Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Förord sid 3 (4) Ordlista sid 4 (5 6) E-boken sid 5 8 (7 14) OBS: Sidor med mycket färg: sid 1 3. Fakta om e-boken Titel: Hällristningarnas ålder 1869 Totalt antal pdf-sidor: 8 st. Format: Liggande A4. Storlek: 3 Mb. Utgivare: E-boksbiblioteket.se & Virvelvind Förlag E-boken publicerades: 2014-07-29. Originaltext publicerad: 1869. Författare: Hans Hildebrand (1842 1913) Guideböcker till historiska platser Heliga vägen guidebok till Lysekils berömda hällristningar Det är ett av världens mest hällristningstäta områden med 12 stora ristningar inom bara en kilometer. Alla ristningarna ligger längs en kilometerlång väg som kallas för den heliga vägen. I den här guideboken får du veta allt om Lysekils mest berömda hällristningar och de andra fornminnena i närheten. Sveriges 33 mest sevärda vikingaplatser Under vikingatiden var Sverige en av världens mest spännande områden. Här kan du också uppleva den här dramatiska tiden genom att besöka de vilda vikingarnas gravar, vägar, monument och befästningar. I guideboken 33 MEST SEVÄRDA VIKINGAPLATSERNA I SVERIGE får du tips på de bästa platserna att besöka. Greby gravfält Greby gravfält utanför Grebbestad i Bohuslän beskrivs ofta som det vackraste i Sverige. Den här guideboken handlar om gravfältet, dess många resta stenar och om utgrävningarna här på 1800-talet. Du får kartor, historik och spännande sägner om blodiga slag. Tanums hällristningar I trakten kring Tanum finns Sveriges största koncentration med hällristningar och har dessutom utsetts till världsarv. Det här är en praktisk guidebok till de största ristningarna. Boken innehåller massor av kartor, bilder och praktisk info för dig som vill besöka de berömda hällristningarna i Vitlycke, Litsleby, Fossum och Aspeberget. Hilmas Alaska guidebok om guldgräverskan och trädgården av cement I mer än 80 år har tusentals besökare kommit hit för att se den galna trädgården utanför Strömstad som guldgräverskan Hilma Svedal byggde med 100-tals ton cement. Det här är en praktisk guidebok som är gjord för ditt besök med massor av foton, historik och kartor. Mer info: www.virvelvind-forlag.se
DIGITAL E-BOK FRÅN WWW.E-BOKSBIBLIOTEKET.SE Hällristningarnas Ålder 1869
FÖRORD Under några år i slutet av 1800-talet var hällristningarna den mest omdebatterade frågan. I den här e-boken får du läsa en av de många arkeologer som försökte besvara frågan: Hur gamla är egentligen hällristningarna? Några av bronsålderns hällristningar. Foto: Mikael Jägerbrand Den här texten skrevs 1869 av den då 27-årige arkeologen Hans Olof Hildebrand. Han är en av de mest inflytelserika svenska arkeologerna någonsin och blev senare riksantikvarie. Större delen av den här texten är en typ av debattinlägg som behandlar den stora frågan när det gäller hällristningar under 1860-talet: När gjordes hällristningarna. Texten vi nu återutger handlar till stor del om, och polemiserar med, den viktiga boken Försök till förklaringar öfver hällristningar som kom året innan och som skrevs av C G Brunius. Den här debatten om hällristningarnas ålder avslutades en kort tid senare när Hans Hildebrands far, Bror Emil, med övertygande bevisning slog fast att hällristningarna gjordes under bronsåldern. Trevlig läsning Mikael Jägerbrand Redaktör mikael@e-boksbiblioteket.se Copyright 2013 Mikael Jägerbrand/Virvelvind Förlag, Lysekil Den här e-boken HÄLLRISTNINGARNAS ÅLDER 1869 publicerades digitalt första gången på e-bokbiblioteket.se den 29 juli 2014. Berättelsen är hämtad ur Svensk Litteratur-tidskrift från 1869. Textens originaltitel: Hällristningar. Författare: Hans Hildebrand (1842-1913). 4
LITE ORD & PERSONER Brunius, Carl Georg. [1792 1869] Konstnär, arkitekt och konsthistoriker som växte upp i ett av världens mest hällristningsrikaste områden, Tanum. Mest känd för sin bok Försök till förklaringar öfver hällristningar som kom 1868. Hildebrand, Bror Emil. [1806 1884] Arkeolog, museiman och myntexpert. Hildebrand är mest känd för att vara den som slog fast att hällristningar är från bronsåldern. Holmberg, Axel Emanuel. [1817 1861] Präst och författare som bara blev 44 år. Han var en auktoritet på Bohusläns historia, hans mest kända verk är Bohusläns historia och beskrifning (1845), Nordbon under hednatiden (1854) och Skandinaviens hällristningar (1849). Lagerbring, Sven. [1707 1787] Svensk forskare som ursprungligen hette Sven Bring men ändrade sitt namn till Sven Lager Bring sedan han adlats. Han är mest berömd för verket Svea rikes historia (1769 1783). Münter, Frederik. [1761 1830] Tysk teolog och fornforskare. Är mest känd för sin omfattande forskning om den medeltida Tempelherreorden. Hans riktiga namn var Friedrich Christian Carl Heinrich Münter. Nilsson, Sven. [1787 1883] Svensk ornitolog och arkeolog. Professor i naturhistoria i Lund. Hans mest berömda verk är Skandinaviska Nordens ur-invånare (1843) som är ett av arkeologins viktigaste verk om stenåldern. Sesostres I. Egyptisk farao som regerade från 1971 f Kr tills 5 1926 f Kr. Var en av de mäktigaste faraonerna under den tolfte dynastin. Sjöborg, Nils Henrik. [1767 1838] Svenske historikern Nils Henrik Sjöborg var professor i Lund. Hans mest berömda verk Inledning till kännedom af fäderneslandets antiqviteter kom 1797. Suhm, Peter Frederik. [1728 1798] Dansk jurist och författare. Han skrev flera stora verk om både Danmarks och Norges historia, bland annat Historie af Danmark (1782-1793). Tacitus. [ca 55 117] Romersk politiker och historiker. Hans bok De origine et situ Germanorum (Germania) innehåller en av de första skriftliga beskrivningarna av Sverige. Tuch, Johann Christian Friedrich. [1806 1867] Tysk teolog och forskare om Orienten. 6
ÅLDERN PÅ HÄLL- RISTNINGARNA Av Hans Hildebrand Publicerad 1869 nom en stor del af Sveriges provinser, Skåne, Blekinge, Bohuslän, Dal, Vermland Östergötland, Uppland, Ångermanland och Jemtland, således inom områden, som höra. till vår äldsta bygd och inom sådana, der först senare den bildade eller halfbildade menniskan tillkämpat sig herravälde öfver naturen, finner man å släta klippsluttningar, mindre ofta å lösa block eller hällar, figurteckningar inknackade. Arbetet förråder en icke obetydlig råhet, bilderna antydas ibland allenast med konturteckningar, understundom äro hela figurerna nedsänkta i stenens naturliga yta. Redan tidigt fastades uppmärksamheten vid dessa fornlemningar. Utförligt blefvo de för flere år sedan beskrifna af Axel Emil Holmberg; genom professor Nilssons bronsålder fästes uppmärksamheten å nyo vid dem; genom Brunii arbete hafva de framstått i ett nytt och utan tvifvel riktigare ljus. En högst märklig grupp af dessa gamla teckningar undersöktes förledet år i norra Östergöt- land och kommer att af riksantiqvarien Hildebrand beskrifvas i den del af Antiqvarisk tidskrift för Sverige, som för närvarande ligger under pressen. För att icke gå framställningen af detta epokgörande fynd i förväg, lemnar jag denna grupp ur sigte och läster mig allenast vid de materialier, som af hr Brunius blifvit framlagda. Sällan lyckas det att i första anloppet komma sanningen på spåren. Om hällristningar hafva de lärde alltsedan förra århundradet brytt sina hjernor, och olika meningar hafva uppdukats, som icke haft med hvarandra mycken likhet. Det mest lysande exemplet på denna vexling af meningar lemna oss ristningarne, som förekomma å hällarne af den genom Nilssons arbete vida bekanta grafkistan vid Kivik, Mellby socken, Christianstads län. Lagerbring och efter honom Sjöborg sågo i dessa ristningar ett romerskt segertåg. Suhm fann i dem en skildring af Ragnar lodbroks seger öfver skåningarne vid Hvitaby. F. Munter trodde sig se en för-odinsk offergudstjenst, Nilsson har i den sista tiden sökt åt dessa figurer vindicera en fenicisk härkomst. Det är ej heller allenast i fråga om förklaringen, som meningarne vexla, äfven den förberedande uppfatt 7 8
ningen, som visserligen utöfvar ett väsentligt inflytande på tolkningsförsöken, är olika. Sjöborg finner dessa ristningar ega en afgjordt romersk karakter. Holmberg prisar deras teckning och utarbetning, Brunius finner dem vara temligen råa alster af ett föga bildadt folks sträfvan att åstadkomma något inom den bildande konstens område. Att en sådan sträfvan verkligen finnes äfven hos lägre stående stammar, uppvisar han med exempel hemtade från våra dagars eller förflutna århundraderis s. k. vildar i de andra verldsdelarne. Holmberg trodde sig i hällristningarne se skildringar af vikingatidens tilldragelser och hänförde dem till tidsskiftet 500 900, en datering, som sedan dess gått in t. o. m. i läroböcker, och som gillas t. ex. af professor Nilsson. Han och likaså Holmberg ansågo likväl, att Kiviksgrafvens ristningar tillhörde bronsåldern, och att de således voro att noga skilja från de öfriga hällristningarne. Deri låg en svag punkt, och der fäster Brunius sin hafstång, för att vältra undan hela den Holmbergska theorien. Han finner uti arbetssätt och stil alls ingen skilnad mellan Kiviksgrafvens ristningar och t. ex. Bohuslänsklippornas, och med bifall till de förstnämndas hänförande till bronsåldern flyttar han alla de öfriga till samma tid, eller rättare till en ännu aflägsnare, till stenåldern, ehuru han antydt, att denna konstart äfven något idkades af bronsåldersfolket. Uti detta resultats negativa del d. v. s. uti kritiken af den Holmbergska theorien, synes oss professor Brunius hafva fullkomligt träffat det rätta, och derigenorn har han lemnat ett synnerligen godt bidrag till denna frågas lösning, så mycket vackrare, som det tillkommit icke egentligen i följd af nya upptäckter, utan genom kritisk pröfning af det material, som redan Holmberg hade till sitt förfogande. Holmberg säger, att dessa ristningar måste vara utförda med jern, stenen förslår ej att åstadkomma dem; Brunius åberopar deremot den erfarenhet han varit i tillfälle att inhemta såsom ledare, i mer än ett fjerdedels sekel, af en stor stenhuggareverkstad, och åberopar derjemte den slående skilnaden mellan det arbetssätt, som hällristningarne förråda, och det, hvarigenom runristningarne tillkommit. Han påminner derjemte om den stilolikhet, som förefinnes mellan hällristningarnes och runstenarnes figurer, och framhåller på grund af denna, med full rätt, omöjligheten att anse hällristningarne vara ett verk af våra runstensristande fäder. Man har sagt, att hällristningarne måste tillhöra jernåldern, ty de förråda bekantskap med husdjur, men det är nu bevisadt, att redan under stenåldern voro nötkreatur, hästar, får och svin, kända uti våra bygder. I strid med Holmbergs åsigt, finner Brunius, ej heller på hällristningarne ett enda redskap afbildadt, som måste föras till jernåldern. Han framhåller tvärtom den bestämda olikheten mellan sagornas uppgifter om och de 9 10
äldsta teckningarna af våra fäders farkoster och å andra sidan de skeppsbilder, som äro så allmänna bland hällristningarne. Man må under sådana förhållanden beklaga, att det är hällristningarnes fartyg, som blifvit, liksom bronsålderns svärd m. m., mönster för Malmström, då han illustrerade Fritjofs saga, hvilken dock är lokaliserad till vår hednatids senare skiften. Professor Brunius hänför dessa gamla bildserier till stenåldern. Han visar äfven, att t. ex. Ny-Zeländarne, ett folk, som icke kände metallerna, gjorde stora farkoster och hade svärdlika redskap, att med ett ord intet finnes i hällristningarnes framställning, som strider emot en sådan tidsbestämning. Uti denna våga vi dock icke följa honom, allraminst på grund af det hufvudskäl, han anför.»jag har visat», heter det s. 152,»att hällristningarne tvifvelsutan äro inknackade och inslipade med stenskärfvor. Då deraf följer, att dessa minnestaflor härröra från stenåldern, så måste» o. s. v. Det är dock icke så säkert, ty man kan mer än väl tänka sig, att bronsålderns folk till detta ändamål användt sten; man kan derföre icke säga att stenen var af väsentlig betydelse för förverkligande af bronsålderns kultur. För dessa ristningars hänförande till stenåldern talar den omständigheten, att de en gång äro anträffade på insidan af stenar i en gånggrift d. v. s. i en stenåldersgraf, på täckstenen af en annan båda gångerna i Danmark samt möjligen äfven, att de förekomma så långt åt norr, som i Ångermanland och Jämtland, och att mycket likartade ristningar blifvit funna i Sibirien. Men det sista är dock intet bindande bevis. Berättelsen om den senare gånggriften visar icke, om äfven takhällen varit betäckt af jord; var den det icke, behöfver hällristningen naturligtvis icke vara utförd af grafbyggarne. Äfven mot de andra gånggrifts-ristningarne skulle inkast kunna framställas. Man fann nämligen i hela den stora grafven ingen enda fornsak. Skulle den möjligen icke blifvit använd till sin ursprungliga bestämmelse? Blef den möjligen tillgänglig för en senare tids menniskor, liksom den urgamla Maeshowe å en af Orkenöarna besöktes af runristande nordiska vikingar? I och för sig, det måste dock rnedgifvas, ligger intet orimligt i antagandet att hällristningarne kunnat utföras under stenåldern. Men granskar man de upplysande plancher, som pryda hr Brunii bok, finner man mycket, som, i våra ögon, talar för hänförande af dessa bilder icke till sten-, utan till bronsåldern. Detta antydes t. ex. af spiralerna pl. I fig. 12, af sköldarne, i synnerhet de å pl. IV fig. O, och å pl. XIII afbildade, möjligen af de svärdlika figurerna och temligen säkert af de ofta återkommande skeppsbilderna, som äro mycket lika dem man finner å bronsålderns s. k. rakknifvar. Om vår bronsålders folk tiger historien, vi veta ej ens 11 12
dess namn. Äro hällristningarne deras verk, lemna de oss några ganska intressanta bidrag till detta tidehvarfs historia. Vi finna spåren af ett folk, som jagade skogens djur (se t. ex. elgfiguren pl. I fig. 23), som följdes af hundar (fig. 21), spände oxarne för plogen (fig. 16), och hästarne för de tvåhjulade vagnarne (fig. 20), ett folk, som plöjde hafvet å konstfärdigt utarbetade farkoster, som ofta gick i blodig fejd med svärd och yxa och båge och sköld. Dessa bildteckningar äro ock märkliga för något, som de sakna. På dem lika litet som på någon enda af Nordens bronsålders-fornsaker i offentlig eller enskild samling har man funnit minsta spår af bokstafsskrift. Att vara förvissad härom, är icke utan intresse, då man vill försöka sätta sig in i de förhållanden, som borde uppstå, när våra jernbrukande fäder vandrade in och trädde i beröring med bronsålderns stammar. Det är ett arbete, begyndt för mer än ett halft århundrade sedan, som hr Brunius framlagt för allmänheten. Till sin stomme var hans bok utarbetad för längesedan; hon har dock nu blifvit riktad med ett och annat tillägg. Uti en och annan bisak har den tidigare bearbetningens uppgifter fått qvarstå oförändrade, der nyare upptäckter eller forskningar dock borde hafva vållat förändringar. Så t. ex. nämnas först bland hällristningar utom Skandinavien de två menniskofigurer, som»ristades» i Mindre Asien till firande af Sesostris segrar, ehuru den ena af dessa figurer med spjut i ena handen och båge i den andra samt med halft egyptisk, halft etiopisk driigt, blifvit återfunnen vid Ninfi nära Smyrna och befunnits vara en basrelief. Af de inskrifter, som beledsaga de sinaitiska bilderna, äro en del grekiska, en del åter tillhöra, enligt Tuch, en arabisk dialekt; flere af dem härstamma från vår tideräknings första århundraden. De anses jemte bilderna af kameler m. m. varit inristade af resenärer, som under sin färd genom de Sinaitiska dalarne, sökte skydd i klippornas skugga och fördrefvo tiden med att inrista hvarjehanda saker i de slätare bergytorna, Graffyndet, som omtalas s. 117, torde man vara nödsakad att hänföra till den äldre jernåldern och icke till bronsåldern. I början af denna uppsats sökte jag framhålla nödvändigheten att med sträng vaksamhet arbeta emot de förhastade hugskott, som icke sällan framkastas af den nu mera populär vordna fornforskningens många vänner, och som ofta framhållas med mycken tillförsigt, ehuru de kanske icke äro bättre än de historiska fabler, som de äro ämnade att undanrödja. Jag tager mig friheten att sluta med samma varning, hvilken jag kläder uti de Taciti ord, som hr Brunius satt till motto på sitt vackra arbete veritas visu et mor a, falsa festinatione et incertis valescunt. HANS HILDEBRAND. 13 14