Följeslagaren Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. Han frågade: Vad är det ni går här och talar med varandra om? De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar. Följeslagaren 27
Annas bild 28 Steg på vägen
Hon sitter vid fönstret och tittar förvånat på måsarnas kast i vinden. En ny dag. En ny förvåning. Allt är nytt. Rummet, utsikten, mannen i rummet. Själv är hon gammal. Det finns inga minnen kvar, den smygande sjukdomen har ätit upp dem. Bara glimtar, detaljer från länge sedan. Smaken av en apelsin efter de långa krigsåren. En melodi från dansbanan de brukade gå till. Hennes man vet inte om hon känner igen honom. Om hon vet att de levt tillsammans i snart 50 år. Att de har barn och barnbarn. Han förstod att något var galet när hon allt oftare kom hem från affären utan att ha köpt det hon skulle. När barnens namn blev frågetecken. Anhörigvårdare. Han suckar. Det är tungt. Särskilt ensamheten, att vara två men ändå ensam. Att se den man älskar långsamt förlora sig själv, bli någon annan. Frustrationen över att hon inte förstår, att aldrig få en stund för sig själv. Ändå kan han skratta. Åt tokigheterna, missförstånden, glömskan som gör att något de sagt är försvunnet fem sekunder senare. Hon begriper inte världen längre. Hur klär man på sig? Kammar håret? Han har funderat på att lämna henne. Låta sjukvården ta över. Vänner har uppmanat honom, tyckt att han förstör sitt eget liv helt i onödan hon vet ju ändå inte vem han är. Men han kan inte, deras liv är inte delbart. Han älskar. Även om hon blivit en annan. Vem ska annars minnas deras liv? Hon nynnar på melodin från dansbanan. Vänder blicken utåt igen och ser förvånat på de märkliga fåglarna utanför fönstret. 29
Jesus, vem är du? Bibeln berättar Evangelierna är fulla av berättelser om hur Jesus möter människor som lever i utanförskap. Ofta handlar det om människor som har någon sjukdom eller något fysiskt handikapp, lama, blinda eller spetälska. I andra fall kan det gälla människor som har psykiska störningar, som är besatta, eller religiöst avvikande, hedningar, romare och samarier. Slutligen de som har stötts ut av moraliska skäl, korrumperade tullindrivare och äktenskapsbryterskor. De är samhällets olycksbarn. Jesu möten med dessa människor hans blick, ord och beröring väcker blandade känslor bland dem som ser det. Lukas berättelse om hur Jesus botar den lame i Kafarnaum är typisk: En dag höll han på att undervisa, och där satt fariseer och laglärare, som hade kommit från varenda by i Galileen och Judeen och från Jerusalem. Och han hade Herrens kraft så att han kunde bota. Då kom det några bärande på en bår med en man som var förlamad, och de försökte komma in med honom och sätta ner honom framför Jesus. Då de inte kunde ta sig in med honom i trängseln gick de upp på taket, tog bort teglet och firade ner honom på hans bår mitt framför Jesus. När han såg deras tro sade han: Min vän, du har förlåtelse för dina synder. Då tänkte de skriftlärda och fariseerna: Vad är det för en hädare! Vem kan förlåta synder utom Gud? Men Jesus förstod vad de hade för tankar och sade till dem. Vad är det ni tänker i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga: Du har fått förlåtelse för dina synder, eller att säga: Stig upp och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, säger jag dig och nu talade han till den 30 Steg på vägen
lame stig upp, ta din bår och gå hem. Genast reste han sig, mitt för ögonen på dem, tog båren han hade legat på och gick hem, allt medan han prisade Gud. Alla slogs av häpnad och prisade Gud, och de fylldes av fruktan och sade: Det är otroligt, det vi har sett i dag. (Luk 5:17-26) Alla dessa berättelser vittnar om hur livet återvänder, och om hur människor som levt utanför återförs till gemenskapen. De berättar också om den som får detta att ske. Vem är han? I Johannesevangeliet berättas om Jesu samtal med en blindfödd man som han botat. Där får frågan svar: Tror du på Människosonen? Han svarade: Vem är han, herre? Jag vill tro på honom. Jesus sade: Du har sett honom. Det är han som talar med dig. Då sade han: Jag tror, herre och föll ner för honom. (Joh 9:35 ff) När Johannes Döparen i fängelset råkar i tvivel om Jesu person, skickar han sina lärjungar för att fråga om han verkligen är den utlovade som skulle komma: Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan? Jesus svarade dem: Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Salig är den som inte kommer på fall för min skull. (Matt 11:3-6) Jesus citerar de kända orden från profeten Jesajas bok, som talar om den som skulle komma. Samtidigt stryker han det som också står där om hämnd och vedergällning. Följeslagaren 31
Till eftertanke Evangelisternas berättelse om Jesus har den engelske författaren C S Lewis försökt fånga i sin bok Häxan och lejonet. Den handlar om några barn som hamnar i en sällsam sagovärld med talande varelser av alla de slag. Landet heter Narnia, och det regeras av en ond häxa som förslavat alla och låtit många bli till stenstoder. Under hennes regemente fryser allt till is. Till det nedisade och frusna Narnia återvänder landets skapare, lejonet Aslan, som är en bild för Jesus. Där Aslan vandrar fram smälter det frusna. Förtrollningen hävs och livet vänder åter: Nu var luften alldeles klar. Himlen blev blåare och blåare, och vita molntappar drev fram över den. I gläntorna växte gullvivor. En lätt bris blåste upp och skakade ner dropparna från de vajande grenarna och förde kyliga ljuvliga dofter mot vandrarnas ansikten. Träden började slå ut. Lärkträden och björkarna sveptes i grönt, och gullregnen skiftade i guld. Snart hade bokträden vecklat ut sina fina genomskinliga blad. Under deras kronor blev ljuset också grönt. Ett bi surrade över stigen. Där Jesus går fram återvänder livet, där återställs det goda och rena livet. Hans blick, ord och beröring läker och helar, förlåter och upprättar, helgar och välsignar. Jesus går neråt. Ner i djupet. Därför handlar evangelierna om möten med människor som av olika skäl hamnat på botten. Han hamnar nästan alltid i dåligt sällskap. Han förlåter, när man väntat att han skulle kritisera. Och han kritiserar, när man väntat att han skulle hålla tyst. Jesu eget liv på jorden börjar också i utanförskap. En liten föraning om detta ges i julevangeliet. Lukas berättelse innehåller en liten förklarande anmärkning, som knappast kommit med av en slump, när det sägs om Maria att hon lindade honom och lade honom i en krubba, 32 Steg på vägen
eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget (Luk 2:7). Jesus frestas att gripa makten, att vända sin väg uppåt. Matteus berättar om hur Jesus frestas att missbruka sin makt för egen vinning. Jesus frestas på samma sätt som Adam. Berättelsen om hur allting gick sönder, syndafallet, är i själva verket ett fall uppåt, att bli såsom Gud och att göra sig ett namn. Men till skillnad från Adam motstår Jesus frestelsen och går sin väg neråt (Matt 4:1-11). Den mest koncentrerade sammanfattningen av Jesu väg ner i djupet återfinns i Kristushymnen i Filipperbrevet: Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. (Fil 2:5-11) Bilderna av Jesus är många. Vilken är den rätta? Är det meningsfullt att fråga så? Bilden av Jesus växlar. Olika sidor av Jesus kommer fram i olika sammanhang. När man sedan tror sig ha bilden alldeles klar, överraskas man igen. Därför är det en rikedom med fyra evangelieberättelser. Det ger oss fyra olika perspektiv på en och samma person. Därför kan vi också glädjas över två så olika bilder som Dag Hammarskjölds och Ylva Eggehorns. Vad Dag Hammarskjöld fäste sig vid hos Jesusgestalten antyds i Vägmärken. Där tecknas en rätt ovanlig bild av Jesus. Ovanlig för att den Följeslagaren 33
är helt utan sentimentalitet. Berättelserna om Jesu konfrontation med makthavarna, både de politiska och de religiösa, verkar ha spelat in: En ung man, hård i sin livshängivelse. Den som kom honom närmast berättar att han den sista kvällen stod upp från måltiden, lade av sin livklädnad och tvådde sina kamraters och följeslagares fötter en ung, hård man ensam inför sitt slutliga öde. Han hade sett det lilla spelet om hans hans! vänskap. Han visste att ingen av kamraterna insåg varför han måste handla som han gjorde. Han förstod hur skrämda de skulle bli, hur de skulle tvivla. Och en av dem hade angivit honom och skulle väl snart ge signal till polisen. Ylva Eggehorns bild överraskar också, om än på ett annat sätt: Se din konung kommer till dig fattig, cyklande på en vit cykel i snön. Och barnen bygger lyktor av snö och sjunger sånger för honom och hans ansikte är klart och leende när han cyklar förbi de gamla husen i stan där de människor som ska döda honom lutar sig ut genom fönstren och ser ingenting, bara hör att någon sjunger. Vår tro och bekännelse Gudstjänsten är helt och hållet beroende av att Jesus är närvarande som han lovat. Jesus säger: Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag 34 Steg på vägen
mitt ibland dem (Matt 18:20). Strax före himmelsfärden återupprepar han löftet: Och jag är med er alla dagar till tidens slut (Matt 28:20). I förlåtelsen ger prästen röst åt Kristus: Till dig som ber om dina synders förlåtelse säger jag på Jesu Kristi uppdrag: Dina synder är dig förlåtna i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Jesus närvaro är förutsättning för allt vad gudstjänst heter. Han talar till oss i sitt Ord, och vi svarar i bön och lovsång. Därför sjunger prästen som hälsningsord: Herren är mitt ibland oss. Och församlingen svarar. I hans namn vill vi be. Och när prästen avrundar evangelieläsningen med orden Så lyder det heliga evangeliet, så svarar församlingen med direkt tilltal: Lovad vare du Kristus. Det som hände en gång för länge sedan blir i högmässan närvarande verklighet. Precis som det sägs i Anders Frostensons psalm, Sv Ps 39: Jesus från Nasaret går här fram än som i gången tid, löser ur vanmakt, ur synd och skam, ger oss sin kraft och frid: himmelriket är nära. Fattiga ger han sin rikedom, läker de slagnas sår. Den som var bunden och trött och tom, frihet och glädje får: himmelriket är nära. Öppna ditt hjärta i bön och bot, upplåt vart hemligt rum. Red dig att taga Guds Son emot, tro evangelium: himmelriket är nära. Följeslagaren 35
Sådan är Gud Bibeln berättar Jesus umgås med människor i samhällets periferi. Detta väcker förvåning och kritik. Fariseerna och de skriftlärda anklagar honom: Den mannen umgås med syndare och äter med dem (Luk 15:2). Jesus ger svar på kritiken. I Lukasevangeliet gör han det genom att berätta liknelser. En av dem handlar om den förlorade sonen. Den har många bottnar. Den säger något viktigt om hurdan Gud är: 36 Steg En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min. Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. på vägen
När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare. Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Följeslagaren 37
Sonen sade: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son. Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen. Och festen började. Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen. Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven. Fadern sade till honom. Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen. (Luk 15:11-32) 38 Steg Till eftertanke Gudsbilderna är många. Och måste få vara det om det är som Paulus säger i sitt tal på Areopagen, att Gud omsluter oss på alla sidor, att det är i honom vi lever, rör oss och är till (Apg 17:28). Vår situation i förhållande till Gud liknar i så fall tvillingarnas i mammas mage, där den ene frågar den andre: Tror du på mamma? Ja, vad kan man säga? Något kan man kanske ana också i denna belä- på vägen
genhet. Jag känner ju värmen som omsluter mig, jag vaggas av varje rörelse, och jag förnimmer ljudet av hjärtats slag. Förbunden med någon eller något som är större än jag Inte kan jag säga något med bestämdhet, men jag kan drömma och längta. Som Siri i Christine Falkenlands roman Öde: Samuel talade gärna om Gud som den absoluta auktoriteten. För mig var han drömmen om en famn. Famnen. Ibland hävdas det att allt vi säger om Gud inte är något annat än en projektion av våra drömmar och önskningar. Eller att ondskan i tillvaron gör varje tal om Gud meningslöst. Går det att tala om Gud efter Auschwitz, efter Srebrenica eller Beslan? Vi började med frågan: Vem är Jesus? Sedan tog vi upp frågan om Gud. Inte för att det skulle bli lättare, men för att bilden bättre skulle överensstämma med det som Bibeln berättar. Det Jesus gör och säger är förbundet med ett högt anspråk. Han säger och gör sådant som borde vara förbehållet Gud. Det gäller inte minst att han förlåter synder. Därför väcker han anstöt, som i berättelsen om hur han botade den lame. Jesus har ett alldeles unikt förhållande till Gud. Detta ligger i orden Guds Son. Han talar till Gud som sin fader. Och han bjuder in oss att dela detta förtroliga förhållande. Det sker, när han lär oss be: Vår fader, du som är i himlen (Matt 6:9). Tilltalsordet, Abba, är egentligen ännu mer förtroligt än vårt fader. Det är mera likt vårt pappa. Jesus talar flera gånger om sitt förhållande till Fadern. Evangelisten Johannes berättar om Jesu avskedstal till lärjungarna (Joh 14-17). Det börjar med orden: Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I detta tal säger Jesus också: Den som har sett mig har sett Fadern. Men vad är det då vi ser? En man som rör sig ner i djupet, som beblandar sig med ogudaktiga och gudlösa och säger: Den som har sett Följeslagaren 39
mig har sett Fadern. Att den har sett Gud hur skall vi förstå detta? Låt oss gå tillbaka till och ta hjälp av liknelsen om den förlorade sonen och se särskilt på fadersgestalten i liknelsen. Så gör nämligen en av den gamla kyrkans lärare, Papias från Hierapolis. Papias berättar om hur två män kom på besök från församlingen i Jerusalem. De tillfrågades om de hade något särskilt att berätta om Jesus Kristus. Den ene, som hette Johannes, sade att han inte själv sett Jesus, men att han fått höra mycket av Jesu lärjungar, inte minst av sin namne, den lärjunge som Jesus älskade. Den andre satt tyst. Till slut tog även han till orda och berättade att han i sin barndom sett Jesus vid två tillfällen. Vid det första tillfället hade Jesus berättat liknelsen om den förlorade sonen. Den andra gången inträffade under en påsk. Han var med sina föräldrar i Jerusalem. När föräldrarna besökte släkt och vänner, lämnades han ensam kvar. Då smög han sig ut och drogs med strömmen av folk till en plats som kallades Huvudskallen. På avstånd såg han Kristus på korset. Avståndet var för stort för att han skulle kunna höra något. Han såg inte heller så mycket: 40 Steg Men ett såg jag: den korsfäste fäste sina ögon, över de mångas huvuden, just på mig. Jag är alldeles viss. Han såg på mig, och ingen annan. Det var en blick fylld av bedrövelsens lidande, den bedrövelse som älskar och söker till dess att hjärtat vill brista. Och när jag mötte den blicken från honom som hängde där på korset med utspända armar, då kände jag att jag sett samma sak förut. Just så som Herren såg på mig från korset, just så såg den gamle fadern ut, när han i kärleksfull ömkan över sin förlorade son med utbredda armar skyndade honom till mötes från sitt hus. Det var den bedrövade och förlåtande fadern ur den liknelse som jag hade hört Herren berätta Det var denne fader som jag här skådade i honom själv Ja, amen, den som ser dig, Herre, han ser Fadern. på vägen
Jesus uppenbarar Guds väsen och vilja. Jesus avslöjar vem Gud är. Därför går det inte att tala rätt om Gud, utan att vårt tal får prägel av det vi kan skönja i bilden av Jesus. När vår bild av Jesus får prägla vår Gudsbild, då framstår Gud som fadern i liknelsen. Han som i sin glädje förödmjukar sig genom att skynda ner för vägen den förlorade sonen till mötes. Så förödmjukar, utblottar, Gud sig själv, i det att han utger sin ende Son för att i honom genomälska världen och med sin Ande dra världen tillbaka till sig. Vår tro och bekännelse Den neråtgående rörelsen i Jesu liv och gärning vittnar om en kärlek som inte söker sitt. Sådan är Gud. Olov Hartman har skrivit en psalm, Sv Ps 38, som tydligt talar om vad vi menar i vår tro och bekännelse, när vi talar om Gud: För att du inte tog det gudomliga dig till en krona, för att du valde smälek och fattigdom, vet vi vem Gud är. För att du lydde fram till det yttersta döden på korset, vet vi vad seger, vet vi vad väldighet, vet vi vad Gud är. För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda, vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är. Följeslagaren 41
Därför skall alla sargade, döende, alla de dömda, säga med alla heliga, saliga: Jesus är Herre. Därför skall alla världar och varelser, allt som har varit, är och skall komma, en dag bekänna det. Jesus är Herre. Bilden av den öppna fadersfamnen vid resans mål återkommer i flera av våra psalmer. Den finns till exempel i Natanael Beskows Tränger i dolda djupen ner (Sv Ps 26) och i Elis Malmeströms Gud, för dig är allting klart (Sv Ps 217). Här ges uttryck för en tro som trotsar mörker, tvivel och uppgivenhet, en tro trots allt: Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig. Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker. Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig. När min tanke, tvivelstrött, obetvingligt motstånd mött och ej mera mäktar strid inneslut den i din frid. All din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig hamn. Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet. Och om jag ej mer förmår gå i tro den väg du går, led mig vid din fasta hand steg för steg mot livets land. 42