. (4, 6 och 10 ) Bestämmelserna gäller inte enbart tvåspråkiga kommuner utan även enspråkiga kommuner med elever som skall undervisas på ovan nämnda språk. Bestämmelserna om elevvård på elevens språk gäller också i tillämpliga delar gymnasieutbildningen och yrkesutbildningen. Elevvården gäller i stor utsträckning elevernas liv, hälsa och trygghet. Därför skall informationen om och i anslutning till elevvården ges på elevens språk. Det kan handla om exempelvis var och på vilka tider elevvården ges, om bussrutter och tidtabeller och om ingredienser i skolmåltiden. Texten på sådana skyltar som t.ex. informerar om var elevvårdstjänsterna ges och om var man skall vänta på skolskjuts och vart skjutsen går skall i tvåspråkiga kommuner finnas både på finska och svenska. Också i enspråkiga kommuner bör man se till att alla elever får nödvändig information i elevvårdsfrågor på sitt eget språk. 24

Då kommunen köper elevvårdstjänster av privata producenter bör man försäkra sig om att de personer som ger service kan kommunicera med eleverna på deras eget språk. Skolskjutsarnas chaufförer bör kunna ge information och anvisningar samt svar på frågor på elevens språk. Detsamma gäller t.ex. den personal som serverar skolmåltiden. Kravet på språkkunskap bör beaktas redan i offertbegäran och det bör också skrivas in i det slutliga avtalet med serviceproducenten. 5.6 Yrkesutbildning Anordnande av utbildning Läroanstalternas undervisningsspråk fastställs i det tillstånd att ordna utbildning som beviljas av undervisningsministeriet. (9 lagen om yrkesutbildning) Undervisningsspråk Undervisningsspråket är det språk som huvudsakligen används i undervisningen. Utöver den egentliga undervisningen skall också andra tjänster som hör till undervisningen och läroanstaltens verksamhet ges på undervisningsspråket. I yrkesutbildningen är undervisningsspråket antingen finska eller svenska. I en tvåspråkig läroanstalt är undervisningsspråken finska och svenska. Undervisningsspråket kan också vara samiska, rommani eller teckenspråk. Dessutom kan en del av undervisningen ges på något annat språk än studerandenas egna ovan nämnda språk, om detta inte äventyrar deras möjligheter att följa undervisningen. I särskilda läroanstalter eller undervisningsgrupper kan undervisningen också ges på ett annat språk än de som anges i lagen (finska, svenska, samiska, rommani eller teckenspråk). (11 ) Läroplan Utbildningsanordnaren skall godkänna en läroplan för utbildningen. Läroplanen godkänns särskilt för finsk-, svensk- och samiskspråkig undervisning och vid behov för undervisning på något annat språk. (14 ) Rektor Vid tvåspråkiga läroanstalter skall det finnas en rektor för vardera språkgruppen eller en rektor som fullständigt behärskar läroanstaltens bägge undervisningsspråk. (40 ) 5.7 Yrkesinriktad vuxenutbildning För den yrkesinriktade vuxenutbildningen gäller i tillämpliga delar samma regler som för yrkesläroanstalterna. (Lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning) 25

5.8 Yrkeshögskolor I ett tillstånd för yrkeshögskola fastställs utbildningsuppgiften och i utbildningsuppgiften definieras yrkeshögskolans undervisningsspråk. (7 yrkeshögskolelagen) En yrkeshögskolas undervisningsspråk är antingen finska eller svenska. I en tvåspråkig yrkeshögskola är undervisningsspråken finska och svenska. I undervisningen och vid förhör och prov får vid behov också andra språk än yrkeshögskolans undervisningsspråk användas, enligt vad yrkeshögskolan bestämmer. (15 ) Yrkeshögskolelagen innehåller inga bestämmelser om hur förvaltningen i tvåspråkiga yrkeshögskolor skall organiseras. Nödvändiga bestämmelser ges i yrkeshögskolans stadgar. 5.9 Grundläggande konstundervisning Undervisningsspråket bestäms i tillståndet att ordna utbildning. (3 lagen om grundläggande konstundervisning) 5.10 Fritt bildningsarbete Undervisningsspråket bestäms i tillståndet att driva läroanstalt för fritt bildningsarbete. (4 lagen om fritt bildningsarbete) 5.11 Krav på språkkunskaper hos utbildningspersonal Rektorer En rektor som ansvarar för grundläggande utbildning, gymnasieutbildning eller yrkesutbildning skall ha utmärkt förmåga att använda läroanstaltens undervisningsspråk i tal och skrift. (Förordning om ändring av 3 förordningen om behörighetsvillkoren för personal inom undervisningsväsendet 1133/2003) Utmärkt förmåga att använda finska eller svenska i tal och skrift visas på det sätt som bestäms i förordningen om bedömning av kunskaper i finska och svenska i statsförvaltningen (481/2003) En rektor inom yrkesinriktad vuxenutbildning, fritt bildningsarbete och grundläggande konstundervisning skall behärska läroanstaltens undervisningsspråk, men förutsätts inte behärska språket fullständigt. (3 förordningen om behörighetsvillkoren för personal inom undervisningsväsendet) Utbildningsanordnaren bedömer om undervisningsspråket behärskas i tillräcklig grad. Av en rektor för en yrkeshögskola krävs att han behärskar yrkeshögskolans undervisningsspråk. (21 förordningen om yrkeshögskolor) 26