Gulsporre (Linaria vulgaris) Blågrön, flerårig ört med krypande jordstam. Stjälkar talrika. 20-60 cm hög. Blad spiralställda, 4-8 cm långa, smalt lansettlika. Blommor skaftade, gula med orange märke, oregelbundna i tätblommig klase. Foder djupt femflikigt. Krona 15-30 mm, tydligt tvåläppig med lång, rak sporre. Underläpp treflikig, överläpp tvåflikig. Ståndare 4, ej utskjutande. Fruktkapsel, som skjuter ut ur fodret. Allmän över hela landet, utom längst i norr. Vanlig på ganska torr, öppen sand- eller grusmark. Vägkanter, åkerrenar, banvallar och stränder. Förekommer även som odlad Den torkade blommande örten, skärs av en dm från marken. Flavonglykosider Farmakologi/Medicinsk användning Urindrivande, svettdrivande och laxerande. Infusion mot ödem, förstoppning, gulsot, hemorrojder, samt om infusionen dricks het påskynda svettning. Inga biverkningar vid normal användning.
Gullris (Solidago virgaurea) Flerårig ört, upp till 1 m hög. I fjällen uppträder dvärgformer, som bara blir 30 cm hög. Stjälken upprätt, först i övre delen förgrenad, al eller sparsamt hårig, med talrika blad, mest nertill. Blad elliptiska till lansettlika, de nedre grovsågade och skaftade, de övre helbräddade och oskaftade. Blomkorgar gula i förgrenade, upprätta klasar i juli-oktober med vardera 8-12 strålblommor i kanten och diskblommor i mitten. Frukterna är försedda med penslar som består av en enkelrad tunna hår. Smaken bitter. Gullriset växer allmänt över hela landet, även upp på fjällhedarna. Blommande grenspetsar. Gullris växer vilt i naturen. Genom århundraden har örten ingått i många olika slags blodrenande örtteer mot reumatiska besvär och eksem. Redan på 1500-talet beskrevs gullris som ett mirakelmedel för sin förmåga att lösa upp njurstenar, ett användningsområde som gäller även idag. Carl von Linnè skriver att gullriset är sårläkande och urindrivande och ordinerade det vid njursten Saponiner, garvämnen,, flavonglykosiderna rutosid, isoquercitrosid och astragalosid, eterolja, niacin och organiska syror. Farmakologi Saponinerna, som finns i örten före blomning, har bl.a. slemlösande och hostbefordrande verkan, men anses även ha en viss urindrivande effekt. Garvämnena är bl.a sammandragande.
Flavonglykosiderna är bl.a. urindrivande, kramplösande och stärker kapillärkärlens väggar. Eteroljan kan ha kramplösande och inflamma-tionshämmande verkan. Medicinsk användning Invärtes som urindrivande medel, slemlösande vid kikhosta och kronisk luftrörskatarr. Löser njursten. Som kramplösande, inflammationshämmande och sammandragande medel vid tarmkatarr, väderspänningar, matsmältningsproblem och diarré. Utvärtes som omslag vid kroniska hudsjukdomar och svårläkta sår,brännskad-or, eksem samt sköljningar vid tandköttsinflammation och tandlossning. Som infusion 2 tsk torkad ört till 2 dl vatten får dra i 10 minuter, drick 2-4 gånger dagligen. En starkare infusion bereds till tvättning av sår, brännskador och eksem Kosmetisk användning I salvor och krämer för olika hudproblem. Inga biverkningar vid normal användning. Men trots deta bör en viss försiktighet iakttas eftersom örten innehåller relativt mycket garvsyra. Bör ej användas vid kronisk njurinflammation. Getruta (Galega officinalis) Flerårig 50-100 cm hög ärtväxt med örtartad uppstigande stjälk, som är glatt och ihålig. Blad kala och sammansatta v upp till 7 par blad med små taggar i spetsen. Stipler fria och tillspetsade. Blommor i juni-augusti blåaktiga till vita, i täta utdragna, skaftade klasar från de övre bladvecken. Foder med 5 fina tänder, segel och köl längre än vingarna. Balja 2-3 cm lång, kal med sneda åsar,
något insnörd mellan fröna. Rot kraftig med ansvällningar. Doft svag men oangenäm, aromatisk, smak bitter. Ursprungligen på fält, i diken och på fuktiga ställen i södra och östra Europa. Tillfälligt införd i Mellaneuropa. Odlas ibland i Sverige som prydnadsväxt. Blommande grenspetsar. (i viss mån fröna) Örten var okänd under antiken men infördes på 1400-talet i Tyskland, där den i första hand odlades som läkeväxt men även som foderväxt då den ansågs öka mjölkmängden hos kor. Vetenskapliga undersökningar som gjordes i början av 1900-talet bekräftar bl.a att örten påverkar bröstkörtlarna och ökar därmed mjölkutsöndringen. Alkaloiderna galegin, hydroxi-galegin, flavonoiden galuteolin. Farmakologi/Medicinsk användning Blodsockersänkande bra för diabetiker då framför allt mot åldersdiabetes, mjölksekretionsökande, urindrivande, i viss mån även svettdrivande. Inga biverkningar vid normal användning Som infusion, 2 tsk torkad ört till 3 dl vatten, får dra i 5 minuter, silas, dricks vid behov 3 gånger dagligen. Smaken är inte den bästa varför du kan blanda i 1 tsk pepparmynta eller krossade anisfrö. Förgätmigej (Myosotis scorpioides)
Flerårig växt med krypande jordstam och uppstigande, 15-40 cm höga stjälkar, kantiga eller runda, något greniga och ofta försedda med utstående hår. Bladen avlånga, något spetsiga, mjuka, åtminstone de övre saknar skaft. Blommor först rödaktiga, sedan himmelsblå i juni-augusti. De sitter i ändställda, ensidiga knippen, vars toppar är inrullade innan blommorna slår ut. Det finns både exemplar med tvåkönade blommor, vilket är det vanligaste, och honplantor med mindre blommor. Fodret är klätt med tilltryckta hår, kronan är platt, nästan 10 mm bred (tvåkönad blomma), femtalig med kort pip som i mynningen har 5 gula små fjäll. Delfrukter 4, små och svarta med blanka ytor. Jordstam krypande med utlöpare. Tämligen allmän från Skåne till Jämtland. Växer på fuktiga ställen, diken, kärr och sjöstränder. Blommande grenspetsar. Enligt en gammal persisk legend förälskade sig en ängel i en dödlig och blev av den anledningen förvisad ur paradiset. Som straff måste han så förgätmigej i jordens fyra hörn. När han hade fullgjort sin uppgift återvände han med sin älskade, som nu också hade blivet odödlig, och togs åter till nåder i paradiset Kalium, alkaloider Farmakologi/Medicinsk användning Främst stärkande, som invärtes medel vid muskelsvaghet.
Som infusion 2 tsk torkad ört till 3 dl vatten, får dra i ca 5 minuter, silas och dricks vid behov 3 gånger dagligen. Inga biverkningar vid normal användning. Frossört (Scutellaria lateriflora) Flerårig, oftast svag hårig ört med krypande jordstam. Stjälkar enkla eller greniga, 1-4 dm hög. Blad lansettlika till ovala med hjärtformad bas och glest naggad kant. Blommor oregelbundna, parvis i övre bladens veck, nästan oskaftade. Foder tydligt tvåläppigt, sluter sig efter blomningen. Överläpp med sköldlikt bihang. Krona tvåläppig. 12-20 mm lång, blå eller blåviolett Hela Sverige allmänt, norrut avtagande. Den blommande ovanjordiska örten. Roten av örten används inom kinesisk örtmedicin och heter då Huang Qin. Där örten används för hög feber, hosta. Utvärtes i omslag för att få ned röda, varma svullnader Flavonglykosider (scutellonin och scutellanein), flyktig olja, bitterämnen, tannin. Farmakologi/Medicinsk användning
Inflammationshämmande, febernedsättande, nervositet, depression, sömnlöshet, kramplösande och huvudvärk. Örten är ett utmärkt medel för att stimulera nervsystemet och är bra vid ångest, depression, sömnsvårigheter och nervös huvudvärk, PSM, tentamensnerver. För sömnlöshet blandas örten med valeriana eller kamomill och lindblom, samma blandning kan också användas vid abstinensbesvär efter att man slutat ta lugnande medel.. Tillsammans med verbena för arbetsnarkomaner då blandningen är avslappnande och lugnande. Bitterämnena gagnar matsmältningen. I forna tider hade örten även rykte om sig att kunna bota epilepsi och rabies. En infusion på tsk torkad ört till 2 dl vatten får dra i 10 minuter, Tas 2-3 gånger dagligen mot halsinfektioner. Inga biverkningar vid normal användning. Stora doser kan medföra yrsel, förvirring och oregelbunden hjärtverksamhet Ett antal arter Scutellaria galericulata Är den som växer mer eller mindre vilt i Sverige. Ur medicinsk synpunk kan den också användas men den är inte fullt så verksam som den amerikanska frossörten S. Lateriflora Flikrabarber (Rheum palmatum) Den kan bli upp till 3 meter hög med lodrät jordstam, stora handdelade, spetsflikiga blad med höga stjälkar med gulvita blommor och trekantiga, vingade frukter. Drogen bereds av jordstammen. Inhemsk i Kina och Tibet. Går alldeles utmärkt att odla i Sverige
2-3 årig rabarberrot. Rabarberrot är en av de gamla kinesiska drogerna som fortfarande används över hela världen. Redan i de äldsta kinesiska örtaböckerna omnämns den stora gula roten. Handelskarvaner från Shensiprovinsen paserade bergen vid sjön Kuku-nor och lastade där rabarberrot, som fördes till Bokhara så tidigt som 114 f.kr. Härifrån transporterades det vidare. Marco Polo, som i slutet på 1200-talet färdades genom Kina var den förste europé som såg rabarberväxten. Minst 5,4% antrakinonglykosider, därav sennosider A,B,C,D,E och F, fria antrakinoner, bl.a emodin, tanniner samt mycket garvämnesglykosider. Farmakologi Antrakinonglykosiderna tas up i tunntarmen och når sedan tjocktarmen via blodcirkulationen. Antrakinonerna aktiveras genom att frisättas från sina glykosidbindningar, varefter de utsöndras i tjocktarmen, där de ökar tarmrörelserna, ger kolik, samt ökar slembildningen och gör avföringen mer tunnflytande. Den laxerande effekten inträffar inom 6-8 timmar efter medicineringen och åtföljs ofta av en kraftig kolik. En del antrakinon utsöndras via njurarna och kan färga urin gul eller violett beroende på ph-värdet. Hos ammande kvinnor kan en del antrakinon utsöndras med mjölken och ge en laxerande effekt hos dibarnet. Garvämnena har bl.a. sammandragande egenskaper och stoppar diarr+e vid små doser (0,05-0,5g) rabarberrot. Vid större doser (1-g) dominerar däremot antrainonglykosidernas effekt och ger då en laxerande verkan. Medicinsk användning Risken för biverkningar gör att man främst bör använda laxerande doser (1-3g) rabarberrot i särskilda fall, tex vid läkemedels- eller matförgiftning, för att undvika ansträngande krystningar i samband med högt blodtryck, färsk hjärtinfarkt, pulsåderbråck och liknande allvarliga sjukdomstillstånd. Regelbundet och långvarigt bruk kan leda till förlust av normal tarmfunktion. Tillfällig förstoppning behandlas i första hand med fiberrik kost. 2 gram finmald rot blandas i 0,5 liter svagt pepparmyntste, drick en kopp vid behov morgon och/eller kväll. Rabarberrot ger ofta kolik vid doser på mer än 0,5 gram. Långvarig användning kan ge diarré med stor förlust av vatten och mineralämnen, särskilt kalium Bör ej användas vid misstanke på blindtarmsinflammation eller buksmärtor av okänd orsak, ej vid gikt, blåskatarr, njursten och av kvinnor under amningsperioden.
Flockarun (Centaurium erythraea) En 10-50 cm hög, övervintrande ettårg kal ört med en bladrosett vid basen och motsatta blad utefter stjälken. Rosettblad ovala, vanligen 5-nerviga, stjälkblad mindre. Blommor rosenröda i juli-augusti på korta skaft, i täta knippen i stjälktoppen. Foder rörformigt, krona nedtill rörlik vid basen med 5 utbredda trubbiga flikar, 5 ståndare vars knappar ändrar form efter att ha avgett sitt pollen. Frukten består av en kapsel, som spricker upp med två valvler. På gräsklädda backsluttningar, ängar och vid vägkanter, ganska sällsynt i de sydöstra delarna av landet. Ovanjordiska delen av örten i blomningsstadiet. En uppfattning om denna ört egenskaper, och om vilken vikt man har fäst vid den, får man av det vetenskapliga namnet. Släktnamnet syftar på kentauren Chiron, som enlig myten använde denna ört när han skulle behandla Herakles för ett sår efter en pil. Romarna använde örten som febernedsättande. Under hela medeltiden ansågs den mycket verksam mot en hel rad sjukdomar. Det är en mycket verksam ört inom Bachs blomstermedel här går den under namnet Centaury Amargentin, gentiopikrin och andra bitterämnes glyko-sider (erythrocentaurin och swertiamarin), som genom hydrolys bildar gentiogenin, gentianin och andra bitterämnen, spår av eterolja och
oleanolsyra, fenolsyror, triterpener, vax. Farmakologi Bitterämnena stimulerar aptiten, ökar salivavsöndringen och produktionen av matsmältningssafter, ökar blodcirkulationen i slemhinnorna, påskyndar tömning av magsäcken och främjar upptaget av näringsämnen. Medicinsk användning Stimulera aptiten, förbättra matsmältningen, öka näringsupptaget, även mot reumatism och gikt. En infusion på 1,5 tsk torkad ört till 2 dl vatten, får dra i 20 minuter, tas före maten mot ledgångsinflammation och blodbrist Inga kända biverkningar vid normal användning. Flenört (Scrophularia nodosa) En grov, 50-120 cm hög ört med upprätt, vanligen enkel, kal och fyrkantig stjälk. Bladen motsatta, utan flikar, stora, äggrunda, dubbelt sågtandade på korta skaft. Blommor gröna och rödbruna i juniaugusti, foderblad små och gröna. Blomställningarna knippeliknande. Krona tvåläppig, överläppen är längre och tvådelad, underläppen tredelad, 4 ståndare. Kapsel äggformad, tillspetsad i toppen,
små frön. Jordstammen grov och knölig, brungrå. Växtens lukt och smak är obehaglig. Allmän på skuggiga ställen i skogar i södra och mellersta Sverige, sällsynt i Norrland upp till Lule lappmark. Föredrar kväverik mulljord, därför vanligast längs skogsvägar och på röjda platser. Jordstammen, torkade blommande grenspetsar och färska blad. Denna ört är sedan urminnes tid känd som ett läkemedel mot svåra sjukdomar, svårläkta sår och cancer. Dioskorides skrev följande om växten: Dess blad, stängel, saft och frukter ar kraften att förstöra svåra besvär (cancer) vid öronen och ljumskar. Linne skriver att med en dekokt av örten tvättas svin som angripits av skabb. Han nämner även att en infusion används i Norge mot förkylningar. Saponiner, bensoesyra- och kanelsyrederivat, kolhydrater, alkaloider, flavonoider, harts, socker, organiska syror. Farmakologi Medicinsk användning förkylningar, halsont, snuva och hosta, blodrenande, hudparasiter, vissa eksem. Kosmetisk användning I salvor och krämer mot olika hudåkommor. Örten är giftig i stora doser, varför en örtmedicinare skall tillfrågas innan örten används i någon större utsträckning. Som infusion, 2 tsk torkad ört till 3 dl vatten, får dra i 10 minuter, silas, dricks 2-3 gånger dagligen. Fjärillsranka (Schisandra chinensis)
Perenn klätterväxt som kan bli 10-15 meter hög, stammen är ca 1,5 cm tjock. Löven är elliptiskt formade, blanja och ljusgröna, ca 7 cm långa och 3 cm breda. Blommorna växer tillsamman på hängen och är vita eller krämfärgade. Frukten är röd och mognar i september. Norra Kina, östra Sibirien och Tibet. Fjärilsranksbär. Fjärilsranka är. I likhet med ginseng och rosenrot, ett adaptogen som använts i tusentals år i Kina. Adaptogener har en särskild förmåga att höja kroppens allmänna motståndskraft och normalisera olika kroppsfunktioner, samtidigt som de är oskadliga och saknar biverkningar. Lignaner, bl.a schizandriner, gomisiner, schizantheriner, stegnaner, kadsuriner och wuwezisu. Farmakologi Medicinsk användning Ett flertal studier visar att de verksamma ämnena i fjärilsranka stärker motståndskraften mot vanliga infektioner som förkylningar och influensa, ökar kroppens energireserver, motverkar svaghet och nedstämdhet. Lignanerna har en leverskyddande verkan, bl.a genom att stimulera bildningen av giftnedbrytande enzymer i levern. Vidare normaliseras blodtrycket, högt blodtryck sänks och lågt blodtryck går upp till mer normala värden. Örten kan även förbättra synskärpan och mörkerseendet. Örten används till mycket se farmakologin, samt som uppiggande medel som allmänt ökar prestationsförmågan, leverinflammation, minskar stressnivån vilket påverkar olika besvär i magen,, 2 g om dagen av örten normaliserar på 3 veckor magsyran, vilket resulterar i att magkatarr försvinner, örten kan även i många fall läka magsår om man använder en tinktur på bärens frö (obs till blödande magsår används ej örten). En annan viktig förmåga örten har är att den skyddar oss mot olika gifter.
Som regel köps den som färdigt preparat och då följer man des ordination. Annars mellan 1-7 bär per dag Inga kända biverkningar vid normal användning. Djävulsklo (Harpagophytum procumbens) sklo blommor d j ä v u l Örten är perenn. Efter de första regnen växer stammen fram, den kryper på marken och kan nå en längd på 1,5 meter. Bladen är motsatta och tandade. Blommorna, som utvecklas ur bladvecken, är klockformade med gul pip och röd krona. Frukten är en kapsel som blir förvedad och får krökta taggar. Roten är en pålrot med sekundära amrötter. Drogen skall bestå endast av de sekundära amrötterna, som är omkring 20 cm långa och 6 cm tjocka och innehåller mer än 90% vatten Förekommer främst i Kalaharis savannområden i Sydafrika.
Rotknölen Iridoidglykosider (harpagosid, harpaid och procumbid), sockerarter, gummiharts, beta-sitosteroler. Farmakologi De första vetenskapliga undersökningarna utfördes 1958 vid universitetet i Jena i Östtyskland och de visade att växten hade uttalad effekt mot inflammationer, jämnfört med kortison och fenylbutazon. Färska undersökningar i Frankrike och Tyskland bekräftar att örten ar inflammationsdämpande och smärtlindrande egenskaper som väl kan jämföras med kortison och fenybutazon. Växten verkar också fungera urindrivande, stimulera levern och gallblåsan och det lymfatiska systemet samt sänka blodsockernivån. Två isolerade beståndsdelar, harpagosid och betasitosterol, har inflammationsdämpande egenskaper, men försöken tyder på att växten som helhet fungerar bättre än enstaka beståndsdelar. Örten kan också används utvärtes mot olika hudbesvär Medicinsk användning Denna ört används bäst för olika ledbesvär, där den har en mycket god verkan, när huden kliar utan orsak Se även farmakologi. Dekokt 0,5 tsk torkad ört till 2,5 dl vatten och drick 2 koppar dagligen. Som tinktur 1 tsk 2 gånger dagligen. Vid akuta besvär kan dosen dubblas i 2 veckor. Kosmetisk användning Används främst i oljor för ledbesvär och dess smärt-lindring. Inga biverkningar vid normal användning Dock finns misstanke om att örten stimulerar livmodermuskulaturen och bör därför inte användas i någon form under graviditet.