Inventering av alfågel och andra havslevande andfåglar i svenska farvatten 2007-2011. Sammanfattade Rapport

Inventering av alfågel och andra havslevande andfåglar i svenska farvatten 2007-2011 Sammanfattade Rapport Lund 2011-09-22 Leif Nilsson Ekologihuset 223 62 Lund Leif.nilsson@zooekol.lu.se TEL: 046-2223709. 070-5255709

SUMMARY Nilsson, L. 2011. Censuses of Long-tailed Duck and other Seaducks in Sweden 2007-11. Department of Ecology, Lund University. 25 pp. The offshore Swedish areas in the Baltic were for the first time surveyed in one season, whereas formerly only partial coverage could be obtained. Some of the major areas were however covered with an all Baltic boat survey in 1992/93 (Jan Durnick et.a. 1994. Important Marine Areas for Wintering Birds in the Baltic Sea. Report from Ornis Consult, Copenhagen.) In 2007 a second total survey of Baltic offshore waters was started within the SOWBAS-project. Due to bad flying weather only small parts could be covered the first two years, but in 2009, all important areas for seaducks could be surveyed. Parallell lines with were covered from the shore (larger islands in archipelagos) out to a depth of about 30m. An example of the survey line design is found in Fig. 2, whereas the coverage in 2007, 2009 2011 is shown in Figs. 3 6. Besides the Baltic areas the west coast was also surveyed in 2009 with line transects in southern Kattegatt and total coverage in the outer parts of the Swedish west coast archipelagos aimed for the Eider Duck. Aerial line transects were undertaken with a CESSNA 337 Skymaster (Fig. 1) with at least two observers being employed at the same time. The observers covered a transect band out to 200 m from the side of the aircraft, the total sampling band being 320 m when taking the blind angle below the aircraft into consideration. Census speed was 180 km/h and flying altitude was 70 m. GPS-navigation was used to establish where observations of waterbirds was done.the observations were transferred to a data-base with coordinates for each observation. On the West Coast the Eider dominated (Fig. 7, 8) with a total estimated population of 52000, which was more or less the same as in 2004, but appreciably higher than earlier (Table 1). Concentrations of Scoters Melanitta sp. were found in the southern part of Kattegatt, but here we do not have any comparable older data (Table 2). In the Baltic, the total population of Long-tailed Ducks was estimated to be around 430 000 in Swedish waters compared to an estimate of about 1 400 000 at the boat survey in 1992/1993, with a marked dominance for the offshore banks and the areas east of Gotland (Fig. 9-11, Table 3). All data indicate very marked decreases in important areas, but Hanöbukten in the south and some archipelago areas had the same numbers as during the 1970s. The Midsjöbank in central Baltic also had high counts but comparable data are missing During the surveys in the Baltic Velvet Scoter, Common Scoter, Eider and Red-breasted Merganser were also surveyed (Tables 5 8). HOMEPAGE: www.biol.lu.se/zooekologi/waterfowl/index.htm 2

INLEDNING Denna rapport sammanfattar resultaten från flyginventeringar av havslevande dykänder i svenska farvatten under 2007 2011 samt presenterar ett förslag över hur den framtida övervakningen av de havslevande dykänderna bör organiseras. Inventeringen startade som ett svenskt bidrag till SOWBAS- projektet och avsåg att under 2007 och 2008 täcka de svenska utsjöområdena i Östersjön. Under 2007 kunde endast begränsade flyginventeringar genomföras i södra delen av området och under 2008 var förhållandena för flygningar under vintern också ogynnsamma, men vintern 2009 kunde för gången de svenska utsjöfarvattnen från Gävlebukten till norska gränsen inventeras i sin helhet under en och samma vinter. Inför vintersäsongen 2009 fick jag i uppdrag av Naturvårdsverket, vilka också finansierat Östersjöinventeringen, att genomföra en riktad inventering av övervintrande alfåglar för att kunna ge förslag till ett kommande monitoring program inriktat främst på denna art, men också med hänsyn till andra övervintrande sjöfåglar i de yttre svenska farvatten, vilka ej täcks av de årliga sjöfågelinventeringarna. Uppdraget kom sedemera att utsträckas till vintrarna 2010 och 2011. Inventeringen kan ses som ett komplement till de årliga internationella midvinterinventeringarna av sjöfågel (IWC) i Sverige, vilka pågått sedan januari 1967, dvs. sedan starten av det internationella programmet. De organiseras och samordnas av Wetlands International (tidigare IWRB) med säte i Nederländerna och täcker hela Europa med angränsande områden. En nationell samordnare i varje land leder inventeringarna och rapporterar till högkvarteret samtidigt som man svarar för de nationella bearbetningarna. De svenska inventeringarna ingår också som ett led i den av Naturvårdsverket organiserade Nationella Miljöövervakningen. Medan de årliga midvinterinventeringarna avser att ge underlag för att följa trenderna och beståndsutvecklingen i de flesta vanligare andfåglar så krävs speciella insatser med bl.a. flyg och båt för att täcka in de havslevande arterna. De internationella midvinterinventeringarna kompletteras därför med jämna mellanrum med mer heltäckande inventeringar. Landstäckande inventeringar av de inre farvattnen i Sverige har genomförts några gånger, senast under vintern 2004. I samband med de första årens midvinterinventeringar av sjöfåglar under åren 1967 1978 genomfördes ett betydande antal båtinventeringar med observationer från kustbevakningens båtar, varvid betydande områden till havs utanför de svenska kusterna kunde täckas. 1971-1974 genomfördes också ganska storskaliga inventeringar av de inre farvattnen samt en del längre ut liggande områden. Dessa inventeringar begränsades dock av att motsvarande inventeringar ej var genomförbara i hela Östersjön. Efter de politiska förändringarna i området genomfördes en första samordnad inventering med båt och flyg i hela Östersjön 1992 och 1993 (Durinck et al. 1994 Important Marine Areas for Wintering Birds in the Baltic Sea. Report from Ornis Consult, Copenhagen). De svenska områdena kunde dock inte täckas fullt ut. Under 2007 planerades en andra inventering av hela Östersjön, vars material nu är under analys. Materialet från inventeringarna 2009 har tidigare sammanfattats i en prelimniär rapport. Resultaten från dessa inventeringar samt från inventeringarna under 2010 och 2011 har dessutom översiktligt inarbetats i de årliga rapporterna från de svenska andfågelinventeringarna. Föreliggande rapport avser att ge en sammanfattande redogörelse för resultaten från de samlade inventeringarna 2007 2011 i svenska utsjövatten. Materialet har också inarbetats i den 3

gemensamma rapporten för hela Östersjön från SOWBAS, vilken kommer att publiceras under hösten 2011. Analyser av materialet för publicering i vetenskapliga tidsskrifter har också påbörjats. Västkusten inventerades enbart 2009, men för att ge en fullständig bild av de havslevande dykändernas utbredning i Sverige redovisas även dessa resultat i dena sammanfattande rapport. Förutom undertecknad har följande forskare vid Zooekologiska avdelningen medverkat som observatörer vid inventeringarna: Martin Green, Nils Kjellen, Johan Nilsson, David Erterius & Roine Strandberg. METODIK Fig. 1. Vid flyginventeringarna till havs utnyttjades en CESSNA 337 Skymaster, en högvingad tvåmotorig maskin med god sikt. Minst 2 observatörer medverkade vid inventeringarna, men ofta var vi tre i planet förutom piloten. During aerial surveys at sea we used a CESSNA 337 Skymaster, a high-winged twin-engined aircraft with good visibility. At least two observers were employed but often we were three in the aircraft besides the pilot. De yttre havsområdena täcktes med linjetaxeringar från flygplan. Inventeringslinjerna lades ut så att de täcker alla viktigare havsområden (inkl. utsjöbankar) i de svenska havsområdena. Gränsen mot djupare vatten har lagts vid ett djup på 30 m. Ett exempel på utlägg av inventeringslinjer visas från Hanöbukten (Fig. 2). Här har linjerna lagts med 2 km mellanrum, men i de flesta havsområden har vi lagt inventeringslinjerna med 4 km mellanrum. I områden med en smalare grundvattenzon utanför kustlinjen har vi lagt ut inventeringslinjer parallellt med kusten på olika avstånd från densamma och inte som i Hanöbukten där linjerna går från stranden ut till djupt vatten. I ostkustskärgårdarna startade linjerna i princip i zonen med större öar och gick ut till djupt vatten. 4

Vid flyginventeringarna använder vi CESSNA 337 Skymaster, en tvåmotorig högvingad maskin (Fig. 1). Säkerhetssskäl till havs kräver tvåmotorigt flyg och denna maskin har god sikt. Normalt flyger vi på ca 70 m höjd med en hastighet av ca 150 180 km/h. Navigeringen sker mellan förutbestämda waypoints med användande av planets GPS. Vid observationerna medverkar minst två observatörer, en bredvid piloten och en bakom, vilka täcker var sin sida av planet. Ibland medföljer en tredje observatör. Alla iakttagelser talas in på band med tidsangivelse. Flyg-tracken loggas på en separat GPS. Observationerna läggs sedan in i en dagtabas med exakta positioner för varje observation. Fig. 2. Exempel på inventeringslinjer i Hanöbukten. Linjerna låg här med 2 km mellanrum, men vi utnyttjade 4 km mellanrum inom merparten av de svenska farvattnen. Example of lines used for aerial surveys in Hanöbukten in south Sweden. Here the lines are 2 km apart but in the main areas we used 4 km between the survey lines. Vid inventeringarna räknar vi samtliga observerade fåglar. Inventeringarna koncentreras till ett band på 200 m på vardera sidan av flygplanet. Fåglar utanför denna zon noteras som extra information och markeras speciellt i databasen. Observatörerna har en död zon på vardera sidan av planet, som beräknas till ca 40 m på vardera sidan. Detta innebär i praktiken att den inventerade zonen blir 320 m bred. Vid analyserna har sedan inventeringsdata från linjerna omräknats till antal per större områden baserat på täckningsgraden inom relevanta djupområden. 5

Inventeringarna har endast genomförts under goda väderförhållanden. Dvs det skall vara tillräckligt hög molnhöjd och därmed ljus. Dessutom är det viktigt att det inte blåser för mycket, vid sjögång kan fåglarna vara svåra att upptäcka och räkna på vattenytan. MATERIAL Under vintern 2007 kunde endast de sydliga delarna av den svenska Östersjökusten inventeras beroende på flygförhållandena över Östersjön. Inventeringarnas omfattning framgår av Fig. 3. Fig. 3. Karta över den svenska delen av Östersjökusten med planerade och genomförda inventeringar för vintern 2007. Map of the Swedish Baltic coast showing planned and undertaken aerial surveys in the winter 2007. Under 2009 kunde som nämnts i inledningen hela den svenska kusten inventeras. Täckningsgraden framgår av Fig. 4. På ostkusten och i den södra delen av Kattegatt genomfördes inventeringarna helt som linjetaxeringar. Inventeringarna i norra Halland och Bohuslän genomfördes däremot som områdesinventeringar. Detta innebar att områdena täcktes i sin helhet med flygspaning. Inventeringen på västkusten var speciellt inriktad på att täcka in ejder och inriktades därför på områden där man kan förvänta sig större antal ejdrar, dvs de inre fjordarna och vikarna innanför Orust och Tjörn samt en del andra större öar täcktes inte. Inte heller områdena i Öresund norr om bron täcktes med flyg, eftersom de landbaserade midvinterinventeringarna täcker hela det aktuella området. Totalt omfattade flyginventeringarna ca 45 tim, vartill kommer ungefär 20 timmar i transportflygningar till och från inventeringsområdena. Totalt sett omfattade flyginventeringarna vintern 2009 fler flygtimmar eftersom en del områden inventerades vid flera tillfällen inom ramen för andra specialprojekt (Naturvårdsverkets Utsjöbanksinventering samt Vindkraftprojekt vid Lillgrund i Öresund). 6

Fig. 4. Omfattningen av flyginventeringarna i de yttre svenska farvatten vintern 2009. Coverage of aerial surveys in Swedish waters in the winter 2009. The Baltic and the southern part of the Kattegatt were covered by line-transects, whereras the surveys in the northern part of the west coast were based on total coverage of important areas. 7

Fig. 5. Omfattningen av flyginventeringarna i de yttre svenska farvatten vintern 2010. Specialinventeringar vid Lillgrund i Öresund och Falsterbo ej markerade. Coverage of aerial surveys in Swedish waters in the winter 2010. Special surveys at the Lillgrund windfarm in Öresund and around Falsterbo are not shown on the map. Vintern 2010 inriktades inventeringarna enligt uppdraget i första hand på att täcka de viktiga utsjöbankarna för alfågel i Östersjön. Under själva vintern var stora delar av Kalmarsund och skärgårdarna på ostkusten helt istäckta och i Stockholms skärgård var isen kompakt till Finland. De södra skärgårdarna inventerades i april, vilket är acceptabelt för alfågeln, men inte för övriga havsdykänder som då börjat flytta in i Östersjön från vinterkvarteren. Inventeringarna begränsades av askutsläpp från en isländsk vulkan och därmed sammanhängade flygförbud. Totalt omfattade inventeringarna 2010 20 timmars inventering samt 10 timmars transitflygning. 8

Fig. 6. Omfattningen av flyginventeringarna i de yttre svenska farvatten vintern 2011. Området med fast is markeras med en röd linje. Notera att hela centrala Kalmarsund och Stockholms skärgård var isbelagda. Coverage of aerial surveys in Swedish waters in the winter 2011. The area with hard ice in the coastal areas is marked with a red line. Note that most parts of Kalmarsund were icecovered as was the case for the Stockholm archipelago. Omfattningen av inventeringarna 2011 framgår av Fig. 6. Inventeringarna koncentrerades till de tre viktiga Utsjöbankarna, men därutöver inventerades också viktiga områden efter fastlandskusten. Under en period mitt i vintern var hela skärgården norr om Öland inkl. Kalmarsund helt isbelagd och en iskant gick från Ölands norra udde till Landsort och utanför Stockholms skärgård över till Finland. Inventeringarna längs fastlandskusten begränsades därför till en flygning efter iskanten också täckande de få isfria alfågelområdena utanför densamma. Under 2011 kunde Midsjöbankarna inventeras vid ytterligare två tillfällen i samband med ett uppdrag för EON i samband med ev. vindkraftsplaner där. Hoburgs Bank inventerades också vid två tillfällen. Dessutom genomfördes två flygningar utanför Gotland resp. Ölands kuster för att testa huruvida en linjetaxering längs kusterna kan vara en möjlighet för kommande regelbunden monitoring av alfågel. Totalt omfattade flygningarna 2011 30 timmar inventering samt 22 timmar transitflygning. 9

VÄDERLEKSFÖRHÅLLANDEN Vintern 2007 var en mild vinter med mycket blåst och lågtryckpassager, vilket försvårade inventeringarna till havs. Vid årsskiftet förekom havsis endast i de nordligaste delarna av Bottenviken. Detta innebär att samtliga farvatten av intresse för inventeringen var helt isfria. Vintern 2009 inleddes med några dagars kallt väder kring julhelgen, med de lägsta temperaturerna i sydsverige kring trettonhelgen, dvs precis före inventeringsstarten. Efter en mild period kom kylan tillbaka i mitten av månaden. Totalt sett var januari 2009 mildare än normalt i hela landet. Medeltemperaturerna var dock ett par grader högre föregående vintrar. Vintern i övrigt kännetecknades av relativt milda förhållanden. I början av januari låg nyis längs kustbandet ner till den norra delen av Östersjön samt i Mälarens och Vänerns norra skärgårdar. Det förekom också nyis i de inre ostkustskärgårdarna längre söderut, dock inte i Blekinge. Sjöarna i inlandet var i huvudsak istäckta. Ytterligare isläggning tillkom under februari, men isen låg endast i de inre farvattnen och påverkade inte utsjöinventeringarna. Vintern var den kallaste sedan 1987. December 2009 avslutades med mycket kallt väder som fortsatte in i januari med temperaturer på ned till -20 o även i sydligaste Sverige, medan norra Sverige hade förhållandevis milt väder. Den kalla väderleken ledde till markant tidigare isläggning än under de föregående vintrarna. Under januaris första hälft växte skärgårdsisarna snabbt runt hela den svenska kusten, men skånska kusten var i huvudsak isfri utom grundare vikar. Under vintern var isen kompakt i Stockholms skärgård och gick över till Finland. en täckte också den östra kusten av Östersjön. Vintern 2011 var åter en kall vinter, som började tidigt med sträng kyla i december. Vid nyåret mildrades kylan något och i januari förekom både kallare och mildare perioder. Det var till och med plusgrader i södra Sverige under kortare perioder. Resten av vintern var förhållandevis kall. Den kalla inledningen av vintern medförde en tidig isläggning även 2011, men isbeläggningen runt kusterna avstannade något i samband med de mildare perioderna. Den fortsatte senare under vintern och kom att omfatta samtliga skärgårdsområden från Kalmarsund och norrut. Vid vissa tillfällen fanns sammanhängande is från Ölands norra udde till Landsort och sedan norr om en linje över till Finland. läget vid inventeringen redovisas i Fig. 6. Liksom under 2010 var stora delar av kusten i de baltiska statern täckta av kompakt is långt ut till havs (Fig. 11). 10

VÄSTKUSTEN Inventeringarna på Västkusten koncentrerades helt på förekomsten av de tre havslevande arterna ejder, svärta och sjöorre, även om samtliga sjöfågelarter registrerades inom de inventerade områdena. Bakgrunden till västkustinventeringen var de alarmerande uppgifter som under senare år presenterats när det gäller ejderns situation totalt i Europa. Extra medel beviljades därför för att genomföra en speciell ejderinventering 2008, men på grund av väderförhållanden kunde den ej genomföras förrän vintern 2009. Årets midvinterinventering kompletterades därför med flyginventeringar på västkusten. Merparten av västkustens ytterområden täcktes under loppet av två dagars flygning. Några mindre områden som täcks fullständigt med båt/landinventeringar ingick inte i flyginventeringarna. Dessutom koncentrerades inventeringarna till de yttre områdena med större förekomster av ejder. Detta innebär att vi inte inventerade farvattnen innanför Orust och Tjörn samt vissa andra inre vikar. Ejder Somateria mollissima Totalt noterades 52000 ejdrar i området från norra Öresund till och med Bohuslän. Ett mindre antal ejdrar torde förekomma i de icke inventerade områdena, främst innanför Orust och Tjörn, men också i en del andra inre farvatten som ej besöktes vid flyginventeringen. Erfarenheterna från de totalinventeringar som tidigare företagits här (senast 2004) visar att detta knappast kan påverka resultaten annat än högst marginellt. Merparten av ejdrarna noterades i Bohuslän, medan Kattegatt svarade för ca 20% (se Fig. 7, 8). Några större förändringar i antalet övervintrande ejdrar på västkusten har inte skett sedan den närmast föregående inventeringen, då ca 48000 ejdrar räknades in (Tabell 1). En del omfördelningar förekom dock i Kattegatt. Inventeringarna 1971-74 och 1987-89 visade emellertid betydligt lägre siffror för ejdern. Ett annat viktigt område för ejdern i Sverige under vintern är farvattnen kring Falsterbo, de flesta ejdrarna här (totalt upp till 10000 i området) återfinns emellertid söder och öster om näset och räknas tillsammans med Östersjön. Tabell 1. Beräknat antal ejdrar Somateria mollissima på västkusten vid de fyra tillfällen områdena flyginventerats (kompletterat med landbaserade räkningar). Estimated totals of Eiders Somateria mollissima on the west coast in the four periods when aerial surveys were undertaken here (additional data from ground counts also included). 1971-74 1987-89 2004 2009 Bohuslän 2900 5500 36600 40700 Halland 1200 2300 9300 5300 NV Skåne 4500 1900 2400 6000 SUMMA 8600 9700 48300 52000 11

Fig. 7. Ejderns Somateria mollissima utbredning i Kattegatt vid flyginventering 26 januari 2009. The distribution of Eiders Somateria mollissima in Kattegatt at aerial surveys January 26 2009. 12

Fig. 8. Ejderns Somateria mollissima utbredning i Bohuslän vid flyginventering 26 januari 2009. The distribution of Eiders Somateria mollissima in Bohuslän at aerial surveys January 26, 2009 13

Svärta Melanitta fusca & Sjöorre Melanitta nigra Två arter av speciellt intresse på västkusten vid sidan av ejdern är svärta och sjöorre, vilka åtminstone tidigare haft sina enda större förekomster i Sverige i Kattegatt även om stora förekomster konstaterades i Östersjön 2007 (se dock nedan!). Vid inventeringarna i Kattegatt i januari 2009 inräknades betydande antal av främst sjöorre, men även svärta i de båda traditionella områdena i Kattegatt dvs. Skälderviken och Laholmsbukten (Tabell 2). Det samlade beståndet för båda arterna skattades till i storleksordningen 20 000 individ med stark dominans för sjöorren. Förekomsterna i de båda områdena är väl dokumenterad sedan inventeringarna startade i slutet av 1960-talet, men det saknas jämförelsematerial täckande hela havsområdet eftersom flyginventeringarna de första åren inte var standardiserade till linjetaxeringar på samma sätt som numera. Tabell 2. Räknat och skattat bestånd för sjöorre Melanitta nigra och svärta Melanitta fusca i Skälderviken och Laholmsbukten vintern 2009. Counted (lefthand columns) and estimated (righthand columns) totals for scoters (Melanitta spp.) in Skälderviken and Laholsbukten in the winter 2009. ART Räknat i inventeringslinjerna Skattat bestånd i resp. område Skäldervik. Laholmsbukt. Skäldervik. Laholmsbukt. Sjöorre Melanitta nigra 722 1760 4500 11000 Svärta Melanitta fusca 211 180 1320 1120 Obest Melanitta 120 210 750 1310 SUMMA 1053 2150 6580 13430 14

ÖSTERSJÖN I rapporten för 2007 presenterades en del resultat från den första säsongens inventeringar i de yttre havsområdena i Östersjön. På grund av svåra väderförhållanden för flyginventeringarna kunde då endast en begränsad del av det aktuella området inventeras från luften. Under 2009 kunde vi däremot genomföra inventeringarna inom hela det planerade området, varför vi för första gången kan ge en någorlunda samlad bild av främst alfågelns förekomst i de svenska farvattnen. På grund av väderförhållandena genomfördes de första flygningarna 2009 i mitten av januari samtidigt med den ordinarie midvinterinventeringen, medan de sista flygningarna genomfördes den 3 april. Detta är inget problem för alfågeln, vilken inte lämnar Östersjön förrän i maj, men för flera arter hade vårflyttningen börjat när vi kunde inventera de nordligare skärgårdsområdena, varför inventeringen inte speglar vintersituationen för dessa arter i vissa områden. Inventeringarna under 2010 och 2011 genomfördes också huvudsakligen under den senare delen av vintern, bl.a. beroende på de bättre väderförhållandena för flygning. I rapporten diskuteras följande arter: alfågel, svärta/sjöorre, ejder samt småskrake. Vid inventeringarna registrerades också betydande antal av andra arter såsom gräsand, bergand, vigg, knipa, storskrake, salskrake, knölsvan, storskarv, sothöna m. fl. vilka är mer eller mindre knutna till kusterna och skärgårdarna och som kom med i inventeringarna i varierande grad längs de inre delarna av inventeringslinjerna. Denna information kan ge värdefulla komplement till analyserna av de mer traditionella vinterinventeringarna av kustnära vatten. En sammanfattande analys av dessa har publicerats i Ornis Svecica 18(2008): 135-226. Småskraken behandlas i Östersjödelen, men inte för västkusten, där en betydande andel av småskrakarna återfinns i de inre ej besökta farvattnen. Alfågel Clangula hyemalis Alfågeln förekommer i Sverige i huvudsak efter Östersjökusten, där den finns i flockar från Falsterbohalvön i SV till Finngrunden utanför Gävle i norr (Fig. 9-11, Tabell 3). Den absolut största andelen av de inräknade alfåglarna vid totalinventeringen 2009, 300 000 av totalt skattade 436 000 återfanns på de tre utsjöbankarna Norra och Södra Midsjöbankarna samt Hoburgs Bank söder om Gotland. På fastlandssidan fanns en kontinuerlig förekomst av alfågel i princip från Kalmarsund/Öland norrut till och med Stockholms skärgård. Kartan i Fig. 9 antyder en lucka i förekomsten i Stockholms södra skärgård och längs Väddökusten i Uppland. I båda dessa områden fanns det ett antal alfåglar vintern 2009, men den södra delen av Stockholms skärgård täcktes endast översiktligt vid flygningen, medan Väddöområdet var stängt på grund av militära övningar. Alfåglarna vid Väddö räknas emellertid varje år vid de traditionella landbaserade midvinterinventeringarna. 15

Fig. 9. Alfågelns Clangula hyemalis utbredning i Sverige vintern 2009. The distribution of Long-tailed Ducks Clangula hyemalis in Sweden in the winter of 2009. 16

Fig. 10. Alfågelns Clangula hyemalis utbredning i Sverige vintern 2011. The distribution of Long-tailed Ducks Clangula hyemalis in Sweden in the winter of 2011. I januari 2010 beräknades det finnas ca 700 000 alfåglar på de inventerade svenska lokalerna trots att inventeringarna inte kunde täcka alla områden. Med tanke på isförhållandena fanns det sannolikt ganska få alfåglar på de områden som ej inventerades. Ett högt antal alfåglar beräknades för Hoburgs Bank, 426 000 mot betydligt lägre siffror övriga år (Tabell 3). Det höga antalet alfåglar på Hoburgs Bank 2010 kan säkerligen förklaras av att de viktiga alfågelområdena i Irbe sundet och Rigabukten var helt isbelagda. Vårvintern 2010 gjordes vissa inventeringar av skärgårdarna i D, E och H län (Tabell 3), medan Stockholms skärgård ej inventerades. Resultaten visade totalt på ungefär samma antal alfåglar för de tre områdena tillsammans, men fördelningen var annorlunda. I januari 2011 var issituationen i princip densamma i Östersjön, men antalet alfåglar i de svenska fartvattnen var endast obetydligt större än den mildare vintern 2009. Hoburgs Bank hade även i år många alfåglar, 280 000, medan Midsjöbankarna visade betydligt lägre siffror, 85 000 mot över 200 000 de båda föregående vintrarna. I januari 2011 var isläget ännu hårdare i skärgårdarna. I mars genomfördes en linjeflygning längs iskanten, som endast gav 350 alfåglar. En senare flytgningsom 2010 hade förmodligen gett fler alfåglar här. 17

Tabell 3. Beräknat antal alfåglar Clangula hyemalis inom olika delområden på den svenska kusten vid olika tillfällen. Estimated totals of Long-tailed Ducks Clangula hyemalis in different areas along the Baltic coast of Sweden. OMRÅDE 1970-74 1992-93 2007 2009 2010 2011 Falsterbohalvön 500 1600 2800 1200 Skåne sydkust 10000 800 1700 2000 Skåne sydost 200 100 300 Hanöbukten 25000 17000 23000 17000 7100 Blekinge ytterzon 1600 1100 300 100 100 Kalmarsund 12000 23000 11000 11500 2500 Öland ostkust 40000 10000 19000 26000 39000 Ölands norra grund 60000 30000 11000 5000 7200 22400 Midsjöbankarna 81000 213000 206000 85000 Hoburgs Bank 925000 90000 426000 280000 Gotlands ostkust 400000 270000 11000 15100 15700 Gotska sandön mm 20000 10000 13500 14500 Gotlands Västkust (land) 23000 2000 2000 Kalmar skärg 10000 12000 14000 2700 Österg skärg 1000 3500 8800 3200 Sörml. Skärg 4000 4000 4100 12000 Stockholms skärg 24000 18000 26100 Upplands kust 3700 Gävlebukten 600 TOTALSUMMA 1418100 435800 700000 471800 Tabell 4. Beräknat antal alfåglar Clangula hyemalis på Midsjöbankarna vid genomförda flyginventeringar. Total estimated number of Long-tailed Ducks Clangula hyemalis on the Midsjöbanks at all aerial surveys in the area. 2005-04-01 2009-03-03 2010-03-16 2011-03-07 2011-03-29 2011-04-20 Norra 76000 74000 63000 37000 67000 Södra 160000 137000 132000 22000 7500 16500 SUMMA 213000 206000 85000 44500 83500 Normalt har endast en inventering per område genomförts på de stora utsjöbankarna, men under 2011 kunde tre inventeringar utföras på Midsjöbankarna och två på Hoburgs Bank. Hoburgs Bank inventerades den 2 mars och 30 mars. Vid den första inventeringen beräknades antalet alfåglar till 280 000 (Tabell 3), medan det fanns 180 000 på banken vid den senare inventeringen. De tre inventeringarna på Midsjöbankarna 2011 redovisas i Tabell 4, där även en specialinventering ( på uppdrag av EON) från 2005 på södra banken återfinns. Som framgår av tabellen var totalsummorna för inventeringarna den 7 mars och 20 april ungefär desamma, medan betydligt färre alfåglar registrerades i slutet av mars. Vintern 2011 var antalet övervintrande alfåglar som nämnts totalt sett betydligt lägre på Midsjöbankarna än under 2009 och 2010 (samt även 2005). Det lägre antalet hänför sig emellertid till den södra banken, medan Norra Midsjöbanken låg på i stort sett samma nivå under alla tre åren 2009 2011. 18

Även om ett stort antal flyginventeringar har genomförts i delar av de svenska kustfarvattnen sedan 1971 är inventeringen 2009 den första då hela det aktuella utbredningsområdet för alfågel kunnat inventeras från luften på ett standardiserat sätt under samma säsong. Tidigare finns en totalinventering av Östersjöns alfåglar i huvudsak baserad på båtinventeringar (Durinck et al 2004). Jämfört med den tidigare Östersjöinventeringen har alfågelbeståndet i de svenska farvattnen minskat mycket markant. Från 1,41 till 0, 44 miljoner (Fig. 11, Tabell 3). Nu är två inventeringar som bygger på ett stort antal antaganden kanske inte den säkraste grunden för att belägga populationsförändringar, men dessa är så stora att även om det kan föreligga betydande metodskillnader så är det helt klart att alfågelbeståndet i den svenska delen av Östersjön har minskat högst väsentligt. Alfågelbeståndets nedgång är densamma i hela Östersjöområdet. Vid den första inventeringen 1992/93 skattades beståndet till 4,2 miljoner av ett beräknat totalbestånd i nordvästeuropa på 4,7 miljoner. Den senaste totalskattningen enligt SOWBAS ligger på 1, 5 miljoner (SOWBAS rapport i tryck). Nedgången för Östersjöbeståndet av alfågel är sålunda synnerligen markant, ca 65%. Det finns inget som tyder på att alfåglarna ändrat övervintringsvanor och att större mängder alfåglar skulle kunna övervintra i exempelvis Vita Havs-området. Inom de olika delarna av utbredningsområdet föreligger det betydande skillnader. Huvudområdet vid Gotland har endast inventerats i sin helhet vid denna inventering samt 1992/93. Här konstateras mycket stora skillander mellan inventeringarna, särskilt för Hoburgs Bank, där den senaste inventeringen gav 90000 alfåglar mot 925 000 vid den föregående inventeringen. På Gotlands ostkust beräknades det i år finnas 11 000 mot 270 000 1992/93. Från dessa kustområden finns en del båtinventeringar på 1970-talet, vilka tyder på ännu högre antal alfåglar kanske 400 000 eller fler. Inventeringarna under 1992/93 genomfördes med båt och en helt annan metodik, varför det är svårt att jämföra de båda inventeringarna. Man kan klart konstatera att alfåglarna minskat i antal här, men det är lite svårt att fastställa exakt hur stor minskningen kan vara. Midsjöbankarna visade sig hysa stora mängder alfågel nu liksom 1992/93. Det beräknade antalet för 2009 var väsentligt högre än vid båtinventeringen, men skillnaden motsvarar på intet sätt nedgången vid Hoburgs Bank och öster om Gotland. Tyvärr finns endast en tidigare inventering med flyg på Midsjöbankarna, södra banken i april 2005. Antalet alfåglar vid denna inventering var av samma storleksordning som 2009. 19

Fig. 11. Beräknat antal alfåglar Clangula hyemalis i de viktigaste alfågelområdena efter den svenska kusten 1992/93 och 2009 11 enligt Durinck et al (1994) och de nu aktuella iventeringarna. Estimated totals of Long-tailed Ducks Clangula hyemalis in important winter areas in Swedish waters accroding to censuses 1992/93 (Durinck et al 1994) and the present surveys. Inom övriga delar av alfågelns förekomstområde finns lite mer av äldre inventeringar. Både skärgårdarna på ostkusten (inkl. de yttre alfågelområdena) och farvatten öster och norr om Öland inventerades både med båt och flyg vid ett antal tillfällen. Den skånska sydkusten mellan Falsterbo kanal och Ystad har inventerats varje vinter i snart 45 år. Under 1960-talet kunde upp till några tusen alfåglar räknas vid de landbaserade midvinterinventeringarna, medan antalet nu vanligen är något hundratal. Bilden är densamma från flyginventeringar utanför skånska sydkusten, även om det fortfarande finns en del alfåglar kvar runt Falsterbohalvön. I södra Sverige förekommer fortfarande betydande antal alfåglar i Hanöbukten. Till skillnad från övriga delar av de sydligaste farvattnen har ingen nedgång i antalet alfåglar i Hanöbukten kunnat konstateras (Tabell 3). Däremot föreligger en betydande variation i antalet mellan olika 20

inventeringstillfällen, vilket konstaterades i samband med den pågående Utsjöbanksinventeringen då området täckts vid flera olika tillfällen samma säsong. Öster och särskilt norr om Öland har alfågeln minskat mycket markant (Tabell 3). Totalinventeringar med flyg norr om Öland har gett färre inräknade (sedda) alfåglar under senare år än vad den markbundne observatören kunnat räkna vid den vanliga midvinterinventreringen från Ölands norra udde för ett antal år sedan. Däremot har alfågeln hållit sin numerär sedan 1970-talet i ostkustens skärgårdar från norra Kalmar län till och med Stockholms skärgård. Hur situationen är i Kalmarsund är inte känt eftersom äldre täckande flyginventeringar saknas härifrån. Sammantaget kan man konstatera att inventeringarna helt klart tyder på att alfågelbeståndet minskat mycket markant i de svenska farvattnen under senare år. Minskningen har varit särskilt uttalad för de viktigaste områdena kring Gotland och Öland, medan antalet övervintrande alfåglar i Hanöbukten och skärgårdarna ligger på samma nivå som under 1970-talet. Det är emellertid ännu för tidigt att spekulera i orsakerna till dessa skillanader. Sjöorre Melanitta nigra Tabell 5. Skattat antal sjöorrar Melanitta nigra inom olika områden efter den svenska Östersjökusten 2007-2011. Estimated totals of Black Scoters Melanitta nigra in different areas along the Swedish Baltic coast in the winters 2007-2011. OMRÅDE 2007 2009 2010 2011 Falsterbohalvön 2100 470 300 375 Skåne sydkust 500 430 0 Skåne sydost 0 Hanöbukten 13500 300 238 Blekinge ytterzon 0 0 0 Kalmarsund 20600 60 150 25 Öland ostkust 3200 560 500 Ölands norra grund 0 0 0 0 Midsjöbankarna 0 63 0 Hoburgs Bank 40 2110 338 Gotlands ostkust 0 25 Gotska sandön mm 0 Gotlands Västkust (land) Kalmar skärg Österg skärg Sörml. Skärg Stockholms skärg Upplands kust Gävlebukten TOTALSUMMA 39900 1860 2623 1501 21

Vid inventeringarna 2007 påträffades ovanligt många sjöorrar inom de inventerade områdena, totalt sett beräknades antalet till ca 40000 (Tabell 5). 2009 2011 var situationen en helt annan och endast mindre antal sjöorrar påträffades i Östersjöområdena. Det föreligger dock en betydande variation i antalet sjöorrar inom de aktuella områdena. Sålunda beräknades antalet sjöorrar i Hanöbukten till ca 2600 i januari 2009, medan 14000 fanns i området i december 2008. Under tidigare år har antalet varit måttligt i dessa farvatten, men några systematiska uppgifter föreligger inte från andra år än 2007 och 2009. Vid de traditionella midvinterinventeringarna har endast få sjöorrar setts i Östersjön, men sjöorrarna ligger generellt alltför långt från land för att täckas vid dessa inventeringar. Någon förklaring till den betydande variationen i antalet sjöorrar har inte kunnat finnas. Svärta Melanitta fusca Tabell 6. Skattat antal svärta Melanitta fusca inom olika områden efter den svenska Östersjökusten 2007 och 2009. Estimated totals of Velvet Scoters Melanitta fusca in different areas along the Swedish Baltic coast in the winters 2007 and 2009. OMRÅDE 2007 2009 2010 2011 Falsterbohalvön 180 0 250 90 Skåne sydkust 10 0 0 Skåne sydost 0 0 Hanöbukten 3240 60 330 Blekinge ytterzon 0 0 0 Kalmarsund 870 30 325 13 Öland ostkust 1850 0 0 Ölands norra grund 0 0 0 0 Midsjöbankarna 0 0 0 Hoburgs Bank 0 0 350 Gotlands ostkust 0 1075 Gotska sandön mm 0 Gotlands Västkust (land) Kalmar skärg Österg skärg Sörml. Skärg Stockholms skärg Upplands kust Gävlebukten TOTALSUMMA 6150 90 575 1858 Även svärtan var vanligt förekommande i de inventerade Östersjöområdena vintern 2007 och förekom liksom sjöorren främst i Kalmarsund men även Hanöbukten. Vid inventeringarna 2009 2011 sågs endast några få svärtor med undantag för ett beräknmat antal på ca 1000 öster om Gotland. Arten ses också regelbundet vid de traditionella, landbaserade midvinterinventeringarna. Till skillnad från sjöorren var antalet svärtor lågt i Hanöbukten hela säsongen 2008/09. 22

Ejder Somateria mollissima Ejdern är huvudsakligen en västkustart under vintern, men förekommer regelbundet i mindre antal i Östersjöområdet särskilt längs de öppna kusterna av Skåne, Öland och Gotland men endast i mindre antal. Vid utsjöinventeringarna 2007 påträffades 1100 ejdrar i Hanöbukten och 5300 i farvattnen runt Öland ochi Kalmarsund. Mindre flockar var också regelbundna längs den gotländska kusten. Antalet ejdrar var klart lägre runt Öland och i Kalmarsund vid inventeringen 2009 jämfört med 2007. Den enda större vinterkoncentrationen av ejder i den svenska delen av Östersjön återfinns i farvattnen runt Falsterbo, där de båda vintrarna det mellan 2007 och 2011 beräknades övervintra mellan 10000 och 13000 ejdrar (Tabell 7). Vid inventeringen av områdena öster om Gotland den 16 mars 2009 beräknades beståndet i området till ca 5400 ejdrar, men flyttningen torde ha startat. Alfågelinventeringarna i skärgårdsområdena i Östersjön gjordes för sent för att täcka in övervintrande ejdrar. Flyttningen var på full gång. Tabell 7. Skattat antal ejdrar Somateria mollissima inom olika områden efter den svenska Östersjökusten 2007-2011 Estimated totals of Eiders Somateria mollissima in different areas along the Swedish Baltic coast in the winters 2007 2011.. OMRÅDE 2007 2009 2010 2011 Falsterbohalvön 10500 12700 11660 9915 Skåne sydkust 300 90 348 Skåne sydost Hanöbukten 1100 230 13 Blekinge ytterzon 0 Kalmarsund 1500 780 363 0 Öland ostkust 3800 420 113 Ölands norra grund 0 0 0 740 Midsjöbankarna 9 0 0 Hoburgs Bank 90 675 40 Gotlands ostkust 5400 6700 Gotska sandön mm 0 Gotlands Västkust (land) Kalmar skärg Österg skärg Sörml. Skärg Stockholms skärg Upplands kust Gävlebukten TOTALSUMMA 19719 12698 17869 23

Småskrake Mergus serrator Småskraken är en regelmässig gäst i de sydsvenska kustfarvattnen. Som framgår av Tabell 8 var antalet småskrakar likartat i de områden som inventerades båda åren. 2009 tillkom ett viktigt område öster om Gotland med ett skattat betsånd av över 8000 småskrakar. Även för småskraken har upprepade inventeringar inom samma område avslöjat en betydande variation i antalet övervintrare. Farvattnen runt Falsterbohalvön och upp till Öresundsbron har inventerats vid åtskilliga tillfällen vintertid och beståndet har vid vissa tillfället skattats till mer än 10000 individ. Tabell 8. Skattat antal småskrakar Mergus serrator inom olika områden efter den svenska Östersjökusten 2007-2011. Estimated totals of Red-breasted Mergansers Mergus serrator in different areas along the Swedish Baltic coast in the winters 2007-2011. OMRÅDE 2007 2009 2010 2011 Falsterbohalvön 2600 2000 4513 2610 Skåne sydkust 200 300 750 Skåne sydost 0 Hanöbukten 200 700 113 Blekinge ytterzon 0 0 0 Kalmarsund 900 1200 63 638 Öland ostkust 300 500 1575 Ölands norra grund 0 0 0 102 Midsjöbankarna 0 63 0 Hoburgs Bank 0 0 238 Gotlands ostkust 8200 163 Gotska sandön mm 0 Gotland SV 463 Kalmar skärg Österg skärg Sörml. Skärg Stockholms skärg Upplands kust Gävlebukten TOTALSUMMA 4200 12900 4639 6652 DISKUSSION De svenska utsjöområdena som övervintringslokal för dykänder Flyginventeringarna av sjöfåglar i Östersjön, som var den första heltäckande inventeringen av de svenska farvattnen i Östersjön visade ett beräknat bestånd på ca 430 000 alfåglar. Jämfört med den båtinventering som genomfördes 1992/93 och som gav 1 400 000 alfåglar är detta en mycket markant nedgång, även om metoderna inte är fullt jämförbara. Utbredningsbilden visar en betydande variation, men med utgångspunkt från andra mer begränsade inventeringar kan man 24

utan tvivel konstera att antalet alfåglar minskat synnerligen markant i farvattnen runt Gotland och även vid norra Öland, medan bestånden ligger kvar på samma nivå som på 1970-talet i områden som Hanöbukten och ostkustens ytterskärgårdar. De sistnämnda områdena är dock av väsentligt mindre betydelse för alfåglarna än områdena kring Öland och Gotland samt Midsjöbankarna. De sistnämnda visar fortfarande höga antal alfåglar, men här saknas nästan helt jämförande äldre data. Antalet alfåglar inom olika områden tycks visa en betydande variation mellan olika år, varför det är för tidigt att dra några säkra slutsatser efter endast ett års inventeringar även om det inte råder något tvivel om att beståndet i de svenska farvattnen minskat drastiskt. Vid inventeringarna i Östersjön räknades också svärta, sjöorre, ejder och småskrake. För ejderns del kom flera områden i Östersjön att inventeras för sent för att ge en bild av vinterbeståndets storlek, eftersom flyttningen redan startat vid de sista alfågelflygningarna. De utvidgade skärgårdsinventeringarna (senast 2004) ger emellertid en bra bild av situationen i Östersjön föfr ejdern under vintern. När det gäller svärta och sjöorre noterades stora antal vid vinterinventeringarna 2007, medan betydligt färre sågs 2009. Det är helt klart att det behövs fler inventeringar för att klarlägga bilden. Ejderinventeringen på Västkusten visade att det inte skett några större förändringar i den övervintrande populationen i Sverige under senare år. När det gäller svärta och sjöorre på Västkusten utrgjorde årets inventering i Kattegatt den första genomförda av utsjöområdena, varför jämförelser bakåt ej kan göras. Vid tidigare traditionella strandnära midvinterinventeringar har betydande flockar setts i Skälderviken och Laholmsbukten, där nu en första totalskattning kunnat genomföras. Trots de genomförda inventeringarna tvingas man fortfarande konstatera att kunskapen om de havslevande dykändernas och då särskilt alfågelns uppträdande i de svenska fartvattnen är bristfällig. Den genomförda totalinventeringen dokumenterar klart den storskaliga nedgången i antalet alfåglar i Östersjön under senare år, men de genomförda inventeringarna under de båda isvintrarna visar också klart att föreligger betydande variationer i antalet alfåglar i de svenska farvattnen och inte minst på de viktiga utsjöbankarna som svarar för en majoritet av de övervintrande alfåglarna i Sverige. Inventeringarna har dessutom i huvudsak genomförts under den senare delen av vintern för att få ett så stabilt väder som möjligt och så sammanhållna inventeringar som möjligt. Det framgår således klart att det finns ett betydande behov av ytterligare studier av alfåglarnas uppträdande i de svenska vattnen inte minst för att belysa dynsmiken i systemet och få en bild på deras säsongsmässiga uppträdande på de olika bankarna till havs. 25