Sydamerikanska ciklider Djävulsbrygden eller Satanoperca daemon en ciklid bara för erfarna akvarister? Satanoperca del 3 Text och foto: Radek Bednarczuk, Polen, översättning: Mikael Westerlund En intensiv, demonisk blick, en karakteristisk gestalt, attraktiva färger och två svarta fläckar på kroppssidan, så lyder beskrivningen av Satanoperca daemon, en av de mest eftertraktade och samtidigt mest krävande jordätararterna. Satanoperca daemon förekommer huvudsakligen i svartvatten, dels i Orinocodeltat i Colombia och Venezuela, men även i de övre delarna av Rio Negro. Arten dokumenterades första gången av Heckel år 1840. Det är relativt lätt att känna igen arten på basen av följande kännetecken: Utom de redan nämnda två fläckarna på sidan kan man även se en ögonfläck, en svart fläck omgiven av blåvita glänsande fjäll där stjärtfenan börjar. Hos äldre exemplar är stjärt- och analfenornas undre delar klarröda eller orange. De första mjuka fenstrålarna i ryggfenan bildar långa svarta trådar, som ofta sträcker sig över hela fenan. Kroppen hos S. daemon är täckt av fjäll som skimrar i guld och blått. Gällocken och området kring munnen är mönstrade i skimrande ljusblått, medan kroppen är olivgrön. Dessa juruparider visar sin sinnesstämning genom snabbt på varandra följande färgväxlingar. Hos denna art kan man känna igen gott eller dåligt humör, upphetsning eller rädsla, så att säga svart på vitt, färgpaletten är överväldigande. I upphetsat tillstånd ökar det svarta i intensitet såväl i kroppsfärgen som i de bägge sidofläckarna. Utan tvekan är detta en av de grannaste (om inte den grannaste) representanten för släktet Satanoperca. När man iakttar dessa cikliders beteende kan man säga att de är förhållandevis lugna. Trots det kommer det många gånger till konflikter mellan rivaliserande hannar, men de uppvisar inte samma behagfullhet och finess som S. leucosticta. Oftast skrider de direkt till anfall (t.ex. till munkamp), vilket ofta leder till mer eller mindre tråkiga skador i stjärtfenregionen. Inte sällan förekommer det, att den dominanta hannen då fiskarna matas markerar sitt revir och jagar bort alla andra gruppmedlemmar för att få allt foder för sig själv. I många fall gäller detta även när man har flera hannar. Därför bör man fördela maten jämnt över hela akvariet i stället för att mata bara på ett ställe, så att de individer som står lågt i rang inte har alltför svårt att komma åt tillräckligt med föda. Aggressioner mot artfränder utgår oftast från hannar, eftersom det hör till deras karaktär. Bäst är det därför att hålla arten i grupper på fem till tio individer, eftersom aggressionen då fördelas inom hela gruppen. På grund av de mycket specifika kraven på vattnet är det bäst att hålla arten i ett separat, rymligt akvarium. Eftersom S. daemon inte är lika skygg till sin natur som de övriga jurupariderna, såsom t.ex. S. jurupari och S. leucosticta, behöver man inte hålla några sällskapsfiskar i akvariet. Akvariet, vatten och inredning Akvariet skall gärna vara så stort som möjligt, eftersom fiskarna uppnår en ansenlig storlek. I det vilda har man iakttagit fiskar på upp till 30 centimeter. Det ideala akvariet bör således vara minst 150 centimeter långt och 60 centimeter brett. Akvariet bör vara inrett med flera gömställen i form av rötter eller brunkolsstycken, så att svagare fiskar skall känna sig säkra och honor skall kunna dra sig undan alltför En ståtlig Satanoperca daemon, hanne www.ciklid.se Ciklidbladet 3/2008 - Årgång 41 37
förgiftningssymptom redan när kvävehalten överstiger 30 mg/l. Till att börja med kliar de sig mot stenar eller rötter, senare står de orörliga på ett ställe, eller i grupper på bottnen. Färgerna förlorar sin lyster och fiskarna verkar skygga och apatiska och äter ogärna. Får sådana dåliga förhållanden fortgå en längre tid kan de leda till allvarliga sjukdomar, såsom bukvattensot (neotropical bloat) eller hålsjuka (HITH). närgångna hannar. Av egna erfarenheter vet jag hur dåligt Satanoperca daemon tål syrebrist. Därför bör man ovillkorligen tänka på att förse akvariet med en optimal genomluftning. Samtidigt måste man passa upp så strömmen som bildas vid utströmmaren eller innerfiltret inte är alltför stark, eftersom arten i naturen förekommer i lugna vatten. Vattenparametrarna där arten förekommer i vilt tillstånd kan man gott kalla extrema. ph-värdet rör sig mellan 4,5 och 5,3 och karbonathårdheten är så låg att den inte går att mäta. Därför är det bättre att testa vattenkvaliteten genom att mäta ledningsförmågan. Den är mycket låg, 10-30 µs/cm. De goda nyheterna är att man framgångsrikt kan hålla ungfiskar Satanoperca daemon, hona Ett par, hannen främst och inte helt fullvuxna fiskar även i vatten med ph på 6,0-6,8 och en karbonathårdhet på 60-100 mg/l CaCO 3. Vad angår de fysikaliska förhållandena rör sig temperaturen i mitt akvarium mellan 28 och 29ºC. Den bästa lösningen är att använda ett omvänt osmosaggregat, men på grund av hur mycket vatten det går åt är detta väl samtidigt minst ekonomiskt. Genom omvänd osmos avkalkar man inte bara vattnet, man renar det även från skadliga kemiska föreningar, såsom tungmetaller och kväveföreningar. Man får inte heller glömma att byta ca trettio procent av vattnet varje vecka och även se till att vattenparametrarna inte förändras. Jag har noterat, att dessa jordätare uppvisar tydliga Fodret grunden till framgång Ett av S. daemon:s älsklingsfoder är Spirulina platensis i form av flingfoder, som de så gott som äter ur handen. De nästan hoppar ur akvariet i hopp om att få så stora munsbitar som möjligt. Jag ger dem även andra torrfodersorter, oftast i form av granulat, baserade på fisk, skaldjur, blötdjur och olika former av vegetabilier. Detta konstgjorda foder utgör dock bara en komplettering av den dagliga menyn, som även består av svarta mygglarver (Culicidae), fullvuxen Artemia salina, vita mygglarver (Chaoborus sp.), daphnier och cyklops. Av maten utgörs alltid hälften eller mer av finhackad spenat. För att vi skall få glädjas åt artens alla regnbågens färger och i synnerhet det orangeröda är det bra att se till att fiskarna får i sig karotin, som bland annat finns i Spirulina, räkor och krill. Därför kan man komplettera deras meny med räkmix, som består av gröna ärter, Spirulina och räkor och som uppskattas av afrikanska munruvare. Eftersom det är lättsmält och har ett högt näringsvärde utgör det ett bra komplement till den dagliga kosten. Jag tillsätter även vitaminer i droppform både till maten och akvarievattnet för att befrämja fiskarnas välbefinnande och ge dem motståndskraft mot bukvattensot. Tyvärr leder fiskarnas enorma aptit till att mängden kväveprodukter, såsom kväve, och fosfater ökar i akvarievattnet. Därför kan man inte undvika att byta vatten ofta. Problem med fiskarnas hälsa; bukvattensot och hålsjuka Inte bara de specifika kraven på vattenkvaliteten som Satanoperca daemon ställer och som man måste uppfylla, utan också deras mottaglighet för bukvattensot och hålsjuka, gör det svårt att hålla dessa fiskar. Den enda trösten ligger väl däri att risken är liten för att friska individer skall bli smittade, så länge som deras levnadsbetingelser inte ändras. Bukvattensoten (neotropical bloat) är en opportunistisk sjukdom. Med detta menar jag att mikroorganismer som hör till fiskens normala 38 Ciklidbladet 3/2008 - Årgång 41 www.ciklid.se
flora förorsakar sjukdomssymptom först ifall fiskens immunsystem sviktar. De angriper vanligen svaga, stressade fiskar, eller sådana som hålls under dåliga förhållanden, såsom till exempel i hårt alkaliskt vatten, i för höga halter av kväveföreningar, ges felaktig utfordring (alltför näringsrik föda, såsom tubifex, kött från däggdjur, enkyträer, daggmask, röda mygglarver), men också under stress förorsakad av aggression inom arten eller mellan olika arter. Symptom på denna sjukdom är framför allt att fiskarna kliar sig mot fasta föremål. Ofta ruskar de på sig som ville de skaka av sig något. Andra symptom är gungande i sidled, apati, aptitlöshet, snabb andhämtning samt naturligtvis också att hela kroppen sväller upp (som en följd av att buken blir fylld av vätska som läckt ut genom kärlväggarna). Ett annat symptom är vit, trådlik avföring. De enda goda nyheterna är att man bara behöver behandla de infekterade fiskarna, hela fiskbeståndet måste inte medicineras. Man kan genomföra en behandling av symptomen med Metronidazol och Nifurpirinol (t.ex. Bactopur DIRECT Sera). Dessa mediciner är verksamma mot en bred palett mikroorganismer. Det är bäst att utföra behandlingen i ett separat akvarium där vattenvärdena motsvarar dem i akvariet fiskarna vanligen går i. Man kan genomföra behandlingen i två faser, även om fiskarna skulle ha blivit botade redan efter den första fasen. Medicinerna doseras enligt följande: 3 600 mg Metronidazol och 82,8 mg Nifurpirinol per 100 liter vatten. Efter 48 timmar tillsätts en tredjedel av den första dosen och efter ytterligare 48 timmar byter man femtio procent av vattnet. Resten filtreras över aktivt kol. Ett UV-aggregat kan även vara nyttigt. Under medicineringen kan man också tillsätta vitamindroppar i stället för att använda kol. För att inte stressa fiskarna i onödan är det bäst att vattnet inte strömmar alltför kraftigt i akvariet, utan det är bättre att syrsätta vattnet bra med en vanlig utströmmarsten. Detta är särskilt viktigt under medicineringen så att man undviker ett syrebrist. Den sjuka fisken behöver absolut ro. Det kan vara bra att täcka akvariet med tidningspapper och mörklägga det. Under medicineringen skall fisken inte matas, eftersom en högre koncentration av kväveföreningar påverkar effekten av medicinerna. Efter fyra dagar Typisk munkamp upprepas behandlingen. Först därefter kan man flytta den eller de drabbade fiskarna tillbaka till det ursprungliga akvariet. Olika fiskar tål den ovan angivna doseringen i varierande grad. Därför är det skäl att under behandlingen noga iaktta fiskarna för att ifall komplikationer inträder kunna avbryta den och minska doseringen med till exempel femtio procent. En annan sjukdom som kan drabba S. daemon är hålsjukan (engelska: HITH eller hole in the head disease). Den yttrar sig i form av sår i huden, huvudsakligen kring ögonen och munnen. Tyvärr kan det dröja veckor och månader innan såren helar och den skadade vävnaden har återbildats. Ofta angrips såren av bakterieinfektioner eller sekundära svampsjukdomar. Det är möjligt att fisken inte alls tillfrisknar helt, utan lever flera år i ett övergående tillstånd med lindriga symptom. Denna sjukdom behandlas bäst genom förebyggande åtgärder, såsom att vi ser till att erbjuda fiskarna optimala livsvillkor och ovillkorligen sörjer för att halterna av nitrit, nitrat och ammoniak hålls låga www.ciklid.se Ciklidbladet 3/2008 - Årgång 41 39
i akvarievattnet. Därför är det viktigt att hålla hög hygien i akvariet genom att såväl suga upp slam som hålla filtermaterialet, det må sedan vara skumplast eller vadd, rent. Mycket viktig är även en måttlig filtrering så att inga foderrester blir kvar på bottnen. Naturligtvis skall man inte heller glömma att byta trettio till fyrtio procent av vattnet varje vecka. Det nya vattnet bör ha samma temperatur och framför allt samma vattenvärden (surhet och hårdhet) som det gamla. Det är också bra att tillsätta något vitaminpreparat. A- och C-vitamin, som befrämjar uppbyggnaden av hud, borde ges såväl med fodret som också i vattnet. Fodret borde innehålla mycket vegetabiliska beståndsdelar, såsom Spirulina och spenat. Man kan också försöka framställa räkmix själv eller erbjuda annat foder som baserar sig på fisk eller skaldjur. Fiskarna behöver ro, så ifall man har ett överskott på hannar är det bra att hålla några andra fiskar som strykpojkar i akvariet. Men många gånger har liknande skador i huden eller broskvävnaderna i huvudregionen en annan orsak. De kan nämligen vara förorsakade av Hexamita (det vill säga parasiter tillhörande släktena Spironucleus och Octomitus). Dessa kan motverkas med en stark dos Metronidazol. De infekterade fiskarna behandlas i ett separat akvarium. Doseringen är 3 000-5 000 mg per 100 liter vatten under tre dagar, därefter bytes hälften till två tredjedelar av vattnet. Efter en vecka upprepas behandlingen och dessutom matas fiskarna en gång per dag under hela behandlingstiden med foder till vilket man tillsatt Metronidazol. Man kan till exempel ta granulatfoder och låta det ligga och svälla upp i lite vatten i vilket man har löst upp 125-250 mg Metronidazol. Man kan även använda Tetras produkt Hexa-Ex, som kan köpas i akvarieaffären. Grävande Satanoperca daemon Ofta insjuknar fisken samtidigt i bägge dessa sjukdomar, varför det är skäl att genast behandla dylika hål i fiskens vävnad med Metronidazol för att ta kål på dessa tarmflagellater. Att förebygga är bättre än att medicinera denna grundläggande regel skall man alltid hålla sig till. En kort sammanfattning: Stress i vid bemärkelse, förorsakad av dominanta hannar som terroriserar de andra fiskarna, ogynnsamma vattenförhållanden samt en alltför hög koncentration av kväveföreningar leder förr eller senare till bukvattensot och hålsjuka. Fortplantning S. daemon saknar yttre könsskillnader (är isomorf) och uppnår, såsom andra juruparider, sin könsmognad vid två till tre års ålder. Över framgångsrika odlingar finns det bara enstaka rapporter och de är inte särdeles informativa. Knappast någon har lyckats dra upp en ny F1-generation under 40 Ciklidbladet 3/2008 - Årgång 41 www.ciklid.se
artificiella förhållanden. Orsaken till detta är att ungfiskarna är mycket känsliga för vatten av sämre kvalitet, för att inte tala om hur svårt det är att över huvud taget få fiskarna till lek. S. daemon har ett ännu mer raffinerat lekbeteende än de två andra juruparidarterna. Enligt Newmann (1996) sker fortplantningen på följande sätt: S. daemon bildar par, blir under leken något aggressivare och terroriserar alla övriga akvarieinnevånare. Därför är det bäst att hålla dem i ett separat akvarium. Honan ser vanligen kraftigare ut och får en rundare buk. Hon tar initiativet genom att börja gräva gropar i sanden och friar aktivt till hannen, som i sin tur försvarar reviret mot potentiella inkräktare. Fasen före den egentliga parningen går till såsom typiskt är för munruvare. Under och före leken gräver paret (enligt Newmann) flera gropar i sanden, av vilka några är över sextio centimeter i diameter och når ända till bottenglaset. Fasen under vilken fiskarna gräver gropar i sanden räcker i regel ett par dagar och upphör oftast, men inte alltid, i och med romläggningen. Honan lägger femton till arton ljusgrå äggformade romkorn per gång. Romkornen är under en millimeter i diameter. Hannen befruktar rommen samtidigt som han bevakar reviret och eventuella inkräktare. Leken tar normalt ungefär en och en halv timme och honan lägger 150-300 romkorn. Inom några timmar därefter täcker paret romkakan med ett 3,2-4,5 centimeter tjockt lager sand. Eftersom sand hindrar syretillförseln och rommens utveckling är det lämpligt att använda fint grus som bottenmaterial. Efter att rommen täckts ställde sig honan ovanför och fläktade kraftigt med bröstfenorna för att öka vattencirkulationen och därigenom förbättra syretillförseln. Under denna tid försvarade hannen reviret. Detta fortsatte tre dagar utan att föräldrarna grävde fram rommen, vilket ledde till att kläckningen misslyckades. Trots att vattenkvaliteten inte lämnade övrigt att önska, enär vattnet var mycket mjukt, ph låg på 4,5 och temperaturen på 30-31ºC, grävde fiskarna inte fram rommen heller efter ytterligare ett (tredje) lekförsök(?!). En annan redogörelse för en lyckad odling publicerades 1998 av Eckinger och Stahlsberg. Enligt den hopade lekparet upp två sandhögar, mellan vilka det bildades en fördjupning. I denna lade honan till slut 0,2-0,8 mm stora romkorn, som klibbade vid varandra och bildade klumpar. Mot slutet av leken täckte föräldrarna rommen med ett fem centimeter tjockt lager bottenmaterial. När föräldrarna efter 76 timmar grävde fram rommen, kunde man redan upptäcka små larver med relativt lång svans. Föräldrarna flyttade dem till ett annat ställe och täckte igen in dem med ett lager sand. Till slut grävde ynglen efter cirka sex dagar själv fram sig genom sandskiktet. Strax därefter utfodrades ynglen med nykläckta artemianauplier, så att de efter fyra veckor mätte cirka 2,5 centimeter och redan kunde ta större foder. Att odla S. daemon är i varje fall en utmaning. Av avgörande betydelse är följande omständigheter: Ett kompatibelt par av 2-3 års ålder (det kan inträffa, att man av misstag sätter samman två honor), ett vatten som är lämpligt, det vill säga att såväl temperaturen som den kemiska och mikrobiologiska sammansättningen är rätt, samt slutligen att man använder rätt sorts bottenmaterial, fint grus i stället för sand. De nämnda redogörelserna visar, att S. daemon:s fortplantningsstrategi inte ännu är slutgiltigt undersökt och att den sparsamma informationen endast är rekommendationer, som kan hjälpa er att bringa denna praktfulla art till lek. Slutord De levnadsförhållanden vi måste erbjuda arterna inom släktet Satanoperca är rätt svåra sett ur en akvarists synvinkel. Inte bara det att man måste ställa ett synnerligen stort akvarium till fiskarnas förfogande och hålla vattnet inom exakt fastslagna värden, utan också att man måste ge fiskarna rätt sorts foder. Fiskarna är inte okänsliga för sjukdomar såsom bukvattensot och hålsjuka. Allt detta kan avhålla mången från att hålla dessa arter. Trots det finns det människor, till vilka även jag hör, som har fallit för dessa fiskars charm och som finner sin belöning för den möda skötseln av dem innebär i deras ovanliga beteende, anmärkningsvärda utseende och intressanta fortplantningssätt. Jag är fast förvissad om att också ni kommer att finna en källa till såväl tillfredsställelse som utmaning i att hålla jordätare. Eventuellt kommer det inte på många år att lyckas för er att lösgöra er från dessa fiskars förtrollning. Som komplettering till texten ovan kan Internetsidan www.radbed.com stå till tjänst. Där finns ett rikligt urval fotografier och filmer på sydamerikanska jordätare ur släktet Satanoperca och deras liv. Referenser: Elieson M. Malawi bloat. Internetpublikation. www. cichlid-forum.com/articles/malawi_bloat.php Konings A (2002). Enjoying Cichlids. Second Edition. Cichlid Press. El Paso. Newman L (1996). The spotted demonfish, Satanoperca daemon Heckel, 1840. Cichlid News magazine/aquatic promotions, 5 (3): 19-23. www. cichlidae.com/article.php?id=056 Weidner T, (2000). South American Eartheaters. Cichlid Press. El Paso. www.ciklid.se Ciklidbladet 3/2008 - Årgång 41 41