Brevduvan återvänder alltid Brevduvor har länge varit ett stort fritidsintresse för veterinären Tomas Häggvik. Hans duvor ger sig gärna ut på fria flygturer. Men, som attraherade av en osynlig magnet, återvänder de alltid till utgångspunkten. Utanför Tomas Häggviks bostadshus i Kronoby finns ett mindre rödmålat uthus ett så kallat duvslag med en gallerförsedd inhägnad. På uthusets tak sitter ett antal duvor på rad och avvaktar. Många av dem är färggranna med en tilltalande metallgrön nyans på överkropparna. Fåglarna lyfter smått uppåt ibland, flaxar frenetiskt med vingarna och kuttrar lite om vartannat. Ibland flyger de iväg i cirklande stil över regionen. De brukar vara borta en timme eller så. Men de kommer alltid tillbaka, säger Tomas Häggvik. Undantaget är de avelsduvor som jag har fött upp i Malax. De måste hållas instängda konsekvent. Släpper jag ut dem flyger
de helt sonika ner till Malax. Malaxbördige Tomas Häggvik har intresserat sig för brevduvor sedan mitten av 1990-talet. Han var då i 15-årsåldern. Jag har alltid varit intresserad av brevduvor. Jag hade sett något program i teve och det bidrog till att förstärka fascinationen. Det visade sig dock vara svårt att få tag på duvor på den tiden. Jag tog kontakt med den nationella föreningen Suomen Viestikyyhky-Yhdistys. De två första duvorna hämtade jag från Tammerfors, säger Tomas. Börjar flyga vid två månaders ålder Tomas Häggvik har i dag ett 60-tal duvor på sin hemgård. Han utfodrar fåglarna med mat och vatten. Ibland utökas populationen med nya ungar som har duvmjölk som primär näringskälla under den första levnadsveckan. Mjölken produceras av både honor och hannar. Duvorna blir flygfärdiga vid en månads ålder. När de är ungefär två månader gamla börjar de göra sina första längre flygturer. Fåglarna kan som längst leva ända till 20 års ålder. Fåglarna är som sagt instinktivt bundna till det egna hörnet och hemmet. De stör inte heller den närliggande omgivningen. Några förirrande avstickare till granntomterna brukar det i allmänhet inte bli. Flygturerna kan däremot bli mycket långa. Jag har en gång släppt ut duvor i Ilomants vid östgränsen. Duvorna flög tvärs över landet tillbaka till Malax. Avståndet är cirka 500 kilometer. Det var verkligen fascinerande. Man kan inte kommendera en duva att flyga till något visst ställe. Det är tvärtom så att fågeln alltid återvänder till platsen där den är uppfödd, säger Tomas. Även stadsduvor är vanligtvis trogna det egna reviret. Det har för övrigt hänt att jag känt igen några av mina duvor när jag befunnit mig på jobb i Karleby. De kan flyga snabbt i en hastighet på över 100 kilometer i timmen.
Om vädret är mycket regnigt eller om det är åska i luften är duvorna benägna att stanna hemma. Fåglarna är känsliga för elektromagnetiska spänningar. På vissa duvors ben har jag installerat chip så att jag via datorn kan hålla reda på flygtider. Däremot finns det inte möjlighet att använda något gps-system i realtid. I så fall skulle man till och med kunna observera duvornas exakta flygrutter, berättar Tomas. Tomas Häggvik är som brevduveuppfödare ganska ensam i Österbotten. Den kollega som bor närmast är Pentti Impiö från Karleby. De flesta uppfödarna i Finland bor i landets södra delar. Sommartid brukar det arrangeras 5 6 brevduvetävlingar runt om i landet. Duvorna flyger mellan olika stationer och samlar poäng enligt sina insatser. Avståndet mellan punkterna kan vara 100 500 kilometer. Allmänt taget är brevduvor ett intresse som är på nedåtgående i Europa för närvarande. I Finland är antalet uppfödare stabilt. Men det har aldrig varit stort, säger Tomas. Att ta hand om djur är alltid förenat med mycket ansvar. Det är inte så många yngre människor som är villiga att satsa tid och energi på sådant nuförtiden. Brevduvor är ett mycket gammalt fenomen som var aktuellt redan under romarrikets tidevarv. Mellanöstern och området kring Medelhavet kan sägas vara något av ett Mecka för brevduveuppfödningen. Dagens A4-format härstammar faktiskt från det pappersformat som användes när man stack in brev i kapslar som var fästa vid duvorna. I dag är det länder som Belgien och Holland som är de mest tongivande vad gäller avelsverksamheten och uppfödningen inom brevduvevärlden, säger Tomas i samma veva. Den seglivade myten om att duvor skulle vara för evigt bundna till varandra efter parbildning, så kallade turturduvor, kan tas med en nypa salt, säger uppfödaren i Kronoby. Jag minns att en redaktör skrev om duvorna i en överdrivet romantiserande stil. Jag har dock observerat att duvor
tenderar att skaffa sig en ny partner inom en vecka om den första partnern dör eller försvinner, säger Tomas med glimten i ögat. Veterinär som verkat i 40 kommuner Tomas Häggvik är själv uppvuxen med öppna landskapsvyer i klassisk lantbruks- och jordbruksmiljö i Övermalax. Han har studerat till veterinär i Helsingfors. Jag har i samband praktikperioder hunnit ha jour i ett fyrtiotal kommuner runt om i landet. Han har hoppat in och vikarierat i alla landskap utom Lappland och Norra Karelen. Jag har åkt runt till gårdar i hela Österbotten. Jag har varit in i så gott som alla fähus i landskapet, säger Tomas. Tomas Häggvik har sedan fem år tillbaka en fast anställning som kommunveterinär i Kronoby. Innan dess var han vikarie i kommunen i några år. Han är formellt anställd av Karleby stad. Tomas har en geografiskt vidsträckt kommun att ta hand om. Avståndet från de mest västliga delarna av Kronoby kommundel till Småbönders i Terjärv kan vara över 60 kilometer och hans arbetsdagar blir ofta långa. Jag trivs fint här i Kronoby. Men ibland längtar jag tillbaka till de sydligare delarna av Österbotten. Här i norra svenska Österbotten brukar våren anlända en vecka senare och hösten en vecka tidigare. Det finns också skillnader i växtligheten mellan områdena, säger Tomas vars sambo Minna är hemma från Taivalkoski i norra Finland. En stor del av tillvaron kretsar alltså kring djur för Tomas Häggviks del. Hemma i Hopsala har han förutom brevduvor en rad andra husdjur såsom får, kaniner och guldfiskar. Som veterinär kan han hela tiden råka ut för plötsliga utryckningar. Också då Tomas har semester kan han ibland bli tvungen att rycka ut, som till exempel i fjol då han just inlett sin semester och ändå fick lov att fara iväg en sväng till Korsholm för att operera en ko. Text och foto: Joakim Snickars
På cykeltur genom Europa Under drygt tre månader våren och sommaren 2016 cyklade Lars Brunell genom Europa. Han startade den 12 mars i Torrevieja, 50 kilometer söder om Alicante, i Spanien. När han anlände hem till Jakobstad den 21 juni visade cykelmätaren 5 200 kilometer. Redan på 1990-talet, då familjen Brunell åkte mycket i Spanien med bil, fick Lasse idén att cykla till Spanien. Men av olika anledningar förverkligade han inte sin dröm förrän i fjol våras. För tio år sedan blev Lars Lasse Brunell sjukpensionerad, på grund av ryggradsreuma, från sin tjänst som polis. Sedan dess har han också drabbats av hjärtfel, bland annat klaffläckage
och kroniskt förmaksflimmer. Soffan blev hans hemvist. Och vikten ökade i takt med att han låg på soffan. Jag tänkte att jag inte klarar av något. Sjukdomarna blev mina ursäkter, mina undanflykter, säger Lasse öppenhjärtigt. Men sensommaren 2015 beslöt han i alla fall att ta sin gamla mommoped i användning, Det blev några turer på cirka tio kilometer till och från natursköna Fäboda i hemstaden. Den 20 augusti samma sommar glömmer han inte i första taget. Jag låg på stranden i Fäboda och njöt av vågskvalpet och fågelsången. Då bestämde jag att nästa vecka cyklar jag till Spanien. Lasse gillar utmaningar. Men en utmaning är en utmaning först när man gör något som man inte är förberedd inför, anser han. Han är också impulsiv och lyssnar sällan på andra. Därför var jag beredd att starta cykelfärden redan följande vecka, säger han och skrattar. Men den här gången lyssnade han, tack och lov, på sin bror som ansåg att han skulle skjuta fram avfärden och träna en del inför resan. Av en personlig tränare och kostrådgivare fick Lasse ett program att följa. Han köpte en Trek långfärdscykel med 20 växlar och däck med förstärkta slitytor. I stället för att ligga i soffan cyklade han, från och med hösten 2015, tre dagar i veckan 40 50 kilometer i gången och en dag i veckan 70 100 kilometer. Under vintern tränade han tre gånger i veckan på gym och promenerade en hel del. Han satsade också på en mångsidig och näringsrik kost. I korthet gick kostomläggningen ut på mer regelbundna mattider än tidigare, mer proteinrik mat, stora mängder grönsaker och inget bröd. Frukosten bestod alltid av gröt, något som Lasse inte ätit sedan armétiden för många år sedan. Ända sedan hösten 2015 har han följt den personliga tränarens och kostrådgivarens rekommendationer. I dag mår han mycket bättre än för ett par år sedan. Och vikten har minskat från 130 till 107 kilo.
En fördel med kostomläggningen är att jag aldrig känner mig vrålhungrig. Dessutom hålls blodsockret på en jämn nivå hela tiden. Cyklade norrut Av en kompis på gymmet fick Lasse i januari 2016 rådet att i stället för att cykla söderut till Spanien skulle han färdas i motsatt riktning, det vill säga starta i Spanien och cykla norrut. Den gången lyssnade jag också på ett gott råd. Tack vare att jag gjorde som kompisen föreslog hade jag våren och försommaren med mig hela tiden. Den 12 mars flög han ner till Torrevieja med cykeln demonterad i en låda och fyra fullpackade cykelväskor. I väskorna fanns bland annat motions- och cykelskor, regnkläder, tält, sovsäck, uppblåsbart liggunderlag, spritkök, lite toalettsaker, verktygsväska och lite tillbehör till cykeln. cykelpump, Med i bagaget fanns också telefon och surfplatta samt gps och kartor. Men jag hade alldeles för mycket kläder med. Två par strumpor och två par kalsonger var onödigt, konstaterar Lasse och skrattar medan vi tittar på hundratals fotografier i hans surfplatta. Firade påsk i Spanien Lasse hade endast en grov plan för den långa cykelresan. Ytterst sällan beslöt han på förhand var han skulle övernatta. Hans avsikt var att ta dagen som den kom, tillåta sig att vara impulsiv och leva i nuet. Men trots det upplevde han en del stress och ångest i början. Jag hade bråttom till nästa övernattningsställe, även om jag inte visste var jag skulle övernatta. Jag hade alltid trott att jag kunnat leva utan att planera så mycket, utan att ha kontroll, men jag märkte att det var inte riktigt så. Påsken firade han i Spanien där han stannade i åtta dagar på en camping. Mitt största orosmoment var hur jag skulle komma över Pyrenéerna. Hur skulle jag hitta en väg över den stora
bergskedjan? Lasse vistades vid havet, njöt av solskenet och de vackra vyerna, tittade på molnen och lyssnade på vågskvalpet. Plötsligt hittade han sig själv igen. Jag behövde de där dagarna på campingen för att kunna njuta av resan och friheten. Efter att jag cyklat en dag mot bergskedjan släppte ångesten och den mentala rädslan. Allting lättade på en gång. Nu blev allt mycket roligare. Natur och människor I Frankrike cyklade Lasse längs fina cykelvägar, bland annat invid kanaler långt ifrån de hårt trafikerade vägarna. Jag cyklade i min egen takt och tog den tid jag behövde. Visst fanns det mycket sevärdheter, men det var naturen som lockade mig mest. Han berättar om Le Canal des deux mers, en flera hundra kilometer lång kanal som flyter genom Frankrike mellan Medelhavet och Atlanten. Längs hela kanalen finns det cykelväg. Det var en otroligt fin naturupplevelse. I La Rochelle i Frankrike upplevde han en mindre jordbävning i slutet av april. Den var inte så farlig, men då marken skakade hann jag tänka om jag är så här darrig i benen. Förutom naturupplevelserna var det människomötena som Lasse attraherades av. När man tar sig fram med cykel är det lätt att komma i kontakt med ortsbefolkningen. Man får se det genuina livet. Folk kommer fram för att prata och ställa frågor. Och att fråga lokalbefolkningen till exempel om vägen är ett bra sätt att få kontakt med nya, intressanta människor. Men för att få kontakt med lokalbefolkningen till exempel i Frankrike krävs det väl att man pratar franska?
Nej, svarar Lasse och skrattar gott. Jag pratar alla möjliga språk, utan att egentligen behärska andra främmande språk än engelska. Man behöver inte ha ett gemensamt talat språk för att klara sig. Det viktiga är att man bjuder på sig själv när man kommunicerar med andra. I Paris träffade han en annan cyklist på väg till Norge. De båda männen cyklade tillsammans i två veckor. Under den tiden inträffade en fantastisk och förtroendeingivande händelse som Lasse aldrig kommer att glömma. De båda cyklisterna träffade en ortsbo som bjöd dem hem för att övernatta i sitt hus. Värdparet bjöd oss både på mat och husrum. Följande dag skulle paret ut för att titta på fåglar, men de bjöd oss ändå att stanna en natt till. Ifall vi inte ville stanna tills de kom hem igen skulle vi bara låsa dörren till deras hus då vi cyklade vidare. människor. Tala om att ha förtroende för okända Glöm undanflykterna! Från Frankrike gick cykelfärden vidare genom Belgien, Holland, Tyskland, Danmark och Sverige. Sedan åkte Lasse båt från Stockholm till Åbo och cyklade därifrån hem till Jakobstad. Det blev en resa på 5 200 kilometer. Jag är verkligen glad över att jag utmanade mig själv. De upplevelser jag fick under resan hade jag inte kunnat få om jag åkt bil, säger han. Glädjande nog hade jag inga problem med cykeln under hela färden. Den fungerade perfekt. Lasse säger att han också lärde sig mycket om sig själv. Jag fick bekräftelse på det jag tidigare trott, till exempel att man ska lita på andra människor, även på sådana människor som andra kanske förlorat förtroende för. Man ska ge folk möjlighet att visa att de går att lita på. Jag är kanske medvetet blåögd, men med förtroende för andra kommer man långt. När det gäller tillit poängterar han också att man litar på sig själv och sin egen förmåga. Trots att man kanske inte är i så bra skick och trots att
man inte är någon ungdom längre klarar man en hel del. Det gäller att glömma undanflykterna och ursäkterna och utmana sig själv. Man ska inte ge upp. Text: Margaretha Sundkvist Foton: Privata Tankar väcker många tankar Tankar fyrö är ett mångsidigt utfärdsmål. Förutom fina naturupplevelser får du glimtar av traditionellt skärgårdsliv. Historiens vingslag är påtagliga överallt på den pittoreska och idylliska ön. Tankar, som ligger i södra Bottenviken cirka 15 kilometer nordväst om Karleby hamn, är ett av Karlebys populäraste turist- och utfärdsmål. Det är lätt at ta sig ut till den historiska fyrön, antingen till exempel med egen båt, med
charterbåtar eller med passagerarfartyget M/S Jenny som trafikerar regelbundet från Havsparken (Gamlahamnsviken). Kryssningarna med M/S Jenny, som tar upp till 177 personer, är populära. Därför lönar det sig att boka plats i god tid. Innan M/S Jenny lägger till vid bryggan möter du en vy som är livligt fotograferad. Ön, som till följd av landhöjningen stigit upp ur havet på 1200-talet, var på 1500-talet känd som Klippan. Det nuvarande namnet härstammar enligt muntlig tradition från det gamla finska namnet Tankokari (Stångskär), som i sin tur syftade på ett gammalt sjömärke som i tiderna funnits på ön. Redan på 1500-talet var Tankar fiskarnas bas och sedan 1700talet har ön fungerat som fyr- och lotsö. Sjön suger, heter det. Efter en 90 minuters båtfärd är du kanske hungrig. Då är Café Tankar, som ligger i närheten av bryggan, den rätta platsen för dig. Byggnaden, som inhyser caféet, byggdes redan på 1800-talet i Långö by i Öja och flyttades sedan därifrån till Tankar. I caféet kan du njuta av specialiteten laxsoppa med dessert, men även av glass, kaffe eller läsk med tilltugg. När du är mätt och belåten ska du naturligtvis bekanta dig med den unika skärgårdsmiljön genom att vandra runt på ön. Ifall du vill stanna länge på Tankar kan du övernatta till exempel i gäststugan, den första av de gamla byggnaderna som flyttades från Öja till ön. I den pittoreska stugan finns plats för åtta personer, kokmöjligheter, kylskåp, mikrovågsugn och öppen spis. I närheten av gäststugan ligger sälfångstmuseet. Bottniska vikens kusttrakter har traditionellt varit sälfångstområde. Fångsten utvecklades tidigt till en betydande näring för traktens bönder. Sälfångstens betydelse grundade sig på bytets mångsidiga användning och på värdet av de produkter man fick av sälen. Den viktigaste av dessa var tranen, en betydande handelsprodukt. Tecknen på sälfångst vid Tankar härstammar från 1330-talet. I museet kan man bekanta sig med en omfattande samling av sälfångstredskap.
Tankar fungerade redan på 1500-talet som strömmingsfiskarnas bas och sedan 1700-talet har det funnits fiskarbastur på ön. Under den ultimata fiskesäsongen vistades ibland ett par hundra familjer på ön och en liten by av små trästugor fanns på den östra stranden. Som mest fanns det mer än 40 fiskarbastur på Tankar och ännu i mitten av 1900-talet 13 stycken. En fiskarbastu var liten och oansenlig. Den bestod av en farstu där fångstredskapen förvarades och ett rum försett med två eller tre fönster. Numera finns endast ett fåtal fiskarbastur bevarade. Den äldsta är Sjöbloms bastu från 1768. I anslutning till fyrarna uppstod ofta små samhällen, bestående av fyrmästarens och fyrvaktarnas familjer. På Tankar byggdes fyrmästarens och de tre fyrvaktarnas tjänstehus intill fyren. Fyrmästarens viktigaste uppgift var att ansvara för byggnadernas och redskapens underhåll samt att övervaka att fyrvaktarna skötte ljusanläggningen ordentligt. Fyrmästarna var ofta utbildade personer. Vid sidan om sina egentliga uppgifter fungerade de ibland som lärare för fyröns barn, som juridiska och själsliga ombud samt även som hälsovårdare. Fyrvaktarna ansvarade för skötseln av ljusanläggningarna, städandet av byggnaderna samt mindre reparationer. Dessutom var det fyrvaktarnas uppgift att transportera fyrmästarens brev till fastlandet. Fyrvaktarnas hus står kvar i hjärtat av det gamla fyrsamhället på Tankar. Sedan mitten av 1750-talet fanns ett gammalt sjömärke på Tankar som bekostades av Gamlakarleby stads borgare. Detta cirka tre och en halv meter höga stenkummel står fortfarande kvar i fyrsamhällets hjärta, där det utmärker gränsen för stadens och statens område. Tidigare hörde det till god sed att den som första gången besökte Tankar skulle bära en så stor sten som hen orkade från stranden till stenkumlet. Ju större sten, desto större lycka. Numera har man frångått denna tradition för att skydda
strandlinjen. Innan fyren byggdes fanns det på Tankar ett så kallat lysanhus. Det var en liten stuga med fönster som vette mot havet och med en rund eldstad mitt i rummet. Med hjälp av eldskenet kunde sjöfarare orientera sig i mörkret. Med tiden växte dock behovet av en ordentlig fyr och 1888 beställde lotsverket en fyr med ljusanläggning av Osbergs maskinverkstad i Helsingfors. Järnelementen till fyren tillverkades i Tyskland. Plåttornet är byggt utan mellanavsatser och spiraltrappan består av 122 trappsteg. Ljushöjden från marken är 27,5 meter. Ljusanläggningen, som tillverkades i Paris, var en av sin tids mest effektiva. Dess ljuskraft bar 13 sjömil. Fyren tändes för första gången 15.10.1889. Då fyren elektrificerades 1961 mer än fördubblades ljusets bärkraft till 27,5 sjömil. På fiskarbyns klippor står Tankar kyrka från 1754. Den lilla kyrkan byggdes så att fiskarna inte varje söndag skulle behöva ta sig den långa vägen till fastlandet för den obligatoriska gudstjänsten. Kyrkans yttre mått är endast 8,2 x 6,25 meter. Utan det vita korset skulle den vara snarlik med en oansenlig fiskarbastu. I kyrkan finns plats för ungefär 100 personer. Varje kyrkobesökare hade sin egen sittplats där de ristade in sina bomärken. Numera är kyrkan en populär turistattraktion där det sommartid ordnas bland annat konserter, andaktsstunder och vigselakter. Tankars geografiska läge i den yttre skärgården ger dess natur en speciell karaktär. Sammanlagt har man påträffat cirka 180 växtarter där. Av dessa är bland andra bottenvikens ögontröst, backnejlikan, månlåsbräken, besksöta och ärtstarr sällsynta. Den synligaste delen av växtligheten är bärväxterna, av vilka man kan hitta ett tjugotal olika arter. Av däggdjuren är fladdermusen, haren och sorken de vanligaste. Trots de steniga stränderna finns det inga ormar på ön. På några timmar hinner du gott och väl bekanta dig med Tankar fyrö, som är 900 meter lång och 500 meter bred. Men vill du övernatta finns det som nämnts flera möjligheter till det.
Utöver de stugor och anhalter som nämnts i detta reportage kan du till exempel bada bastu i två vedeldade bastur, grilla i ett grillhus med havsutsikt, besöka den tre meter djupa båthamnen som är försedd med vågbrytare och ta dig en titt i lotsstationen där värdshuset Tankar Inn är inrymt. Eller varför inte besöka fågelstationen som grundades 1972. På Tankar häckar ett fyrtiotal fågelarter, av vilka de vanligaste är hussvalan, lövsångaren, småskraken och silvertärnan. Sammanlagt har man påträffat närmare 260 fågelarter på ön. Observera att det är förbjudet att röra sig på öns norra klippor under fåglarnas häckning 15.4 31.7. Hur du än tillbringar din tid på ön får du en ypperlig historielektion. Helt säkert har många tankar väckts när du lämnar Tankar. Text: Margaretha Sundqvist Foto: Hiutale Aerials
Henrik är en riktig sjöbjörn och äventyrare Henrik Backa i Kalax Närpes, har alltid tyckt om att jaga och fiska och röra sig ute till havs, både på och under vattnet. Det finns en spänning och verklig utmaning i att vara ute till sjöss eller under vattenytan och veta att det bara är på naturens villkor om man kommer att klara sig, säger han. Sitt stora intresse för dykning, jakt och fiske hade Henrik Backa också stor nytta av i sitt arbete som polis i Närpes i 34 år. Nu när båtsäsongen närmar sig förbereder han sin båt för sommarens charterturer ute i Närpes skärgård. Henrik är född och uppvuxen i Kalax och bor med sin fru Margareta intill sitt barndomshem, där hans föräldrar ännu bor.
Mitt intresse för havet, jakt och fiske vaknade redan då jag var liten pojke, berättar Henrik. Närheten till vattnet i hembyn Kalax gjorde att det blev där han tillbringade mycket av sin tid. Redan som liten började han simma och dyka så fort det gick på somrarna. Under tonåren, medan han gick i skolan, sommarjobbade han vid Närpes brödfabrik och drömde då om att bli konditor. Men den utbildningen gick på finska och jag kunde inte språket tillräckligt bra då ännu för att våga mig dit, så i stället utbildade jag mig till kock vid yrkesskolan i Vasa, berättar Henrik. Överraskande vändning i yrkeskarriären Sen arbetade han en tid vid brödfabriken och for därefter till Vasa och gjorde sin militärtjänstgöring där. På finska. Några år senare blev det plötsligt något helt annat. En tjänst, icke ordinarie, som polis blev ledig i Närpes och jag uppmanades att söka den. Det här var i mitten av 1970talet och jag fick tjänsten. Där stannade jag ända tills jag gick i pension för några år sedan, säger Henrik som trivts med polisyrket under alla år. På den tiden kunde man få en tjänst utan desto mer utbildning, konstaterar han. Efter några månader i arbete for han till Tammerfors och gick en fyra månaders aspirantkurs som den tiden krävdes för att bli yngre konstapel. Efter det var han också i Esbo på en utbildning som kallades manskapskurs. Sen blev det otaliga kurser under arbetskarriären. Jag undervisade också själv i flera olika repriser i Tammerfors för blivande poliser och vid fortbildningar, främst i vapenhantering och självförsvar. Jag har genom mitt intresse för jakt också alltid varit intresserad av vapen och även om man som polis förhoppningsvis aldrig kommer att behöva använda sitt tjänstevapen, finns det ändå till för att användas i yttersta nödfall i självförsvar för att man ska känna sig säker i arbetet. Henrik har tyckt om arbetet som polis. Han har inte varit rädd
även om det ibland nog förekommit hotfulla situationer, medger han. Aktiv i dykarklubben Scuba-77 År 1977 ordnades det för första gången i Närpes en kurs i dykning med aggregat och Henrik anmälde sig genast. Det blev starten till sportdykarklubben Scuba-77 i Närpes. I år firar klubben sitt 40-årsjubileum. Vi var ett gäng entusiaster som genast efter kursen grundade Scuba-77 och jag var den första styrelseordföranden. Sedan dess har han varit styrelsemedlem i många år och aktiv medlem. De senaste åren har han varit mindre aktiv, kanske på grund av stigande ålder, erkänner han leende. Efter starten var vi i många år väldigt ivriga och ordnade alla möjliga dykarläger, resor och skaffade utrustning. Henriks fru och familjens två barn var ofta med på helgerna ute till sjöss då Scubadeltagarna övade dykning. Barnen, som nu är vuxna, har också varit aktiva dykare. Deltagarna gjorde också resor, bland annat till Norge, Medelhavet, Röda havet och ända till Mexiko. I Röda havet var Henrik nere på över 50 meters djup. Vattnet i Röda havet var så klart att fast det var så långt nere på djupet kunde man se upp till vattenytan. Här i våra vattendrag, men även på annat håll, är det omöjligt. Det finns inte mycket liv nere på det djupet och det krävs både kunskap och erfarenhet för att kunna dyka så djupt. När man ska upp till vattenytan måste det gå långsamt och i etapper där man måste stanna en stund innan man fortsätter till nästa, säger Henrik. Gör man inte det kan man drabbas av så kallad dykarsjuka, som beror på att kroppen utsätts för ett tryckfall i och med att man stiger uppåt. Dykarsjuka kan ge lindrigare symptom som lite trötthet men kan också ge svaghet, yrsel och i värsta fall leda till medvetslöshet och döden. Kanon från 1700-talet dykarfynd 1978 Det som fick medlemmarna i Scuba-77 att verkligen komma igång med sin verksamhet och som inspirerade dem mycket var när klubben den 5 augusti 1978 under sina dykningar vid
Svarthällan i Tjärlax hittade en kanon från 1700-talet. Vi visste att det kunde finnas intressanta saker i vattnen runt Truthällan och Svarthällan eftersom sägner berättar att ryska fartyg hade förlist där under en storm i september 1714, säger Henrik som också var med under de intressanta dykningarna. Plötsligt stötte en av medlemmarna på en stor kanon och raskt ordnades en vinsch till platsen. Kanonen lyftes upp och fördes till Henriks gårdsplan i Kalax, därefter gick han in och ringde till Museiverket i Helsingfors och berättade att man hittat en kanon i vattnen utanför Kalax. Den jag talade med sa genast att det är inte möjligt att hitta någon kanon där, det finns inga sådana på det området. Då svarade jag att det var märkligt för kanonen står i alla fall här ute på gården nu, berättar Henrik och ler vid minnet. Nästa dag fanns folk från Helsingfors på plats för att inspektera fyndet. Kanonen visade sig vara en rysk bronskanon gjuten 1704 av mäster Simon Leontiev och hade funnits ombord på ett galärskepp som förliste utanför Truthällan 1714. Det var stor uppståndelse och efter det gjorde vi dykningar och hittade många föremål i området under flera år. Vi hade museifolk med oss från Helsingfors som övervakade dykningarna i början. Sedan fanns personal med från Jakobstads museum, dit de upphittade föremålen fördes, av den enkla anledningen att konservatorerna därifrån fanns närmast till hands. Kanonen som hittades 1978 står i dag i aulan i Närpes stadshus. Men, Henrik har inte bara hämtat upp historiska fynd ur havet utan även ofta kallats in för att dyka efter bevismaterial vid olika brottsutredningar. Han har även flera gånger varit ute som dykare för att söka efter drunknade personer. Säljakt fascinerar honom Förutom dykningen har Henrik också i många år varit mycket intresserad av säljakt och han har gjort många säljaktsfärder med sin båt, främst norrut i Bottenviken. Säljakten inleds varje år den 16 april och man ansökte om licenser av jaktvårdsdistriktet för att få delta. I tretton år har Henrik
tillsammans med några vänner och med sin båt gjort båtfärder via den isfria ränna som vintertid går ut från Kaskö hamn, norrut upp i Bottenviken. Sedan 2013 har isläget om vintrarna varit så dåligt att de inte kunnat jaga på isen så sent som i april. Vi hoppades igen i höstas att vintern skulle bli så kall att vi skulle kunna åka på säljakt det här året, men tyvärr så blir det nog inte av i år heller. För Henrik är det en härlig känsla av äventyr och att vara ett med naturen då han med sina vänner ger sig ut på en säljaktsresa. Det krävs mycket förhandsplanering och de har en enorm checklista när de packar båten. När vi en gång är på väg upp längs den isfria rännan kommer vi inte därifrån. Det är bara att fortsätta framåt, provianten ska räcka ända tills vi kommer tillbaka. När vi är där ute saknas också täckning för våra telefoner så vår kommunikation i nödlägen går via VHF, säger Henrik. Båten som är 10,25 meter lång räcker till för fyra personer, men det finns inget extra utrymme. Det ger honom samtidigt en obeskrivlig känsla av frihet medan de rör sig med gummiflotte på det öppna vattnet mellan isflaken under säljakten. När solen skiner på isen och havet och himlen är blå är det så otroligt fint där ute! Vi tar till vara allt av sälarna som vi får: köttet, späcket, oljan och huden, säger Henrik som med åren flitigt använt sina kockkunskaper vid tillredning av sälköttet. Sälskinn är även otroligt varmt och fint och passar utmärkt till handskar och mössor eftersom det också är vattenavstötande. Äventyr som kunde ha slutat illa Under åren till havs har Henrik varit med om både det ena och det andra. Ett par gånger har han hamnat i stormar med vindstyrkor på upp till 28 meter per sekund! Vi var på väg hem från Åland en gång när en sådan storm helt utan förvarningar slog till ute på öppet hav. Henrik blev tvungen att sätta på autopiloten eftersom han inte kunde köra själv, han var tvungen att bara hålla i sig.
Vattnet sköljde över båten. Som tur höll fönsterrutorna för trycket. Däcket på Henriks båt har hål ovanför vattenlinjen så att allt vatten kan rinna ut genom dem. Till slut lyckades de den gången ta sig in i hamnen i Räfsö utanför Björneborg. En annan gång råkade han med sina säljagande vänner ut för en likadan storm, men den gången hittade de skydd för båten bakom isen ute till havs. Men det är inte bara vädret som kan ställa till med svåra situationer. En gång hade säljaktsgänget ankrat i den fasta isen vid farleden. Det var mitt i natten och alla sov då Henrik plötsligt vaknade av att hela kajutan badade i ljus. Då var det ett stort lastfartyg som utan förhandsvarning höll på att köra rakt på dem! Jag rusade upp och vi lyckades gira vår båt ut från iskanten. De styrde sin båt åt motsatt håll och vi undvek en kollision i sista stund. Isen var helt sönderbruten i området omkring den påle vi haft nerborrad i isen för att förtöja båten, säger Henrik som medger att den natten sov han nog inte en endaste blund efter den pärsen. Efter den omskakande händelsen har han sedan flera år tillbaka ett varningssystem som larmar om något närmar sig båten. Charterutflykter i Närpes skärgård Nu när sommaren är på väg, rustar Henrik sin båt för att ännu en säsong göra charterutflykter med folk som vill ut med båt till havs på kortare och längre färder. I hans båt finns plats för 12 personer utöver honom själv. Det är ett utmärkt jobb för mig som vill vara ute till sjöss sommartid. Båten är besiktad för chartertrafik fem år framåt, så får jag fortsättningsvis bara vara vid god hälsa så kör jag nog minst fem år till! Text och foto: Maria Malm
Bråda tider fårfarm på Björkåsa Människan har i hundratals år hållit får som husdjur för mjölkens och ullens skull. Ända tills ganska nyligen slaktades det mest enbart gamla tackor och av den orsaken hör man ofta sägas att fårkött smakar ull. I dag slaktar man huvudsakligen lamm får som är yngre än ett år. Lammkött är till smaken milt, behagligt och mycket mört. I Tenala ligger Björkåsa fårfarm, som drivs av Ia Asén och Calle Eklund. Fårfarmen har produktion av lammkött som sin huvudsakliga inkomstkälla. Ia visar runt och presenterar verksamheten. Vi har för tillfället 156 tackor och tre bässar. Ungefär 100
av våra tackor väntar lamm. Lammen föds i allmänhet i mars april. Eftersom varje tacka får ett eller två lamm innebär det att ungefär 160 lamm föds under våren, berättar hon. Två enorma höbalar dominerar fårhagen. Runt dessa balar flockar sig fåren som flugor kring en sockerbit. Vi odlar vårt eget hö. Varje dag äter fåren ungefär en bal, de äter så gott som oavbrutet från tidiga morgonen till sena kvällen. Fodret är obesprutat och ogödslat, endast vårbetet gödslas med konstgödsel för att de skall kunna tillgodose djurens behov av gräs den första tiden, berättar Ia. Vi odlar inte helt ekologiskt, men vårt foder är giftfritt. Endast tackorna som lammat får inköpt havre och så köper vi lite kraftfoder, som inte är ekologiskt, säger Ia. Lamm till påsk I länder kring Medelhavet har man ätit lamm till påsken sedan åtminstone 600-talet, medan traditionen är ganska ny i de finländska hushållen. Vid Medelhavet är lammen lagom stora för att slaktas på våren, medan lammen i Finland föds på våren och slaktas först under hösten. Det är egentligen ganska dumt att äta lamm till påsken i vårt land, eftersom köttet så gott som alltid är djupfryst. Jag brukar föreslå åt mina stamkunder att köpa kött på hösten och sen förvara köttet i frysen till påsken, säger Ia. Det finns ett otal olika fårraser. Grovt taget kan man säga att det finns raser som föds upp enbart för sin ull medan andra raser däremot föds upp för köttets skull. Jag måste säga att min favoritras är texel. Det är en lätthanterlig och snäll ras, den får oftast två lamm och som köttdjur är den bra, för köttet finns på de rätta ställena, säger Ia. Hon försöker avla tackor som själva tar väl hand om sina lamm,
eftersom hon inte har möjlighet att flaskmata lammen. Flaskmatning är väldigt arbetsdrygt, men görs om tackan får juverinflammation eller ifall ett får undantagsvis får tre lamm och med sina två spenar inte klarar av att föda upp alla tre. Tackor med sämre modersinstinkter får gå till slakt. Eftersom fåret vid det laget är äldre än ett år är jag tacksam över att vi kunnat inleda samarbete med några invandrarfamiljer, som föredrar fårkött framom lammkött. Det innebär att allt kött tas till vara. Konkurrens från importerat lammkött De senaste årtiondena har importen av färskt lammkött ökat så att tillgången på lamm är tryggad året om. Importerat kött står för ungefär hälften av finländarnas konsumtion. Det importerade lammköttet är djupfryst och kommer oftast från Nya Zeeland. Köttet är av god kvalitet och billigare än det inhemska. Det är helt klart att våra priser inte kan konkurrera med det importerade köttet, eftersom produktionskostnaderna i Finland är så mycket högre. Här kostar öronmärkning, registrering, granskning hos veterinär, transport till slakteriet, själva slakten, styckningen och paketeringen av köttet. Sammanlagt blir det stora kostnader. Ia tycker att de är lyckligt lottade eftersom deras stamkunder köper sitt kött direkt från gården. För kunderna är det viktigt att se varifrån köttet kommer, hur djuren behandlas och att de får leva ett gott liv. Dessutom säljer vi en del kött via reko-ringen i Raseborg, så vi har haft åtgång för allt vi producerat och försöker anpassa utbudet enligt efterfrågan. Eget slakteri står oanvänt Närmaste slakteri finns i Kimito, vilket är en resa på drygt 50 kilometer. Faktum är att Björkåsa fårfarm för ungefär tio år sedan investerade i ett eget slakteri. Ett slakteri som på grund av olika byråkratiska orsaker inte längre får användas i verksamheten. Då vi hade vårt eget slakteri i användning kunde vi slakta
våra egna får i den takt som passade oss. Fåren behövde inte transporteras fram och tillbaka, vi skötte både slakt, styckning och förpackning av köttet här på gården. Dessutom anlitade många av våra grannar vårt slakteri, vilket gav oss en liten inkomst. I dag fungerar samarbetet med slakteriet i Kimito väl, enda problemet är att slakteriet inte styckar kropparna, utan vi måste själva organisera transporten till styckeriet. Det innebär en massa arbete som kunde undvikas om vi fick använda våra egna utrymmen, vilket jag hoppas blir möjligt en dag i framtiden, säger Ia. I pressen kritiseras allt oftare djurens lidande vid transport till slakterier. I detta fall blir sträckan inte oskäligt lång, men redan faktumet att stängas in i en slaktbil kan kännas stressande för ett djur. I vårt fall måste jag erkänna att fåren nog inte upplever stress, eftersom de är vana vid att transporteras med bil mellan olika betesmarker. Tvärtom upplevs transporten ofta som något positivt i och med att den brukar förknippas med bättre bete. Som regel brukar vi skicka ungefär trettio djur till slakt per gång. Eftersom vi inte har möjlighet att förvara ett stort antal kroppar betyder det att våra kunder förhandsbeställer köttet och avhämtar det då vi fått tillräckligt många beställningar för att kunna genomföra en slakt, säger Ia. Ull från köttdjur svår att sälja Då ett lamm slaktas väger det i snitt 50 kilogram, varav 20 kilogram är kött. Förr tog man till vara allt, inget fick gå till spillo. I dag talas det allt oftare om att man bör återgå till detta ekotänk. Bland annat forskas det i användningen av ull som naturenligt isoleringsmaterial. Vi försöker ta till vara det mesta. Tyvärr är ullen så gott som omöjlig att få såld. Spinnerierna vill inte ha den grova ullen från köttdjur, utan föredrar den finare ullen från
pälsdjur. Ia har själv försökt tvätta och karda ull, men en stor del av ullen går tyvärr ändå till kompostering. I år har hon i alla fall tillsammans med en granne spunnit eget yllegarn, en rolig men arbetskrävande sysselsättning, berättar hon. De finaste skinnen garvar jag också själv genom att använda naturprodukter som olivolja, ägg och tallsåpa. Jag har gått på kurs för att lära mig naturvänliga garvningsmetoder. En del skinn för vi dessutom till fabrik för garvning, men visst kasserar vi fortfarande en del skinn. Jag borde säkert också bli bättre på att marknadsföra mina skinn, för jag har ett stort lager färdigberedda skinn som jag kan sälja. Under många år har hon vant sig vid att kunderna själva frågar efter produkterna på farmen, men på senare år har fårfarmare även långväga ifrån kommit in på marknaden, så aktiv marknadsföring börjar konstaterar Ia. i framtiden bli allt viktigare, Vargen fårens största hot Vintertid går fåren på Björkåsa fårfarm i lösdrift, det vill säga de får fritt röra sig både inne i fårhuset och utomhus på gården. Sommartid finns hagarna ofta på långt avstånd i och med att fåren då idkar landskapsvård. De flesta hagar har elstängsel och Ia har till och med installerat en viltkamera, eftersom vargar rör sig i trakten. Vargen Jag är alltid orolig periferin. Om vargen tog jag kunna acceptera det, bara för nöjet att jaga. undersöker ofta platsen flera gånger innan den går till anfall och med hjälp av en viltkamera kan man få syn på vargen och har möjlighet att flytta fåren innan angreppet sker. Hittills har gårdens får klarat sig utan att bli angripna, men vargarnas existens oroar Ia. då fåren befinner sig i hagar i ett får och sedan åt upp det skulle men vargen river oftast hela flocken Det värsta är att en del får endast
blir skadade, oftast så illa att enda utvägen är att avliva dem. Det är fruktansvärt att besöka en hage där en vargflock varit på besök. Min högsta önskan är att man, innan en katastrof händer, kunde flytta hela vargflocken österut där den hör hemma, avslutar Ia. Björkåsa fårfarm ligger på Ingvalsbyvägen 245 i Tenala. Telefon: 040-584 1815 Text och foto: Carola Gustafsson Ben tar inspiration fantasy och historia från Ett intresse för historia och lajv ledde vidare till ett sömnads- och hantverksintresse för korsholmaren Ben Vikström, som snart får examen i klädsömnad vid Optima i Jakobstad. Då man frågar Ben Vikström hur i all världen han kom på att börja sy skrattar han hjärtligt och svarar: Bra fråga! Det hänger nog ihop med att jag började vara med
på lajv för cirka sju år sedan efter att ha varit med i ett mindre lajv under Kulturkarnevalen. Med lajv avser man levande rollspel. Lajv kan också beskrivas som improviserad teater utan publik där alla är med och spelar. I en påhittad verklighet, ofta med inspiration från fantasy eller gamla tider, har alla deltagare en roll som de gestaltar så trovärdigt som möjligt. De olika rollerna har naturligtvis också sina karakteristiska dräkter. Jag ville ha fina och välgjorda dräkter och accessoarer till mina roller, och då började jag sy och tillverka dem själv. Det här var när jag gick i högstadiet. Ben sydde på fritiden medan kompisarna körde moped och tillbringade det mesta av fritiden med en skruvmejsel i garaget. Lajvandet gjorde nog att mitt hantverksintresse överlevde högstadietiden. Nu studerar han klädsömnad vid Optima i Jakobstad och får snart sin examen. Inspiration från lajv och fantasy Också under studierna vid Optima har mycket av det han sytt inspirerats av lajv och fantasy. Många plagg ser också gammaldags ut. Jag är glad över att jag har lärt mig hur man syr ordentligt. De har fått lära sig mycket om hur man använder olika symaskiner, använder olika material och hur de olika materialen fungerar, hur de framställs och deras för- och nackdelar och bindningar. Vi har också lärt oss olika skärningar, snitt och modeller. Det första studieåret gick åt till att lära sig terminologin och grunderna. Andra året gav mera utrymme åt att vara kreativ och det tredje året handlar mycket om design och praktik. Studierna ger en bred bas för alla möjliga jobb inom textilbranschen och man kan studera vidare till exempel inom design eller till textilingenjör eller ateljésömmare. Gillar gammalt hantverk
Redan som liten hade Ben ett intresse för historia, och särskilt för medeltiden. Läraren gav mig en annan historiebok att ha som bredvidläsning då jag skyndade på och läste för långt fram i den vi höll på med, skrattar han. Först var det alltså medeltiden som intresserade, senare har också till exempel renässansen intresserat och inspirerat. Överhuvudtaget ägnar jag mig mycket åt historia. Och då jag började med lajv minskade det här intresset inte alls snarare blev jag ännu mera intresserad. Jag fantiserar mycket om hur det skulle vara att vara en riddare, höra till adeln och så vidare. Det är inte bara gammaldags kläder som intresserar. Jag gillar tänkesättet och överhuvudtaget gamla metoder att göra saker, till exempel att jaga med pilbåge. Jag är också fascinerad av gammalt hantverk. Man gjorde bruksföremål som ser ut som konstverk. Det var exempelvis inte bara en kniv som smeden smidde. Förutom det vackra och vassa knivbladet gjorde han ett vackert handtag och en mönstrad knivslida. Det var ingen massproduktion utan varje föremål hade ett värde och gav hantverkaren sitt rykte. Steampunk och läderrustningar Bens kläder liknar inte riktigt på de kläder många andra av studiekamraterna syr.
Nej, lite udda är jag allt. Jag har sytt flera plagg åt släktingar och vänner. Åt min syster har jag sytt en svart fodralklänning, en kompis har fått en steampunkklänning med tyllunderkjolar och snörliv och tillhörande hatt med fjädrar och pälsdetaljer. Steampunk hämtar sin inspiration från science fiction och den industriella revolutionen. Bland annat är genren inspirerad av tidiga scientific romanceförfattare som Mary Shelley, Jules Verne och Mark Twain. En annan kompis har fått en spejardräkt. Jag har också sytt byxor och en schamankjol åt mig själv. En del av de här kläderna visades upp vid en modevisning vid Optima för ett tag sedan. Han berättar att det också blir många tunikor och skjortor i gammaldags snitt och en del väskor, läderrustningar och olika tillbehör. Han har också sytt struthättor. Just nu håller jag på med ett par läderstövlar med höga skaft och planerar olika dräkter till en vikingafest jag ska arrangera i sommar. Tack vare utbildningen kan han numera göra egna mönster utifrån bilder han hittar. Utbildningen har gett färdigheter att förstå sig på hur plaggen är sydda och då är det lätt att själv konstruera mönster och sy upp plaggen. Jag har också fått tag på gamla mönster, som jag använder. Ett exempel är Bockstensmannens dräkt. Bockstensmannen hittades i en mosse i Halland, Sverige, och antas ha levat under andra hälften av 1300-talet. Han bar en fullständigt bevarad medeltida mansdräkt som man framställt mönster av. Det mönstret köpte jag på en Vikingamässa i Sverige. Då man har ett grundmönster är det enkla plagg och man kan lätt göra modifieringar av mönstret eller hitta på variationer. Pöbeln hade enkla, raka plagg medan överklassens plagg är de som mest finns bevarade. Det var dekorerade kläder, exempelvis
med broderier, som höjde klädernas värde. De använde också mycket färger och då ville förstås också andra ha färggranna kläder för att se förmögna och framgångsrika ut. Om man inte hade råd med annat använde man dova färger. Svart var den dyraste färgen att framställa och användes enbart av de rika. Det var praktiska plagg man hade förr i tiden. Jag förstår inte varför man inte använder exempelvis yllemantlar nuförtiden. De var varma på vintern och svala på sommaren och vattenavstötande så att de kunde användas i alla väder. Mantel och huva är plagg som borde börja användas igen. Det var inte bara kläder som bars av människor förr i tiden. De bar också vackra smycken, det är tur att Kalevala har gjort så många återskapade modeller. Jag skulle vilja gå mera på olika marknader och mässor. Nu är jag en flitig loppisbesökare och många smycken och andra tillbehör har jag fått i present. Jag har också funderat på att börja tillverka smycken genom gjutning, då skulle det förstås mest bli ringar i olika metaller. Glas skulle också vara ett intressant material att jobba med. Han ser sig omkring i sin ateljé i föräldrahemmet i Kuni och skrattar. Då skulle jag behöva skaffa mig ännu mera utrustning. Jag tror att mina föräldrar tycker att jag har tillräckligt redan nu. Närmast efter examen blir det militärtjänstgöring för Bens del. Att stanna inom militären och jobba några år och försöka spara ihop pengar till sina framtidsprojekt känns inte som en helt främmande tanke. Jag drömmer om att studera vidare i en konstskola och lära mig mera om konsthantverk. Då är förstås Sverige ett alternativ, där finns många skolor som skulle intressera mig. Jag skulle också vilja studera mera historia. Då han tänker på vad han skulle vilja jobba med kommer han fram till två drömjobb. Jag skulle vilja driva ett rekvisitaföretag för film och teater. Men det är en svår bransch att ta sig in i. Jag drömmer också om att grunda en vikingagård. En besöksgård med
smedja, kläduthyrning, hantverk och en taverna eller ett värdshus Där finns det många saker man skulle kunna göra, skrattar han. Text: Lilian Westerlund Foto: Frida Perätalo Solbacka ekoby framtidsvisioner med Ekobyn Solbacka i Ingå är som en liten by där alla känner varandra. I den växande byn bor för närvarande Charlie Jespergaard och hans sambo Petra Blomqvist, deras son och tre andra familjer. I det gemensamma kollektivet där gemenskapen,
stödet och tryggheten är viktig, sköter var och en sig själv och har sitt eget privatliv. Charlie bygger hus av naturmaterial och Petra försörjer familjen med bland annat holistisk massage. De senaste åren har tanken på ett mera naturenligt boende och byggande blivit allt vanligare. Redan för flera år sedan planerade Jukka Ahonala ett ekologiskt bostadsområde på sin gård i Svarfvars, mellan Karis och Svartå. Idén var att skapa nya arbetstillfällen och bättre ekonomi på landsbygden. Ahonala drömde om förädling av ekologiska produkter, till och med för den utländska marknaden. Staden Raseborgs tekniska direktör hade i princip godkänt planerna, men tyvärr stötte bygget på motstånd från Nylands förbund. Förbundet önskade att motsvarande projekt skulle planeras i redan befintliga byar där de kunde hjälpa till att hålla kvar nuvarande service på landsbygden. Enligt förbundet är det problematiskt att planera en ekoby på ett område som inte är ämnat för tät bebyggelse, eftersom man inte vet vilka följder det skulle ha för regionen. Följden var att Ahonalas projekt därför blev lagt på is. Ekobyn Solbacka Det som inte gick vägen i Raseborg har däremot lyckats i Fagervik, Ingå, där Charlie Jespergaard byggt sitt hus enligt naturenliga metoder. Där bor han och Petra Blomqvist, deras 14-åriga son och katten Idar i ett kollektiv i skogen. Därtill bygger de efterhand ut en ekoby, Solbacka. Charlie kommer ursprungligen från Danmark och han flyttade till Finland för cirka fjorton år sedan. Till en början bodde vi i Billnäs, men hela tiden sökte vi efter en lämplig tomt att bygga hus på. Att hitta den perfekta tomten visade sig inte riktigt så enkelt. Det tog nästan nio år innan vi hittade vår tomt, säger Charlie. Han berättar att han och Petra var överens om att de ville bo avskilt, men ändå med folk omkring sig. Även grannarna skulle vara intresserade av ekologiskt boende och gemenskap. Slutligen hittade de den soliga och vackra tomten Solbacka i
Fagervik. Det var nästan för bra för att vara sant. Tomten hade ett perfekt söderläge, den låg avsides i en glänta omgiven av skog. Vi var helt säkra på att många skulle vara intresserade av tomten, men intresset visade sig vara svagt. Ett äldre hus fanns redan på tomten, men det var i rätt dåligt skick, vilket eventuellt avskräckte intresserade köpare. För oss var det viktigaste att det fanns outnyttjad byggnadsrätt, säger Charlie. Charlie bygger naturenligt Charlie är självlärd när det gäller byggande. Han renoverar och bygger ekologiskt eller naturenligt. Tillsammans med en likasinnad man har han startat ett företag som använder endast naturmaterial i sina byggen. Vid grundandet av företaget tänkte de att de omöjligt kan vara de enda som är trötta på dagens trend att bygga elementhus med plast och miljöfarliga material. Det visade sig vara rätt slutsats, för med tiden har allt fler människor tagit kontakt med företaget. Vi gör egentligen ingen större marknadsföring av företaget, eftersom vi via kontakter fått de arbeten vi behöver. Jag är också väldigt glad att Ingå kommun visat sig vara öppen för samarbete. Förra hösten ingick vi nämligen ett markanvändningsavtal med bostadsområde i centrum. kommunen om ett framtida I planeringen skall man beakta välmående i så hög utsträckning som möjligt. För tillfället bygger vi nästan enbart nya hus och man märker att intresset för naturenligt byggande hela tiden ökar, säger Charlie. Under sommaren blir det betydligt livligare här. Då bor här ofta omkring trettio personer. De tältar eller bor i någon av våra jurtor (ett slags tält), berättar Petra. Hon berättar att det kommer folk från hela världen för att arbeta som volantärer och vara delaktiga i livet i ekobyn. För folk från utlandet är det exotiskt att vistas i naturen, gå i våra skogar och plocka bär.
De får information om ekobyn via ett eget socialt nätverk. För tillfället har vi så många utländska besökare som kommer år efter år att vi inte kan ta emot fler, säger Petra. Nytt hus med gammalt utseende och paviljong Charlie började bygga det hus de nu bor i för fem år sedan, ett till synes gammalt och väderbitet stockhus. Faktum är att huset är nytillverkat med gammalt utseende, för Charlie har medvetet valt att inte måla eller täcka in ytterväggarna med brädfodring. Väder och vind har därför gett väggarna en silvergrå färg. Uppe på takåsen höjer sig ett utsirat drakhuvud. Det ger vid handen att det finns ett gediget kunnande bakom utförandet. Förklaringen är att Charlie egentligen är träsnidare till yrket. Det är en konst i sig att bygga nytt så det ser ut som gammalt. Väggarna består av stockväggar enligt gammal modell. Stocken är till största delen trädfällen, det vill säga träd som fallit i höststormarna. Mellan stockarna har lin använts som isolering, berättar Charlie. Huset är nytt, men taket är ursprungligen tillvarataget från en kyrka i Österbotten, infogar Petra. Intill huset kan man skymta flera andra hus och ytterligare fler hus är under planering. För tillfället bor fyra familjer i ekobyn. Under åren som jag bott i olika kollektiv har jag lärt mig att man inte mår bra om man inte får ha sitt eget privata område där man kan dra sig tillbaka, säger Charlie. Solbacka fungerar därför som en egen liten by där alla känner varandra, men ingen får bli störd av de andras närvaro. Gemenskapen är dock väldigt viktig och medför både stöd och trygghet för de boende. Intill familjen Jespergaards bostadshus reser sig stommen till en imponerande byggnad, en rund paviljong. Byggnaden, som kallas The Dragon Temple, är ett drömbygge där Charlie låter all sin kunskap om stockbygge och träsnideri komma till sin rätt.
Pelarna, som bär upp paviljongen är stockar från omgivande skog och de är vackert utsirade med ansikten och figurer likt gammaldags totempålar. I framtiden kommer paviljongen även vintertid att bli en gemensam samlingsplats för ekobyns invånare. Redan förra sommaren hölls midsommardans i paviljongen och liknande evenemang kommer att ordnas i framtiden. Bygget framskrider i sin egen takt, det får ta den tid det tar. Eftersom vi inte har tagit bostadslån bygger vi med material vi kan ta till vara från naturen, berättar Charlie. Kanske Finlands enda halmbastu? Då man använder naturenliga material i husbygge är halm och lera ofta aktuella. I Solbacka finns också en bastu av halm, troligtvis Finlands enda halmbastu. Halm är ett förträffligt material. Det håller värmen, men låter ändå byggnaden andas. Orsaken till att halmen inte antänds i bastuhettan är att all luft är utpressad och dessutom är halmväggarna beklädda med lera, säger Charlie. Lerväggarna har i fem års tid stått emot vädrets makter och fortfarande är de hårda som cement. Ändamålet med bygget är i alla fall huvudsakligen att visa att man kan bygga väldigt billigt. Halm kostar i princip ingenting, leran kommer från åkern intill och taket är uppfört av gamla bräder med en gammal korkmatta som fuktspärr, visar Charlie. Charlie berättar att i sitt företag använder han väldigt ofta lera som väggbeklädnad vid renovering av gamla byggnader. Lera kan bland annat användas för att täcka in väggar angripna av mögel. Det har visat sig att leran isolerar de skadliga partiklarna och förbättrar inomhusluften avsevärt, säger Charlie. Charlie bygger medan Petra jobbar Medan Charlie bygger vidare reser Petra allt oftare utomlands, främst till Sverige och Norge. Där ger hon olika behandlingar i bland annat holistisk massage, en massage där man beaktar hela människan och lyssnar till vad kroppen verkligen behöver.
Vi har svängt på arbetsfördelningen. Jag stannar hemma, bygger och sköter hemmet medan Petra försörjer familjen. Det fungerar perfekt i nuläget, säger Charlie med ett leende. I sitt jobb märker Petra hur stressad dagens människa är. Alla rusar på i ekorrhjulet och hinner varken tänka eller känna. I det långa loppet leder det till ökad stress och ökat illamående. På ett sätt är det bra att man rusar runt i ekorrhjulet. Då vet man hur det är och kan kanske fundera på ett alternativt leverne. Genom att leva enkelt och naturnära kan man ändå leva utan att förtjäna mycket pengar. I stället få man lugn i själen, vilket är mycket mera värt. Det finns inget som kan mäta sig med friheten att få leva nära skog och mark, avslutar Charlie innan han går med familjen för att ta ett vinterbad i den intilliggande sjön. Text och foto: Carola Gustafsson
Saga väcker uppmärksamhet på stan Saga Österlund är en verklig grand old lady. Hon är alltid elegant, både när det gäller klädsel och frisyr. Att hon fyllde 90 år i oktober i fjol är det svårt att tro. Saga Österlund klär sig ungdomligt. Hon är intresserad av kläder och har sin egen stil. Jag bryr mig inte i mode eller trender, utan klär mig enligt eget tycke och smak, det vill säga i kläder som jag trivs i och med. Kläderna är en del av min personlighet, säger hon glatt. Förr lät jag alltid en sömmerska sy mina kläder. Numera köper jag ofta kläder på nätet, plagg som inte finns i de lokala butikerna.
Hon väcker uppseende när hon på vintern promenerar hemma i Nykarleby, alltid klädd i päls och högklackade skor. Jag har flera olika pälsar, både jackor och kappor, och trivs utmärkt i päls. Dessutom fryser jag lätt, så päls passar därför bra, säger hon. Och var ska man använda päls om inte här i pälsriket Nykarleby, frågar hon med glimten i ögat. Det är inte bara speciella kläder, pälsar och högklackade skor som utmärker den eleganta 90-åringen. Hon tycker också om fina smycken och bär alltid stora örhängen och halsband, flera armband och ringar. Även hennes vackra hår är speciellt. Jag använder inte peruk som många tror och jag har inga gråa hårstrån. Mitt i grunden mörka hår framhäver jag endast genom att tona det i en lite mörkare nyans. Det är viktigt för mig att vara välvårdad. Därför besöker jag en frisörska varje lördag. Njuter av livet Då jag träffar Saga finns en massa ljus, tomtar och andra dekorativa saker i hemmet. Jag tycker om att pynta och ha vackra saker omkring mig, säger hon medan hon visar mig runt i lägenheten. Bland de fina tavlorna och fotografierna på väggarna ryms en hel del olika ordspråk som dottern Marie-Louise broderat och ramat in. Ordspråken, som till exempel Varje morgon är en gåva, Fyll inte livet med år, utan åren med liv, Dröm om morgondagen, minns gårdagen, lev i dag och Var dag är en sällsam gåva passar utmärkt in på Sagas sätt att leva och tänka. Jag kommer från ett kristet hem. Jag har kvar min barnatro och varje kväll tackar jag Gud för den dag han gett mig, säger hon och bjuder på kaffe med hembakt. Saga är liten och smal. Övervikt är ett okänt begrepp för henne. Jag lagar mycket mat och bakar allt, förutom bröd, själv. I matlagningen använder jag alltid äkta smör och grädde. Jag äter i princip all mat och tycker om det som är sött och gott. Till eftermiddagskaffet blir det alltid kakor och småbröd.
Gymnastiserar dagligen Det är få förunnat att i Sagas ålder klara sig helt utan mediciner. De enda piller jag tar är så kallade hälsopiller, det vill säga olika sorters mineraler och vitaminer. Jag har inga diagnostiserade sjukdomar, säger hon och tillägger att hennes senaste uppmätta blodtryck låg på 120/60. Någon aktiv motionär är Saga inte, men den dagliga gymnastiken försummar hon inte. Varje morgon gör hon ett dussintal olika övningar och repeterar varje övning tio gånger. Mina morgnar börjar med ett par släta kaffekoppar. Efter morgongymnastiken duschar jag och smörjer in hela kroppen, från topp till tå, med olika krämer. Sedan är jag redo att möta en ny dag. Saga och sambon bor i en lägenhet på tredje våningen i ett hus utan hiss. Att använda trapporna är inget besvär för henne. De dagar då hon inte, till exempel på grund av vädret, går ut på stan trappar hon ner till källaren i bostadshuset. Ner och upp igen betyder cirka 60 trappsteg. Att gå i trappor är en del av min nyttomotion. Köksstegen är också i flitig användning. Jag är pedant och tycker om att plocka och städa i lägenheten och i skåpen. Långtråkigt har jag aldrig. Om jag inte pysslar med något här hemma eller går ut på stan och handlar besöker jag vänner eller har vänner på besök. En profil i hemstaden Saga Österlund är unik på många sätt. Det har endast gått fyra år sedan hon gick i pension som 86-åring efter att ha jobbat som barberare i 70 år. Hon föddes i Vexala, Munsala i en stor familj med elva barn. Redan som barn blev hon van vid att utföra alla slags
arbetsuppgifter hemma på gården. Som 16-åring flyttade hon till sin kusin i Nykarleby för att bli barberarlärling hos henne. Efter praktiktiden öppnade hon Sagas herrfrisering. För att göra en lång historia kort: När Saga vid årsskiftet 2012 2013 blev tvungen att flytta från lokalen där friseringen funnits de senaste åren beslöt hon, efter moget övervägande, att gå i pension. Jag drabbades av ångest och oro, men jag kunde inte tänka mig att som 86-åring söka en ny lokal. Jag hade flyttat tidigare och visste vilket enormt arbete det innebar. Med facit i hand vet jag att jag gjorde rätt, även om det kändes svårt innan jag bearbetat alla känslor. Saga älskade sitt jobb och fick tack vare det många stamkunder som också blev goda vänner. Jag tillämpade ingen tidsbeställning, utan hade så kallade drop-in-kunder. Herrfriseringen blev en social samlingsplats. Många kunder blev bekanta med varandra medan de satt och väntade på att det skulle bli deras tur, berättar hon. Jag har fortfarande en del vänner och bekanta som jag klipper hemma och är glad över att jag kan hålla min yrkeskunskap vid liv, samtidigt som det ger mig möjlighet att umgås med olika människor. Ett hjärta av guld Saga blev änka 1976. Ett år senare träffade hon Stig Andersson, sin livskamrat sedan 40 år tillbaka. Stig är 24 år yngre än jag. Han var 26 år och jag 50 då vi blev ett par. Med tanke på åldersskillnaden blev det en hel del prat på stan, men paret brydde sig inte om vad folk tyckte och tänkte. Vi har alltid trivts bra tillsammans och har haft ett lyckligt förhållande under alla dessa år. Ålder är bara en siffra. Även om jag är betydligt yngre är vi mentalt i samma ålder, säger 66-årige Stig. Enligt Stig är Saga en mycket snäll och godhjärtad kvinna, en känslomänniska med ett hjärta av guld som alltid kommer ihåg familjemedlemmar, vänner och bekanta med till exempel julklappar och födelsedagsgåvor.
Och jag har ingen anledning att betvivla hennes omtänksamhet, speciellt inte när vi går nerför trapporna från tredje våningen för att fotografera utomhus. Saga trippar lätt i sina högklackade stövlar medan hon uppmanar mig i mina stadiga vinterskor utan klack, att ta det försiktigt i trapporna. Text och foto: Margaretha Sundkvist Lugnet bor på Smedisgården Snön ligger mjuk och gnistrande. Där under det vita täcket vilar åkrar och ängar i väntan på en ny vår. Djuren rör sig i det tysta landskapet och väntar ivrigt på sin mat i vintermörkret. Kylan kniper kanske i kinderna, men då Carola Nygård-Nysand tar emot bland djuren och lugnet på Smedisgården i vinterskrud blir besökaren varm om hjärtat. Vid randen av Söderfjärden i Sundom utanför Vasa ligger
Smedisgården. Carola Nygård-Nysand driver gården på heltid tillsammans med sin man, som också har ett annat arbete vid sidan om. När de köpte gården 2007 hade den stått tom en längre tid och arbetet med att återställa byggnader och marker fortgår allt sedan dess. Carola berättar hur de röjt sly och sakta sett gårdens omgivning komma fram igen. Förut höll man kor på gården och i föuset står årtalet 1937 att läsa. 2010 var upprustandet så långt hunnet att de första djuren flyttade in på Smedisgården. Det började med en minigris, hästar och två får. I dag finns det 20 highlandkor, tre hästar, två får, en minigris, höns av olika raser, kaniner, katter och hundar. När korna kom 2013 påbörjades restaureringen av gamla betesmarker och skogsbetet. Det arbetet utför djuren själva. Korna böjer ner grenarna med hornen och betar av sly. Fåren bidrar också till att hålla efter sly och gräs, men de föredrar den lättare vägen ibland; de tjuväter tjurarnas ensilage. Carola berättar hur intressant det är att se vad som kommer fram när de går igenom uthusen. Gamla redskap som ingen nyttjar längre, men som har mycket att berätta om andra tider. Det var hårt arbete förr, men man var självförsörjande vad gällde mat. Det är numera få förunnat och det känns väldigt bra att vår familj nu till stor del får vad vi behöver från den egna gården, säger hon. De har eget kött, ägg, potatis och grönsaker. De malar det egenhändigt sådda och skördade mjölet själva och plockar svamp och bär i skogen. Både för mig själv och andra känns det fint att veta varifrån maten kommer: att veta att djuren behandlats väl och fått bra mat. Det kallas relationsmat. Närhet till djuren Det är en relativt lugn tid på året när vintern rår. Djuren är
lugnare på vintern. De äter och de vilar. Hur ser en dag på Smedisgården ut? Varje dag ska djuren ha vatten och mat. Till highlandkorna kör vi ut rundbalar med traktor två till tre gånger per vecka. Hästarna och fåren ska ha sitt hö. Smådjuren ska matas. Det är också viktigt att se till djuren varje dag för att upptäcka om de är sjuka. Genom att Carola ryktar hästarna och borstar korna stärker hon bandet mellan sig och djuren. Speciellt viktigt är det gällande korna. De hålls tama och blir då harmoniska och mer lätthanterliga. Och det blir jag också, skrattar Carola. Sedan ska boxar städas, ägg plockas, snö röjas, spannmål ska köras och reparationsarbeten på byggnader och hagar utföras. Skogsarbete blir det också. Det finns med andra ord massor att göra även om sådd och skörd inte står på agendan. Smedisgården är en besöksgård som tar emot grupper. Främst är det fråga om dagis- och lågstadiegrupper som gör sina vårutfärder med Smedisgården som mål. En barnskötare som varit till Smedisgården flera gånger med barngrupper säger så här: Precis allt är bra med Smedisgården. Barnen åker uppför gårdsvägen med traktor och kärra och får sitta på höbalar. Carola berättar så fint om djuren och de speciella egenskaperna de har. Barnen förstår att de måste vara tysta och lugna för att inte skrämma djuren. De får också klappa djuren och sitta på hästryggen. Omgivningen är fin med sjörövarbåt och sandlåda att leka i och Carola är som gjord för att ta hand om barn och vuxna och ge dem tillfälle att se djur i sin naturliga miljö. Barnen får komma nära djuren här, säger Carola. De får höra om dem som art och som personligheter. Minigrisen Vivi har till exempel stängt in Carola i hönshuset och med hjälp av katten Sigge plundrat matlager i stallet. Smedisgårdens djur är knepiga, fiffiga och mysiga individer.
Speciella möten Vad är det med djur som gör oss lugna? Då du är med djuren måste du hela tiden vara uppmärksam och lugn. Djur är djur och om de blir rädda reagerar de instinktivt och kan i misstag till exempel knuffa till dig. Du måste med andra ord vara närvarande hela tiden, inte tänka på annat. Du är här och nu, tillsammans med djuren. Djur läser av din sinnesstämning och är lyhörda för hur du mår, säger Carola. Carola har bevittnat flera speciella möten mellan djur och barn. Inte sällan är det barn som har en funktionsnedsättning som får en nära kontakt med djuren. En mamma som besökt Smedisgården med sin son berättar: Vi har besökt Smedisgården under flera års tid och det har kommit att bli väldigt betydelsefullt för min son. Det finns ofta med i hans tankar och funderingar och han har blivit väldigt fäst både vid djuren och Carola. Över hela Smedisgården vilar lugn och harmoni och det har en rogivande effekt. Stället ligger vackert nedbäddat i övergången mellan Söderfjärden och skogen och man får en känsla av att ha blivit lite bergtagen av hela Smedisgården. Vi är glada att Smedisbesöken blivit till en återkommande tradition som vi alltid ser lika mycket fram emot. Jag vill att de grupper som besöker oss ska få känna det jag känner här i vår egna lilla värld lugn, säger Carola. Först visste jag inte om andra såg vad jag ser och känner här och det var häftigt att märka att det gör de visst! Vad betyder Smedisgården för dig själv? Allt. Tiden stannar upp här. Det är en lugn plats för stressade själar. Därmed inte sagt att det inte är arbetsintensivt att driva en gård. Men det är ett givande arbete. Vad oroar du dig för?
Att djuren ska bli sjuka eller att vädret inte är bra när skördetiden kommer. Fridsam atmosfär ger tillförsikt Highlandkorna ligger och vilar i samlad tropp med en ko som håller vakt. Flockdjur som de är, så sköter de om varandra. Fåren går fritt omkring och kommer joggande när matsäcken kommer fram. Kanske får man en munsbit? Det är lätt att se att Carola har fin kontakt med sina djur. De är alla individer och hon vet vad de behöver. Korna känner hon igen på utseendet, men också på deras råmanden. De i sin tur lystrar till sina namn. Minigrisen Vivi följer gärna efter på ridtur i skogen och går runt och grymtar förnöjt. Smedisgården är inte bara viktig för människors återhämtning. Återskapandet av naturliga betesmarker gör att värdefulla småbiotoper kan bevaras och utökas. Småbiotoper är en naturligt avgränsad livsmiljö där vissa arter av växter och djur finns. De speciella förhållanden som rår där har gjort att vissa arter trivts just där och inte i kringliggande miljöer. Dessa småbiotoper har blivit färre och många har försvunnit vid ensidigt bruk av jorden och i takt med att djurhållningen ändrat karaktär. En småbiotop i ett odlingslandskap kan vara till exempel en stenmur, en källa eller en orörd dikeskant (källa: Åkrar, småbiotoper och gårdsmiljöer, www2.jordbruksverket.se). På Smedisgården trivs vilda djur och växter i närheten till skogen. Fågellivet är rikt med både småfåglar och ugglor som huserar i såväl naturliga bon som i holkar. De tre hästarna betraktar oss då vi går runt och funderar på småbiotoper och jordbrukets framtid. Carola trivs på sin gård och arbetar en dag i taget för att Smedisgården ska fortsätta att vara en hållbar och lugn plats för djur, människor och växter. I den fridsamma atmosfären på Smedisgården är det lätt att känna tillförsikt inför framtiden. Text: Tina Back Foton: Privata
Linda är vinnare barnboksvärlden i Linda Bondestam är finlandssvensk konstnär och illustratör och har gjort illustrationer till tjugofem böcker utgivna av flera olika förlag både i Finland och Sverige. Genom åren har Linda även varit nominerad till flera olika fina priser och i höstas kammade hon hem det nyinstiftade Vanessa-priset som lyfter fram barn- och ungdomslitteratur på svenska i Finland. Linda Bondestam som illustratör och Ulf Stark som författare var i höstas nominerade till det svenska Augustpriset för sin bok Djur som ingen sett utom vi. De var förhandstippade som vinnare och efter många lysande recensioner var mångas förhoppningar stora. Men de vann inte. Blev Linda mycket besviken?
Det var så att man måste förbereda ett tal, och jag hade faktiskt panik eftersom jag har sådan grym scenskräck. Tanken att tvingas stiga upp där på Konserthuset i Stockholm, för scenen var verkligen enorm Så när de kungjorde vinnaren var första reaktionen puh, tur att jag slipper det där. Linda skrattar. Men jag tyckte att det var ljuvligt att många kritiker kom fram och sa att de hoppats att vi skulle vinna. Och det är så härligt att känna att man är en del av den svenska bilderboksvärlden. Mycket på resande fot Vi träffas i Lindas arbetsrum på Kabelfabriken i Helsingfors. Linda bor på Drumsö, vilket inte är långt borta, minstingen Miljas dagis ligger på kort avstånd på Drumsösidan av bron, så läget är perfekt. Tidigare jobbade Linda hemma, och det var besvärligt, för det blir en slags livsstil mera än det skulle få vara. Jobbet låg framme överallt och jag jobbade varje stund som jag märkte att barnen var lugna. Det är inte helt hälsosamt. Eller så kunde jag sitta i pyjamas hela dagen och det gjorde jag ofta, och det är inte alls särskilt hälsosamt i längden, skrattar hon. Linda sitter dagligen i sitt arbetsrum mellan halv tio och tre, men får allt emellanåt heldagar och ibland arbetsveckor när hon kan jobba dygnet runt om hon vill. hela Varje bok behöver en sån period. För det är jättesvårt för mig att gå hem just när jag är inspirerad och tror att jag kommer att lösa någonting. Linda har rest mycket den gångna hösten. Jag tycker jag knappt varit hemma alls. På grund av Augustnomineringen har jag varit två gånger i Sverige, och så på Göteborgs bokmässa. Och så var hon i Chile två veckor i november i fjol där hon deltog i en intensiv workshop tillsammans med nordiska och chilenska illustratörer. Hon var inbjuden av organisationen Fundacion Mar Adentro Finlands ambassad i Chile och det ser ut som att hon kommer att åka dit i år igen.
Visuell berättarbegåvning Augustpriset vann Linda inte, men däremot fick hon på bokmässan i Helsingfors i höstas det allra första Vanessapriset på 10 000 euro. Det delas ut för förtjänstfulla insatser för främjandet av barn- och ungdomslitteratur samt läsförståelse bland barn och ungdomar på svenska i Finland. Linda Bondestam har med oefterhärmlig stil, färgglädje och visuell berättarbegåvning gett den finlandssvenska bilderboken ett ansikte. I sina bilder som vuxit fram i nära samspel med olika författares texter har hon visat prov på konstnärlig mångsidighet, mod och visionär strävan, motiverar juryn sitt val. Linda har varit nominerad till otaliga fina priser genom åren. Två gånger till Finlandia junior, till Astrid Lindgren Memorial Award (ALMA-priset) 2010, 2011 och 2016, och till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2013. ALMA-priset är stort, och att vara nominerad är ren det en enorm ära. Förr har jag alltid tänkt att jag är den där kvotfinlandssvensken, men i år tror jag det var fler finlandssvenskar nominerade än finskspråkiga, så nu måste jag sluta se på mig själv som kvotmänskan. Framstående barnboksillustratör Linda är i dag en av de mest framstående barnboksillustratörerna i Norden, men så har hon hållit på länge också. Hon fyller jämna 40 år i år, och började med sitt skapande mycket tidigt. Jag har hållit på med konst ända sen jag var liten! Jag har sytt och jag har tecknat, och vi hade inte så särskilt bra material hemma utan jag använde de pennor jag hittade och de papper som fanns, ofta gamla räkningar och sånt. Jag sydde hundratals små djur och gjorde små böcker och på somrarna brukade jag sitta vid havet på stenstränderna och bygga städer av stenar, det var det bästa jag visste.
Min lillasyster är fyra år yngre så henne barnvaktade jag mest och min äldre bror var mest intresserad av att fiska och sånt, så på somrarna var jag väldigt ensam. Jag hade inga kompisar där, och det fanns nästan inga leksaker på vår ö så jag måste hitta på själv. Jag tror det var enormt viktigt för min kreativitet att ha såna perioder. I gymnasiet gick Linda på konstlinjen och visste att konst var det hon ville jobba med, men var orolig för hur hon skulle hitta något arbete att leva på. Jag visste inte att man kunde jobba som bilderboksillustratör på heltid, att det faktiskt finns mänskor som gör det. För det var absolut drömjobbet. Redan när jag var liten brukade jag titta på bilderböcker och försöka lista ut hur de hade gjort de där bilderna. Studier i London efter gymnasiet Efter studentexamen åkte Linda till London, och då hade hon fått för sig att bli möbeldesigner. Och det är helt galet, för min stil är väldigt tvådimensionell och jag tycker inte ens om att rita till exempel en gungstol bakifrån. Men att bli möbeldesigner tyckte jag lät fint och släkten skulle acceptera det. Linda skrattar, och fortsätter skratta när hon berättar hur det gick när hon gick på intervju för inträdesprovet. Där satt två gubbar som började skratta när de såg mina skissböcker! De sa genast att jag borde bli illustratör, möbeldesign är verkligen ingenting för mig. Och sen sa de också att man måste gå på en grundkurs innan man börjar specialisera sig. Så tack vare dem och grundkursen i konst insåg hon vad hon ville bli, och bytte till ett konstuniversitet, Kingston university. Och där, på illustrationskursen, fann hon också den stil som blivit hennes varumärke, och som hon utvecklat genom åren