Kyrkoslaviskan i Ryssland

PER-ARNE BODIN Kyrkoslaviskan i Ryssland MoiEMtf Apoyrtf $0Akut u) netpa- H& MNOrAA A-feTd- Medeltidens tredje stora skriftspråk efter latinet och grekiskan var kyrkoslaviskan, de ortodoxa slavernas gudstjänst- och skriftspråk. Det är ett språk som fortfarande används i de slaviskt ortodoxa ländernas gudstjänst och vars betydelse i formandet av den österopeiska idévärlden är svår att överskatta. I föreliggande bidrag vill jag studera hur detta språk format och uttryckt förhållandet mellan Ryssland och övriga Europa. Jag vill här också beskriva detta språks funktion i gudstjänsten och i förhållande till ryskan. KYRKOSLAVISKAN OCH KIEVRIKET Kyrkoslaviskan är ett språk som grundar sig på en slavisk dialekt som talades i Saloniki-trakten på 800-talet. De två grekiska bröderna Kyrillos och Methodios, som kom från denna stad, lade denna dialekt till grund för det skriftspråk som de i mitten av 800-talet fick i uppdrag att skapa för missionsarbete i Mähren. Bröderna uppfann också ett särskilt skriftsystem för detta ändamål. Under den första tiden existerade till och med två olika alfabet, det glagolitiska, som numera är utdött, och det kyrilliska, som fortfarande används i dagens ortodoxa kyrka. Skriftsystem och skriftspråk är mot denna historiska bakgrund mycket nära förknippade med varandra. Brödernas missionsarbete misslyckades i Mähren, men deras lärjungar förkunnade med framgång kristendomen i Serbien och Bulgarien under nästa generation. Båda dessa länder kristnades under sent 800-tal. Det slaviska språk som talades i Saloniki-trakten var en sydslavisk dialekt, som dock förmodligen var lättförståelig för människorna i Mähren vilka talade västslaviska. Ett hundra år senare hade de bysantinska missionärerna med sig detta språk till Kievriket. När landet officiellt mottog kristendomen 988 blev det landets liturgiska språk liksom också rent allmänt det gängse skriftspråket. I Kievriket talades ett östslaviskt språk, fornryskan, men skillnaderna mellan detta språk och kyrkoslaviskan var inte så stora att de hindrade förståelsen. Däremot grundades redan då de semiotiska skillnaderna mellan språken, som fortfarande är aktuella idag. Fornryskan användes också i viss utsträckning som skriftspråk i Kievriket, men då i mindre högtidliga sammanhang. Man skrev brev och upprättade kontrakt på fornryska. Dessutom användes fornryska i nedteckningarna av de gamla lagarna, som var av äldre

30 PER-ARNE BODIN hedniskt ursprung och en motsvarighet till våra landskapslagar. Språken var dock så näraliggande att de var svåra att särskilja för Kievrikets författare. Många av texterna är därför avfattade på ett kyrkoslaviskt-ryskt hybridspråk. I vissa texter finns kyrkoslaviskan enbart med som språkliga markörer medan merparten av texten är fornrysk. Det fanns ju inte heller grammatikor eller lexikon att tillgå. Några sådana hjälpmedel tycks inte Kyrillos och Methodios eller deras lärjungar ha skapat. Skillnaden mellan språken manifesterades emellertid såväl fonetiskt som syntaktiskt och vad gäller ordförråd. Kyrkoslaviskan hade nasalvokaler, något som saknades i fornryskan. Kyrkoslaviskan hade ord med konsonantkombinationer av typ gr som igrad, som på fornryska motsvarades av kombinationen gorgorod, stad. Kyrkoslaviskan hade fyra former för förfluten tid, fornryska i stort sett bara en. Den kyrkoslaviska syntaxen var mycket komplicerad, de fornryska meningarna bestod nästan enbart av huvudsatser. FOLKSPRÅKSTANKEN Slaverna fick alltså ett gudstjänstspråk som var begripligt och som på sydslaviskt område stod mycket nära folkspråket men som också i Kievriket var fullt begripligt för gemene man. Orsakerna till att syd- och östslaverna till skillnad från nästan hela resten av Europa fick ett för folket begripligt gudstjänstspråk var flera. Trespråkstanken, det vill säga att kristendomens språk var hebreiska, grekiska och latin och inga andra, hade aldrig slagit igenom hos de östkristna. Denna kallades av östkyrkan för det pilatiska kätteriet efter de tre språken som Pilatus använt i texten på Kristi kors. Folkspråk, det vill säga icke grekiska, uppfattades dock av bysantinarna ibland som barbariska och kätterska, eftersom arianer och monofysiter som syrier och armenier använde folkspråk. Hos bysantinarna fanns i alla fall trots dessa tveksamheter en öppning för användning av andra språk än de tre. En sådan öppning fanns också vid denna tid inom västkyrkan och det absoluta förbudet mot folkspråksanvändningen kom först några hundra år senare. Kyrillos och Methodios hade fått välsignelse för skapandet av sitt språk både från patriarken i Konstantinopel och från påven i Rom. Kristnandet av slaverna var alltså i begynnelsen ett ekumeniskt företag. Därtill måste läggas ett personligt engagemang för folkspråksidén hos Kyrillos och Methodios. Kyrillos försvarade användningen av kyrkoslaviska som gudstjänstspråk genom att åberopa sig på Bibeln: han citerade Psalm 117 vers 1 i Psaltaren: "Loven Herren, alla hedningar, lovprisen honom alla folk", han hänvisade till Pingstundret och lärjungarnas tungomålstalande. Han åberopade också tidigare fall i kyrkohistorien.

KYRKOSLAVISKAN I RYSSLAND 31 IDÉHISTORISK BETYDELSE Att ha ett gudstjänstspråk som i huvudsak var förståeligt för gemene man underlättade naturligtvis å ena sidan mycket spridningen av det kristna budskapet. A andra sidan innebar det att Ryssland hamnade utanför hela det stora och viktiga latinspråkiga blodomloppet, som förenade Västeuropas länder, vilka hade fått kristendomen från Rom. Valet av kyrkoslaviskan innebar i någon mån att man valde bort en del av den europeiska identiteten, där latinet är en så viktig del. Utbytet av idéer och tankar försvårades på grund av språkförbistring. Ryssarnas språkval kom att fungera som en starkt isolerande faktor gentemot Västeuropa. Kyrkoslaviskan har däremot blivit ett förenande band med Serbien och Bulgarien som tillsammans med Ryssland bildat ett Slavia orthodoxa i Europa. Varje land skapade sig sin egen form, sin egen redaktion, av kyrkoslaviskan, påverkad av respektive folkspråk, men språket uppfattades ändå som ett enda och gemensamt. Denna samhörighet förklarar Rysslands stöd i befrielsekampen mot turkarna på 1800-talet liksom stödet till serberna i den nutida konflikten i det forna Jugoslavien. Valet av kyrkoslaviskan som gudstjänst- och skriftspråk innebar också delvis att man valde bort den grekiska bildningstraditionen. När den nödvändiga grekiska litteraturen - förutom bibeltexterna och texterna för gudstjänsten också historiska arbeten - var översatt fanns inget primärt behov av att uppehålla kunskaperna i grekiska. Bland mängden av bevarade handskrifter från denna tid finns mycket få på grekiska. Det egna skriftsystemet, det kyrilliska alfabetet, isolerade också Ryssland såväl från väst som från Bysans. Kunskaper i grekiska bevarades dock i metropolitens hov, eftersom detta ämbete tillsattes från Bysans ända fram till 1400-talet och ofta med grekiska kandidater. Även i de stora klostren och i storfurstens hov fanns en mindre skara grekiskkunniga. Dessa båda hov bildade små grekofona öar i ett kyrkoslaviskt hav. Valet av kyrkoslaviska som gudstjänstspråk var en av orsakerna till att Kievriket nästan helt kom att sakna kunskaper om det antika arvet, ett arv som väst delvis kunde tillgodogöra sig under medeltiden tack vare latinet. Detta var i sin tur en av orsakerna till att Ryssland aldrig fick del av renässansen. Nästan ingen i detta väldiga land hade en klassisk bildning och det hjälpte inte att det kom flera västeuropeiska lärda till Ryssland på 1400- och 1500-talen. Den renässanssådd de hade med sig gav ingen skörd. Ryssland fick inte del av den klassiska bildningen förrän under Peter den stores europeisering i början av 1700-talet. Den annorlunda idétraditionen i Ryssland i jämförelse med Västeuropa och framför allt Rysslands avsaknad av rationalistisk idétradition har i mycket sin förklaring i kyrkoslaviskan.

32 PER-ARNE BODIN KYRKOSLAVISKAN OCH GREKISKAN Kyrillos och Methodios själva, hade varit ganska fria i sina översättningar. Senare översättningar från 1300-talet och framåt följde däremot den grekiska originaltexten mycket nära och oftast överförde man ord för ord istället för att försöka finna betydelseekvivalenter. Även om östkyrkan inte erkänt västkyrkans trespråkstanke har grekiskan tidvis uppfattats som ett särskilt heligt språk som översättningen måste följa så nära som möjligt: helst morfem för morfem. Ordföljden kalkerades ibland utan att hänsyn togs till att det uppkom förändringar i betydelsen. Kyrkoslaviskan stöptes i det grekiska språkets form. I Kievriket fanns alltså inga kunskaper om det antika arvet, men själva kyrkoslaviskan är så starkt greciserad, så starkt att en forskare kallat den "en travesterad grekiska med användning av slaviska morfem". Det är en väldig överdrift men hur som helst fick måhända Ryssland genom kyrkoslaviskans närhet till grekiskan trots allt en del av den grekiska anden. Förhållandet mellan grekiskan och kyrkoslaviskan karakteriseras genom tiderna både av imitation och av opposition på ett mycket märkvärdigt sätt. Man erkände att grekiskan var mycket mer utvecklad, ryssarna använde ordet chitryj, finurlig, än kyrkoslaviskan samtidigt som man förstod att uppskatta kyrkoslaviskans värde. En serbisk munk menade att det fanns två viktiga översättningsbragder i historien som uppenbarade Gud: den första var översättningen av Gamla Testamentet till grekiska och den andra översättningen av de grekiska texterna till kyrkoslaviska. Båda dessa tillfällen innebar led i upphävandet av språkförbistringen. Förhållandet till det grekiska språket är alltså i den slaviskt ortodoxa världen mycket komplext. Under vissa tider är beundran och imitation den övervägande hållningen, medan andra tider karakteriseras av avståndstagande och kritik. Allteftersom Ryssland blev sig självt nog på 1500-talet i och med utvecklingen av självhärskardömet så förvandlades synen på grekiskan. Kyrkoslaviskan kom att ses som ett mera heligt språk än grekiskan. Grekiskan var ju skapat av hedningar, medan kyrkoslaviskan av två munkar, av Kyrillos och Methodios. Kyrkoslaviskan kom med tiden att bli enbart ett gudstjänstspråk och ett språk som man använde för att tala om och med Gud. Till skillnad från grekiskan och latinet användes kyrkoslaviskan sällan i ett riktigt världsligt sammanhang och det fanns ju inte heller som vad beträffar latinet och grekiskan någon äldre hednisk litteratur. KYRKOSLAVISKAN BLIR HELIGT SPRÅK Kyrkoslaviskan kom alltså så småningom att uppfattas som ett heligt språk och då särskilt i Ryssland. Det kom att få en ikonisk betydelse och varje bokstav och diakritiskt tecken var fyllt med andligt innehåll. Det blev därför en svår synd att stava fel. På 1300-talet när tatarernas inflytande i Ryss-

KYRKOSLAVISKAN I RYSSLAND 33 land minskade och kontakten med Balkan kunde återupptas rättades de ryska gudstjänstböckerna så att de skulle motsvara de gamla kyrkoslaviska texterna. Stavningar och former som smugit sig in från den talade ryskan korrigerades. På Balkan menade man å sin sida att det var den ryska formen av kyrkoslaviskan som var den mest korrekta, säkert eftersom Ryssland var det största av de slaviskt ortodoxa länderna. Det skapas här en märklig ömsesidig beundran av de två varianterna av kyrkoslaviska som fanns i Ryssland och på Balkan. Det uppstod en semantisering och sakralisering, inte bara av kyrkoslaviskan som sådan utan också av enskilda grammatiska element. Som exempel kan här tas användningen av aorist, en form för förfluten tid som fanns både i grekiskan och kyrkoslaviskan. I ryskan däremot kom aoristformerna efterhand att försvinna och ersättas med preteritumformer. Dessa preteriala former kom så småningom också att användas i den ryska kyrkoslaviskan, men detta väckte mycket stark opposition eftersom man menade att aoristen var ett evighetens tempus, medan de nya preteritumformerna uttryckte en övergående tidsform. Man ideologiserade tempusanvändningen och åsatte formerna betydelser som inte hade någon grammatisk verklighet bakom sig. En grekisk munk, Maxim Grek, som på 1500-talet hade kallats till Ryssland för att vara behjälplig vid korrigeringsarbetet av gudstjänstböckerna dömdes till ett långvarigt fängelsestraff just för att han i några fastetexter hade bytt ut vissa av aoristformerna mot preteritumformer, bland annat i uttrycket "satt på Gud faders högra sida". I rättegångsprotokollet heter det att Maxim hävdat att Kristi sittande på Gud faders högra sida var av övergående karaktär. Den stora konflikten i den ryska kyrkan på 1600-talet gällde just förhållandet mellan kyrkoslaviskan och grekiskan. Patriarken Nikon började i mitten av 1600-talet ett rättningsarbete av de ryska gudstjänstböckerna. De jämfördes med de grekiska och formuleringarna närmades till grekiskan. Nikon ville vara patriark över alla ortodoxa och ville därför att de ryska gudstjänstböckerna skulle följa den grekiska moderkyrkans. Hans motståndare, som sedan kommit att kallas de gammaltroende, ansåg däremot att den kyrkoslaviska texten i befintligt skick var helig, medan de grekiska texterna hade blivit korrupta. För dem var kyrkoslaviskan heligare än grekiskan, för Nikon var den grekiska traditionen mer helig. Det uppkom en djup konflikt inom kyrkan som fortfarande inte är bilagd. Awakum, de gammaltroendes ledare, skrev till Nikon: "Sluta med Kyrie eleison, så säger hellenerna: spotta på dem ". Det gick inte att förmedla ett gudomligt budskap på något annat språk än kyrkoslaviska och därför menade man också att man skulle lära utlänningar som kom till Ryssland detta språk för att de skulle bli ortodoxa. Själva det kyrkoslaviska språket ansågs ha en frälsande kraft. En munk skrev: "Ett flitigt och enkelt läsande på slaviska (alltså kyrkoslaviska) leder till Gud". Latinet var däremot ett satans språk som principiellt inte

34 PER-ARNE BODIN kunde uttrycka den rätta tron. Folkspråkstanken har hos de gammaltroende förvandlats till enspråkstanken: endast ett språk är heligt - kyrkoslaviskan. Det språk som Kyrillos och Methodios skapade i ekumenisk anda får här uttrycka en extrem form av rysk isolationism. KYRKOSLAVISKAN OCH RYSKAN Kyrkoslaviskan var alltså ett utländskt om än närstående språk i Kievriket. Det började dock snabbt att uppfattas som inhemskt, som en särskild sakral dialekt. Försök gjordes i nuvarande Ukraina och Vitryssland på 1500- och 1600-talen att skapa ett skriftspråk närmare det talade. Detta språk kallades prosta mowa, det enkla talet eller ruska mowa, det ryska talet, och användes för översättning framför allt av Bibeltexter. Inspirationskälla var naturligtvis här protestantismens folkspråkstanke. Prosta mowa uppfattades dock från Moskvarikets horisont som utländskt, både därför att dessa områden tillhörde Polen och att en del av ordförrådet i detta språk var polskt. Framför allt var det dock närheten till det talade språket som uppfattades som främmande. Kyrkoslaviskan fick här samma roll som latinet, som ett heligt språk, och folkspråksanvändningen uppfattades som utländsk och kättersk. Det var också i detta gränsområde mellan väst och öst, mellan ortodoxi och katolicism, mellan väst- och östslaviskt språk som de första kyrkoslaviska grammatikorna skapades. Kontakterna med andra språk gjorde det nödvändigt för de ortodoxa lärde att börja studera kyrkoslaviskans grammatik. Den mest kända av de grammatikor som då skrevs är Meletij Smotritskijs från 1619. Kyrkoslaviskan kom att uppfattas som sakral och ryskan som världslig. Man menade därför att djävulen skydde kyrkoslaviskan men älskade ryskan. Han lyssnade gärna till sitt ryska namn tjort, som ofta används som svordom, men kunde inte fördra sitt kyrkoslaviska namn bes. Peter den store befallde att ryska skulle användas som skriftspråk och kyrkoslaviskan blev från 1700-talet enbart ett liturgiskt språk. Det ryska skriftspråk som då skapades var dock starkt uppblandat med kyrkoslaviskt ordförråd och grammatik. I slutet av 1700-talet försökte den ryske författaren Nikolaj Karamzin att rensa bort detta element som för honom var främmande för det ryska språket och istället ersätta det med ett ryskt språk modellerat efter fransk syntax och med ett ordförråd med stort franskt inslag. Karamzins huvudmotståndare amiralen och utbildningsministern Sjisjkov hävdade däremot att ryska och kyrkoslaviska var ett och samma språk, ett språk som var kraftfullt och heligt och som klemades bort av franska inlån. Det moderna ryska litteraturspråk som skapades under 1800-talet framför allt av Rysslands nationalskald Alexander Pusjkin innebar en kompromiss mellan Karamzins och Sjisjkovs ståndpunkter. Det franska elementet inför-

KYRKOSLAVISKAN I RYSSLAND 35 livades i språket utan att det kyrkoslaviska rensades bort i någon större omfattning. Det gamla språket fick en stilistisk funktion i det moderna ryska litteraturspråket för att uttrycka upphöjdhet. En sådan användning av kyrkoslaviskan hade författaren Michail Lomonosov redan förordat på 1700- talet i sin lilla skrift Förord om nyttan av gudstjänstböcker i det ryska språket (1758). Genom det kyrkoslaviska substratet i språket och de direkta lånen så skapades också ett band mellan ryskan och grekiskan. Det är ett band som föranlett den ryska 1900-talsskalden Osip Mandelstam att tala om det hellenistiska i ryskan: Det ryska språket är ett hellenistiskt språk. I kraft av en hel rad historiska omständigheter strömmade den hellenistiska kulturens livskrafter, efter att ha offrat Väst åt det latinska inflytandet och inte gästat länge i det barnlösa Bysans, in i det ryska talets moderliv och anförtrodde detta den hellenistiska världsåskådningens självsäkra hemlighet, den fria inkarnationens hemlighet, och det är därför som ryskan blev just klingande och talande kött. Vad som formades under 1800-talet var ett mycket rikt skriftspråk som är en av förutsättningarna för den ryska litteratur som skapades under förra seklet och som sedan gjorde sitt segertåg i hela Europa. Hela den komplexa frågan om Rysslands förhållande till Europa finns speglat i kyrkoslaviskans historia. Fram till Peter den store uppfattades kyrkoslaviskan som ett lärt och sakralt språk med hög prestige och i det avseendet en parallell till latinet i Västeuropa. Från Peter den store och framåt har det ofta fått motsatt värde: det har stått för prästseminaristers obildning, medan utländska språk som franska och tyska fick hög status. Kyrkoslaviska element integrerades i det ryska språket samtidigt som kyrkoslaviskan som sådan marginaliserades. I Sovjetunionen försökte språkforskningen av ideologiska skäl förneka existensen av ett kyrkoslaviskt språk i Kievriket. Man talade istället om ett fornryskt språk med olika stilistiska valörer. Det gick sovjetmaktens rysknationalistiska ära förnär att tänka sig att det ryska språket inte var det allenarådande skriftspråket i Kievriket. Samtidigt som man ville förminska det kyrkoslaviska språkets roll i Ryssland så användes kyrkoslaviska språkelement i hög grad särskilt under sen stalintid för att skapa nya ord. Kyrkoslaviska ord fick ersätta lånord från västerländska språk: målvakt fick inte länge heta goalkeeper utan skulle heta vratar', ett ord som bildats av det kyrkoslaviska ordet för port, ett ord med tung kyrklig klang. Idag är ordet goalkeeper för målvakt åter på väg tillbaka. Kyrkoslaviskan har alltså inte samma semiotiska betydelse när den uppträder som självständigt språk och när den fungerar som komponent i det ryska språket. Det finns över huvud taget i kyrkoslaviskans idéhistoria en komplexitet och en motstridighet som modellerar den ryska tankens motsägelsefullhet.

36 PER-ARNE BODIN KYRKOSLAVISKAN IDAG Fortfarande idag används alltså kyrkoslaviska som det enda liturgiska språket i den ryska kyrkan. Språket har naturligtvis undergått vissa förändringar under århundradenas lopp, men i stort sett används samma språk nu som vid landets kristnande för 1000 år sedan. Kyrkoslaviskan var alltså inget 'latin' under Kievrikets dagar utan ett språk helt begripligt för gudstjänstbesökarna. Skillnaden mellan ryska och kyrkoslaviskan är idag däremot stor och skulle kanske motsvara om vi använde 1600-talssvenska som liturgiskt språk. Det liturgiska språket är alltså svårbegripligt för en modern ryss, men inte obegripligt. Vad som försvårar förståelsen är särskilt den komplicerade syntaxen, med satsförkortningar efter grekisk modell. Förekomsten av olika tempora som försvunnit från modern ryska (imperfekt, aorist och perfektum framför allt) fördunklar också förståelsen och likaså att vissa viktiga pronomina ersatts med andra i modern ryska (jag, han, hon och som till exempel). Ibland finns de kyrkoslaviska orden kvar i modern ryska men med en ny betydelse: Det kyrkoslaviska ordet för liv, zjivot, betyder i modern ryska "buk", "mage". (Det är för övrigt fråga om samma betydelseskiftningar som motsvarande svenska ord visar.) Det religiösa språkets ordförråd i ryskan kommer naturligtvis från kyrkoslaviskan och här föreligger inga problem i förståelsen. Vissa av texterna är särskilt svårbegripliga för en modern gudstjänstbesökare: svårast är hymntexterna och de gammaltestamentliga läsningarna, enklast är evangelietexterna och i mitten på svårighetsskalan finns epistelläsningen och bönerna. Endast i predikan används modern ryska och endast predikan är alltså helt förståelig för åhöraren. Kyrkoslaviskan kombinerar svårförståelighet med högtidlighet. Den kan bara vara upphöjd. Det finns inte vulgära eller vardagliga ord i detta språk och har aldrig funnits. Till skillnad från latinet har man heller aldrig skapat nya ord för nya företeelser. Det går helt enkelt inte att uttrycka en modern verklighet på detta språk och egentligen inte heller en intim personlig upplevelse. Denna särskilda upphöjdhet, som däremot inte innebär absolut obegriplighet, gestaltar på ett mycket effektivt sätt den ortodoxa gudstjänstens krav på ikoniskhet. I det liturgiska språket finns ett element av evighet, av annorlundahet i jämförelse med vanligt språk. Detta element finns emellertid förkroppsligat i ett jordiskt språk. Bland annat på detta sätt gestaltas det gudomligas närvaro påjorden och i den liturgiska handlingen. En rysk ortodox präst från Moskva har i samband med kyrkans tusenårsjubileum 1988 sammanfattat den ryska ortodoxa kyrkans syn på användningen av kyrkoslaviskan: Det är ett språk som utgör ett enhetligt system av språksymboler, som tillåter överförandet inte bara av innehållet i Den heliga skrifts och gudstjänstböckernas texter, utan också av deras djupa

KYRKOSLAVISKAN I RYSSLAND 37 mystiska betydelse. Kyrkoslaviskan är lika symbolisk som de gamla kanoniska texterna. Den är skapad endast för samvaron med Gud, för att tjäna honom; därför är den renad, helgad och fylld av Helig Ande. Kyrkoslaviskan uppfattas som lika helig som ikonerna och har delvis samma funktion i gudstjänsten. Språket är till stora delar är obegripligt för en ovan gudstjänstbesökare. Ofta är det nog bara nyckelord som "Kristus", "Gudsmodern", "Herre, förbarma Dig", "Kristus är uppstånden", "fräls" som är möjliga att uppfatta. Vad språket däremot alltså förmedlar är själva ikoniskheten, eller, uttryckt på ett annat sätt, inkarnationens mysterium. I den jordiska materia som språket är kan ett himmelskt, gudomligt innehåll finnas. Språket fungerar också som en form av initiation. Allteftersom man fortsätter att besöka kyrkan blir mer och mer begripligt utan att hela innehållet någonsin blir helt förståeligt, kanske inte ens för kyrkotjänarna själva. I anekdotfloran kring präster, munkar och prästseminarister återkommer ofta historier om missuppfattningar av betydelsen av vanligt återkommande liturgiska texter. Själva skriftsystemet har också denna ikoniska funktion. Det är annorlunda än det vanliga ryska alfabetet, högtidligare, men däremot inte helt skilt från den världsliga skriften. Den ryske formalisten Viktor Sjklovskij har i sin artikel "Konsten som grepp" menat att främmandegörande är ett av de viktigaste elementen som skönlitteraturen använder för att skapa en estetisk effekt i ett litterärt verk. Beskrivningen av personer, föremål och händelser måste ske på ett annat sätt än i vardagsspråket för att åstadkomma en estetisk effekt, för att avautomatisera perceptionen. På liknande sätt kan man säga att gudstjänsten också fungerar i det ortodoxa sammanhanget - den främmandegör och visar att den andliga verkligheten är en annan än den jordiska, samtidigt som den också finns närvarande på jorden. Skillnaden är att främmandegörandet i Sjklovskijs bemärkelse innebär ett ständigt pågående språkligt och stilistiskt nyskapande, medan det ortodoxa främmandegörandet innebär en språklig och stilistisk oföränderlighet som bryts mot världens och historiens föränderlighet. RYSKAN SOM ETT KÄTTERSKT OCH UTLÄNDSKT SPRÅK Under början av 1800-talet gjorde bibelsällskapet översättningar av Bibeln till ryska, översättningar som tidvis var förbjudna av censuren. Den första Bibeln på ryska kom i en av kyrkan auktoriserad version så sent som 1876. Att Sonja i Dostojevskijs roman Brott och straff (skriven på 1860-talet) läser Nya Testamentet på ryska för Raskolnikov var allså en kontroversiell nyhet vid denna tid.

38 PER-ARNE BODIN Idag använder baptister och katoliker ryska som gudstjänstspråk, och det paradoxala är att ryska ses som utländskt i liturgiska sammanhang, precis som moskoviterna hade uppfattat prosta mowa som ett främmande språk i bibelöversättningarna från Lviv eller Wilno. Under tidig sovjettid (20-30- talet) användes ryska också av förnyarna, obnovlenctsy, som med sovjetmaktens goda minne och stöd försökte skapa en ny ortodox kyrka med en teologi som stod närmare marxismen. Folkspråk används också av uniaterna i Ukraina och Vitryssland, alltså de grupper som använder bysantinsk rit men erkänner påvens auktoritet. Ryska använt som gudstjänstspråk upplevs alltså som ett språk som splittrat den ryska ortodoxin och som komprometterats av sovjetmakten. I en artikel skriven 1946 i Moskvapatriarkatets officiella tidskrift heter det: Alla rationalistiska sekter och schismer i den ryska ortodoxa kyrkan har alltid börjat med förföljelser av det kyrkoslaviska språket. Kyrkoslaviskan har som gudstjänstspråk till skillnad från latinet i Västeuropa starka nationella övertoner. Förutom av ryssarna används det idag av vitryssar, ukrainare, serber och bulgarer som gudstjänstspråk. Den kyrkoslaviska som användes i samtliga slaviska ortodoxa länder är den ryska redaktionen av detta språk. På grund av att Serbien och Bulgarien under 500 år var under turkisk överhöghet så fanns små möjligheter att bevara den egna skrifttraditionen. Ryssarna hjälpte därför sina slaviska bröder med att skicka gudstjänsttexter på sin förryskade version av kyrkoslaviska. Den ryska kyrkoslaviskan uttalas däremot på serbiska i Serbien och på bulgariskt vis i Bulgarien. Ett ursprungligen sydslaviskt språk förändras i en östslavisk miljö för att sedan komma tillbaka och påverkas på nytt av sydslaviskt språk. Det kyrkoslaviska elementets roll i de nationella språken är också mycket starkt politiskt laddat. För ukrainare och vitryssar uppfattas det som ryskt härskarspråk. Under skapandet av ett ukrainskt och vitryskt litteraturspråk från 1800-talet och framåt har man ofta försökt att utmönstra alla kyrkoslaviska ord för att fjärma språken så mycket som möjligt från ryskan, som i detta språkpolitiska sammanhang nästan identifieras med kyrkoslaviskan. Ryska språkforskare pekar däremot gärna på det gemensamma kyrkoslaviska arvet i alla tre språken. Kyrkoslaviska är således ett språk med stark nationalistisk laddning. Genom användningen av detta språk uttrycks samtidigt en särskild samhörighet med de andra slaviska ortodoxa brödrafolken. Det liturgiska språket har alltså en mycket stark nationell, etnisk och konfessionell värdeladdning. Alla försök att använda modern ryska i den ryska kyrkan brukar därför mötas av starka protester från församlingarna. Detta kan vi se exempel på i en förbittrad kyrkostrid som utspelade sig i Moskva för några år sedan. Prästen Georgij Kotjetkov vid en av Moskvas kyrkor förbjöds då av kyrkoledningen att hålla gudstjänst sedan han på eget bevåg infört ryska

KYRKOSLAVISKAN I RYSSLAND 39 som gudstjänstspråk. Särskilt från de ryska chauvinisterna har han utsatts för stark kritik, och han har till och med hotats till livet för sitt bruk av ryska i Guds hus. Ett antal teologer framför allt från Petersburgs andliga akademi har däremot i ett uppmärksammat öppet brev till patriarken försvarat ryska som möjligt liturgiskt språk. De påpekar där behovet att göra gudstjänstspråket begripligt samt hänvisar till det viktiga kyrkomötet 1917 som bland annat återinrättade patriarkämbetet. Den då tillträdde patriarken Tichon såg en övergång till ryska som ett möjligt alternativ. Teologerna skriver bland annat i sitt brev: Ers Högvördighet! Idag har situationen i vår Kyrka förändrats, och ingen kan säga vilka som är de mest förnuftiga åtgärderna för att hjälpa ryssarna och framför allt ungdomarna att till fullo erfara den ortodoxa gudstjänsten i dess stora vishet och skönhet. Dock är vi djupt övertygade om att den heliga ortodoxa Kyrkan i detta avseende kan och måste vidta mått och steg för sina barn och för alla som vill komma till den. Ni vet, Ers Högvördighet, hur svårt människorna, som saknar kontinuiteten i den andliga traditionen, har att träda in i Kyrkans liv, bli en del av Den, att stå emot förförelserna från olika irrläror, som tränger in i vårt fosterlands liv. Det förefaller oss att vi idag behöver en allmänkyrklig diskussion om gudstjänstformerna. I den skulle både präster och lekmän deltaga. Borde man i storstadsförsamlingar fira gudstjänsten på ryska om prästen och församlingen så önskar? Borde man - som det redan praktiseras i många kyrkor med välsignelse från biskopen - läsa den Heliga skrift på ryska? Många av förespråkarna för en modernisering av språket vill att den ortodoxa kyrkans förkunnelse inte bara skall gälla evigheten utan höras i det postsovjetiska ryska samhälle som skapas idag. Varje försök att använda ryska möts av starka protester. Vad man ändå lyckats genomföra är alltså att evangelietexten ibland läses på ryska efter att den först lästs på kyrkoslaviska. Kyrkoledningens officiella inställning till frågan framgår i ett uttalande från biskopskonferensen i december 1994. Där framhålls behovet av att göra gudstjänsten mer förståelig för de troende, och att denna fråga måste utredas. Däremot står det i uttalandet, försiktigt nog, ingenting om möjligheten att använda ryska. Användningen av kyrkoslaviskan och debatten om kyrkoslaviskan i den ryska idéhistorien är utomordentligt belysande för att förstå rysk mentalitet. Det sätt vi i väst oftast möter kyrkoslaviskan är i den rysk-ortodoxa kyrkosången. Dess skönhet och dess djup gör att vi utan att falla till föga för olika former av nationalism och isolationism kan ge den ryske munken rätt som menade att både den som låter kyrkoslaviskan ljuda och den som lyssnar samtalar med Gud.

40 PER-ARNE BODIN LITTERATUR: Kurt Aspelin och Bengt A. Lundberg (red.), Form och struktur. Litteraturvetenskapligatexter, Stockholm 1971. Per-Arne Bodin, Ryssland och Europa. En kulturhistorisk studie, Stockholm 1993. Harvey Goldblatt, "The Church Slavonic Language Question in the Fourteenth and Fifteenth Centuries: Constantine Kostenecki's Skazanie izjavlenno o pismenech", i: Riccardo Picchio and Harvey Goldblatt (ed), Aspects of the Slavic Language Question, vol. 1, Church Slavonic - South Slavic - West Slavic, New Haven 1984, ss. 67-98. Alexander Issatschenko, Mythen und Tatsachen iiber die Entstehung der russichen Literatursprache, Wien 1975. Bo Lindberg, Europa och latinet, Stockholm 1993. Svetla Mathauserova, Drevnerusskie teorii iskusstva slova, Prag 1976. Osip Mandelstam, Ordet och kulturen. Essäer översatta och kommenterade av Bengt Jangfeldt, Stockholm 1992. Robert Mathiesen, "The Church Slavonic Language Question: An Overview (IX-XX Centuries)", i: Riccardo Picchio and Harvey Goldblatt (ed)., Aspects of the Slavic Language Question, vol. 1, Church Slavonic - South Slavic - West Slavic, New Haven 1984, ss. 45-65. B.A. Uspenskij, Istorija russkogo literaturnogo jazyka (XI-XVII vv.), Miinchen 1987. - "Jazykovaja situacija i jazykovoe soznanie v Moskovskoj Rusi: vosprijatie cerkovnoslayjanskogo i russkogo jazyka", i: Izbrannye trudy, t. ll,jazyk i kuvtura, Moskva 1994, ss. 26-48. - "Raskol i kul'turnyj konflikt XVII veka", i: Sbornik statej k 70-letiju prof Ju.M. Lotmana, Tartu 1992, ss. 90-129.