Report on Research Infrastructure at Uppsala University Table of Contents Preface... 2 Executive summary... 3 Background... 5 The surveys... 6 Summary of inventorial survey... 7 Summary of deep survey... 15 Seminar... 17 Establishing new research infrastructure... 17 Co- operation with other universities... 19 International infrastructure... 20 Conclusions and recommendations... 20 Annex 1 Enkät 1 - UU forskningsinfrastruktur ( Breddenkät )... 24 Annex 2 Kondenserad sammanställning av svaren på Enkät 2.... 31 Annex 3 Inventering av forskningsinfrastrukturer... 54 Annex 4 Seminarium om infrastruktur, 2014-02- 19.... 63
2 Preface Research infrastructure for academic research presents itself as an issue of increasingly growing demand for attention. Complex and costly scientific tools are often required in order to maintain an advanced position in the international competition. This calls for ways of working that optimize the resources at hand, and better coordination becomes one important element in the strategy. Recent changes in the conditions for financial support have reshaped the funding landscape and this compels the Universities to formulate improved strategies for managing research infrastructure. In March 2013 the Vice- chancellor of Uppsala University, Professor Eva Åkesson initiated the present study of the research infrastructure used by Uppsala University researchers. The aim was to inventory current research infrastructure, and to propose suitable procedures for coordinating research infrastructure in the future. The present document is a report of the work carried out, which has included two surveys, one inventorial survey and one deep survey. It has also included a university- wide seminar and meetings and discussions with colleagues in different settings. Undertaking a study of this scope requires contributions not only from the assigned project management but also from the very organization that manages and uses the research infrastructure, the departments. We would like to thank all who have contributed their time and shared their ideas and wisdom to the study. Uppsala in March 2014 Joseph Nordgren Project manager Per Andersson Project coordinator
3 Executive summary A survey of research infrastructure was carried out at Uppsala University in the fall of 2013. It was aimed at establishing a picture of the status of research infrastructure in terms of inventory and management. The purpose was to form a basis for the development of strategies for efficient research infrastructure management in the future. The inventorial part of the survey collected over 90 reports on research infrastructure, and some 200 infrastructure components (instruments, databases, etc. were reported). A number of observations were made. One was that basic research represents a fraction of the use of research infrastructure that equals that of commissioned research and education together, somewhat more than 1/3. Research in the science and technology domain represents a dominating 2/3 of the total use. Most infrastructures show a host- heavy profile in their user base, although there is a spread in user affiliation, including international users. Positive answers were usually given regarding incentive and possibility for widening the user base. User access is often given on the basis of scientific merits, but other criteria are also in place. Utilization efficiency is generally reported to be high. The management of infrastructure facilities varies in organization. Every second one has a board or a steering group and one in three has a program committee. Every second board/steering group and every fourth program committee has representation from the host department or faculty. The majority of program committees have external representation; one in five has international representation. Regarding economy, the cost range 2-10 MSEK for investment is the most common one, with the adjacent ranges 0.5-2 MSEK, respectively >10 MSEK being of equal size and making up the complement. Operation costs are most often covered by external sources. It is noted that allocations for upgrades of infrastructure is virtually non- existent. One third of the infrastructures have been subject to documented evaluation, and a similar figure is shown for documented existence of visions and plans for the future. The deep survey and other input to this study have resulted in a number of conclusions and recommendations. The first finding is the need to move the focus away from investment cost, and to regard the cost for infrastructure as one type of cost along with other costs for pursuing research. This change calls for more of long- term perspective in the strategic planning of departments and faculties, a fact that has to be consciously perceived and accepted. As a consequence of the University being compelled to support local research infrastructure to a larger extent in the future it would be good practice to make regular reservations. This may activate the awareness of the prioritization necessary to cover these costs. Bringing ideas of new infrastructure to the attention of the strategic processes at departments and faculties should be stimulated and facilitated by routines linked to the regular yearly planning. A way of working could be to stimulate the forming of interest groups around particular infrastructure needs, whereby researchers gather
4 to formulate proposals to be further attended to in the regular planning process. Planning support stimulus could be considered. In order to promote efficient use of research infrastructure one should take action in several different ways. One would be to consolidate the knowledge and awareness of existing facilities. Another is to use various instruments to stimulate more efficient use of research infrastructure, such as co- location of equipment, which would open for shared personnel and offer increased level of performance. One example of control means is by adjusting rent of laboratory space to a suitable level. For establishing joint infrastructure with other universities it would be desirable to have a structure anchored in the disciplinary domain managements that can support the inter- university dialogue and the preparation of joint proposals. This structure could be formed by assigned members of the domain boards of the three science domains. Though these individuals would often mainly act for their own domain in individual cases of joint inter- university infrastructures, there are instances of overlap and common interests. This structure should form an entity at the university management level. There should be a function at the science domain level to support initiatives for partnership in the establishment of research infrastructure abroad, or in established facilities or networks. In order to be attractive as a partner existing or planned resources and facilities at the university are of importance, and awareness of this should be present in the strategic planning. It is proposed that measures be taken to promote the dialogues and contacts with other external funding agencies. It would be good practice to recognize individual Uppsala researchers engaged in various funding agencies and make sure that they are aware of strategies and policies of Uppsala University. Also, the local navigation skills and insight in funding matters of the research secretary organization is an important asset that should be maintained and refined. Uppsala University should put effort into contributing to VR:s initiative to create a forum for dialogue with the Swedish Universities. In doing so it is important to keep good contact with the other universities, not the least in the regional context.
5 Background Since some years the landscape of research infrastructure is in a phase of rapid change, at the local University level as well as nationally and internationally. The changes are driven by different mechanisms. Competition between researchers, at an international level, drives the ambition to get ones hands on the best research tools. At the same time, the cost and complexity of advanced research infrastructure often requires joint efforts. As always economy is a driver, and striving for efficient use of research infrastructure is a significant part of the changing process. The two major sources for funding of research in Sweden, Vetenskapsrådet (VR) and Knut & Alice Wallenbergs Stiftelse (KAW) have changed their policy for research infrastructure recently, and as a matter of fact; VR is presently in a process of reshaping its strategies for research infrastructure support further. The main difference from earlier is that one is prepared to consider support only for infrastructure that has multi- university or national nature, i.e. the requirement for collaboration and joint effort has been strengthened substantially. KAW has recently abandoned the regularly occurring calls for proposals for research infrastructure. It seems though that KAW would consider support of research infrastructure also in the future, but based on a different form of initiating proposals. The new research infrastructure landscape presents some challenges to Uppsala University, and likewise to other universities. Firstly, infrastructure that concerns essentially only Uppsala University and does not qualify as part of research projects proposed to VR or KAW or other sources have to be funded locally. Processes suitable to serve this purpose have to be implemented at department and faculty levels. Secondly, one needs to develop the way the research infrastructure is operated and used, in terms of efficiency as well as in quality of service. Thirdly, suitable processes that support building cases for joint inter- university efforts have to be developed. They need to be integrated in the regular ways of working at different levels in the University hierarchy. A fourth challenge concerns engagement in international research infrastructure. Although many individual researchers and groups are presently users of international research facilities, there is a potential for quality development by the University more actively promoting international engagements. Even a fifth challenge presents itself. It concerns the interaction between the universities and VR. The Council for Research Infrastructure (RFI) at VR has produced a long- term strategic plan for academic infrastructure in Sweden and abroad, as a roadmap for the long- term need for national and international research infrastructure, called Guide to Infrastructures 1. It has been done in collaboration with other Swedish funding agencies. It was first published in 2006 and it has later been updated twice, most lately 2012. As pointed out by K. Bremer in his report to VR in 1 Vetenskapsrådet, Vetenskapsrådets guide till infrastrukturen 2012
6 2013 2 one would have liked to see a closer interaction with the universities in order to make the document more usable as a tool for long- term planning. However, a more structured strategy for research infrastructure management at the universities is also a prerequisite for successful interaction, and working in this direction is also one of the challenges for our University. The present report answers to the task given by the Vice- Chancellor to make an inventory of existing research infrastructure for Uppsala University researchers and to suggest actions to be taken in order to manage research infrastructure in an efficient way. Thus, it aims at contributing to coping with the challenges presented above. The surveys Although administrative records of infrastructure procurements exist in holding registers, transparent and descriptive accounts are presently not available at the University. This may hamper efficient access to these resources, and also lead to difficulties in the strategic planning process. In order to approach a better overview of existing research infrastructure and its use and management, an inventorial survey (Survey 1) has been conducted. The aim was to identify research infrastructure that is used and managed by Uppsala University, and also to get more detailed information on its management in terms of e.g. economy, user base, operation mode and user support. Also, it can provide an embryo to a useful tool for making existing research infrastructure known and available. In addition to this inventorial survey a second survey has been carried out (Survey 2) aiming to obtain articulated viewpoints and suggestions on research infrastructure matters. This survey was directed to individuals who had been identified and selected through the broad inventory survey as having interest or experience in research infrastructure. The inventorial survey was carried out using a web tool called KURT, which has been developed within the faculties of medicine and pharmacy at Uppsala University. The survey was of tick box type, with optional commenting fields. The survey questions were organized under ten different headlines according to the following. Areas of application User base/availability Organization and ownership aspects User support Economy Time perspective Visions and future needs Evaluations Sources of information Extras 2 Vetenskapsrådet (2013), Synpunkter på planering, organisation, styrning och finansiering av svensk nationell infrastruktur för forskning med stöd från Vetenskapsrådet genom rådet för infrastruktur (av Kåre Bremer)
7 The survey was first distributed as a test survey to a few departments over the three different disciplinary areas of the University in the late summer of 2013. It was subsequently distributed to all departments of the University in a slightly modified form a month later. Official due date was October 31, and by extending the deadline by four weeks an additional 19 research infrastructure accountings were received, ending at 92 survey input forms. In total some 200 different infrastructures (instruments, databases, etc.) were described in these input forms, representing an investment of the order of SEK 1 billion. Many infrastructures are however difficult to value in monetary terms; for instance university libraries, collections of objects, or data in databases. The inventorial survey does not claim to be complete and quite a few infrastructures are known not to be reported in the survey. However, it gives an idea of the wide variety of research infrastructure available at a large university. Summary of inventorial survey In order to pick up as much information as possible of existing infrastructure the inventorial survey posed questions that were meant to yield the relevant information without being tied to a very strict definition of the term infrastructure. It turns out that the concept of infrastructure in academic research is not very well understood by all. Some relate the term only to big instruments or facilities, in some cases failing to see that they actually do possess research infrastructure. In the survey research infrastructure was described to be a functional resource (equipment, structure, installation, database, etc.), local or part of a national or international one that meets certain criteria, such as relating to the cost of investment and operation, scope of use, accessibility, mode of operation, etc. As a guide a resource was considered to be an infrastructure if its acquisition cost in the normal case was at least 0.5 MSEK, the use not restricted to only one research group but available for others, also outside the department, and with a defined form for its operation. However, an important message was that a resource that would not qualify as infrastructure today could possibly do so given some changes in its use, support and operation. For example, an instrument used only by very few researchers today might be made available to a broader user base, benefitting by a richer source of funding for operation support. The survey was distributed to the relevant informants through the heads of department at all departments, who would identify the suitable persons to provide the requested information by filling out the electronic form. The survey did not seem to cause too much problem as reflected by the limited number of questions asked from the departments during the process. In the following an overall picture of the survey results is given. The survey questions are presented in Annex 1. A summary of the infrastructures reported (in Swedish) is presented in Annex 3. Areas of use The different types of use of the research infrastructure were probed, as well as the distribution with respect to science area. The types of use were given in categories
8 Basic research, Contract research, Education, The third task, and Other. The diagrams below show these distributions. As expected the largest fraction is for basic research, about 40%. Contract (commissioned) research and education (including graduate education) each occupies a bit above 20%, and the third task share is around 10%. Figure 1. Distribution of different types of research conducted using Uppsala University research infrastructure. The different disciplinary domains are represented in the use of infrastructure according to Figure 2. Research in the area of science and technology is dominating with its 60%, followed by medical/pharmaceutical science at 24%, and humanities/social science at 14%. Possibly, there might be an effect of a difference in conception of infrastructure between the different areas, which could affect the figures at least slightly. Also planned use was asked for and here there seems to be a difference between the areas. For medical/pharmaceutical science one reported plans for future use in over 30% of the cases, as compared to 12% for science and technology, and 10% for humanities and social science. User base/availability Under this headline it was enquired about access and use for users representing various degree of proximity to the facility host. Also, it probed the utilization ratio in terms of percentage of maximum possible use. Regarding access it was clear that Figure 2.Distribution of the use of Uppsala University research infrastructure by disciplinary domain. only in very few cases there was any restriction in access for the different categories and in these cases mainly restriction for foreign Universities and non- University
9 users. However, a question of whether there were equal conditions for users of different categories turned out to show a clear difference, in fact in a majority of the cases. Although access in principle exists, there are often a number of different boundary conditions associated with the use of many of the infrastructures. For example, there could be administrative requirements for certain categories; the cost can differ between different categories, certain training could be required, etc. The way access is granted when the infrastructure is oversubscribed differs. Access is in most cases primarily determined on the basis of the scientific merits of the project. Other decision procedures are also used, such as priority decided by the director of the facility. Figure 3. Distribution of the use of Uppsala University infrastructure by categories of varying proximity. Regarding the actual use of infrastructure the picture was different. Figure 3 shows that the host group is most frequently appearing in the usage categories above 60%, contrary to all other categories, which instead has below 20% as their most frequent category. The utilization ratio was reported to be generally high; over 80% of the infrastructure reported was claimed to have a utilization ratio of 80%. The survey enquired about incentives and prospects to widen the user base, and whether one could see how that could be accomplished. Here the answers indicated very positively both incentive and desire to increase the user base, actually over 70%. Furthermore, every second survey report answered that there were existing ideas of how this could be done. Organization and ownership The actual performance of a research facility, being an advanced instrument or a database, is not only set by its technical performance at delivery, but often as much on its quality of maintenance and operation skills. The inventorial survey was therefore meant not only to identify the various research infrastructures but also to get a picture of how the facilities are managed. A number of questions were posed in the survey regarding organization, ownership, and operation. The survey shows that there exists a board or steering group for the infrastructures in 50% of the cases, and that there exists a program committee in one out of three cases. 40% of the representation in the board/steering group is external. Somewhat
10 less than 50% of the boards/steering groups have representation from the department or faculty that hosts the infrastructure. Regarding program committee the representation from the host department/faculty is less than for boards/steering groups, about 25%. Over 50% of the program committees have external representation, and international participation is present for almost 20% of the infrastructures. User support The support organization for the infrastructures has mostly dedicated personnel belonging to different categories. Figure 4 shows the corresponding distribution in terms of frequency of occurrence in the survey answers. Dedicated TA personnel is Figure 4.Occurrence of different categories in support organizations of infrastructure. the most common case, but one can see that graduate students and postdocs also play an important role. The number of personnel that are qualified to handle the infrastructure varies, with 3-5 being the most common size, about 60%, and 1-2 persons for 20%. User support is usually offered in different forms, mostly as hands- on support or training. Close to 2/3 of the infrastructures provide direct hands- on support, and training is offered at every second facility. Economy The cost for investments, operation and upgrades is of utmost importance, and certainly a main driver for the efforts to develop infrastructure management. As pointed out elsewhere in this document the two latter cost types have sometimes Figure 5.Distribution of cost level of infrastructure procurements.
11 not received sufficient focus in the planning processes. The level and distribution of different cost categories is displayed in Figures 5 and 6. The majority of infrastructures reported lies in the span 2-10 MSEK, with equal numbers for the adjacent intervals >10 MSEK, and 0.5-2 MSEK, respectively. The operation costs distribution, including personnel is presented in Figure 6. Figure 6. Distribution of annual operation costs including personnel The funding source for covering operation costs is often a mixture of different sources, and most common is external sources. Figure 7 shows the occurrence of different sources for covering operation costs. Figure 7.Various sources for covering operation costs of research infrastructure.. In order to keep infrastructure up to date and at high level of performance one needs occasional upgrades to be made, hardware- wise or software- wise. The survey asked for estimates of upgrade costs, and the result is shown in Figure 8. It should be noted that essentially no allocations to cover upgrade costs are being made.
12 Figure 8. Distributions of estimated yearly cost to cover upgrades Figure 9. Estimated technical lifetime of infrastructure, with and without upgrades. Time perspective The age of infrastructure in use today varies from a quarter century or older to brand new. 80% is less than 23 years old and 56% less than 13 years. 17% of the present infrastructure is less than 3 years old. For the lion s share of all infrastructure (75%) the original idea or initiative for it was taken by individual researchers or research groups. The estimated technical lifetime with upgrades respectively without upgrades is presented in Figure 9.
13 Figure 10. Existence of visions and plans for future use, decommissioning or replacement of infrastructure. Vision and future needs The survey enquired about visions and plans for the future of the infrastructure, including decommissioning and replacement. It asked in addition about whether visions and plans have been documented. Figure 9 displays the result of this enquiry where the columns represent number of survey inputs. Evaluations Under this heading in the survey it was asked whether and in what form evaluations of the infrastructure had been done. Again, also a question regarding existing Figure 11. Existence of evaluations of infrastructure, documented or not. documentation was asked. The result is presented in Figure 11. For the cases when evaluations had been made, the dates were in the last 4- year period.
14 Sources of information Channels for communication of the infrastructures range from annual reports to lab tours, and the most common channel turned out to be web sites. Figure 12 shows the distribution of channels for information distribution. Figure 12. Distribution of various channels of communication for the infrastructures.
15 Summary of deep survey This survey posed six different questions, to be answered by elaborating ideas and viewpoints rather than ticking boxes as in Survey 1. In addition, it asked for viewpoints and suggestions on related issues not specifically addressed. The survey was distributed to 32 individuals who had been identified as likely to be interested and willing to articulate their views on research infrastructure issues. The six questions were the following. 1. Given the fact that the Universities will need to assume a larger responsibility for infrastructure in the future, what are your views on how financing should be done, e.g. with respect to level of economic responsibility and technique for allocation? 2. What is your view on a periodic reservation of faculty funding for infrastructure, to be used also to match external funding? 3. What are your suggestions for processes for making priorities within the University between different infrastructure proposals? 4. What are the appropriate measures for achieving higher degree of cooperation and sharing of infrastructure within Uppsala University? 5. Today there is a requirement of national significance to be eligible for external funding of infrastructure. What are the appropriate processes for coordination of proposals for new infrastructure with other Universities? 6. What are your suggestions for how a national coordination of the use of research infrastructure should be organized? The first question, about financing, was addressed by 31 of the individuals asked. There was a general consensus that the economic responsibility needs to be lifted to department and faculty level in order to manage investments and operation of sizeable research infrastructure. The long- term perspective associated with expensive infrastructure requires faculty or domain level responsibility. Suitable research infrastructure can strengthen current research and contribute to successful recruitment of excellent researchers and promising students. Not everyone supports the more central engagement, though, fearing sub- optimal investments and too much of charging individual groups. Several point out that one needs to build on the proximity and expertise that exists at department level, but at the same time acknowledge the need for decision power and economic responsibility present at the faculty and domain levels. Shared economic responsibility between department and faculty/domain is advocated by some in order to stimulate the bottom up element. The second question, about periodic reservations, was answered by 31 individuals. They almost unanimously answered by a positive statement that reservations should be made. It was pointed out that even for external funding there is usually a need for matching funds and to cover overhead costs to an extent. Also, there is a fear that external funding too much decides the research directions at the University. 30 individuals answered the third question, about prioritization processes. It gave rise to a broad spectrum of suggestions and ideas, including how to generate ideas
16 for new infrastructure. It was suggested by several that needs for new infrastructure should be gathered and formulated at department level, and when department level responsibility cannot cope, the wish list should be brought to a higher level, faculty, domain or even University level depending on the nature of the proposal. Departments and faculties should have long- term plans and strategies, and intermediate- term updates should be conducted, such as 5- year plans and every- year update. Prioritization could be made in a process where also incentive at departments in terms of co- financing is encouraged. It is suggested that annual calls be made, and also that external evaluations be conducted to aid the prioritization process. It is stressed that the processes employed should be transparent and well known to the researchers. Also, it is often pointed out that the process of taking an original idea or initiative through to a successful proposal should not be rushed, but usually needs to take some time, although instances when one has to seize the opportunity may occur. It is suggested that funding should be secured for the entire depreciation period, but evaluations should be conducted annually. Evaluations should include the aspect of success in offering services to a broad community. Also, the interaction and co- operation between different infrastructures is regarded positively. The fourth question concerned cooperation and sharing and 31 individuals answered it. Here it seemed that enforcing a central approach had quite a few advocates. Unnecessary duplication of equipment leading to inefficient use of funding was mentioned, and also the importance of communicating awareness and knowledge about existing facilities. Maintaining high level of competence and keeping infrastructure at a high level of performance was emphasized. This requires a well- defined and well- supported organization. Some argue that clear governance, sustainable steering tools, and defined roles of responsibility by faculty and University leadership is important. The fifth question concerned cooperation between Universities on joint infrastructure proposals, and 29 individuals answered it. A prerequisite for successful interaction with other Universities about new research infrastructure is to know what one s own priorities are. Therefore, it has to start with working out a plan for the needs and a strategy for how to meet these needs, in appropriate cases in cooperation with other Universities. Such discussions need to address questions of competition and profiling among the Universities, and also expert networks, as well as training and education. It was pointed out that the research secretaries may play a significant role, and participation in VR activities and networks should be kept up. Question six, about coordination of infrastructure use, was addressed by 28 individuals. The importance of defining a clear strategy was emphasized. Several existing infrastructures were mentioned as good examples of common use, e.g. SNIC, SciLifeLab, and MAX IV. Coordination between Universities on Dean level is suggested to be suitable. A comparison was made with the national process used when the professor promotion reform was introduced. Reference to VR was made in several cases. A regional perspective rather than, or along with the national one is mentioned to be worth considering. Different models could apply to different
17 infrastructures; examples are scientific merits for access at MAX IV, respectively user fees at Myfab. A condensed compilation of the response to Survey 2 is presented in Annex 2. Seminar A seminar was held in February 2014 with the objective to discuss various aspects of research infrastructure for Uppsala University. Some 60 participants attended the seminar. The participants were invited after being identified in the process of the preceding surveys as interested and willing to contribute further to the research infrastructure review project. The seminar was held during a full afternoon and it was organized in three sessions. The first session comprised three presentations; first, Kåre Bremer presented his report to Vetenskapsrådet; second, Joseph Nordgren presented the infrastructure review project; third, Elin Swedenborg gave an account for the actions taken so far by Vetenskapsrådet in response to Bremer s report. In the second session the participants worked in eight groups, addressing a number of questions posed. In the third session one representative from each of the eight groups reported on the conclusions of the group. The questions were the following. 1. How can one support processes for identifying ideas and proposals for new research infrastructure in the strategic planning? 2. What are the different roles needed for prioritization of new research infrastructure? 3. How should the evaluation of new research infrastructure be carried out? 4. What are the different roles needed for the economic and operative responsibility of research infrastructure? 5. How can existing research infrastructure be utilized with increased efficiency? 6. How should co- operation with other Universities be organized? 7. How should interaction with other research funding agencies be organized? 8. How should Uppsala University organize its engagement in international research infrastructure? The viewpoints and suggestions that emerged in the seminar have been part of the basis for the recommendations that are presented at the end of this document. The first and third sessions of the seminar were recorded and the films can be seen on the following link: http://media.medfarm.uu.se/play/kanal/183. Uppsala University CAS login is required to access the films. The notes taken at the presentations of the discussions of the groups appear in Swedish in Annex 4. Establishing new research infrastructure In most cases the initial idea to establish new research infrastructure lies with the individual researchers or research groups who are involved in research that is exposed to new opportunities, e.g. by advances in technology. This is generally the way it should be, rather than top- down actions based on interpretations of
18 infrastructure needs by players in the higher layers of decision making. However, elements of top- down character can generally not be dispensed with for successful pursuit of establishing at least medium or larger- scale infrastructures. The simple reason is a lack of long- term perspective that sometimes rests with the individual researcher or research group, and which needs to be remedied in order to provide a basis for long- term commitment. At the same time, the distance between the levels of making decisions respectively assuming operative responsibility should not be too long or plagued by administrative hurdles so that efficiency or quality of service or performance is compromised. Therefore, the way the infrastructure is organized and operated is of great importance and should be given considerable attention. There should be a transparent and well- known process for handling new infrastructure initiatives. It should recognize and acknowledge that good ideas and proposals often originate at the individual researchers level, and at the same time it should provide the means of a higher- level context having strategic planning responsibility. In order to pick up ideas and initiatives at the researchers level a standard process should be established. It should offer incentive to pursue ideas in communication with peers, and at some stage of maturity it may well be given planning support. The process should work its way up in the system, not higher or faster than necessary but high enough to embrace the long- term perspective and commitment needed to allow the evaluation and prioritization processes that should take place in a well- functioning academic decision structure. Furthermore, the process is required to have a wide enough scope to identify cross- disciplinary aspects or other activities of interest and sources of support. Research infrastructure matters represent issues that need to be handled with a long- term perspective and thus require strategic planning with clear prioritization. On the other hand, research program strategic planning is often constrained by the dependence of the outcome of external funding proposals by individual researchers, which tends to add an ad hoc- element to the planning and are often of short- term nature as well. In particular, this is the case when the external funding constitutes a large or even dominating part of the funding. In the past there has often been a focus on the investment funding needed to acquire new research infrastructure, whereas the cost for operation and upgrading has been played down or at least not received sufficient attention. This is not difficult to understand, as it has been in line with the way the funding system in general has operated. In the far past building new laboratory space required very lengthy processes that could limit the means to optimize the activities. Until recently expensive equipment could sometimes be acquired by successful individual researchers without too much exaction of plans for efficient use or breadth of user base. This situation has recently changed, and the main funding sources of research infrastructure to the Swedish universities have adopted policies that aim at promoting efficient use, broad user base, and long- term commitment by the universities. One point of particular importance emerging from the discussions concerning the new research infrastructure landscape is the notion of investment costs in the spectrum of different categories of costs for research activities. From having had a focus on the singular investment cost at the time of procurement, the cost is seen in
19 terms of depreciations over a given time, and thus as one type of cost in the accounting sheet along with all the others. This is certainly not particularly original, but rather the way it has always been done in non- academic contexts, such as commercial business. However, this change of view makes a difference for academic research in that it puts the focus on a strategic planning that includes clear prioritization. The new research infrastructure landscape also calls for other measures to be taken. The major external funding bodies require for their support that new research infrastructure be of common interest for several universities, or even have national or international character. Even if there are regular interactions between the universities, it is evident that the level of coordination needed to meet the new demands for funding of research infrastructure will require new interaction processes. Co- operation with other universities The new conditions regarding external funding of research infrastructure call for actions by Uppsala University (as well as other universities): to prepare for a more active role at the faculty and university level in supporting research infrastructure. Local investments in infrastructure, intended mainly for Uppsala researchers, and for which eligibility to support from VR or KAW cannot be expected, will require suitable procedures to be installed. Equally important will be to find ways to adapt to the new requirements for coordination with other universities. Irrespective of the details of the coordination processes that have to be developed, one needs to understand the importance of having local processes to establish strategic plans that include priorities for research infrastructure. Without having a reasonably clear picture of what the needs and priorities are, it will not be easy to achieve results in discussions with other universities. The input has to come from the researchers in a bottom- up process, and often inter- university communication is likely to have been pursued already at this level, before being picked up by a coordination process at the faculty level. One can design a coordination process in different ways, but it is important that it is well known and transparent. Also, it should be anchored in the decision structure at the faculty level in order to have sufficient degree of decision authority and overview. This will naturally also make the various ideas and initiatives visible and readily available to the regular strategic planning process of the faculty. The research secretary resources established some years ago should offer valuable aid to the coordination process. As was pointed out in the VR report on national research infrastructure by Kåre Bremer there needs to be a coordinating body between the Swedish universities to deal with research infrastructure. Whether this could be accomplished by already existing meeting places, such as the regularly occurring meetings of deans, or by SUHF or by a new form of communication channel, can be discussed. It seems though as if a dedicated meeting place would be best suited, given the importance of this issue and that different university levels need to be engaged.
20 International infrastructure In areas of science where the size and cost of infrastructure makes it difficult or impossible for a single nation to manage, international facilities have been commonplace since many years. A prime example is the high- energy physics laboratory CERN in Geneva, which was founded already in 1954 and has 21 member states. Many joint international facilities have been established, primarily in natural science fields of research. Within the EU, having a common research strategy organization, the occurrence of such joint efforts is increasingly growing. The EU infrastructure organization ESFRI has developed and maintains a roadmap for research infrastructure 3, and presently more than 800 infrastructures are included. International infrastructure facilities can offer tools and qualities that may be hard to find locally or even nationally. They can also offer a research environment that is stimulating and cross fertilizing, and it is important that the University is aware of such opportunities and is proactive in promoting engagement in and the use of them. Usually, individual researchers or groups have engagements, but this could sometimes be supported also at a higher level, e.g. by considering partnership in the establishment of infrastructure abroad, or entering as a partner in established facilities or networks. In order to be attractive as a partner various resources and facilities available at the University is of importance, and awareness of this should be present in the strategic planning. Conclusions and recommendations Acquisition of local research infrastructure. The first conclusion is that one has to move away from the traditional way of separating between investment costs and operating costs. This wallet economy, which puts a focus on the funds needed for the very purchase of equipment, and less attention on operation and support has often lead to less optimal decisions. Instead, acquiring new infrastructure and operating it should be associated with a total cost that is covered during the lifespan of the infrastructure. Yearly costs are thus for depreciations and operation, and preferably also allocations for upgrades or replacements, as well as decommissioning. There is nothing revolutionary with this view, but rather the normal way similar matters are handled outside academic research. What is important though is to realize that more of long- term perspectives have to be applied, since one takes on long- term commitments. Science can take abrupt turns, and scientists are sometimes skeptical about long- term commitments. Shortsightedness is driven by fear of being left behind in a changing environment. Maneuvering in this reality is a balance act one has to pursue in order to create the resource base needed to afford high- level performance infrastructure. Long- term perspective requires proper planning and strategy formulation together with some perseverance and confidence in decided plans. The origin of new ideas in research, and also concerning new research infrastructure lies with the individual researcher or research group rather than at management 3European Strategy Forum on Research Infrastructures (2011), Strategy Report on Research Infrastructures, Roadmap 2010
21 level. Suitable processes for realizing new research infrastructure have to start with this notion and draw on its ability to identify relevant needs. At some point a wider perspective is needed to aid a process of finding means for realization. This process has to include prioritization among different proposals. This would often be done at department or faculty level where it should be part of the strategic planning. It is not proposed to install new administrative bodies to handle the acquisition of research infrastructure. It is rather proposed to assume a new perspective, one, which regards cost for research infrastructure as one of several types of costs for the research activities, and which regards a longer time perspective. The long- term perspective may even promote quality of the strategic planning process as it makes the commitments explicit and clear. It seems very likely that the University will have to reallocate funding to cater for the loss of funds for research infrastructure due to the policy change of the main external funders. In order to make this need explicit and to stimulate awareness of the required change of view, one might want to make periodic reservations at faculty or disciplinary domain level for infrastructure funding, at least for a certain time period to adapt to the new situation. Bringing ideas to the attention of the strategic processes should be stimulated and facilitated by routines linked to the regular yearly planning at departments and faculties. A way of working could be to stimulate the forming of interest groups around a particular infrastructure need, whereby researchers gather to formulate proposals to be further attended to in the regular planning process. One might consider stimulating such work by a planning support. Research infrastructure operation. The inventorial survey showed that both incentive and possibility to expand the user base exists for many infrastructures, though there is a lack of knowledge about the availability outside of the host group. There are mechanisms that tend to limit optimal use, like sharing equipment and personnel. These mechanisms are often related to how the cost is distributed, for example whether a service requires a fee or if it is free, i.e. covered at a higher level. Likewise, the rent level for laboratory space has shown to have impact on the incentive to co- locate infrastructure. Sometimes this has led to loss of synergy advantages by pooled resources. Physical availability may also be affecting, sometimes even more trivial circumstances, such as whether one has to walk to another building or to another part of the building. Sharing one s equipment with others can sometimes be regarded as risky, as long as one does not have guarantees against improper operation. A remedy for the efficiency hampering factors mentioned could be found by a few different measures. As a start, a register, or resource catalog could be compiled that describes the existing resources and tools. This would help one to get in contact with the host or owner of the particular resource, offering at least a possibility for an agreement regarding access. In many cases increased sharing of resources requires more organized measures. Coordinating or co- locating resources and having joint engagement of personnel could offer both more competent operation and more efficient use in many cases. Shared personnel could contribute to this, but would require suitable routines for cost sharing between different departments.
22 The motives of the individual researcher may not always be completely in line with the strategies required for optimizing operations at the department or faculty level, simply because of different optimization criteria and different time perspectives. Ways to align them could be by means of economic stimuli, such as appropriate setting of rent for lab space; directed support toward sharing facilities; etc. One should not mistrust the individual researcher s appreciation of the synergetic benefits of joint and shared resources, but one may need to clarify the connections. The survey furthermore indicated that there are generally no allocations made to keep infrastructure at a competitive level by upgrades. Evidently, this constitutes a risk since it jeopardizes quality of service with time. Also this suggests that there is potential for development of research infrastructure operation and management. When establishing new research infrastructure there should be a plan for how maintenance and upgrade should be handled. Joint inter- university efforts. Coordination and co- operation with other Universities regarding sizeable research infrastructure has to be founded in the active processes of the departments and faculties that handle all research infrastructure as part of their regular strategic work. Some of the ideas and proposals that have emerged in a bottom up process, as described earlier, would be candidates for inter- university co- operation and thus to be eligible to apply for VR and possibly also KAW funding. Existing collaboration on individual and research group level would in most cases already from the start single out relevant candidate universities for co- operation on infrastructure proposals. It would however be advantageous to have a structure anchored in the disciplinary domain managements that can support the inter- university university dialogue and the preparation of joint proposals. This could consist of a member of the domain board from each of the three domains. Often, particular cases would mostly involve only one of the members of this structure. However, since infrastructure can be of university- wide nature and since the Vice- chancellor would submit proposals for external funding this structure should be an entity at the University management level. International research infrastructure. Many individual researchers or research groups have engagements at international infrastructures that can offer tools and qualities that may be hard to find locally or even nationally. International engagement also offers an environment that can be is stimulating and cross- fertilizing. It is important that the University is aware of such opportunities and is proactive in promoting engagement and the use of them also at management level. One could consider partnership in the establishment of research infrastructure abroad, or entering as a partner in established facilities or networks. In order to be attractive as a partner various resources and facilities available at the University are of importance, Awareness of this should be present in the strategic planning. Interaction between the University and external funding agencies. Scientific research at Uppsala University is externally funded to about 50%. External funding is of course a benefaction, but it is intertwined in department economy in a
23 way and to an extent that presents challenges to department heads and faculty managements. Over the last decades the number of researchers has inflated, driven by the possibilities and hope for covering cost for new staff by external sources. Today it is common that professors get only part of the salary paid by the government funds. External research funding is often short- term, 3-4 years, and the departments have generally to assume responsibility for long- term appointments. Also for infrastructure there is a difference in time scales, insofar as e.g. KAW has required that the University take over the cost after 5 years. VR offers the possibility to apply for funding of national infrastructure operation costs, but it seems unclear at this time how this will be handled in the future, e.g. with respect to time limits and responsibilities. The perceptive study by Kåre Bremer on VR infrastructure in 2013 identified several points of importance for the feasibility for VR to serve the Swedish science community in an optimal manner. Two points concerned the terms for infrastructure proposals respectively the dialogue between VR and the Swedish Universities. The latter point is one that not only calls for action by VR, but one that should be carefully considered also by the universities, including Uppsala University. VR is presently trying to create a forum for dialogue with the Swedish Universities, and a reference group has been formed to aid in this effort. Uppsala University should put effort into contributing to this work. In doing so it is important to keep good contact with the other Universities, not the least in the regional context. It is proposed that measures be taken to promote the dialogues and contacts with external funding agencies. There are of course individual Uppsala researchers engaged in these organizations, and although they are typically there in their own capacity and not directly representing Uppsala University, it is good practice to recognize them and make sure that they are aware of strategies and policies of Uppsala University. The local navigation skills and insight in funding matters of the research secretary organization is an important asset, not only for support to the researchers, but also as a link between the different players in the research organization of the University.
24 Annex 1 Enkät 1 - UU forskningsinfrastruktur ( Breddenkät ) Bakgrund Infrastrukturfrågorna är ett viktigt strategiskt område för universitetet. Rektor har gett i uppdrag att inventera befintlig forskningsinfrastruktur och utarbeta förslag för långsiktig samordning av infrastrukturfrågor. Inventeringen syftar dels till att skapa en resurskatalog, dels till att få underlag för utarbetande av strategier för hantering av infrastrukturfrågor. Med en forskningsinfrastruktur menas en resurs, (utrustning, anläggning, installation, databas etc.), lokal eller del av en nationell eller internationell sådan, som uppfyller vissa kriterier, t.ex. avseende kostnad för investering och drift, användningsbredd, tillgänglighet, driftsform, etc. Som en vägledning för denna enkät bör en resurs anses vara en infrastruktur om anskaffnings- kostnaden (i normalfallet) är minst 500 kkr, användningen inte begränsas till en forskargrupp utan är tillgänglig för andra, också utanför institutionen, samt har en definierad form för driften, En resurs som idag kanske inte skulle klassas som infrastruktur skulle eventuellt kunna göra detta med vissa förändringar. Enkäten utgår därför inte från en strikt definition av infrastruktur utan ställer frågor för att också kunna identifiera andra resurser som bör hanteras som infrastruktur. Benämningen infrastruktur används generellt i enkäten. Frågor till kontaktpersoner för (potentiella) infrastrukturer vid UU Benämning/Namn på infrastrukturen? Till vilken organisationsenhet (institution eller motsv.) är infrastrukturen associerad? Ge en kort beskrivning av infrastrukturen: Kontaktperson för infrastrukturen? (Namn, institution) I. Användningsområden Infrastrukturen används inom (flera val möjliga): Grundforskning Uppdragsforskning Utbildning
25 Tredje uppgiften Annat: Kommentar: För vilka vetenskapsområden används denna infrastruktur? För närvarande Planerad användning Humanistisk- samhällsvetenskaplig forskning Medicinsk/farmaceutisk forskning Teknisk- naturvetenskaplig forskning Annat: Kommentar: Finns det sätt att utvärdera infrastrukturens betydelse för uppnådda forskningsresultat? II. Användarbas/tillgänglighet För vilka är denna infrastruktur tillgänglig? Ja Nej Vet ej Inte tillämpligt Infrastrukturens värdgrupp eller avdelning Infrastrukturens värdinstitution Andra institutioner vid universitetet Andra svenska universitet Internationella universitet Externa användare (ej universitet) Övriga: Kommentar: Vilka använder denna infrastruktur och i vilken relativ utsträckning? <20% 20-40% >40-60% >60-80% >80-100% Infrastrukturens värdgrupp eller avdelning Infrastrukturens värdinstitution
26 Andra institutioner vid universitetet Andra svenska universitet Internationella universitet Externa användare (ej universitet) Övriga: Kommentar: I vilken andel av totalt tillgänglig drifttid används infrastrukturen för forskningsändamål? 0% 20% 40% 60% 80% 100% Kommentar: Finns incitament för att nå en större användarbas? Är det önskvärt att försöka bredda användarbasen? Finns förslag till hur breddning kan ske? Råder samma villkor och förutsättningar för alla typer av användare? Ja Nej Vet ej Inte tillämpligt Kommentar: Hur prioriteras användare om överbeläggning uppstår? Vetenskaplig bedömning Föreståndaren avgör Extra avgift Annat sätt Kommentar:
27 III. Organisation och ägaraspekter Hur ser organisationen runt denna infrastruktur ut?(flera val möjliga) UU- Annan svensk representation repr. Internat. repr. Finns styrelse/styrgrupp? Finns vetenskaplig programkommitté? Finns dedicerad personal (flera val möjliga)? Teknisk/administrativ personal (TA) Postdoc Doktorand Annan: IV. Användarsupport Vilket stöd erbjuds för användning av infrastrukturen (flera val möjliga)? Utbildning Direkt stöd av personal Annat: Hur många personer totalt är uppdaterade på och kan vara ansvariga vid drift av infrastrukturen? 1 2-5 6-10 >10 V. Kostnader Hur stora investeringar har gjorts i infrastrukturen? <0,5 Mkr 0,5-2 Mkr 2-10 Mkr >10 Mkr Hur stor är den bedömda årliga driftskostnaden? Exkl. personalkostnader Inkl. personalkostnader <100 tkr 100-300 tkr
28 300-1000 tkr >1000 tkr Hur finansieras driften av infrastrukturen för närvarande (flera val möjliga)? Centralt Externa anslag Användaravgifter Institutionsmedel In- kind- bidrag Annat: Kommentar: Vad är behovet av investeringar i uppgraderingar för att hålla infrastrukturen upto date? <100 tkr/år 100-300 tkr/år 300-1000 tkr/år >1000 tkr/år Görs avsättningar för framtida uppgraderingar? Ja Nej Kommentar: VI. Tidsperspektiv Vem var initiativtagare till att infrastrukturen anskaffades? Forskare/forskargrupp Institution Fakultet Universitetet Annan När skedde den första anskaffningen/investeringen (år)? <1980 1980-1990 >1990-2000 >2000-2010
29 >2010 Hur lång bedöms den återstående tekniska livslängden vara för infrastrukturen, med resp. utan löpande investeringar/uppgraderingar enl. tidigare fråga? Utan investeringar Med investeringar <1 år 1-3 år 3-5 år 5-10 år >10 år VII. Vision och framtida behov (befintlig eller ny infrastruktur) Finns, dokumenterad Finnsen tydlig vision för infrastrukturens framtida Finns, ej dokumenterad användning? Finnsen plan för infrastrukturens framtida användning? Finnsen plan för infrastrukturens avveckling? Finnsen plan för ny infrastruktur som ersätter den aktuella? VIII. Uppföljning Har det gjorts någon uppföljning eller utvärdering av infrastrukturen (KoF07 och KoF11 oräknade)? Ja, dokumenterad Ja, ej dokumenterad Internt Externt Annan typ av uppföljning: Senast år: Kommentar: IX. Informationskällor Finns informationsaktiviteter kring infrastrukturen (flera val möjliga)? Beskrivs i årsrapport eller liknande Hemsida Utskick av infomaterial Affischering
30 Visning Annat
31 Annex 2 Kondenserad sammanställning av svaren på Enkät 2. Inledande synpunkter Olika infrastrukturer kan se mycket olika ut - med olika tidshorisonter, behov av driftresurser, styrningsformer, tillgång till externa medel för drift m.m. Det finns sannolikt en del infrastrukturer som i någon mening är så omfattande att t.ex. inte något enskilt forskningsprogram ensamt kan förväntas ta det ekonomiska ansvaret för dessa. I många fall kommer dock denna sorts infrastrukturer att vara av en sådan karaktär att det även i framtiden finns externa intressen (VR m.fl.) som kan vara med i bilden. En rimlig fråga är hur många infrastrukturer som är av en sådan karaktär att ansvaret kommer att tillfalla universitetet samtidigt som det ekonomiska omfånget är så stort att ett enskilt program inte kan väntas hantera saken. Lämpliga infrastrukturer kan verksamt bidra till att stärka pågående forskning, och de kan stärka universitetets möjligheter att rekrytera framstående forskare eller lovande unga studenter. Infrastruktursatsningar kan inriktas på avancerad men väletablerad teknologi som kan utnyttjas brett, på mer speciella verksamheter som förutses få ökande betydelse i framtiden, eller där unik kompetens finns som på detta sätt snabbt kan ge teknologin bredare spridning. Infrastrukturen måste framför allt hanteras på rationella sätt så att universitetet som helhet inte förlorar pengar på att man i princip gör samma sak, fast på olika ställen. Det finns alltså samordningsvinster när det gäller forskningsinfrastrukturen t.ex. i form av databaser. Man bör skilja på hur det elektroniska materialet lagras och hur det kommer att behöva användas - den rationella lagringen är mycket viktig. Detsamma gäller det digitala bevarandet, i en samlad, väl förvaltad och gärna certifierad miljö. En anledning till att infrastrukturer inom Uppsala universitet hittills inte synts eller utvecklats med den potential som den har är bl.a. att ansvaret legat på institutions- eller programnivå där infrastrukturen fått konkurrera med mer omedelbara behov såsom personalens anställningstrygghet. Infrastruktur kan inte konkurrera i det perspektivet och ses ibland som ett särintresse t.o.m. om den inte kräver några explicita fakultetsresurser. Även långsiktigheten har varit svår att upprätthålla och har ibland säkrats av eldsjälar som prioriterat infrastrukturen på bekostnad av sin egen vetenskapliga meritering. Det är tänkbart att det framledes även blir svårare att hantera driftskostnader än investeringskostnader för vissa typer av infrastrukturer. Möjligen bör universitetet fokusera mer på detta snarare än investeringar. Det kan finnas en risk att valet av internhantering av infrastrukturfrågor kommer att missgynna vissa sorters infrastruktur relativt andra. Rollfördelning, samordning Infrastruktur i form av avancerad instrumentering, och därtill hörande expertis för handhavande, utgör en viktig förutsättning för universitetsforskning. Dess betydelse ökar fortlöpande inom t.ex. biovetenskaperna men ökade kostnader och komplikationsgrad för modern forskningsutrustning kräver samordning vid uppbyggnad av infrastrukturer. Infrastrukturer skall stödja forskningen. Den skall därför anpassas efter forsknings-
32 verksamheten och inte driva forskningen i en viss riktning. Infrastrukturer måste fortlöpande motivera sitt existensberättigande, och avveckling måste alltid vara med som en möjlighet när de spelat ut sin roll eller vägs mot varandra. I många fall är infrastrukturen av en sådan karaktär att den är relevant för flera forskningsprogram (motsv.), och även ibland för mer än en institution. Någon sorts intern samordning för att kunna hantera dessa fall gemensamt mellan program/institution bör inte vara så svår att åstadkomma om tillräckligt intresse för infrastrukturen finns - och om sådant intresse inte finns, bör infrastrukturen då satsas på? Bra forskningsinfrastruktur är viktigt för universitetets framtid. Det bör ligga i universitetets intresse att ha medel för strategiska satsningar i infrastruktur. Vilka satsningar som görs måste tas fram i en dialog med institutionerna (forskarna). Regelbunden avsättning av medel bör ske på fakultetsnivå. Vetenskapsområdena vid Uppsala universitet bör ha mekanismer för att utvärdera och jämföra olika möjliga infrastruktursatsning i form av grupperingar med ansvar för sådana utredningar. Till dessa grupperingar kan det i specifika frågor bli nödvändigt att knyta personer inom eller utom universitetet med specialkompetens i området. Möjliga infrastrukturer som inte erhåller stöd på vetenskapsområdesnivå kan fortfarande komma i åtnjutande av stöd från enskilda institutioner som anser att verksamheten är motiverad och själva prioriterar sådana satsningar. Sådana förutsättningar kan öka motivationen att satsa på en viss infrastruktur. Det kan också finnas behov av resurser som inte utmärker sig (inter)nationellt, men som krävs för modern forskning och som därför behöver stödjas lokalt. Det är också viktigt att beakta den möjliga infrastrukturens värde för grund- och forskarutbildning av individer som har förutsättningar att efterfrågas av industrin eller myndigheter. Slutligen bör man bedöma om det föreligger konkurrens med kommersiella aktörer, lokalt eller internationellt, som kanske kan vara bättre skickade att tillhandahålla den aktuella resursen. Det kan vara nödvändigt att undersöka om det finns legala hinder för universitetet att subventionera verksamhet som konkurrerar med kommersiella aktörer. Infrastrukturen får inte heller bli ett självändamål som behövs t.ex. för att många är anställda för att driva den. Infrastruktur av typ lokal instrumentering (t.ex. högupplösningsmikroskop eller anläggningar för genetiska analyser) måste organiseras i serviceplattformar för att få hög verkningsgrad och implementering av komplexa applikationer. Enskilda grupper har i de allra flesta fall inte råd att köpa utrustningen och anställa personal för att sköta den. Ledningarna för vetenskapsområdena bör fatta beslut om vilka serviceplattformar som universitetens forskning kräver i en top-down process. Om subsidiaritetstanken blir en viktig komponent i UUs hantering av infrastruktur krävs att kapillärerna, dvs. program och institutioner, tar ett fullgott ansvar. Framtiden kräver antagligen större medvetenhet och ansvarstagande hos dessa aktörer. Skulle universitetet eller fakulteten istället besluta att i omfattande grad och inte enbart i undantagsfall helt eller delvis centralisera hanteringen av kostnader för infrastruktur, måste en ändamålsmässig modell för hanteringen definieras. Det finns flera fallgropar som då bör undvikas, inkl. i. Viss godtycklighet i besluten om vilka infrastrukturer som ska få stöd, eftersom där det är frågan om val mellan jämbördiga och bra förslag, kan bli avgörande vilken individ/individer som gör valet. Huvudrisken är att man inte är tillräckligt kunnig avseende behov inom hela fakulteten för att robust kunna bedöma olika förslag emot varandra.
33 ii. iii. Att vissa ämnen strukturellt gynnas eller missgynnas. Infrastrukturer kan vara väldigt olika i karaktär (ett instrument, fältstation, fältutrustning, en databasfunktion, ett sekretariat, en elektronikverkstad osv.), och det finns en risk att en modell inte kan balansera dessa. Ett annat problem kan vara att infrastrukturer där flera grupper är intresserade helt konkurrerar ut infrastrukturer där färre grupper är intresserade, dvs. att vissa grupper aldrig kan komma i fråga för finansiering. Centralisering innebär något sorts strukturerat ansökningsförfarande, dvs. ökad byråkrati. Det finns motiv för att statsförvaltningen under flera år har rört sig från regelstyrning till målstyrning. Att centralisera är att gå mot regelstyrning med de nackdelarna (och fördelarna) som detta innebär. Om Uppsala universitets infrastruktur skall kunna lyftas fram på det sätt som den är värd krävs inte i första hand stora pengar utan i stället tydliga organisatoriska ramar, långsiktigt hållbara styrformer och klara ansvarsförhållanden. Det tar tid att bygga upp ett medvetande om att infrastrukturerna finns och det krävs klara och tydliga riktlinjer för hur infrastrukturen kan och får utnyttjas. Detta förutsätter viss bemanning för att kunna ta emot och bistå kortare eller längre forskningsprojekt som förläggs till infrastrukturen samt ett klart ansvar för kvalitetskontroll hos infrastrukturen och de data den genererar. Det krävs också ett tydligt ansvar och vissa resurser för den långsiktiga lagringen av data och andra resultat samt metoder för att marknadsföra infrastrukturen mot de målgrupper som bör identifieras som grund för ett beslut om stöd av viss infrastruktur. Enkla faktorer som ofta fäller avgörandet om en forskare eller forskargrupp vill använda en infrastruktur är att den är geografiskt lättillgänglig och ger tillgång till elektricitet, internet, säkerhetsanordningar m.m. Man bör också beakta att infrastrukturen, åtminstone ibland, kan användas i universitetets marknadsföring och att universitetet då bör överväga att avsätta centrala medel för att använda dessa skyltfönster effektivt och att samtidigt bidra till deras drift. Listning och klassificering av infrastruktur med viss rapporteringsskyldighet beträffande samutnyttjande som underlag för stöd t.ex. från infrastrukturfonden. Centraliserad information om infrastrukturer och möjligheter att använda dem. Skapa en förteckning av tillgänglig utrustning med fortlöpande uppdateringar. Det kan dock vara ett problem att göra viss utrustning tillgänglig för användare utanför den egna enheten (forskningsgrupp, institution) om det inte finns operatörer/ tekniker som sköter underhållet. Ofta är det huvudanvändare, t.ex. doktorander, som ansvarar för underhållet. Först en översyn av vilken infrastruktur som finns och var. Sedan en genomgripande diskussion av hur befintlig utrustning kan samutnyttjas bättre. En fördel med samordning är att service och underhåll av befintlig utrustning skulle kunna förbättras. Tror att det bra med inventering av det som fakultet/universitet har satsat resurser på, t.ex. hemsida. Information kring användbarhet av teknologier. Tillgängliga infrastrukturer och expertis bör kunna lätt identifieras, t.ex. via en gemensam databas. Användningen av infrastruktur bör vara fri eller finnas tillgänglig via självkostnadspris. Jag tror ett väl utbyggt och gediget kursprogram med korta 1- dagskurser skulle öka samutnyttjandet av infrastrukturer. Att man på avdelnings- och institutionsnivå gör prioriteringar utgående från vilken nytta infrastrukturen ger, infrastrukturens relevans nationellt och internationellt etc. Jag tror att forskarna börjar inse behovet av koordinering av resurser för infrastruktur.
34 Tydliga signaler från universitets- och fakultetsledningar. Genom att tilldela medel från dessa nivåer och i samband med detta premiera goda exempel, där samverkan och samutnyttjande tydligt kan påvisas. I första hand reell bredd i forskningsinfrastrukturerna, i andra hand dedicerad personal som kan hjälpa utomstående användare över trösklarna, och i tredje hand UU-intern marknadsföring. Att infrastruktur handhas av personer med vilja och social kompetens nog att se ett värde i samutnyttjande och samarbete. Infrastrukturen måste upp på dagordningen i olika fora. Kanske en forskningssenat i tidigt skede av verksamhetsplaneringen. Dekaner, som är forskningsansvariga, bör identifiera infrastrukturer av ömsesidiga intressen och initiera och stimulera till ökad samverkan. SciLifeLab är ett bra exempel där kompetensplattformar tydliggörs, exempelvis genom hemsida, samt görs tillgängliga. Vi betonar att diskussionen inte bara får gälla faciliteter med många användare. Spetsutrustning i enskilda forskargrupper är viktiga. Strukturerad och genomtänkt information om möjligheter och resurser (gäller även på nationell nivå). Om finansiellt ansvar ligger på institutionerna kommer det att finnas ett starkt intresse av att attrahera andra användare (både inom UU och övriga Sverige/Europa). Plattformsstrukturer av olika slag. Dessa måste i sin organisation vara långsiktiga för att kunna attrahera duktig personal samt helt transparenta (det måste alltid gå att se vilka prioriteringar som görs och var pengarna går, annars kommer omedelbart misstankar om nepotism och förslösade medel). Att ge tydliga uppdrag, utförandet ska också granskas (årligen). Ett gott exempel där jag är inblandat är UPPMAX, som fungerar som serviceenhet gentemot hela universitetet (och andra) utan att hänsyn tas till var kunderna kommer ifrån. Satsningar bör i första hand göras på områdes- och inte på institutionsnivå, och i förekommande fall också koordineras mellan fakulteter för att ge förutsättningar för samverkan. Infrastrukturer bör understödjas och även åläggas att erbjuda sina tjänster brett, och de bör utvärderas utifrån hur framgångsrika de är med detta. Verksamheterna bör vara utåtriktade och utnyttja Internet för att informera om de resurser som erbjuds. Forskare som utnyttjar infrastrukturer bör lämpligen beskriva detta i sina publikationer, och infrastrukturerna kan understödja publikationer genom att tillhandahålla information som behövs för att redovisa detta arbete i publikationerna. Infrastrukturer bör själva identifiera besläktade verksamheter att samverka med. T.ex. finns det en naturlig koppling mellan SciLifeLab och den nationella infrastrukturen för biobanker BBMRI.se, och många liknande tvärkopplingar kan etableras. Att inte fördela medel främst till enstaka, smala, behov vid institutioner utan till områdesöverbryggande servicefaciliteter. Att processen i någon mån är top-down och är framåtblickande. Institutionernas behov av mindre men fortfarande dyr utrustning som inte är allmänt tillgänglig utanför institutionen och som forskarna själva kan handa ska inte omfattas. Tydlig styrning från fakulteten. Grupper skall inte på egen hand upphandla och installera utrustning som kan införskaffas gemensamt med fler intressenter. Med en fakultetsöver-
35 gripande samordning kan kostnaden reduceras drastiskt och finansiering för personal, lokaler etc. för driften säkerställas. Jag tror en aspekt som är central rör personella resurser. Vi har en infrastruktur på vår institution, som helt har finansierats av externa medel och en stor del i arbetet har bestått i att utbilda assistenter för att kunna bygga och underhålla infrastrukturen. Problemet är att vi som forskare investerar mycket tid på att utbilda vederbörande, vilket med tanke på de osäkra arbetsförhållandena riskerar leda till förlorad kompetens. Det som skulle behövas är således stabilitet ifråga om kompetens och samverkan, så att vi inte ständigt uppfinner hjulen på nytt. Vad vi gör nu är exempelvis att tre externfinansierade projekt samfinansierar en assistent, vars upparbetade kompetens i databehandling således kommer alla till godo och man kan göra stora besparingar i tid som kan användas på analys istället. Dessutom skulle man vid HistFil behöva ordentliga kartläggningar av existerande databaser, som skulle kunna återanvändas. UU bör satsa mer på att underlätta för forskningsstrukturerna genom att tillhandahålla tillräcklig övergripande teknisk infrastruktur som har tillräcklig kapacitet och är tillräckligt flexibel för de enskilda infrastrukturerna. För alla dem, inklusive Uppsala Conflict Data Program (UCDP), som har stora databaser, är det av yttersta vikt att universitetet kan tillhandahålla den tekniska infrastruktur och service som krävs för att vi ska kunna utveckla och driva databaserna. Tillräcklig kapacitet och flexibilitet är nödvändig på IT-sidan och vi önskar att den sidan av universitetet i så stor utsträckning som möjligt matchas med de olika behoven på institutionsnivå. IT-stöd är tillmötesgående, men det finns också begränsningar i de system som används. För UCDP har det varit en viktig resurs att UU står för två webhotell (en php och en windows). Däremot önskar vi att det kunde finnas fler webhotell för fler språk samt att hotellen kunde uppgradera språken oftare. Dessutom har vi upplevt problem med hur vi vill jobba eller felsöka då vi som utvecklare inte har tillgång till serversidan av systemet. Detta p.g.a. säkerhetsskäl då alla UU:s system finns på samma server. T.ex. tappar våra system ibland kopplingen till servern och vi har haft svårt att felsöka detta, samt vi har haft behov av att kunna spara undan olika versioner av data, för att kunna säkra replikerbarhet, men vi har haft svårt att komma fram till en teknisk lösning för detta utan manuell handpåläggning från IT-stöd. Det faktum att vi (eller forskarna som använder våra data) inte har full tillgång till olika versioner av vår databas gör att vi har svårt att möta gängse replikationskrav för den forskning som publiceras på våra data, vilken är en grundpelare i god forskning. Det skulle då underlätta betydligt att ha olika system/servrar där tillgängligheten kan ligga på olika nivåer beroende på vilken säkerhet som krävs. En lösning skulle kunna vara att man får söka pengar för driftstöd där universitetet står för driften även på dedikerade servrar. När det specifikt gäller samverkan, så kan man tänka sig satsningar på marknadsföring av infrastrukturer internt för att se var samarbetsvinster kan göras. Många känner säkert inte till varandra tillräckligt väl idag. A/Kartlägg, B/Samordna där det går, men se till att data kan utnyttjas under tiden. C/ Öka kompetensen för hur individuella anpassningar kan göras i rationellt uppbyggda databaser. Gemensamt för alla processerna är att långsiktigt bevarande måste kunna upprätthållas. Lärplattformar bör utformas så att man enkelt kan utnyttja viss data inom elektroniskt lärande, t.ex MOOCs. För att kunna göra det behöver man också implementera en bättre dialog mellan producenter och användare av data för detta ändamål. Det bör redan när apparaturen köps in anges hur den ska användas efter projektets avslutning. En bättre fungerande andrahandsmarknad behövs.
36 Förutsatt att samordning och samnyttjande är önskvärt är det viktigt att infrastruktur som ska nyttjas gemensamt sammantaget är totalt sett resurseffektivare, håller högre kvalitet och är tillgänglig i minst lika hög utsträckning som egen utrustning på hemmaplan. Mer centralstyrning. Om forskare X och forskare Y både vill ha tillgång till samma typ av utrustning borde UU nästan tvinga fram att de samarbetar istället för att både söker pengar för egen utrustning. Vi har till och med haft lite märkliga situationer där en forskargrupp söker pengar för infrastruktur som redan finns på universitetet, bara för att gruppen inte kan eller inte vill samarbeta. I grund och botten är många anslag skattefinansierade så att saker används på det effektivaste sättet, med samarbeten m.m. borde vara en förutsättning för att man över huvudtaget får sina anslag beviljade. Om det inte krävs interdebitering eller liknade blir det lättare. Ansvar för planering Det är i första hand på fakultets- eller universitetsnivå som det finns incitament för infrastruktursatsningar och där resursbeslut kan motiveras och en trovärdig allokeringsdiskussion föras. Detta förhindrar naturligtvis inte att infrastrukturer administrativt kan förläggas till såväl institutions- som programnivå. De utvärderingsmetoder som på senare år utvecklats hos t.ex. VR kan ge vägledning för hur allokeringen skulle kunna ske inom universitetet och vetenskapsområdena. Om universitetets tilldelning ökar i motsvarande grad så att nedskärningar på andra områden inte är nödvändiga, och tycker i så fall att det i grunden är en god idé att resurshanteringen flyttas närmare förbrukarna. Den största utmaningen ligger säkert i fördelningssättet där jag ser att risken är att medlen (och ansvaret) fördelas ut på de olika kostnadsställena i för hög grad. Resultat av detta kan på kort sikt bli gott i och med att det tillgodoser befintliga och närliggande behov. På lång sikt är jag framförallt rädd att utrymmet för stora, långsiktiga satsningar blir för litet, men också att närsynthet, alltså bristande insyn i andra organisationers verksamhet och planer, kan göra att infrastrukturer i ett nationellt perspektiv överlappar varandra där de istället hade kunnat komplettera varandra. Att åtminstone en del av medlen hanteras av ett lärosätescentralt och välinformerat råd och därifrån äskas i så stor konkurrens som möjligt, tror jag är en förutsättning. Tydligt ämnesområdesövergripande infrastruktur bör fördelas av rektor efter att dylik infrastruktur identifierats och förankrats i berörd verksamhet. Motsvarande bör kunna hanteras av områdes-/fakultetsnämnd då det gäller fakultets-/sektions- /institutionsövergripande infrastruktur. Detta innebär således att vissa medel bör sparas på någon övergripande nivå för att tillgodose behoven. Det bör finnas en långsiktig strategi på fakultetsnivå med avseende på vilken forskningsinfrastruktur som skall finnas tillgänglig. Fakulteteten bör sedan i möjligaste mån avsätta medel för finansiering, och även säkerställa att medel för underhåll finns. Dessa kan delvis dras in från de forskningsgrupper som använder infrastrukturen mest, men det är angeläget att ingen forskningsgrupp stängs ute helt från användning av ekonomiska skäl. Det måste även finnas en planering för förnyelse av utrustningen. Det är viktigt att vi klarar av att skapa ett system som inte innebär att mycket merarbete (via t.ex. nödtorftiga IT-system) läggs på enskilde forskaren. Jag tror att nyckeln är att utnyttja infrastruktur så effektivt som möjligt. Detta kräver dels att införskaffad infrastruktur svarar mot ett brett behov, och dels att utrustningen sedan nyttjas effektivt. Det är svårt att se hur denna funktion kan frigöras från de som har lokalt
37 ansvar för forskningsstrategiska rekryteringar etc., rimligtvis programansvariga och prefekter. Universitetets vetenskapsområden bör utvärdera förslag på infrastrukturer för att avgöra vilka som kan finansieras på områdesnivå/universitetsnivå. Flera av ovanstående aspekter bör därvid beaktas: Hur allmängiltig och komplex är den aktuella teknologin? Kan den komma att få strategisk betydelse för befintliga forskare eller för nyrekrytering? Finns lokal expertis eller kan sådan rekryteras som kan sköta infrastrukturen? Är teknologin av basal karaktär och därför omistlig, alternativt finns det möjlighet att utnyttja och ge bredare spridning åt en unik lokal kompetens av potentiellt stor generell nytta? Finns det en möjlighet för Uppsala att tillskansa sig en framträdande roll i en nationell eller internationell infrastruktursatsning, t ex inom ramen för EUs ESFRI program? Anslag för spetsinstrumentering kommer att kunna sökas från VR, men kommer förmodligen att kräva motfinansiering från universiteten. Exakt definition på basal resp. spets är inte given och omfånget på plattformarna kan diskuteras. Det är dock helt klart att om inte stöd för basal instrumentering kommer från UU kan inga externa anslag sökas, vilket gör att viss forskning inte kommer att kunna bedrivas vid UU. Instrument till enstaka forskargrupper eller mycket smal verksamhet bör inte ligga på UU centralt, såvida inte den strategiska betydelsen är mycket stor. Ev. kan externa granskare krävas för bedömning, både av omfång av anslag till serviceplattformarnas instrument och till annan strategisk satsning. De SciLifeLab-plattformar som inte har fått stöd som nationella plattformar (s.k. lokala plattformar) är exempel på en organisation som har etablerats utifrån den forskning som bedrivs vid UU, den har utvärderats på olika sätt lokalt både av SciLifeLab och av MedFarm-området och håller en mycket hög kvalitet. För att dessa plattformar ska kunna fortsätta och även utveckla sin verksamhet så måste UU tillhandahålla stöd för s.k. basal instrumentering. Jag tror att det kan vara bra med utlysningar, extern utvärdering och delat ansvar, dvs. att forskargrupp alt. institution tar en del (ca 30 %?) av kostnaden vid inköpet. Bättre med bottom-up approach dvs. att forskarna själva kommer med förslag än att det ska vara toppstyrt mot olika favoritområden. Ge även möjligheter att söka för biobanker, databaser, provsamlingar etc. som kan bli en framtida och bestående resurs för många. Om man med infrastruktur menar större satsningar som ska användas av flera grupper tror jag ansvaret behöver ligga på områdesnivå alternativt i någon universitetsgemensam konstruktion där olika discipliner kan samverka. Sannolikt behövs viss basfinansiering men också finansiering utifrån nyttjande, inte minst från externa användare. Jag skulle föreslå att en given infrastruktur samordnas och blir tillgänglig för alla. Det bör bekostas och därmed styras så högt upp det går i organisationen. Jag tycker att det kunde finnas fler regler, t.ex. för filytor för lagring av rådata, gallringsrutiner redan från start, enhetliga regler för hur/vad dokumentering av forskning ska gå till. En grundinfrastruktur som supportas. I vissa speciella fall, kan det vara nödvändigt att lyfta frågan till fakultets- eller universitetsnivå. Att hantera mycket på detta sätt kan dock vara problematiskt, av olika anledningar. Det finns en risk för ökad intern byråkrati. Man kan även undra hur lämplig
38 fakulteten är att ta beslut om frågor som i många fall kan uppfattas som detaljer (i ekonomiska termer) långt ut i verksamheten. Oftast är det bäst att låta verksamheterna närmast forskningen själv prioritera mellan olika alternativa användningar av sina resurser. Om prioriteringar bland många förslag ska göras regelbundet på fakultetsnivå, hur ska prioriteringsarbetet fungerar praktiskt? Infrastruktursatsningar, åtminstone inom geovetenskaperna, måste ske med mycket långa tidsperspektiv. Genom långvarig och fortvarig övervakning av geovetenskapliga fenomen är det möjligt att fånga upp de extremhändelser som inte experimentellt kan säkerställas på annat vis. Extremhändelserna är nästan alltid vetenskapligt intressanta och dessutom samhälleligt betydelsefulla. En stor del av dagens forskning kring klimat, klimatförändring och naturolyckor bygger på observationer som aldrig kan garanteras inom loppet av vanliga 3-5-åriga forskningsprojekt eller doktorandstudier. Beslut om uppbyggnad, avveckling eller vidaredrift av geovetenskapliga infrastrukturer bör tas med en tidshorisont på 20-30 år. Exempel på infrastruktur inom Uppsala universitet som genom sin långvarighet blivit nationellt och internationellt ovärderliga är t.ex. den klimatstation som startades av Anders Celsius och som genererat mätdata sedan 1722 samt de vattenföringsmätningar i Fyrisån som pågått sedan 1860-talet. De prioriteringsprocesser som universitetet bör utveckla kan med fördel grundas på de som under senaste decenniet utvecklats inom VR, Nordforsk m.fl. Ett kriterium bör vara att infrastrukturen är till nytta för flera institutioner/forskargrupper inom Uppsala universitet och/eller för intressenter utanför universitetet. Eftersom de flesta infrastrukturinvesteringar innebär ganska stora summor är det viktigt att inte ha en för snabb process. Lundamodellen med en årlig ansökningsomgång till en infrastrukturgrupp. Jag tycker att varje institution bör sträva till att bestämma vilken/vilka infrastrukturer som bäst gagnar institutionens forskning nationellt och internationellt. En diskussion har startat på inst. för fysik och astronomi där ett möte för att diskutera forskningsinfrastruktur planeras i januari 2014. Med en finansiering som fördelas på flera nivåer bör även prioriteringar och beslut ske på samma nivåer. På användarnivån kan kooperativa konstellationer inom breda intresseområden (t.ex. materialvetenskap) skapa strukturer och processer för detta arbete. Tidsperspektiven kan variera beroende på exempelvis strategisk nivå och investeringsnivå. Jag tror att ett centralt och välinformerat råd behövs. Tidsperspektivet är en svår fråga. Antagligen beror det på att det varierar så mycket. Jag har sett högprioriterade planer som pekar på decennielånga behov, som redan inom ett år helt fallit ur diskussionen eftersom intresset försvunnit. Men jag har också sett vilken katalysator ett förhållandevis litet och snabbt bidrag till en befintlig infrastruktur kan utgöra. Utredning under ett verksamhetsår (företrädesvis i forskningsberedningen efter uppdrag från FN) för att hamna som beslut i FN under hösten och in i VP för kommande år med klar finansiering, bemanning och hemvist angiven. Här bör man kunna skilja mellan utrustning som kan/behöver användas av många olika forskningsgrupper, och utrustning med ett fåtal användare/projekt. Allmän utrustning kan planeras i ett längre perspektiv med god framförhållning, mindre eller inga krav på extern delfinansiering. Speciell utrustning kan kräva kortare framförhållning, strategiska satsningar, högre krav på extern delfinansiering.
39 Varje fakultet och institution bör ha årliga processer för infrastruktur och en plan för de närmaste 5 åren. Huvudprincipen bör vara förslag från institutioner (motsv.), ev. via sektioner till fakultetsnämnd/områdesnämnd. Förslag bör naturligtvis också kunna komma från fakultetsnivå för åtminstone större satsningar. Förslagen bör sedan buntas ihop när det är lämpligt och sedan utvärderas (gärna av externa) och prioriteras. Det innebär att vi hamnar i ett nära 2- årigt tidsperspektiv, vilket ändå torde krävas för de större investeringarna (kan kräva beslut av konsistoriet). Om det finns gemensamma medel för satsningar bör dessa utlysas och medlen sökas i konkurrens samt med externa utvärderare. Äskande årligen till FN. Sätt lägre gräns för sökt belopp. Prioritering görs av forskningsberedningen. Vad gäller tidsåtgången är det upphandlingen som är problemet! Besluten bör tas på institutionsnivå med bakomliggande diskussioner som involverar forskare på hela universitetet. Detta kan endera vara en transparent process som annonseras eller ske på enskilda forskares/avdelningars/institutioners initiativ och med hjälp av de kontakter som rimligtvis redan finns. Någon form av öppen förslagslista så att grupper kan bli uppmärksammade på andra intressenter och anmäla sitt behov av en typ av utrustning och fakulteten därmed kan få en uppfattning om vilka förslag som kan premieras. Finns många intressenter måste här även formen av användandet övervägas (vid många användare passar utrustningen bäst i en plattformsstruktur som hanterar tillgänglighet, service, utbildning etc.) Det måste vara en kollegial process, med alla problem som det kan medföra är det ändå bättre än en toppstyrd allokering. Allokering och upphandling bör inte ta mer än ett år sammanlagt. Det är svårt att ange generella tidsramar; vissa frågor kan bestämmas årsvis utan nackdelar, medan andra möjligheter kan behöva fångas i flykten, t.ex. i samband med en rekrytering eller en ny teknologi som blir tillgänglig och som man kan vilja förvärva i konkurrens med andra nationella parter. Beslutade medel bör gälla hela avskrivningstiden för ett givet instrument/en given anläggning, men verksamheterna bör utvärderas årsvis med krav på rapportering av utnyttjande, publikationer, eventuella kurser, kostnader och konkurrenskraft med andra leverantörer av samma tjänst etc., varvid kostnader och effektivitet att meddela service bör jämföras med andra resurser som syftar till att tillgodose samma behov. Utvärdering av kvalitén på serviceplattformarnas verksamhet och äskande om medel till ny utrustning bör ske en gång om året på ett förutsägbart sätt. Medel som allokeras bör garanteras för hela avskrivningsperioden. Arbetet sköts av en områdesöverbryggande instans som tar in externa sakkunniga som stöd vid behov. Denna instans har också hand om att besluta om inrättandet av nya serviceplattformar som kan ansöka om stöd för instrumentering. Jag föreslår utlysningar som tillåter forskargrupper/enheter föreslå konkreta förslag, ge minst 4 månader för att förbereda ansökan. Kort tid för utlysning gör det omöjligt att förbereda nya förslag på bra sätt. Vetenskapsområdenas val av strategiska prioriteringar för uppbyggnad och drift av forskningsinfrastrukturer bör fattas efter noggranna diskussioner och analyser. Processen får inte hastas fram. Ett rimligt tidsperspektiv för dessa processer kan vara ett år.
40 Beredning under t.ex. fakultetsnämnder. En lista på existerande och kommande/önskade infrastrukturer bör upprättas. Man kan då se när ny utrustning behöver införskaffas och ha framförhållning om fortsatt finansiering eller inte. En framförhållning på 1-2 år är ett minimum, speciellt om infrastrukturen skall utvärderas. Detta är en svår fråga, eftersom det helt och hållet beror på vad infrastrukturen involverar. På HumSam skulle man i regel inte behöva så lång handläggningstid, eftersom det ofta handlar om textdatabaser och upphandlingar av avancerad utrustning i regel inte är nödvändiga. Jag tror inte det skulle behöva ta mer än sex månader från att någon inkommermed ett förslag till att beslut har tagits. Hur processen skall se ut beror av faktorer vi inte har överblick över, men för att universitetets satsningar skall vara till maximal nytta bör satsningarna ske på områden som UU själva anser vara strategiskt viktiga. Man bör inte satsa på att bara lägga pengarna på det som externa finansiärer attraheras av utan man bör fråga sig vad som är långsiktigt viktigt för UU och sedan satsa pengarna där, särskilt om externa finansiärer är njugga. Infrastrukturer bör alltså inte bara finansieras i form av medfinansiering utan UU bör kunna göra egna satsningar. Viktigt att poängtera är att för bl.a. samhällsvetare är våra forskningsinfrastrukturer som vi är helt beroende av - utöver bibliotek - sällan täckta av universiteten själva, t.ex. olika databaser. Traditionellt har man sannolikt mer tänkt på labb och dyr utrustning som infrastruktur men för oss är det ofta våra databaser och de behöver vi ha tryggade. Prioritering i ett första skede borde vara att skapa gemensamma processer för lagring av forskningsdata på ett rationellt sätt. Jämför med processerna för ombyggnationer som jag tycker fungerar väl. Byggnadsavdelningen har rutiner som kan nyttjas även för infrastrukturprojekt. Beror på satsningens storlek - en mindre överenskommelse mellan ett par institutioner kan rimligen träffas dem emellan och även drivas gemensamt med befintlig personal. Större investeringar kräver mer av samordning både internt och externt. När det gäller vissa ansökningar, t.ex. KAW, finns rutiner för att lämna förslag, prioritera på VO-nivå och till sist samordna samt involvera rektor som till sist ska stå bakom ansökan. Vicerektorerna företräder VO i den processen. Om man ansluter till befintliga strukturer bör det kunna göras årsvis. Infrastruktur som inte är VO-baserad, t.ex. från biblioteket eller andra vetenskapliga stödfunktioner, kan också föras in och beredas i samma process. Utöver quality i forskningen, som är beroende av infrastrukturen, borde UU kunna satsa på infrastruktur till unga, lovande forskare (som kanske inte är så väl meriterade ännu) eller till forskningsområden som är kanske lite mer high risk/high reward. Har ingen idé. Bara det finns en tydlig struktur hur en investering kan eskaleras till ett infrastrukturobjekt. Gärna baserad på regler/riktlinjer om det passar in i de regler som ställts upp. En satsning på livsvetenskapernas infrastrukturer är särskilt opportun för Uppsala universitet pga. universitetets roll inom den nationella SciLifeLab-organisationen, där man kan påräkna stöd och stärka den nationella och internationella forskningsprofilen. Ekonomiskt ansvar I framtiden krävs sannolikt en annan hantering av kostnader för investering i infrastrukturer där investeringen måste göras utan att alla nödvändiga medel finns
41 säkrade, med avsikt att i ganska hög grad betala av med t.ex. medel från externt finansierade projekt. Detta kan innebära vissa risker. I vissa fall kan det vara nödvändigt att en institution eller fakultet ger en förlustgaranti i fall de förväntade externa medel inte beviljas. Problemet bör dock i de flesta fall vara relativt begränsat. De flesta program har numera något tiotals MSEK per år i total omsättning, och att kunna buffra några miljoner bör vara möjligt. En annan aspekt är att om mycket mindre externa medel än väntat beviljas till ett program/ projekt, är problemen antagligen ofta av lite djupare karaktär än enbart infrastrukturkostnader. Eftersom det är institutionerna (sektionerna) som har störst insikt och kunskap om behoven av infrastruktur bör det ekonomiska ansvaret ligga där. De flesta sektioner har behov av infrastruktur, så det är rimligt att allokering sker med hjälp av någon typ av proportion till enheternas storlek. Det är rimligt att resurserna fördelas så att man möjliggör satsningar på olika nivåer. Universitet/ fakultet kan då göra strategiska satsningar, medan enskilda grupperingar kan göra satsningar utgående från egna specifika prioriteringar. För en enskild investering bör en samfinansiering spegla graden av intresse och behov hos olika grupperingar. Fakulteten bör kunna skjuta till medel baserat på en bedömning av allmännytta och strategisk vikt. Genom användaravgifter kopplas det faktiska nyttjandet till ett betalningsansvar för underhållskostnader. Det ekonomiska ansvaret måste fördelas mellan institutioner och fakulteter. Institutionen, och dess forskargrupper, bör ta ansvaret för utrustning som huvudsakligen används inom institutionen och där kostnaden är förhållandevis låg (< ca 1 MSEK?). För utrustning som är dyrare och för utrustning som med fördel kan användas över institutions- och fakultetsgränser måste fakulteten ta ett ansvar. Eftersom vi verkar stå inför ett systemskifte när det gäller finansiering av infrastruktur så vore det bra med en översyn av vilken infrastruktur som finns samt förslag på hur användning kan effektiviseras. Först därefter bör medel för tyngre infrastruktur kunna sökas på fakultetsnivå. Detta bör ske via ett öppet ansökningsförfarande i kombination med en långsiktig planering. Begreppet infrastruktur inbegriper för ett universitet många olika saker: byggnader, bibliotek, IT,..., förvaltning,... instrumentell infrastruktur, speciallaboratorier,... Övergripande infrastrukturer som bibliotek och IT bör finansieras centralt, medan byggnader inte är lika självskrivna ur finansieringsperspektiv. Planerings- och finansieringsansvar för instrumentell infrastruktur och speciallaboratorier etc., faciliteter som är nära forskningsanknutna, bör ligga på fakultetsnämnd och resursallokering ske efter utvärdering av kvalitet och planering av framtida forskning med tillhörande infrastrukturbehov. Med fördel kan detta kopplas till en KoF-variant som också borde innehålla operational conditions, dvs. infrastruktur m.m. Det är olämpligt av många olika skäl att allokera medel för infrastruktur efter fördelningsnycklar. Om man lyfter av fakultetsmedel från programmen till en gemensam pott finns risken att strategiska satsningar inte alls kommer programmet till godo. Det finns behov av central finansiering på fakultets-/områdesnivå. Institutioner och forskningsprogram kan inte finansiera tung/dyr utrustning med fakultetsmedel. Medel bör avsättas centralt (fakultetsnämnd) för detta. Man kan utifrån kvoten avskrivningar/lön under åren fram till 2008 bilda sig en uppfattning om vilken nivå som är rimlig idag. C:a 50% av dessa avskrivningar bör reserveras på central nivå. Det kan röra sig om 50 MSEK/år. Dagens modell där man måste gå runt med mössan och samla ihop medel
42 fungerar bara för faciliteter med många användare. Spetsutrustning i forskargrupper riskerar därför att försvinna. Det finns exempel från andra lärosäten där utrustning bara används inom en avdelning trots att den är av nationellt intresse. Fakultetsnivå som garanterar en viss närhet till verksamheten. Det ekonomiska ansvaret bör ligga på institutionsnivå. Infrastrukturerna bör långsiktigt bekostas av användare, dvs. de externa (och interna) projekt som utnyttjar resursen genom användaravgifter. För att detta ska fungera måste det finnas investeringsstöd som sedan återbetalas över en längre period, 5-10 år. Jag är emot centraliserad finansiering då jag tror detta kan leda till suboptimala investeringar i infrastruktur som kanske inte utnyttjas i tillräcklig grad, eller utnyttjas av ett fåtal särintressen. Belopp är svåra att sätta en siffra på, det beror i mångt och mycket på vilka gränser VR sätter för infrastruktur, och för medelstora anslag. Andra finansiärer såsom KAW är selektiva vid allokering av medel och därför kan det också bero på vilket område man söker pengar för. Det ekonomiska ansvaret för forskningsinfrastrukturer bör framförallt ligga på områdeseller fakultetsnivå. Vetenskapsområdenas strategiska prioriteringar bör användas för allokering av medel för uppbyggnad och drift av forskningsinfrastrukturer. Forskargrupper bör gå samman och medfinansiera den infrastruktur de använder via sin forskningsfinansiering. Fakulteter kan gå in med kompletterande medel och samordna samt säkerställa att även grupper med liten finansiering kan få del av resurserna. Det ekonomiska ansvaret bör enligt min uppfattning ligga på institutionsnivå när det gäller bruket av medlen, eftersom det blir lättare rent administrativt. Beslut om allokering av pengar bör i första hand ligga på fakultetsnivå, möjligen områdesnivå. Skillnaderna i forskningsinfrastrukturernas innehåll och konstruktion skulle på så vis kunna beaktas och man skulle även möjliggöra en koordinering av aktiviteter som berör flera enskilda institutioner. Ekonomiskt ansvar bör ligga på universitetsnivå. (UCDP) Idag avsätts delar av forskningsanslaget för ombyggnader inom universitetet. Därmed bidrar samtliga vetenskapsområden solidariskt till de investeringsbehov som uppstår i olika delar av verksamheten vid olika tidpunkter. Ett motsvarande system skulle kunna införas för finansiering av större infrastrukturprojekt. Det kräver dock att alla vetenskapsområden begagnar sig av infrastruktur i ungefär lika stor utsträckning vilket kanske inte är fallet idag. Om man tar med universitetsbiblioteket som en del i infrastrukturen kanske det skulle bli en mera jämn fördelning då HumSam i stor utsträckning använder biblioteket som sitt laboratorium medan TekNat och MedFarm i större utsträckning använder sig av det vi mer traditionellt anger som infrastruktur nämligen instrument och maskiner. Att försöka ta ut stora delar av investeringskostnader från enskilda forskare/grupper leder ibland till att infrastrukturen inte används på bästa sätt - forskaren har inte alltid råd att betala fullt pris. Har man bestämt att investera stora summor pengar är plattformstänket (t.ex. SciLifeLab) att föredra om vi ska gynna forskningen. Ta kostnader (delar av eller hela) centralt istället. Om Uppsala universitets egen infrastruktur synliggörs och tillåts ta upp en del av fakultetsmedlen har den också större möjligheter att få nationella och europeiska medel för att stärkas och byggas ut. Detta kräver självfallet att universitetet visar sitt intresse genom att bidra med egna medel för att säkerställa en viss infrastruktur.
43 Infrastruktur är viktigt för vår forskning och det blir troligen lättare med kontinuitet i infrastruktur om fakulteten tar större ansvar för finansieringen. Det är dock viktigt att det inte blir slentrianmässig finansiering av infrastruktur som sedan inte används. Det är olämpligt att enbart extern finansiering bestämmer universitetets prioriteringar. Det finns självfallet gånger då extern finansiering sammanfaller med forskarkårens prioriteringar men i de fall kopplingen är svag så är sådana satsningar utarmande. Man bör kunna göra satsningar utan extern finansiering om de är viktiga. Det är sannolikt nödvändigt för att en långsiktigt hållbar infrastruktur ska kunna upprätthållas. Utan kontinuerliga avsättningar för avskrivningar och förnyelse kommer infrastrukturen att förfalla. Väsentligen bra eftersom jag tror att delfinansiering kräver tydlig motivering av behovet och att extern finansiering kan innebära en överblick och en prioritering på nationell nivå. Det torde vara nödvändigt att regelmässigt avsätta resurser på fakultetsnivå för infrastruktur. I de resurserstillskott som universiteten fått sedan 2008 har ingått en schablontilldelning för infrastruktur och den tilldelningen bör man ju kunna använda. Kan man ställa upp med delfinansieringar tillsammans med externa aktörer underlättar ju det alltid. För fakulteterna gäller att definiera vad som menas med infrastruktur och också definiera beloppsgränser i investeringarna. Bör göras i samklang med externa finansiärers gränser och resonemang så att man inte hamnar i ett internt regelverk som inte matchar utåt. Bättre är att programmet går med på att använda fakultetsmedel för ändamålet. Jag tror inte på denna idé. Eventuellt skulle en mindre motfinansiering med denna typ av medel kunna stimulera forskare/institutioner att initiera nya infrastrukturer. Bör då vara ett instrument som inte är statiskt utan används under perioder där denna typ av initiativ behöver stimuleras. En god idé då anslagsgivare gärna ser sig som delfinansiärer. En möjlighet till medfinansiering från fakulteten skulle förmodligen öka framgången. Jag ser inget alternativ. Det kan bli lättare att övertyga externa finansierar ifall man kan söka med ett löfte att UU/fakulteten ställer upp med en väsentlig summa också, och således måste det finnas pengar någonstans. Det verkar välmotiverat att ha en pott avsatt på fakultetsnivå för infrastruktursatsningar, samt att etablera rutiner för hur nya satsningar från denna pott skall beslutas enligt ovan och hur befintliga infrastrukturer ska avvecklas om efterfrågan minskar eller teknikerna förändras. Utmärkt förslag. VR kommer att kräva sådan medfinansiering för att ge stöd till spetsutrustning. Jag tycker att det är bra, men i lagom mängd så att vi inte urholkar nuvarande fördelning av forskningsmedel utefter prestation eller aktivitet. Jag är positiv till detta förslag för plattformsfinansiering. Tillgång till resurser för delfinansiering av delvis externt finansierade infrastrukturer är mycket viktigt. Bra. Det börjar komma krav på ökad medfinansiering från forskningsråd etc. Det låter bra, men jag undrar lite över hur man i så fall skall besluta om hur medlen skall användas och vilka principer som skall gälla. I dag gäller exempelvis att infrastrukturer skall kunna användas av flera forskargrupper i landet, men det är kanske inte så vanligt
44 om man går ner på fakultetsnivå. I så fall måste det antagligen finnas någon grupp ansvarig för infrastruktur på varje fakultet, där man kan fatta beslut om eventuella medel. Det är ett problem redan idag att så stor andel av fakultetsmedlen går till medfinansiering av externa anslag eftersom universitetet därmed begränsar möjligheten till fri forskning som är styrd av egna prioriteringar. Satsningar på infrastruktur bör därför gå utöver nuvarande fakultetsmedel. Våra huvudsakliga externa anslagsgivare, VR och RJ, medger inte uttag av overhead för infrastrukturbidrag men vi som institution måste fortfarande betala overhead på pengarna även om det vi bygger upp är del av något universitetsgemensamt/nationell resurs. Fakultetsmedel kommer att behöva avsättas för infrastruktur, om inte stöd kan fås från annat håll. Ett viktigt område gäller verksamhetsanpassade digitala verktyg för att kunna använda materialet som lagras i databaserna. Sådana verktyg kan säkert användas för både forskning och undervisning men det måste finnas kompetens och flexibilitet som kan anpassas för enskilda behov. Dessa enskilda anpassningar för att kunna använda material i databaserna behöver bl.a. kunna hantera säkerhet, inloggningar, individuellt anpassade gränssnitt och publiceringsfrågor. Kompetens för att kunna hantera sådana anpassningar kan möjligtvis samordnas. Ja, se ovan. Externa medel skulle dock användas i första hand för att inte utarma fakultetsmedlen mer än nödvändigt. Bra tanke Låter som en mycket bra idé Jag gillar den lösningen, administration blir enklare/billigare och mer användande av gemensamma saker. Dessutom kan man ställa krav vad som gäller. Där så är möjligt görs prioriteringar oftast bäst så långt ut i verksamheten som möjligt eftersom det är där man bäst kan väga olika behov emot varandra. De flesta program har idag ett totalt ekonomiskt omfång som rimligtvis bör kunna möjliggöra investeringar i infrastruktur i storleksklassen några MSEK, om infrastrukturen anses vara av tillräcklig stor betydelse så att man är beredd att bidra med interna och externa resurser över avskrivningstiden. En förutsättning är att programmet inte har låst för mycket medel till tillsvidareanställningar. En annan förutsättning kan vara att man är beredd att ta vissa ekonomiska risker, eftersom man kan vara beroende av framtida externa medel som inte är säkrade vid inköpstidpunkten. På grund av detta, och även för att ha en naturlig övervakning av större ekonomiska händelser, måste rimligtvis berörd institution vara aktivt involverad, och i vissa fall även ge en förlustsgaranti i fall det blir problem med kostnaderna. Större belopp kan inte rimligtvis hanteras av ett enskilt program. Om det finns intresse från flera program för samma infrastruktur, bör de rimligtvis kunna samordna sig. Det förefaller naturligt med någon sorts samordningsroll för den relevanta institutionen eller fakulteten (forskningssekreterarna?) vid behov. Om det inte finns intresse från flera program, fast från andra universitet i landet, kan forskarna eventuellt gemensamt vända sig till VR eller en annan bidragsgivare. Det är dock inte helt klart vilka sorters nationell infrastruktur VR kommer att vara beredda att finansiera i framtiden. Rimligtvis, bör en avdömning av denna fråga vänta tills VRs framtida policy klarnat (bör komma snart nu). Alltså, om vi utgår ifrån hur systemen i universitetet och landet har fungerat under senare år, finns det i de flesta tänkbara fall rimliga förutsättningar för att infrastrukturbehoven kan hanteras utan att man t.ex. centraliserar frågan till fakultetseller universitetsnivå. Det finns säkert vissa undantagsfall där det blir mycket svårt för verksamheterna att hantera detta utan direkt stöd från t.ex. fakultetsnivå. Dessa speciella fall bör identifieras och hanteras i särskilt ordning, antagligen som enskilda fall. Om systemen utanför UU ändras, måste UU anpassa sina interna rutiner. Om t.ex. VR skulle
45 ha en policy av att enbart hantera stora infrastrukturer samt att be om prioriteringar från varje universitet, måste UU utveckla en lämplig planeringsmodell. Koncepten beskrivna ovan bygger huvudsakligen på två tankar: Att UU bör försöka ha interna system som ligger i samklang med de externas, i första hand VRs, samt en sorts subsidiaritetsprincip att man bara bör centralisera där det behövs. Om processer för samordning med andra universitet En förutsättning för samordning mellan lärosätena är att de tilltänkta vinsterna och förtroendet mellan parterna är större än de begränsningar som konkurrensen utgör. Detta underlättas av om lärosätena i ett tidigt skede är överens om var äganderätten hamnar och hur gemensamma styrorgan skall utformas. En annan central fråga vid gemensamma anskaffningar och/eller gemensamt utnyttjande gäller de standarder och organisatoriska ramar som skall gälla och som ibland går på tvären med kulturer eller organisatoriska lösningar vid enskilda universitet. Frågor av denna art måste få aktivt stöd från rektorsnivån för att inte ställa till problem. En optimal hantering av detta kräver insatser på flera olika nivåer; mellan enskilda forskare, forskargrupper, institutioner, fakulteter (dekaner) och även rektorer, beroende på karaktären av och kostnaden för infrastrukturen. För infrastrukturer av större dignitet krävs antagligen aktiva insatser från t.ex. fakultetsledningarna. Sådana processer bör baseras på någon form av profilering hos medverkande lärosäten. Viktigt också att säkerställa god tillgänglighet för alla medverkande. Konstruktionen ska vara gynnsam för samtliga (exempelvis genom att värduniversitetet tillhandahåller en infrastruktur och ansvarar för drift och underhåll). Diskussioner mellan lärosäten bör i första hand ske mellan forskare eller forskargrupper, med ambitionen att så långt som möjligt samordna plattformar bottom-up hellre än topdown. Lämpliga stödinsatser från fakultetsnivå, t.ex. i form av engagemang från forskningssekreterare eller kontakter mellan dekaner vid olika lärosäten) kan underlätta i vissa fall. Den forskare som identifierar behovet av en viss infrastruktur bör göra förarbetet genom att kontakta forskare vid andra lärosäten för att identifiera gemensamma behov och forskningsprojekt som kan gagnas av infrastrukturen. Därefter kan ärendet tas över av sektionsdekanus eller prodekan för forskning för vidare beredning och beslut (i samråd med de andra lärosätenas dekaner). Att stödja internt ansökningar till extern finansiering av samordnade infrastrukturansökningar. Sådana processer kan ingå i infrastrukturgruppens uppdrag i samråd med fakultetsledningen. Extern finansiering (även om så bara till liten del) utgör ett incitament för samordning. I brist på sådan, kan man tillsätta ett särskilt beslutsorgan med sammansättning efter de ingående universitetens behov och/eller bidrag. Gemensamma utbildningar på sådan exklusiv utrustning kan vara en väg. Riktade medel som medfinansierar anskaffning som förutsätter samordning. Till viss del borde universiteten kunna samarbeta via strategiska planer. Sedan är det också viktigt att enskilda forskargrupper kan ta egna initiativ mellan universitet utan att bli inlåsta i en långsam politisk process.
46 Det finns inte många vettiga vägar att gå. Den mest naturliga vägen är dock att använda nationella dekanmöten. De flesta ämnesområden har nationella dekanmöten. De forskningsansvariga dekanerna från de olika universiteten redovisar vilka förslag som är i pipe-line. Dekanmötet identifierar vad som bör/kan samordnas. Arbetsgrupper för detaljerad utformning av förslagen tillsätts. Det slutliga förslaget passerar berörda fakulteter. Arbetet med de olika förslagen hålls ihop av ordförande, nationaldekanen, i det nationella dekanmötet. Ordförande sitter normalt på tre år. Modellen är prövad tidigare. Hade själv nöjet att vara nationaldekan när professorsbefordringsreformen skulle sjösättas för teknik/naturvetenskap. Vi fick först utarbeta befordringskriterier, som skulle godkännas av varje högskola. Därefter tillsattes femton ämnesinriktades befordringskommittéer med åtta ledamöter i varje. Kommittéerna var snabba och hanterade sammanlagt 1200 ansökningar på fyra månader. Föreställer mig att man kan köra samma modell för infrastruktur utan större problem. En intressedatabas skulle kunna underlätta kontakter mellan program och grupperingar nationellt. Samordning skulle kunna ske med hjälp av forskningssekreterare. Vi har medverkat i processen för etableringen av SITES, en nationell infrastruktur för fältforskning - den startade med en utredning (VR) som sedan ledde fram till ett förslag till beslut inom VR och sedan förfrågan om nominering från huvudmännens sida inkl. motfinansiering (50/50). SciLifeLab är ett bra exempel. Liknande initiativ skulle kunna initieras inom andra ämnesområden (men kanske i mindre skala). Kontakter måste tas med övriga universitet för att få kontakt med motsvarande funktioner för prioritering av infrastruktur. Detta är ingen trivial fråga då de flesta lärosäten helst vill hålla utrustning lokalt, snarare än att bidra till anskaffade på en annan ort. Som jag ser det passar denna typ av campusöverskridande samordning bäst när plattformsverksamheter kan samordna utrustning och medge lokal specialisering inom samma område. Först måste en tydlig process underifrån (från forskarna) ske, som prioriterar internt, sedan kan införskaffning av väldigt dyra instrument som det finns ett stort behov av diskuteras med närliggande universitet. Universitetssamverkan är bra i princip, men det är inget mål i sig. Instrument såsom MAX IV kan det högst finnas en av i Sverige, men sådana resurser behöver man inte dagligen heller. Ibland kan det vara mera praktiskt att ha flera instrument i landet - pga. geografin. Vetenskapsrådet bygger tillsammans med RFI upp nationella infrastrukturer inom olika teknikområden. KAW understöder också sådana satsningar. Universitetet bör ha en uppfattning om inom vilka områden man önskar konkurrera om sådana nationella satsningar. Inom livsvetenskaperna utgör SciLifeLab ett viktigt sammanhang för infrastrukturuppbyggnad, och där har Uppsala och Stockholm ett speciellt ansvar och även speciella förutsättningar att medverka till infrastrukturuppbyggnad. Vetenskapsrådet utser värduniversitet för nationella nätverk av noder (en nod/universitet) som är subspecialiserade på ett sätt som reflekterar forsningsinriktningen vid universitetet. Sådana nätverk har redan etablerats inom flera områden, t.ex. mikroskopi och masspektrometri. Utlysningar om spetsutrustning kan sedan sökas av universitet som har en nod inom området. Viktigt att UU engagerar sig i dessa nätverksbildningar som kräver kommunikation och representation; om UU inte är med i nätverk förhindras forskarna möjligheten att söka avancerade instrument.
47 Bra om fakulteten har aktiva forskningssekreterare som inventera våra och andra universitets styrkor och hjälpa till med bedömningar över vad ska kunna fungera. Sådana stora utlysningar är i grunden tungrodda och felsatsningar kostar mycket tid. Uppbyggnad av nationella expertnätverk med representanter från berörda universitet bör ske. De nationella nätverken bör användas för att tillse att infrastrukturen är av nationellt intresse och att användare från hela landet får lika villkor för tillgång och till experthjälp. Detta kan säkert fungera för viss form av infrastruktur, men är ett problem inom delar av HumSam. Om man exempelvis använder textkorpora på främmande språk kan man inte förvänta sig att särskilt många externa forskargrupper inom landet kommer att använda sig av materialet. Däremot kan det - och har i vårt fall - locka internationella forskare med det specialintresse som också den uppsaliensiska forskargruppen har. Att VR och RJ inte finansierar denna typ av infrastrukturer är synd, eftersom det innebär en koncentration till det svenska eller i bästa fall engelska språkområdet när det gäller uppbyggnad av forskningsinfrastruktur med inriktning på textanalys och liknande. Beträffande nyanskaffning så tror jag inte heller det är ett problem för i alla fall HistFil, där infrastrukturer ofta är ett resultat av forskningsprojekt och forskarnas egna intressen. Samordning kan behövas, men det är tveksamt om det kan ordnas i förväg. Det är helt beroende av disciplin och forskningsområde och huruvida det finns universitet inom landet att samverka med. I freds- och konfliktforskning som är ett mycket litet ämne i Sverige, men där UU är framstående internationellt, finns våra samarbetspartners i första hand utanför Sverige och ofta utanför Europa. Alla initiativ till samverkan bör alltid komma från institutionerna själva så att samverkan inte blir ineffektiv och medför större transaktionskostnader än nyttan av densamma. Detta är problemet med hur EUs idéer om samverkan ska se ut som baserar sig på ett format inom Europa med krav på samarbete med särskilda länder. Samverkan bör alltid få växa fram genom gemensamma upplevda vinster av den och bör inte planeras uppifrån. I den mån rationella databaser kan användas av andra lärosäten kan man göra stora samordningsvinster. Säkerhet och individuella inloggningar är viktiga komponenter i nationella system. Bara de som har rättighet skall kunna komma åt forskningsdata som inte är öppen. Nationellt finns samma behov som lokalt; att man måste kunna göra individuella anpassningar som kan se olika ut på olika lärosäten, eftersom data kommer att användas på olika sätt. När det gäller biblioteket som infrastruktur ställs höga murar mellan lärosätena då databasleverantörernas avtalsvillkor anger att endast det enskilda lärosätet som betalat för tillgång till databasen får nyttja den. Vi fortsätter att försöka få leverantörerna att hantera detta på annat sätt men i dagsläget är det ett mycket låst läge. Man måste bestämma om utspridningen av infrastrukturen mellan lärosäten ska vara så rättvis som möjligt (så att alla får en del av kakan), eller om man ska försöka bygga och samla spetskompetens. Sedan bör man försöka väga in om det är praktiskt möjligt att lägga vissa typer av satsningar på ett eller ett fåtal ställen. T.ex. det går inte att samla medicinsk avbildningsutrustning på ett fåtal ställen eftersom det kommer att leda till en brist på försöksobjekt (dvs. patienter). Inom andra områden är det en fördel att samla kompetensen på en plats - lite som man har gjort inom SciLifeLab. Man får kontakta den grupp som sitter ovanför vetenskapsområdet. Denna grupp saknas för tillfället och krävs för effektiva beslut mellan vetenskapsområden.
48 Hur skulle en nationell samordning av användningen av forskningsinfrastruktur kunna fungera? Det går knappast att ha EN samordningsfunktion för alla infrastrukturer i landet. Det måste rimligtvis finnas olika för samordning av olika infrastrukturer eller grupper av liknande infrastrukturer. Samordning av infrastrukturer av nationell dignitet kräver antagligen externa nationella styrelser eller liknande som ska prioritera användning av infrastrukturer, dvs. modellen som VR ofta använder idag. Inom geovetenskaperna är gränsen ibland diffus mellan forskningens mätverksamheter och mätverksamheter vid de myndigheter (t.ex. SMHI, SGU, kommuner och länsstyrelser) som har ansvar för klimat- och miljöövervakning. Ibland kan det vara lämpligt med samarbete mellan universitet och myndigheter. T.ex. är UUs mätningar av vattenföring i Fyrisån del av SMHIs nät samtidigt som Uppsala kommun är så intresserad av mätstationen att man avser bekosta upprustning och omlokalisering av den. Väderstationen vid Geocentrum är även den en del av SMHIs nät. Det finns redan nationella samordningsorganisationer för vissa specifika infrastrukturer. Kanske skulle man kunna ha ämnesmässiga råd som samordnar användningen. Generellt via inrättande av priokommittéer för behandling av ansökningar om utnyttjande. Det kan ske på många olika sätt beroende på typ av infrastruktur. Det viktigaste är att infrastrukturen är tillgänglig för användare till en rimlig kostnad. Idag tillämpas huvudsakligen två modeller för att ge tillträde till nationell forskningsinfrastruktur. För exempelvis MAX-lab baseras tilldelningen på vetenskapliga bedömningar av varje enskilt projekt, medan exempelvis Myfab debiterar användaravgifter för nyttjandet. Beroende på infrastrukturens art och finansiering bör dessa modeller kunna fungera som bas även i fortsättningen. Enligt samma princip som för när en grupp av lärosäten samarbetar. (se ovan) Jag tror nationellt i de flesta fall är för stort och leder till underutnyttjande av infrastruktur. Planera istället regionalt UU-SLU, Uppsala-Stockholm, etc. Infrastrukturen/utrustningen bör vara placerad i anslutning till en redan existerande verksamhet (dvs. istället för att bilda något centrum). Samfinansiering av drift och underhåll (inklusive anställning av operatör/tekniker) samt hur tillgången till utrustningen kommer att regleras skall vara överenskommet innan infrastrukturen införskaffas. Jag kan inte ge ett bra svar på frågan. Mitt förslag är att analysera några existerande infrastrukturer för att se hur de fungerar, eller inte fungerar. Därefter kan förhoppningsvis några slutsattser dras. Inom mitt eget område finns infrastrukturer inom NMR och för high throughput screening som skulle kunna analyseras. Med en väl fungerande samordning på dekannivå torde det vara enkelt att samordna med övriga intressenter inom infrastruktur. Låt nationaldekan hålla ihop arbetet och ta in övriga dekaner när så är påkallat. Åter igen är SciLifeLab bra exempel. Teknikplattformar erbjuder basfunktioner, t.ex. utrustning eller experimentella tekniker. Användare ansöker om tid, kostnaden blir förbrukningsmaterial, reagens etc. Eventuellt kan vis betalning för teknikertid behövas. Jfr SITES - styrelse med forskarrepresentation placerad hos en av huvudmännen. Igen: SciLifeLab är en bra modell. Det finns andra exempel också för stora nationellt samverkande infrastrukturer. Behövs kanske en administrativ modell även för andra
49 (mindre eller mer fokuserade) infrastrukturer, men viss autonomi gentemot värduniversitetet? Ett exempel är de nationella nätverken för fältforskningsinfrastruktur som växer fram nu. Återigen inte helt trivialt. Sverige är litet och många forskare är redan del av internationella strukturer och varför infrastruktursatsningar då ska optimeras just kring ett land är inte självklart (istället för kring internationellt tillgängliga resurser inom ett teknikområde). Återigen tror jag att teknikplattformar har de bästa möjligheterna att komma fram till välavvägda prioriteringar då de har detaljerad kunskap om lokala flaskhalsar och begränsningar. Ska nationell samordning fungera tror jag det måste vara mellan jämbördiga parter, dvs. att det är ett uttalat mål att lärosäten kan förlita sig på tillgång av en typ av utrustning på ett campus och därmed kunna lokalt specialisera sig på en annan typ. Någon form av nationell tsar för att finna och utvärdera vilka områden som passar för sådan specialisering skulle behöva inrättas. Återigen, alla försök som inte uttryckligen stärker alla inblandade parter kommer att haverera då ingen lokalt vill medverka till att infrastruktursatsning på andra orter minskar lokala investeringar. Den bör göras av VR - fast nu har de inte mandat till det såvitt jag vet. Olika infrastrukturer kommer att få olika nationell utbredning med en eller flera noder. Universitetet bör ha en klar linje hur man önskar medverka i dessa infrastrukturer på nationell eller supranationell nivå, och använda sådana strategier i sina beslut om satsningar. Det kommer i det sammanhanget att vara viktigt att ha ett framåtblickande och långsiktigt perspektiv i sitt understödjande av infrastrukturer för att utgöra en trovärdig nod för (inter)nationella satsningar. Mekanismer för detta byggs f.n. upp av VR t.ex. inom genomanalyser, mikroskopi, masspektrometri och går i korthet ut på att universiteten ansöker om att bilda en nod med basutrustning (bekostade av universiteten) och spetsutrustning (som ansöks om i nationell konkurrens). Varje nod har ett specifikt och någorlunda unikt utbud av utrustning och kompetens. Frågan kvarstår om alla typer av utrustning/infrastruktur kan implementeras på nationell basis. Kan man sitta i Umeå och ha nytta av att fjärrstyra ett avancerat mikroskop som står i Uppsala? Väldigt svårt att förutse hur det skulle fungera men viktigt att det finns forskningssekreterare hos oss som är i aktiv kontakt med våra ledande grupper inom alla områden, vilket jag inte riktigt upplever att fungerar bra just nu, det har fungerat tidigare. En nationell styrelse plus en kollegialt tillsatt vetenskaplig kommitté bör kunna användas för att tillse att infrastrukturresurser fördelas efter projektkvalitet och realiserbarhet. Finns goda exempel från SNIC och MAX-lab. Jag tror denna fråga i första hand riktas till TekNat-området, där man har större infrastrukturer som fokuserar på ett gemensamt område. Inom HumSam sköter detta sig ganska enkelt genom de forskarkontakter som finns och där man kan få tillgång till infrastrukturen. Jag är med andra ord inte säker på om man behöver någon nationell samordning i den bemärkelse som här nämns. Däremot kan det vara viktigt att göra forskningsinfrastrukturen känd, exempelvis på det sätt som görs med Uppsala Conflict Database Program (som alltså samordnas från institutionen för freds- och konfliktforskning). Initiativen bör komma underifrån, d.v.s. från institutioner, via fakulteter/motsvarande. Det finns goda samordningsinitiativ som t.ex. SND, men där skulle betydligt större insatser kunna gå till aktiv marknadsföring internt inom universiteten såväl som externt för att göra sådana initiativ allmänt kända och tillgängliga.
50 Ungefär på samma sätt som inom universitetet. Kartläggning av vad som går att samordna och utredning av i vilken mån säkerhetsfrågor och individualisering av användningen av forskningsdata går att lösa lokalt. Prioritering av projekt kan vara en nyckelfråga. Antingen tar man alla projekt i turordning eller så försöker man prioritera efter projektens kvalité. Det sistnämnda är troligen väldigt svårt - vem och hur ska sådant göras? Utveckla gärna andra synpunkter och förslag rörande forskningsinfrastruktur Det är naturligtvis viktigt att UUs agerande och interna policy ligger väl i linje med situationen i landet i stort, och är välkonstruerade relativt de kände externa randvillkoren, såsom VRs policy och praxis. På nationell nivå, finns för närvarande en situation där många ämnesområden, är kraftigt marginaliserade ekonomiskt i termer av investeringar och driftskostnader för nationella infrastrukturer. Över de kommande åren kommer en mycket stor andel av de nationella resurserna att gå till en handfull infrastrukturer, inte minst Max IV och ESS. Man kan även argumentera att liknande tendenser finns även lokalt, t.ex. att vissa UU infrastrukturer har traditionellt fått omfattande riktat stöd från fakultetsnivå. Vi kan även förvänta interna diskussioner där grupper som arbetar i fält som handfast anknyter till t.ex. ESS kommer att vilja ha mer internt stöd för att kunna hänga med i utvecklingen. Det finns inget principiellt fel i detta, men risken är att andra ämnen blir lidande och det blir viktigt för fakulteten att hitta en lämplig balans mellan olika behov. I den första enkäten ställdes frågor om hur infrastrukturer hanteras m.a.p. tilldelning av tid för forskargrupper. De infrastrukturer som är aktuella inom geovetenskaperna tillåter nästan alltid samtidig verksamhet av många forskare och forskargrupper. Ofta är det t.o.m. en styrka om verksamheten är samtidig. Universitetet har i olika sammanhang delat upp verksamheten i torra och våta vetenskaper och där har geovetenskaperna ofta hamnat i en olycklig sits. Det är viktigt att betona att geovetenskaperna är laborativa i exakt samma utsträckning som t.ex. kemi och fysik. Skillnaden är att våra laboratorier är förlagda till naturen och nästan alltid kräver en lång och arbetsam uppbyggnadsfas som är svår att förstå för en utomstående. T.ex. krävs ofta dyra resor och transporter av utrustning, hyra av rekognoseringsutrustning m.m. samt betydande arbetstid för att etablera strukturen även om inget av detta ger synliga intryck för eftervärlden. Viktigt att satsa på forskningsinfrastrukturer om vi ska kunna göra forskning av internationellt hög kvalitet. Infrastruktur gäller inte enbart hårdvara utan även personal. Utan kunniga operatörer eller bra underhåll så minskar värdet av satsningen. Man måste se till samhälleliga nyttan av infrastrukturer - till slut är det en fråga om att fördela resurser och om då universiteten inte kan visa på samhällelig nytta riskerar tilldelningen att krympa eller undergrävas med tiden. Det borde finnas någon grupp på nationell nivå (VR?) som kan vara involverat i koordineringen av satsningar på mera speciell infrastruktur (med få potentiella användare men som involvera ny metodik). Tyngre instrumentell infrastruktur bestämmer för många forskningsområden både inriktningar och kvalitet på den forskning som kan bedrivas, ofta många år framåt. Det innebär, att den här typen av infrastruktur kräver en omfattande och långsiktig strategisk planering, som bör bottna i internationella och väl genomarbetade foresightstudier. I en
51 sådan planering bör såväl ämnesmässiga som ekonomiska balansfrågor ingå. En alltför ekonomiskt överskjutande infrastruktur i förhållande till behov blir inte sällan en kvarnsten och förhindrar ofta utveckling av andra kanske mera dynamiska forskningsområden. Större infrastrukturer och deras funktion bör utvärderas med jämna mellanrum och utrymme för ändrade resursallokeringar bör skapas, kanske t.o.m. nedläggning. När beslut om en ny omfattande infrastruktur tas bör också former och spelregler för avslutning sättas. Med tanke på infrastrukturernas betydelse för forskningens kvalitet bör också dessa utvärderas i anslutning till andra utvärderingar, t ex universitetsövergripande som KoF. Operational conditions i vid bemärkelse är viktigt. Viktigt för teoretisk och beräkningsbaserad forskning att även mjukvara (dyr!) räknas som infrastruktur. Skilj på storskalig/nationell infrastruktur (MAX, ESS...), lokala faciliteter och gruppbaserade instrument. Det är de senare två som drabbats av ändringarna i finansiering. Satsningen kräver långsiktighet och uthållighet. Jag är emot en centraliserad beskattning med kopplat miniatyriserat forskningsråd för att dela ut medel till infrastruktursatsningar. Jag tror medlen kommer att användas ineffektivt på detta sätt. Bättre att lägga ansvaret och initiativet längre ner i organisationen (institutioner). Det finns en tendens att framgångsrika grupper kan bärga medel för mycket dyr specialiserad utrustning. Denna typ av utrustning är dock sällan väl avpassad att fungera som arbetshästar för ett stort antal grupper. Samtidigt är det mycket svårt att bärga medel för basutrustning och ett stort antal grupper har således behov som inte kan tillfredställas. Jag tror mycket skulle vara vunnet med lokal samordning av infrastruktur där grupper kan prioritera behov med varandra. Fanns det en pott av medel kunde man föra diskussioner om prioriteringar tror jag det skulle finnas ett intresse att delta. Mycket vore vunnet redan att sådana diskussioner fördes för att öka medvetenheten gemensamma intressen och behov. En pott for infrastruktursatsningar kunde därmed verka katalytiskt för bättre resursutnyttjande och samverkan. En lokal samordnare kunde sedan arbeta för att se vilka behov som överensstämmer med andra institutioners behov och även möjligheter till nationell samordning samt presentera regionala och nationella förslag på lokal nivå. Återigen så måste denna process vara extremt transparent och det måste finna tydliga kriterier för vilka satsningar som görs. Något i stil med att bevilja anskaffande av utrustning där det största antalet grupper anger sig ha ett stort behov. Mer nordisk samverkan skulle vara bra också. Det ter sig tämligen logiskt ifall Lund delar resurser med universitet i Köpenhamn, Göteborg med Oslo, eller Umeå med Oulu. Det bör även tas i beaktande om den extrema fokusering på vissa områden (främst SciLifeLab) har en negativ inverkan på andra områden - dessa måste då kanske prioriteras över mer medicinsk forskning. Vi vill upprepa att infrastruktursatsningar kan gälla både mer generell teknologi eller resurser som är omistlig just genom att de blivit allmängiltiga, såväl som andra teknologier/resurser som utnyttjar unik kompetens utifrån en bedömning av dess strategiska och långsiktiga nytta, samt de speciella förutsättningar som kan föreligga för sådana satsningar vid ett universitet. Vi vill också påpeka att det är av yttersta vikt att den/de som driver infrastrukturerna är både kompetenta (på den specifika tekniken, samt kvalitetssäkerställning) och intresserade av att leverera god service.
52 Jag tycker vetenskapsområdena kan ha stor nytta av att bygga vidare på det gedigna arbete som startats av SciLifeLab där professionella serviceplattformar har etablerats. Jag vill lyfta upp betydelsen av att bygga upp biobanker och provsamlingar eftersom det är en långsiktig resurs som kan vara till nytta till många forskargrupper, stora som små. Nu arbetar jag inom neurovetenskap och det finns intressanta upplägg redan inom psykiatri och även andra grupperingar inom neurovetenskap som vore mycket viktigt att stötta. Styrdokument och regelverk för forskningsinfrastrukturer bör tas fram så tidigt i processen som möjligt. Vid samverkansprojekt krävs att ansvariga på universitet eller i nätverk aktivt deltar och gemensamt tar fram styrdokument för användning i ett tidigt skede. Forskningsledare inom området bör tidigt informeras om regelverk för planerad användning. God planering, transparens och tydlig information är (som nästan alltid) av stor vikt vid uppbyggnad av gemensamma infrastrukturer. Det är viktigt att säkerställa långsiktig finansiering av personal för drift av infrastrukturen. Det är ofta högt kvalificerade personer som måste kunna erbjudas bra och långsiktig anställning. Upprättandet av forskningsinfrastrukturer involverar som regel inte några kostsamma inköp av teknisk utrustning och de databaser och annat som skapas är oftast textbaserade. Under uppbyggnadsfasen är beroendet av teknisk utrustning inte så stort, men kompetens vad avser kodning, språkkunskaper, databearbetning etc. är kritisk. Materialet är ofta också specialanpassat till ett projekt och här föreligger ett problem i att man för att skapa en forskningsinfrastruktur som skall kunna fungera långsiktigt tidigt måste arbeta med standardisering och databasernas uppbyggnad, samt tillgänglighet. Kontinuerlig kartläggning av vad som finns är också viktigt, eftersom det kan bidra till synergier. Det vi försöker göra i den lilla skalan är med andra ord att erbjuda externa aktörer att använda existerande kompetens och teknisk infrastruktur under uppbyggnaden av databaser. Vad som behövs är att säkerställa databasernas tekniska överlevnad och tillgänglighet till andra forskare/forskargrupper. Finansieringssituationen för forskningsinfrastrukturer innebär ett moment 22. Det går att sätta upp mindre infrastrukturer via projektmedel från anslagsgivare men ytterst små möjligheter att driva dessa när de väl satts upp och få dem att växa sig så stora att det går att få medel från EU för vidare drift. EU riktar sig till mycket omfattande infrastrukturer och förutsätter att de är samarbeten mellan olika universitet, men det är inte alltid möjligt om det inom disciplinen inte finns tillräckligt många samarbetspartners. Det kan finnas ett antal potentiella samarbetspartners i Europa, men inte ens med dessa är det säkert att klustret betraktas som tillräckligt stort för att få medel. Diskrepansen mellan finansieringsmöjligheter nationellt och på EU-nivå är idag alltför stor. För oss samhällsvetare finns på nationell nivå numera infrastrukturmedel att söka från VR och från Riksbankens Jubileumsfond. Eftersom det bara finns två potentiella finansiärer kan man inte räkna med att alltid ha anslag från en av dem och situationen är därför osäker. Ibland finns ett särskilt anslag från universitetet vilket gör att vi kan uppehålla vår infrastruktur vilket gör hela skillnaden för oss. Det principiella problemet för forskningsstrukturer i allmänhet kvarstår dock där det är mycket svårt för små och medelstora infrastrukturer att klara driften långsiktigt med befintliga finansieringsmöjligheter. Det är med andra ord mycket svårt att komma till en nivå där man har tillräcklig nationell betydelse. Alltför mycket av forskningsmedlen avsätts till nya avgränsade insatser och för lite för att säkerställa investeringar i forskning
53 som redan gjorts vilket ter sig som ett stort slöseri med resurser. Det är här vi i första hand tänker oss att UU kan spela en roll som garant av befintliga infrastrukturer. Ett för biblioteket närliggande exempel är databasen Alvin som är konstruerad av enheten för digital publicering vid universitetsbiblioteket tillsammans kulturarvsavdelningen vid samma bibliotek. Den lanseras 2014 som ett nationellt samarbetsprojekt där universitetsbiblioteken i Lund, Göteborg och Uppsala tillsammans med Stifts- och landsbiblioteket i Linköping kommer att använda samma databas för digitalisering av sina äldre samlingar. Den gemensamma databasen bidrar till ett kostnadseffektivt och långsiktigt digitalt arkiv. Innehållet borde vara särskilt lämpat för återanvändning i form av elektroniskt lärande. Universitetsbiblioteket med informationsresurser, såsom tidskrifter, i tryckta form och e- tidskrifter, databaser av olika slag, böcker, både i fysisk och elektronisk form liksom tillgång till professionella bibliotekarier för tillgängliggörande av resurserna och information om resurser och hur man kommer åt materialet, är en förutsättning för att forskning av hög klass kan utföras och bör räknas in när man talar om forskningens infrastruktur. Dit hör också, enligt mig, publiceringsdatabasen DiVA. UUB bör beaktas när finansiering av forskningens infrastruktur utreds - kanske bör medel för del av UUB:s kostnader finansieras genom uttag av en overhead-avgift? Forskningsinfrastrukturen kan vara hårdvara men även stöd till användarna i form av teknisk personal och kompetens till stöd för ovana användare är en viktig aspekt för att verkligen få ut önskade resultat.
54 Annex 3 Inventering av forskningsinfrastrukturer Nedan sammanfattas kortfattat vilka infrastrukturer med koppling till Uppsala universitet som redovisades av institutioner m.fl. i en infrastrukturenkät hösten 2013. Förteckningen nedan gör inga anspråk på att vara komplett, men ger en bild av den stora variation av forskningsinfrastrukturer som finns vid ett brett universitet. Inventeringen kan främst ses som ett underlag för framtida beslut om vilka gemensamma system som eventuellt ska finnas för att inventera och dokumentera vår infrastruktur syften, detaljeringsgrad, ansvar, tillgänglighet etc. Mer detaljerade uppgifter framgår av enkätsvaren; bl.a. beträffande användningsområden, användarbas/tillgänglighet, organisation/ägaraspekter, användarsupport, kostnader, tidsperspektiv, visioner, uppföljning och informationsspridning. Totalt redovisades ca 200 olika infrastrukturer motsvarande en investering i storleksordningen 1 miljard SEK. Många infrastrukturer är dock svåra att värdera i monetära termer, t.ex. universitetsbiblioteket, universitetets föremålssamlingar eller innehåll/information i olika typer av databaser. Institutioner motsv. Teologiska institutionen Juridiska institutionen Institutionen för ABM Institutionen för arkeologi och antik historia Filosofiska institutionen Historiska institutionen Institutionen för idé- och lär- domshistoria Konstvetenskapliga tionen institu- Institutionen för kulturantro- pologi och etnologi Litteraturvetenskapliga institu- tionen Institutionen för musikveten- skap Inlämnade enkätsvar - forskningsinfrastrukturer (Ingen infrastruktur att rapportera) 45. Osteologi - Osteologiska laboratoriet på Campus Gotland har skelettmate- rial av både människa och djur och används vid analys av arkeologiska skelett- material 47. DNA Laboratoriet DBW- Ancient DNA labb, innefattar ett extraktionslab (renlab) och PCR/postPCR labb för forskning på arkeologiska material, natio- nell infrastruktur 89. GIS laboratoriet (Uppsala och Gotland) - Personal, hårdvara och mjuk- vara för Geografiska informationssystem inkl. utrustning för inmätningar i fält; totalstation+gps. 2. Svensk databas för genus och arbete (GaW) - A relational database, con- structed with the purpose of facilitating research into how individuals and families/households supported themselves in Sweden in the early modern period (1550 to 1800) 56. Humanistportalen - Artiklar, filmer och material inom humanioraämnen avsedda ge inblick i aktuell forskning och inspirera unga personer att välja humanistiska akademiska studier och forskning 74. The Düben Collection Database Catalogue - en digitaliserad databas- katalog över den stora Dübensamlingen från 16- och 1700- talen som i stor
55 Institutionen för speldesign Centrum för genusvetenskap Hugo Valentin- centrum Engelska institutionen Institutionen för lingvistik och filologi Institutionen för moderna språk Institutionen för nordiska språk Institutet för bostads- och urbanforskning (IBF) Ekonomisk- historiska institu- tionen Institutionen för freds- och konfliktforskning Företagsekonomiska instit- utionen Institutionen för informatik och media Institutionen för kostveten- skap Kulturgeografiska institutionen Nationalekonomiska insti- tutionen Institutionen för psykologi Sociologiska institutionen Statistiska institutionen Statsvetenskapliga instit- utionen Centrum för rysslandsstudier Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier utsträckning används av internationella musikforskare 42. The Microfoundations of Mass Violence: Western Balkans - Syftet är att möjliggöra longitudinella analyser av det massvåld som vid två tillfällen ut- övades i det ex- jugoslaviska området under 1900- talet Ev. databasen Conrad first? 16. Språkteknologiska resurser - makes language resources and tools based on language resources and language technology (speech recognizers, lemma- tizers, parsers, summarizers, information extraction and text mining systems, etc.) available and readily usable to scholars of all disciplines (Ingen infrastruktur att rapportera) (Ingen infrastruktur att rapportera) Ev. databasen GeoSweden? 78. Uppsala Conflict Data Program (UCDP) - en av världens mest använda och välrenommerade datakällor för organiserat våld. Global data som täcker hela efterkrigstiden med en lång rad dataset samt en konfliktencyklopedi med kringinformation 40. Forskningskök och sensoriskt lab Har använts för sensorisk forskning och av Institutionen för neurovetenskap i ett samarbetsprojekt om aptit och mättnad 32. Beräkningsservrar NEK/IFAU - Tillhandahåller beräkningskraft åt resp. projekt 51. Infrastruktursatsning i forskargrupper - Kvalitativa datamängder, t ex intervjudata inom områden barn, äldre, funktionshindrade och kontakter med det sociala stödsystemet. Data om socialpolitik, stödsystemets organisering och villkor
56 Institutioner motsv. Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap Institutionen för immunologi, genetik och patologi Se bilaga 1 för kompletterande information Institutionen för kirurgiska vetenskaper Institutionen för kvinnors och barns hälsa Institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi Institutionen för medicinsk cellbiologi Institutionen för medicinska vetenskaper Institutionen för neuroveten- skap Institutionen för radiologi, onkologi och stråln.vetenskap Institutionen för farmaceutisk biovetenskap Institutionen för farmaci Institutionen för läkemedels- kemi Uppsala Biobank Institutioner motsv. Institutionen för informations- Inlämnade enkätsvar - forskningsinfrastrukturer 33. Aperio Scanscope slide scanner - Ljusmikroskopisk scanner för högupp- löst digitalisering av ex. immunohistokemiskt färgade vävnadsprover 34. TMA Grandmaster - En helautomatisk robot för sk.tissue MicroArrays 35. Immunohistochemistry processing platform - En samling maskiner och apparater som sammantaget kan utföra alla nödvändiga steg av immunohisto- kemisk färgning av vävnadssnitt 36. National Genomics Infrastructure Uppsala (Uppsala Genome Center) - Utför olika typer av storskalig genetisk analys, med fokus på Next Generation Sequencing& Sanger sekvensering 37. Liquid handling robot, Tecan Freedom EVO - en robot för storskalig och automatiserad pipettering 38. SciLifeLab BioVis Platform - Biological visualization provides the means to place genomic and proteomic information in a cellular or tissue context 39. Konfokalmikroskop LSM700 - Ljusmikroskop som används för att visua- lisera och studera celler och vävnader 43. Centraldisk - Innehåller utrustning för laboratoriedisk inkl. sterilisering 71. GAG-analys - utför strukturanalys på glykosaminoglykaner (heparansulfat och chondroitinsulfat). Metoden är känslig och kan användas för strukturbe- stämning av glykosaminoglykaner i några miljoner celler/några mg vävnad 75. Proteomics - för identifiering av proteiner, proteiner i proteom, kvalitets- kontroll av rekombinanta proteiner, analys av organiska molekykler, reagens etc. Är en del av masspektrometribaserad proteomik vid SciLifeLab 52. SNP&SEQ-teknologiplattformen i Uppsala - Består av 25 personer och utrustning för storskaliga genomanalyser (SNP genotypning och nästa genera- tionensdna- sekvensning). Ingår i den nat. genomikplattformen vid SciLifeLab 81. Uppsala arrayfacilitet - access to microarray technology and bioinforma- tics support in both research and healthcare in Sweden, especially support for analysis of clinical samples. Part of the SciLifeLab clinical diagnostics platform, but not a national facility 64. Infrastrukturprogram HJÄRNANS PATOLOGI Uppsala psykiatriska provsamling som kan utvecklas och bli betydligt mer omfattande 90. Uppsala Drug Optimization and Pharmaceutical Profiling Platform (UDOPP) - UDOPP är en av tre noder inom Chemical- Biology Consortium Swe- den (CBCS) och även en facilitet inom SciLifeLab Drug Discovery and Develop- ment Platform (DDD- Platform). 46. Plattformen för preklinisk PET (PPP) - erbjuder plattformsresurser inom radiokemi och preklinisk molekylär imaging (PET, SPECT, CT) samt ex- pertis och utrustning för cellodling, kallkemi och in vivo modeller (Uppsala Biobank har två huvudmän, landstinget i Uppsala län som före- träds av Akademiska sjukhuset och Uppsala universitet som företräds av MedFak. UBB är huvudmännens enda biobank och alla biobanksprov ska ingå i provsamlingarna. UBB organiseras som en sektion i UCR, Uppsala Clinical Research, och banken innehåller ca 150 olika forskningsprovsamlingar) Inlämnade enkätsvar - forskningsinfrastrukturer 18. UPPAAL - Uppaal is an integrated tool environment for modeling, valida-
57 teknologi Matematiska institutionen Institutionen för fysik och astronomi tion and verification of real- time systems (utvecklas tillsammans med Aalborg University) 41. UPPMAX - Uppsala universitets centrum för högpresterande beräkningar och storskalig lagring. Ett av sex nationella centra inom SNIC. Ansvarig för beräknings och storskalig lagring inom SciLifeLab. UPPMAX har användare från alla stora svenska universitet 55. SuperGlue - ett programbibliotek för att stödja utveckling av effektiv pa- rallell programvara 87.Ergo - Mjukvara (datorprogram) för storskaliga elektronstrukturberäk- ningar 91. URDME Simuleringsmjukvara 92. FMM2D - Mjukvara (Ingen infrastruktur att rapportera) 3. CERN-TBTS - Two beamlines with diagnostics 4. DESY Optical Replica - Measures the length of femto- second electron bunches in FLASH by generating an infrared light- pulse 5. SES-200 - Elektronspektrometer 6. ArTOF II Elektronspektrometer - Vinkelupplösande elektronspektrometer 7. ARTOF Prototyp - Vinkelupplösande elektronspektrometer 8. Odinn, Binford - Tillväxt av prover med MBE + Sputtring 9. IBA - Landets enda utrustning för att bestämma koncentration av väte i material, djupupplöst med absolut kalibrering + RBS 10. Optics lab/moke - 2 st RT Moke, en spektroskopisk och en med fix vinkel samt 1 st diffraktiv MOKE m.m. 11. Super-ADAM - Neutronreflektometer placerad vid ILL, Grenoble, Frankr. 12. Röntgenspridning/3 st röntgenmaskiner - Används för att bestämma strukturell kvalitet och morfologi av tunna skikt och skiktade strukturer 13. Uppsala Pellet Test Station (UPTS) - Utrustning för pellettargetutveckl. 14. WASA 4pi hadronfysikdetektoruppställning (WASA) - Utrustning för acceleratorbaserad hadronfysik 15. ESCA300 - Kemisk/Fysikalisk karakterisering av ytor 20. Westerlundteleskopet (på Ångströmlab) - Teleskop för avbildning och spektroskopi 21. Ångströmverkstaden - Tillverkning och service av teknisk- vetenskaplig apparatur 22. ARIANNA (ARIANNA Collaboration) - Radio- array för detektion av mycket högenergetiska neutriner på Ross Ice Shelf, Antarctica 23. VALD - Atom- och molekyldata för stjärnspektroskopi, internationell data- bas 24. XFEL Laser Heater - Laser beam line 25. High Energy Laser Induced Overtone Source (HELIOS) - Laboratorium dedikerat för tidsupplösta studier i femtosekundsområdet, med atomär speci- ficitet 26. Scanning Probe Microscopy Laboratory (SPM lab) - UHV, Variable Tem- peratur AFM/STM 27. FREIA-laboratoriet - Forskning och utveckling bl.a. för ESS- acceleratorn i Lund 28. Species (MAX IV laboratoriet) - Strålrör för mjukröntgenspektroskopi 29. Veritas (MAX IV laboratoriet) - Strålrör för mjukröntgenspektroskopi 30. BETTAN - Laborativ testbänk för tomografiska mätningar på en kärn- bränslemodell 31. Datorcluster - Datorcluster inköpt av avd f astronomi & rymdfysik samt avd f materialteori 83. IceCube (+ framtida förtätningar Pingu, Mica, och framtida HighEnergy extension) - Neutrinoteleskop på sydpolen, med en air shower array (icetop). Utvecklingsplaner finns, både i högenergi- och i lågenergiområdena. Värdinsti- tution är UW- Madison, USA 84. CERN-ATLAS - Experiment i partikelfysik 85. GRID - Distribuerat system för behandling av stora mängder data (escience & Big Data)
58 Institutionen för teknikveten- skaper Se bilaga 2 för kompletterande information Institutionen för kemi - BMC Institutionen för kemi - Ång- ström Institutionen för cell- och molekylärbiologi Institutionen för ekologi och genetik Institutionen för organismbio- logi Institutionen för geoveten- skaper 53. Mikrostrukturlab/Myfab-Ångström - 188 utrustningar i Ångströmlabo- ratoriets renrum. "Open access" för akademi & industri (248 användare). Del av nationella forskningsinfrastrukturen Myfab. 88. NMR - För strukturstudier av främst organiska molekyler Inrapporterat efter enkäten: Högupplösande Masspektrometri vid programmet för analytisk kemi och neurokemi (Bergquist) sker analys av komplexa prover (multidimensionell vätskebaserad separation och högupplösande masspektrometri, instrumentparken bitvis mycket avancerad). Programmet svarar dels för MS plattformen för proteomik inom SciLife Lab men bedriver dessutom lipidomik, metabolomik, MS bioimaging och MS baserad molekylär diagnostik på regional, nationell och internationell nivå Aminosyraanalys instrument och personal för analysuppdrag SPR Biacoreinstrument för forskning och projekt. Plattform inom SciLife Lab Elektronmikroskopi Cryo TEM Inrapporterat efter enkäten: 1) femtosecond laser spectrometer system, for pump- probe transient absorption (UV/VIS) and fluorescence (streak camera; TCSPC) 2) nanosecond laser flash photolysis with transient absorption (UV/VIS/NIR) and emission. 3) Spectrofluorimeter (Horiba/Jobin Yvon "SPEX Fluorolog III") Inrapporterat efter enkäten: Cellodlingsrum immunologi - Cellodlingsrum för odling och studier av human celler, spec immunceller Cellodlingsrum patogener- Cellodlingsrum för arbete med patogena mikroorganismer Mikroskop - Zeiss Axioplan 2, Ljus/UV mikroskop som används för att visua- lisera och stu- de- ra celler och vävnader 3 Super Resolution Microscopes- Nikon Eclipse, för studier enstaka molekyler i levande celler Datorcluster - Datorcluster inköpt av programmen för mol. biofysik och beräkningsbiologi NMR - För strukturstudier av främst organiska molekyler SiCell- SciLife single cell genomics facility - erbjuder instrumentering och användarstöd för enkelcellsgenomik: sekvensering av enstaka cellers genom Elektronmikroskop- Quanta FEG650 för studier av celler och molekyler Atomic Force Microscope- Cypher, för studier av celler och biomolekyler Cell sorter- Cytopeia sortering av mikrober. Robotic Macromolecular Crystallization, Storage and Visualization Platform 63. Erkenlaboratoriet - Fältstation, inkl lab, logi, mm 66. Fältstation Ar (Gotland) 68. SiCell-SciLife single cell genomics facility - erbjuder instrumentering och användarstöd för enkelcellsgenomik: sekvensering av enstaka cellers genom 57. Konfokalmikroskop 61. Zebrafiskplattform - The SciLifeLab zebrafish platform offers three basic types of services: Facility services, Consultancy, and Access to the facility 62. Vattenanläggning - Vattenanläggning för hantering av fisk, kräftor, grod- djur m.m. 44. Nordenskiöldbreen - en forskningsplattform på Svalbard med infrastruk- tur för att skapa ett klimatlaboratorium på en av de större glaciärerna på Sval- bard 48. Kosmogena isotoplabratoriet - avsedd för separation av kosmogena isotoper från alla slags naturliga och konstgjorda material, unikt i Norden och Europa 49. Östergarnsholm fältstation - Mikrometerologisk fältstation för forskning om atmosfär/hav och utbytesprocesser av energi, värme, vattenånga och växt- husgaser
59 Tandemlaboratoriet (ingår i för teknisk- naturvetenskapliga fakulteten gemensamma en- heter) 50. SERCEL seismiskt datainsamlingssystem - 400 kanaler med kabel och 76 trådlösa mätstationer 54. SNSN Svenska Nationella Seismiska Nätet - 67 moderna bredbandiga seismiska stationer utspridda över landet. Samlar in data från ca. 500-800 svenska jordskalv per år, samt i internationellt samarbete data från större jordskalv globalt 58. Petrofysikutrustning: loggning och lab - Vinsch med 500 m kabel, borr- hålssonder, labutrustning för ultraljudsmätning 60. Släpseismik - 60 kanaler med 3- komponenter, mätning längs väg 65. Potential fältinstrument - 2 st GEM SYSTEMS Overhausen magnetomet- rar, 1 st La Coste&Romberg Model G gravimeter 67. Elektromagnetiska instrument - 12 st Magnetotelluriska instrument: 8 LPMT, 3 MT/AMT, 1 RMT. 1 st konduktivitetsmätare EM34 69. Mobile seismic stations - 27 mobila seismiska stationer för kortare eller längre utplacering (några dagar till fleråriga) 70. Sjösystem - Mikrometeorologiskt flyttbart mätsystem för att mäta flöden av värme, vattenånga och växthusgaser samt relaterade parametrar och profi- lering i atmosfären 72. Meteorologiska och hydrologiska fältlaboratorier - består av tre delar: (i) Marsta meteorologiska observatorium, (ii) Celsiusstationen; mätningar Anders Celsius startade runt 1720, (iii) Fyris- ån- line; vattenståndsmätningar med start runt 1860 73. Mätstationen i Norunda - för meteorologiska, hydrologiska, biogeo- kemiska och andra mätningar i mark- växt- atmosfärssystemet i Norunda häradsallmänning 76. National Electron Microprobe Laboratory - A state of the art Field Emis- sion Gun - ElectronProbe MicroAnalyser for chemical in situ analysis of inor- ganic materials. Open for academic and industry users and part of UU electron microscopy network 77. High Pressure Laboratories - includes Raman spectroscopic laboratory and Laboratory for laser heating in diamond anvil cell, as well as preparation lab for fabrication of miniature samples for ultrahigh pressure studies 80. Relazed Eddy Accumulation System for Mercury - This sophisticated instrument measures the exchange of mercury between the atmosphere and the land surface 82. Tandemlaboratoriet - två partikelacceleratorer; en 5 MV Pelletron Tandemaccelerator, en högströmsjonimplanter 350 kv/1 ma Institutioner motsv. Universitetsbiblioteket Musik och muséer (Enheten för musik och muséer ingår i Universitetsförvaltningen) Gemensamt för MedFarm och TekNat Inlämnade enkätsvar - forskningsinfrastrukturer 19. Universitetsbiblioteket- har en infrastrukturell nyckelroll och erbjuder informationsresurser för forskning och utbildning m.m. 79. Föremålssamlingarna Uppsala universitet de omfattande föremåls- samlingarna är i dagsläget en underutnyttjad resurs. I skärningspunkten mel- lan bibliotek (skrivet källmaterial) och biobanker (biologisk vävnad) finns stor samlingar av natur- och kulturhistoriska föremål 86. LabNotes av UU, KI och UmU upphandlat elektroniskt labbjournalsystem där forskningsdokumentation lagras vilket medger bl.a. sökfunktioner, backup och att forskningsdata enklare kan delas inom och mellan grupper
60 Bilaga 1: Kompletterande underlag från Institutionen för immunologi, genetik och patologi (GenomeCenter, BioVis m.fl.) Sekvensinstrument PacBio Pipetteringsrobot EasyPunch Starlet Robot Kamera till elektronmikroskop EM Ion Proton System CellCelector system 5500xl SOLiD Sequencer Robot, Human proteom Atlas/Tissue profiling plattformen ImageExpress Micro System 5500xl- u for SOLiD 4 Owners ARIA III Proteinanalysmaskin 5500xl- u for SOLiD 3730 96 Capillary DNA Analyzer Fluorescensmikroskop Robot, PLA plattformen Helautomatisk provfrys (REMP SSS) Facsanto II Transmissionselektronmikroskop Livecellmicroskop LSM 700 Real Time PCR 7900HT 384w + robot Multifotonmikroskop för intravitalmikroskopi Pipetteringsrobot MR- kamera spole Multifotonmikroskop för intravitalmikroskopi Solid Analyzer Solid System Analyzer MultilaserFlödescytometer DNA- analyser kapillärelek Cap DNA analyzer Cellsorterare, PM Konfokalmikroskop Xenogen IVIS Imaging Sys 3D- mjukvara IMARIS Konfokalmikroskop Mikroskop Anskaffningsvärde för ovanstående: ca 82 MSEK Bilaga 2: Kompletterande underlag från Institutionen för teknikvetenskaper Renrummet redovisas separat (se enkäten). I övrigt har vi den stora mätkammaren för EMC- och antennmätningar som ligger i källaren K2. Investeringskostnad ett antal MSEK och som nyttjas
61 framförallt av vår institution, fysik och IRF, men även kommersiella kunder emellanåt. Vid avdelningen för fasta tillståndets elektronik: Rum Åxxx 1) Optical adsorption spectrometer, UV- Vis- Nir, Lambda 950 2) Fluorescence spectrometer, LS 55 3) Bruker Optics - IFS 66v/S Vacuum FT- IR spectrometer (on loan from the Physics department) 4) Network analyzer - Agilent PNA: 10 MHz 325 GHz, 5) Probe station for microelectronics and antenna measurements: 10 MHz - 325 GHz 6) Agilent 85070E Dielectric Probe Kit dielectric characterization up to 50 GHz Rum Åxxx 1) Probe stations for wafers up to 8 and heat stage up to 600C 2) DC parameter analyzers 3) Impedance analyzers up to 1.8 GHz 4) Network analyzers up to 50 GHz Inside the cleanroom 1) PT09: UHV magnetron sputtering system for thin film deposition. 4 sources in confocal configuration, pulsed DC, RF, HiPIMS operation. Reactive sputtering with N2 and O2, substrate heating up to 900 C, maximum substrate diameter 150 mm. 2) Picosun atomic layer deposition (ALD) / molecular layer deposition (MLD) system with plasma / ozone capabilities. Up to 12 different sources for conformal deposition of ultrathin metal oxide and nitride films on various objects / substrates of maximum diameter 150 mm. Vid avdelningen för tillämpad materialvetenskap: Ångströms tribomateriallaboratorium förfogar över 20 utrustningar för tribologisk provning, där vi kan utföra ca 40 olika typer av utvärderingar, var och en med ett brett spann av varierade parametrar. Av dessa har i stort sett samtliga haft användare utanför avdelningen, eller körts av oss för externa kunder. Värdet av utrustn: ca 3 MSEK Till detta kommer utrustning för mekanisk utvärdering. Denna inkluderar en nanoindenter (placerad i analyslabbet på renrummet), vilken anskaffades för 2,5MSEK år 2009. Dessutom en utrustning för PVD (placerad i renrummet). Denna har uppgraderats med en magnetronsputter (2004) för ca 370 kkr och RF- aggregat (2007) för ca 280 kkr. De externa användarna är andra institutioner inom Uppsala universitet, andra svenska och utländska universitet, samt i hög grad svensk industri. Biomekaniklabbet är utrustat för mekanisk provning av biomaterial.investeringar (2010) är t ex en dynamisk materialtestare för 400 kkr, samt LCs och EnviroBath för 225 kkr. Cell- labbet, vilket är placerat inom renrummet, är utrustat för in vitro cell- studier (t ex inkubatorer, centrifug, mikroskop med olika dedikerade funktioner, plattläsare, autoklav, kryoförvaring).det används av flera forskargrupper inom teknikvetenskaper och kemi. MiM- labbet (MiM, Material i Medicin) är väl utrustad, och uppbyggt sedan 2010, för syntes och karakterisering av biomaterial och material för medicinska tillämpningar. Vid avdelningen för fasta tillståndets fysik: Gasförångare för nanopartiklar/porösa filmer: Substrathanteringssystem vacuum, Gasutrustning labb Klimatanläggning för provning i kontrollerad miljö: VCL 4033 SWIN Bandsputter: Sputter, Minisputter m.m. Rulle Roadcoater AFM/MFM: Mikroskop AFM (Digital Instruments), Magnetok (Euromag) Optiska mätlabbet: Spektrofotometrar för UV- Vis och IR, spektroskopisk ellipsometer, ATR- FTIR, FTIR med IR- mikroskop, Impedansspektrometriutrustningar för dielektriska och elektrokemiska system, samt solljussimulator (AM1.5). Magnetometer: Squid Quantum Nätverksanalysator med tillbehör: Agilent N5230 Universalmätutrustning: Quantum Nanopartikelgenerator. Totalt till ett anskaffningsvärde av många MSEK.
62 Vid avdelningen för elektricitetslära: Ett högspänningslaboratorium (högspänningshallen ute på gården) som emellanåt är av intresse för externa parter. Avdelningen har en hel del övrig dyrbar utrustning, men som i huvudsak är enskild angelägenhet. Institutionen ha i källaren i hus 2 ett gemensamt laboratorium med 3-4 servohydrauliska materialprovningsutrustningar. Huvudsakliga intressenter är avdelningarna för tillämpad materialvetenskap och tillämpad mekanik. Nyanskaffningsvärdet sammantaget för utrustningarna är några MSEK.
63 Annex 4 Seminarium om infrastruktur, 2014-02- 19. Sammanfattning av gruppdiskussioner Seminarium om framtida forskningsinfrastruktur för Uppsala universitets forskare finns publicerad på MedfarmPlay två olika filmer (inledande genomgång resp. redovisning av gruppdiskussioner, CAS- inloggning krävs): http://media.medfarm.uu.se/play/kanal/183 Initiering av ny infrastruktur 1. Vilket stöd kan ges för att förslag till ny infrastruktur ska fångas upp i en strategisk planering? Universitetet bör och ska ta ansvar hela vägen för infrastrukturfrågor mycket är områdesöverskridande. Stöd kan vara i form av processer, finansiering, planerings- bidrag för att fördjupa förslag eller personal, t.ex. forskningssekreterarna. Ett nytt arbetssätt krävs. Initiativ bör genereras och planeras i en bottom- up- process men genomförandet (efter beslut) bör vara top- down. Nya förslag kan inte administreras fram, måste uppstå i forskningsverksamheten. Viktigast är att ha en tydlig struktur som är känd. Någon form av planeringsbidrag kan också övervägas. I nuläget är det oklart hur gemensamma initiativ ska hanteras. Som exempel angavs ett gemensamt initiativ från Farmfak, Medfak och TekNat avseende gemensam NMR på BMC. För databaser och datainsamling måste en förvaltningsplan tas fram parallellt hur ska den långsiktiga förvaltningsstrukturen se ut, vilken långsiktig aktör säkrar att data bevaras efter projektets slut och hur, osv. Bör vara ett krav innan initiativ kan lyftas vidare och efterfrågas också av externa finansiärer. Initiativ/frågor ska inte lyftas högre än den lägsta nivå där de kan hanteras, men universitetet bör centralt kunna stötta i processfrågor även om infrastrukturen inte kommer att finansieras centralt (skalbara processer, checklistor etc.). Prioritering av ny infrastruktur 2. Vilka roller på olika nivåer bör finnas för prioritering av ny forskningsinfrastruktur? För större IS krävs någon form av universitetssamordning. Viktigt att det inte blir stuprörstänkande - fånga upp områdesöverskridande ärenden. En arbetsgrupp på Ångström efterlyser en standardprocess för att fånga upp nya ini- tiativ. Detta ger legitimitet för att förslagen tas om hand. Modellen som användes för att utse kandidater till KAW Fellows nämndes.
64 Exempel: Lunds universitet har infrastrukturråd på fakultetsnivå som samlar in förslag och gör prioriteringar, varefter beslut tas i fakultetsnämnden och viss finansiering kan ske genom att pengar lyfts av för ändamålet. Viktigt med en tydlig, synlig och välkänd struktur. Koppla ihop områdes- och universitetsnivå. 3. Hur bör värdering av förslag till ny forskningsinfrastruktur göras? RFI angavs som ett bra exempel med kriterier och bedömningsgrunder som kan användas som utgångspunkt. Däremot upplevdes att UU har mer av en ad- hoc struktur för att hantera uppkomna förslag. På samma sätt som vi har sakkunnigförfarande vid tjänstetillsättningar skulle vi kunna ha en sakkunnigförfarandeför bedömning av infrastrukturförslag (peer review). Det är olika problem och olika dynamik för förslag på olika nivåer som kan vara svårt för UU att hantera; vetenskapsområde, lärosäte resp. nationellt osv. Sannolikt enklare för större infrastrukturer, t.ex. SciLifeLab, men måste även kunna hantera (peer review) förslag för mindre strukturer om vetenskaplig höjd finns. Organisation 4. Vilka roller bör finnas för ekonomiskt och operativt ansvar för forskningsinfrastrukturer? På MedFarm finns ett system där pengar hålls inne på fakultetsnivå och sedan fördelas efter prioritering centralt. Dels går det att söka medel för avskrivningskostnader för befintlig utrustning, varmed nysatsningar stimuleras. Dels avsätts medel för gemensamma serviceplattformar som ses över i 3- årsintervall. Vore bra med en liknande dialog mellan områdena för ökad samverkan. På TekNat finns inte denna modell i nuläget möjligen svårt att lyfta av pengar för ändamålet men det krävs sannolikt? Organisationen bör bygga på befintliga strukturer (områdesnämnder etc.) och med en sammanjämkning på UU- nivå. Förmodligen behövs någon ny form av infrastrukturberedningar för prioriteringar (jfr. anställningsberedning). Ta hjälp av sakkunskap inom organisationsteori för att bygga upp nödvändiga struk- turer, råd etc. Know- how i form av driftstöd minst lika viktigt som infrastrukturen. Kompetenscentra? Vem har anställningsansvar och säkerställer finansiering långsiktigt för detta? Hur hantera detta i förhållande till infrastrukturen? Overhead eller fullkostnadstäckning (användaravgifter) ingen konsensus. Om fler än ett visst minimiantal använder infrastrukturen kan overhead vara lämpligt, jämför övrig overhead för lokaler, administrativ personal etc. Fullkostnad kan stänga ute fattiga grupper även om ledig kapacitet på utrustningen finns. Om större infrastrukturer ska lyftas upp (centra etc.?) krävs styrorgan för detta. Kärn- resp. stödverksamhet? Investering resp. driftkostnader? Overhead eller full kostnadstäckning?
65 Initiera driftskostnadsdiskussion! Vem finansierar riktigt långsiktiga infrastrukturer (decennier)? Långsiktighet i avtalen med VR eller andra parter resp. förbindelser från universitetet. Hantering av befintlig infrastruktur 5. Vad bör göras för att befintliga forskningsinfrastrukturer ska utnyttjas på effektivare sätt? Olika typer av databaser/kataloger har diskuterats i många år men det har aldrig landat. Inventeringar har också gjorts på olika nivåer (t.ex. NMR- resurser; vad finns resp. framtida behov) men sedan har det inte förts vidare. Någon måste kräva in uppifrån för att det ska bli av, kan genomföras enkelt. Information om core facilities och IS måste finnas lätt tillgänglig på UU webb, inte gömmas under någon institution etc. Synliggöra!! Såväl piska som morot (t.ex. delfinansiering TA- personal). Motverka att flera grupper köper in samma utrustningar, samordna inköp. Viktigt att inventera vad som finns men svårt att dokumentera t.ex. distribuerade IS. Vad som finns på BMC är bara känt av dem som arbetat där mycket länge. På Ångström pågår försök att dokumentera IS. En vettig inventering och register skulle avsevärt förbättra (möjligheterna till) samutnyttjande och också identifiera vilka luckor/brister som finns på kort och lång sikt. Svårt att ha ett generellt system som passar alla typer av IS. Klassificering kan ske på olika sätt; apparater (med uppgifter om tillgänglighet, bokning, användarstöd etc.), digitalt bevarande (databas, biobank etc.). Det ska inte framgå att en viss IS finns, utan också vad som krävs för att få använda den, vad det kostar etc. Merkostnader bör täckas med användaravgifter. Ett problem kan vara att enskilda forskare/grupper med väl fungerande instrument etc., som de är beroende av, är rädda att överbelasta dessa med ovana användare även om de kan få intäkter till driftskostnaderna. Om något går sönder, hur hantera detta; ansvar, kostnader etc. Försäkringar på lärosätesnivå? Ett annat problem kan vara att grupper med begränsade resurser inte har möjlighet att betala användaravgifter och därför stängs ute även om utrustning står oanvänd (ond spiral). Om en grupp fått IS finns inget egentligt incitament att dela med sig av denna, att dela med sig innebär bara ökade kostnader. Medel bör därför lyftas av på fakultetsnivå för att stödja driftskostnader (dvs. minskad användaravgift). Forskningsplanering generellt måste taktas med infrastrukturplanering, ska ses i ett sammanhang och som en helhet. En hel del av befintlig infrastruktur framgår av anläggningslistor/- register, men måste kompletteras. Inte bara veta vad som finns, utan hur de kan användas, kostnader, villkor osv. Kanske behövs flera strukturer för att beskriva detta? Samverkan med andra svenska universitet
66 6. Hur bör samverkan med andra universitet kring forskningsinfrastruktur organiseras? Kåre Bremers förslag bra någon form av samverkansorgan. SUHF en möjlighet men oklart om de klarar uppgiften med nuvarande organisation. Om det väl finns en bra struktur inom lärosätet och en priolista skulle en person med rektorsmandat kunna diskutera med motparter på andra lärosäten och i en nationell samverkansgrupp vilka IS skall prioriteras och var ska de hamna? Om det finns mindre IS av en viss typ på alla universitet finns risk att ingen tar ansvar för dessa. Någon intresseorganisation (nationell) skulle kunna ha mandat att bevaka även dessa basresurser och göra inspel till en nationell beredning. Vem som är värduniversitet resp. nyttjare är ofta mindre intressant. Alla kan framhålla sin betydelse för och beroende av resursen ur det egna perspektivet gemensamt ägande. Kommer alltid att finnas konkurrens mellan lärosäten, svårt att stoppa starka lokala initiativ från att runda centrala överenskommelser. Overheadproblematik ska inte underskattas, såväl mellan institutioner som mellan lärosäten. T.ex. verkstadsresurser med radikalt olika overheadpåslag; ett reellt problem men borde vara lösbart. Samordningsorgan med viss basfinansiering för samordningen. Nationell IS kräver en tydlig organisation på nationell nivå. Lärosätesgemensam IS kräver en tydlig organisation på lärosätesnivå. Nedläggning ska också hanteras, men kanske i annat forum. Svenska forskningsfinansierande organ 7. Hur bör interaktion med forskningsfinansierande organ kring forskningsinfrastruktur organiseras? Fel fråga; bör vara forsknings- och undervisningsfinansierande organ resp. forsk- nings- och undervisningsinfrastruktur. Viktigt att fånga upp detta. VR naturlig nationellt ansvarig, lämplig/trovärdig central spelare tillsammans med universiteten. Det är lite olika processer och former för att initiera resp. driva existerande IS. Ingen stor extra organisation för detta behövs vid UU. Kan hanteras av befintliga råd m.m.
67 Internationell samverkan 8. Hur bör UU organisera sin internationella samverkan kring forskningsinfrastruktur? Få forskare engagera sig mer i de processer som pågår även utanför Sverige. Ökad professionalism i storlobbyn inom EU, här är Sverige och UU i efterhand. I princip samma problem som för nationell samverkan kan prioritera på liknande sätt. Nu enskilda initiativ av grupper. Ingen anledning att överorganisera, men samråd behövs med t.ex. VR och UU centralt. Fundera på stöd vid användning av externa IS (CERN, MAX etc.) forskarhotell, kontor, resestipendier etc. Anpassning till standardprocedurer på EU- nivå (t.ex. bioprov, analyser). Core- faciliteter och procedurer kan inte hanteras av alla lärosäten. Risk att nätverka till döds om resurser och kompetens finns utspridda i olika länder. Nationellt stöd bör inriktas till projekt där många svenska lärosäten är involverade. I det fall en mycket skarp UU- grupp huvudsakligen samverkar med andra grupper internationellt (och inte vid UU) bör ansvaret att stötta denna ligga på UU.