Kulturhistoriska värdebeskrivningar över kyrkomiljöerna i Västerbottens län Nordmalings kyrka, Västerbottens län Kyrkomiljön Den medeltida kyrkan med omgivande kyrkogård ligger mitt i samhället Nordmaling. Området som kallas Vallen har varit socknens kyrkplats sedan medeltiden och marknadsplats åtminstone från 1600-talet. Förbi kyrkplatsen sträcker sig den gamla kustlandsvägen (nuvarande Kungsvägen), som fortfarande är samhällets naturliga genomfartsled. När kyrkan byggdes omkring 1480 låg den på en udde i havet, troligen med hamnen i en vik innanför. Den uppgrundning som följde av landhöjningen gjorde att hamnen flyttades på 1800-talet. En kyrkstad med stugor och stallar hade börjat växa fram på 1600-talet, men revs delvis när handelsverksamheten blev alltmer permanent, en tätort började växa fram och den första stadsplanen med tomtreglering genomfördes i slutet av 1800-talet. I det nya rätvinkliga gatunätet knöts samhällets olika delar samman, med kyrkan som mittpunkt. Några få kvarvarande kyrk- och marknadsstugor finns ännu kvar vid Storgatan. I fonden av en björkallé i kyrkans närhet ligger den gamla prästgården från 1749. Tillsammans med sina två flygelbyggnader, tillkomna på 1820-talet, bildar den en fin gårdsgrupp som numera används till församlingshem och hembygdsgård. Strax öster om kyrkan uppfördes ett nytt kyrkoherdeboställe 1938, efter ritningar av arkitekt Denis Sundberg. Byggnaden, som idag inrymmer pastorsexpedition, är en gulmålad tvåvåningsbyggnad med valmat tak och både klassicerande och funktionalistiska drag. Öster om församlingshemmet finns ett begravningskapell från 1979, kallat Catharinakapellet, samt församlingens nyare begravningsplats. Södra delen av kyrkovallen, där förr kyrkstugor och stallar stått, består idag av affärs- och bostadshus från 1900-talets början, samt Nordmalings kommunalhus från 1950-talet. Platsens långa kontinuitet som sockencentrum är således fortfarande tydligt avläsbar genom ett flertal byggnader från medeltid och framåt. Området kring kyrkan utgör en kulturmiljö av riksintresse (AC 3). Kyrkogårdarna Gamla kyrkogården och dess bogårdsmur i gråsten omger kyrkan och ingångar finns åt alla väderstreck. Östra och södra ingångarna är försedd med järngrindar och murade vitputsade grindstolpar. Övriga ingångar utgörs endast av öppningar i häck och mur. Utvidgningar har skett både under 1850-talet och 1867 1880. Gamla kyrkogården präglas av gravvårdar med arkitektoniskt gestaltade gravstenar, grusgravar med gravramar i sten och gjutjärnsgravvårdar från 1800-talet och 1900-talets början. Av särskilt intresse är de påkostade familjegravarna för bl.a. präster, läkare, handelsmän och sågverksägare. Flera av dem är grusgravar omhägnade med sirliga järnstaket eller stenstolpar förbundna med kätting. De ligger i huvudsak mot sydväst och öster om kyrkan. På stora delar av kyrkogården finns det också rygghäckar av fjäderkaragan och mer alldagliga gravstenar. Den varierande vegetationen med cembratall, björk, gran, silverpil, lagerpoppel och lönn bildar en lummig och fin inramning till kyrkobyggnaden. 1
Den tidigare så dominerande lönnallén utmed vägen upp mot kyrkporten har förnyats på senare år. Uppfartsgången är asfalterad medan övriga gångar är grusade. Några skiffergångar förekommer också. Söder om kyrkan står en klockstapel utformad av ångermanländske byggmästaren Per Zackrisson i Kubbe, och uppförd 1767 70. Den är av s.k. bottnisk typ och består av tre avtrappade kuber. Klockrummet med ljudluckor täcks av ett spånklätt karnisformat tak, vilket kröns av en lanternin som övergår i en lökkupol med kort spira. Fasadpanelen är målad med röd slamfärg, dörrarna samt de kölbågsformade detaljerna med blågrå linoljefärg. Tidigare var dessa svarttjärade. Även klockorna är gamla, från 1739 respektive 1761. Klockstapeln har reparerats 1843, 1912 och 2002 samt fått tornur 1949. Som helhet är den dock mycket välbevarad. Vid huvudingången till kyrkogården i söder står ett f.d. gravkapell från 1892, uppfört efter ritningar av Gullbrand Thorsen, Olofsfors. Byggnaden används sedan 1992 som kyrkomuseum. Taket är valmat och spånklätt. Väggarna av murat slaggtegel är slätputsade och avfärgade i vitt. Intill norra ingången finns ett uthus med redskapsbod och toaletter från 1970-talet. Det är en rektangulär träbyggnad med röd slamfärgad lockpanel och sadeltak täckt med svarta betongpannor, samt blågrå dörrar och fönster. Nya kyrkogården anlades 1892 1894 vid landsvägen, öster om Prästbäcken. Gravområdet ligger på gammal åkermark och avgränsas av häck, men i söder av en låg mur av grovhuggna granitblock från 1974. Dess entré mot Kungsvägen har svartmålade grindstolpar och grind i järn. Nya kyrkogården domineras av gräsmatta och långa rader av resta gravstenar, med rygghäck bakom. I den östra delen är rygghäckarna rumsbildande. Vanligaste häckmaterialet är fjäderkaragan. Annars utgörs växtligheten främst av björkar i form av en trädkrans mot ytterkanterna och efter de asfalterade huvudstråken. Ekonomibyggnaden i trä från 1963 står i nordvästra delen av området. Från öster leder en björkallé fram till den. Området norr om björkallén är något yngre. Utvidgningar av kyrkogården har skett 1913, 1963, 1967 och 1985. På de nyaste delarna är mångfalden av växtmaterial större. En minneslund med meditationsplats anlades 1992 vid ett sel i Prästbäcken, och 2000 byggdes en välvd bro över bäcken. Catharinakapellet uppfördes som nytt gravkapell 1979 nordväst om nya kyrkogården. Kapellet är ritat av arkitekt Bengt Lidström och utgörs av en lågmäld, relativt sluten rektangulär träbyggnad med vinkel mot öster. Fasaderna har röd slamfärgad lockpanel och det branta sadeltaket är täckt med svarta betongpannor. Entrén på södra gaveln har ett stolpburet sadeltak. Långsidornas fyrkantiga fönster är liksom det oktogonala fönstret ovanför entrén vita, medan vindskivor, ytterdörr och entréparti är grönmålade. Kyrkan Kyrkan är uppförd omkring år 1480, sedan Nordmalings socken brutit sig ut från Grundsunda, ca 3 mil söderut. Kyrkan tillhör därmed en av de äldsta bevarade i Luleå stift och är en av länets få byggnader från medeltiden överhuvudtaget. Kyrkan är, i likhet med de övriga medeltida kyrkorna i Övre Norrland, ovanligt stor för att vara från den tiden. Den vitslammade gråstenskyrkan är uppbyggd som en enskeppig tornlös salkyrka med tre travéer och rakslutet kor mot öster. I vinkel mot långhuset ligger vapenhuset mot söder och sakristian mot norr. Sakristian är i sitt nuvarande utförande från 1778, då den förstorades. Vapenhuset är äldre. Båda dessa tillbyggnader är 2
försedda med brutna och valmade tak, till skillnad från långhuset, som har ett brant sadeltak och kröns av en liten enkel och spirförsedd takryttare. På 1780-talet ändrades taken från att ha varit täckta med näver och takved till täckning med tjärade brädspån. Sedan 1950 är även långhusets gavelrösten klädda med tjärade brädspån (tidigare reveterade i vitt). På vardera gavelröste finns ett stiliserat rosettfönster och gavelspetsarna kröns av kors med förgyllda kulor. Kyrkfönstren förstorades vid 1700-talets mitt. De få och djupt indragna fönsteröppningarna är numera höga och svagt spetsbågiga, förutom det sydöstra fönstret, korfönstret mot öster samt sakristians fönster, vilka är rundbågiga. Vid en restaurering 1950 byttes fönsterbågarna mot utåtgående bågar med färgade antikglas och blyspröjs i den yttre bågen och enkeltjockt glas utan spröjsindelning i den inre bågen. Huvudentrén till vapenhuset är rundbågig och tvåsprångig och har sedan 1977 en tvådelad utåtgående rektangulär träport med snedställda lister och överljus med solfjäderspröjs. Ytterdörren till sakristian har panel och beslag som tyder på tidigt 1800-tal. Kyrkan har inga hängrännor, medan sakristian och vapenhuset har hängrännor av trä. Invändigt präglas kyrkorummet av de välvda innertaken av trä, som är utförda som stjärnvalv av vadstenatyp, dvs. en fyruddig stjärna med det enkla kryssvalvets diagonalribba som grund. Valven är byggda efter medeltida förebilder och under ledning av den finske byggmästaren Hans Gabriel Biskop på 1730-talet. Dessförinnan hade de tidigare valven rasat vid en brand 1658. Kyrkan ska så småningom ha fått ett yttertak, men saknat innertak fram tills att Biskops trävalv tillkom. Genom att valven är utförda i trä känns de smäckrare i proportionerna än ett murat valv. Valvribborna framträder mot de vitmålade valven genom sin ljusbeiga kulör och är utsmyckade med fasningar och dekorationsmåleri. I ribbornas skärningspunkter finns skulpterade plattor och hjässringar med dekorerade plattor. Även anfangerna markeras genom kulörer och dekorationsmåleri. Väggarna är vitputsade. Golvmaterialet består av röd kalksten från 1951, förutom i de slutna bänkkvarteren som har fernissat trägolv från 1933. Bänkarnas färgsättning i rödbrunt utgör ett påtagligt inslag i kyrkorummet. Bänkgavlar och dörrar är utvändigt marmorerade i gråblått med något mörkare överliggare samt rödbruna dekorationer och lister respektive gulbruna speglar. Läktaren i väster tillkom 1749, men byggdes om och fick sidoläktare 1781. Trots att sidoläktarna kortades med två meter 1951 är den karaktäristiska rokokoformen kvar. Läktaren bärs upp av grå marmorerade toskanska kolonner och halvkolonner, med förgyllda baser och kapitäl. Läktarbarriären är också den marmorerad i grått och är försedd med bemålade spegelfält som i stilen ansluter till 1700-talets bygdemåleri. De på mittdelen som föreställer Kristus med fyra apostlar, tros vara målade av målarmästaren Nils Winther 1755 56, medan målningarna på sidoläktarna som föreställer Israels tolv stammar (Jakobs söner) är utförda av målaren Thomas Kiempe på 1780- talet. Läktarbarriären var övermålad i vitt och guld från mitten av 1800-talet när den i nyklassicismens tid uppfattades som mörk och otrevlig, men måleriet togs fram och konserverades på 1950-talet. Koret har förändrats ett flertal gånger, både med nya utsmyckningar och återtagande av äldre. Korfönstrets nuvarande glasmålning tillkom 1977 och är utförd av Bo Beskow. Den mycket färgstarka och därigenom framträdande glasmålningen skildrar korsfästelsescenen. Den flankeras av två rundbågiga oljemålningar som föreställer Kristi förklaring och himmelsfärd, målade av Jonas Hultman 1751, i den tidens ljusa och milda färger. Altaruppsatsen är infogad i en arkitektonisk uppbyggnad med triumfbåge- 3
motiv, bestående av joniska pilastrar och entablement, som bär upp en förgylld båge med moln, strålar och treenighetens triangel. Triumfbågeuppbyggnaden, altarringen och predikstolen tillkom efter ritningar av Olof Hofrén vid 1850-talets restaurering. Dessa nytillkomna delar målades i vitt och guld och den befintliga träinredningen målades samtidigt över i samma kulörer, vilket under en femtioårsperiod framåt sammantaget gav kyrkorummets interiör en tydlig nyklassicistisk prägel. Utformningen av altaruppbyggnaden, altarringen och predikstolen kännetecknas också av påtaglig nyklassicim, även om predikstolens svagt konkava korg också har drag av rokoko. Predikstolens bottenfärg är numera ljus ockra. Ovanför altarbordet finns en oljemålning som föreställer nattvardens instiftande. I det sydöstra fönstret står numera den skulpturgrupp som mellan åren 1950 77 stod ovanför altaret. Den är utförd av skulptören Carl Oscar Avén, och föreställer Jesus med två barn. Belysningen i kyrkorummet utgörs av tre ljuskronor och fyra mässingslampetter från 1700-talet, en ljuskrona från 1800-talet, åtta mässingslampetter samt fyra sentida taklampor på läktaren. Av mässingslampetterna är en från 1700-talet, medan de övriga är nyproducerade på 1950-talet. Dopfunten i ljus kalksten är från 1951. År 1778 byggdes den äldre sakristian om efter förslag av Per Hagmansson. Öppningen mellan sakristian och kyrkorummet är på 1600-talsmässigt vis segmentbågig och dörren ser ut att vara från samma tid. Sakristian omgestaltades invändigt 1995. De nya hantverksmässigt gjorda dörrarna, skåpen och målningarna döljer textilförvaring, WC m.m. Ursprungligen fanns kyrkans entré förmodligen på västgaveln. Spår efter denna konstaterades 1951 i samband med att kyrkan putsades om invändigt. Vapenhuset på södra långsidan tillkom förmodligen under 1500- eller 1600-talet. Det är uppfört i gråsten och utan fönster. Taket består av ett trästjärnvalv av samma typ och utformning som kyrksalens valv. Golvet består sedan 1950 av glaserat tegel lagt i ett geometriskt mönster. Dörröppningen mellan vapenhus och kyrksal är tresprångig och svagt spetsbågig. Formteglet i portiken har medeltida gotiska former. Lutad mot väggen står en gravhäll från 1600-talet, som ursprungligen fanns i kyrkans kor. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning Området vid Nordmalings kyrka har under mycket lång tid utgjort sockencentrum, vilket än idag är tydligt genom ett flertal byggnader från medeltid och framåt. Utvändigt präglas kyrkan av sina massiva, mäktiga och rena murar. Plan och stomme är i stort sett intakt och exteriören är relativt fri från sentida tillägg. Utvändigt är därför kyrkan trots 1700-talets nybyggnad av taket och 1950-talets spåninklädnad av gavelröstena en av länets bäst bevarade medeltida byggnader. Särskilda särdrag är den profilerade takfoten i trä och de spånklädda gavelröstena. Klockstapeln har sin närmaste parallell i länet med klockstapeln i Vindeln, som också den är av bottnisk typ, rödfärgad och från 1760-talet. Nordmalings klockstapel är dock större, praktfullare och mer välbevarad än Vindelns. Under den långa tid som kyrkan har funnits har den förändrats ett flertal gånger invändigt. Idag är restaureringar från fyra olika århundraden avläsbara i kyrkan, förutom dess medeltida ursprung. De tydliga och relativt välbevarade årsringarna gör kyrkan spännande också ur ett restaureringshistoriskt perspektiv. Från 1600-talet finns dörren till sakristian. 1700-talet har avsatt särskilt tydliga spår, genom valvtaket, den svängda rokokoläktaren, kor- och läktarmålningarna, den slutna bänkinredningen, ljuskronor och 4
lampetter samt färgsättningen med marmoreringar. Ytskikten har visserligen förnyats flera gånger men utförandet härstammar i många fall från 1700-talet. Valven, läktaren och målningarna, vilka har utförts av finska byggmästare och hantverkare, vittnar om sin tids kontakter över Bottenviken. Valven visar dessutom att man ville ha en medeltida utformning under 1700-talet och att man kunde göra det i trä. De har därför såväl ett restaureringshistoriskt som byggnadsteknikhistoriskt värde. 1800-talet är främst avläsbart i koret, med nummertavlan, altaruppsatsen samt den nyklassicistiska altarringen och predikstolen. Ändringarna under 1900-talet har ofta praktiska orsaker, som iordningsställandet av förvaringsskåp i sakristian, samt borttagandet av bänkar för att skapa ett kyrktorg längst bak i kyrkan och plats för kör och ny kororgel längst fram i kyrkan. De flesta sentida förändringar har en underordnad och anpassad stil. Undantag från detta är den starkt röda färgsättningen av bänkarna från 1951 samt 1977 års färgstarka korfönster, som bryter av mot kyrkans i övrigt lugna och värdiga stil och dominerar väl mycket på kormålningarnas bekostnad. En tydlig tendens i 1900-talsrestaureringarna har också varit att säkerställa eller återställa ett äldre utseende. Från att ha varit nyklassicistiskt färgsatt i vitt och guld fr.o.m. 1850-talets restaurering har man under 1900-talet strävat efter att återge kyrkorummet mer av 1700-talets utseende. Exempel på det är konservering av kormålningarna, framtagande av figurmåleriet på läktarbarriären och det äldre dekorationsmåleriet på valvribborna, komplettering av altaruppsatsen, återinsättning av bänkdörrarna och ommålning av gavlarna samt rengöring och omkalkning av väggarna. De många restaureringarna är utförda med kvalitet och fungerar bra ihop, så trots att årsringar från fyra olika sekel samsas ger kyrkan ett värdigt och lugnt intryck som vilar på stilhistorisk kontinuitet, möjligen då med undantag av den väl så kraftfulla röda färgsättningen på bänkar och korfönster. Andra påtagliga ingrepp från de senaste decennierna utgör borttagningen av bänkar längst fram för att rymma en körplats med lösa stolar och kororgel från 1988, längst bak för att rymma ett kyrktorg 1999. Delar av det utrymmet kommer att tas i anspråk för en wc, som vid karaktäriseringstillfället ännu inte hade börjat byggas. Toaletten kommer att innebära att sydvästra läktartrappan skyms och att symmetrin och öppenheten därmed bryts. Gamla kyrkogården utgör historisk mark med anor från medeltiden. Inga gravar finns kvar från den äldsta tiden, däremot finns många intressanta exempel på 1850 1930- talens hantverksskickligt tillverkade gravvårdar. Till det värdefullaste i kyrkogårdens kulturmiljö hör också klockstapeln från 1768, gravkapellet från 1892 och lönnallén. Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och byggnaderna Den innehållsrika kyrkomiljön i Nordmaling är en av länets värdefullaste. Den autentiska prägeln på bebyggelsen och den gröna och luftiga karaktären gör området särskilt känsligt för nybyggnationer och förändringar. Den gamla kyrkogården har ett särskilt högt kulturhistoriskt värde, där lönnallén, gravkapellet, bogårdsmuren med sina portstolpar, samt de många äldre gravanordningarna utgör viktiga inslag, vid sidan om kyrkan. 5
Klockstapeln är ett av landets finaste exempel på den s.k. bottniska klockstapeltypen och på den ångermanländske byggmästaren Per Zackrissons verksamhet. Kyrkan är ett av stiftets få byggnadsverk från katolsk tid på 1400-talet, med ett till största delen intakt senmedeltida murverk. I hela stiftet finns bara en motsvarighet som är ännu mer välbevarad (Nederluleå kyrka i Gammelstad, Norrbotten). Innertaken från 1700-talet med vadstenavalv i trä är unika i stiftet och omistliga. Läktaren med ångermanländska rokokoformer och figurativt 1700-talsmåleri är sällsynt för länet och en stor tillgång för kyrkan. De båda bevarade läktartrapporna och dörren till sakristian är kulturhistoriskt värdefulla och stärker upplevelsen av kyrkorummets höga ålder. Ur ett länsperspektiv förfogar kyrkan över ett rikt bestånd av kyrkliga inventarier från olika tidsepoker (förvaras ej i kyrkan). Litteratur- och källförteckning Bebyggelsehistorisk tidskrift. Övre Norrlands kyrkor. Nr 22, 1991. Uppsala 1992. Berglund, Lena. Prästgårdar i Västerbottens län. Kulturhistorisk inventering 1986. Umeå 1987. Dalén, Elsa. Nordmalings kyrka år 1900 och en översikt av renoveringar och restaureringar under fem sekler. C-uppsats vid Institutionen för konstvetenskap, Umeå universitet, ht 1990. Våra kulturmiljöer. Program för kulturmiljövård i Nordmalings kommun. Umeå 1996. Vård- och underhållsplanen för Nordmalings kyrka. Västerbottens museum, Umeå 2004. Västerbotten genom tiderna. Del 1. Kulturmiljöer av riksintresse i Västerbottens län. Länsstyrelsen Västerbottens län, meddelande 2, 1991. Inventeringsdatum: 2004-03-30, revidering 2011-08-23 Ansvar karaktäristik och bedömning: Annika Lindberg, Historiska Hus AB och Andreas Grahn, Länsstyrelsen Västerbotten. Texten fastställd i feb 2012. Rapport: Andreas Grahn 6
Nordmalings kyrka, Västerbottens län 2 4 1 3 5 Kyrkomiljön i Nordmaling ligger mitt i samhället, vid Kungsvägen (f.d. Kustlandsvägen) och mittemot kommunhuset. Området Vallen har varit socknens kyrkplats sedan katolsk tid och marknadsplats åtminstone sedan 1600- talet. När kyrkan byggdes på 1480-talet låg den på en udde i havet, med en vik och hamn innanför. Landhöjningen gjorde att hamnen grundades upp och flyttades på 1800-talet. Fr.o.m. 1600-talet växte en kyrkstad fram, som dock till stora delar revs när platsen alltmer fick karaktären av tätort och den första stadsplanen genomfördes i slutet av 1800-talet. Då knöts samhällets olika delar samman, med kyrkan som mittpunkt. I anslutning till kyrkan (1) ligger gamla kyrkogården, med klockstapel från 1760-talet och putsat f.d. gravkapell från 1892. Strax nordost om kyrkan, i fonden av en björkallé, ligger den pampiga f.d. prästgården (2) från 1749, med flygelbyggnader från 1820-talet. Den används numera som församlingsgård. Strax intill ligger den nya prästgården (3), numera pastorsexpedition, från 1938. Längre österut finns Catharinakapellet (4), som är det nya gravkapellet från 1979. Ännu längre österut ligger nya kyrkogården (5), som invigdes 1894 men därefter har utvidgats flera gånger. Den samlade kyrkomiljön med sin långa kontinuitet är en av länets värdefullaste och mest innehållsrika. Kyrkomiljön (exklusive nya kyrkogården) utgör en kulturmiljö av riksintresse (AC3). Satellitbild från www.maps.google.se. Kyrkan är länets bäst bevarade medeltida byggnadsverk, trots att sakristian och taket byggdes om på 1700-talet, och spåninklädnaden på gavelröstena är från 1950-talet. Den praktfulla klockstapeln från 1760-talet är ett av landets finaste exempel på den bottniska klockstapeltypen. Även bogårdsmuren, grindstolparna, lummigheten och de påkostade gravvårdarna är betydelsefulla och karaktärsskapande inslag i kyrkomiljön. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).
Nordmalings kyrka, Västerbottens län Ursprungligen fanns entrén på västgaveln, men vapenhuset mot söder tillkom troligen redan på 1500- eller 1600-talet. De mest påkostade eller hantverksskickligt tillverkade gravvårdarna finns sydväst om kyrkan, samt i mindre utsträckning öster om den. Vegetationen är varierad och lummig. Den karaktärsfulla lönnallén som ledde fram till huvudentrén förnyades för några år sedan. En stor del av kyrkogården, i synnerhet väster om kyrkan, har något enklare gravstenar och klippta rygghäckar av fjäderkaragan. Grusgravar förekommer, ibland med stenramar, ibland häckomgärdning. De mest påkostade gravarna har i något fall smidesstaket eller stenstolpar och kätting. Den röda låga byggnad som skymtar i bakgrunden är ett uthus med redskapsbod och toaletter från 1970-talet. Det gamla gravkapellet uppfördes 1892. Handikappanpassningen av entrén mot norr (syns ej på bilden som är tagen från sydost) är den största förändringen av exteriören. Även takavvattningen är sentida. Sedan 1992 används byggnaden som kyrkomuseum för konst och kyrkliga inventarier. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).
Nordmalings kyrka, Västerbottens län Invändigt har kyrkan förändrats flera gånger och interiören innehåller årsringar från 1600-talet och framåt. Av särskilt värde är 1700-talets trävalv och läktare med målningar. Även altarmålningarna, armaturerna och lampetterna samt bänkinredningens slutna form är från 1700-talet. Predikstolen, altarringen och altaruppsatsen visar på 1800-talets nyklassicistiska period. Skulpturgruppen i södra korfönstret utgjorde altaruppsats i början av 1900-talet, kalkstensgolvet är från 1950-talet och det koloristiska korfönstret av Bo Beskow är från 1977. De många restaureringarna fungerar relativt bra ihop och ger kyrkan ett lugnt och värdigt intryck, med undantag av nämnda korfönster, som tillsammans med den kraftigt röda färgsättningen av bänkarna tar för sig väl mycket på den övriga inredningens bekostnad. Även de borttagna bänkarna längst fram, för körplats med lösa stolar och kororgel från 1988, minskar i någon mån kyrkans autenticitet, liksom de borttagna bänkarna längst bak där ett kyrktorg har skapats. Detalj av läktaren med sitt måleri. Läktarhöjningen blir onödigt iögonfallande genom att den avviker från barriärens symmetri och färgsättning. Ett nättare och mer anpassat utförande vore önskvärt. Läktarens mittdel är från ca 1750 och de två sidoläktarna från ca 1780 (förkortade 1951). Det figurativa måleriet på läktarbarriärerna är samtida. Läktaren med sina ångermanländska rokokoformer och 1700- talsmåleri utgör en stor tillgång för kyrkan. Även de symmetriskt sidoställda läktartrapporna som syns längst bak utgör ett ålderdomligt och värdefullt inslag, som efter de många läktarinbyggnader som genomfördes i landets kyrkor under 1970-talet idag är ovanliga. Kyrkan har haft flera orglar. Den nuvarande Grönlundsorgeln är från 1970. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).
Nordmalings kyrka, Västerbottens län Ovan: Sakristian hade samma läge på 1600-talet, och såväl dörröppning som järndörr kan vara från den tiden. Sakristian breddades och byggdes om 1778 och renoverades relativt omfattande 1951 och 1995. Vänster: Vapenhuset har fina trävalv som är samtida med kyrkorummets. Gravhällen från 1600-talet fanns ursprungligen i koret. Tegelgolvet tillkom 1951 och ytterdörren 1977. Ovan: Gamla kyrkoherdebostaden från 1749, med flygelbyggnader från 1820- talet ligger i fonden av den björkallé som passerar öster om kyrkan. Gården används numera som församlingsgård. Vänster: Det nya kyrkoherdebostället uppfördes 1938 efter ritningar av umearkitekten Denis Sundberg, i en blandning av funktionalism och klassicism. En del ovarsamma förändringar och tillägg har därefter tillkommit. Byggnaden används numera som pastorsexpedition. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).
Nordmalings kyrka, Västerbottens län Catharinakapellet kallas det nya gravkapellet från 1979. Det ritades av arkitekt Bengt Lidström i en för honom typisk stil. Nya kyrkogården anlades 1892 94, men är utvidgad flera gånger efter det. En björkallé leder från öster fram till ekonomibyggnaden, uppförd 1963. Området norr om det utvidgades samtidigt. I övrigt är det sparsamt med träd, men påtagligt mycket rygghäckar. Gravstenarna är placerade i gräsmatta. I den sydvästra delen är rygghäckarna placerade i parallella rader, medan de på den sydöstra delen (som denna bild visar) har en mer rumsbildande placering. Häckmaterialet utgörs till stor del av fjäderkaragan. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 (där inte annat anges).