Vad är den personliga integriteten värd i jakten på fildelare? Nicklas Lundblad (Anförande vid Internetdagarna 25:e oktober 2005) Inledningsvis måste det sägas klart och tydligt: inte all fildelning är olaglig. När vi talar om fildelning måste vi komma ihåg att många viktiga forskningsprojekt, utvecklingslinjer och tekniska innovationer är beroende av fildelning som teknik. 1 Det betyder att det egentligen inte finns någon jakt på fildelare att tala om det finns en jakt på de personer som ägnar sig åt fildelning av piratkopierat material. Fildelning är inte heller någon enhetlig beskrivning av ett enda tekniskt förfarande. Det finns ingen fildelningsteknik det finns ett flertal olika fildelningstekniker som kan användas för att sprida information på nätet. Bland de vanligare mjukvarorna kan nämnas DC ++, BitTorrent, Kazaa, emule, imesh och en hel mängd andra. Mjukvaror för fildelning återfinns bland de mest nedladdade filerna överhuvudtaget från olika filarkiv på nätet. 2 1 Se exempelvis http://www.grid.org och http://www.out-law.com/page-4873 2 Se exempelvis www.download.com.
Med dessa reservationer kan vi angripa frågeställningen, som vi nu tvingas formulera om såhär: hur balanserar vi den personliga integriteten mot upphovsrätten i arbetet med att minska piratkopieringen? Även i denna frågeställning ryms emellertid ett antal antaganden som det kan vara värt att lyfta fram. För det första förmedlar frågeställningen en bild av att dessa två intressen med nödvändighet skulle stå mot varandra. Antingen har vi personlig integritet eller så ger vi upp upphovsrätten. Det måste påpekas att det är fullt möjligt att hävda att upphovsrätten kan upprätthållas utan att ett enda uns av den personliga integriteten offras. Ett enkelt exempel: om vi levde i ett samhälle där alla frivilligt betalade vad som upplevdes vara ett resonabelt pris för musik, film och spel så skulle dessa transaktioner i princip kunna ske anonymt utan att det försvårade det allra minsta för rättighetsinnehavarna. Det är alltså viktigt att komma ihåg att det inte rör sig om en nödvändig kompromiss mellan två intressen som inte kan samexistera. För det andra antyder frågeställningen att de betydande åtgärder för att bevara upphovsrätten som rättighetsinnehavarna finansierar måste rikta sig mot den personliga integriteten. Men det är fullt möjligt att kraftfullt agera mot piratkopiering utan att rikta in sig på piraterna. Åtminstone har upphovsrättsindustrin själva agerat på ett sätt som antyder att man tror det. Satsningarna på kopieringsskydd av olika slag är exempel på skyddsåtgärder
som är fullständigt oberoende av att identifiera enskilda pirater. Det är en öppen fråga om det finns flera sådana möjligheter att agera mot piratkopieringen som gör det onödigt att ens diskutera avvägningen mellan personlig integritet och upphovsrätt. Konflikten mellan personlig integritet och upphovsrätt är alltså en medvetet vald konflikt som inte nödvändigtvis följer av dessa rättsfigurers inneboende kvaliteter. Med detta som utgångspunkt måste vi ställa frågan om relationen mellan den personliga integriteten och upphovsrätten i två steg. Den första frågan är om det är legitimt att alls angripa den personliga integriteten för att värna upphovsrättsliga intressen. Är dessa rättigheter alls jämförbara? Den andra frågan blir då: om vi finner det rimligt att inskränka den personliga integriteten som ett led i kampen mot piratkopiering hur skall då individens berättigade intresse av personlig integritet vägas mot upphovsmannens intresse av sin upphovsrätt? Det första är en fråga om man alls bör ställa dessa intressen mot varandra. Det andra en fråga om hur man i så fall går till väga. Låt oss börja med den första frågan. Finns det några argument för att den personliga integriteten och upphovsrätten är rättigheter av två helt olika slag och att det därför inte ens kan sägas vara rimligt att alls angripa den personliga integriteten för att värna upphovsrätten?
Rättsligt är det tveksamt om det argumentet låter sig göras. Det skulle vara enkelt om exempelvis den personliga integriteten var grundlagsskyddad, samtidigt som upphovsrätten saknade sådant skydd men så är inte fallet. Båda rättigheterna förekommer i den svenska grundlagen. Visserligen följer värnet av rätten till privatliv redan av 1 kap 2 RF, och upphovsrätten först i 2 kap 19 - men endast därav följer knappast att den ena rättigheten kan anses vara oantastlig vid värnandet av den andra. Däremot är det fullt möjligt att hävda att rätten till ett privatliv, värnandet av den privata sfären, är en förutsättning för en rad av rättigheter som garanteras i den svenska regeringsformen. Utan den personliga integriteten inskränks många andra rättigheter, som demonstrationsfriheten, mötesfriheten, religionsfriheten och föreningsfriheten eftersom många kanske skulle tveka inför utövandet av dessa friheter om de inte kunde göra det utan att tillkänna ge sina åsikter som identifierad personlig avsändare. Därför finns också ett särskilt skydd i grundlagen mot att tvingas att tillkännage sina åsikter i bl.a. politiska och religiösa frågor i 2 kap 2 RF. Det vore alltså möjligt att argumentera ungefär såhär: den personliga integriteten privatlivets helgd är en förutsättning för och intimt förbunden med andra rättigheter i grundlagen på ett sätt som inte upphovsrätten alls kan sägas vara.
Detta resonemang har utvecklats av den amerikanska juristprofessorn Julie Cohen som i en mycket uppmärksammad uppsats argumenterar för rätten att läsa anonymt som en direkt konsekvens av rätten till yttrandefrihet. 3 Cohens argument starkt kondenserat är att om vi vill skapa maximal yttrandefrihet så måste också åsiktsbildningen stå fri från överinseende och granskning. Det är centralt att vi kan läsa vad vi vill utan att det ifrågasätts när vi försöker bilda oss en uppfattning i en fråga för att sedan kunna utöva vår yttrandefrihet. Yttrandefriheten vilar kan man säga på att vi faktiskt kan bilda åsikter fritt. Utan fri åsiktsbildning saknar egentligen yttrandefriheten betydelse. Cohen inskärper därefter att fri åsiktsbildning förutsätter att vi kan läsa, lyssna på och se vad som helst utan att det registreras att det är just vi som sett det. Cohen argumenterar inte för att vi skall ha rätt att läsa vad vi vill gratis det är viktigt att komma ihåg. Hon argumenterar emellertid för att vi skall ha rätt att läsa vad vi vill anonymt. Det är rimligt att fråga varför Cohen inte menar att vi har en rätt att läsa gratis. Vore inte detta en naturlig konsekvens av rätten till fri åsiktsbildning? Att vi kan ta del av vad som helst för att sedan bilda oss en uppfattning om en fråga? Följer inte en upplösning av äganderätten i stort av denna tolkning av 3 Se Julie E. Cohen, A Right to Read Anonymously: A Closer Look at Copyright Management in Cyberspace, 28 Conn. L. Rev. 981 (1996)
yttrandefriheten? Borde jag inte ha rätt att tränga mig in hos dig för att se hur du har det för att kunna bilda mig en uppfattning om yttrandefriheten ges en så bred tolkning som den Cohen antyder? Begränsningen i att information inte skall vara gratis är emellertid inte alls onaturlig. Rätten till egendom är central i grundlagen och dessutom en förutsättning även den för yttrandefriheten. Det betyder att yttrandefriheten och äganderätten måste kunna existera tillsammans, och det betyder att det måste vara möjligt att ta betalt för information. Dessa två oeftergivliga rättigheter måste balanseras mot varandra. Däremot följer inte av vare sig äganderätten eller upphovsrätten ett absolut krav på att få övervaka vem som tagit del av vilken information. En rätt till anonymt läsande är fullständigt förenligt med grundlagens hela rättighetskatalog, men det är inte rätt till gratis läsande. 4 4 Notera dock en viktig invändning här. Jag säger inte att information kan ägas. Jag säger att den fysiska bäraren av information kan ägas och att den kan disponeras enligt avtalsfrihetens alla regler. Det betyder att det ägande som jag anser att gratistanken kommer i konflikt med är ägandet av fysiska former av information inte informationen an sich. Anledningen till denna distinktion är att jag anser att information inte lånar sig till äganderätter, eftersom information är icke-exklusivt konsumerbar. Starka företrädare för upphovsrätten menar att detta går att ordna med digital rights management, jag är tveksam till detta. Även om det fick måste man diskutera varför vi skulle försämra konsumtionen av information om denna konsumtion ökar välståndet överlag.
Anonymitet kommer i konflikt med andra regler i grundlagen, det gör den expropriation eller stöld som gratis läsande skulle innebära. 5 Anonymt läsande är alltså förenligt med rättigheterna som skyddas i grundlagen, men är det också en nödvändig konsekvens av dessa rättigheter? Faktum är att det är svårt att förneka. Ofri åsiktsbildning omöjliggör yttrandefriheten. Tänk om vi tvingades redovisa allt vi läste, såg och lyssnade till! Det är inte svårt att se att det skulle ha en avskräckande effekt på många av oss. Vem skulle våga läsa Mein Kampf för att bilda sig en egen uppfattning? Det finns säkert även personer som inte skulle vilja vidkännas att de läser även populära författare som Bret Easton Ellis eller Charles Bukowski. Det tycks ställt utom rimligt tvivel att övervakad åsiktsbildning omöjliggör, eller åtminstone kraftigt inskränker yttrandefriheten. Därmed har vi ett kraftfullt argument för att den personliga integriteten är en helt annan typ av rättighet än upphovsrätten, att integriteten är en mer fundamental rättighet som utgör förutsättningen för en mängd andra rättigheter. Den personliga integriteten är intimt förbunden med och en förutsättning för kanske framförallt yttrandefriheten, men också mötes-, religions- och demonstrationsfriheterna i grundlagen. 5 En intressant fråga är om det är möjligt att hävda att det finns en gräns där rätten till anonymitet övergår till att bli en del av expropriation eller stöld det är svårt att se hur ett sådant resonemang skulle se ut.
Ville vi kunde vi stanna där och konstatera att det inte är acceptabelt att värna upphovsrätten på den personliga integritetens bekostnad, på grund av de kvalitativa skillnaderna i dessa två rättigheters funktion i rättssystemet. Verkligheten ser emellertid annorlunda ut. I realiteten har denna diskussion redan kommit att handla om hur den personliga integriteten skall balanseras mot upphovsrätten, inte om de alls är jämförbara rättigheter. Givet detta är det viktigt att fortsätta diskussionen och sätta en sorts klammer kring det föregående resonemanget. Vi antar i det följande att det är rimligt att värna upphovsrätten till det begränsade priset av inskränkningar i den personliga integriteten, och därefter frågar vi efter vilka principer som bör gälla i den balansakten. Innan vi gör detta kan det dock vara intressant att diskutera den helt motsatta positionen: att den personliga integriteten med nödvändighet måste vika inför intresset av att upphovsrätten upprätthålls. Den positionen har inga direkta företrädare i litteraturen. Det närmaste vi kommer är författare som David Brin, som anser att vi snabbt rört oss mot ett transparent samhälle i vilket den personliga integriteten redan är borta. I denna värld finns ingen personlig integritet, och frågan om en balans mellan de två rättigheterna blir då obsolet. Upphovsrätten existerar i Brins
transparenta samhälle helt oberoende av den sedan länge insomnade personliga integriteten. 6 Brins argument faller emellertid i och med att de flesta av oss inte accepterar hans verklighetsbeskrivning. Vi tror fortfarande på en personlig integritet i någon form. Vi tror på privatlivets helgd. En modifierad version av detta argument skulle vi dock kunna tänka oss. Det argumentet skulle i korthet vara följande: den som begår ett brott har försuttit sin rätt till personlig integritet. Den som piratkopierar har brutit mot en av samhällets regler, och kan därför inte påräkna skydd från samhället vad gäller den personliga integriteten heller. Det är emellertid ett argument som fallerar på två viktiga punkter. För det första har vi inget bra sätt att identifiera de som begår brottet piratkopiering. En kartläggning av fildelare kommer med nödvändighet att involvera flera oskyldiga personer (föräldrar som står för abonnemang, personer med öppna trådlösa nät m.m.). Det går inte att berättiga med ovanstående resonemang att dessa personer som ej begått brott får se sin personliga integritet upplöst. För det andra är det grundläggande i ett rättssamhälle att endast den som äger utöva tvångsmakt mot medborgarna, staten, också äger identifiera medborgaren 6 Brin, D The Transparent Society: How Technology Forces Us to Choose Between Privacy and Freedom (Persesus 1998)
mot hans eller hennes vilja. För att det skall kunna fastställas att någon begått ett brott alls krävs en dom i laga domstol och massövervakning av potentiella lagbrytare är inte en acceptabel metod. Den personliga integriteten lyfts verkligen när det styrkts att någon begått brott sådana regler finns redan idag i exempelvis lagen om elektronisk kommunikation. Men normalläget är inte att den som begår ett brott blir fredslös. 7 Detta sagt kan vi nu återvända till frågan om balansen mellan den personliga integriteten och upphovsrätten. Vilka inskränkningar i den personliga integriteten kan berättigas med värnandet av upphovsrätten? Redan i denna frågeställning ryms en mycket viktig deldiskussion. Vad vi egentligen diskuterar är ju inte värnandet av upphovsrätten in abstracto utan värnandet av konkreta rättigheter till konkreta verk. Men det är i själva verket möjligt att ytterligare förfina diskussionen här. Anser vi att det är möjligt att inskränka en enskild persons integritet för att värna upphovsrätten in abstracto eller endast för att värna rättigheterna till konkreta verk? Det torde vara uppenbart att det första alternativet är mest problematiskt. Om vi börjar inskränka enskildas personliga integritet på basis av det abstrakta intresset av en existerande upphovsrätt blir legitimiteten för inskränkningarna besvärliga. Var och en måste bära ansvaret för sina egna handlingar. Det är inte 7 Men visst det vore möjligt att argumentera för en sådan ordning om man ville.
rimligt att låta en enskild person bära ansvaret för piratkopieringen som fenomen, och av det skälet kan inte heller den enskildes privatliv kränkas för att skydda upphovsrätten in abstracto. Det vore att statuera exempel på ett sätt som ter sig främmande i en rättsstat. Det betyder att varje inskränkning i en enskilds personliga integritet måste avgöras på basis av hotet mot de upphovsrättigheter som han eller hon personligen hotar inte på basis av en värdering av det sammanlagda problem som piratkopiering innebär för samhället. (Vi dömer inte brottslingar för den skada brottet sammanlagt åsamkar samhället. Möjligen finns det en allmänpreventiv komponent i straffmätningen, men denna inriktar sig på varje annan individ som står i begrepp att begå brottet och inte på det kollektiv av människor, samlat, som begår liknande brott. Det finns ingen tanke i svensk rätt om att det går att ha en allmänpreventiv effekt på kollektiv av lagbrytare. Den allmänpreventiva effekten är alltid individuell i den meningen.) Det är instruktivt att betrakta den lagregel i lagen om elektronisk kommunikation som behandlar frågan om när trafikuppgifter får lämnas ut. I denna paragraf stadgas ett antal olika krav för att alls bryta igenom det skydd
för uppgifterna som lagen stadgar. 8 Lagregelns uttryck för en värdering av inskränkningar i den personliga integriteten är entydig: bara att ett brott begåtts legitimerar inte inskränkningen det krävs att ett brott av viss grad begåtts. Det 8 22 Den som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst och därvid har fått del av eller tillgång till uppgift som avses i 20 första stycket skall på begäran lämna 1. uppgift som avses i 20 första stycket 1 till en myndighet som i ett särskilt fall behöver en sådan uppgift för delgivning enligt delgivningslagen (1970:428), om myndigheten finner att det kan antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl, 2. uppgift som avses i 20 första stycket 1 och som gäller misstanke om brott till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som skall ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och det enligt myndighetens bedömning kan föranleda annan påföljd än böter, 3. uppgift som avses i 20 första stycket 3 och som gäller misstanke om brott till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som skall ingripa mot brottet, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,[ ] Och i 20 specificeras alltså följande information: 20 Den som i samband med tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst har fått del av eller tillgång till 1. uppgift om abonnemang, 2. innehållet i ett elektroniskt meddelande, eller 3. annan uppgift som angår ett särskilt elektroniskt meddelande, får inte obehörigen föra vidare eller utnyttja det han fått del av eller tillgång till.
i sig indikerar att lagstiftaren avsett visa att endast det faktum att ett brott begåtts knappast kan anses medföra den fullständiga förlusten av privatlivets helgd. Den första regel vi måste lägga fast är alltså detta: varje inskränkning i den personliga integriteten måste vara individuellt avvägd. Varje person svarar för sina egna handlingar, och därmed måste inskränkningen kunna legitimeras genom ett resonemang kring vad just den enskilde gjort. Denna individualisering av balansakten mellan personlig integritet och upphovsrätt är en viktig utgångspunkt. Nästa frågeställning rör då naturligen frågan om vilka inskränkningar i den enskildes privatliv som upphovsrättens skydd kan motivera. I Sverige har den fråga faktiskt diskuterats explicit i diskussionen om den lagändring som införde möjligheten till intrångsundersökning. 9 I denna skriver regeringen: Generellt gäller naturligtvis att intressen som är nära förbundna med grundläggande fri- och rättigheter väger tyngre än intresset av att säkra bevis rörande ett immaterialrättsintrång. Justitiekanslern har i sitt remissvar särskilt berört censurförbudet, som innebär att det inte får göras någon granskning av en skrift före tryckningen (1 kap. 2 tryckfrihetsförordningen). Ett beslut om intrångsundersökning får självfallet inte fattas om det skulle komma i konflikt med tryckfrihetsförordningens eller grundlagens censurförbud. 9 Se Prop 1998/99:11
Det förtjänar att läsas igen: [ ] grundläggande fri och rättigheter väger tyngre än intresset av att säkra bevis rörande immaterialrättsintrång. Om detta nu gäller vid intrångsundersökning borde väl värderingen vara densamma överhuvudtaget vid analysen av hur den personliga integriteten förhåller sig till upphovsrätten? Men samtidigt skriver regeringen att det borde vara fullt möjligt att göra ett tillslag mot en bostad: 10 Även bostäder bör kunna genomsökas. Det är inte helt ovanligt att immaterialrättsintrång av stor omfattning begås i bostadsutrymmen. Vid prövningen av ett yrkande om intrångsundersökning i en bostad måste dock integritetsaspekten tillmätas särskild tyngd vid den intresseavvägning som, enligt vad som anförs i avsnitt 6.5.4, alltid skall företas. Enligt regeringens bedömning är förslaget väl förenligt med artikel 8 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som bl.a. behandlar skyddet för den enskildes privatliv. Notera dock att även om lagstiftaren anser att det bör kunna ske intrångsundersökningar, så måste integritetsaspekten ges särskild tyngd vid intresseavvägningen. Och stycket i sig säger inget om intrångsundersökning bör kunna ske hos privatpersoner. Fokus ligger i stället på vad det är som sker, på intrånget, och det betyder att för att få en bättre bild av vilka typer av intrång som lagstiftaren ansett berättiga till inskränkningar i den personliga integriteten. 10 A.a.s. 57
När det gäller beviskravet konstaterar lagstiftaren att det finns en risk att intrångsundersökningar används i trakasserande syfte: Att en enskild kan påkalla en sådan åtgärd saknar motsvarighet på andra rättsområden. Fel använd kan åtgärden bli ett sätt för företagare att hindra och trakassera konkurrenter i deras verksamhet. Av integritets- och rättssäkerhetsskäl är det därför viktigt att beviskravet inte är för lågt. Att just integritetsskäl lyfts fram tyder på att lagstiftaren här menat att beviskravet sannolikheten för att ett intrång verkligen pågår bör vara ganska hårt. Men vilken typ av intrång det skall röra sig om förblir oklart i läsningen av propositionen. Det enda vi serveras är en allmän intresseavvägning: 11 Ett beslut om intrångsundersökning får fattas endast om skälen för åtgärden uppväger den olägenhet eller det men i övrigt som åtgärden innebär för den som drabbas av den eller för något annat motstående intresse. Vad detta innebär eller hur rätten skall göra denna avvägning - framgår inte. Här hade det varit möjligt för lagstiftaren att direkt koppla intresseavvägningen till kommersiellt intresse eller ekonomisk skada, men det har man valt att inte göra. 11 A.a.s. 64
En tanke skulle annars vara just detta att intrångsundersökning, eller inskränkningar i den personliga integriteten, endast kan anses vara berättigade när någon för eget kommersiellt intresse gör intrång i annans upphovsrätt. En sådan princip skulle kunna motiveras med att kommersiella intrång ofta är av sådan omfattning och åsamkar rättighetsinnehavaren sådan skada, att de får anses berättiga att förövarens integritet inskränks. Med denna princip som ledstjärna skulle vi också kunna återvända till den inledande frågan. Vad är den personliga integriteten värd i jakten på fildelare? I dag vet vi inte det, vi saknar ett svar på hur avvägningen mellan personlig integritet och upphovsrätt skall göras. Men ett möjligt svar vore detta: individens personliga integritet bör endast kunna inskränkas när intrånget i annans upphovsrätt sker för kommersiell vinnings skull. Det ser ut att hjälpa oss, men för oss egentligen endast in på en än mer besvärlig diskussion. Hur är det med alla de hundratusentals svenskar som laddar ned? Gör de det för kommersiell vinnings skull? Ur ett trivialt perspektiv är svaret på den frågan givetvis nej: majoriteten laddar inte ned för att sedan bränna CDskivor och sälja dem i gathörnen. Men finns det inte en ekonomisk vinning? Den som laddar ned slipper ju att betala? Svaret på den frågan är nog att det är helt riktigt: den som laddar ned slipper att betala om vi bortser från den risk som det innebär att ladda ned något från en okänd person och den tid det tar på skakiga ledningar med
begränsad bandbredd. Men även om det sker för ekonomisk vinnings skull så sker det inte för kommersiell ekonomisk vinnings skull. Privat nedladdning är inte ett led i en kommersiell verksamhet. Vi beskattar exempelvis inte nedladdning. Vi anser inte att det eventuella ekonomiska värde som uppkommer vid nedladdning skapar några skatterättsliga konsekvenser alls (även om jag inser att jag nu ger skattmasen dumma idéer). Till sist några ord om Datainspektionens beslut att meddela ett undantag från reglerna i personuppgiftslagen om behandling av lagbrott. 12 Ur ett perspektiv har detta beslut karaktär av pyrrhusseger för de som är intresserade av att samla in information om trafik för att förebygga brott det blir ju nämligen frågan om ett undantag som bekräftar regeln och därmed blir det en bekräftelse på att övervakningen av fildelningstrafik mycket väl kan vara behandling av personuppgifter. Det i sin tur betyder att all sådan övervakning lyder under de regler som personuppgiftslagen ställer upp. Det i sin tur betyder inte att den som vill övervaka fildelning kan förpliktigas till det omöjliga. Men frågan är om det verkligen är omöjligt att följa reglerna i personuppgiftslagen? Det återstår att visa, och den diskussionen kommer att bli intressant. 12 Se http://www.datainspektionen.se/nyhetsarkiv/nyheter/2005/oktober/2005-10-13.shtml
Men vad Datainspektionens beslut visar är att vi åtminstone har rätt att förvänta oss en respekt för den personliga integriteten vid fildelning och inte, som några uttryckt det, att det nu är fritt fram. Tvärtom: nu sker övervakningen under samma regler som all annan personuppgiftsbehandling. Det torde också innebära en framgång för de som vill övervaka fildelningen, eftersom de nu ges en möjlighet att inom lagens råmärken hävda sina intressen. I detta anförande har jag diskuterat relationen mellan den personliga integriteten och upphovsrätten, framförallt. Jag har försökt visa att det är möjligt att ställa åtminstone två viktiga frågor om denna relation. Den första är om dessa rättigheter är av samma sort eller om de bör betraktas som i grunden olika, och att det inte är legitimt att inskränka den ena för att försvara den andra. Därvid har jag försökt att visa att den personliga integriteten är en rättighet av en annan dignitet än upphovsrätten, utifrån ett resonemang om grundlagens rättigheters inbördes beroende. Detta resonemang är mycket hypotetiskt, och kan mest ses som en sorts utmaning, en tankens lek för att befrämja diskussionen. Men resultatet blir entydigt att det inte borde vara möjligt att inskränka den personliga integriteten för att bevaka upphovsrätten. Detta är dock en åsikt som väsentligt avviker från gällande rätt. Detta sagt har jag därför också diskuterat hur avvägningen mellan integritet och upphovsrätt bör göras, om vi beslutar oss för att en sådan avvägning är legitim. Med stöd i de överväganden som gjorts i olika lagar har jag försökt att visa att det är uppenbart att lagstiftaren inte ograverat menar att det är legitimt att inskränka
den personliga integriteten för att övervaka upphovsrätten. Lagen om elektronisk kommunikation och reglerna kring intrångsundersökning antyder att det krävs mer än ett upphovsrättsligt anspråk per se för att undanröja rätten till personlig integritet. Ytterst kommer det således att handla om hur grovt det aktuella upphovsrättsintrånget individuellt- anses vara. Där har jag försiktigtvis antytt att det kanske kan vara klokt att föra in kommersiella hänsyn i diskussionen. Härifrån måste vi skilja ekonomisk vinning för egen del, som onekligen är en del av den olagaliga fildelningens ratio. Men den tydligaste gränsen vi kan dra går nog vid kommersiell vinning av annans upphovsrätt och det skulle också kunna vara en rimlig gräns för fängelsestraff för upphovsrättsbrott kan jag tycka. Intressant nog är det också längs denna gräns som mycket av den allmänna moralens acceptans av fildelning med piratkopior tycks gå. När jag nyligen föreläste på Tekniska muséet, för ungdomar i högstadiet, ställde jag dem tre frågor om nedladdning av musik. Den första frågan var om de alls laddade ned. Det gjorde nästan samtliga. Den andra frågan var om de ansåg att det var fel. Det gjorde någar få, men inte den stora majoriteten. Den tredje frågan var om det skulle vara fel att ladda ned, bränna CD-skivor och sälja dem. Det ansåg samtliga skulle vara fel. Det är aldrig ett argument för en rättslig tolkning att den överensstämmer med den allmänna moralkänslan. Men när det gäller en legitimitetsskadad
rättsbildning som upphovsrätten i stort kan det inte heller uteslutas att en sådan överensstämmelse skulle kunna vara första steget i en försonande gest som möjliggör en ny respekt för upphovsmannens behov att få betalt. Ett sådant legitimitetsarbete är förmodligen samtidigt både den minst sannolika och mest behövliga utvecklingen för upphovsrätten framöver.