Vår olösta försvarsfråga

Vår olösta försvarsfråga av Gunnar Du Rietz Bryter ett krig ut mellan supermakterna i Europa, så blir det ett obegränsat krig. Svenska Viggenflottiljer, svenska pansarbrigader och svenska ubåtar blir ointressanta som pjäser i det spelet, skriver här Gunnar Du Rietz i sin kommentar till den försvarsdebatt som tog fart med Nils Skölds nyligen utgivna skrift "Värnplikt och folkförsvar". Sveriges totalförsvarskostnader uppgår nu till ungefär 11 miljarder kronor om året, inräknat statens utgifter för krigsmakten, civilförsvaret, ekonomiskt försvar m m, beredskapsaspektens andel i skyddsåtgärder för jordbruket, kommunernas och enskildas utgifter samt de värnpliktigas förlorade arbetsinkomster. Det är kostnader som är tämligen automatiska. I Den årliga försvarsdebatten om mili! tärledningens önskemål, om modera! tern as, mittenpartiernas och socialdei mokraternas ståndpunkter rör sig bara om några hundra miljoner upp och ner. Debatten blir mycket häftigare när det gäller engångsanslag, exmepelvis 4,8 miljarder kronor till NJA, och konjunkturstimulansen, 2,8 eller 4 miljarder kronor. Arsanslagen till försvarets huvudtitel, i nuvarande penningvärde kring 8~ miljarder kronor, ifrågasätts däremot inte på allvar. Men vissa tendenser gör sig gällande. I ledaren "Sverige ett härläger" i Internationella studier" nr 1/1974 skrev Ake Sparring: "Alla de politiska partierna känner idag olust inför de växande försvarsutgifterna. Nya vapensystem blir allt dyrare och det blir allt besvärligare att följa med i den teknologiska kapplöpningen. Att under dessa förhållanden ge försvaret den avsedda avskräckningseffekten till ett pris som den skattetrötta allmänheten vill betala är ingen lätt uppgift." 220

I I I KostDadsexplosionen Den svenska försvarsfrågan har oavbrutet utretts under de senaste etthundratretton åren, sedan 1861. Kostnadsexplosionen för moderna krigsmaskiner - vid varje tidpunkt moderna - har hela tiden gjort sej gällande och i varje fall för småstaten Sverige oföränderligt resulterat i färre och dyrare vapen. Våra flottplaner under de hund ra tretton åren ger utmärkt åskådningsundervisning. 1880 års flottkommitte föreslog 24 pansarbåtar och 80 torpedbåtar. 1892 nöjde man sej med 15 pansarbåtar, 6 torpedkryssare och 50 torpedbåtar. 1899 gick man ner till 10 pansarbåtar. Enligt 1914 års, en månad efter krigsutbrottet antagna försvarsordning skulle flottan bestå av 8 starkt bepansrade och med tungt artilleri beväpnade fartyg, 16 jagare och 8 ubåtar. Det blev aldrig mer än 3 pansarbåtar och när de kom i sjön efter krigsslutet var de redan omoderna för liten flytförmåga på grund av all~ deles för litet tonnage och allför klent däckspansar. Nu finns det i vår marin varken pansarbåtar, kryssare eller jagare och det är synnerligen tveksamt om försvarsanslagen räcker till vidare ubåtsbyggande. Kostnadsexplosionen, inte fiendens flygbomber, pansargranater, torpeder och minor, har gjort sitt verk.. Vad flyget angår avtecknar sig en liknande utveckling. Enligt 1936 års försvarsordning skulle flygvapnet bl a ha tunga bombplan för att bomba en fiendes ilastningshamnar och flygbaser på andra sidan Östersjön. Det gjordes en ansats att skaffa sådana. Men tunga bombplan befanns alldeles för kostsamma. Därför nöjde man sej med "medeltunga" och beställde en flottilj Junker 86 (B3). Snart fann man dock att deras tänkta uppgift var helt orimlig. Deras fart och lastförmåga var för låg, våra möjligheter att ge nödvändig jakteskort allför små. Leveransen avbröts, det blev bara en halv flottilj. Som bekant gladde vi oss för tjugu år sedan åt att det svenska flygvapnet med 800 plan kunde räknas som det efter Sovjetunionen starkaste europeiska. Då hade redan den nu så berömda "Viggen" börjat utvecklas. Dess kostnadsexplosion är nu ännu mera berömd. Styckekostnaden är uppe i åtminstone 29 miljoner kronor, räknar man in också alla vapen och "Jaktviggen", som i själva verket är ett helt nytt plan, samt stridsledningsorganisationen torde kostnaden vara dubbelt så hög. Resultatet av kostnadsexplosionen är till vidare att antalet plan skurits ner från 831 till högst 335. Fortsättning följer, men vilken? Flygplan 80? Härtill kommer både vad angår flotta och flyg att deras krigsmaskiner i krig är ren förbrukningsmateriel. avengångskaraktär. Råkar vi i krig med en stormakt kan förlusterna av flygplan båtar inte ersättas inom landet. I större krigsspel ingår därför alltid att medhjälp av dator bedöma huru många dagar det svenska flygvapnet kan delta i striden. Det gör naturligtvis också fienden och Viggenflottiljer kan kanske ändå genom sin blotta existens, utan strid, avvärja anfall mot Sverige, rädda vår fred. På armesidan har krigsmaskinerna drabbats av samma kostnadsexpl0- sion. Operativa pansarenheter med er- 221

forderligt flygstöd, luftvärn, motoriserade artillerienheter m m drar våldsamma anskaffnings- och underhållskostnader och kräver under krig en leveranskraftig krigsindustri, rörliga och fasta reparationsverkstäder samt skyddad tillförsel av drivmedel, ammunition och övrigt underhåll. Också för armens operativa pansarenheter är det en öppen fråga huru många dagar de kan hållas stridande. Inför 1972 års försvarsbeslut förklarade öb att Viggensystemet icke kunde rymmas inom den anslagsram, som riksdagen sedan beslöt. En konsekvens av beslutet. att anskaffa ett visserligen starkt nedskuret antal Viggen har enligt den militära sakkunskapen blivit att antalet operativa moderna pansarenheter kommer att nedgå till ungefär hälften av nuvarande... Även stormakterna, ja t o m supermakterna plågas svårt av kostnadsexplosionen. USA planerar nu ett nytt. tungt bombplan som efterföljare till BS2-orna. Detta nya plan, Bl, beräknas kosta 1 ~ miljard kronor stycket. Likaså planerar USA en ny atomdriven med väterobotar beväpnad ubåt, Trident, som väntas kosta åtminstone 7 miljarder kronor per båt, nästan lika mycket som årsanslgaget till den svenska krigsmakten. "Kan vi inte hålla landet utanför kriget så håll kriget utanför landet! Inför den väldiga kostnadsexplosionen finner vi att en rad av våra flygoch armeofficerare - och en och annan flottist, fast flottan nästan försvunnit från havsytan - yrkar på att vi ska skaffa ett antal så starka och snabba stridsenheter att vi hårt kan angripa invasionsstyrkor på andra sidan av vår gräns, på deras marschvägar, i deras ilastningshamnar och flygbaser och på deras väg i luften och på havsytan. Därmed är vi till- 222

baka vid de förhoppningar som knöts till det svenska flygvapnets B3-or efter 1936 års försvarsbeslut. överstelöjtnant Ted Boheman utvecklade i Folket den 11 mars denna försvarsfilosofi: "Det måste vara mycket effektivare att t ex sänka en angripares transportfartyg och skjuta ned hans transportflygplan fullastade med soldater och utrustning än att angripa dessa stridskrafter först när de landsatts i vårt land. En landsatt arme kräver vidare stora mängder av underhåll och för att våra stridskrafter skall ha någon chans att stå emot denna krävs stridskrafter som har förmåga att förhindra eller försvåra detta underhåll." Överstefältherren Adolf Hitler begick tydligen, enligt Boheman, den 6 juni 1944 ett oursäktligt misstag, då, han inte sänkte Overlords fullastade, transportenheter i luften och på vattnet och veckorna därefter inte heller deras underhållslaster. Varför var Hitlers attackflyg som bortsopat från himlen? Varför fanns inga tyska ubåtar i engelska kanalen? Försvarsdebatten hämmas och förvirras ofta av hemligstämpeln, att storheter i försvarsekvationen anses böra hållas hemliga. 1930 års försvarskommission, som avlämnade sitt betänkande 1935, var emellertid inte så väldigt angelägen om hemligstämplandet. Vår gamla arvfiende Ryssland låg sedan första världskriget tillbakaträngd från östersjön, Bottenhavet och Bottenviken bakom de baltiska randstarterna och Finland. Tyskland började bli starkt och höll östersjön, södra strand. Vi fick alltså veta att vid ryska anfall genom Finland över Torne älv kunde med hänsyn till det mycket svaga och glesa väg- och järnvägsnätet endast begränsade stridskrafter föras fram och underhållas. Vi fick också besked om att sen Finland ockuperats kunde vi inte räkna på att den svenska flottan skulle kunna spela någon roll norr om Alands hav, som lätt kunde spärras av fienden. Flottans uppgifter i kustförsvaret inskränkte sig därför till havsområdet fr o m Stockholms t o m Blekinge skärgård. Vi kunde inte räkna med flottan vid försvaret av Gotland. Öresund utgjorde inget flottoperationsområde. En invasion från Själland mot Skåne innebar endast en flodövergångsoperation. Endast begränsade flottenheter kunde avses för Kattegatt. Vi kunde inte räkna med möjligheten av att under krig sända flottstyrkor från Östersjön till Göteborg eller tvärtom. I huvudsak står sig denna militärgeografiska bedömning fortfarande. På den svenska sidan av Torne älv har dock vägnätet kraftigt förstärkts och dessutom utbyggts i skogsbrukets tjänst. Utan hänsyn till försvaret planeras nu en mellanriksväg från Kiruna till Narvik. Operativa förband har också blivit mera terränggående. 1930 års försvarskommission ans~g att för försvar av Sverige norr om Dalälven krävdes 6 armefördelningar och i landet söder därom helst ytterligare 4. Man nöjde sig emellertid med att föreslå det då politiskt möjliga "sex armefördelningar och en lätt brigad". Det godtog generalstabschefen. Bakom detta godtagande stod emellertid övertygelsen om att kriget mot Ryssland kommer att föras inte vid svenska gränser och kuster utan tillsammans med finnarna på Karel- 223

ska näset och Finska viken. Där skulle fyra svenska fördelningar sättas in, där skulle den från åren 1914-1927 ärvda svenska flottan göra någon nytta och där skulle ett förstärkt svenskt flygvapen uträtta underverk. Nu är vi emellertid militärgeografiskt ungefär tillbaka till åren 1861-1914. Militärpolitiskt är Östersjöutfarterna i Natos hand liksom Norges an4el av Nordkalotten. Östersjöns södra och östra kuster, hamnar och flygbaser tillhör Warszawapakten. Den svenska flottan har inga uppgifter i Bottenhavet och Bottenviken och i försvaret av Gotland. Krigsfall Ett ryskt framträngande genom Öresund och Bälten, genom Kattegatt och ut på Nordsjön och över Nordkalotten till Norska havet kan genomföras endast efter segerrikt krig mot Nato eller efter Natos frivilliga tillbakadragande. Ryssarna kan ingenting vinna genom en isolerad ockupation av Skåne, Halland, Bohuslän och Norrbotten. Ockupation av Skåne och de danska öarna blir meningsfull endast genom ockupation också av åtminstone Nordjylland och Sydnorge. Det är den svenska militärledningen fullständigt på det klara med. Generalmajor Bauer pekade i en artikel i DN den 8 mars just på Sydnorge som ryskt anfallsmål. Krigsfall nr l i våra strategiska studier är anfall från sydvästra Finland mot Gävlebukten, genom Mellansverige, över Oslo till Sydnorge. Våra flygare och flottister vill möta det anfallet redan vid Abolands kust och Mäntyluoto. En rysk invasion mot Gävlebukten med slutmålet Sydnorge blir dock efter våra förhållanden en Normandieoperation. Den måste inledas med att angriparen tillkämpar sig fullt luftherravälde över denna del av Bottenhavet, över invasionskusten och bakomvarande svenskt land, som skedde före Overlord under april och maj 1944. Inför ett sådant anfallshot måste den svenska krigsmaktens uppgifter begränsas. Dess uppgift kan inte vara att orka med vad Nato inte förmår i Danmark och Norge. Sverige är som bekant ett mycket avlångt land, från Ystad till Kilpisjärvi fågelvägen 156 mil. Att snabbt och under fiendens lufthot förflytta operativa armeenheter från N ordkalotten alternativt till Gävle och Skåne blir inte möjligt. Det känner vi till från tiden 13 mars-9 april 1940. Lantvärn och sega gubbar Kostnadsexplosionens följder liksom här berörda militärgeografiska och militärpolitiska sannrön samt mycket betydelsefulla folkpsykologiska faktorer - se Ake Sparrings förut omnämnda ledare - ställer vår ansvariga militärledning inför helt nya problem. Lösningar nånstans nära linjen segra eller dö, hurra och skjut! blir uppenbar verklighetsflykt. Generallöjtnant Nils Sköld har ända sen sin tid som generalstabskapten ihärdigt brottats med problemen kring småstadskrigsmaktens uppgifter och möjligheter i en miljö som behärskas av topprustade och med kärnvapen väl försörjda stormakter. Han har bakom sig ett omfattande militärt 224

I skriftställeri. Förra året kom han ut med Försvarspolitik för 70- och 80-talen, nu med Värnplikt och Folkförsvar. Ifråga om tänkbara säkerhetspolitiska hot mot Sverige har han föga att anföra. Vi får som sedan ett kvartssekel tillbaka höra att "uppdelningen av Europa i två block torde bestå", att "några större truppreduktioner hos stormakterna är inte heller att vänta" och att "stormakterna satsar stora ekonomiska och personella resurser på den långsiktiga utvecklingen av sina väpnade styrkor. USA anslog 1972 7 880 miljoner dollar till forskning och utveckling inom försvarets område. Sovjet uppger inte motsvarande siffror men dess satsning torde vara av samma storleksordning. Enligt amerikanska uppgifter skall Sovjets insatser på detta område till och med vara 3 000 miljoner dollar större än USA:s". Det betyder att Sköld tror att de två supermakterna utvecklar nya vapen för en årskostnad som är nio gånger större än de samtidiga anslagen för hela den svenska krigsmakten med civilförsvar. Det ger anledning till någon eftertanke, men ger föga upplysning om de allmänna utrikespolitiska omständigheter under vilka Sverige kan tänkas råka i krig och vilken roll vår krigsmakt då kan tänkas spela. Om kapprustningen mellan USA och Sovjet avstannar, om de bägge supermakterna genomför ömsesidiga och lika truppreduktioner i Europa, anser Sköld då att Sverige också kan minska sina rustningar? Tror Sköld överhuvudtaget på möjligheten av ett isolerat, begränsat krig mot Sverige, ett krig fört utan kärnvapen av något slag? Hur tänker han sig ett krigsfall Sverige? "Territorium, råvarutillgångar och industriell kapacitet m m utgör inte orsak för ett stormaktsblock att angripa Sverige. Den som överväger anfall mot svenskt område gör det troligen i samband med en större konflikt i Europa och för att utnyttja territorium och luftrum för strid mot sina huvudmotståndare, i offensivt eller förebyggande syfte." (Värnplikt och folkförsvar sid 5). "större konflikt i Europa... strid mot sin huvudmotståndare"? Finns inte anfallsrobotar och kärnvapen med i Skölds bild? Värnplikt och folkförsvar har som huvudärende att med utgångspunkt i landets militärgeografi och befolkningsförhållanden göra troligt att krigsmaktens krigsavvärjande uppgift kräver en lokalt rekryterad, över hela landet redo, med enkla men verksamma vapen försedd värnpliktshär - befäl och manskap - med ett äldre ord ett lantvärn. I beväpningen ska ingå bl a lätta och tyngre pansarvärnsvapen, granatkastare, lvrobotar, spaningsradar, artilleriraketer, 155 mm haubitsar, terrängbilar från ~ till 6 ton, bandvagnar, lätta spaningsplan med attackvapen och också kanonbåtar med lätta robotar. Alla dessa vapen kan tillverkas av vår industri, upplyser Sköld. Arskostnaden för detta välbeväpnade lantvärn redovisar Sköld till 3~ miljard kronor. ' Fortsatt upprustning? "En stomme av detta slag är den nödvändiga plattformen för övriga åtgärder" hävdar Sköld. Men den måste, som Sköld gjorde alldeles klart i sin '225

I skrift Försvarspolitik för 70- och 80- I talen (Folk och försvar 2/1973, som hans nuvarande vilda kritiker före I drar att glömma), kompletteras med infanteri-, norrlands- och pansarbrigader, med fjärrstridsförband av ubåtar, ytattack och attac~flyg, med jaktflyg,. kvalificerade luftvärnsrobotar samt övervaknings- och stridsledningssystem. Därför anser Sköld att 1972 års försvarsbeslut skall fullföljas, "att våra försvarsramar även under kommande år måste bibehålla sin reella 'köpkraft och härutöver även till-. föras förmbättringar". I dagens läge vill Sköld ha 3~ milljard kr tilllantvärnet och därutöver' för slagstyrkorna omkriiig 6 miljarder kr, kanske l miljard kr mer om året än nu. Hade öb fått igenom sin "bibelhållandenivå" - med bl a 831 st Viggen - så torde försvarhuvudtiteln nu ha legat kring 12 miljarder kr. Sköld är ingen nedrustare, tvärtom. Han tror sig emellertid ha funnit att riksdagsmajoriteten nu liksom vid 1925 års försvarsbeslut börjat bli benägen att till förmån för materielanskaffning åt kvalificerade förband ordentligt skära ner personal- och utbildningskostnaderna, att minska kostnaderna för grund- och repetitionsutbildning. Han torde väl också ha lagt märke till att energiska officerare från armen, flyget och flottan tycker att med värnplikten är det inte längre så noga. Inför ett framtida hotfullt utrikespolitiskt läge går det tämligen snabbt att utbilda. värnpliktsförband - se på USA och England under bägge världskrigen och Sverige under beredskapen. Däremot tar det lång tid att ta fram moderna se på Viggen, som ta och yrkesofficerare. tunga vapen - git tjugu år - Sköld däremot förkunnar att värnplikten är försvarets fasta grund, som skall göra klart för en möjlig angripare att han får slåss mot svenska värnpliktiga om varje kvadratmeter svensk jord. Och om den lede stormaktsfienden då tillgriper de yttersta stormaktsvapnen? Krigsleksaker och kärnvapen Skölds skrift Värnplikt och folkför-, svar utlöste emellertid rasande angrepp på honom från dem som tydligen älskar "krigsleksaker" över allt annat, eller blundar för den otäcka verkligheten. I en artikel i SvD 13/2 försäkrade generallöjtnant Stig Löfgren att Skölds "syn på hur Sverige skall försvaras mot väpnat angrepp och hur krigsmakten skall vara uppbyggd kan inte delas av någon ansvarskännande militär." Artikeln var rubricerad Att ge upp Sverige. Sköld underskattar rörlighetens betydelse för invasionsförsvaret. I samma tidning 1/3 skrev Löfgren: "Förstår då inte Sköld att han därmed direkt inbjuder de politiska makthavarna att gå vidare på nedrustningens väg och skära ytterligare i de rörliga, eldkraftiga och därför dyra stridskrafterna? " I denna mening torde Löfgren avslöja det avgörande skälet för de hätska angreppen på Sköld. Löfgren och åtskilliga av hans medkämpar torde vara medvetna om att inte ens kapten Bohman och moderaterna är villiga att kämpa för någon väsentlig höjning av försvarskostnaderna. Länge hävdade den ene överbefäl- 226

havaren efter den andre och nästan alla våra militära sakkunniga att en stormakt, som kommer att gå till anfall mot Sverige ovillkorligen kommer. att sätta in kärnvapen. Därför måste också Sverige skaffa sig kärnvapen. Nils Sköld hörde till de främsta företrädarna för denna åsikt. Både Sköld och hans nuvarande militära kritiker räknar numera helt bort kärnvapen från den svenska försvarsekvationen. Det är utan tvivel rimligt. en småstats kärnvapen blir värdelösa i kamp mot en stormakt. Men de svenska generalerna hade antagligen rätt, då de på sin tid hävdade att stormaktskrig i Europa måste bli ett kärnvapenkrig. Professor Nils Andren skrev emellertid i Försvar utan kärnvapen (Folk och Försvar 1971) att om Sverige blir utsatt för ett omfattande kärnladdningsangrepp "ligger motåtgärderna på andra områden än det militära försvaret. I så fall måste diplomati hejda angriparen, också om det måste ske på dennes egna villkor. Misslyckades det, eller lyckas det inte i tid, får civilförsvaret se till att så många som möjligt överlever." Under stormaktskrigföring m/vietnam i Skandinavien - utan kärnvapen - får denna Nils Andrens tanke en almännla innebörd. Risken för stormaktskrig i Europa är uppenbarligen låg - och nu vet vi att så har varit fallet åtminstone sedan Berlinblockaden 1948. Risken för ett isolerat och begränsat stormaktsanfall i vår del av Europa är ännu mindre, med hänsyn till erfarenheterna från oljekriget och världsläget på råvarumarknaderna troligen. obefintlig. Det var rimligt att mycket överskatta krigsriskerna i vår del av världen under Berlinblockaden och fram till mitten av 19S0-talet. Det skulle emellertid vara orimligt att fortsätta svensk upprustning på grundval av de felbedömningar, som gjordes för tjugu år sen. Bryter trots allt krig mellan supermakterna ut i Europa, så blir det ett obegränsat krig. Svenska Viggenflottiljer, svenska pansarbrigader och svenska ubåtar blir ointressanta som pjäser i det spelet, som vad Sverige angår kommer att domineras av åtgärder för att hålla det svenska civila samhället igång utan import. Svenskt område blir ointressant i det kriget. Kanske kan Sverige därför förbli neutralt men säkert inte oberört av kärnvapenvulkanerna och deras nedfall. Svensk gräns- och kustvakt, svenskt civilförsvar och ekonomiskt försvar kommer att bli av avgörande betydelse för vårt folks över-. levnadsutsikter - inte ett förhållandevis litet svenskt bestånd av stormaktskrigsmaskiner. Varken Skölq eller hans kritiker ägnar sån uppmärksamhet åt lösandet av denna vår viktigaste föisvarsfråga. Skölds lantvärn borde dock kunna bli av värde både i neutralitetsvakten och i civilförsvaret. 227