1 (12) YTTRANDE 2011-08-11 Dnr SU 302-1549-11 Regeringskansliet (Justitedepartementet) 103 33 Stockholm Remiss: över kommissionens förslag till direktiv om bostadslåneavtal Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, som anmodats yttra sig i rubricerat förslag, får härmed anföra följande: 1. Sammanfattning Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet ställer sig positiv till tillkomsten av ett direktiv på området men har inte desto mindre synpunkter på förslagets innehåll och utformning. 2. Allmänt om förslaget Förslaget bygger i hög grad på konsumentkreditdirektivet, Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal, 1 men syftar till att reglera kreditverksamhet som faller utanför detta direktiv. Konsumentkreditdirektivet omfattar konsumentkrediter från 200 euro upp till 75 000 euro. Direktivet omfattar bl.a. inte hypotekskrediter. Närmare bestämt undantas lån med säkerhet i fast egendom eller i rättigheter med anknytning till fast egendom. Direktivet omfattar inte heller lån för förvärv av äganderätt till fast egendom eller till byggnad eller för uppförande av byggnad, även om det för krediten inte uppställs någon säkerhet i fast egendom eller annan fastighetsanknuten rättighet. Sverige har, som flera andra medlemsstater, valt att låta hypotekskrediter och andra fastighetsanknutna krediter omfattas av de allmänna konsumentkreditregler som utgör en implementering av konsumentkreditdirektivet. Reglerna återfinns framför allt i konsumentkreditlagen (2010:1846), 2 till vilken vissa förordningar har anknytning. 3 1 EUT L 2008/133/66. 2 Jfr 1 konsumentkreditlagen. Särskila regler och undantag föreskrivs i 4 fjärde stycket avseende 16, 21 25 och 37, samt 8 fjärde stycket, 17 andra stycket andra punkten, 19 första stycket tredje punkten, 33 tredje stycket och 36 tredje stycket 1. 3 Förordningen (2010:1855) om beräkning av effektiv ränta vid konsumentkrediter. Förordningen (2010:1856) om formulär för förhandsinformation vid konsumentkrediter. Förordningen (2010:1857) om ersättning för
2 (12) Direktivförslaget syftar till att harmonisera bostadsanknutna krediter och till att tillförsäkra finansiell stabilitet. Förslaget omfattar utöver de bostadsanknutna krediter som undantagits i konsumentkreditdirektivet även bostadsrenoveringskrediter över 75 000 euro. Utanför förslaget faller de fastighetskrediter som saknar bostadsanknytning. Förslaget innehåller regler om bl.a. kreditgivarens skyldigheter vid konsumentens efterfrågande, ansökan och upptagande av kredit (bl.a. kreditprövning och information), kompetenskrav, marknadsföring, beräkning av effektiv ränta, förtidsbetalning, auktorisation m.m. av kreditförmedlare och av andra kreditgivare än kreditinstitut, administrativa sanktioner mot kreditgivare och kreditförmedlare, utomrättslig tvistlösning samt direktivets införande och framtida anpassning. En nyhet i förhållande till konsumentdirektivet är att ett stadgande om konsumentens informationsskyldighet. Direktivförslaget innehåller bilagor som rör beräkning av den effektiva räntan och det informationsformulär som ska tillhandahållas konsumenten innan kreditavtal träffas. 4 Förslaget saknar beloppsgränser för tillämpligheten, eftersom kreditbeloppen för dessa kreditändamål sällan understiger de 200 euro och ofta överstiger de 75 000 euro, som utgör gränsbelopp i konsumentkreditdirektivet. Med förbehåll för fullständighet och överblick över regelmaterian, synes ett införande av det förslagna direktivet i nuvarande utformning för svensk del inte innebära några omfattande författningsändringar. De regler om ångerrätt (21 25 ) som enligt 4 fjärde stycket konsumentkreditlagen inte är tillämpliga på krediter förenade med panträtt i fast egendom o.d. (härefter hypotekslån) har inte någon motsvarighet i direktivförslaget. Hypotekslånens undantagande enligt 4 fjärde stycket från reglerna om betalningsplan (16 ) och uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid (37 ) torde inte stå i strid med artikel 9.1 andra stycket d om angivande av kreditavtalets löptid eller artikel 18 om rätt till förtidsbetalning. 5 Direktivförslagets artikel 13.2 om lättnad i underrättelseskyldigheten avseende ränteändringar torde innebära att någon justering av 19 första stycket tredje punkten och andra stycket konsumentkreditlagen inte behöver ske. Artikel 18.2 om kreditgivarens möjligheter att erhålla viss ersättning vid förtidsåterbetalning torde medge att någon ändring av 33 tredje stycket och 36 tredje stycket 1 konsumentkreditlagen inte behöver ske. Däremot föranleder förslaget om det införs några ändringar, varav några kan förutspås här, med fortsatt förbehåll för fullständighet och överblick över regelmaterian. Artikel 9 torde medföra ett upphävande av hypotekslånens undantag i 8 fjärde stycket konsumentkreditlagen från tillhandahållande av formuläret Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation. Reglerna om kreditförmedlare skulle behöva utökas till den omfattning som anges i artikel 6, 10 och 19 22 (jfr fr.a. 48 ), liksom sannolikt andra kreditgivare än kreditinstitut, artikel 23. Direktivförslagets artikel 17 om rådgivning kan föranleda någon justering. Direktivförslagets artikel 25 innebär att ett utomrättsligt tvistlösningsförfarande ska inrättas. Något organ som motsvarar det föreslagna torde inte finnas inrättat. Direktivförslaget torde vara välkommet för det europeiska konsumentkollektivet. 3. Allmänna synpunkter på förslaget a Den svenska språkversionens avvikelser från konsumentdirektivets text bör arbetas bort kostnader i vissa mål om handräckning. 4 8 andra stycket konsumentkreditlagen: Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation. 5 Jfr direktivförslagets Biliga II, del B, avsnitt 4 6.
3 (12) Den svenska språkversionen av direktivförslaget avviker av okända anledningar från den svenska språkversionen av konsumentkreditdirektivet, i avseenden där de engelska språkversionerna av samma instrument står i fullkomlig eller nära överensstämmelse med varandra. Man får intrycket av att den svenska versionen är en översättning av den engelska och att översättaren inte varit bekant med närheten mellan dessa instrument, och då blir avvikelserna naturligen många, även om de i de allra flesta fall saknar innehållslig betydelse. Som ett exempel kan anföras att det i den svenska språkversionen av direktivförslaget 6 genomgående används uttrycket standardiserat EUfaktablad. Härmed avses det som allmänt kallas ESIS och som i konsumentkreditdirektivet 7 och konsumentkreditlagen 8 betecknats som Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation och som i förordningen (2010:1856) i författningstiteln benämnts formulär för förhandsinformation vid konsumentkrediter. En överensstämmande terminologi är önskvärd, varför beteckningen EU-faktablad bör utgå till förmån för Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation. Även om översättningen av direktivförslaget någon enstaka gång är mera lyckad än översättningen av konsumentkreditdirektivet, bör den senare följas. En allmän överarbetning i syfte att undanröja diskrepanserna är önskvärd. Här kommer i fortsättningen endast avvikelser med potentiell saklig betydelse att anmärkas. b Direktivförslaget bör strukturellt bringas i bättre överensstämmelse med konsumentkreditdirektivet och i övrigt omstruktureras för bättre tematisk sammanhållning och överblick Direktivförslaget avviker delvis från den struktur som återfinns i konsumentkreditdirektivet. 9 En bättre överensstämmelse vore önskvärd redan av det skälet att en igenkänning mellan direktiven verkar förenklande, men också för att konsumentkreditdirektivets struktur är klarare än direktivförslagets. Detta skulle också leda till att antalet kapitel hölls nere. Direktivförslagets 33 artiklar delas in i tio kapitel medan konsumentkreditdirektivets 32 artiklar delas in i åtta kapitel. Ett förslag rör kapitel 2 som består av artiklarna 5 och 6. Artikel 5.1 kan tillsammans med artikel 11 flyttas till kapitel 3, företrädesvis som portalbestämmelse i kapitlet. Artikel 5.2 kan tillsammans med artikel 6 flyttas till kapitel 9. Kreditprövning, som placerats i ett eget kapitel (kapitel 5), kan föras in under kapitel 3, vilket skulle överensstämma med konsumentkreditdirektivets kapitel II. Ett ytterligare förslag är att föra artikel 17 om rådgivning, som ensamt utgör kapitel 7, till kapitel 3. På så vis kan antalet kapitel nedbringas till sju, med bättre sammanhang och överblick som följd. c Frågan om ångerrätt, för krediter där säkerhet i fastighetsanknuten egendom inte ställts, kan övervägas 6 Så även i den sammanfattning av konsekvensanalysen som utgör ett följedokument till förslaget. 7 Skäl 30, artikel 5 och Bilaga II konsumentkreditdirektivet. 8 8 andra stycket konsumentkreditlagen. 9 Direktivförslaget följer inte den sedvanliga formateringen av kapitelrubriker i direktiv: Romersk siffernumrering och genomgående versaler.
4 (12) Någon ångerrätt motsvarande den i konsumentkreditdirektivet föreslås inte, vilket för de fall säkerhet beviljats i fastighetsanknuten egendom är förståeligt. I övriga fall kan man ifrågasätta vad som motiverar en skillnad i förhållande till övriga krediter, och någon sådan skillnad har heller inte gjorts konsumentkreditlagen. 10 Även om lånesökanden t.ex. uppgett att krediten var avsedd för husrenovering eller något annat ekonomiskt sunt, behöver ju inte detta ha varit den verkliga avsikten, varför en ångerrätt skulle kunna verka som ett medel bland många att motverka överskuldsättning. 4. Synpunkter på enskildheter i förslaget 4.1 Artikel 2 a) Den svenska språkversionen av artikel 2.1 a och b bör vara kongruent med undantagen artikel 2.2 a och b i konsumentkreditdirektivet Bestämmelsen anger utgångspunkterna för direktivets tillämpningsområde. Syftet synes vara att fylla den lucka som lämnats i konsumentkreditdirektivet avseende fastighetsanknutna krediter. I den engelska språkversionen av förslaget har artikel 2.1 a och b formulerats i fullständig överensstämmelse med undantagen artikel 2.2 a och b konsumentkreditdirektivet, med den skillnaden att direktivförslagets artikel 2.1 a och b skjuter in residential före immovable property och building. I den svenska språkversionen av direktivförslaget förekommer avvikelser från konsumentkreditdirektivets svenska lydelse, vilket bör undvikas särskilt mot bakgrund av att förslaget åsyftar att fånga upp kreditkategorier som inte täcks av konsumentkreditdirektivet. Ändringarna bör naturligtvis avspeglas i den följande texten, t.ex. artikel 8.2 första stycket b och i. b) En skyldighet att klargöra kreditändamålet, och på vilken part denna ska åvila, bör framgå Artikel 2.1 b och c är tillämpliga när konsumenten haft ett visst ändamål med att uppta krediten. Konsumentens subjektiva kreditändamål är således av avgörande betydelse för tillämpligheten. Det ankommer på kreditgivaren innan kreditavtalet ingås att i konsumentens intresse ange vad krediten får användas till, artikel 9.1 andra stycket b, men det kan tänkas att kreditgivaren inte har några synpunkter på detta. Enligt artikel 11 ska kreditgivaren lämna konsumenten tillräckliga förklaringar, men härmed torde inte avses en skyldighet att efterfråga kreditändamålet. Inte heller kravet på kreditgivaren att undersöka konsumentens preferenser och avsikter i artikel 14.4 förefaller med tillräcklig tydlighet ange en sådan skyldighet. I artikel 15 föreskrivs konsumentens upplysningsplikt, men här anges inte att kreditändamålet ska uppges, utan här avses nog snarare ekonomiska förhållanden, vilket också stöds av kapitelplaceringen (kapitel 5, Kreditprövning). Det måste med beaktande av kreditgivarens intressen uppfattas vara en svaghet om direktivet skulle kunna vara tillämpligt utan att konsumenten lämnat upplysning om kreditändamålet och utan att kreditgivaren förpliktats att inhämta en sådan upplysning. Möjligen skulle man kunna dra slutsatsen att direktivförslaget underförstått förutsätter en upplysningsskyldighet för konsumenten om kreditändamålet, och att direktivet inte skulle vara tillämpligt om kreditgivaren inte borde ha förstått att krediten var avsedd för något av ändamålen i artikel 2.1 b eller c. En sådan slutsats vore 10 Enligt 4 fjärde stycket konsumentkreditlagen undantas ångerrätt för hypotekslån, dvs. där krediten är förenad panträtt i fast egendom o.d., men inte annars.
5 (12) emellertid olycklig ur konsumentskyddssynpunkt eftersom det skulle kunna leda till att varken konsumentkreditdirektivet eller det föreslagna direktivet skulle vara tillämpligt. Frågan om denna riskplacering av när kreditändamålet inte klarlagts för kreditgivaren bör tas under närmare övervägande. c) Det borde, i vart fall vid den svenska implementeringen, övervägas om undantagen i artikel 2.2 bör utgå Artikel 2.2 i direktivförslaget anger undantag från tillämpligheten. Enligt artikel 2.2 a undantas krediter om senare ska återbetalas med intäkterna från försäljning av fast egendom. Formuleringen ger intryck av att vara ett etablerat kreditarrangemang, som veterligen är okänt på den svenska marknaden. Omfattar undantaget endast avtal som innebär att återbetalningen ska ske med en slutbetalning, dvs. utan avbetalningar? Det torde behöva klargöras om undantaget omfattar renoveringslån upptagna av privatpersoner som avser att renovera sin bostad inför försäljning för att därefter återbetala lånet. Artikel 2.2 b torde, i vart fall i Sverige, främst omfatta kreditavtal som ger anställda hos kreditinstitut ränterabatter. Artikel 2 medger att skyddet omfattar fler personkategorier än vad direktivet anger. 11 4.2 Artikel 3 a) Hänvisningarna till artikel 2 i artikel 3 b, e och i bör utgå Bestämmelsen innehåller definitioner av begrepp som brukas i direktivförslaget. I artikel 3 b definieras kreditgivare som en fysisk eller juridisk person som inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet ger eller förbinder sig att ge en kredit enligt artikel 2. Det bör övervägas om definitionen bör hänvisa till artikel 2. Det kan tänkas att en kreditgivare som huvudsakligen opererar utanför hypotekslånemarknaden undantagsvis ger kredit mot säkerhet i fastighetsanknuten egendom eller för andra bostadsanknutna ändamål i sådan blygsam omfattning att denna i sig inte skulle kunna betecknas som yrkesmässig. Även om definitionen i och för sig inte uppställer rekvisitet att just utlåningen enligt artikel 2 ska vara yrkesmässig finns det risker för att redan denna definition ändå tolkas på det sättet, eller att definitionen vid medlemsstaternas implementeringar undergår sådana betydelseförskjutningar att yrkesmässigheten kopplas till utlåning av krediter enligt artikel 2. Genom borttagandet av hänvisningen till artikel 2 skulle också en fullständig överensstämmelse med artikel 3 b konsumentkreditdirektivet uppnås, och vad som skulle vinnas med att behålla hänvisningen är oklart. Med samma kreditgivardefinition blir emellanåt konsumentkreditdirektivet tillämpligt, emellanåt det föreslagna direktivet, och det som avgör är kreditslaget i respektive direktivs artikel 2. Hänvisningen till artikel 2 i direktivförslagets 3 c är välmotiverad, liksom avvikelsen från artikel 3 c konsumentkreditdirektivet. I artikel 3 e definieras begreppet kreditförmedlare som en fysisk eller juridisk person som inte fungerar som kreditgivare och som inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet mot arvode, som kan utgöras av pengar eller annan form av avtalad ekonomisk förmån i) erbjuder konsumenter kreditavtal enligt artikel 2, ii) bistår konsumenter genom att utföra annat 11 Jfr skäl 8 10.
6 (12) förberedelsearbete med kreditavtal enligt artikel 2 än sådant som avses i led i, eller iii) ingår kreditavtal enligt artikel 2 med konsumenter som ombud för kreditgivaren. I samtliga tre alternativa definitioner, sker en hänvisning till artikel 2, vilket kan skapa liknande problem som beträffande kreditgivare enligt definitionen i artikel 3 b. Definitionen av kreditförmedlare överensstämmer i övrigt ganska väl med konsumentkreditdirektivet. En avvikelse är att förslagets artikel 3 e led i endast omfattar erbjudanden av kreditavtal och inte presentationer och erbjudanden som artikel 3 f led 1 konsumentkreditdirektivet. Skälet till avvikelsen är oklart. I den svenska språkversionen förekommer en hel del avvikelser i förhållande till konsumentkreditdirektivet, vilket bör undvikas. Definitionen i den svenska versionen av artikel 3 e led iii innebär dessutom en betydelseskillnad i förhållande inte bara till konsumentkreditdirektivet, utan även i förhållande till de engelska språkversionerna av direktivförslaget och konsumentkreditdirektivet. Ombudsegenskapen, som hänför sig till fullmakt, är rättsligt snävare än handlandet för annans räkning, som i vart fall innefattar även kommission och bud. Artikel 3 i innehåller i definitionen av andra tillhandahållare än kreditinstitut en hänvisning till artikel 2, som i likhet med definitionerna i artikel 3 b och 3 e bör kunna utgå. b) Definitionen av kreditprövning i artikel 3 o bör utgå, och den definition av rådgivning, som nu återfinns i artikel 17, bör placeras i artikel 3 Artikel 3 o definierar kreditprövning. Nyttan med definitionen kan ifrågasättas, eftersom den är så intetsägande att den knappast förenklar vare sig för skrivningen i kommande artiklar eller begreppsförståelsen. Någon motsvarighet återfinns heller inte i konsumentkreditdirektivet, trots att också detta direktiv innehåller bestämmelser om kreditprövning. Artikel 17 första meningen definierar rådgivning. Definitionen borde föras till artikel 3. 4.3 Artikel 6 a) Kommissionens föreslagna mandat avseende yrkesmässiga kvalifikationskrav bör kunna medges Enligt artikel 6.4 ska EU-kommissionen ges mandat att precisera de i artikel 6.1 och 6.2 angivna kunskaps- och kompetenskraven för kreditgivare och kreditförmedlare. Denna befogenhet torde inte vara så kontroversiell, eftersom det endast är fråga om att utveckla den vaga direktivtexten. Kommissionens mandat behandlas närmare under avsnitt 4.15. b) Artikel 6 om kunskaps- och kompetenskrav bör flyttas till kapitel 9 Artikel 6 har så nära materiellt samband med artiklarna 19 22 att den med fördel kan placeras i anslutning till dessa artiklar med vederbörlig justering av rubriken till kapitel 9.
7 (12) 4.4 Rubriken till kapitel 3 Den svenskspråkiga rubriken till kapitel 3 bör bearbetas Rubriken lyder Information och praxis innan kreditavtal ingås. Även om praxis på sätt och vis överensstämmer med den engelska språkversionens practices framstår termen som udda i sammanhanget (kanske förfaranden eller åtgärder vore att föredra). I den engelska versionen har valts samma uttryckssätt som i den engelska versionen av konsumentkreditdirektivet, vilket emellertid inte är möjligt för den svenska versionen i förslagets nuvarande utformning. I konsumentkreditdirektivet kapitel II valdes termen kreditprövning, vilket språkligt avviker från practices men sakligt ger en korrekt bild av kapitelinnehållet. Så skulle dessvärre inte bli fallet i direktivförslagets kapitel 3, eftersom kreditprövningen placerats i ett eget kapitel, kapitel 5. Om detta skulle flyttas till kapitel 3 i enlighet med önskemålet framfört under avsnitt 3 a) bör rubriken i den svenska språkversionen ändras i överensstämmelse med rubriken till konsumentkreditdirektivets kapitel II. 4.5 Artikel 8 a) Den svenskspråkiga rubriken till artikel 8 bör bearbetas Rubriken till artikel 8, som innehåller termen obligatorisk, bör ändras, framför allt för att undvika missuppfattningen att konsumentkreditdirektivets motsvarande lista inte skulle vara obligatorisk. b) Artikel 8.4 bör innehålla en hänvisning till artikel 8.2 I artikel 8.4 ges kommissionen mandat att närmare ange vilken standardinformation som reklam om krediter ska innehålla. För tydlighets skulle vore det en fördel om en hänvisning här skedde till artikel 8.2 som begränsningskriterium av den föreslagna preciseringsbefogenheten. Under avsnitt 4.15 diskuteras kommissionen befogenheter ytterligare. 4.6 Artikel 9 Artikel 9.2 andra stycket i den svenska språkversionen innehåller två felskrivningar. Första meningen lyder: Medlemsstaterna ska se till att när ett för kreditgivaren bindande erbjudande lämnas till konsumenten, åtföljs det av ett standardiserat EU-faktablad. Den avsedda lydelsen torde vara: Medlemsstaterna ska se till att när ett för kreditgivaren bindande erbjudande lämnas till konsumenten, det åtföljs [eller: det ska åtföljas] av ett standardiserat EU-faktablad. Andra meningen lyder: I sådana fall ska medlemsstaterna ska se till att kreditavtalet inte kan ingås, förrän konsumenten haft tillräcklig tid att jämföra erbjudandena, bedöma deras konsekvenser och fatta ett välgrundat beslut om huruvida ett erbjudande bör accepteras, oavsett hur avtalet ingås. Den avsedda lydelsen torde vara: I sådana fall ska medlemsstaterna [ ] se till att kreditavtalet inte kan ingås, förrän konsumenten haft tillräcklig tid att jämföra erbjudandena, bedöma deras konsekvenser och fatta ett välgrundat beslut om huruvida ett erbjudande bör accepteras, oavsett hur avtalet ingås.
8 (12) Artikel 9.3 andra stycket bör utgå Enligt artikel 9.3 har EU-kommissionen mandat att justera listan på standardinformation i artikel 9.1 och informationsbladet i Bilaga II. Förutom att ange detta exemplifieras i andra stycket hur denna befogenhet kan komma att användas. Denna exemplifiering förefaller emellertid inte tillföra någonting, varför artikel 9.3 andra stycket bör utgå. Kommissionens föreslagna befogenhet diskuteras nedan under avsnitt 4.15. 4.7 Artikel 10 a) En allmänt hållen bestämmelse om kreditförmedlares skyldighet att upplysa kreditsökanden om förhållanden som kan inverka på sökandens uppfattning om förmedlarens opartiskhet bör införas Enligt artikel 10.1 c e och h samt 10.2 ska kreditförmedlare lämna upplysningar av olika slag om sådant som kan påverka konsumentens uppfattning om kreditförmedlarens opartiskhet. Det vore en fördel om det i tillägg härtill infördes en mera allmänt hållen bestämmelse härom. b) Innebörden av artikel 10.3 andra stycket bör klargöras Enligt artikel 10.3 har EU-kommissionen mandat att uppdatera listan i artikel 10.1 över den information som kreditförmedlaren ska lämna konsumenten. Enligt artikel 10.3 andra stycket ska kommissionen vid behov bland annat ändra informationens uppgifter enligt punkt 1 i denna artikel. Det är oklart vad som avses härmed. Med ett sådant mandat som föreslås borde följa en befogenhet att också konsolidera direktivtexten så att den står i överensstämmelse med de gällande kraven. Om så är fallet, framstår artikel 10.3 andra stycket som överflödigt. Med mandatet borde också följa en motsvarande skyldighet, men uttrycket vid behov ger närmast intryck av motsatsen. Artikel 10.3 diskuteras vidare under avsnitt 4.15. 4.8 Artikel 11 a) Den svenskspråkiga rubriken till artikel 11 bör bearbetas Artikel 11 bär den styltiga rubriken Tillräckliga förklaringar. I den engelska versionen heter det Adequate explanations, och det är sannerligen inte lätt att hitta någon bra översättning, men möjligen skulle Lämpliga förklaringar ändå vara att föredra. b) Innehållet i artikeln bör flyttas och sammanföras med artikel 5.1 Bestämmelsens placering, efter artiklarna om standardinformation och före reglerna om effektiv ränta, framstår som mindre lyckad. Bestämmelsen torde passa bättre om den samordnades med artikel 5.1. Se ovan avsnitt 3 b). På så sätt skulle artikelrubriken också utgå. 4.9 Artikel 13 Artikel 13 bör flyttas eller rubriken till kapitel 4 bearbetas Artikel 13 om upplysning om kreditränteändringar förefaller inte passa in under kapitelrubriken Effektiv ränta.
9 (12) 4.10 Artikel 14 a) Artikel 14.2 om avslag på kreditansökningar bör omstruktureras Skyldigheten enligt artikel 14.2 b att lämna uppgift om vilka databaser som utnyttjats gäller oberoende av om kredit beviljas eller avslås. Artikel 14.2 a och b skulle med fördel kunna byta plats, för att åstadkomma en samlad reglering av avslag på kreditförfrågningar. b) Artikel 14.2 f om rätten till manuell kreditprövning bör klargöras I artikel 14.2 f stadgas att konsumenten ska ha möjlighet att begära att beslutet ses över manuellt. Avsikten torde vara att denna rättighet ska uppstå om konsumenten får ett automatiserat avslag på en kreditansökan, annars skulle konsumenten kunna begära omprövning även av ett positivt kreditbeslut eller negativt beslut som inte varit automatiserat, vilket sannolikt inte varit avsikten, jfr skäl 29. Artikel 14.2 f skulle kunna sammanföras med artikel 14.2 e, som upptar dessa förutsättningar. Det uttryck som används i skäl 29 omprövas manuellt i den svenskspråkiga versionen, synes vara att föredra framför uttrycket ses över manuellt i artikel 14.2 f. Möjligen ska emellertid artikel 14.2 f i stället tolkas så att konsumenten ska ha rätt att begära att kreditansökningen prövas också på annat sätt än genom en automatiserad prövning. Det engelska uttryck som valts är review, vilket inte nödvändigtvis är liktydigt med omprövning. En sådan rätt, innan något besked lämnats eller när kreditgivaren lämnat ett positivt kreditbesked efter en automatiserad prövning, framstår emellertid inte som särskilt praktisk. 4.11 Artikel 16 Innebörden av kommissionens föreslagna befogenhet avseende kreditupplysningsdatabaser bör klargöras innan den kan tillstyrkas Enligt artikel 16.1 ankommer det på medlemsstaterna att tillförsäkra icke-diskriminerande tillgång för kreditgivare till databaser med kreditupplysningsuppgifter. Enligt artikel 16.2 får kommissionen fastställa enhetliga kreditregistreringskriterier och villkor för databehandling som ska tillämpas på dessa databaser. Tillgång till kreditupplysningsuppgifter på lika villkor är betydelsefullt för en effektiv konkurrens, och artikel 16.1 försöker tillförsäkra denna tillgång. Artikel 16.2 första stycket ger kommissionen befogenhet att fastställa enhetliga kreditregistreringskriterier. Vad syftet härmed skulle vara är oklart, skäl 12 och 39 avslöjar inte detta. 12 Möjligen är syftet att effektivisera hanteringen genom ökad standardisering av uppgiftsformatet eller att den ökade standardiseringen ska ha positiv inverkan på den gränsöverskridande konkurrensen. Det kan ifrågasättas om något av dessa presumtiva syften uppväger nackdelarna i form av ökad reglering och inblandning på den fria marknaden. Kreditupplysningsgivarna borde ha frihet att själva utforma bedömningskriterier, vilka kreditgivarna väljer eller inte väljer att fästa tilltro till. Än mindre klart är vad som avses 12 Inte heller sammanfattningen av konsekvensanalysen som åtföljer direktivförslaget ger ledning, se dokumentet s. 3, avsnitt 2.1.4.
10 (12) med kommissionens befogenhet att fastställa villkor för databehandling. Möjligen har det ett integritetsskyddande syfte, att begränsa vilka uppgifter som får lämnas, men det skulle också kunna vara fråga om någonting helt annat. I artikel 16.2 andra stycket anges att kommissionen vid utövande av sin befogenhet särskilt ska ange vilka begränsningar för uppgiftsregistrering som ska tillämpas på sådana databaser och etablerade definitioner av nyckelbegrepp som används i dem, vilket i vart fall inte talar emot de ovan antagna syftena. Ett klargörande av såväl syftena med som innebörden av artikel 16.2 bör efterlysas och frågan om kommissionen ska tilldelas dessa befogenheter bör tas under noggrant övervägande. 4.12 Artikel 17 Innehållet i artikel 17 bör delas upp och flyttas och den svenska språkversionen justeras Artikel 17 om rådgivning skulle kunna placeras in under kapitel 3, tillsammans med övriga skyldigheter innan kreditavtal ingås, se avsnitt 3 b). Definitionen av rådgivning borde placeras i artikel 3, se avsnitt 4.2 b). Den svenska språkversionen använder uttrycket saluföras som, där marknadsföras som eller utges för att vara vore att föredra, eftersom sådan rådgivning i allmänhet, i vart fall i Sverige, är kostnadsfri. 4.13 Artikel 21 a) Uttrycket gott anseende bör ersättas med ett mera objektivt kriterium Någon motsvarighet till artikel 21 finns inte i konsumentkreditdirektivet. I artikel 21.1 a första meningen stadgas att kreditförmedlare ska ha gott anseende. Anseende är svårt att mäta objektivt, och det kan ifrågasättas om inte någon annan term kan nyttjas. Som motsvarighet till den engelska språkversionens be of good repute brukar i allmänhet god vandel användas. 13 b) Rehabiliteringskriteriet bör klargöras Enligt artikel 21.1 a andra meningen får kreditförmedlare inte förekomma i polis- eller annat motsvarande register avseende egendomsbrott eller annat brott med anknytning till ekonomisk verksamhet, eller ha blivit försatta i konkurs, såvida de inte blivit rehabiliterade i enlighet med nationell lagstiftning. Någon tidsgräns för yrkeshindren uppställs inte, utan det är rehabiliteringskriteriet som är avgörande. Detta kriterium förekommer i annan EU-reglering, men är trots det så oklart att det kan behöva preciseras närmare. 4.14 Artikel 25 Artikel 25 bör utformas så att statligt organiserad utomrättslig tvistlösning kan omfattas Ett tvistlösningsförfarande ska inrättas för att lösa tvister mellan konsumenter å ena sidan och kreditgivare och kreditförmedlare å den andra. Till skillnad från konsumentkreditdirektivets motsvarande bestämmelse, anges i artikel 25.1 sista meningen att medlemsstaterna ska se till att kreditgivare och kreditförmedlare ansluts till dessa organ, vilket antyder att det skulle vara fråga 13 Jfr t.ex. artikel 4.2 försäkringsförmedlingsdirektivet 2002/92/EG, EGT L 2003/ 9/3, artikel 9 MiFID 2004/39/EG, EUT L 2004/145/1 och artikel 9.1 b tjänstepensionsinstitutdirektivet 2003/31/EG, EUT L 2003/235/10.
11 (12) om någon slags association. För Sveriges del finns redan ett etablerat tvistlösningsförfarande på plats genom den statliga Allmänna reklamationsnämndens verksamhet. Huruvida nämnden skulle kunna godtas som tvistlösningsorgan med hänsyn till skrivningen i artikeln är tveksamt. Förslagsvis bör artikeln i stället utformas i överensstämmelse med artikel 24 konsumentkreditdirektivet. 4.15 Artiklarna 26 28 Artikel 26.1 innehåller i svensk språkversion en felskrivning rörande ikraftträdandet. Enligt bestämmelsen ska de däri nämnda delegerade akterna träda i kraft samtidigt som denna förordning, varmed måste avses detta direktiv, dvs. det föreslagna direktivet, jfr den engelska språkversionen. Kommissionens föreslagna kompetens bör övervägas närmare och formerna för dess utövande samordnas i direktivtexten Enligt artikel 26 ska medlemsstaterna delegera EU-kommisionen befogenhet att anta föreskrifter som förutsätts enligt artiklarna 6.4, 8.4, 9.3, 10.3, 14.5 och 16.2. Någon motsvarande befogenhet har kommissionen inte givits enligt konsumentkreditdirektivet. En liknande befogenhet återfinns i kommissionens förslag till konsumenträttighetsdirektiv, 14 men denna kommer med all sannolikhet inte att medges. 15 Däremot har kommissionen medgetts motsvarande befogenhet inom ramen för förordningar men också direktiv, framför allt på hälsoskyddsområdet men också i viss utsträckning på finansmarknadsområdet. 16 Enligt artikel 28 har rådet och Europaparlamentet var för sig vetorätt avseende de delegerade akter som kommissionen antar, och enligt artikel 27 har samma institutioner var för sig möjlighet att återkalla den delegerade befogenheten. Kommissionens mandat måste värderas med en avvägning mellan konstitutionella aspekter, kommissionens sakliga kompetens och effektivitetsaspekter. För vissa av de föreslagna befogenheterna vore det en alltför tungrodd process att gå den annars gällande vägen till direktivändringar men för andra befogenheter bör man kritiskt ifrågasätta om det verkligen är kommissionen som är bäst lämpad att vidta ändringarna och om den demokratiska kontrollen över befogenheterna kan tillförsäkras. Enligt artikel 6.4 har kommissionen mandat att specificera de kunskaps- och kompetenskrav hos kreditgivare och kreditförmedlare som föreskrivs i artikel 6.1 och 6.2. Enligt artikel 8.4 gäller ett mandat att precisera vilken standardinformation som ska lämnas i reklam om kreditprodukter som omfattas av direktivet. Enligt artikel 9.3 ges mandat att bestämma över vilken information som ska vara obligatorisk att lämna innan ett kreditavtal ingås, liksom att bestämma innehållet i det formulär med standardinformation (ESIS) som innan kreditavtalet träffas ska överlämnas till konsumenten. Enligt artikel 10.3 gäller mandatet kreditförmedlares obligatoriska information. I artikel 14.5 ges kommissionen mandat att specificera och ändra kriterierna för kreditprövningen enligt artikel 14.1 och för lämplighetsbedömningen enligt artikel 14.4. Enligt artikel 16.2 får 14 KOM(2008) 614 slutlig. 15 European Parliament, Proposal for a directive of the European Parliament and of the Council on consumer rights, 23 June 2011. 16 Se t.ex. direktivet om förvaltare av alternativa investeringsfonder 2011/61/EU, EUT L 2011/174/1 och direktivet om ändring av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG vad gäller kapitalkrav för handelslager, värdepapperisering och samlad tillsynsbedömning av ersättningspolitik 2010/76/EU, EUT L 2010/329/3.
12 (12) kommissionen mandat att fastställa enhetliga kreditregistreringskriterier och villkor för databehandling som ska tillämpas på kreditupplysningsdatabaser. Enligt artikel 8.4 andra stycket och 10.3 andra stycket ska kommissionen vid behov bland annat ändra förteckningen över standardinformationens uppgifter enligt [artikel 8.2 a i] respektive informationens uppgifter enligt [artikel 10.1] när kommissionen antagit sådana delegerade akter som avses där. Något motsvarande stadgande återfinns inte i de övriga delegationsbestämmelserna. Beträffande artiklarna 6.4 och 16.2 är avsaknaden förståelig, eftersom det i dessa fall begränsar sig till preciseringar av mera allmänt hållna stadganden. I förhållande till artiklarna 9.3 och 14.5 uppstår emellertid en inkonsekvens, eftersom även dessa bestämmelser åsyftar att möjliggöra vad som praktiken är ändringar i direktivtexten och Bilaga II. Direktivet borde på ett mera samordnat sätt redogöra för hur kommissionen ska förfara vid antagande av delegerade akterna enligt artiklarna 8.4, 9.3, 10.3 och 14.5, och då lämpligen i anslutning till artikel 28.2, där vissa övergripande regler om förfarandet meddelas. Om befogenhet över huvud taget ska medges borde löpande konsolidering av direktivtexten ske så att den står i överensstämmelse med de delegerade akterna. 4.16 Artikel 29 En justering av texten bör övervägas Artikel 29.1 förskriver att direktivet ska ha tvingande karaktär. Bestämmelsen har utformats i överensstämmelse med artikel 22.2 konsumentkreditdirektivet. Trots ett vällovligt önskemål om långtgående överensstämmelse mellan konsumentkreditdirektivet och direktivförslaget kan det invändas att bestämmelsen enligt sin ordalydelse synes förhindra att en konsument efterger sin rätt sedan den uppstått, vilket torde vara möjligt om konsumenten varit medveten om denna rätt. 17 Detta skulle kunna komma till uttryck genom att använda formuleringen inte på förhand avsäga sig. 17 Jfr Draft Common Frame of Reference II. 1:102(3).
13 (12)