RIKSSPRÄNGNING OCH MIGRATION

Max Engman och Jan Samuelson RIKSSPRÄNGNING OCH MIGRATION Geografisk rörlighet från och till Finland före och efter 1809 Den sista mars 1811 svor Gustaf Mauritz Armfelt trohetsed åt kejsar Alexander I inför det ryska sändebudet i Stockholm. Följande dag, på sin femtiofjärde födelsedag, lämnade han staden för alltid. I Finland inledde han därmed en ny bana, som skulle föra honom till de högsta posterna i det nya storfurstendömets förvaltning. Armfelts avresa var emellertid inte helt frivillig, utan han hade fått en muntlig befallning att utan uppskov lämna Sverige. Den svenska regeringen gjorde efter hans avresa stort nummer av att han avlagt eden utan föregående ansökan om befrielse från trohetsplikten mot Sverige. Armfelts övergång i kejsarens tjänst var ett av de tvära kast, pendlingar mellan gunst och onåd, som präglade hans liv, men beslutet att flytta till Finland hade han övervägt sedan krigsutbrottet 1808, t.o.m. tidigare. Hans korrespondens under dessa turbulenta år speglar såväl hans rörliga, för att inte säga oroliga, intellekt, som den allmänna osäkerheten om Sveriges och Finlands ställning under Napoleonkrigens år, då många med de mest olikartade motiv måste välja land. 1 Några år före kriget då det var aktuellt att Armfelt skulle utses till generalguvernör i Finland framstod landet för honom som provinsen, och småstaden Helsingfors förde hans tankar till Kaluga och Sibirien. Då kriget sedan stod för dörren i början av 1808 skrev han till sin svägerska som hade uppdraget att se om hans gods Åminne i Egentliga Finland: så snart vårt öde är decideradt, som ryssar el. svenskar, kommer jag själf. Omsorgen om godset som hans enda inkomstkälla blev än viktigare då han avgått ur militärtjänsten; trots hans aversion mot det ryska styrelsesättet fanns allt han ägde i Finland: jag vore ju galen, om jag för chimärer öfvergaf realiteter. Som omnämnandet av aversion visar motverkades hans uttalade ledstjärna ubi bene, ibi patria [där det är gott att vara, är fosterlandet] av politiska betänkligheter. Till J. F. Aminoff skrev han i mars 1808 att vi ärliga finnar, som icke vilja blifva slafvar, äro förlorade för vår timel. väl- 203

MAX ENGMAN OCH JAN SAMUELSON Gustaf Mauritz Armfelt var den mest kända av de trogna gustavianer som efter 1809 bestämde sig för att bli ryska undersåtar, nu lika trogna den ryske kejsaren. På dessa porträtt ses han stående i rysk generalsuniform framför byster av hans båda herrar, Gustav III (t.v.) respektive kejsar Alexander. Statstillhörigheten växlar, men troheten mot härskaren består! Porträtten är målade av J. E. Lindh efter original av C. F. von Breda. (Foto P. O. Welin 1977/Museiverket och Helsingfors universitets museum) färd, här om är ingen fråga. Armfelt avskydde Anjalamännen, den infernaliska konfederationen och då han fått veta att kejsaren utsett G. M. Sprengtporten till Finlands generalguvernör skrev han att detta skulle försvåra ett af hufvudmoyennerna för hederl. folk att återvända till Finland. Anjalamännens inflytande i Petersburg tydde på att kejsaren inte satte mera värde på finnarna än på Kamtjatka. Armfelts ekonomiska svårigheter och det han upplevde som dålig behandling av honom själv och finnarna vägde åter i andra vågskålen, rätta finnar hade litet eller intet att vänta i Sverige. Efter valet av Bernadotte till tronföljare och Fersenska mordet det gatuupplopp under vilket massan slog ihjäl riksmarskalken Axel von Fersen på öppen gata i Stockholm i juni 1810 kände han sig befriad från alla skyldigheter gentemot Sverige, från allt hvad som kunde försvåra min resolution att gå öfver hit och göra mig till finne, för att helt och hållet följa detta lands öden, hurudane de än ock må blifva. I Sverige rådde pöbelton i politique och de rackare som grasserade i Sverige var fullt så oförståndiga och planlöse som de äro infame. 204

RIKSSPRÄNGNING OCH MIGRATION Våren 1809 uttalade Armfelt för Aminoff sin övertygelse att ryssarna aldrig skulle släppa ifrån sig Finland; en klok politik mot landet skulle snart samla inom Finlands sköte alla goda finnar, personer som liksom han kunde vara nyttiga för Finland och i så fall hade han en plausibel och sann orsak att svära rysk trohet. Efter sitt besök i Petersburg sommaren 1810 övergav han sina betänkligheter att som han skrev byta fädernesland. Också denna övertygelse rubbades något av en audiens hos Bernadotte, men den brytning som resulterade i utvisningsordern gjorde överflyttningen oundviklig. Armfelts växlande stämningar och motstridiga motiv delades av många andra. Vid rikssprängningen gällde det att väga egendom, karriärmöjligheter, politiska perspektiv och känslor mot varandra. Den finska eliten var tvungen att, på ett eller annat sätt, anpassa sig till det nya politiska läget efter 1809. Med eliterna menar vi de ledande grupper i samhället som för sin ställning var beroende av inkomster antingen från egen jord eller från statstjänst. I praktiken var det tjänsten som upprätthöll elitens ställning. Eliterna var för sin existens beroende av statsmakten, och de ledande elitgrupperna var nära kopplade till fursten själv. De kan snarare karakteriseras som furstetjänare än som statstjänare. Bytet av statstillhörighet blev för dem därför inte bara ett byte av en statstillhörighet, utan det innebar också att de blev tvungna att omforma sina liv och karriärförväntningar efter de nya möjligheter och svårigheter som uppstod. Det är detta som till stor del styrde elitens flyttningar. Elitgruppen hade personliga relationer till fursten, och knöts till denne via en personlig ed. När denna bröts kunde en ny relation knytas till en annan furste. Den stora massan av folket var inte lika direkt beroende av furstens eller statens välvilja, utan här var det i stället behovet av att säkra sin försörjning som påverkade dess flyttningar. Frånsett hantverkarna förväntades de inte heller flytta, utan skulle helst förbli inom sitt område. Rikssprängningen och det nya läget 1809 innebar för Finlands del både en smärtsam skilsmässa och en ny start. I det gamla svenska riket hade Finland varit en integrerad riksdel med ungefär en tredjedel av rikets befolkning. I det nya läget blev de östra delarna av det svenska riket ett autonomt storfurstendöme inom det enorma ryska väldet, där Finlands invånare utgjorde ett par procent av rikets befolkning. Det är betydelsen av 1809 som en eventuell vattendelare vad gäller migrationen som vi vill diskutera i denna uppsats, både genom att se på vissa elitgrupper och genom att kontrastera dessa mot massutvandringen. Uppsatsen avslutas 205

MAX ENGMAN OCH JAN SAMUELSON med att massmigrationen studeras genom en granskning av de urbana influensfälten kring huvudstäderna Stockholm, Åbo/Helsingfors och Petersburg, för att undersöka dessa metropolers dragningskraft på arbetskraften i Finland från 1700-talets mitt till 1800-talets mitt. Före 1809 hade man rört sig inom samma rike. Efter 1809 löpte en riksgräns mellan Finland och Sverige, samtidigt som Finland blev ett storfurstendöme inom det ryska imperiets ram. Vi avser inte att ge en helhetsbild av alla slags flyttningar, utan koncentrerar oss på verkningarna av rikssprängningen, det nya politiska läget och den nya gränsen genom att ta upp några nyckelgrupper. 2 SVERIGES BETYDELSE FÖR DEN FINSKA ELITEN FÖRE OCH EFTER 1809 Militärens geografiska rörlighet inom riket och konsekvenserna av freden i Fredrikshamn Historikern Kaarlo Wirilander har skrivit en grundläggande bok om den finska indelta officerskåren under 1700-talet. En del i hans undersökning går ut på att fastställa varifrån officerarna kom rent geografiskt, utgående från deras födelseorter. Det är värt att lägga märke till att Wirilanders undersökning begränsar sig till de tio indelta regementena, medan de värvade trupperna utelämnas. Hur deras geografiska sammansättning har sett ut vet vi således inte. Generellt kan sägas att inslaget av officerare från den västra riksdelen i Finland minskade under 1700-talets lopp, medan alltfler officerare kom från Finland. År 1809 rörde det sig om nästan 80 procent av officerskåren. 3 Mönstret bröts dock i Österbotten, där det inhemska finska inslaget endast utgjorde knappt hälften av officerskåren, och mindre än hälften av dessa finländare kom från regementets eget område. Det svenska inslaget var här stort, och ökade rentav mot slutet av 1700-talet. Kopplingarna västerut från och till Österbottens regemente understryks av det faktum att många också flyttade härifrån till svenska förband. 4 Hur ser då den geografiska fördelningen ut i den västra riksdelen? Att göra en så omfattande undersökning som Wirilander har gjort är inte möjligt inom ramen för en begränsad undersökning. Däremot går det att få fram intressanta uppgifter redan ur ett mindre material. Undersökningen utgår från matriklarna över två regementen, Dalregementet och Väs- 206

RIKSSPRÄNGNING OCH MIGRATION Tabell 1. Officers- och underofficerskårens geografiska härkomst i Dalregementet under perioden 1740 1839 Dalarna Övriga Norrland Götaland Finland Övrigt, Svealand okänt 1740 49 35 18 1 14 8 20 1750 59 23 16 4 11 2 20 1760 69 22 9 0 8 6 17 1770 79 37 15 5 16 0 8 1780 89 57 26 1 18 4 31 1790 99 24 8 2 9 4 13 1800 09 43 44 5 9 5 98 1810 19 56 12 2 14 9 14 1820 29 43 20 2 21 0 6 1830 39 21 14 0 8 0 9 Källa: Dalregementets personhistoria 1989, 1993a och 1993b. terbottens regemente. Urvalet motiveras med att de ligger inom olika landsdelar, ett i relativ närhet till rikets huvudstad, det andra i rikets nordligaste del. Det blir därmed intressant att iaktta om mönstret påminner om det i Österbotten på andra sidan havet, d.v.s. om det finns liknande regionala variationer inom den västra riksdelen. Undersökningen av Dalregementet omfattar samtliga underofficerare och officerare vid regementet under åren 1740 till 1839 (tabell 1). Vi kan omedelbart utläsa två saker av tabellen. Det ena är att antalet nytillkomna officerare och underofficerstjänster har varierat kraftigt. Rörligheten var extra stor under krigstiderna, för att därefter följas av perioder med en tydligt minskad rörlighet. Detta är ett generellt fenomen som förklaras av att storleken på krigsmakten minskade efter kriget, och att det då ställdes ett stort antal officerare på s.k. exspektans, d.v.s. de fick vänta på att en tjänst vid regementet blev ledig. Detta gjorde det svårare för nykomlingar att komma in. 5 Det andra vi kan se är att de nya officerarna till övervägande del kom från Dalarna eller närliggande landskap. 6 Underofficerarna rekryterades till stor del härifrån. Här skiljer sig alltså Dalregementet inte från de finska regementen som Wirilander granskar. 207

MAX ENGMAN OCH JAN SAMUELSON Tabell 2. Officerskårens geografiska härkomst vid Västerbottens regemente 1740 1839 Norrland Svealand Götaland Finland Övrigt/okänt 1740 49 6 5 2 1 5 1750 59 1 7 13 7 4 1760 69 6 7 5 4 1 1770 79 5 12 12 0 2 1780 89 15 8 7 0 2 1790 99 2 5 6 2 2 1800 09 13 6 4 5 1 1810 19 10 9 4 17 1 1820 29 10 6 2 4 0 1830 39 11 4 0 2 0 Källa: Steckzén 1955. Stockholm har spelat en relativt stor roll för Dalregementet, vilket avspeglas i de höga siffrorna för övriga Svealand. Det var relativt få som kom från Finland. Det är säkerligen ingen slump att den största tillströmningen från Finland har skett dels i samband med att regementet var förlagt där under ryska kriget i början av 1740-talet, dels efter förlusten av Finland 1809 och de flyttningar som detta föranledde. Matriklarna över Västerbottens regemente tar inte upp underofficerarna. På grund av källmaterialet har vi därför här begränsat oss till de officerare som kom till regementet, eller utnämndes till officerare där, under samma period som ovan. Var deras födelseorter låg framgår av tabell 2. Västerbottens regemente visar en delvis annan bild av rekryteringen. Som vi kan se var det blott en minoritet av officerarna vid regementet som kom från Norrland. Vad som är mest iögonfallande är att ett stort antal officerare kom långt ifrån, från Götaland och Svealand. Huvuddelen av de officerare som kom från andra sidan Bottniska viken var från södra Finland, medan endast tolv var från det närbelägna Österbotten, och samtliga av dessa anlände under tjugoårsperioden efter 1809. Vad som avspeglas i detta är delvis det faktum att det inte fanns några 208

RIKSSPRÄNGNING OCH MIGRATION större inhemska elitgrupper i Västerbotten. Detta gällde också i Österbotten och det är därför inte helt överraskande att mönstret för rekryteringen vid Österbottens regemente visar vissa likheter med förhållandena i Västerbotten. Även ganska långt fram i tiden kom det officerare med finsk härstamning till Västerbottens regemente. Dessa har emellertid redan dessförinnan vistats i Sverige, ofta vid andra regementen. Ett exempel på detta är Carl Ludwig von Hohenhausen. Han hade visserligen varit officer vid Finska gardet redan 1803, men när Finland gick förlorat flyttade han över till Sverige, där han sedan gjorde en lång karriär, varav några år på 1830- talet i Västerbotten. 7 Som vi har sett förekom det efter 1809 att finska officerare stannade kvar vid svenska regementen. Detta ger oss anledning att diskutera deras beslut något närmare. Rör det sig om ett politiskt ställningstagande, eller var det enbart privatekonomiska och andra personliga skäl som avgjorde detta? Naturligtvis är det svårt att med säkerhet yttra sig om dessa saker, men en närmare granskning av de inblandade gör det möjligt att åtminstone dra vissa tentativa slutsatser. Vid kapitulationen i Kalix i mars 1809 fick den finska delen av armén garantier att behålla sina löner och boställen tills freden blev sluten. 8 Framtiden på längre sikt kunde dock te sig dyster för många inom armén. Officerarna riskerade att stå utan tjänst i ett framtida Finland under ryskt styre, och en fortsatt militär karriär i ett mindre Sverige var riskfylld, eftersom ett stort officersöverskott hotade att omintetgöra en framgångsrik karriär. Osäkerheten kunde utgöra en grogrund för dem som längtade efter att Finland skulle återförenas med Sverige. Den bekymmersamma situationen fick emellertid en lycklig lösning för många officerare, tack vare ett manifest som kejsaren utfärdade i mars år 1810. 9 I detta manifest förklaras att Alla infödda Finska Officerare och Under-Officerare af de Indelte och Wärfwade Regementerne, komma, att så länge de lefwa i Finland, åtnjuta inkomsterne af deras före kriget innehafde tjenster. 10 Militären behövde alltså inte, under förhandenvarande omständigheter, göra tjänst, medan civilanställda tjänstemän i armén fick lova att tjänstgöra vid behov. 11 En knapp vecka senare kompletterades detta ytterligare genom att även de som var födda i den tidigare västra riksdelen, men hade tjänstgjort i Finland, nu fick delaktighet i förmånerna. 12 Detta var ett erkännande av realiteten, nämligen att Sverige och Finland tidigare hade varit ett rike, och att en persons karriär och levnad 209

MAX ENGMAN OCH JAN SAMUELSON kunde utspela sig i båda landsdelarna. För att anses naturaliserad krävdes det att personen i fråga tjänstgjort i tio år vid den finska armén, medan de som ännu inte gjort åtta skulle anses vara utlänningar. De som haft mellan åtta och tio års tjänstgöring i Finland skola blott tills widare på listan upföras. Regerings-Conseillen skall till OSS afgifwa dess betänkande rörande beskaffenheten af deras tjenster, för att af OSS blifwa slutligen afgjordt. 13 Kejsaren förklarade under försommaren 1810 att manifestet också skulle gälla officerare och underofficerare i arméns flotta, samt officerare vid fortifikationen och artilleriet. 14 De kejserliga manifesten gav den finska officers- och underofficerskåren möjligheter till en livslång inkomst, utan att de behövde tjänstgöra för den. Skulle de dö hade deras arvingar eller borgenärer rätt till inkomsten fram till 1821. 15 Sammantaget var det mycket förmånliga villkor som erbjöds den tidigare finska armén, och det har säkerligen bidragit till att många officerare som hade sett framtiden an med skepsis och farhågor, nu förlikade sig med det nya styret. De högre officerarna med stora inkomster var naturligtvis de som gynnades mest, men även de av lägre grad fick del av förmånerna. I den 13:e paragrafen i det första manifestet sägs det nämligen: Officerare och Under-Officerare äga frihet att träda i werkelig Civil eller Militairisk tjenst, och i sådant fall bibehållas de wid åtnjutandet af sine förra inkomster, jemte dem, de, tillika med tjensten erhålla. 16 Officerarna kunde ta en annan tjänst och samtidigt behålla sina tidigare förmåner, alltså få dubbel lön. Det var också många som utnyttjade möjligheten. Den kejserliga regeringskonseljen, d.v.s. föregångaren till senaten, fick i uppgift att upprätta en förteckning över dem som valde att utnyttja de fördelar de blivit erbjudna. Den sammanställning som i december månad år 1810 översändes till statssekreteraren upptar mer än 1 000 namn, varav de flesta var militärer. 17 Som framgick ovan fanns det alltså starka incitament att stanna kvar i Finland för de officerare som hade tjänstgjort en längre tid i finska förband. Det blir därför intressant att närmare granska dem som trots allt sökte sig till Sverige. Vilka var dessa? En undersökning av Västerbottens regemente kan kanske ge en del svar. Till Västerbottens regemente kom under åren 1810 1812 sammanlagt 16 officerare som hade tjänstgjort inom andra truppförband. Tolv av dem kom från finska regementen, vilket innebär att regementet under dessa år 210

RIKSSPRÄNGNING OCH MIGRATION fick ett stort tillskott från den tidigare riksdelen. De flesta av dessa tolv stannade i Sverige. Många av dem var i början av sin karriär, och hade ännu inte heller bildat familj. Det är tveksamt om de hade någon egendom i Finland. Några reste dock efterhand tillbaka till Finland. Tre officerare återvände år 1812. Det var majoren Carl Wilhelm Reuterskiöld, löjtnanten med kaptens avsked Johan Adolf Möllersvärd och löjtnanten Johan Henrik Malm. Både Möllersvärd och Malm hade finsk härstamning och återvände trots att de inte tycks ha fått någon ny tjänst i Finland. 18 Kanske blev hemlängtan helt enkelt för stark, men det är också möjligt att de ägde jord i Finland, som de nu ville återvända till. För Reuterskiöld väntade i stället en ny karriär i Finland. Redan i oktober 1812 blev han major vid 2. Finska jägarregementet, och han fortsatte därför sin militära bana i det nya storfurstendömet. 19 Till skillnad från många andra som blev kvar i Finland gick han alltså i aktiv tjänst. Sina döttrar anhöll han om att få placerade vid Smolnainstitutet i Petersburg. 20 Under åren närmast efter freden i Fredrikshamn insändes ett stort antal avskedsansökningar till Kungl. Maj:t. En av dem som tog emot dem var generaladjutanten för armén Carl Johan Adlercreutz. De allra flesta sökte avsked för att de skulle flytta till Finland. Den 9 juni 1810 begärde majoren med kaptens beställning Carl Henric Lange avsked från sin tjänst vid Tavastehus regementes jägarbataljon. Han motiverade det med att såsom warande Gift med barn och ägande fast egendom i Finland hwilken enligt sednast afslutade fredstractat jag icke kan förnämligen begagna utan att bosätta mig därstädes, har jag warit twungen därtil. 21 Det var alltså omöjligheten att inneha jord i Finland för en som bodde i Sverige som, om man skall tro Lange på hans ord, gjorde det nödvändigt för honom att flytta. Liknande motiveringar förekommer i andra avskedsansökningar. Detta för över till rörligheten bland dem som ägde jord. Den finländska jordägande eliten kring 1809 Enligt bestämmelserna i freden i Fredrikshamn fick ingen ha egendom i både Finland och Sverige. I traktatens tionde artikel står det att var och en äga full frihet att nedsätta sig i det andra landet, och äro förbundne att under nämnde tidrymd sälja eller avhända sig egendomar till någon undersåte av den Magt, vars område de önska övergiva. 22 De som önskade byta land fick tre år på sig, men skulle ha utvandrat före 1812 års utgång. 23 Dessa ställdes därför inför den grundläggande frågan i vilket land de skul- 211

MAX ENGMAN OCH JAN SAMUELSON Tabell 3. Kontinuitet i innehavet av säterier och rusthåll i södra Finland under tre perioder i början av 1800-talet 1800 05 1809 14 1815 20 Kontinuitet 528 474 522 Släktkontinuitet 134 157 133 Helt ny ägare 72 112 85 Okänt och övrigt 20 14 11 Summa 754 757 751 Källa: Nikander & Jutikkala 1939. Anm: Med personkontinuitet avses att samma person har haft gården under hela perioden, med släktkontinuitet att det har gått att konstatera släktskap mellan den tidigare innehavaren och den som tog över. le bosätta sig. Få kunde nog tänka sig att flytta utan att ha släktskapsband eller andra kontakter på andra sidan havet. Hur har då den finska jordägande eliten handlat? Om det går att urskilja ett ökande antal godsöverlåtelser omkring 1809 kan vi misstänka att vissa har bestämt sig för att flytta över till Sverige. För att få en bild av detta har säterier och rusthåll i södra Finland studerats, utifrån det verk om herrgårdarna i Finland som Gabriel Nikander och Eino Jutikkala sammanställde på 1940-talet. 24 De områden som har undersökts är gårdar som huvudsakligen har legat i Egentliga Finland, Satakunta, Tavastland och Nyland. Socialt avspeglar innehavarna av dessa gårdar till stor del den jordägande delen av den grupp som Gunnar Artéus hänförde till den finska samhällseliten, och som under 1700-talet omfattade de vuxna adelsmännen, hela officerskåren, de högre civilämbetsmännen, det högre prästerskapet, universitetslärarna, läkarna samt de större företagarna inom jordbruk, handel och industri. Sammanlagt utgjorde de omkring 1 500 personer. 25 Tre sexårsperioder granskas, valda så att åren efter riksupplösningen år 1809 tydligt skall urskiljas. Resultatet presenteras i tabell 3. Tabellen visar att antalet godsöverlåtelser kring 1810 var fler än under de kringliggande perioderna. Det är rimligt att tro att detta har samband med freden år 1809 och nödvändigheten att avyttra jord, om man ägde sådan både i Sverige och i Finland. 26 Kanske rörde det sig också om perso- 212

RIKSSPRÄNGNING OCH MIGRATION ner som aktivt tog ställning mot den nya överheten, och röstade med sina fötter, men detta är det svårare att yttra sig om. En del personer som tillhörde samhällseliten och som befann sig i Sverige vid rikssprängningen valde emellertid så småningom att flytta till Finland. Mest kända bland dem är de gamla gustavianerna Gustaf Mauritz Armfelt, Johan Fredrik Aminoff och Johan Albrecht Ehrenström. De hade alla en fast förankring även i Finland. Ibland tycks det ligga en medveten strategi bakom gårdsöverlåtelserna. Ett exempel är friherre Karl Maximilian Carpelan, som avstod gården Pakinais (Rimito socken i Egentliga Finland) till sin egen far och flyttade över till Sverige. 27 Där bodde han tills han 1829 fick tillstånd att flytta tillbaka till Finland. Han hade redan 1805 tagit avsked från det militära och kunde därför knappast hoppas att få del av de gynnsamma villkor som kejsaren hade erbjudit den finska militären. 28 Exemplet visar att släktkontinuitet ibland tycks ha inneburit att släkten splittrades i en svensk och en finsk gren. Som vi har sett förekom det alltså flyttningar i båda riktningarna inom elitskiktet, men de har trots allt varit ganska begränsade. Ändå är antalet nya gårdsinnehavare under åren närmast efter 1809 betydligt större än under kringliggande perioder. Detta bör avspegla att en del av den finska jordägande eliten beslutade sig för att flytta. Sannolikt har detta främst ekonomiska och sociala orsaker. De bosatte sig där de ansåg att deras karriär eller livssituation gynnades mest. I vilken mån nationella stämningar har spelat in är svårt att avgöra. Om vi är ute efter att få en bild av de nationella känslorna är besluten att flytta eller stanna kvar säkerligen ingen bra indikator. När det inte har förekommit att människor bokstavligen fördrivits har det normala i alla tider varit att människor stannat kvar där de har haft sin bostad, sin näring och sitt sociala liv. Prästerskapets rörlighet inom det svenska riket Prästerskapet var den grupp inom eliten som levde närmast den vanliga befolkningen. Inte minst därför är det en grupp vars rörlighet är intressant att studera. När man ser på prästerskapet måste man hålla i minnet att präster normalt sett skulle rekryteras från det egna stiftet. Detta är innebörden i den s.k. indigenatsrätten, som innebar att en student inte hade rätt till prästvigning om han inte var född i stiftet. En präst hade rätt till befordran enbart i detta stift. 29 Andra välförtjänta och meriterade 213

MAX ENGMAN OCH JAN SAMUELSON skulle emellertid inte helt uteslutas. 30 De studier som hittills har gjorts visar att reglerna om indigenatsrätt till stor del har följts. 31 Den geografiska rörligheten bland prästerskapet i Finland har behandlats i två arbeten av Eero Matinolli. De finska stiften har båda haft en nord-sydlig utsträckning. I Åbo stift medförde de stora geografiska avstånden att prästerskapet delades upp i geografiska undergrupper. I Österbotten fanns det rent av en regional indigenatsrätt som gällde ända fram till 1773. Stiftet har i praktiken varit uppdelat i tre delar, Österbotten och stiftets sydliga del, bestående av sydvästra Finland, samt Åland. Österbotten var den mest avskilda delen, och prästerskapets studier hade här i ganska hög grad skett i Sverige. Detta gällde också för Åland där många av kyrkoherdarna kom från Sverige. Sådana präster var däremot sällsynta i de övriga landskapen i stiftets södra delar, vilket naturligtvis till stor del hänger samman med att det där ofta var nödvändigt att kunna finska. 32 Matinolli visar att det har varit en fördel i karriären om prästerna har varit skolmän eller fältpräster, särskilt om man kunde få en syssla som fältpräst i ett förband som var förlagt till Stockholm. 33 Efter stora nordiska kriget flyttade biskopssätet i det östra finska stiftet från Viborg till Borgå. Också i detta stift gällde naturligtvis indigenatsprincipen, men prästerna räckte inte till, och därför togs också prästkandidater från Åbo stift. Även i Borgå stift har det varit en fördel i karriären att ha verkat som fältpräst, men Matinolli pekar här inte på Stockholms betydelse, vilket är en skillnad mot Åbo stift. I stället har fältprästerna i Borgå stift gynnats av de många befästningsarbetena inom stiftet och då främst byggandet av Sveaborg. 34 Kaarlo Wirilander menar, när han ser på prästeståndets geografiska fördelning i Finland, att det inom läroståndet fanns en stark känsla av gemenskap över hela landet, som också omfattade ryska Finland. 35 Wirilander har en tydlig tendens att se Finland som en separat del av riket, men denna gemenskapskänsla mellan prästerskapet inom olika områden och stift bör också ha omfattat stiften på andra sidan havet. Inte minst bör studietiden vid de olika universiteten ha bidragit till detta. Även om universiteten hade en större andel studenter från det närmare upptagningsområdet, har det vid universiteten ändå funnits personer från så gott som samtliga svenska stift. Det var ett relativt litet antal präster som rörde sig över havet för att få tjänst i ett annat stift än det de var födda i. Däremot har det förekommit ett stort antal flyttningar åt andra hållet, till de områden i Ingermanland 214

RIKSSPRÄNGNING OCH MIGRATION som hade övergått till Ryssland efter stora nordiska kriget. Redan 1725 fick biskopen i Åbo i uppdrag att viga präster till tjänst i Ryssland. Detta ledde till att det utfärdades en kunglig resolution, där det sades att dessa landsdelar förses med lärare från Åbo akademi. 36 Även om Ingermanland nu tillhörde en annan stat uppfattade den svenska statsledningen det uppenbarligen som sin plikt att vårda sig om sina f.d. undersåtar och trosförvanter på andra sidan gränsen. Denna resolution måste också sägas ha givit resultat. Under hela den fortsatta tiden fram till 1809 kom huvuddelen av alla präster i Ingermanland från Finland. Det gällde t.o.m. den ryska rikshuvudstaden Petersburg, vars svenska och finska församlingar fick sina präster från Finland. 37 Mer än hälften av Ingermanlands präster var födda i Finland, varav många kom från Egentliga Finland och Satakunta. Ofta tycks Ingermanland ha varit ett populärt alternativ för sådana präster som hade svagare meriter eller sämre förutsättningar i övrigt. 38 Under 1700-talets krig gick emellertid inte bara provinsen Ingermanland förlorad för den svenska kronan, utan också delar av Finland. Kyrkligt sett bestod området av två delar. Av de områden som tillföll Ryssland efter freden i Nystad 1721 bildades Viborgs stift, medan de områden som Sverige avträdde 1743 bildade Fredrikshamns stift. I spetsen för varje stift stod respektive stads huvudpastorer, som kom att benämnas domprostar. 39 När det gäller prästernas härkomst i ryska Finland finns det likheter med Ingermanland. Inte heller här fanns det tillräckligt med präster för att man skulle kunna vara självförsörjande. Så många som en tredjedel av alla präster kom från den del av Finland som fortfarande tillhörde Sverige. Intressant nog kom huvuddelen av dem från Åbo stift och inte från det mera närbelägna Borgå stift. Endast två var födda i Sverige, men det kom inte heller många från det ryska kejsardömet. 40 Indigenatsrätten kunde alltså inte tillämpas fullt ut, men de som var födda i stiftet hade företräde när det gällde avancemang. De flesta präster som kom till stiftet vigdes av konsistorierna i Viborg eller Fredrikshamn, och när de väl var vigda stannade de oftast i stiftet. Endast elva präster bytte tjänst mellan de båda stiften. 41 Även om huvuddelen av prästerna i ryska Finland trots allt kom från det egna området hade de ändå starka kopplingar till det svenska Finland. De allra flesta hade nämligen studerat där, främst i Åbo. 42 Detta upplevdes naturligtvis som ett problem av den ryska staten, och kring år 1800 215

MAX ENGMAN OCH JAN SAMUELSON infördes ett förbud att läsa utomlands. Detta hann dock inte få något större genomslag innan Gamla Finland sammanslogs med storfurstendömet Finland 1812. 43 Sammantaget gäller alltså att det inom det finska prästerskapet fanns en rörelse österut, medan det däremot var få som flyttade västerut över havet. Det är emellertid värt att observera att det fanns en period när stiftsbandet mer eller mindre upphörde, åtminstone när det gäller det finska prästerskapet. När de ryska trupperna närmade sig under 1710-talet flydde ett stort antal av Finlands invånare över havet till Sverige. Rådet rekommenderade att en präst i varje församling skulle stanna kvar, medan de övriga hade rätt att fly till Sverige. I allmänhet fick det till resultat att kyrkoherden flydde, medan den som stannade kvar var kaplan. 44 Bortsett från de oroliga åren på 1710-talet har dock endast ett fåtal präster flyttat över havet i den ena eller andra riktningen. Frågan är då vad som hände 1809. Kan vi iaktta att det inom prästerskapet fanns personer som bestämde sig för att byta land? Och hur har dessa bemötts i den fortsatta karriären? Tyvärr finns det inga studier gjorda om detta. Det finns dock några exempel på att präster har beslutat sig för att lämna Finland för att bosätta sig i Sverige. Det mest kända exemplet är Frans Michael Franzén, som med tiden slutade som biskop i Härnösand. För att en präst skulle byta bosättningsland krävdes det emellertid också att indigenatsrätten förbigicks. Uppenbarligen gick detta inte automatiskt, utan prästen var tvungen att vända sig till Kungl. Maj:t. Hur vanligt detta var vet vi inte utan djupare undersökningar, och vi vet inte heller hur ofta undantag beviljades. Redan en snabb genomgång av källmaterialet visar emellertid att det har förekommit. Så begärde t.ex. bataljonspredikanten Elias Fonselius år 1810 tillåtelse att få tjänstgöra i Härnösands stift, och att han skulle få räkna dubbla tjänsteår för krigstiden. Han hade tidigare verkat som präst i Österbotten. Under kriget hade han tjänstgjort som extra ordinarie bataljonspredikant vid Tavastehus regemente, och när detta jämte andra förband kapitulerade vid Kalix flydde han till Sverige i stället för att bege sig hemåt. När han kom till Härnösand, där högkvarteret just då fanns, fick han förordnande att biträda vicepastorn i Högsjö församling i Ångermanland. 45 Fonselius motivering till sin ansökan var att han inte vågade återvända till Finland, eftersom han var misstänkt av ryssarna för att under kriget Hafva gifuit Öfverste liutnanten v. Fiandt åtskillige fördelagtige underrättelser, af dem blifvit slagen, plundrad och på det ovärdigaste behand- 216

RIKSSPRÄNGNING OCH MIGRATION lad både till sin person och egendom. 46 Härnösands domkapitel ville dock inte, oagtadt Fonselii ömmande belägenhet, förorda att han skulle få söka tjänster i stiftet. Det fanns redan alltför många präster som fick tjänstgöra i många år innan de kunde få mer förmånliga tjänster. 47 Trots detta beslutade Kungl. Maj:t att Fonselius ansökan skulle bifallas. 48 Den närmaste tiden tjänstgjorde Fonselius som vikarie i Överkalix och Torneå, och 1811 ansökte han om att få den lediga svenska delen av Torneå pastorat. 49 Han fick dock ingen tjänst i Härnösands stift, om det nu berodde på att han motarbetades av domkapitlet eller på att det fanns så många väl meriterade prästmän som kom i förtur, kan vi låta vara osagt. Därför återvände han till Finland, där han så småningom slutade sina dagar som kaplan i Kärsämäki några år in på 1820-talet. 50 Hur vanliga sådana fall som Fonselius var är svårt att säga utan ingående undersökningar av ansökningshandlingar till Kungl. Maj:t och domkapitlen, men Fonselius öde avslöjar en viktig omständighet. För de prästmän som ville flytta till Sverige efter 1809 innebar detta stora svårigheter. För det första måste de skaffa sig kungligt tillstånd, och sedan måste de ge sig in i en redan kärv tjänstemarknad, där stiftsbandet förenade de flesta av deras konkurrenter. Prästerskapet inom stiftet var sammanbundet genom en rad släktband, och eftersom de finska prästerna mestadels hade studerat i Åbo hade de inte heller en gemensam studiebakgrund, med allt vad detta innebar av erfarenheter och nätverk. 51 Med sådana svårigheter i åtanke är det knappast förvånande om många präster valde att stanna i Finland. Biskoparna en rörlig grupp? Prästerna var alltså till stor del bundna till det stift där de hade fötts och verkat. Det finns emellertid en prästkategori som uppvisar betydligt högre rörlighet, nämligen biskoparna. För att undersöka biskoparnas rörlighet har herdaminnena för samtliga stift som ingick i riket granskats avseende perioden 1700 till 1850. Även pastor primarius i Stockholm har undersökts. Han var kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen och samtidigt ordförande i Stockholms stads konsistorium. Detta var visserligen inget eget stift, men en tjänst där kunde ha stor betydelse för den fortsatta biskopskarriären. Allmänt sett tycks det ha varit en klar fördel för karriären att växa upp i Mellansverige, medan de från Väst- och Sydsverige samt åtminstone öst- 217

MAX ENGMAN OCH JAN SAMUELSON ra Finland var missgynnade. Detta hänger säkerligen till stor del samman med att många av de blivande biskoparna redan när de föddes tillhörde den prästerliga eliten, vilket bör ha gynnat deras karriär. Släkten Benzelius var kärnan i ett sådant släktnätverk, och under 1700-talet var ett flertal medlemmar av släkten ärkebiskopar. Ett annat sådant nätverk finner vi runt ärkebiskopen Matthias Steuchius. Släkten var stor, och flera av dess medlemmar hade viktiga positioner inom prästeståndet och som universitetslärare. 52 Detta bör också vara förklaringen till att personer som fötts i Uppsala stift sedan återfinns som biskopar i så gott som hela Sverige väster om Bottniska viken. Visby och Borgå stift är raka motsatsen mot ärkestiftet. Den ende Gotlandsfödde biskopen i Visby stift och de sex som fötts i Borgå stift har samtliga fått tjänstgöra inom sitt födelsestift. Elva personer som var födda i Åbo stift blev biskopar under tidsperioden 1700 1850. Endast två av dem blev biskopar i hemstiftet, medan hela fem sökte sig österut till Borgå stift. Fyra blev biskopar i den västra riksdelen, men av dessa hade två tidigare verkat som biskopar i Borgå stift. De tog sig västerut i samband med att Finland ockuperades under de olika krigen under 1700-talet. David Lund, som var född på Åminne gård i Halikko socken, var professor i Åbo innan han 1705 utsågs till biskop i Viborg, som då fortfarande var biskopssäte för det östra stiftet i Finland. Han blev i själva verket den siste biskopen där. Han lämnade staden 1710, och följande år upphörde biskopsdömet i Viborg. David Lund blev i stället biskop i Växjö. 53 I nästa krig flydde återigen en biskop. Han hette Daniel Juslenius och hade varit biskop i Borgå sedan 1734. År 1742 tog han sig västerut och två år senare utnämndes han till biskop i Skara. 54 Det krävdes alltså exceptionella omständigheter för att en finskfödd person skulle bli biskop i den västra riksdelen. På samma sätt är det sällsynt att personer födda väster om havet sökte sig österut och slutligen blev biskopar i något av de två Finlandsstiften. Inte en enda kom till Borgå och endast fem till Åbo. När det gäller studierna är det uppenbart att det viktigaste universitetet för de blivande biskoparna var Uppsala. Ett långt större antal hade studerat här än vid de två andra svenska universiteten. Uppsala universitets dominans verkar sträcka sig ändå inpå knutarna till Lunds stift. Endast tre av stiften har biskopar som till större del hade studerat vid andra universitet än i Uppsala. Inte förvånande är det Lunds och Åbo stift, med var sitt universitet, och Borgå stift, vars präster och biskopar till stor del hade studerat i Åbo. 218

RIKSSPRÄNGNING OCH MIGRATION Även tjänstgöringsmässigt var landet uppdelat i olika regioner, där särskilt Uppsala, Strängnäs, Västerås och Lunds stift hade stor betydelse. När det gäller Uppsala och Lund handlar det ofta om att personen hade innehaft en prebendetjänst samtidigt som han tjänstgjorde som professor vid universitetet. Mest överraskande är emellertid den centrala roll som Stockholm verkar ha haft i tjänstekarusellen. Det tycks ha varit en stor fördel att ha varit präst i en församling i staden, och då inte bara i Storkyrkan. Många av prästerna hade en bakgrund som hovpredikanter, och hade alltså under karriären skaffat sig goda kontakter med de beslutsfattande grupperna i huvudstaden. Det är emellertid värt att lägga märke till att bara en biskop i Finland hade en bakgrund som präst i Stockholm. Hans tjänst där tycks också ha varit ganska blygsam. Det var Karl Fredrik Mennander, som föddes i Stockholm medan fadern var på flykt under stora nordiska kriget. Denne flyttade sedan tillbaka och blev kyrkoherde i Österbotten. Mennander hade alltså, trots att han var född väster om havet, en tydlig förankring i Finland, och det var också här han gjorde huvuddelen av sina studier och vetenskapliga karriär, även om han vid tillträdet som Åbobiskop var fjärde teologie professor i Uppsala. Hans enda prästtjänst utanför Åbo stift verkar ha varit ett kort vikariat i Stockholm 1746. Kopplingarna till Stockholm var alltså ganska svaga, men man bör nog åtminstone ställa frågan om det är dessa och hans bakgrund i Uppsala, som förklarar att han är den ende finske biskop från denna tid som slutligen lyckades bli utnämnd till ärkebiskop. 55 Den ende Åbobiskopen förutom Mennander som tjänstgjorde i någon församling i den västra riksdelen var Lars Tammelin. 56 Även hans koppling västerut är ganska svag. Det är därför tydligt att de som blev biskopar i Åbo visserligen ibland kunde vara födda i Sverige, men att få hade tjänstgjort där som församlingspräster, utan huvudsakligen som universitetslärare. Civilämbetsmännens rörlighet i det svenska riket En annan grupp vars rörlighet bör studeras är civilämbetsmännen, vilkas rekrytering tidigare har studerats av den svenske historikern Sten Carlsson, som undersökte alla kategorier från riksråd, landshövdingar och presidenter ner till häradshövdingar, sekreterare, advokatfiskaler, kamrerare, kommissarier och bergmästare. Han kommer fram till att det under 1700- talets lopp skedde allt färre flyttningar mellan Sverige och Finland, vilket 219

MAX ENGMAN OCH JAN SAMUELSON bland annat hängde samman med kraven att ämbetsmännen borde kunna det finska spåket. När det gäller flyttningar åt andra hållet blev Finland också alltmer självförsörjande. 57 Carlsson nämner bland annat att Norrland var starkare företrätt än Finland i den västra riksdelen, och att det i denna riksdel fanns en mängd ämbetsmän från de tidigare danska områdena. 58 Denna anmärkning är dock inte riktigt relevant, eftersom både Skåne och Norrland ingår i den västra delen av riket. Det som är intressant är därför inte om ämbetsmännen får arbete i Sverige, utan om det sker i de områden de kom från, eller om de flyttade någon annanstans. För att få veta något om hur rekryteringen till Skåne och Norrland har sett ut har två av de statskalendrar som finns från denna tid granskats. Den första är den s.k. Det Anno 1729 florerande Sverige samt den hov- och statskalender som utgavs 1807, och som därför återger ämbetsmännen vid tiden för förlusten av Finland. 59 För 1729 har de s.k. lagmansdömena och den s.k. lantregeringen granskats, d.v.s. länsstyrelserna med deras underlydande (framför allt kronobefallningsmän, häradsskrivare, lantmätare, landsfiskaler, överjägmästare, samt i Skåne också mantalskommissarier och kyrkoinspektorer). Fyra län har studerats, nämligen de dåvarande två Norrlandslänen och de två Skånelänen. I de högre tjänsterna verkar den geografiska härkomsten ha varit ganska spridd. I de norrländska lagmansdömena kom hälften (5 av 10) från området, medan de övriga kom längre ifrån. De båda lagmännen, Carl Gustaf Wennerstedt och Svante Dimborg, kom från Götaland. 60 Dessa tjänster besattes med adelsmän, och det var ju svårt att finna någon inhemsk adel i Norrland. Fem av de sju häradshövdingarna kom däremot själva från Norrland. I Skåne var tre av åtta själva från området, medan lagmannen Birger Rosensparre kom från det närbelägna Halland. 61 Mönstret är alltså i stort sett det samma för både Norrland och Skåne, d.v.s. att hälften var från området, medan den andra hälften kom utifrån. Inom lantregeringen ser det, om vi inte tar med de lägre tjänsterna, ut ungefär på samma sätt. Det kan också vara intressant att ägna borgmästarna en viss uppmärksamhet. Borgmästaren hade vid denna tid blivit en statlig ämbetsman, och hade en stor betydelse för relationen mellan den enskilda staden och kronan. Av de sju borgmästare i Skåne som har kunnat placeras geografiskt härstammade endast tre från landskapet, medan borgmästarna i både Lund och Kristianstad kom från Östergötland. Norra Norrland hade, när det gäller borgmästarna, intressant nog en koppling 220

RIKSSPRÄNGNING OCH MIGRATION till Finland. Isak Grandell i Torneå, där kunskaper i finska säkerligen var en fördel, var född i Gamlakarleby där fadern var kaplan, och studerade senare i Åbo. 62 Gabriel Thauvonius i Umeå var också prästson från Finland och student i Åbo. 63 Det verkar alltså som att resultaten från både Skåne och Norrland år 1729 stämmer ganska bra med vad Carlsson visar för Finland, nämligen att en ganska stor del av ämbetsmännen ännu vid denna tid kom från andra delar av landet än där de arbetade. Hur var det då i början av 1800- talet? Det visar sig att rekryteringen har förändrats drastiskt fram till 1807, särskilt beträffande de skånska länen. Inom lantregeringen i de båda skånska länen var det endast två personer som med säkerhet har kommit från andra landskap. Landshövdingen greve Gustaf Fredrik von Rosen i Malmöhus län hade sin huvudsakliga geografiska koppling till Mälarlandskapen, medan landssekreteraren G. A. Lagerbjelke i Kristianstad kom från det närbelägna Kronobergs län. I övrigt kom samtliga identifierade personer från Skåne, och de oidentifierade hade sådana tjänster som gör det troligt att också de hade en regional härstamning. Västernorrlands och Västerbottens län verkar ha rekryterat i huvudsak i Norrland. Förutom de två landshövdingarna har endast en person identifierats, som inte kom från Norrland. Även när det gäller borgmästarna har det skett en dramatisk förändring. I början av 1700-talet hade dessa till stor del rekryterats från andra geografiska områden än där de fick sin tjänst. Åttio år senare var det annorlunda. Samtliga borgmästare i Skåne (Malmö var vakant) kom från landskapet, och också de flesta städer i Norrland hade borgmästare från regionen, även om de ibland kom från andra delar av Norrland. Anders Ottonius i Piteå var dock från början västgöte, och i Torneå kom även nu borgmästaren från Österbotten. 64 Däremot ser det något annorlunda ut om man granskar lagmännen och häradshövdingarna, liksom lantmäteristaten. I Skåne kom visserligen två av lagmännen från andra håll, medan de övriga sju lagmännen respektive häradshövdingarna kom från landskapet, men i Norrland hade sex av tio geografiskt placerade personer sin geografiska hemvist utanför området. När det gäller lantmätarna är det tvärtom. En klar majoritet av de många norrländska lantmätarna kom från Norrland, medan detta endast gäller för en minoritet av de skånska. Sammanfattningsvis kan man säga att det inte är enbart i Finland som 221

MAX ENGMAN OCH JAN SAMUELSON de förändringar Sten Carlsson beskriver har ägt rum. Det gäller också i hög grad för Skåne, och i något mindre grad för Norrland. Båda områdena blev mer självrekryterande än vad de varit tidigare. Skåne och Finland hade en sak gemensam: de hade båda ett universitet som kunde försörja förvaltningen med de tjänster som statsmakten behövde. Statsmakten tycks ha krävt en allt högre utbildning. Universiteten blev viktigare och de tycks ha klarat av de ökade krav som ställdes på dem i detta avseende. Även då det var lång väg till närmaste universitet tycks den färdigutbildade studenten ofta ha återvänt till sin hembygd. Det är nog ingen slump att det är inom det juridiska systemet och inom lantmäteriet vi finner avvikelserna. Inom dessa områden spelade den interna utbildningen inom förvaltningen fortfarande en stor roll. Här kvarstår därför det mönster från en äldre tid som 1729 fortfarande avgjorde hur en stor del av tjänsterna, även inom andra områden, fördelades. Om vi sammanfattar utvecklingen fram till 1809 kan vi iaktta att rörligheten inom eliten trots allt har varit ganska begränsad mellan den östra och västra rikshalvan. Den har dessutom i många fall blivit mindre fram mot år 1809. Samtidigt tycks emellertid eliten ha fått del av de tjänster som har funnits i den egna landsändan. Beroendet av statlig tjänst var fortfarande stort. År 1809 skedde en stor förändring för den elit som bodde i Finland, genom att man nu i stället hamnade under rysk överhöghet. Frågan är då hur väl den lyckades anpassa sig till denna förändring. RYSSLAND BLIR MÖJLIGHETERNAS LAND Traditionen från Gamla Finland Det plötsliga i omställningen 1809 mildrades av att invånarna i det område som ur rysk synvinkel kallades Gamla Finland eller Viborgska guvernementet sedan nästan ett sekel var vana att söka sin utkomst i Ryssland. År 1812 förenades området med Nya Finland. Även om gammalfinländarna var ryska undersåtar och en del burit vapen mot Sverige 1808 1809 kom Viborgs län att bli något av en övergångszon som underlättade flyttningar till Ryssland. En ungefärlig bild av Gamla Finlands andel av de finländska officerarna i rysk tjänst ger en uppskattning av läraren vid Finska kadettkåren F. P. von Knorring, att det 1830 fanns 12 generaler, 20 stabsofficerare och över 222

RIKSSPRÄNGNING OCH MIGRATION Kungörelse uppläst i Masku kyrka den 8 oktober 1809 över att Finland förenats med det ryska riket. [...] en ewig Fred emellan Ryssland och Swerge blifwit den 5/17 i löpande månad uti Fredrickshamn öfwerenskommen och afslutad, hwarigenom StorFurstendömet Finlands förenande med Ryska Riket är bekräftad samt Torneå Stad och Elf fastställd till gräns emellan bägge desse makter [...]. (Masku kyrkoarkiv, Åbo landsarkiv) 223

MAX ENGMAN OCH JAN SAMUELSON hundra subalternofficerare från det forna Viborgska guvernementet i den ryska arméns rullor, alltså omkring en tredjedel av totalantalet från Finland. 65 Möjligheterna att gå i militärtjänst utnyttjades av guvernementets adelsmän, men också av ättlingar till de tysk-svenska handelsmannasläkterna i Viborg. Två söner till stadssekreteraren Peter Wilhelm Thesleff inledde sin militära bana i början av 1790-talet och gjorde lysande karriärer. Alexander Amatus Thesleff (1778 1847) drog i fält mot Sverige 1808, Napoleon 1812 och de upproriska polackerna 1830, men tjänstgjorde också på höga poster i Finland, som tf. generalguvernör, chef för de i Finland förlagda trupperna och tf. vicekansler för universitetet. Hans bror Peter Georg Thesleff (1775 1844) gjorde en likartad karriär och tjänstgjorde bl.a. 1819 1834 som direktor för Finska kadettkåren i Fredrikshamn. Under 1700-talet sökte sig en del av invånarna i Viborgska guvernementet till rysk civil statstjänst, bl.a. som läkare, men också till andra grenar av förvaltningen. Två av de mest framgångsrika gammalfinländarna i rysk civil tjänst var söner till domprosten Magnus Alopaeus. Maximilian (Magnus, Maksim 1748 1822) studerade i Åbo och Göttingen innan han gick i ryska utrikesförvaltningens tjänst, där han avancerade till kanslichef i utrikeskollegiet och till bl.a. beskickningschefsposter i Berlin och London. Frans David (David Maksimovitj 1769 1831) gjorde inom utrikesförvaltningen en lysande karriär, som kröntes med sändebudsposter i Stockholm, Stuttgart och Berlin. Frans David Alopaeus var ryskt sändebud i Stockholm vid krigsutbrottet 1808 och fängslades av den svenska regeringen. Han var rysk delegat vid fredsförhandlingarna i Fredrikshamn 1809. Ett för Gamla Finland typiskt mönster följde även sönerna till tulldirektören i Fredrikshamn Christian Daniel Steven. Den äldste, botanisten Christian Steven (1781 1863), blev 1806 inspektör över silkesodlingarna i Sydryssland. Den näst äldste, Alexander (1783 1842), blev generallöjtnant i rysk tjänst och genom adoption stamfar för den grevliga ätten Steven-Steinheil i Finland. Den yngsta sonen Fredric (1798 1851) sattes i S:t Petri Schule i Petersburg och i lyceet i Tsarskoje Selo, där han var klasskamrat med Pusjkin. Efter dimitteringen tjänstgjorde han från 1817 vid ministeriet för folkupplysningen, inträdde 1821 i tjänst vid kommittén för finska ärenden i Petersburg, där han avancerade till ministerstatssekreterarens adjoint 1844. 66 Traditionen från Gamla Finland var självklart mångspråkig. Som riksmedborgare talade man ryska och som världsmedborgare franska lika 224