BYBESKRIVNING av stadsdelen Michigüiste, Esteli, Nicaragua När man går in i kvarteret vid namn Michigüiste korsar man en bro över en förorenad flod. Man följer grusvägen, som kantas av en blandning av träskjul och tegelhus som är färgglatt målade och glada. Det är blandningen av färg, avfall och människor som är huvudintrycket efter en promenad i området och det är lätt att förvirra sig in i de angränsade områdena utan att själv märka det. Michigüiste ligger nära Estelis centrum, det tar ungefär tio minuter att gå till stadens mittpunkt. Från Michigüiste finns bra kommunikationer, man kan ta sig fram via buss dagtid och taxi dygnet runt. Buss kostade tre cordobas enkelbiljett, taxi kostade tio. Människor tar sig dock mest fram till fots. När man skulle ta sig till arbetet, till katedralen, den stora mataffären eller till centralparken för att umgås var det emellertid vanligast att man gick - att ta buss eller taxi vore en onödig utgift. Hade man varit någonstans på kvällen däremot var det vanligt, särskilt för kvinnor, att man tog taxi hem eftersom det var osäkert att gå hem själv i mörkret. När kriget tog slut 1989 flyttade många ifrån landsbygden in till Esteli, en stad vars betydelse växte på grund av sitt fördelaktiga läge för tobaksindustrin, en industri som kommit att bli stadens huvudnäring. I Esteli fanns arbetstillfällen, sjukvård och även mark att bruka. Man lämnade det lilla man hade kvar sedan kriget och försökte starta om på nytt. Hoppet var stort, släktingar som migrerat till Costa Rica och Honduras kom tillbaka för att återförenas med familj och vänner. Mycket utav den mark dessa människor kom att bosätta sig på var obrukad mark, men som dock ägdes av företag och privatpersoner. De ockuperade dessa marker och började bygga sina hus med väldigt knappa resurser. En del av dessa människor slog sig ned i det som kom att bli statsdelen Michigüiste. Numera finns det ungefär 120 hushåll i Michigüiste och i varje hushåll bor det ungefär 10 personer. Nästan alla som bor i området var antingen själva med om skapandet av Michigüiste, eller så var man barn eller barnbarn till en person som varit det. Många män bor dock på annan ort än sina fruar (ovanligt att skilja sig även om man inte bor tillsammans) eller har arbetsmigrerat. Det är således fler kvinnor än män som bor i området. Enligt CIA Worldfact book är 33.8 % mellan 0-14 år i Nicaragua vilket återspeglas i Michigüiste där det bor många barn och ungdomar. Alla människor vi mötte var mestizos, det vill säga en
blandning av indian och europé och var födda i Nicaragua. Vi upplevde att de kände sig enade som ett folk, det fanns inga rasskillnader dem emellan. Detta förstärktes även av att de som lever i Michigüiste generellt har låg inkomst och arbetar inom samma branscher, som på tobaksfabriker eller som frukt- och matförsäljare på marknaden. Majoriteten av de som lever i området arbetar på tobaksfabriker runt om i Esteli. Arbetet är hårt och lönen är svår att leva på. En tobaksarbetares genomsnittslön ligger på 2500 Cordobas i månaden, vilket ska räcka till bostad, mat och nöje för hela familjen. Detta är väldigt knappt då en genomsnittsfamiljs matkostnader, om den ska vara näringsrik, för en månad är ca 9000 Cordobas. Andra sysselsättningar i området är småskalig försäljning av främst grönsaker och annan mat samt hushållsarbete. Män och kvinnor arbetar tillsammans, dock är det vanligare att män söker sig till formella anställningar så som tobaksfabriker och till vaktposter medan kvinnor arbetar med hushållsarbete och andra informella, sysselsättningar. Detta kan ha sin rot i den starka genusuppdelningen i det nicaraguanska samhället. Traditionellt sett finns det en stark bild av att kvinnor ska ta hand om hem och barn medan mannen skall vara den som försörjer familjen. Många av de vi talat med i stadsdelen har varit just kvinnor som varit hemma och tog hand om barn och hus. Kvinnor har rent generellt lättare att få jobb på grund av den rådande könsmaktsordningen som gör att män, för att upprätthålla sin manlighet, inte söker vissa arbeten. Hushållsarbete är exempelvis ett kvinnligt arbete. Många familjers huvudinkomst består av pengar som skickats från släktingar som bor och arbetar i Costa Rica eller i USA. Enligt landguiden.se skickades 818 miljoner USD främst ifrån de som har arbetsemigrerat från Nicaragua. Kvinnor kan även få lån genom ett Sandinstlett projekt kallat Usura Zero. I Michigüiste hade fem kvinnor gått samman och tagit lån. Detta ledde till att de kunde starta upp mindre företag, exempelvis kiosker. Detta har inte endast genererat pengar, utan bidrar även till att förstärka kvinnans makt genom att hennes roll förstärks i familjen när hon får egen inkomst. Ofast är det dock svårt för människor att skapa egna företag eftersom startkapitalet saknas och eftersom skatten är mycket hög. Om man vill starta något eget kan man antigen söka lån från banker, vilket kräver kreditvärdighet, mikrolån från staten (Usura Zero) eller använda de pengar man får ifrån släktingar som arbetsemigrerat. Regionalt i Estelí har FSLN (Sandinistpartiet) alltid haft makten. Sandinisterna har emellertid fått ett ökat inflytande sedan regeringsskiftet 2006. De har gjort stora satsningar på att minska
avståndet mellan politiken på nationell/regional nivå och folket. Man har därför beslutat att det i varje kvarter i Estelí skall finnas ett CPC-kontor (Center de Poder Ciudadana = Center för medborgarmakt). På grund av bristande engagemang och trytande kapital saknas detta i Michigüiste. Däremot har man genomdrivit projekt som givit många människor förbättrade tak till sina hus samt gett invånarna i Michigüiste rinnande vatten. Det finns även ett CPCmatdistrubitionscenter som ger Michigüisteborna rabatterade priser. Många människor vi talat med i Michigüiste anser att situationen förbättrats mycket sedan Daniel Ortega tillträdde presidentposten och en del går så långt att man hävdar att FSLN är el gobierno de los pobres, alltså de fattigas regering. Parallellt med detta finns det människor som inte vill rösta eftersom de känner misstro till politiker, är besvikna på systemet och är uppgivna eftersom korruptionen är oerhört utspridd i Nicaragua. Många vi talat med har berättat om att när de sökt hjälp av staten har de blivit svikna. De flesta yngre människor var tämligen ointresserade av politik och upplevde inte att de kunde förändra något genom politiken. Michigüistes invånare röstar antingen på FSLN eller på inget parti alls. Invånarna i området är fortfarande direkt eller indirekt präglade av kriget. Kriget och dess konsekvenser har präglat invånarnas mentalitet. Kriget härdade människorna och man utvecklade starka överlevnadsstrategier. Under kriget lärde man sig även att hjälpa varandra och att vara gästvänliga, vilket är en tradition de äldre håller fast vid och lär ut till sina barnoch barnbarn. Detta återspeglas exempelvis när någon i kvarteret Michigüiste blir akut sjuk. Då lånar en bil av någon som äger en och både grannar och familj hjälps åt att få den sjuke till sjukhuset. Detta tyder på att området är tämligen grupporienterat, men det återkommer vi till nedan. Sjukvården i Nicaragua är gratis, men om man inte har en sjukvårdsförsäkring får man sämre vård än dem som har det. Endast ett fåtal i Michigüiste har sjukvårdsförsäkring. Sociala skyddsnät saknas nästan helt och människornas livssituation är mycket känslig för olyckor i form av ekonomiska kriser, naturkatastrofer etc. Det finns ett antal NGO:s som är verksamma i Michigüiste. En av dem är ANIESCA, en organisation som arbetar med barn och är finansierad av kanadensiska frikyrkor. Det finns även en rad organisationer som har kontakt med Michigüiste och vistas där. Eftersom dessa organisationer får sitt kapital från USA, Kanada och Europa är det troligt att västerländska värderingar påverkar idéer och tillvägagångssätt i problemlösning. För 10 år sedan var Michigüiste ett slagfällt mellan rivaliserade gäng från områdena norr och
söder om Michigüiste. Detta utgjorde ett stort problem. Efter år av vånda vände sig invånarna i Michigüiste till polisen och blev uppmuntrade att stand their ground och bemöta gängen med sten och machetes. Detta gjorde man tillsammans med polisens och till slut lyckades man få bort gängverksamheten. Det visar att man får stöd från polisväsendet och att det finns en tilltro till det. Dagens polisväsende i Nicaragua skapades under revolutionen och har haft ett stort utbyte med väst genom olika biståndsprojekt. Polisen fungerar betydligt bättre i Nicaragua än i grannländerna och de har fortfarande stort folkligt förtroende i stadsmiljöerna. Mellan 2004 och 2005 gjorde polisen stora insatser för att få bukt med de gäng som härjat i de ockuperade kvarteren. Stora vapen och drogtillslag gjordes. Enligt CENIDH, centrum för mänskliga rättigheter, har situationen för poliser ändrats under de senaste 3-4 åren. Lönerna har sjunkit och det finns inte längre möjlighet för folket att anmäla poliser för övergrepp. Detta har lett till att polisväsendet numera löper risk för att bli korrupt, men än så länge är folkets förtroende för polisen mycket högt i Michigüiste och flertalet människor vi talat med säger att man skulle söka råd och hjälp hos polisen ifall ett brott begicks. Präglade av svårigheter och tradition har människorna tagit fasta på religionen. I Michigüiste man är evangelister och katoliker. Traditionerna, familjebanden och gemenskapen som främst uppstått genom religionen har hållit samman befolkningen under svåra tider och gett dem hopp. Invånarna är till största del kärnfamiljer och man känner stor lojalitet, plikt- och ansvarskänslor till de som står en nära. Det finns även en tradition av solidaritet i samhället som exempelvis visar sig i normen som säger att studenter skall volontärarbeta under studietiden. Kollektivismen utgör grundstrukturen i den nicaraguanska kulturen och är djupt rotad, vilket kan ses i Michigüiste där nästan alla individer är starkt knutna till en familj. Det är vanligt att man tar hand om varandras barn och stödjer varandra på olika sätt. Några familjer vi mötte hade även tagit sig an föräldralösa barn som bodde med dem. Man bor hemma tills man gifter sig, och när man gifter sig flyttar den ena partnern in hos den andra partnerns familj tills man har råd med en egen bostad. Äldre människor bor vanligen med sina döttrar och söner. Man har en tradition av att kärnfamiljen ska hållas samman, vilket är en stor skillnad från i Sverige där individen snarare står ensam när man blir äldre. Familjen och andra sociala nätverk är inte endast viktiga för trygghetens skull, utan utgör även en stor del av människornas identitet
samt avgör vad man ägnar sina liv åt. Familjen och ens sociala bakgrund avgör ens framtidsmöjligheter. För att ta sig fram karriärmässigt krävs kontakter, vilka oftast förmedlas genom familjen. Även om man lyckades studera på universitet var det oerhört svårt att få ett arbete efteråt eftersom det saknas arbetstillfällen för högre utbildade. Lojaliteten gentemot familjen är viktigare än lojaliteten till staten. Detta anser vi utgöra en stor skillnad gentemot Sverige. För gemene man i Sverige är lagar ofta synonymt med moralen man följer när man lever sitt liv, generellt sett kan man därför hävda att den sociala moralen utgörs av universalism. I Nicaragua däremot råder partikularism. De allra flesta vi talat med vill heller inte flytta från Esteli eftersom de har hela sin familj där. Det finns dock de som möjligen skulle vilja migrera på grund av den tarvliga ekonomiska situationen i Nicaragua. Landet har en mycket kort historia av demokrati, lagarna har inte vuxit upp från gräsroten utan har snarare kommit ovanifrån. Detta är en av anledningarna till att gränsen mellan folket och institutioner är stor i Nicaragua, vilket gör att man oftare vänder sig till andra medlemmar i familjen än till staten om man har bekymmer. Samhället är grupporienterat i en stor utsträckning och den privata sfären är stor. Livszonen är integrerad, åtminstone om man jämför med Sverige. Det är lätt att röra sig inom den personliga sfären vilket även vi som svenskar fått uppleva då vi vistats i Michigüiste. Statusen i Michigüiste är både tillskriven och förvärvad. Man skulle kunna säga att män och äldre har högre status än kvinnor och unga. Status tillskrivs även genom ens släktskap. I Michigüiste är det statusgivande att vara besläktad med revolutionärer samt att vara en av dem som först ockuperade marken. Statusen är även förvärvad genom utbildning, de som var lärare eller hade annan vidareutbildning som gett dem ett gott arbete hade högre status än dem som arbetade på t.ex. tobaksfabriker. Makthierarkin var någorlunda platt. Maktskillnader fanns men doldes, budskapet och den allmänna inställningen, som vi tolkade det, var att alla människor hade samma värde och samma talan. Vi tyckte oss även förstå att den förvärvade statusens betydelse i nuläget är tilltagande, utbildning, karriär och pengar spelar allt större roll. Utifrån detta perspektiv håller Michigüiste på att bli alltmer individorienterat. Ser man däremot till tidsuppfattningen skulle vi kategorisera Michigüiste som ett grupporienterat område. Detta eftersom man hade en cirkulär tidsuppfattning man hade aldrig hade bråttom någonstans och man planerade mycket lite om man jämför med gemene man i Sverige. Som sagt, invånarna i Michigüiste är katoliker och evangelister. Kyrkan har en stark roll i Michigüiste och fungerar som mötesplats för församlingen. Kyrkan och prästerna har som
regel även överblick över de som lever i kyrkans närhet och ger medmänskligt stöd till människor som har det svårt, ibland även i form av hembesök. Pingströrelsen i Michigüiste får ekonomiskt stöd från samfund i andra länder, men endast tillräckligt för att driva kyrkan. Följaktligen är kyrkan inte en plats dit människorna i området kan vända sig för att få ekonomiskt stöd efter olyckor och liknande. Även om många inte går i kyrkan, finns den alltid närvarande och de kyrkliga värderingarna har enligt vår uppfattning genomsyrat folkmentaliteten i form av till exempel familjvärderingar. Religionen har såtillvida en integrerad roll i Michigüiste. Medierna i Nicaragua kommer från den privata sektorn. La prensa och Nuevo Diario, de största tidningarna, ägs av Chamorro familjen. De flesta i Michigüiste får sina nyheter via radio, vilket också påverkar vilka nyheter man har tillgång till. I området fanns det även ett internetcafé där man för en billig penning kan surfa och chatta. Dock kräver det viss förkunskap samt pengar och det var främst den yngre generationen som besökte cafét Medierna kan även påverka vilken kyrka man sympatiserar med eftersom Pingstkyrkan främst inriktar sig på radiosändningar vilket leder att de når ut till alla i området. Nästan alla i byn ägde en radio medan endast några få hade en TV. Den katolska kyrkan har istället använt sig av dagstidningar och TV för att sprida sitt buskap vilket har lett till att många som inte haft råd eller möjlighet att köpa en tidning uteslutits från deras nyhetsflöde. Trots att vi eftersträvat att återge en sanningsenlig bild av stadsdelen Michiguiste är vi medvetna om att vi varit etnocentriska och att det vi sett som sanningar egentligen är intryck som filtrerats genom vår egen kulturella grammatik. Vi har insett att vi som svenskar har en helt annan bakgrund än de nicaraguaner vi mött. Men, trots alla skillnader vi stött på, inte minst de språkliga, har vi insett att vi alla är människor och att det finns fler likheter oss emellan än olikheter.
1. Kyrka (pingstkyrka) 2. Familjen Espinoza 3. ANIESCA 4. Tobaksfabrik 5. Familjen de Armá 6. Internetcafé 7. Pulpería (Miniaffär)