Eugenik - i går, i dag och i övermorgon

Eugenik - i går, i dag och i övermorgon Av Torbjörn Tännsjö Vill vi moraliskt bedöma historiska personer bör vi göra delar av deras föreställningsvärld till vår. Vi bör fråga oss: om vi hade delat de föreställningar om världen, som de var berättigade att omfatta, och om vi varit i deras situation, hur skulle vi då ha handlat? Tänk på den inkvisitor, som beskrivits på följande vis. Han ligger på sitt yttersta. Han reflekterar över det liv som just passerat. Han är på det hela taget nöjd med sitt liv. Det är bara en sak han ångrar. Men detta är något förfärligt. Vid ett tillfälle var han försumlig i sin gärning. Han lät på grund av ren och skär blödighet bli att tortera ett barn. En kort stund led han av moralisk svaghet. Nu tänker han att barnets själ, på grund av hans försumlighet, har gått förlorad. Detta är i sanning ohyggligt. Felet är hans och ingen annans. Han kan inte förlåta sig själv. Kan vi förstå honom? 1 Det viktiga här är förstås om vi kan dela hans föreställning om himmel och helvete. Vore vi berättigade i att dela den är vi nog också beredda att tänka att det var fel att inte tortera det där barnet den där gången. Och vi måste medge att det i så fall inte var något litet fel. Det var förfärligt. Kan man vara berättigad i tron på himmel och helvete? Knappast i dag. Men kanske i en medeltida inkvisitors föreställningsvärld. Jag är osäker. Men visst finns det människor som, trots att de brukat sin kognitiva förmåga till det yttersta, kan ha levt i en så olycklig situation att de utan egen förskyllan kommit att tro på det den religion inkvisitorn tar för given. Men då är vi nog också benägna att förstå deras handlingar, hur avskyvärda den än kan förefalla då de betraktas från dagens utgångspunkt. Dessa individer handlade fel, men det var försvarligt av dem att göra så. Vi har inte några skäl att klandra dem. Om vi varit i deras situation och haft kraften att göra det, så skulle vi ha handlat som de gjorde. Vi skulle t.o.m. ha torterat ett oskyldigt barn, för att rädda dess odödliga själ. Och i den mån vi misslyckades skulle vi beklaga det och skylla på vår egen oförsvarliga blödighet. På samma sätt bör vi tänka kring gårdagens eugenik. Vi bör sortera mellan föreställningar som dess utövare kan ha varit berättigade att hysa och sådana de inte varit berättigade att hysa. Och vi bör försöka förstå hur vi, om vi hade delat deras berättigade föreställning om världen, själva skulle ha handlat. Vi ska döma dem i ljuset av vad de rimligen trodde, inte i ljuset av vad vi i dag vet. Gårdagens eugenik I gårdagens eugeniska rörelse ingick olika politiska föreställningar; vissa av dess utövare var högerinriktade, andra vänsterinriktade. Detta bör vi försöka tänka bort då vi bedömer själva eugeniken, det politiska rör inte sakens kärna. Andra föreställningar var av mera naturvetenskaplig karaktär, vissa tydligt fördomsfulla och felaktiga, andra lika felaktiga, men sådana att det var förnuftigt att den gången omfatta dem. 1 Jag har någon gång läst om denna episod, men minns inte längre källan. Jag hoppas någon läsare kan hjälpa mig till en korrekt referens (och därmed till en korrekt återgivning av episoden). 1

Här tror jag vi kan våga oss på en viss förenkling. Det fanns två tydliga stråk i den gamla eugeniska rörelsen, ett illa grundat och ett mera välgrundat (fast, skulle det visa sig, också felaktigt). Det illa grundade förhållningssättet handlade om klassifikationen av människor i olika "raser" och i klassifikationen av dessa olika raser som över- och underlägsna varandra. Detta förhållningssätt hade inget stöd ens i den tidens vetenskap och det var ofta något som den tidens biologiskt skolade personer tillägnade sig av politiska, taktiska skäl. Ofta nog gav de endast en läpparnas bekännelse till det. Alfred Ploetz, den tyske nestorn inom den eugeniska rörelsen, var t.ex. mer än villig att anamma den nazistiska antisemitismen, men inte av övertygelse, utan för att den gav honom en plats i samhället och därmed en möjlighet att verka också för de eugeniska föreställningar han hade som var välgrundade. Vi bör fördöma Ploetz för denna hans kompromiss med nazismen. I denna var han inte bättre än filosofen Heidegger, som valde att göra samma slags karriär genom medlemskap i NSDAP. Men detta rör egentligen inte kärnan i den eugeniska teoribildningen. Det bättre grundade synsättet, själva kärnan i den eugeniska teoribildningen, som också omfattades av t.ex. Ploetz, hade inget med mänskliga raser att göra. Det var i stället en uppfattning om att den mänskliga arten (eller "rasen", som man ofta uttryckte det) som sådan hotades av undergång. Eller, i en mildare variant, att den mänskliga civilisationen åtminstone var i fara. Risken var att det moderna välfärdssamhället, där alla människor överlevde, oavsett om de bar på anlag för allvarliga sjukdomar, skulle bidra till ett negativt selektionstryck. Den mänskliga arten skulle degenerera, på ungefär samma sätt som vissa i dag tror att den svenska vargstammen p.g.a. inavel hotas av undergång. Olika anlag för sjukdomar och svagheter skulle spridas i den mänskliga genpoolen då "kampen för tillvaron" sattes ur spel. Till sist hotades alltså mänsklighetens eller den mänskliga civilisationens överlevnad. Detta resonemang har visat sig mycket överdrivet; det var grundat på felaktiga föreställningar, framför allt på en bristande förståelse av hur vanligt det är med recessiva anlag för allvarliga sjukdomar. Vi bär var och en av oss på många sådana (vart och ett mycket ovanligt). Detta kände man inte till. Det är inte möjligt att eliminera dem ur den mänskliga genpoolen genom t.ex. tvångssterilisering. Det följer av hur vitt spridda de är. Men de utgör å andra sidan inget sådant hot, som man trodde inom den klassiska eugeniska rörelsen. De utgör åtminstone inget hot mot genpoolen som sådan så länge vi undviker extrem inavel utan endast mot enskilda individer i enskilda fall. Det är t.o.m. rimligt att tänka sig att det är bra att dessa anlag finns spridda i den mänskliga genpoolen, då det innebär att individer som har dessa anlag i enkel uppsättning, utan att det leder till sjukdom, har någon fördel av dem. Allt detta är alltså ny kunskap. Låt oss emellertid för ett ögonblick glömma den. Anta i stället att den då rådande föreställningen hade varit riktig. Anta att den mänskliga arten verkligen hade hotats av undergång, om inget gjordes åt saken. Eller anta åtminstone att den mänskliga civilisationen var hotad. Anta vidare att du varit övertygad om detta. Då du mötte kritik mot din uppfattning var du snar att avvisa den. Du avvisade den då du insåg att den byggde på ideologiska föreställningar. Då du kritiserades för din oro av vänsterradikaler kunde du lätt avvisa deras kritik, så snart du förstod att den bottnade i en ideologisk tro på Lysenkos förkastande av darwinismen. När konservativa kritiserade dig var det lika lätt att avfärda deras kritik, då den byggde på religiös fundamentalism. När du hävdade att mänskligheten eller den mänskliga civilisationen var i fara kände du dig att du hade stöd i allt vad som meddelades hem ifrån forskningsfronten. Vad slags tvångsåtgärder skulle du då ha funnit motiverade, för att 2

avvärja faran? Jag tror många av oss skulle vara beredda att gå så långt vi trodde att det behövdes, för att uppnå målet: mänsklighetens eller den mänskliga civilisationens räddning. Behövdes det inskränkningar i den reproduktiva friheten hade vi accepterat sådana. Det som just skisserats är ett rent tankeexperiment. Då vi funderat färdigt över det, kan vi tryggt lägga det åt sidan. Hotet var inte reellt. Vi behöver inte bekymra oss om den mänskliga genpoolen. Den klarade sig då och den klarar sig också i vår tid. Detta avgör emellertid inte frågan om eugenikens plats i vårt samhälle. Det finns moderna versioner av den gamla eugeniken. Hur ska vi förhålla oss till dem? I våra dagar är det gängse motivet för eugeniska åtgärder omsorg om individen. Jag tänker här på sådant som fosterdiagnostik och selektiv abort (genom tekniker som utvecklats sedan 1970-talet i vårt land), preimplantatorisk genetisk diagnostik (då flera ägg befruktas utanför livmodern, analyseras, och där ett av dem väljs ut och återförs till livmodern för att utvecklas till ett barn, något som skett sedan 1990-talet i vårt land) och, i spekulationer om framtiden, genmanipulation med effekter som går i arv (som syftar till förbättring av oss människor eller rent av till att ersätta oss med något bättre, en transhuman övermänniska). Det finns idag olika tekniker som möjliggör för föräldrar att "välja barn". Dessa tekniker är också stadda i hastig utveckling. Är detta av godo? Eller kan det ligga något farligt eller problematiskt i detta? Finns här något som påminner om gamla onda tider? Jag tror att dessa tekniker som sådana är moraliskt neutrala och att det finns användningar av dem som är av godo. Här finns emellertid också problematiska aspekter, som vi också måste hantera. Det gäller att göra rätt slags bruk av teknikerna, för att vi ska kunna tillgodogöra oss deras positiva potential och undvika skador och hot. Dagens eugenik Det är alltså vanligt i dagens samhälle att föräldrar tar reda på om deras väntade barn har anlag för olika sjukdomar och egenskaper. Ja, i vissa landsting i vårt land erbjuds alla att genomföra en enkel preliminär fosterdiagnostik, som utvisar om man löper ökad risk att få ett barn med kromosomförändringar. Oftast väljer de föräldrar, som visat sig tillhöra en "riskgrupp", att gå vidare till en regelrätt fosterdiagnostik. Om denna utvisar att det barn de väntar har en kromosomförändring är de vanligt att de väljer abort, för att undvika att få just detta barn. Är detta problematiskt? Blir någon lidande av det? Utgör denna praxis ett hot mot någon? Skulle den kunna utgöra ett hot, om den utformades fel? Man kunde tycka att dessa aborter, just för att de är aborter, är moraliskt problematiska. Abortetiken reser komplicerade frågor som inte kan avhandlas i det här sammanhanget. Själv menar jag att aborten som sådan är moraliskt oskyldig. Många tycks dela min uppfattning (det utförs nära fyrtio tusen aborter om året i vårt land). Men också om aborten i sig vore problematisk, och om det av det skälet skulle vara problematiskt att välja barn genom selektiv abort, kan man notera att den medicinska tekniken utvecklas på ett sätt som gör att eugeniken blir mer och mer oberoende av abortingreppet. Vid den preimplantatoriska genetiska diagnostiken väljer man som beskrivits ovan ett befruktat embryo framför andra, efter genetisk diagnostik av vart och ett av dem. Det går att träffa ett positivt val av det slags barn man vill ha, utan någon abort. Jag lämnar hur som helst i fortsättningen aborten utanför mitt resonemang. Frågan är i stället 3

om själva valet av barn, utan vissa anlag för sjukdomar och egenskaper, i sig är problematiskt. Kan ett sådant val vara skadligt för någon? Om samhället framtvingar ett sådant val är det förstås problematiskt. Om samhället fråntar oss vår reproduktiva frihet, vare sig det sker på så vis att vissa förhindras från att sätta barn till världen (som skedde genom forna tiders tvångssteriliseringar) eller på så vis att vi tvingas bruka medicinska tekniker som vi inte gillar, skapar det obehag och lidande. Men så går det inte till i vårt samhälle. I stort sett tycks vi ha lärt oss läxan från det förgångna. Vi hindrar i stort sett ingen från att sätta barn till världen och eugenikens tekniker för val av barn är något föräldrar är fria att använda eller inte använda så som de önskar. Här föreligger inget tvång. Men utgör inte en praxis, också där föräldrar själva fritt väljer bort barn med anlag för vissa egenskaper, ett hot mot individer, som lever med dessa egenskaper? Om föräldrar väljer att abortera foster med Downs syndrom, vilket är den överlägset vanligaste grunden för selektiv abort, innebär det inte ett hot mot individer som lever med Downs syndrom? Nej, jag tror inte det. Den stora risken ligger i vart fall inte i det fria valet, och i de val som faktiskt sker, utan i om samhället skulle välja att framtvinga sådana val. Då skulle samhället verkligen sända en signal om att individer med Downs syndrom inte är önskvärda. Det individuella beslutet att inte sätta barn till världen med Downs syndrom behöver inte bygga på någon som helst fördom mot människor med Downs syndrom. Jag är personligen av den filosofiska övertygelsen att en individ med Downs syndrom normalt lever ett lika bra liv som det jag lever. Ändå skulle jag tveka att skaffa barn med Downs syndrom. Detta har inget med hur jag uppfattar deras livskvalitet som sådan att göra. Jag skulle emellertid tänka att de är skyddslösa och att de lätt kan råka illa ut, särskilt då jag själv är borta. Vem vet hur samhället ser ut då? För att de ska leva lika bra liv som det jag lever förutsätts ju att det finns ett fungerande socialt skyddsnät. Samhället har utvecklats positivt i detta hänseende de sista femtio åren, men just nu känner jag mig inte övertygad om att denna positiva utveckling ska fortsätta. Jag skulle inte vilja sätta ett barn till världen som på detta sätt är beroende av en fortsatt positiv samhällsutveckling, en utveckling som kan komma av sig. Det viktiga är alltså inte individens val utan att samhället är neutralt ifråga om val som dessa. Fullständig neutralitet förutsätter att individen får göra de val hon vill. Det ska t.ex. vara tillåtet att välja kön på sina barn. Förbjuder man val av kön med hänvisning till att det ena könet inte är mera värt än det andra, och tillåter man samtidigt val av normalbegåvade barn framför barn med Downs syndrom, sänder man en obehaglig signal. Personer med Downs syndrom är ett problem. I huvudsak är jag nöjd med lagstiftningen i vårt land på det här området. Vår reproduktiva frihet respekteras av staten. Det finns emellertid en del oroande tendenser i tiden, både i det att det nu utvecklas tekniker för fosterdiagnostik, som ensidigt inriktas mot Downs syndrom, och i det att man ofta hör politiker tala om att man bör frånta föräldrar rätten att välja t.ex. kön på de barn de väntar. Jämfört med vårt stormiga förflutna med tvångssterilisering i massomfattning är detta emellertid krusningar på ytan. Eugenik i en nära framtid Den eugenik, som utövas i vår samtid, men hjälp av fosterdiagnostik och selektiv abort, och i växande utsträckning med hjälp av preimplantatorisk genetisk diagnostik, leder till att färre och färre barn föds med Downs syndrom och att ovanliga svåra monogent nedärvda sjukdomar, 4

såsom Huntingtons sjukdom, Cystisk fibros och liknande, undviks i enskilda fall. Den medicinska utvecklingen går emellertid snabbt och det är inte uteslutet att man inom några årtionden kommer att finna att det är möjligt att göra mera hisnande val av egenskaper hos de barn man sätter till världen. Låt oss försöka hålla vår fantasi i strama tyglar men ändå spekulera över framtiden. Låt oss hålla oss till sådant som framstår som högst sannolikt. Jag tänker på val av anlag för egenskaper, som visserligen inte är nedärvda genom en enkel mutation i en enda gen, utan som ärvs i mer komplicerade mönster, men där vi ändå lär oss att identifiera dessa. Det finns en rad egenskaper, som rimligen har en genetisk komponent, vilka är sådana att det är fördelaktigt för individen att slippa dem åtminstone i det slags samhälle där vi lever. Jag tänker på egenskaper som låg intelligens (utan att det medför ett förståndshandikapp, som gör att man är berättigad till särskild omsorg), dyslexi, ADHD samt svårigheter att leva sig in i hur andra människor tänker (empatistörningar). Anta att vi kunde göra det möjligt för presumtiva föräldrar att med vad vi kan kalla eugeniska metoder se till så att deras barn saknade dessa egenskaper. De skulle, om de ville, kunna försäkra sig om att de barn de satte till världen var normalbegåvade, utan läs- och skrivsvårigheter, inte led av ADHD eller empatistörningar. Vore detta något bra eller dåligt? Hur ska man tänka att dessa medel skulle komma att användas? Jag misstänker att om bruket av teknikerna framstod som säkert, skulle nära nog alla som planerat satte barn till världen använda dem. Vem skulle kunna ta ansvaret för att sätta barn till världen med dessa problem, om det var möjligt att undvika dem? Resultatet skulle bli vad man kunde kalla ökad biologisk jämlikhet (i de här nämnda avseendena). Vore en sådan biologisk jämlikhet bra eller dålig? Jag tror ingen av de uppräknade egenskaperna är sådan att den som sådan gör att en individ måste leva att dåligt liv. Det är emellertid klart att i vårt konkurrensinriktade samhälle får man ofta problem, om man uppvisar dessa egenskaper. Man löper t.ex. ökad risk att hamna i brottslighet och i fängelse, om man har dessa egenskaper, än om man saknar dem. Det hänger bland annat samman med hur man bemöts av föräldrar (fosterföräldrar), lärare och klasskamrater. Det innebär alltså inte att dessa egenskaper som sådana disponerar för ett dåligt liv. I ett samhälle där ingen kan läsa är ju t.ex. dyslexi knappast något problem. För en person som är kung i ett land som vårt är det inte heller något problem. På en sådan person ställs ju inga intellektuella krav. Men på de flesta som måste klara sig på egen hand i vårt arbetsliv är det ett problem att vara dyslektiker. Den som inte kan läsa en manual/arbetsbeskrivning och handla på basis av den är utesluten från många typer av anställningar. Den som inte kan fylla i blanketter får problem med sin relation till olika myndigheter. Den som inte kan fokusera på en arbetsuppgift under ett antal timmar i sträck, den som inte förstår andras reaktioner i kafferummet, får problem att få eller behålla en anställning. Också om man hamnar i en kriminell karriär skadas man av dessa egenskaper. Risken att man ska åka fast ökar, risken att man ska bli illa behandlat i fängelset är en möjlighet som materialiseras i många fall, då man inte förstår att samverka med andra. Jag tror allt detta talar för att det vore bra, om en framtida eugenik kunde hjälpa oss till ökad biologisk jämlikhet. En invändning som osökt inställer sig är emellertid denna. Om det inte är dessa egenskaper som sådana, som ger upphov till ett dåligt liv, utan bemötandet av människor med dessas egenskaper, borde man inte i så fall ändra detta bemötande? Borde man inte i grunden ändra samhället? Borde man inte i synnerhet göra upp med den hårda 5

konkurrensmentaliteten, som råder i vårt samhälle? Borde man inte bryta utvecklingen mot meritokrati? Allt detta är rimligt. Tanken att man i stället ska ändra på samhället är emellertid inte rimlig. Det är inte säkert att detta kommer att lyckas. Då bör föräldrar i det individuella fallet få en möjlighet att se till sina barns bästa. Detta kan rimligen inte vara något som försvårar en samhällsutveckling mot ökad tolerans. Jag föreställer mig att det i själva verket är enklare att utveckla samhället mot större tolerans och mindre hård konkurrens om människor, rent biologiskt, faktiskt är mera lika. Det är moraliskt orimligt att ge vissa människor högre lön bara för att de är mer begåvade än andra (det är ju inte något de själva har åstadkommit), men det är faktiskt något som sker och även något som förefaller ha hög acceptans i samhället. Så här skriver t.ex. Francis Fukuyama om saken, i en bok som andas oro över den moderna eugeniken: De flesta människor godtar det faktum att en Mozart, eller en Einstein, eller en Michael Jordan har talanger och förmågor som de saknar, och att de får erkännande och även ekonomisk kompensation för vad de åstadkommer med dessa talanger.. (Francis Fukuyama, Our Posthuman Future. Consequences of the Biotechnology Revolution, New York: Picador, 2002, s. 149, min översättning) Detta är förvisso sant om än sorgligt. Men om vi visste att vi alla var ungefär lika högt begåvade skulle vi inte kunna motivera status- och inkomstskillnader på det viset. Det skulle helt enkelt bli svårare att upprätthålla klass- och konkurrenssamhället. Vi bör med andra ord se positivt på eugeniken i vår nära framtid; den kan göra samhället bättre för oss alla, förutsatt att vi hanterar den på ett förnuftigt sätt. Och en förnuftig hantering av den innebär att den används för att utplåna skillnader i kognitiva hänseenden (begåvning, läs- och skrivförmåga, koncentrationsförmåga och förmåga till inlevelse med andra). Och det är väl klart att skillnaderna ska utplånas på så vis att de som är sämst lottade erbjuds en möjlighet att förbättra sina biologiska förutsättningar. Samtidigt är det viktigt att vår reproduktiva frihet inte ifrågasätts av staten (våra politiker). Eugenikens framtid Hur ska man då se på eugeniken på lång sikt. Det är här Francis Fukuyama har uttryckt sin oro. Han fruktar helt enkelt för mänsklighetens fortsatta existens (ungefär som Ploetz och andra gjorde på den gamla onda tiden). Här är undergångsvisionen emellertid annorlunda till sin karaktär. Det handlar visserligen om att den mänskliga arten ska gå under, men inte för att bara försvinna, utan för att lämna något annat efter sig: supermänniskan (den transhumana varelsen), som är överlägsen de rikast begåvade av människor. Hur ska vi se på denna möjlighet? Vore det förskräckligt om det i stället för oss människor levde en annan art på vårt klot (och i vårt närområde i rymden), vars medlemmar var klokare, starkare, snabbare, mera nöjd med livet, och långt mera seglivad än vi? Detta är inte någon ny tanke. Man behöver bara läsa Homeros för att förstå att den alltid varit med oss människor. I antikens Grekland kunde man aldrig vara säker. Om man mötte en människa som var ovanligt stor, vacker och klok, måste man misstänka att det antingen var en förklädd gud, eller en halvgud. Det är väl just halvgudarna, som motsvarar vår tids 6

föreställningar om den transhumana varelsen. Tänk på Odysseus då han hålls fången av Kalypso. Kalypso är en halvgud (hon är dotter till Atlas). Hon vill ha Odysseus för evigt och lockar honom därför med evigt liv och evig ungdom. Hon är större (det var tydligen viktigt), vackrare och sexuellt mer förfaren än Odysseus hustru Penelope. Hon var i sanning en transhuman varelse av ungefär det slag som är centrum för dagens spekulationer om övermänniskan. Ändå tackar Odysseus nej till hennes erbjudande. Och med Pallas Atenas hjälp tar han sig bort från hennes ö. Varför? Det handlar inte om någon längtan hem till hustrun Penelope. Någon romantisk kärlek existerar inte i Homeros föreställningsvärld. Familjerna bildades och ombildades av praktiska skäl. Sexuellt njöt man av den som stod till buds. Individen var utbytbar. Odysseus längtade inte efter Penelope, han ville helt enkelt hem, han vill tillbaka till sin ö, sitt hushåll, sina anförvanter, för att runda av sitt liv, för att dö. Han hade gripits av ren och skär leda. Gjorde han rätt? Ja, han gjorde rätt. Jag misstänker emellertid att få kommer att i en framtid göra det val han gjorde. De flesta kommer att klamra sig fast vid livet med näbbar och klor. Kan de också få evig ungdom är saken klar. Ändå kommer de inte att kunna njuta av livet, så som nya generationer, om de fått födas (nu får de inte plats) hade gjort. Också vår mänskliga civilisation är hotad. Vetenskaplig och konstnärlig kreativitet kommer att avta. För allas vårt bästa borde var och en släppa taget. Men människans individuella egoism hindrar henne från att gör just det. Vi är rädda för att dö. Temat om evigt liv och evig ungdom d.v.s. om transhumanismen, återkommer ständigt i litteraturen. Tänk på t.ex. Atterboms Lycksalighens ö eller på Janacecs opera Metropolisfallet. Skalderna tycks tro att vi ska säga nej till erbjudandet om evigt liv och evig ungdom, då det verkligen gäller. Jag tror de tar miste. Vi kommer att säga ja. Men detta ja är uttryck för galenskap. Det är uttryck för en kollektiv galenskap. Jag tror tyvärr att vi här har identifierat det allvarligaste problemet med transhumanismen. Jag skriver "tyvärr" då problemet är det olösligt. Vi behöver inte bli klokare, större, starkare eller ens snabbare för att leva ett gott liv. Ändå kommer vi att skaffa våra barn dessa egenskaper, då det blir möjligt, t.o.m. om det innebär att våra barn inte längre korrekt kan karaktäriseras som människor av vår egen sort, utan måste ses som transhumana övermänniskor. Detta kan framstå som onödigt. Det är å andra sidan oskyldigt. Det är inget fel att ha dessa egenskaper. De berövar inte livet dess mening. Livsförlängning däremot, också om den innebör evig ungdom, är inte oskyldig. Den är inte ett onödigt men väl ett oundvikligt ont, som väntar dem som ska ta över efter oss. 7