Den svenska ellagen Elektriciteten som fenomen har varit känd under mycket lång tid, men den praktiska tillämpningen lät vänta på sig till i slutet av 1800-talet. Den första elektriska belysningen för praktiskt bruk i vårt land anses ha varit de år 1876 installerade båglamporna vid Näs och Marma sågverk. Lamporna fick sin ström från en generator som drevs av en ångmaskin. Det stora genombrottet för elektrisk belysning kom emellertid med den år 1879 av Edison utvecklade glödlampan med glödtråd av kolade bambufibrer. Glödlampan lanserades på Parisutställningen 1881 och samma år hängde man upp en provbelysning med 30 lampor i Stockholm. En nödvändig förutsättning för att elektrisk belysning skulle bli var mans egendom var emellertid dels en fungerande strömförsörjning, dels möjligheten att överföra energin även längre sträckor. Detta möjliggjordes genom bland annat den nyutvecklade generator som presenterades 1882 av den unge svenske ingenjören Jonas Wenström och genom en år 1883 utvecklad växelströmstransformator som medförde att spänningen kunde höjas vid längre överföringar. I snabb följd utvecklades nu också elektriska motorer av olika slag, vilket medförde ständigt nya tillämpningsområden för elektriciteten. Med början i Bergslagen elektrifierades nu gruvor, stålindustrier och massaindustrier med hjälp av billig vattenkraft på flera mils avstånd. Även järnvägarna tillhörde de tidiga objekt man började elektrifiera inledningsvis med likström. Det första svenska elektricitetsverket färdigställdes i Härnösand i mitten av 1880-talet, medan Stockholms första verk togs i drift först 1892, sedan ett tiotal landsortsstäder gått före. De första reglerna och föreskrifterna om elsäkerhet Regler utgivna på privat initiativ Det hade emellertid inte gått lång tid innan man började upptäcka att den nyttiga elektriciteten också kunde medföra risker. Redan 1882 utgav de svenska brandförsäkringsbolagen de första bestämmelserna för elanläggningar i sin brandtariff. Året därpå introducerades Villkor No. 1 för elektrisk belysning med regler för hur en elanläggning skulle utföras för att försäkringen skulle gälla utan begränsningar. Eftersom försäkringsbolagen såg risken för brandskador som det stora problemet, var följdriktigt försäkringsvillkoren inriktade mot att förebygga brand. I takt med växande erfarenheter utkom som komplement till de första villkoren ytterligare bestämmelser under de efterföljande åren för de försäkringstagare som installerat elanläggningar. I början av 90-talet tog sig några elfackkunniga ingenjörer inom Svenska teknologföreningens fackafdelning för elektroteknik an arbetet med att utarbeta mer allmängiltiga och heltäckande elsäkerhetsföreskrifter. Här beaktade man nu såväl risker för brand och explosion som risken för personskador. Föreskrifterna, som utkom 1892, fick namnet Föreskrifter, rörande anläggningar för belysning och arbetsöfverföring medelst elektrisk ström. Teknologföreningens föreskrifter är självfallet baserade på den elmateriel som fanns tillgänglig vid den tiden. Frånsett det är det emellertid anmärkningsvärt hur väl kraven i dessa föreskrifter överensstämmer med dagens regler, och hur väl de täcker de säkerhetskrav som också i dag anses vara de mest väsentliga. Föreskrifterna har blott 38 paragrafer, indelade i avdelningar med följande rubriker:
- Maskiner och apparater för alstrande, uppsamlande och transformerande af elektrisk ström. - Ledningar inomhus. - Ledningar utomhus ofvan jord. - Säkerhets- och kontrollapparater samt strömbrytare. - Lampor och deras tillbehör. Statliga föreskrifter Nu hade emellertid även staten fått upp ögonen för att elektriciteten, vars nyttigheter fick allt större fotfäste i samhället, också kunde medföra stora risker för medborgarna. För att förebygga detta krävdes lagstiftning. Det hade också vuxit fram ett stort behov av regler för hur man skulle få dra fram kraftledningar, ta mark i anspråk för dem, reglera ersättning för skador som el kunde medföra och så vidare. Omkring 1900 tillsatte därför regeringen en utredning med uppdrag att utarbeta förslag till en ellag. Den lag detta arbete utmynnade i fick namnet Lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar och fastställdes av Oscar II den 27 juni 1902 för att träda i kraft den 1 januari 1903. Konungens underskrift är kontrasignerad av Hjalmar Hammarskjöld, som då var justitieminister i von Otters ministär. Man beslöt även att inrätta en ny myndighet som skulle utöva tillsyn över tillämpningen av den nya ellagen och de kompletterande stadgor och tillämpningsföreskrifter som utgavs till följd av denna. Den nya myndigheten blev Elektriska inspektionen inom Kommerskollegium som började sin verksamhet 1903. 1902 års ellag hade i sin första utgåva 15 paragrafer. I första paragrafen stadgades om skyldighet att upplåta mark för att dra fram elledningar. 2 och 3 talar om skyldighet att söka koncession för att få uppföra elanläggningar och om de handlingar som skall inlämnas etc. Återstående paragrafer, utom den sista, handlar emellertid om frågor som har att göra med elsäkerhet, nämligen om ansvar, skadestånd och skyldighet att vidta skyddsåtgärder. I 4 fastställs principen om strikt ansvar. Om någon skadas av elektrisk ström är det i princip innehavaren av elanläggningen som blir skadeståndsskyldig, oavsett vem som varit vållande till skadan, med undantag av lågspänningsanläggningar inomhus. Principen om strikt ansvar lär ha hämtats från järnvägslagstiftningen, där man hade tanken att blotta existensen av något så riskfyllt som en järnväg skulle medföra skyldighet för innehavaren av denna att betala skadestånd om någon oavsett hur och varför skadades av de ångloksdrivna tågen som rusade fram genom landskapet. 5 föreskriver skyldighet att skydda befintliga anläggningar när man uppför en ny elanläggning. 6 reglerar skadeståndsskyldigheten i det fall en anläggning skadar en annan. 7 anger regler för jämkning av skadestånd till följd av det strikta ansvaret, och 8 talar om hur detta skadestånd skall bestämmas. 9 behandlar regressrätt vid skadestånd. 10 säger att det ytterst är ägaren som är skyldig att utge ersättning för en skada, även om han upplåtit nyttjanderätten till någon annan, men att han har rätt att kräva tillbaka ersättningen av innehavaren. Skadeståndsanspråk skall enligt 11 ställas inom två år från det att skadan inträffade. 12 ger rätt till regress mot den som vållat skadan utöver vad som sagts i 9. 13 behandlar skador vid godsbefordran. I 14 sägs att bestämmelserna i ellagen inte skall medföra skyldighet för ägaren eller innehavaren att utge ersättning när en arbetare eller förman som är stadd i sådan anläggnings tjänst dödats eller skadats genom olycksfall i arbetet. Uppenbarligen regleras detta i annan lagstiftning. Bestämmelsen upphörde för övrigt att gälla 1970. 2
15 ger är ett bemyndigande till Konungen (i praktiken regeringen) att utge närmare föreskrifter om elektriska anläggningars utförande och skötsel. Ikraftträdandebestämmelserna säger slutligen att den nya lagen skall börja gälla den 1 januari 1902, och lagen avslutas med följande statsmannaord: Det alla, som vederbör, hafva sig hörsamligen att efterrätta. Till yttermera visso hafve Vi detta med egen hand underskrifvit och med Vårt Kongl. sigill bekräfta låtit. Stockholms slott den 27 juni 1902. OSCAR Hj. L. HAMMARSKJÖLD En ny ellag efter närmare 100 år Det måste ses som en unik prestation och ett stort mått av förutseende att redan år 1902, i elanvändningens barndom och med den brist på erfarenhet av elektricitet man då hade, kunna utarbeta en lag som stått sig i 95 år, visserligen med många kompletteringar och ändringar som föranletts av den tekniska utvecklingen. 1992 beslöt emellertid regeringen att tillsätta en utredning ellagstiftningsutredningen för att utarbeta förslag till ny ellag. Skälen till detta var flera. I kommittédirektiven sägs att under den tid lagen varit i kraft, har såväl de tekniska förutsättningarna som elmarknadens struktur ändrats väsentligt, vilket bland annat skapat problem vid tillämpning av lagen. Man menar också att lagen i många avseenden är svåröverskådlig, och att behovet av att ersätta den med modern lagstiftning många gånger påpekats. Det kanske viktigaste motivet till översyn av lagen var att man ville ta fram en lag som skulle möjliggöra införandet av en avreglerad elmarknad, alltså öppna elmarknaden för konkurrens. En annan fråga, som föranletts av ett EG-direktiv, är behovet av regler om produktansvar, dvs. ansvar för skador till följd av att den levererade strömmen har sådana avvikelser ifråga om t.ex. amplitud eller frekvens att den kan medföra skada på person eller egendom. Ytterligare ett skäl var att annan lagstiftning ändrats eller tillkommit, vilket gjorde att vissa bestämmelser kunde utrangeras från ellagen. De tekniska förändringarna i samhället var, som antyddes i kommittédirektivet, ett av de grundläggande skälen till översynen. Då lagen tillkom var endast få delar av landet elektrifierade, och för gemene man handlade det då nästan enbart om belysning. Dagens samhälle däremot står och faller med en fungerande elförsörjning. Nu är vi inte bara beroende av elektrisk belysning och industriella motordrifter. För exempelvis hela kommunikationsområdet är el en absolut förutsättning, det må gälla telefon, teve, Internet eller bilar, flyg och tåg. Inom hushållen, skolorna och näringslivet introduceras ständigt nya apparater och prylar som kräver el för sin funktion. De nya elektriska utrustningarna ställer dessutom mycket större krav på kvaliteten på elen än vad som var fallet för hundra år sedan. Det behövdes därför en ellag som också ställer krav på god tillgänglighet och god kvalitet på el. Slutligen, och inte minst, språket! Den gamla ellagen var till stora delar ännu utformad enligt 1902 års språkbruk, vilket är svårförståeligt och ibland t.o.m. obegripligt för de unga i dagens samhälle. Många i dag förstår kanske inte formuleringar som händelse af högre hand, finnes vårdslöshet hafva förlupit, skada som timat eller efter ty för hvarje fall pröfvas skäligt. I modern lagstiftning strävar man genomgående efter ett språk som är så vardagsnära som möjligt utan att för den skull bli plumpt eller banalt, och när det gäller ellagen fanns här mycket att göra. 3
Ellagstiftningsutredningen överlämnade sitt arbete till vederbörande statsråd i oktober 1995, och efter utskottsbehandling etc. överlämnades regeringens proposition om ny ellag till riksdagen den 22 maj 1997. Den 20 november 1997 utfärdades så den nya ellagen för att träda i kraft den 1 januari 1998. Nyheter i nya ellagen Under sin drygt 90-åriga levnadstid genomgick 1902 års ellag flera kompletteringar och förändringar, men principerna vad gällde ägande av ledningar, rätt att distribuera el osv. var oförändrade. Med den nya ellagen infördes emellertid nya tankar, som i flera fall hade till syfte att stärka konsumentens ställning. Den gamla ellagen gav den som hade koncession för ett visst område ensamrätt till att inte bara dra fram ledningar inom området utan också till att sälja ström till alla dem som råkade bo eller ha anläggningar där till ett pris som koncessionsinnehavaren (elverket) i princip själv bestämde. Var abonnenten inte nöjd fick han klaga hos en särskild nämnd. Uppstod ett längre elavbrott som medförde ekonomiska konsekvenser för abonnenten hade denne inga större möjligheter att få ut någon ersättning av elverket. I och med den nya ellagen har abonnenten plötsligt blivit kund och fått en klart förbättrat ställning. Den avreglering eller omreglering, som många föredrar att kalla det av elmarknaden som införts med den nya lagen gör att var och en kan köpa el från den leverantör man själv väljer. Syftet är naturligtvis att det skall uppstå en konkurrens mellan elföretagen med lägre priser som följd. Samtidigt har man skilt på de två affärsområdena nätverksamhet och elleverans. Med nätverksamhet menas att ställa ledningar till förfogande för att överföra el. Den som är nätägare bygger och underhåller ledningar, som gör det möjligt för elleverantörerna att överföra el till kunderna. Nätverksamhet är fortfarande reglerad genom att den som har fått koncession för ett visst område har ensamrätt att bygga distributionsledningar där. Annars skulle landet snart översvämmas av kraftledningar som gick kors och tvärs genom landskapet. Elleverantör är enligt ellagen den som yrkesmässigt levererar el som har producerats av honom själv eller någon annan. Elleverantör kan således vara ett företag med egna kraftstationer, som producerar el och säljer det till kunder runt om i landet i konkurrens med andra leverantörer. Men det kan också vara ett företag som enbart sysslar med handel med el. Man köper, något förenklat sagt, el som en annan handelsvara från den som har förmånligast pris och säljer det vidare till elkunden. För att allt detta skall fungera ställer lagen krav på vissa styrande och övervakande organ. Bland annat föreskrivs att det skall finnas en systemansvarig myndighet, som skall se till att produktion och förbrukning av el stämmer överens. Eftersom el inte kan lagras, måste i varje ögonblick någon producera den el någon annan förbrukar, och därför har den systemansvariga myndigheten, som för närvarande är Svenska Kraftnät, rätt att beordra kraftstationerna att öka eller minska sin produktion. Ett kraftigt utökat ekonomiskt skydd har den privata konsumenten fått genom helt nya bestämmelser om skadestånd vid avbrott i elöverföringen. Detta avsnitt i ellagen, som har utarbetats i samverkan med olika konsumentorganisationer, ger bland annat kunden rätt till ersättning för de merkostnader han drabbats av vid ett elavbrott. Lagen ställer mycket långtgående villkor som skall vara uppfyllda om nätägaren eller elleverantören skall undgå ersättningsskyldighet om kunden fått något förstört eller fått extra kostnader, inkomstbortfall etc. till följd av elavbrott. 4
För första gången har också ett uttryckligt krav på elsäkerhet införts i ellagen. Kravet gäller såväl anläggningar och fasta installationer som ansluten utrustning: Elektriska anläggningar, elektriska anordningar, elektrisk materiel och elektriska installationer skall vara så beskaffade och placerade samt brukas på sådant sätt att betryggande säkerhet ges mot person- eller sakskada eller störning i driften vid den egna anläggningen eller vid andra elektriska anläggningar. Reglerna om strikt skadeståndsansvar har behållits med vissa justeringar. Det tidigare undantaget för händelse av högre hand har tagits bort. Ett nytt undantag gäller den som har en produktionsanläggning för högst 50 kva. Tidigare gällde strikt ansvar den som var innehavare av generator eller transformator. Nu gäller det i stället den som har en anläggning för mer än 250 volt. Tillsynsmyndighetens roll och befogenheter har utökats. Nytt är att om någon inte följer ett föreläggande från tillsynsmyndigheten (Elsäkerhetsverket) får myndigheten se till att felet eller bristen åtgärdas på anläggningsinnehavarens bekostnad. Myndigheten får också förbjuda användning av elektriska anläggningar och försäljning eller användning av elektrisk materiel när det finns risk för att de inte är tillräckligt säkra för personer och egendom. Dessutom får myndigheten förbjuda tillhandahållande av tjänster från exempelvis en installatör som visat sig utföra bristfälliga eller felaktiga installationer. Liksom tidigare ges tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till alla slag av områden, lokaler och utrymmen, men inte till bostäder. På det sättet vill man skydda den enskilda människans integritet. Det är uppenbart att alla de nya bestämmelser som tillkommit i den nya ellagen om koncessioner och ledningar, nätverksamhet, handel med el, tariffer, utlandshandel, systemoch balansansvar och skadestånd till privatkonsumenter har medfört att lagen blivit betydligt mer omfångsrik än dess föregångare. I sin sista version hade 1902 års ellag 34 paragrafer. 1997 års ellag är indelad i 13 kapitel med totalt 119 paragrafer. Elolyckor I samband med arbetet med 1902 års ellag yttrade sig det särskilda utskottet i sitt utlåtande i följande något överoptimistiska ordalag: I följd af elektroteknikens hastiga utveckling kunna emellertid numera vid elektriska anläggningars utförande så betryggande åtgärder vidtagas, att alla andra faror aflägsnas än sådana, hvilka på grund af vårdslöshet vid skötseln, yttre åverkan eller öfvermänskliga tilldragelser af svårare art åtfölja många andra af nutidens hjälpmedel. Under sådana omständigheter synes det utskottet, som om denna farlighetssynpunkt icke numera bör tillmätas synnerligen stor betydelse. De af den s.k. elektriska starkströmskommissionen föreslagna säkerhetsföreskrifterna innebära nämligen, såvidt utskottet kunnat finna, en i möjligaste måtto fullständig trygghet mot inträffande af fara. Tyvärr visade utvecklingen att det var omöjligt att helt infria utskottets förväntningar. Under 1900-talets första år visar statistiken att det började inträffa ett ökande antal dödsfall. Första världskriget medförde bland annat sämre materiel, som tillsammans med brist på erfarenhet och kompetens medförde att under åren omkring och närmast efter kriget så många som ett 40-tal personer varje år omkom till följd av elolyckor. Efter kriget gick antalet ner för att åter stiga kraftigt under och strax efter andra världskriget. Som mest omkom 56 personer år 1946 i elolyckor. Därefter har det, med hjälp av bättre elmateriel, bättre kompetens hos installatörer och elanvändare och utvidgade föreskrifter, skett en successiv nedgång i antalet olycksfall. Det senaste decenniet har antalet varit under 10 varje år. 5
Denna utveckling skall se i relation till den ständigt ökande elanvändningen i dagens samhälle, både sedd som ökad elenergiförbrukning och som ökat antal elprodukter i den moderna människans tjänst. Även antalet olyckor som inte medfört dödsfall har haft samma positiva minskning. I vissa fall, t.ex. när det gäller ljusbågsolyckor, har kampanjer som elsäkerhetsmyndigheten genomfört i samråd med branschorganisationerna gett tydliga resultat. De senaste åren har Elsäkerhetsverket haft ett antal elsäkerhetskampanjer med olika teman. En informationskampanj som väckte berättigad uppmärksamhet vände sig till hem och skola. En annan kampanj har riktats mot elyrkesmännen med uppmaning att kontrollera att anläggningen säkert är spänningslös innan man påbörjar arbetet. Genom dessa kampanjer som vänder sig specifikt mot de kategorier i samhället som enligt statistiken har visat sig mest riskutsatta, hoppas man kunna ytterligare förbättra den svenska olycksfallsstatistiken. I jämförelse med andra länder har Sverige hävdat sig väl från elsäkerhetssynpunkt. Alla de nordiska länderna, som för övrigt har ett inbördes nära samarbete i elsäkerhetsfrågor, har en ur internationellt perspektiv mycket positiv olycksfallsstatistik. Elsäkerhetsverket har dock som elsäkerhetsvårdande myndighet ännu en stor uppgift i att ytterligare förbättra denna statistik, där visionen alltid bör vara ett olycksfritt samhälle. 6