BOWLING. Källa: Hur idrotten kom till stan Roland Jerneryd

BOWLING Källa: Hur idrotten kom till stan Roland Jerneryd Bowling är en amerikansk variant från 1800 talet av det uråldriga kägelspelet. Detta spel fanns redan i forntidens Egypten. Kägelspel utövas under tidig medeltid i Europa och i Sverige på 1500 talet var det ett folknöje att slå kägel. I Göteborg fanns ända in på 1900 talet krogar med kägelbanor för gästernas förströelse. En av de kägelbanor som fanns ända fram till bowlingsporten tog över i Göteborg tillhörde Lorensbergsrestaurangen. En episod från denna bana berättade den förste ordföranden i Göteborgs Bowlingförbund, Jim Falkenström. "Jag stod en kväll år 1907 i Lorensbergsparken utanför restaurangen och kom att lyssna på ett samtal mellan tre pojkar. Hur dags skall du resa? frågade den ene av de tre pojkarna. Klockan 7.40. Och du själv? Klockan 8.05, svarade den tillfrågade och vände sig till den tredje och frågade nar han skulle resa. Jag skall resa klockan 8.40. Jim Falkenström tyckte det var underligt att de inte kunde resa med samma tåg och frågade om orsaken. Vi ska inte resa nånstans. Vi reser käglor på kägelbanan härintill." Åtta år senare efter denna första kontakt med bowlingens föregångare var han med att rulla igång den då nya sporten och blev själv en av sportens stora namn. Den amerikanska bowlingen debuterade i Stockholm och den första hallen, med fyra banor, invigdes på hösten 1909. Göteborg fick sin första bowlinghall år 1913 då man i en källarlokal i Arkaden anlagt två bowlingbanor som hyrdes ut till allmänheten. Det blev ett folknöje att gå ned i bowlinghallen, ta av sig sin rock och väst och sätta igång att spela. Man spelade i vanliga skodon vilket inte gav ansatsbanorna något större glid. Den första tävlingen i Arkaden ägde rum 20 april 1913 i Amerikansk kägelspel. Segraren Gustaf Skädda Sandberg gjorde resultatet 281 poäng på två banor och en ung dam ur societeten förrättade prisutdelningen. Något banunderhåll i nuvarande mening hade man inte. Banorna bestod av ekplankor i olika storlekar som var fastspikade på underredet. Det hände ofta att klotet vid nedslaget råkade ändan på en planka så att både denna och spikar åkte upp en bit. Hallföreståndaren ordnade dock det mesta med hammare och spik. Pikresning fanns inte utan käglorna placerades på infällda träplattor. Detta gav ju ingen enhetlig resning eller rättvisa åt spelarna. Käglorna var av varierande storlek, ibland långa och tjocka och ibland korta och smala. När en kägla gick blev trasig så svarvades den om. Det var en snickare som tillverkade käglorna. Han limmade ihop tre plankbitar och svarvade sedan ur detta ämne en kägla. Som framgår av den föregående beskrivningen var hallen i Arkaden inte så skött att den lämpade sig för sportutövning. Den alltid initiativrike Hugo Levin blev intresserad av bowlingsporten och tillsammans med Gustaf Sandberg och Eric Thorsell övertog han banorna och ordnade med banskötsel,

reklamerade för bowlingspel och så kunde Göteborgs bowlingsport starta. Detta var år 1915. Man hade tävlingar på lördagskvällar och på söndagsmiddagar. Någon föranmälan behövdes ej utan startavgiften 3 kronor för två banor erlades direkt före starten. Man hade rätt att göra ytterliggare en start mot ny startavgift om det första resultatet inte blev bra. Första tävlingen i den nya regin lär ha gällt en serie för 4 mannalag. Det segrande laget hade följande sammansättning: Hugo Levin 115 p. Albert Nummelin 108 p, Gustav Rydin 103 p, och Gustaf Skädda Sandberg 99 p. Den 23 januari 1916 hölls den första stadsmatchen mot Stockholm för 3 mannalag, 2 serier. Båda serierna spelade på samma bana, då den andra användes som åskådarläktare. År 1917 övertog Jim Falkenström och Hugo Rundlöf hallen för 1500 kronor och bildade samtidigt Göteborgs Kägelklubb tillsammans med E Lundell, Fredrik Warberg och Georg Falkenström. Samma år bildades även Göteborgs Bowlingsförbund och Jim Falkenström blev dess förste ordförande, ett uppdrag som han innehade till år 1926. År 1918 utökades hallen i Arkaden till fyra banor, då man lyckades förvärva två begagnade banor från Uppsala. Första Göteborsmästerskapet år 1919 kade Alberg Nummelin beslag på. Ett inofficiellt SM spelades under åren 1914 1922, men göteborgsspelare deltog först från 1918 och då spelades SM på hemmabanor. Stockholm dominerade dessa första SM och bästa götebogsplaceringen fick Edvard Blacken Lundell från GKK år 1922 då han blev trea på 722 poäng. I de stadsmatcherna som inletts 1916 mot Stockholm segrade stockholmarna år efter år. Men 1923 vann Göteborg genom en insatt reserv, John Berglund. Han slog sensationellt alla de kända mästarna. Svenska bowlingförbundet bildades år 1930. Nästa år spelades de första officiella SM tävlingarna. På hemmabana i den nya 8 banorshallen i Otterhall vann Einar Sjöberg, ÖIS, den första SM titeln med resultatet 884 poäng över fyra serier. Den nya bowlinghallen i Otterhall fick mycket gott rykte som en välskött hall med banor som gav bra resultat. År 1935 fick därför Göteborg än en gång uppdraget att arrangera SM. Vid detta tillfälle segrade Göteborgs namnkunnige mästerbowlare.

Albert Nummelin Albert Nummelin var en av svenska bowlingsportens dominerande gestalter under flera decennier. Hans betydelse som spelare, ledare och instruktör kan inte överskattas. Nummelin eiler Nubben" som var hans smeknamn i den stora vänkretsen, har av många betecknats som tidernas bäste svenske bowlare. När man studerar hans rekordslagningar genom många år finns det fullt fog för denna beteckning. Redan 1915 hittade Nubben" ned till Arkadens bowlingkällare. Han blev bowlingssportens store dyrkare, som höll på med sin kära klotrullning genom hela livet. Han tränade och tränade, studerade teknik och lärde sig all teori som fanns att få om bowling. Det var omöjligt att göra fina resultat på de första dåliga banorna med smala, hemmagjorda käglor och pockenholzklot. När man inpå 20 talet kunde importera amerikanska käglor och gummiklot började resultat som 700 poäng över 4 serier att dyka upp. Ar 1922 satte Nummelin göteborgsrekord på 4 serier med 855 p och redan samma år slog han ett svenskt rekord på 4 bästa och 4 sämstahandsserier med 1444 p. På denna tid tävlade man ofta med sammanlagt bästa och sämsta hand. Den 11 mars 1928 gjorde "Nubben" den första svenska 300 poängaren på en serie. Det var i tredje serien som fullträffen korn. Han hade då 19 strikes i följd med 4 före och 3 efter rekordserien. Han höjde samtidigt göteborgsrekordet på 4 serier till 881 p. Rekordet sattes i Arkadenhallen Nummelin slog mängder med svenska rekord. I början av 30 talet slog han svenska rekordet på två serien med 484 p. År 1934 slog Nubben svenska rekordet över 4 serier med 957 p. Den mest fantastiska rekordslagningen ägde rum den 30 mars 1940 på Mässhallens banor. Då slog Nubben i samma tävling över 10 banor fyra svenska rekord, 6 serier = 1407p, 7 serier = 1651 p, 9 serier = 2068p och 10 serier = 2313 p. I förbifarten slog han även 6 distriktsrekord. Tre av dessa svenska rekord stod sig ännu 1950. År 1941 den 22 november slog Nummelin svenska rekordet på 4 serier med 1016 poäng. Nubben var även delägare i flera svenska och distriktsrekord som hans klubb BK 10:an slog genom åren. Ett av dessa för 4 mannalag över 6 serier med 4871 p som slogs 10 december 1939 gällde ännu 1950. Utöver rekordslagningarna måste även några av hans segrar nämnas. År 1919 blev han förste göteborgmästare på 1161 poäng över 8 serier och erövrade genom åren 5 distriktsmästerskap. Han segrade i flera stadsmatcher mot Stockholm och Malmö. I trestadsmatchen 1939 vann Nubben som 52 åring i den svårspelade Östermalmshallen på 872 poäng. Svensk mästare blev Nummelin som ovan nämnts år 1935 och segerresultatet var 834 poäng över 4 serier. År 1932 tilldelades han Holmiamedaljen för årets bästa svenska prestationer. Nummelin nedlade under alla sina aktiva år ett stort arbete på att instruera bowlare. Han lämnade ut sin stora erfarenhet till vem som ville höra på och han korrigerade ofta fel hos sina

medtävlare. Han skrev även många artiklar om spelteknik i bowling. Till slut kan omnämnas att "Nubben" erövrade över 400 förstapris i bowling. Bowlinghallarna Den första hallen som tidigare beskrivits låg i Arkaden och tillkom i början av år 1913 som en privat hall för nöjesspel. Den hade två banor av dålig kvalitet och med bristfälligt underhåll. År 1918 utökades den med två banor. Denna fyrbanorshall var bowlingsportens hemvist fram till våren 1929. Då stängdes den på grund av att den var i mycket dåligt skick. Hela hösten 1929 var bowlarna hemlösa men de svalde förlusten utan knot då man väntade på en ny hall. Det var en 8 bannorshall som iordningsställdes i den nya skyskrapan Otterhall vid Stora Badhusgatan. Den nya hallen invigdes 1930 och blev från början mycket uppmärksammad i Sverige som en mycket bra hall. Under de sju år som hallen fanns fick Göteborg arrangera två SM tävlingar, den första och det femte mästerskapet 1931 och 1935. Bowlingsporten fick under denna tid ett stort uppsving i Göteborg. Till uppsvinget bidrog givetvis även att staden fick ännu en hall, Kungshall vid Vallgatan 35, vars fyra banor uppe i en vindsvåning öppnades den 27 april 1934. Men säg den glädje som varar. Våren 1937 stängdes Otterhalls bowlingbanor då lokalerna skulle användas för annan verksamhet. Så hade bowlingsporten rutschat ner till fyra banor igen och flera nya klubbar fick upphöra då det inte fanns speltid för alla. År 1937 var man nere i 13 klubbar och 175 licenserade spelare och året därpå sjönk siffrorna till 12 och 146. En spirande korporationsbowling fick bl a tills vidare starkt begränsas. Bowlingsporten fick emellertid nytt hopp då man blev lovad en hall i det planerade nya Mässhuset vid Skånegatan. En 6 bannshall blev resultatet av förväntningarna och 13 15 oktober 1939 invigdes den nya hallen som omedelbart fick ryckte om sig att vara en rekordhall. Man hade åter två hallar och bowlingsporten växte igen i spelare och klubbar. Så förflöt två och en halv spelsäsong. De som kunde sökte sig till Mässhallens rekordbanor och beläggningen blev sämre på Kungshall. Ett försämrat banunderhåll bidrog även till avfolkningen. Resultatet blev att i maj 1942 stängdes Kungshall och dess fyra banor såldes till Västervik. Återigen hade bowlingsporten bara en hall. Göteborgsbowlarna såg med illa dold avund på de många hallarna i Stockholm och de nya 8 banorshallarna som öppnades runtom i landet. En ljusning trodde man sig skymta då staden i februari 1947 presentera förslaget till ett nytt badoch idrottshus vid Skånegatan. Detta förslag innehöll en 12 banors bowlinghall. Arbetsmarknadsläget var emellertid hårt ansträngt och byggnadstillstånd kunde inte erhållas. Det skulle dröja tjugo år innan förslaget förverkligades och det ligger långt bortom denna berättelses tidsram.

De första bowlingklubbarna Redan år 1915 bildades en del sammanslutningar i Göteborg som spelade bowling. Det var inga registrerade föreningar och livslängden på dessa sammanslutningar var högst något år. Den första registrerade klubben var Göteborgs Kägelklubb och Jim Falkenström blev dess förste ordförande. Samma år, 1917, bildades även Kägelklubben IFK, då de gamle pojkarna i Kamraterna började rulla klot. Det var Herbert Johansson, Erik Alstam, Verner Sandberg och Oscar Andersson bl a som började bowla i Arkaden. Örgryte Idrottssällskap ville inte vara sämre och år 1918 fick sällskapet en kägelavdelning. Stiftarna var Evald Ahlberg, Thorsten Stålfors, Anders Frid, Einar Sjöberg, Einar Engelbecksson, Thure Ericsson, Erik Svensson, John och Gösta Clark samt E K Andersson. Den sistnämnde Erik Konrad Andersson känd som Ekå eller Snurren, blev bowlingsportens idoge ledare genom många år i sitt sällskap och i distriktsstyrelsen och även som skicklig rekordman på banorna. På 20 talet tillkom flera klubbar eller sektioner till idrottsklubbar, men de flesta hade kort livslängd. Det var bara fyra av 20 talets nybildadeklubbar som levde vidare. Nedan följer en förteckning över de 10 första klubbarna i Göteborg som levde vidare: Göteborgs Kägelklubb, bildad 1 april 1917. IFK Bowlingsektion, 29 augusti 1917 (ursprungligt namn Kägelklubben IFK). ÖIS Bowlingsektion, 2 december 1918 (ursprungligt namn ÖIS Kägelavdelning). Göteborgs Bowlingklubb, 11 december 1922. SKF Bowlingklubb, 10 november 1925. Bowlingklubben Tian, 31 oktober 1926. Bowlingsällskapet Kaparen, september 1927 (ursprungligt namn Kägelklubben Kulan). Bowlingklubben Trean, 9 september 1931. Bowlingklubben 31 (senare Vinga Bowlingklubb) september 1931. Bowlingklubben Västanfläkt, 25 juni 1935.

30-talet slutar i entusiasm Nedgången för bowlingsporten sedan Otterhall stängdes kunde inte hindra entusiasterna från starten i Arkaden Jum Falkenström, Nubben, Blacken Lundell, E K Andersson och Bowlingförbundets nye ordförande Gustaf Borin att hysa stora planer att få bowling allmänt ansedd som riktig sport och inte som en gubbsport. Bowling hade fått inträde i Riksidrottsförbundet och även flera ungdomar hade fångats in av bowlingsporten. Det gällde att få pressen med på noterna och att få journalisterna att själva börja rulla klot. Så började Sven Rydell Dribbler, Sigge Sjöström Keeper och Helge Härneman Håce att rulla klot tillsammans med Åke Hernström Oke, bowlingsportens egen journalist. Deras bowlingartiklar betydde mycket för att popularisera sporten. När år 1939 började hade man vänt den nedåtgående trenden. Mässhallen var på gång och skulle öppnas i slutet av året. E K Andersson slog banrekordet i Kunghall över 4 serier med 926 poäng. Erik Klingberg blir sans bäste bowlingfighter. Nubben börjar få konkurrens från sonen P O och O Wenzel, Tian, tar DM på 880 poäng före Åke Andersson, 3:an, 830 och Ture Norén, ÖIS, 829. Mässhallen öppnar Med klang och jubel drog bowlingsporten in i Mässhallen. Under dagarna tre, 13 15 oktober 1939, invigdes hallen med stadsmatch mot Stockholm, vilket Göteborg vann och trestadsmatch mot Stockholm och Malmö som inte blev lika framgångsrika. Första individuella tävlingen över 4 banor vann Eric Johansson, ÖIS, med 883 poäng och med Nubben som tvåa på 842 poäng. Den nya hallen fick ett gott rykte som rekordhall och före nyår hade flera goda resultat uppnåts. Det började med att G Rassmussen, Tian, gör 917 poäng på 4 serier. Feske John Andersson, BSK, som efter ett länge uppehåll kommit tillbaka, gjorde veckan därpå 1346 poäng, vilket var distriktsrekord på sex banor. Erik Klingberg, GBK, avslutar året med prydligt hallrekord, 938 poäng, samtidigt som Feske John blir fightermästare. Nyåret 1940 inleder Rasmussen med svenskt rekord över två serier med 506 poäng, varefter Tian triumferar i lagtävlingen på hemmabanan Blue Ribbon Cup för 6 mannalag över 3 serier med 3810 p och med Nubben som bäst med 696 p, vilket tangerade gällande göteborgsrekord. Veckan därpå gör Per Johansson 949 poäng, men blir av med hallrekordet sju dagar senare då Folke Wallin, BSK, slår 972 p och övertar Nubbens tidigare distriktsrekord. I februari fortsätter rekordraset och över ett veckoslut 18 19 februari slår GBK svenska lagrekordet i tremannalag, 4 serier med 2615p. John Bengtsson, SKF, slår rekordet två serier på 516 p, Feske John slår 300 poäng på en serie och Åke Andersson, 3:an, gör 964 poäng. 1 mars blev det ytterliggare tre. Åke Hernström, BKV, R Krook, SKF och Eric Johnson, ÖIS, som slog 300 poäng. Rekordmånaden mars avslutade med Albert Nummelins tidigare omtalade rekordpresentation, då han i en 12 banorstävling slog 4 svenska och 6 distriktsrekord.

Höstsäsongen fortsatte lika rekordartat. Albert Nummelin satte svenskt rekord över 5 serier med 1131 och 1165 o samt distriktsrekord över 8 serier med 1817p och blir delägare i Tians svenska rekord för 3 mannalag över 4 serier med 2639 poäng. Det utbröt även storgräl i fackorganet Bowlaren mellan distriktsordföranden Gustaf Borin och svenska förbundsordföranden Eric Ahlström, då den sistnämnde påstod att göteborgarna, bara kunde göra resultat i Mässhallen, inte kontrollerade övertramp m.m. Eric Johnsson, ÖIS, var genomgående den säkraste bowlaren och vann bland annat fyra tävlingar i följd med 965, 901, 906 och 970 poäng på fyra serier. Vid årets slut fick han Svenska Bowlingförbundets guldmedalj för årets bästa prestationer. Thure Norén, GBK, avslutade året med att höja distriktsrekordet på fyra serier till 973 poäng. Året 1941 började med att den nye mästarklassen, Wilhelm Olsson, visar föga respekt för de gamla mästarna. Som den sjunde i Sverige genom tiderna slog han rekordpoäng över en serie, 300, och distriktsrekordet på tre serier, 761 poäng, samtidigt som han delade svenska rekordet i GBK:s 3 mannalag över 3 serier, 2023 poäng. Vidare fick han del i GBK:s distriktsrekord för 5 mannalag över 4 serier, 4152 poäng. Bland hans många segrar detta år kan nämnas CM med 932 poäng och inteckning i den ärofulla Holmiapokalen med 937 poäng. Men även Erik Klingberg visade god form med resultat som 300, 975 (4) och 1788 (8). Oförbrännelige Nubben slog distriktsrekordet över 5 serier med 1211 poäng och svenska rekordet med 1016 poäng över 4 serier. Våren 1942, då Göteborg fått värdskapen för SM, blev rekordras i Mässan. Erik Klingberg började att slå svenska rekordet över 8 banor med 1920 poäng. I den tävlingen var Feske John Andersson tvåa med 1891 poäng. I slutet av februari åker tre svenska rekord i samma tävling, två i lag av GBK 2 manna. 6 banor (Löf, W Olsson) 2674p och 5 manna, 6 banor, 6239 p och vidare slår B klassaren Arvid Glinde, BKV, 300 poäng. Nummelin tog Holmiapokalen, som var uppsatt 1928, för alltid med sin fjärde seger och 976 poäng, SM tävlingarna i Mässhallen och Kungshall 21 25 mars blev en arrangörstriumf men stockholmarna var något bättre än värdarna. I lag vann AIK 2 manna med rekord 1845 p och SSK 4 manna med 3177 p. Tvåa blev GBK 1740 resp Trean Med 3164 p. Två mästare med samma poäng 1707 fick kora, Carl Baumgartner, GKK, och Sten "Pelle Pettersson, KKS, med E Johnson, ÖIS, 1703. P Johansson, Trean, 1696 och Nummelin, Tian, 1691 p närmast. Efter SM tävlingarna fortsatte rekordslagningarna. ÖIS (E K Andersson, E Johnson, Å Berglund, A Frid) slog svenska rekordet i lag 4 man, 4 serier med 3456 p och SKF:s John Bengtsson blixtrar till över 6 banor med 1440 p. SKF:s lag tog svenska rekordet i lag 3 man, 4 banor med 2788 p. John Andersson, BSK, satte distriktsrekord över 12 banor med 2715 poäng. Något svenskt rekord noterades ej över 12 banor. Åren 1943 44 blev inga rekordår. SM tävlingarna domineras av Stockholm. Åke Andersson, Trean, har stora framgångar och John Andersson, BSK, hävdar sin mästarklass väl, liksom Wille Olsson och Erik Klingberg. Den sistnämnde blir år 1944 årets bowlare. Ett nytt namn, Pelle Wickman, ÖIS, har speciellt år 1943 en rad av triumfer i mästarklassen. Han vinner det året 6 tävlingar.

Den märkligaste prestationen stod dock Wille Olsson för den 24 april 1944 vid en tävling över 6 banor. Albert Nummelin erbjöd sig att skriva protokollet för Wille Olsson. Efter tre serier med 435 poäng ryter "Nubben" till: "Wille, du spelar som en kossa, nu skriver jag inte mer." Den kritiken tände Wille till stordåd. Han avslutade de tre sista serierna med 33 strikar och en 300 poängserie, som sammanlagt gav honom det fantastiska resultatet 865 poäng och segern med 1300 poäng (435 + 865) över Erik Klingberg som ledde på 1270 poäng. Vid denna tävling var svenska rekordet över 3 serier 782 p. Detta svenska rekord slog för övrigt Wille Olsson den 24 november 1945 med 790 p. Det var 75 poäng mindre än hans egen fenomenslagning ett och ett halvt år tidigare. År 1945 blev ett framgångsrikt år för Wille Olsson och hans klubb GBK. I Blue Ribbon Cup vann GBK med 4013 poäng och Wille gjorde på tre serier 774 p, varav en med 300 poäng. Senare på året slog W Olsson som ovan nämnts svenska rekordet över tre serier 790 poäng (231+300+259). För sina prestationer tilldelades W Olsson guldmedaljen som framgångsrikaste bowlaren i Sverige. Rekordslagningar med följande skräll Den allt överaskande sensationen år 1946 var de fenomenala slagningarna i Mässhallen 2 4 februari och dess följder. Det började med att Göteborg i den stora 32 mannatävlingen över 4 serier mellan svenska städer med 8 mästare + 8 A klassare + 8 B klassare slog utomordentliga 25 332 p (snitt=792). ÖIS vann i Blue Ribbon Cup (6 manna 3 serier) med rekordpoängen 4198, där Landala IF vann B klassen med 3632 p och Sanna Varpaklubb C klassen med 3731 p. B spelaren Sixten Pettersson, Sanna VK, slog fenomenala 801 p över 3 serier (278+256+267) och Erik Ekström, Vinga BK, gjorde 300 p. 13 resultat var över 700 poäng på 3 serier. Dessa resultat ledde till att redan dagen efter sista tävlingsdagen hade Svenska Bowlingförbundet sin bankontrollant på plats i Mässhallen. Efter sina mätningar kunde kontrollanten påvisa att inte toleranta differenser i höjdläget förelåg på några banor och att hallens banor var underkända för tävlingsspel innan justeringar vidtagits. Underkännandet av Mässhallens banor kom som en kalldusch för göteborgsbowlarna och det dämpade spelglädjen under lång tid. Under året dök det upp ett par A klassare som senare skulle bli stora mästare. Det var Sven Källfelt, ÖIS och Gösta Andersson, Trean. År 1947 var resultaten måttliga och de gamla mästarna höll sina positioner. Den 8 februari strejkade resarpojkarna för bättre ersättning. Sven Källfelt blev vid SM femma och bäste göteborgare på 1689 p. En lovande A klassare, Henry Martinsson, Rinto, vann flera segrar i sin klass.

Ett VM som kom bort År 1929 bildades i Stockholm det internationella bowlingförbundet IBA som arrangerade VM år 1934 i New York och 1936 i Berlin. År 1940 skulle det tredje VM:et ha gått i Helsingfors men, inställdes på grund av kriget. Nu skulle de internationella förbindelserna återupptagas och Sverige skulle 1948 stå som värdnation med Stockholm som tävlingsplats. Förberedelserna var långt komna då tävlingarna måste inställas. USA hade som villkor satt att VM skulle gå på nylagda banor som skulle importeras från USA. Importlicensen som erfodrades beviljades inte och det planerade världsmästerskapet fick inställas. På lokala planet dominerade Erik Klingberg med ett flertal segrar. Han tog bl a sin tredje DM seger i följd. Resultaten var medelmåttiga. I allsvenskan förlorade GBK seriefinalen mot Hellas med 1 2. Då två sista åren 1949 50 rullade kloten på Mässshallens sex banor utan skönjbara förhoppningar om att få fler hallar i Göteborg. Resultaten var måttliga. Nya mästarnamn som Åke Olsson, Landala IF, K A Lindeberg, Å Holmqvist, Folke Wallin, P 0 Johansson, ÖIS, A,Claesson, Tian, John Forsenius, IFK och Folke Thornberg, SKF, kämpade framgångsrikt med de gamla mästarna. Wille Olsson hittade i slutet på 1949 tillbaka till mästarformen, gjorde bl. a. 766 poäng på 3 serier och blev utsedd till bäste göteborgsbowlare säsongen 49 50. Bland de tunnsådda lagsegrarna mot utombys lag kan nämnas segern mot Helsingfors i Mässan med 12 207 11 518 p. Wille Olsson segrade individuellt med 1609 p och tvåa blev Gösta Algeskog (Andersson) med 1559 poäng. Algeskog som nu kommit upp i mästarklassen vann sina första segrar i denna klass på hösten 1950, nu som medlem i IFK. Ingen anade väl då att han några år senare skulle bli världsmästare i bowling individuellt.

Svenska rekord satta av göteborgare fram t o m 1950 Denna bowlingberättelse skall som avslutning informera om de svenska rekord satta av göteborgare individuellt sexa gällde vid 1950 års slut. 1 serie Nedan följer först en förteckning över de göteborgare som på en serie gjort rekordpoängen 300 poäng från den första rekordslagningen 1928 då Nummelin blev den förste svensk som slog rekordet. Nummelin gjorde under sin aktiva tid ett stort antal 300 poängare. Totala antalet godkända resultat i Sverige innefattade vid 1950 års utgång 83 spelare. A Nummelin, BK Tian, 11 mars 1928, första svenska rekordserien. John Andersson, BS Kaparen, 18 februari 1940. Åge Hernström, BKV, 9 mars 1940. R Krook, SKF Bowlingklubb, 10 mars 1940. Eric Johnsson, ÖIS, 16 mars 1940. Thure Norén, GBK, 21 maj 1940. Wilhelm Olsson, GBK, 22 februari 1941. Erik Klingberg, GBK, 16 mars 1941. Erik Johansson, GKK, 6 december 1941. Carl Baumgartner, GKK, 6 december 1941. Arvid Glinde, BKV, 28 februari 1942. Axel Eriksson, BK Rex, 7 mars 1942. Per Johansson, BK Trean, 4 april 1942. J Forsenius, IFK, 3 mars 1944. Bengt Frid, IK Rinto, 16 oktober 1944. Wilhelm Ekdahl, SKF:s BK, 21 april 1945. Erik Ekström, Vinga BK, 3 februari 1946. Nils Höglund, BKV, 2 mars 1947. Thorsten Larsson, Volvo, 4 december 1949.

3 serier = 790 poäng Wilhelm Olsson, GBK, 24 november 1945. 6 serier = 1440 poäng John Bengtsson, SKF:s BK, 18 april 1942. 7 serier = 1651 poäng Albert Nummelin, BK Tian, 30 mars 1940. 8 serier = 1920 poäng Wilhelm Olsson, GBK, 14 mars 1943. 9 serier = 2068 poäng Albert Nummelin, 30 mars 1940. 10 serier = 2313 poäng Albert Nummelin, 30 mars 1940. Svenska rekord på serier över 10 noteras ej. Källa: Hur idrotten kom till stan Roland Jerneryd